KLIMATET FÖRE VINSTEN Byt system, inte klimat. För en rättvis världsordning. ENMÖTESCIRKEL FÖR KLUBBAR Det som brukar kallas för klimatförändringar är jordens varierande klimat över tid. Klimatet på jorden förändras naturligt, men den förändringen accelereras och byter bana, på grund av människans påverkan. Ett av de största miljöproblemen vi har att tampas med är den globala uppvärmningen. Mänskligheten utvinner årligen ca 6 miljarder ton fossila bränslen ur jordens inre. Användningen av fossila bränslen orsakar koldioxidutsläpp som leder till klimatförändringar. Under 2000-talet förväntas temperaturen öka mycket snabbare än under det föregående seklet - ökningen kan bli så stor som uppemot sex grader. Detta i sin tur kommer att få mycket stora konsekvenser. Miljarder människor kommer att påverkas av den globala uppvärmningen. Klimathotet är inte något som ligger i framtiden utan de konkreta konsekvenserna av klimatförändringarna idag är många. Havsnivån stiger dels på grund av att glaciärerna smälter, och dels på grund av att vattnet värms upp och får en större volym. Extremväder har blivit vanligare och perioder av torka, tropiska stormar och orkaner drabbar allt oftare hela regioner. Detta påverkar bland annat skördar, ekosystem och tillgången till dricksvatten. Idag är det fler människor som är på flykt på grund av naturkatastrofer än på grund av konflikter och sociala problem.
Om hela jordens befolkning skulle förbruka lika mycket resurser som vi i Sverige, skulle nästan fyra jordklot behövas. Idag förbrukar 20 procent av jordens befolkning 85 procent av världens resurser, de fattigaste 20 procenten lever i sin tur på ungefär 1 procent av resurserna. I klarspråk betyder det här att det är länderna i Nord som lever vidare av att länderna i Syd inte utnyttjar lika mycket resurser. Imperialismen har gjort det möjligt för västländerna att exportera sina miljöproblem och upprätthålla en ohållbar exploatering utan att direkt behöva konfrontera konsekvenserna. Trots befintlig kunskap om människans påverkan på miljön och försök till regleringar finns de miljöfarliga industrierna kvar, men flyttas till fattigare länder i Syd. Därmed svär sig de rika länderna fria från sitt ansvar för klimatkrisen. Den utvecklingen förstärks av den maktförskjutning som skett från nationella till överstatliga organ som EU, Världshandelsorganisationen, WTO och Världsbanken. Storföretagens allt hårdare motstånd mot nationell lagstiftning står i direkt motsättning till möjligheten att utkräva ett politiskt ansvar för utvecklingen, i de demokratiska församlingarna. Den överstatliga regleringen av handeln har också gjort det svårare att styra produktionen med skatter och lagstiftning. Den klimatpolitiska debatten har utvecklats raskt sedan den dök upp på allvar på 1990-talet. Inledningsvis var högerns hållning att klimatproblemen redan var lösta, eller skulle lösas i takt med att marknaden i sann nyliberal anda anpassade sig. I viss mån förnekade man att klimatet över huvud taget var hotat. Idag vill man visa sig handlingskraftig, men med åtgärder som i praktiken blir icke-lösningar. Genomgående är att borgerligheten säger sig representera och förmedla konsensus, där vi är de goda världsmedborgarna och fienden är enskilda miljöförstörande individer eller stater. Vänsterns roll har traditionellt varit att lyfta de kollektiva lösningarna på klimatproblemen, och att samtidigt ha ett rättviseperspektiv snarare än att prata om att alla sitter i samma båt. Diskussionsfrågor: 1. Var finns intressekonflikten i klimatfrågan? Vem tjänar på vad och varför? 2. Vilka är de viktigaste aktörerna för att lösa klimatfrågan? Är det individer, enskilda stater, mellanstatliga sammanslutningar eller företag? 3. Vad innebär ett rättviseperspektiv på klimatfrågan? Är det riktigt att alla ska förändra sin livsstil?
Sverige och klimatet Sveriges klimatpåverkan Sveriges klimatpåverkan är en omdebatterad fråga. Det stämmer att koldioxidutsläppen inom landet minskade med 10 % mellan åren 1990 och 2005. Det är positivt och beror till stora delar på vad som då var en framsynt klimatpolitik, till exempel i och med införandet av koldioxidskatten. Samtidigt döljer sig mer bakom Sveriges klimatpåverkan än vad de officiella siffrorna visar. Borgerliga debattörer framhäver gärna Sveriges minskade koldioxidutsläpp som ett bevis på att ekonomisk tillväxt och minskad klimatpåverkan är möjligt. Men det är en ytterst ensidig bild av vår påverkan på klimatet. Att göra kopplingen att ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan kan frikopplas varandra är att göra en tankevurpa. Det som konsumeras i Sverige men produceras någon annanstans hamnar till exempel inte på vårt klimatkonto, inte heller de miljöförstörande verksamheter som ägs av svenska företag men sker utanför nationsgränserna, och inte heller flygresor utomlands räknas med. Sverige är ett land som förvisso över lyckats minska de egna utsläppen inom landet, men om inte bara det som produceras, utan även det som konsumeras här så har utsläppen av växthusgaser ökat med ca 20 % mellan åren 1993 och 2005. Förutom denna aspekt så förstärks vår klimatpåverkan nu även inom nationens gränser. I Sverige ökar för första gången på tio år utsläppen av växthusgaser. I den internationella miljörörelsens jämförelse av länders klimatpolitik har Sverige på några få år rasat från tionde till tjugofjärde plats. Regeringens klimatpolitik Den klimatpolitik som regeringen bedriver kan i snällaste ordalag beskrivas som passiv. Regeringen lyfter ofta fram att Sveriges klimatpåverkan är relativt liten globalt. I direkta tal stämmer det. Om vi däremot tittar per person lever svenskarna precis som andra folk i världens i-länder långt över vad som är hållbart. Faktum är att regeringen stadigt försämrar klimatpolitiken på alla olika områden. Anslagen till miljön och klimatet har under den borgerliga regeringen sänkts rejält, och kommer att fortsätta göra så enligt höstbudgeten för 2013. I den aviseras att budgeten för miljö- och klimat kommer att minska stadigt fram till 2017, förutom de neddragningar som skett sedan 2006. Världens rikaste länder har till år 2020 lovat att höja klimatbiståndet till 100 miljarder dollar per år. Men istället för att bidra och höja klimatbiståndet har regeringen under perioden 2006-2012 halverat klimatbiståndet, från 1 miljard till 500 miljoner kronor. Det är dessutom pengar som tagits från ordinarie biståndsbudget, och innebär alltså ingen höjning av det totala biståndet utan en styrning av det bistånd man ger.
Regeringens främsta strategi för att nå klimatmålen är att köpa utsläppskrediter. Det innebär att minskningen av utsläpp av växthusgaser inte behöver ske här, utan kan ske någon annanstans i världen. Poängen med utsläppsrätter är att rika länder köper till sig miljöutrymme i fattigare länder. Detta är dels en politik som bygger på en orättvis världsordning, där de rika länderna kan köpa sig fria från klimatansvar. Utsläpp av koldioxid är vad som har byggt upp välståndet i västvärlden, och en klimatomställning måste innebära att utsläppen minskar framförallt här. Utsläppskrediter är även ett osäkert och ineffektivt sätt för att minska människans påverkan på klimatet. Flera studier från olika länder visar att de utsläppsminskningar som sålts via utsläppskrediter i många fall skulle ha skett ändå. Regeringens målsättning för att sänka utsläppen av växthusgaser är 40 procent till år 2020 (räknat från 1990 års nivåer), varav en tredjedel ska göras genom uppköp av osäkra utsläppskrediter. Vänsterpartiet föreslår istället att de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska till 39,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2020. Det innebär en minskning med 52 procent. Detta ska ske genom klimatinvesteringar i Sverige, så väl som ett utbyggt klimatbistånd. Den rika världen ska betala för klimatomställningen. Den klimatpolitiska debatten Debatten kring klimatpolitiken har varierat mycket i intensitet och innehåll sedan den dök upp på 1990-talet. Högern har gått från att förneka klimatproblemen, till att försöka visa sig handlingskraftig genom att presentera individanpassade lösningar på klimatproblemen. Miljöbilspremier, ökad källsortering och lågenergilampor lyfts fram som svaren på klimatproblemen. Det är förslag som styr fokus bort från de stora åtgärder som behövs, och är ungefär lika effektiva som att ta en Alvedon när man har spetälska. Det parti som ofta ses som de mest miljömedvetna i svensk politik är föga förvånande Miljöpartiet. Miljöpartiet driver flera krav som även drivs av Vänsterpartiet (till exempel utbyggd en utbyggd järnväg och klimatanpassade bostäder), och deras miljöpolitik vore på många sätt verkningsfull. Samtidigt saknar de en förståelse för hur klimatproblem hänger ihop med det ekonomiska systemet, och lyfter hellre fram individuella lösningar än att ta i den intressekonflikt som finns kring klimatet både nationellt och internationellt. Diskussionsfrågor: 1. Hur uppfattar vi Sveriges och svenskarnas miljöpåverkan? Varför? 2. Vilka är de viktigaste politiska förslagen för att göra något åt klimatproblemen? 3. Vad bör vara Sveriges roll i klimatfrågan? 4. Hur kan vi komma fram med vår bild av klimatproblematiken i den svenska debatten?
Klimatet och kapitalismen Klimathotet har ett nära samband med det kapitalistiska samhällets framväxt. Industrialisering, masstillverkning och därmed masskonsumtion har gjorts möjlig tack vare möjligheten att utvinna energi genom förbränning av fossila bränslen. Människan har såklart länge haft kunskap om elden, men genom ångmaskinen och den moderna förbränningsmotorn fick vi helt nya möjligheter att ta tillvara energin. En ångmaskin kunde kopplas till hundratals eller tusentals maskiner och när elektriciteten blev mer effektiv har möjligheterna blivit nästan oändliga. För att driva dessa maskiner och motorer krävs bränslen som är effektivare än trä och det finner man i marken i form av bl a olja och kol som när det förbränns omvandlar syre till växthusgasen koldioxid. Industrialiseringens följder är egentligen något bra, det ökar produktiviteten enormt mycket och har ökat vår levnadsstandard och livskvalité, även om det skett över jorden på ett väldigt orättvist sätt. Ibland kan man höra att vi lever i en efterindustriell tid men industrialiseringen är inte något som redan är slutfört utan den sker fortfarande runt om i världen, tom i allt snabbare takt vilket också innebär ökade utsläpp. Men under de senaste decennierna har mycket olönsam industri lagts ner hos de rika länderna i nord och ofta flyttats till länder i syd. Kvar blir dock rättigheterna till teknologin, utvecklingen, mycket av den kunskapskrävande tillverkningen och inte minst kapitalisterna. Detta innebär en orättvis fördelning där vissa länder i nord lätt kan minska sina utsläpp men på bekostnad av att länder i syd måste öka sina. I takt med att kapitalismen och industrialiseringen sprider sig och växer ökar också antalet transporter vilket leder till ytterligare ökade utsläpp. Sedan 1800-talets mitt när industrialiseringen tog fart på allvar har andelen koldioxid i luften ökat med 35 %. Under klimattoppmöten som det i Warszawa i höst står konflikten ofta mellan länder i syd och nord, där de rika länderna i nord vill att alla länder gemensamt ska sänka sina utsläpp medan länderna i syd inte vill ha rätten att öka sina utsläpp för att ekonomiskt lyckas komma ikapp. Detta går tillbaka till kolonialismen och imperialismen där länder och företag från Europa och USA stulit och fortsätter att stjäla rikedomar och naturresurser och har drivit tillbaka utvecklingen för resten av världen. Den tydligaste följden av detta är att idag förbrukar 20 % av jordens befolkning 85 % av jordens resurser, de fattigaste 20 % förbrukar enbart 1 %. Men kapitalismen påverkar också i högsta grad hur industrin ser ut eftersom den alltid strävar efter profit. Vi transporterar idag både oss själv och varor mer med bil än med tåg och vi driver bilarna
med bensin snarare än elektricitet och vätgas. Det gör vi eftersom detta kortsiktigt är mer lönsamt för kapitalismen även om vi är på väg mot en stor katastrof. För kapitalismen kommer det aldrig att vara lönsamt att lösa klimatkrisen förrän det är försent. Visserligen görs försök, handeln med utsläppsrätter är tex tänkt att straffa företag som släpper ut för mycket och belöna dem som minskar sina utsläpp. Men utsläppsrätterna är i tex EU obegränsade och straffavgifterna ganska låga (10 euro per ton koldioxid), vilket driver ner priserna på utsläppsrätter och gör dem verkningslösa. För att lösa klimatkrisen behöver man lösa två problem: hur producerar vi energi utan att släppa ut för mycket växthusgaser och hur kan vi samtidigt förbättra välståndet för världens befolkning? I motsats till till kapitalismen som styrs av kortsiktig vinst och expansion står ett socialistiskt samhälle. Eftersom socialismen sätter social rättvisa och hållbar utveckling före profit innebär den också andra möjligheter att ta tag i klimatproblemen. Demokratisk styrning och gemensamt ägande ger bland annat utrymme för att sätta hårdare ramar för produktion och industri, och att planera mer långsiktigt. Diskussionsfrågor: 1. Hur kan man se till att välståndet ökar i fattiga länder utan att utsläppen blir större? 2. Skulle ett socialistiskt samhälle per definition vara mer hållbart ur ett klimatperspektiv? 3. Vad behövs för att hejda miljöförstöringen inom det kapitalistiska systemet?