Finansdepartementet 103 33 Stockholm Yttrande Stockholm 2014-10-24 Företagsskattekommitténs slutbetänkande: "Neutral bolagsskatt - för ökad effektivitet och stabilitet" (SOU 2014:40) Svensk Försäkring har beretts tillfälle att yttra sig om rubricerad remiss. Svensk Försäkrings yttrande inskränker sig till kommentarer om de delar av förslagen som specifikt berör försäkringsföretag. Inledning Svensk Försäkring är på ett övergripande plan positiv till kommitténs strävan efter en ökad skattemässig neutralitet mellan finansieringsformerna eget kapital och lånat kapital. Svensk Försäkring är även positiv till att de nuvarande reglerna för ränteavdragsbegränsningar avskaffas då de upplevs vara svårtillämpade och därmed rättsosäkra. Såväl huvudförslaget som det alternativa förslaget innehåller dock sådana oklarheter och brister att det inte går att förutse vilka effekter förslagen kommer att få för försäkringsföretagen. I vissa delar får de föreslagna reglerna konsekvenser som inte kan anses vare sig rimliga eller eftersträvade. Det följer framför allt av att kommittén inte har beaktat det speciella skatte- och redovisningsmässiga sammanhang som försäkringsföretag verkar i. Med omkring 400 registrerade försäkringsföretag som sysselsätter 20 000 personer och har placeringstillgångar på närmare 3 500 miljarder kronor, motsvarande 70 procent av börsvärdet eller drygt 90 procent av Sveriges BNP, fyller försäkringssektorn i Sverige en central roll och har en mycket stor betydelse som investerare på aktie- och obligationsmarknaden. Väl fungerande regelverk är en förutsättning för att försäkringsföretagen ska kunna verka. Därför måste oklarheter och brister i kommitténs förslag åtgärdas innan lagstiftning kan bli aktuell. Svensk Försäkring är gärna delaktig i den fortsatta beredningen av förslaget för att medverka till att reglerna ska fungera för försäkringsföretag. Svensk Försäkring Box 24043 104 50 Stockholm Karlavägen 108 Tel 08-522 785 00 www.svenskforsakring.se
Sammanfattning Svensk Försäkring ifrågasätter huruvida den breda definitionen av finansiella kostnader är motiverad utifrån ändamålet med förslaget att åstadkomma neutralitet mellan lånat och eget kapital. Kommitténs förslag har även allvarliga brister vad gäller definitionerna av finansiella kostnader och finansiella intäkter. Ytterligare utredning av dessa begrepp är enligt Svensk Försäkring nödvändig för att reglerna ska bli förutsebara och rättssäkra för försäkringsföretagen. Svensk Försäkring anser att huvudförslaget bör kompletteras med regler som möjliggör utjämning av finansnetton mellan beskattningsår, då kapitalförvaltning är en del av försäkringsföretagens kärnverksamhet. Svensk Försäkring anser att regeln om koncernkvittning bör utformas på ett sätt som är anpassat och tydligt för livförsäkringsföretag. Livförsäkringsföretag är i stora delar undantagna inkomstskatt. I stället betalas avkastningsskatt. Det föreligger en osäkerhet huruvida kommitténs förslag om möjlighet till utjämning av finansnetton inom koncerner gäller fullt ut för livförsäkringsföretagen. Kommitténs förslag rör skadeförsäkringsföretagens säkerhetsreserv i två avseenden: 1. Kommittén föreslår att säkerhetsreserven ska skattas av med lika många procentenheter som bolagsskattesatsen sänks. Svensk Försäkring avstyrker förslaget. 2. Kommittén föreslår att säkerhetsreserven ska räntebeläggas. Svensk Försäkring avstyrker förslaget. Kommittén föreslår att tidigare års underskott ska halveras. Svensk Försäkring avstyrker förslaget. Utjämning av finansnetton inom koncerner (14.3.2) En omständighet som kommittén inte berör är att livförsäkringsföretag för merparten av sin verksamhet inte betalar inkomstskatt. För den verksamhet som hänför sig till förvaltning av kapital för försäkringstagarnas räkning betalas i stället avkastningsskatt. I förarbetena till reglerna om en schablonmässigt beräknad avkastningsskatt framhölls (prop. 1992/93:187 s. 166) att avkastningsskatten är en med inkomstskatt jämförlig skatt på pensionskapitalets avkastning och [ ] avsedd att ersätta skatt på faktisk utgående ränta, utdelning och reavinst. Med andra ord likställs avkastningsskatten med inkomstskatten. När livförsäkringsföretag äger fastigheter eller andra tillgångar indirekt via ett dotterbolag blir tillgångarna dubbelbeskattade. Det följer av att livförsäkrings- 2 (10)
företaget genom avkastningsskatten beskattas för marknadsvärdet av den tillgång som aktierna utgör samtidigt som aktiebolagets resultat inkomstbeskattas. Fastighetsmarknaden har under senare år utvecklats på ett sådant sätt att fastigheter till största delen återfinns i bolag. Ett livförsäkringsföretag som vill investera i fastigheter är därför i stor utsträckning hänvisad till förvärv av fastighetsbolag. Den ovan nämnda dubbelbeskattningen av livförsäkringsföretag har i dessa fall till viss del kunnat begränsas genom finansiering med koncerninterna lån. Därigenom minskar ränteutgiften fastighetsbolagets beskattningsbara resultat och följaktligen den skatt som fastighetsbolaget ska betala. Vid införandet av 2013 års regler för ränteavdragsbegränsningar infördes en kompletteringsregel som anger att ränta på lån inom en intressegemenskap som betalas till bolag som är skattskyldiga till avkastningsskatt är avdragsgill om räntesatsen inte överstiger en viss nivå. Detta gäller under förutsättning att det huvudsakliga skälet till skuldförhållandet inte är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Kommitténs förslag om att ett negativt finansnetto inte ska få dras av vid inkomstbeskattningen innebär att livförsäkringsföretag som äger aktiebolag i än högre grad än idag kommer att bli föremål för dubbelbeskattning. Kommittén föreslår förvisso en möjlighet till koncernutjämning genom att ett företag som har ett positivt finansnetto ska få dra av outnyttjat negativt finansnetto hos ett annat koncernföretag. På så sätt har kommittén haft för avsikt att möjliggöra en kvittning av finansnetton inom koncerner. Den föreslagna bestämmelsen i 24 kap. 14 inkomstskattelagen (IL) förutsätter att de aktuella företagen, med avdragsrätt, kan lämna koncernbidrag till varandra. Svensk Försäkring anser att det råder osäkerhet kring hur den föreslagna bestämmelsen i 24 kap. 14 IL ska tolkas. Givet att de formella förutsättningarna för avdragsgilla koncernbidrag i 35 kap. IL är uppfyllda, bör ett livförsäkringsföretag genom kvittning få tillgogöra sig hela det negativa finansnettot i ett koncernföretag. Om koncernkvittning däremot förutsätter att det negativa finansnettot måste proportioneras i förhållande till den inkomstbeskattade delen av livförsäkringsföretagets resultat, innebär kommitténs förslag att beskattningen inte blir likformig. Två olika koncerner där den ena koncernen består av ett livförsäkringsföretag som betalar avkastningsskatt och ett aktiebolag som inkomstbeskattas och den andra koncernen består av två aktiebolag som båda inkomstbeskattas kommer därmed att beskattas olika mycket. En sådan merbeskattning av pensions- och annat försäkringskapital synes inte stå i enlighet med syftet med reformen. Sammanfattningsvis anser Svensk Försäkring att regeln om koncernkvittning bör utformas på ett sätt som är anpassat och tydligt för livförsäkringsföretag. Ett alternativ till en koncernkvittningsregel för att undvika dubbelbeskattning skulle kunna vara att livförsäkringsföretag inte behöver räkna med aktierna i dotterbolag när kapitalunderlaget för avkastningsskatt fastställs. En parallell kan dras till att vid införandet av reglerna om näringsbetingade andelar (prop. 2002/03:96), då kapitalvinster och utdelning på sådana andelar blev skattefria, undantogs motsvarande andelar från underlaget för schablonintäkt och avskattningsintäkt för investmentföretag. Trots att avkastningsskatten avser att ersätta inkomstskatten 3 (10)
på ränta, utdelning och kapitalvinst, så infördes vid det tillfället inte några motsvarande skattelättnader för avkastningsbeskattade subjekt. Utjämning av finansnetton mellan beskattningsår (14.3.2) Kommittén föreslår att avdragsrätten för räntekostnader och andra finansiella kostnader kraftigt begränsas för att därigenom söka uppnå neutralitet mellan finansieringsformerna lån och eget kapital. Som följd förväntas finansiering med lån minska och finansiering med eget kapital öka. Kommitténs förslag är utformat med ett industriföretag i åtanke. Det tänkta företaget finansierar en investering med eget eller lånat kapital. Investeringen ger en avkastning genom att företagets produkter säljs. I försäkringsbranschen finansieras verksamheten med premier och avkastning på kapital. Premierna betalas in i förväg och investeras i olika placeringstillgångar med hänsyn till bl.a. längden på företagets försäkringsåtaganden. Placeringstillgångarna förvaltas med en aktiv förvaltningsstrategi med mål att ge så god avkastning som möjligt. Kapitalförvaltning utgör alltså en del av försäkringsföretagens kärnverksamhet. Av kommitténs huvudförslag följer att i de fall då kapitalförvaltningen ger ett positivt finansnetto ska det tas upp till beskattning. I de fall då kapitalförvaltningen ger ett negativt finansnetto får det däremot inte dras av. För försäkringsföretagen innebär detta en anomali då underskott och överskott är kopplade till företagets kärnverksamhet och inte har något att göra med huruvida verksamheten är finansierad med lån eller eget kapital. Med andra ord följer det negativa finansnettot inte av ett finansieringsval utan av utfallet i kärnverksamheten kapitalförvaltning. Kommittén betraktar emellertid ett företags finansnetto enbart som ett resultat av företagets finansiering, inte som ett resultat av ett företags kärnverksamhet. Detta synsätt är tydligt i kommitténs resonemang om behovet av rullningsregler (s. 190): Det är dock inte särskilt vanligt förekommande att företag har varierande positivt och negativt finansnetto mellan åren. Företag tenderar att antingen ha en nettobelåning, och då ha negativt finansnetto, eller en nettoutlåning och positivt finansnetto. I praktiken skulle därför en möjlighet till framtida kvittning inte få någon större ekonomisk betydelse. Avsaknaden av denna kvittningsmöjlighet skulle därför inte innebära något större avsteg från principen om ekonomisk neutralitet. [ ] Sammantaget anser kommittén att regler om att finansnetton ska sparas till senare beskattningsår skulle medföra en ytterligare administrativ börda för företagen och komplicera för skattesystemet, samtidigt som det i praktiken inte skulle vara särskilt många företag som skulle erhålla en mer neutral beskattning. Svensk Försäkring menar emellertid att effekten av att inte tillåta utjämning av finansnetton mellan beskattningsår (rullning av negativt finansnetto) leder till en skattemässig asymmetri mellan överskott och underskott i försäkringsföretagens kapitalförvaltning. En samhällsekonomiskt negativ konsekvens av den asymmetriska behandlingen av underskott och överskott i kapitalförvaltningen är att försäkringsföretagens investeringsval snedvrids. Riskfyllda investeringar som med viss sannolikhet kan leda till ett negativt finansnetto missgynnas av en sådan skattemässig asymmetri. Vissa investeringar som bör genomföras ur ett samhälls- 4 (10)
ekonomiskt perspektiv kommer av skattemässiga skäl inte att vara företagsekonomiskt motiverade och kommer därför inte att genomföras. Försäkringsföretagens och andra företags kapitalförvaltning kommer med andra ord att bli mindre samhällsekonomiskt effektiv. Ett neutralt skattesystem snedvrider inte företagens investeringsval. För att skattesystemet ska vara neutralt också för försäkringsföretag är det därför nödvändigt att de föreslagna reglerna kompletteras med en möjlighet till rullning av negativt finansnetto för dessa företag. En jämförelse kan göras mellan ett försäkringsföretag och ett industriföretag. Att inte medge rullning för negativt finansnetto i ett försäkringsföretag kan likställas med att inte medge rullning av underskott i ett industriföretag. Vidare är möjligheten till rullning viktig i en konjunkturnedgång. Underskott i kapitalförvaltningen som uppstår i samband med en konjunkturnedgång medför en dubbel påfrestning på försäkringsföretagens kapitalbas eftersom värdet av tillgångarna minskar samtidigt som (de nuvärdesberäknade) skulderna till försäkringstagarna ökar. Det innebär att försäkringsföretagen kan få svårigheter att uppfylla de riskjusterade solvenskraven (enligt såväl nuvarande regler som de kommande Solvens II-reglerna). För att uppfylla solvenskraven kan det för försäkringsföretagen i ett sådant läge vara nödvändigt med omplaceringar till tillgångar med låg risk. Mot bakgrund av att försäkringsföretagen är så pass stora investerare riskerar omfattande omplaceringar att leda till finansiell instabilitet. Vidare innebär sådana omplaceringar en lägre avkastning på försäkringsföretagens placeringar, vilket ytterligare minskar kapitalbasen, och så vidare (den s.k. dödsspiralen). Med en möjlighet till rullning redovisas skattedelen i det negativa finansnettot som en tillgång, vilken ökar kapitalbasen. Om negativt finansnetto däremot inte får rullas förstärks i stället den nedåtgående spiralen. Som framgår nedan, under nästa rubrik, får kommitténs förslag konsekvenser för den bestämmelse avseende skattemässig värdering av lager av finansiella instrument som återfinns i 17 kap. 20 IL. Svensk Försäkring vill härvid påpeka att en möjlighet till rullning av negativt finansnetto är motiverad för att lindra dessa konsekvenser. Sammanfattningsvis förespråkar Svensk Försäkring att huvudförslaget kompletteras med en möjlighet till rullning av negativt finansnetto. Den ytterligare administrativa börda som en sådan bestämmelse skulle medföra för försäkringsföretagen är hanterbar. Definition av finansiella kostnader och finansiella intäkter (14.5) Svensk Försäkring ifrågasätter huruvida den breda definitionen av finansiella kostnader är motiverad utifrån ändamålet med förslaget att åstadkomma skattemässig neutralitet mellan lånat och eget kapital. I den föreslagna definitionen av finansiella kostnader ingår inte bara räntekostnader kopplade till lån, utan även förlust vid avyttring och nedskrivning av finansiella instrument, avdragsgill utdelning, m.m. Den breda definitionen medför att förslaget blir tekniskt komplicerat och innebär att alla företag, för att kunna deklarera och beräkna sin 5 (10)
skatt på ett korrekt sätt, måste göra en detaljerad analys av såväl balans- som resultaträkning samt i många fall dessutom identifiera och bryta ut komponenter ur enskilda poster i resultaträkningen som är att klassificera som finansiella intäkter och finansiella kostnader. Vidare anser Svensk Försäkring att det råder alltför stor osäkerhet vad gäller innebörden av centrala begrepp, vilket innebär att förslaget i sin nuvarande utformning inte kan ligga till grund för lagstiftning. Det kan starkt ifrågasättas om tillräcklig vägledning kan hämtas från de paragrafer i årsredovisningslagen (4 kap. 14 a och 14 c ) och den kompletterande normgivning som nämns i förarbetena (BFNAR 2012:1) som kommittén hänvisar till, när det gäller definitionen av finansiella instrument. Detsamma gäller när kommittén hänvisar till att finansiell kostnad, finansiell intäkt och finansnetto är begrepp som finns inom redovisningsnormeringen och att termen finansiell kostnad motsvaras av kostnader hänförliga till finansiella tillgångar. Av redovisningsnormeringen framgår visserligen vad som utgör en finansiell tillgång respektive skuld. Däremot ges ingen vägledning kring frågan om värdeförändringar avseende dessa balansposter ska hänföras till rörelseresultat eller finansiellt resultat. Finansiellt resultat i redovisningen kommer därför inte nödvändigtvis att utgöra detsamma som nettot av det som skattemässigt utgör finansiella intäkter och finansiella kostnader. För försäkringsföretag är vidare hänvisningen till BFN:s regelverk inte relevant, eftersom dessa verkar i en helt annan strukturell miljö (ÅRFL i stället för ÅRL, föreskrifter från Finansinspektionen samt en mycket omfattande direkttillämpning av IFRS) och använder en helt annan rubricering och terminologi än andra företag. Kommitténs förslag beaktar inte heller att det är skillnad mellan koncernredovisning (IFRS) och redovisning i juridisk person (RFR 2). Försäkringsföretag måste således, i praktiken, skapa förklaringsbryggor mellan redovisning och beskattning, för att över huvud taget kunna avgöra vilka tillgångar som utgör finansiella instrument samt vad som skattemässigt utgör finansiella intäkter och finansiella kostnader i kommitténs förslag. Ytterligare ett konkret och väsentligt exempel på osäkerheten kring innebörden av centrala begrepp är hanteringen av valutakurseffekter. Flera försäkringsföretag har betydande tillgångar och skulder i utländsk valuta. Tillgångarna är oftast hänförliga till placeringsportföljen i kapitalförvaltningen medan skulderna framför allt utgörs av försäkringstekniska avsättningar. Valutaexponeringen i försäkringsföretag kan således avse såväl placeringstillgångar (vilka skattemässigt utgör lager av finansiella instrument) som försäkringstekniska avsättningar (vilka oftast anses utgöra rörelseskulder). I den mån tillgångar och skulder i varje valuta är matchade beloppsmässigt råder vad man kan kalla för en automatisk valutasäkring. Med kommitténs förslag är det dock osäkert om de omräkningseffekter som uppstår när tillgångarna respektive avsättningarna värderas till aktuell valutakurs kommer att neutraliseras skattemässigt (dvs. betraktas som finansiella kostnader respektive finansiella intäkter). Om tillgångarna i en viss valuta är större eller mindre än skulderna är det vanligt att bolagen säkrar denna exponering genom valutaderivat för att uppnå en 6 (10)
nettovalutaexponering som är noll. Väsentligt i detta sammanhang är att terminer och optioner som säkrar annat än finansiella kostnads- och intäktsposter enligt kommitténs förslag inte utgör finansiella instrument. Vidare framgår att valutakursförändringar hänförliga till finansiellt instrument utgör en finansiell kostnad. Så som förslaget nu är utformat skulle det innebära att valutakurskostnader hänförliga till säkring av finansiella instrument påverkar finansnettot negativt, medan valutakursintäkter hänförliga till säkring av försäkringstekniska avsättningar inte påverkar finansnettot positivt. Detta inträffar trots att nettovalutaexponeringen är noll i redovisningshänseende. Sammantaget kan det således mer eller mindre slumpmässigt komma att uppstå ett positivt finansnetto ett år och ett negativt finansnetto ett annat år. En sådan effekt, eller ens osäkerhet om att risk för en sådan effekt föreligger, är inte acceptabel utan behöver undanröjas i den fortsatta beredningen av förslaget. Definitionen av finansiella kostnader är vidare behäftad med fler problem. Förlust vid avyttring och nedskrivning av finansiella instrument utgör enligt förslaget en finansiell kostnad. Detta innebär en osäkerhet i relation till den skattemässiga bestämmelse avseende värdering av lager av finansiella instrument som återfinns i 17 kap. 20 IL. Bestämmelsen möjliggör en skattemässig värdering till samlat anskaffningsvärde, oaktat att värdering sker till verkligt värde i redovisningen. Syftet med bestämmelsen är att företag inte ska behöva beskatta orealiserade vinster. I fall där verkligt värde överstiger samlat anskaffningsvärde behöver skattemässig värdering ske till samlat anskaffningsvärde för att ett företag inte ska beskattas för orealiserade vinster. Om det avdrag som då görs i deklarationen för att uppnå en skattemässig värdering till samlat anskaffningsvärde utgör en finansiell kostnad, leder kommitténs förslag samtidigt till att utrymmet för avdrag för finansiella kostnader begränsas i motsvarande mån. Om i stället det verkliga värdet understiger det samlade anskaffningsvärdet och företaget vill byta till en värdering till verkligt värde, uppkommer motsvarande effekt. Samtidigt kommer företaget året efter, vid en skattemässig värdering till samlat anskaffningsvärde, att beskattas för ett belopp som motsvarar skillnaden mellan föregående års verkliga värde och det samlade anskaffningsvärdet. Kommitténs förslag är således, i sin nuvarande utformning, oförenligt med reglerna om skattemässig värdering av lager av finansiella instrument. Ovanstående tydliggör att det behöver göras en betydligt mer omfattande analys av hur ett lämpligt regelverk ska utformas och vilka effekter förslaget kan få för försäkringsföretag. Det är inte önskvärt att införa regler som är oförenliga med gällande rätt. Det är inte heller rimligt att överlåta grundläggande tolkningsfrågor till en kommande utveckling av praxis. Slutligen anser Svensk Försäkring att det behövs ytterligare utredning av frågan om hur pensionsavsättningar i balansräkningen ska behandlas. Kommittén föreslår att sådana avsättningar inte ska undantas från begreppet kredit. Därmed ska en räntekomponent urskiljas och utgöra en finansiell kostnad. Det är oklart hur detta förslag påverkar den skattemässiga neutraliteten mellan olika tryggandeformer. En genomgripande översyn av skattereglerna för olika tryggandeformer är ett uppdrag för den pågående Tjänstepensionsbeskattningsutredningen (dir. 2012:22). Svensk 7 (10)
Försäkring anser att frågan om pensionsavsättningar i balansräkningen bör analyseras i ljuset av de förslag som lämnas av Tjänstepensionsbeskattningsutredningen i den fortsatta beredningen. Avsättning och återföring till säkerhetsreserv ska beskattas lika (14.9.5) Kommittén föreslår att avsättningar till säkerhetsreserv som gjorts före reformens ikraftträdande ska tas upp till 133 procent. Detta ska göras genom att en övergångspost beräknas och tas upp till beskattning över en sexårsperiod. Denna konstruktion innebär att skatt ska betalas innan säkerhetsreserven återförs. Svensk Försäkring ser flera nackdelar med en sådan avskattning. Det finns ett regelverk som anger när säkerhetsreserven ska upplösas och när säkerhetsreserven får upplösas. En avskattning av säkerhetsreserven enligt kommitténs förslag innebär inte att säkerhetsreserven får upplösas. En avskattning kommer därför att leda till att skadeförsäkringsföretagen ska ta upp 33 procent av säkerhetsreserven till beskattning utan att någon del av säkerhetsreserven över huvud taget är upplöst. En avskattning innebär därför en tydligt försämrad likviditet för försäkringsföretagen. En avskattning innebär också en kraftigt försämrad kapitalbas enligt såväl de nuvarande reglerna som de kommande Solvens II-reglerna. Det beror på att skattedelen i den beräknade övergångsposten (6 miljarder kronor enligt kommitténs beräkningar) kommer att behandlas som en aktuell skattekostnad och skatteskuld, vilken direkt minskar kapitalbasen med motsvarade belopp. Detta innebär en betydande påfrestning för framför allt små ömsesidiga skadeförsäkringsföretag och motverkar solvensregleringens syfte att genom väl kapitaliserade försäkringsföretag tillvarata försäkringstagarnas intressen. Återföring av säkerhetsreserv sker vidare främst för att täcka kostnader för uppkomna skador. Kostnaden för skadan är avdragsgill och neutraliserar därför den återförda säkerhetsreserven. Något överskott att beskatta uppkommer alltså inte på grund av återföringen. Däremot minskar återföringen uppkomsten av underskott. Därmed kommer ett eventuellt framtida överskott att bli högre än det annars hade varit. Då det är ovisst när ett överskott uppkommer, är också den skattemiljö som då råder okänd. Det är t.ex. inte känt om avdragsrätten för outnyttjade underskott från tidigare år finns kvar ograverad eller till vilken skattesats som överskott ska beskattas. Den skattemässiga fördel som kommittén vill förhindra med en avskattning är med andra ord osäker. Kommitténs förslag om avskattning motiveras med att avsättning och återföring ska beskattas lika, samtidigt som utformningen av förslaget inte säkerställer att så kommer att vara fallet eftersom den framtida skattemiljön är okänd. Det innebär att återföringar av säkerhetsreserven kan komma att beskattas lägre eller högre än vad som är känt vid avsättning. Genom den föreslagna avskattningen beskattas nuvarande avsättningar utifrån ett fiktivt underlag enligt den av kommittén föreslagna skattesatsen, inklusive finansieringsavdrag. Mot bakgrund av detta och förslagets negativa inverkan på de berörda företagens likviditet och kapitalbas, avstyrker Svensk Försäkring förslaget om avskattning. 8 (10)
Om säkerhetsreserven trots detta ska skattas av anser Svensk Försäkring att en bättre lösning är att avsättningar till säkerhetsreserven gjorda före ikraftträdandet tas upp till 133 procent när de verkligen återförs. Enligt Svensk Försäkring är en sådan metod att föredra framför den föreslagna avskattningen, då den inte innebär en lika stor påfrestning för de berörda företagen vad gäller likviditet och i att uppfylla de kommande kraven på kapitalbasen enligt Solvens II-regelverket. Tidigare års underskott (14.9.7) Kommittén föreslår att underskott som har uppkommit före reformens ikraftträdande ska anses uppgå till endast 50 procent. Det ska noteras att underskott som uppkommer i en försäkringsrörelse inte vanligtvis har sitt ursprung i tidigare medgivna avdrag för räntekostnader. De har i stället oftast sitt ursprung i en förändring av värdet på de försäkringstekniska avsättningarna (t.ex. på grund av förändringar i den allmänna räntenivån) eller i omfattande skadekostnader ett enskilt år. Ett underskottsföretag kommer inte heller att komma i åtnjutande av den sänkning av den effektiva skattesatsen som förslaget innebär, även om företagets finansnetto är positivt. Det förefaller därför inte rimligt att underskottsföretagen ska finansiera skattereformen genom att hälften av det värde som underskotten representerar försvinner. Det är i övrigt svårt att överblicka vilka konsekvenser förslaget får för försäkringsbranschen, eftersom skattemässigt resultat i ett försäkringsföretag av skäl som tidigare redogjorts för kan variera kraftigt mellan åren. Det går därför inte att förutsäga om ett företag kommer att ha ett skattemässigt över- eller underskott vid utgången av 2015. Det innebär att det är svårt att överblicka vilka konsekvenser halverade underskott skulle få för försäkringsföretagen. Svensk Försäkring anser att det finns ett stort värde i att skatteregler präglas av långsiktighet. Det är viktigt att Sverige betraktas som ett land med förutsebara regler för företagande, sparande och investeringar. En halvering av underskotten kan ge upphov till förväntningar om fler liknande åtgärder, vilket på sikt kan skada den svenska ekonomin. Svensk Försäkring avstyrker förslaget om halverade underskott. Räntebeläggning av säkerhetsreserven (15.2) Kommittén föreslår att säkerhetsreserven ska räntebeläggas och drar paralleller mellan säkerhetsreserven och periodiseringsfonderna (som är räntebelagda). En väsentlig skillnad mellan säkerhetsreserven och periodiseringsfonderna är att säkerhetsreserven inte fungerar som en vanlig obeskattad reserv, även om den klassificeras som sådan i balansräkningen. Syftet med säkerhetsreserven är att fungera som buffertkapital och extra skydd för försäkringstagarna, se Finansinspektionens beslutspromemoria den 25 juni 2013 i ärende FI Dnr 12-12520. Därför omges den också av restriktiva regler från Finansinspektionen när det gäller dess upplösning och användning. En upplösning av säkerhetsreserven är reglerad av Finansinspektionen medan periodiseringsfonder får upplösas utan restriktioner. När reglerna om räntebeläggning av periodiseringsfonder infördes var 9 (10)