EKOSYSTEM SOM MODELL FÖR EKOLOGISKT LANTBRUK

Torbjörn Rydberg, Institutionen för ekologi och växtproduktionslära och Centrum för uthålligt lantbruk, SLU, Tel: 018-67 29 11, E-post: Torbjorn.Rydberg@evp.slu.se EKOSYSTEM SOM MODELL FÖR EKOLOGISKT LANTBRUK Olika platser kräver olika lösningar när målet är att utveckla en uthållig markanvändning som är ekologiskt, socialt, ekonomiskt och politiskt uthålligt. Avsikten med dessa sidor är att diskutera delar av en teoretisk bas som skulle kunna vara till stöd för utvecklingen av det ekologiska lantbruket. Naturliga ekosystem, vilkas ingående komponenter och processer är ett resultat av en lång utprövningsprocess, är uthålliga. Vanligtvis är de utifrån sina lokala förutsättningar produktiva, de har förmåga att hantera olika typer av stress och yttre påverkan och har en välutvecklad förmåga att cirkulera näringsämnen i systemet. Därför kan de utgöra lämpliga modeller vid utvecklandet av ekologiskt lantbruk. Det finns idag många definitioner på vad ekologiskt lantbruk är (SJFR 1996; IFOAM 1998). För att uppnå konsensus är definitionerna ofta vaga och svåra att omsätta i praktiken. Tillämpningen är idag starkt styrd av ekonomiska faktorer och regelverk satta av kontrollorganisationer. Vanligen beaktas inte biofysikaliska begränsningar (Abelson 1990), utan ekonomisk vinst ges företräde (Ehrenfield 1986) och produktionens beroende av andra system är vagt beaktat. Dessa begränsningar försvårar utvecklingen av identifierbara mål för det ekologiska jordbruket och minskar även möjligheten att tillämpa ekologiskt lantbruk. Tillämpningen av principer och mönster från naturen in till jordbruket är väl känd (Odum 1983; Soule och Piper 1992; Jansson och Jansson 1994; Vandermeer 1995) och praktiska rekommendationer för ekologiskt jordbruk finns föreslagna (Altieri 1999, Shapiro och Harrisson 1999). En viktig aspekt på uthållighet är systemens hälsa. Uthållighet och hälsa är intimt kopplade till varandra varför ekologisk uthållighet kan ses som att tillfredsställa människans behov utan att samtidigt äventyra ekosystemens hälsa (Callicott och Mumford 1997). Lösningar med hjälp av ekologisk teknik som minimerar manipulerandet av naturen, är till gagn för både människa och natur och att mänskligheten existerar på naturens premisser är grundläggande insikter för ett ekologiskt uthålligt lantbruk. Varför ska jordbruket efterlikna naturliga ekosystem? Varför ska vi leta efter nya modeller för jordbruket och varför ska de imitera strukturer och funktioner som finns utvecklade i naturliga ekosystem? Det finns flera orsaker till detta. Många jordbrukssystem är inte uthålliga i och med att de förbrukar icke förnybara naturresurser. Bortodling av mullkapital, degradering av markstruktur och kontami- 119

nering och tömning av grundvatten har på många platser visats sig få allvarliga konsekvenser för jordbrukets hållbarhet (Pimentel & Hall, 1989). Med hjälp av framförallt fossil energi, under några decennier, har till viss del de negativa effekterna av denna degradering kunnat döljas. Hela agrara system har ibland flyttats från en kontinent till en annan med stora negativa konsekvenser för miljön. Exempel på detta är införandet av extensiva monokulturer av spannmål till humida tropiska områden och får ifrån Europa som förts till torra subtropiska områden. De inhemska ekosystemen är under lång tid utprövade överlevare och det är därför logiskt att lära från dessa och imitera deras ändamålsenliga strategier. Modernt jordbruk bär på en kulturell börda som underhålls av vårt utbildningssystem. Få studenter får kunskap om systemekologi. Avgränsningarna mot andra kunskapsområden är ofta skarpa. Ekologi diskuteras reducerat och starkt selekterat till de insekter och sjukdomar som angriper grödorna eller djurslagen. Naturligt förekommande ekosystem är en produkt av utveckling och prövning och inpassning över tiden i samarbete med sin omgivning och är bostad åt alla organismer. De har förmåga att förändra sig med tiden av såväl inre som yttre förändringar och de drivs av förnybara flödesbegränsade drivkrafter. Detta gör dem helt självförsörjande och självgående. Det moderna jordbruket står i stark kontrast till dessa system genom sitt beroende av fossil energi, maskiner, gödselmedel, pesticider och alla andra förnödenheter och service som krävs direkt och indirekt för att driva och understödja jordbruket. Minskade tillgångar och sämre resurskvalitet på de icke förnybara resurserna som idag driver jordbruket kommer att innebära ökade kostnader och priser för både konsumenter och producenter (Hall et al. 1986). Det är helt logiskt att se naturens soldrivna system som informationskälla för framtidens matproduktion. Det är bara synd att dagens agrara vetenskapssamhälle är så illa utrustat och inte kan dra fördel av den kunskap som dessa system erbjuder. Flertalet av jordbrukare i världen har inte möjlighet att använda de tekniska innovationer som lett fram till de höga avkastningsnivåerna inom jordbruket i den industrialiserade delen av världen. Befolkningsökningen tvingar dessutom socialt marginaliserade människor att använda marginell jordbruksmark. Denna mark är ofta extra känslig för erosion, växtnäringsförluster och utbrott av sjukdomar och skadegörare. Även i dessa områden förefaller det logiskt riktigt att ta lärdom av naturliga ekosystem och använda dessa som modell för utvecklandet av mer uthålliga agrara odlingssystem. Självorganisation och effektiv uppträdande En organisation av människans ekonomiska system med god inpassning i naturen för ömsesidig överlevnad är den som långsiktigt kommer att överleva (Odum, 1994a). Den övergripande principen i detta förhållningssätt är att parterna tillåts förstärka varandra. Dessa system 120 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001

utvecklar effektivitet, ordnar en komplexitet som är berikande för de ingående aktörerna. De lösningar som är lyckosamma sparas som genetisk information och inlärd kunskap. Genom en ständigt omprövning och ibland med hjälp av insiktsfull förutsägelse kan den stora globala självorganiserande processen med jorden, inklusive människan, röra sig mot ett maximerande av ett resursutnyttjande som är hållbart. Om människans val mellan olika alternativ skall vara användbara i detta utvidgade perspektiv, som inrymmer både natur och ekonomi, krävs en kvantitativ metod som kan mäta det bidrag som olika aktiviteter ger. Dessvärre har ett maximerandet av ekonomisk vinst haft stort inflytande på vårt sätt att organisera oss. Maximerandet av vinst kanske fungerar på en liten skala som berör företag och individer under tider då tillväxt är möjlig. När detta vinstmaximerande medvetet eller omedvetet överförs till och inbegriper större skalor och system och under tider när tillväxt inte är möjlig uppstår stora problem. Marknadsvärde kan inte användas till att värdera naturens arbete och effekter på den eftersom pengar aldrig betalas till naturen (Odum, 1994b). Människan är den enda biologiska process som kan uppskatta pengars värde. För att utvärdera prestationen av hela systemet med människor och natur krävs en gemensam mätare, en mätare som kan värdera och bedöma alla insatser från naturen och det ekonomiska systemet på en likartad bas. Det behövs en metod som kan sammanlänka det ekonomiska systemet med naturens processer och genererande av kvaliteter som inte har den ekonomiska marknaden som utgångspunkt. Karakteristik för naturliga system och brukade jordbrukssystem En jämförelse mellan av människan mindre påverkade natursystem och system brukade som jordbruksystem tydliggör skillnader och identifierar likheter dem emellan. Uthålliga och under lång tid utvecklade ekosystem uppnår ofta en hög produktion. Många gånger är den större än vad som uppnås i jordbruk (Colinvaux, 1986). Nettoproduktionen av vissa för människan önskvärda produkter är vanligtvis lägre i och med att produktionen är återinvesterad i underhåll av en komplicerad och utvecklad struktur och inneboende funktioner. Detta är viktigt för en uthållig produktion. Det leder till att systemet har förmåga att bibehålla, underhålla, buffra mot yttre förändringar och utveckla sig samt att effektivt recirkulera och bibehålla näringsämnen i systemet. Ekosystemen styr aldrig produktionen till en enda produkt. Typiskt är istället att systemen genererar många produkter och kvaliteter som är beroende av varandra i det nätverk av processer som utvecklats under lång tid. Givetvis är människan också starkt beroende av dessa kvaliteter och dessa levereras till människor med en minimal eller ingen investering från det ekonomiska systemet. Målet med jordbruket har varit att styra resursflödena till genererande av ett fåtal produkter med ett högt näringsinnehåll och 121

med en ekonomisk avsättning. Subventioner i form av fossila insatsmedel, bevattning, växtskyddsåtgärder, plantering, genetiskt utvecklingsarbete har inneburit att mer av bruttoproduktionen har omvandlats till en för oss användbar form. Systemen producerar en högre skörd men ett mindre nettobidrag levereras efter det att investeringen har beräknats. Detta medför att eftergifter måste göras på agroekosystemens integritet genom en minskning av den lokala biodiversiteten, genom att man bryter upp många komplexa beroendeskap och genererar både en lokal och indirekt ökad miljöbelastning. Kapaciteten för agroekosystemet att förnya sig minskar och kräver ökade teknologiska lösningar och kostsamma hjälpmedel och räddningsaktioner. Detta drar resurser från andra sektorer. Slutsats är att effektiviteten är större i mer komplexa ekosystem men även omsättningstiden, därmed blir levereringshastigheten långsammare och anpassad till periodiciteten på de lokala förnybara resurserna. Eftersom jordbruksproduktionen är starkt fokuserad på avkastning från grödor och djur blir inte ekosystemservice och systemets hälsa beaktat som nödvändigt och något bidragande. Dessutom ges ringa uppmärksamhet till begränsningar och indirekta effekter orsakade av jordbruksproduktionen. Om ekosystemtjänster beaktades vid utvärderandet av jordbruket skulle nettoproduktionen kunna öka och jordbruket skulle kunna bli bättre uppmärksammat som en aktivitet som understödjer och genererar livsmedel i en vidare bemärkelse än vad som tycks föreligga idag. Strategier för ett uthålligt lantbruk Nedan följer några förslag på generella grunder för ett uthålligt jordbruk. Listan gör inga anspråk på att vara fullständig eller färdig. Med hjälp av ett sådant ramverk ser jag möjligheter att utveckla jordbruket mot större grad av uthållighet. 1. Det lokala ekosystemens struktur och funktion ska imiteras så nära som möjligt. 2. Anpassa produktionen till lokala förnybara resurser och naturliga pulser. 3. Acceptera produktionens biofysiska begränsningar och ge erkännande till indirekta ekosystemtjänster. 4. Styr produktiviteten till produkter med ett högt näringsvärde och av ekonomisk betydelse. 5. Definiera produktivitet och effektivitet på ett sådant sätt att det inkluderar alla bidragande aspekter av ett levande system. 6. Bibehåll biodiversiteten för att kompensera för de förluster som uppstår i det förenklade odlingssystemet. Förenkling som vanligtvis krävs för att möjliggöra brukning. 7. Använd perenna växter där det är möjligt för att bibehålla jordfertiliteten och för att skydda marken från erosion. 122 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001

Referenser Abelson, P.H. 1990. Dialog on the future of agriculture. Science 249(4968): 457. Altieri, M.A. 1999. The ecological role of biodiversity in agroecosystems. Agriculture, Ecosystems and Environment 74: 19-31. Callicott, J.B. and Mumford, K. 1997. Ecological sustainability as a conservation concept. Conservation Biology 11(1): 32-40. Colinvaux, P. 1986. Ecology. John Wilet & Sons. New York. 725 p. Erhenfield, D. 1986. Implementing the transition to a sustainable agriculture An opportunity for ecology. Bulletin of the Ecol. Society of America. p. 5-8. Hall, C. A. S., Cleveland, C. J. & Kaufmann, R. K. 1986. Energy and Resource Quality. The Ecology of the Economic Process. Wiley Interscience, New York. IFOAM. 1998. Organic Agriculture the Credible Solution for the XXI St Century. Proceedings of the 12 th International IFOAM Scientific Conference Jansson, A.M. and Jansson, B-O. 1994. Ecosystem properties as a basis for sustainability. In Jansson, A.-M., Hammer, M., Folke, C., and Costanza, R. (eds). Investing in Natural Capital - The Ecological Economics Approach to Sustainability. Island Press, Washington, D.C. p.74-91. Odum, E.P. 1983. Properties of agroecosystems. in: Lowrance, R., Stinner, B.R., and House, G.J. (eds). Agricultural ecosystems Unifying concepts. John Wiley & Sons, NY.5-12. Odum, H. T. 1971. Environment, Power and Society. Wiley Interscience, New York. Odum, H.T. 1994a. Emergy evaluation of biodiversity for ecological engineering. In Kim, K. C. And Weaver, R. D. (eds). Biodiversity and Landscapes A Paradox of Humanity. Cambridge University Press, New York. 330-359. Odum, H. T. 1994b. The Emergy of Natural Capital. In Jansson, A.-M., Hammer, M., Folke, C., and Costanza, R. (eds). Investing in Natural Capitalk. The Ecological Economics Approach to Sustainability. Island Press. Washington, D.C. 200-214. Pimentel, D. & Hall, C. W. 1989. Food and Natural Resources. Academic Press Inc. 512 p. Shapiro, H-Y and Harrisson, J. 1999. Gardening for the future of the earth. Bantam Books. Ch: 1) Pattern and observation: the web of connections; and 2) Design working with nature. SJFR. 1996. Ekologisk jordbruks och trädgårdsproduktion. Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd, Stockholm. Soule, J. D. and Piper, J. K. 1992. Farming in nature s image An ecological approach to agriculture. Island Press. Vandermeer, J. 1995. The ecological basis of alternative agriculture. Annu. Rev. Ecol. Syst. 26: 201-224. 123