CYKLAR
SPARKVAGN 1790-TALET På 1790-talet konstruerade och tillverkade den franske greven de Sivrac cykelns föregångare, kallad velocifère eller célerifère. Första gången den visades upp var i Paris 1791. Museets exemplar är en kopia i trä av en sparkvagn, eller löpmaskin som de också kallades. Hjulen är tillverkade av trä med järnband på slitytan. Styret, av trä, är bara till för att hålla sig i, då framhjulet är fast monterat i ramen. Cykeln måste stannas, när färdriktningen skulle ändras. Som broms användes skosulorna. ANVÄNDES VID UPPVISNINGAR Löpmaskinen kunde knappast användas som transportmedel på den tidens dåliga vägar och gator. Vid uppvisningar, i första hand i Frankrike och Tyskland, körde man i parker och i danssalonger. POPULÄR EN KORT TID Cykeln var en rikemans leksak, men intresset svalnade. Den blev dock en föregångare till von Drais modell med styrbart framhjul (se s 2). 1790-talets cyklar kunde ha ramen utförd i form av en häst, med kropp och huvud. På engelska kallades den hobby horse. Hade cykeln ögon kunde den se och blev säkrare att använda, menade man. TM 7.002 En Hobby-horse kunde även ha en kropp som liknade ett lejon. Denna cykel kan inte styras, en planka förbinder fram- och bakhjul. 2
CYKEL UTAN TRAMPOR OMKRING 1820 1825 Tillverkad av en snickare i Tyskland eller i Stocktorp, Lilla Mellösa, Södermanland. Den styrbara velocipeden var en stor teknisk nyhet. De tidigare cyklarna hade inte gått att styra. 1818 kan man i Konst och Nyhets Magasin för Medborgare af alla Klasser läsa om denna nyhet. Den presenterades även i Inrikes Tidningar 1819. Troligen inspirerade av detta byggde flera smeder och snickare cyklar. 1818 patenteras löphjulingen i Frankrike och Tyskland. Museets cykel är tillverkad helt av trä. På ramen finns rester av två läderremmar som har varit en primitiv sadel. Längst bak finns en yta som använts som pakethållare. Ramen är sammanfogad med tappar av trä och spik och har några få järnförstärkningar. Hjulen är tillverkade av trä med förstärkningar av bandjärn kring naven. Hjulens slitbanor är skodda med järnband. NÄR TILLVERKADES DEN FÖRSTA CYKELN? När den första cykeln byggdes är svårt att utreda. På 1790-talet fanns célerifère och vélocifère i Frankrike. I England kallades de Hobbyhorses. De var sparkcyklar utan styre. Ofta var ramen utformad som en häst, eller något annat fyrfota djur med ögon. Konstruktionen av den styrbara velocipeden tillskrivs Karl Friedrich Christian Ludvig von Drais, friherre från Sauerbronn i Tyskland. Han färdades 1817 en längre sträcka i Tyskland med sin löpmaskin. Flera andra samtida konstruktörer är också kända, men beteckningen draisenne lever kvar. Intresset för cyklar klingade av mot 1840-talet, och det kom att dröja till 1860- talet, innan intresset vaknade igen. Då hade denna typ av cykel fått trampor. I Sverige var varken vägar eller gator lämpade för cykling, och något behov fanns inte för detta nya sportredskap eller transportmedel. I och med att cyklarna saknade trampor kom de mest till användning i utförsbackar och på plan mark. I samtida skämtteckningar visas cyklar som rasat ihop, och cyklister som vält. Välklädda herrar är avbildade, vilket visar på att cykeln då var ett rikemans nöjesredskap. MUSEETS EXEMPLAR Cykeln är inlånad från Nordiska Museet, och i deras katalog står: Velocipeden fick jag som pojke 1861 eller 1862. Jag begagnade den mycket i min ungdom. Den som gav mig velocipeden fick den 1808 och trodde att den var tillverkad i Berlin men var dock inte säker därpå. Givare Kapten Pontus Svinhufvud, Stockholm, Mellösa 10/9 1894. Cykeln har en knorr utskuren i träet längst fram. Den utsmyckningen kan härledas till de häst- eller djurhuvud med ögon, som tidigare cyklar hade. Ekström, Gert, Svenskarna och deras velocipeder, Hudiksvall 1984, s 10 16. Östberg, Adolf, Hjulsport, Stockholm 1889. TM 6.990 Denna cykel tillskrivs von Drais. Det styrbara framhjulet är monterat på en planka som är ledat infäst under främre delen av ramen. Ur Hjulsport 1889. 3
ÖSTBERGARE 1869 TILLVERKAD I STOCKHOLM Hjulritt blev en omtyckt sport vid 1860-talets slut, då de första cyklarna med trampvevdrift konstruerades. Det gjorde åkningen både snabbare och mindre tröttande. Trampor gjorde också att man kunde färdas uppför måttligt branta backar, vilket tidigare inte varit möjligt med sparkhjulingarna. J. W. Östberg i Stockholm var en av de första i landet som serietillverkade velocipeder. Sannolikt gjorde han den första år 1868, samtidigt med att cykelns fader, fransmannen Michaux, var verksam. Oftast var framhjulet något större än bakhjulet för att ge högre fart. TUNG OCH TRÖGTRAMPAD Ramen och framgaffeln är tillverkade av smide, stänkskärmarna fram och bak av plåt. Hjulen av trä har en slitbana av bandjärn. Fjädring saknas, likaså broms. Längst fram finns det en uppböjd detalj med ett hål. Hålet är inte avsett som lamphållare utan kan vara ett öga, en detalj som ärvts från utformningen på tidigare cyklar som ofta hade ett snidat hästhuvud fram. De s.k. benskakarna kom till användning som transportmedel, sportredskap och vid uppvisningar och tävlingar. Vagnmakare Östberg tillverkade sannolikt ett par hundra benskakare. Flera med tillverkningsnummer i närheten av museets exemplar är kända. Museets cykel, med tillverkningsnummer 94, är i ett gott originalskick. Den inköptes 1933 för 15 kronor från en herr C. A. Strandberg, Stockholm. FÖRSTA TYPEN MED PEDALER Tysken Mortiz Fischer konstruerade kring 1855 en cykel med trampvevar på framhjulet. Men de franska bröderna Michaux har av sina landsmän korats till skapare av den pedaldrivna cykeln kring 1861. Michaux blev också den första stora velocipedfabrikanten med internationellt rykte. Under 1860-talet kom den nya velocipedtypen till Sverige. Särskilt vagnmakare och smeder verkar ha försett den svenska marknaden med dessa hållbara cyklar som passade de då så dåliga vägarna. En ritning på en s.k. benskakare publicerades i Ny Illustrerad Tidning 1869 med påpekandet, att framhjulet ska kunna styras. Blomstringstiden för denna typ av cykel varade från cirka 1867 till 1872. Östberg, Adolf, Hjulsport, Stockholm 1889. Ekström, Gert, Svenskarna och deras Velocipeder, Hudiksvall 1984, s 17 22, 33 34. TM 11.584 En Djurgårdspromenad på velociped var en sensation på 1870-talet. En tidningstecknare måste föreviga tillfället. 4
HÖGHJULING 1883 1884 PER FROM MEKANISKA VERKSTAD, STOCKHOLM Den första höghjulingen helt i järn patenterades i England 1870 av James Starley och William Hillman. Tidigare hade höghjulingar av trä tillverkats. Från 1871 användes massiva gummidäck. Denna höghjuling kallad Blixten, lätt landsvägsmaskin i katalogen, har stålekerhjul och däck av massivt gummi. Ramen är tillverkad av stålrör. Bromsen är en s.k. skedbroms som trycks ned mot framdäcket. Priset för cykeln 1884 var 115 kr. JU STÖRRE FRAMHJUL DESTO HÖGRE FART Höghjulingens utveckling får tillskrivas flera personer och företag i första hand i England. Det stora framhjulet, i detta fall 132 cm (52 engelska tum), gav hög fart och var den tidens sätt att få hög utväxling. Högsta fart kunde uppgå till ca 35 km/tim på dåtida vägar. Benens längd mättes vid köptillfället och benlängden avgjorde storleken på framhjulet. Pedalerna är något justerbara för kort eller lång benlängd. Kullager kom tidigt i bruk vid cykeltillverkning och användes här i hjul och trampor. Cykeltypen nyttjades för turistresor och i tävlingar men fick liten användning som transportmedel. Intresset för höghjulingar svalnade vid mitten av 1880-talet, då de ansågs vara farliga att rida, bl.a. för att tyngdpunkten var hög. Höghjulingar tillverkades bara i cirka tio år. Flera företag, särskilt i England, övergick till tillverkning av motorcyklar och bilar. Ekström, Gert, Svenskarna och deras Velocipeder, Hudiksvall 1984, s 25 41. Bilaga till TM 7.016 (Tekniska museets arkiv). TM 7.016 En känguruvelociped (se s 8) och två höghjulingar med ryttare i Stockholms Allmänna Velociped Klubbs uniform. Fotot togs troligen 1895. 5
TREHJULIG DAMCYKEL CA 1885 THE ROYAL MACHINE MANUFACTURING CO LTD, BIRMINGHAM, ENGLAND Denna typ av cykel användes av damer. Höghjulingarna var herrarnas cykel. På en trehjuling kunde en dam cykla med kjol eller klänning som modet föreskrev. Flera lösningar på tre- fyra- eller femhjuliga cyklar kom redan kring 1870 i England. Denna cykel har kedjedrivning mellan två lika stora kedjehjul, vilket inte ger någon utväxling till de båda stora bakhjulen. Styrhjulet fram regleras med en kuggstång från ett vridbart handtag. Handbromsen till vänster är en utanpåliggande bandbroms. Det finns två fotpinnar framtill på ramen, att vila benen på vid åkning i utförsbacke. Det järnrör som går ut under och bakom cykeln är ett stegringsskydd. Denna typ av damcykel tillverkades i första hand i England men även i Frankrike, Tyskland och USA. CYKELKLÄDER FÖR DAMER I boken Hjulsport, tryckt 1889, rekommenderas bland annat, att blyplattor skulle sys in i kjolfållen, så att vaderna inte kunde synas, om det fläktade. Cykeltypen var dyr, alltså förbehållen en medel- och överklass. Den kostade vid mitten av 1880-talet omkring 350 kr. På dåtida vägar av grus, kullersten och gatsten var cykeln tungtrampad. Dessutom fanns de tre spåren i vägen, från häst och vagn, att parera. Tvåhjuliga damcyklar, med nedböjd ram, började användas mer allmänt på 1890-talet. Även för velocipedridande damer fanns det i Hjulsport regler, bland annat att en kvinna inte bör klä sig i manlig drägt, det vill säga långbyxor. Östberg Adolf, Hjulsport, Stockholm 1889. Per Froms kataloger, 2.052 (Tekniska museets arkiv). TM 21.895 Singers tvåspåriga trehjuling är tillverkad av stålrör och har lätta hjul med däck av gummi. Ur Hjulsport 1889. 6
BARNCYKEL 1892 PER FROM MEKANISKA VERKSTAD, STOCKHOLM Denna cykel beställdes 1892 av Oscar II och användes av barnen i kungahuset bland annat på sommarslottet Tullgarn. Den skänktes av Gustaf VI Adolf från Kungl. Husgerådskammaren till Tekniska museet 1953. storlek 2, är av tungt smidesjärn och kostade 35 kr i denna vackra utstyrsel med handmålade dekorlinjer. Höghjulingen, som fanns från senare delen av 1870-talet, var förebild till denna barncykel. Det höga framhjulet var utväxlingen. Cykeltypen tillverkades inom och utom landet av många tillverkare från 1880-talets slut till omkring 1895. Framhjulsdrivna barncyklar tillverkas än idag. Per From, en då mycket känd tävlingscyklist, startade 1883 cykeltillverkning i Stockholm. I Froms katalog från 1899 finns barncyklar i tre storlekar. Museets exemplar har Per Froms kataloger 2.052 (Tekniska museets arkiv). Ekström, Gert, Svenskarna och deras Velocipeder, Hudiksvall 1984. TM 26.253 Trehjulingen från Wiklunds i Stockholm kostade 25 kr för en 6 9 åring. 7
KÄNGURUVELOCIPED OMKRING 1884 TILLVERKAD SANNOLIKT AV HILLMAN, COVENTRY, ENGLAND Känguru -typen var en övergångsform mellan höghjulingen och säkerhetscykeln. Museets exemplar är kedjedrivet, men det fanns även cyklar med kugghjul i utväxlingen fram. Cykeln var ett transportmedel och ett sportredskap I England gjordes många nya typer och förbättringar under 1880-talet. Denna variant kallades kangaroo, på svenska känguruvelociped. En känguruvelociped är en höghjuling med utväxling vid framhjulet med ett litet och ett stort kedjehjul. Något frinav finns inte. Fotsteget på bakstammen vid bakhjulet underlättade för velocipedryttaren att kliva på. En s.k. skedbroms, som trycktes mot framdäcket, har funnits. Handtagen är gjorda av horn, ett hållbart material som tålde omkullridning. Cykeln saknar fotstöden framför kedjehjulen som användes till att vila fötterna på i utförsbackar. CYKELFABRIK BLEV BILFABRIK Cykeln patenterades 1884 av William Hillman som sedan 1870-talet tillverkat cyklar (Hillman utökade verksamheten med biltillverkning 1907, Hillman Motor Co.). Redan 1878 hade andra snarlika cyklar patenterats i England, men Hillmans var den första som såldes i ett större antal och blev omtalad i pressen. Redan 1885 började utvecklingen mot cyklar med kedjedrivning mellan ett trampparti under ramen och bakhjulet. Mest känd är Rover som kom 1885. Cyklisten satt då lägre än på en höghjuling. Det var en viktig säkerhetsaspekt, och tyngdpunkten kom också att föras längre bak. Roberts Derek, Cycling History, 1991. Cars Stora Billexikon, s 1186. TM 7.004 Känguruvelocipeden hade inte frinav. Vid utförsbacke rekommenderades ryttaren att sätta fötterna på stöd. Ur Hjulsport 1889. 8
NORDSTJERNAN 1893 1894 ANTON WIKLUNDS MASKIN- OCH VELOCIPEDFABRIK AB, STOCKHOLM Kejdedrivna cyklar har utväxlingen mellan det stora och lilla kedjehjulet. Tidigare cyklar hade utväxlingen i det stora framhjulet. Den nya säkerhetscykeln fick stor betydelse. Den blev prototypen för våra dagars cyklar. Denna Landsvägsmaskin har en ram av stålrör och trådekerhjul med luftfyllda gummidäck enligt Dunlops patent från 1888. Vidare har den kullagrade nav och vevparti. Inget frinav finns. Därför sitter det en gubbpinne vid baknavet för påstigning och två fotstöd på framgaffeln att sätta fötterna på vid nedförsåkning. Skedbromsen trycker mot framhjulets däck. Ramen är som brukligt var vid denna tid svartlackerad, och de blanka delarna är förnicklade. Framhjulet, med 75 cm i diameter, är större än bakhjulet med 70 cm i diameter. Priset med Dunlop luftringar var 1894 400 kr. Tillbehör var: verktygsväskan, ringklockan och den fjädrande, upphängda rovoljelyktan. Denna cykel har fått registreringsnummer 501 i Stockholm. Registrering av cyklar upphörde 1939. SÄKERHETSCYKELN KOM 1885 J. K. Starley konstruerade 1885 säkerhetscykeln Rover i England. Ramen utvecklades från så kallad korsram till diamond frame, den typ som används än idag. Tidigt fick denna cykel stor användning som transportmedel, men den användes även på turistresor och som tävlingsredskap. På den här tiden var vägarna mycket dåliga och cyklarna dyra. Köpare var t.ex. idrottsmän, militärer, ingenjörer, företagsägare, högskolestuderande, adelsmän, läkare och högre tjänstemän det vill säga en burgen medel- och överklass. Ekström, Gert, Svenskarna och deras Velocipeder, Hudiksvall 1984. Wiklunds kataloger 1890, 1894, 833 (Tekniska museets arkiv). Beeley, Sernea, A history of Bicycles, London 1992. TM 7.165 Den nya cykeln med kedja kallades säkerhetscykel medan höghjulingen kallades ordinarie. Säkerhetscykeln blev snabbt populär även om en del invändningar fanns mot att man lätt blev smutsig genom att tramporna satt så lågt. 9