7 1/7 i<^ t/ ',. ^\ o SMALANDSKA FIDEIKOMMISS HERRGÅRDSSKILDRINGAR OCH SÄGNER AF ERIK ÅKERHIELM MED 47 ILLUSTRATIONER STOCKHOLM P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAQ Pris: haft. 3 kr. 75 öre.
6S. SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMMISS HERRGÅRDS SKILDRINGAR OCH SÄGNER AF ERIK ÅKERHIELM MED 47 ILLUSTRATIONER «?T- STOCKHOLM P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG
Alf öc- O /DL. STOCKHOLM KUNGL. UOKTKYCKEKIET. 1'. A. NORSTEDT & SUNSR 1904
FORORD. Ingenstädes vare sig i den äldre eller nyare litteraturen har jag funnit några samlade skildringar af småländska herresäten liknande dem, som finnas af en del andra landskaps. Och dock äro de förstnämnda i minst lika hög grad som de senare ägnade att tilldraga sig historikerns, genealogens och naturälskarens i vissa fall torde intresset för dem kunna blifva större, ty ingen- intresse. Ja, städes lär man väl i vårt land finna en sådan genomgående vacker natur som den, hvilken omgifver Smålands herregods och egendomar. Flera af dessa äga en belägenhet så fager, att den endast på få håll i hela vårt vackra fädernesland torde finna sin like. Som exempel härpå vill jag nämna det romantiskt belägna Västanå, som högt upplyftadt öfver Vätterns yta från sin klippa vakar öfver den natursköna farleden mellan Visingsö och Grenna, och hvars omgifningar sannolikt äro bland de vackraste i hela vårt land, eller fideikommisset Herrestad ej långt från Aneby station å Östra stambanan, underbart naturskönt beläget vid den sagoomsusade sjön Ralången, eller Ribbingarnes gamla stamgods Ulfsnäs, som speglar sin skönhet i Stensjöns vågor. Mången torde hysa den föreställningen, att»det fattiga Smålands» fideikommiss äro små och äga en obetydlig historia. Det förstnämnda är sant, om man jämför dem med de skånska adelsgodsen eller Södermanlands stora frälsegårdar, och dock finner man inom Småland två gods, det ena Hermelins Gripenberg och det andra Koskulls Engaholm, hvilkas taxeringsvärde hvar för sig öfverstiger halfva miuionen. Det sistnämnda däremot är alldeles oriktigt, ty i regel kan man följa de småländska fideikommissens öden från ägare till ägare tillbaka utan af brott under två eller tre århundraden, ofta längre, och tager man arfsföljd mom samma släkt till måttstock, så äger Småland Sveriges två äldsta herregods. Priset tager i detta afseende bland alla svenska frälseegendomar Bondeska ättens åldriga stamgods Bordsjö i Askeryds socken af Jönköpings län, hvilket öfver ett hälft årtusende gått i arf inom samma släkt, ett förhållande som till och med i de stora kulturstaterna lär vara sällsynt. Egendomens tillvaro kan emellertid sannohkt räknas ända från början af 1300-talet. I andra rummet bland svenska adelsgods kommer i detta afseende Ulfsnäs, som sedan 1400- talet tillhört ätten Ribbing, men hvars första historiska datum faller inom år 1268. Till de tolf äldsta herresätena i vårt land hör ännu ett småländskt, nämligen Bondeättens fideikommiss Toftaholm i Kronobergs län. Äfven om man räknar med arfsföljd på grund af släktskap olika ätter emellan, sä öfverträffas Bordsjö blott af ett enda svenskt adelsgods, nämligen Vik i Uppland, som allt sedan slutet af 1200-talet gått i arf till den förste innehafvårens ättlingar, hvilka dock tillhört olika släkter.
IV Ett karakteristiskt drag hos Smålands fideikommissegendomar är, att hufvudbyggnaderna med blott två undantag äro uppförda af trä, hvilket gör att de äro mindre monumentala och oftast långt yngre än egendomen i öfrigt, enär de vanligen en eller annan gång blifvit ödelagda af eldsvådor. Ett undantag härifrån gör dock det väldiga, i gammal borgstil uppförda träslottet Gripenberg. En följd häraf är, att ytterst få dokument äro bevarade sedan gamla tider, ett förhållande, som i högsta grad försvårat studiet af godsens historia. Endast på ett af fideikommissen finnes, mig veterligen, någonting som förtjänar namnet egendomsarkiv, nämligen å Nissafors, som äger en synnerligen vacker och värdefull samling historiska urkunder. Af adliga ätter innehar grefliga ätten Bonde af Björnö, hufvudman G. Fr. Bonde, ojämförligt största fideikommisspossessionen i Småland, utgörande i värde ungefär en fjärdedel af all egendom med fideikommissnatur inom provinsen. Till dessa fideikommiss höra egendomarna Katrhiehobn och Herrestad i Marbäcks socken, Askeryd och Bordsjö i Askeryds socken, alla i Jönköpings län, samt Toftahohn i Kronobergs län. Dessa fem egendomars sammanlagda taxeringsvärde utgör ej mindre än 1,102,200 kr. I andra rummet kommer Herm^linska ätten, där friherre S. A. Hermelin är innehafvare af fideikommisset Gripenberg med Mörbylund, taxeringsvärderadt till 649,600 kr. Följer så Koskullska ätten, hufvudman friherre Anders Koskull, som innehar det till 600,300 kr. taxerade Engaholm i Kronobergs län, ej långt ifrån Alfvesta station. I fjärde rummet komma possessioner under Adelsnäs^ hvilkas hufvudgård likväl är belägen i Östergötlands län, hvarför denna egendom icke kommer att i detta arbete skildras. De inom Kalmar län liggande jordagodsen af Adelsnäs ha ett taxeringsvärde af 536,600 kronor och innehafvas af bergsingeniören Theodor Adelswärd. De återstående småländska fideikommissen, ordnade efter taxeringsvärde, äro: Nissafors med Källerö i Öreryds och Källerö socknar af Jönköpings län, innehafvare friherre Erik Leijonhufvud till Ekeberg, taxeringsvärde kr. 368,000. Det s. k. stora LiUienbergska fideikommisset^ som innehafves af fru Aimée Norrström, född Sylvander, och af hvilket egendomarna Brunseryd i Marbäcks socken af Jönköpings län och Stensnäs i Ryssby socken af Kronobergs län falla inom Småland, kr. 336,700. Gårdar under Borkhult, hvars hufvudgård ligger inom Östergötlands län, innehafvare J. H. Theorell. Den småländska delen har ett taxeringsvärde af kr. 211,300 men kommer icke att i det följande beröras. Bratteborg i Byarums socken af Jönköpings län, innehafvare grefve Gabriel von Seth, kr. 220,000. Ulfsnäs i Tenhults socken af Jönköpings län, innehafvare ryttmästaren Lennart Ribbing, kr. 209,200. Västanå, nära Grenna stad, innehafvare hofrättsrådet i Svea hofrätt F.rik Gyllensvaan, kr. 204,400. Lundboholm i Voxtorps socken af Jönköpings län, innehafvare friherre Karl Axel Lilliecreutz, kr. 170,000. Hägerum i Kristdala socken af Kalmar län, innehafvare generalkrigskommissarien Karl Herman Weidenhielm, kr. 160,000. Fliseryd i Högsby socken af Kalmar län, innehafvare Karl Nordenankar, kr. 140,000. Liljenäs i Torskinge socken af samma län, innehafvare f. d. kaptenen Georg von Heijne-Lillienberg, kr. 94,400. Skedingsnäs i Forsheda socken af Jönköpings län, innehafvare herr C. G. Stjernclou-Lillienberg, kr. 88,600.
Vallby i Skirö socken af Jönköpings län, innehafvare herr C. A. R. Nyman- Bråkenhielm, kr, 75,000. Tillsammans äga de småländska länen nitton själfständiga fideikommissegendomar, af hvilka fjorton komma på Jönköpings län, tre på Kronobergs län samt två på Kalmar län. Därtill kommer en possession inom Jönköpings län, hvars hufvudgård ligger utom Småland, och två i Kalmar län, hvilkas hufvudgårdar likaledes äro belägna utom de småländska länen. Summan af de småländska fideikommissens taxeringsvärden uppgår till omkring 5,161,300 kronor. I mantal räknade utgöra de inom Jönköpings län 3,7 procent af allt jordagods och till taxeringen 2,8 procent af hela taxeringsvärdet samt 3 procent af jordbruksfastighetens uppskattade värde. Jag ämnar i det följande lämna några korta skildringar, belysta af åtföljande illustrationer, såsom fotografier tagna af mig under besöken å Smålands många fideikommiss. De flesta fideikommissarier hafva dessutom välvilligt ställt sina porträtt till mitt förfogande. Därtill har jag, såvidt det stått i min makt, sökt samla och populärt bearbeta godsens häfder, sedda ur allmän kulturhistorisk synpunkt. Skildringarna af de särskilda godsen komma sålunda att sönderfalla i tvenne hnfvuddelar, nämligen dels en allmän beskrifning, stödd på mina egna iakttagelser på platsen öfver herresätena, sädana de te sig i våra dagar, och dels en kortfattad historik, sådan jag funnit densamma i egendoms- och kyrkoarkiv, jordeböcker, tillgängliga kalendrar och gamla eller nya beskrifningar öfver Småland eller muntliga uppgifter af innehafvare, arrendatorer eller andra personer på platsen. Att jag därvid kanske mången gång genom de stundom hvarandra motsägande, oklara och fåtaliga uppgifter, som stått mig till buds, kommit på felaktiga vägar, torde knappast kunna undvikas, och utber jag mig för dylikt allmänhetens välvilliga öfverseende. Slutligen ber jag att till nedanstående personer, som med upplysningar särskildt stått mig bi vid skildringarna af Smålands fideikommiss, få framföra min vördsamma, uppriktiga tack: Fru Augusta Gyllensvaan för uppgifter om Västanå. Friherrinnan A. Akerhielm, sägner från Katrineholm. Fru Louise Hay, uppgifter om Vallby. Generallöjtnanten G. A. Bråkenhielm, om Vallby. Friherre S. A. Hermelin, angående Gripenberg. Hofrättsrådet E. Gyllensvaan, om Västanå. Herr G. von Heijne-Lillienberg, om Liljenäs. Kapten L. G. von Heijne-Lillienberg, om Liljenäs. Herr C. G. A. V. Nordenankar, om Fliseryd. Grefve G. Fr. Bonde, om Bondeska fideikommissen. Herr kyrkoherde Lindsten, om Toftaholm. Friherre K. A. Lilliecreutz, om Lundboholm. F. majoren P. S. Mannerstedt, om Toftaholm. Herr E. Mellqvist, om Toftaholm. K. sekreteraren G. Norrström, om»stora Lillienbergska fideikommisset». Herr C. Ribbing, om Ulfsnäs. Grefve Axel von Seth, om Bratteborg. Löjtnant C. A. E. Koch, om Hägerum. Friherre E. Leijonhufvud, om Nissafors. Förvaltaren G. Lord, om Nissafors. Herr K. S. Stjernclou-Lillienberg, om Skedingsnäs.
VI I Dessutom stannar jag i stor tacksamhetsskuld till numera aflidne förre arrendatorn af Toftaholm grefve H. U. Kalling för hans stora intresse och värdefulla inlägg i skildringen om Toftaholm. Sist men icke minst hembär jag min tack till herr fil. kandidaten Hj. Sjöstrand, redaktör för Smålands Allehanda, som under åren 1901, 1902 och 1903 upplåtit sin tidnings spalter för dessa skildringar i form af kortare uppsatser. Kan jag vinna någras intresse för Smålands vackra herresäten med deras häfder, fulla af växlingsrikt lif, eller undan glömska rädda några historiska fakta, episoder, herrgårdssägner och släktinteriörer eller sprida litet mera kännedom om några af våra mera frejdade ätters öden under hänsvunna dagar, så skall jag anse min uppgift fylld. I förhoppning därom öfverlämnar jag mitt treåriga arbete om Smålands herresäten till allmänheten, Jönköping, Författaren.
VII INNEHÅLL. Förord Sid. III, Fideikommissegendomar i Jönköpings läji. 1. Gripenberg i 2. Katrineholm 12 3. Herrestad 27 4. Bordsjö 37 5. Askeryd 48 6. Ulfsnäs 7. Västanä. ^-j 8. Bratteborg 85 9. Lundboholm loo 10. Skedingsnäs 115 11. Liljenäs 125 12. Nissafors med Källerö 133 13. Vallby 151 Fideikommissegendomar i Kronobergs län. 14. Toftaholm 159 15. Engaholm 179 16. Stensnäs och Brunseryd 193 Fideikommissegendomar i Kalmar län. 17. Hägerum 204 18. Fliseryd 213 Använda källskrifter 222 53 IllustrationeF. Porträtt. Sid. Friherre Samuel Axel Hermelin i Grefve Gustaf Fredrik Bonde till Björnö 12 Ryttmästaren Bengt Erik Lennart Ribbing 53 Hofrättsrädet Erik Otto Gyllensvaan 6"] Grefve Johan Gabriel von Seth 85 Friherre C. A. LilUecreutz loo Släktmöte å Lundboholm 109 Herr Karl Gustaf Stjernclou-Lillienberg 115 F. kaptenen Lars Georg von Heijne-Lillienberg 125 Friherre Erik Gustaf Evert Leijonhufvud af Ekeberg 133 Generalkrigskommissarien Karl Herman VVeidenhielm 204 Herr Karl Gustaf August Valfrid Nordenankar 213
VIII Byggnader och landskap. Sid. Gripenberg 5»Stalpet» vid Katrineholm 15 Katrineholms nuvarande hufvudbyggnad 19 Ruin af gamla»katrineholms hus» 23 Utsikt öfver Ralången från Herrestad 29 Herrestad 33 Bordsjö 39 Motiv frän trädgården vid Bordsjö 43 Askeryd 49 Ulfsnäs 55 Utsikt öfver Stensjön från Ulfsnäs 61 Röttle vattenfall 69 Västanä 73 Utsikt öfver Grenna från Västanå TJ Västanä från norr 81 Bratteborg 87 Bratteborg från norr 93 Lundboholm 103 Skedingsnäs 117 Skedingsnäs från Källunda 121 Liljenäs 127 Källerö gamla säteri från sydöst 135 Nissafors I39 Vattenfallet vid Nissafors bruk 143 Källerö gamla säteri från norr 147 Vallby 153 Vallby från utsiktsberget I55 Toftaholm 161 Norra flygeln vid Toftaholm 165 Engaholm 181 Udden i Salen i Engaholms park 185 Stensnäs 195 Stensnäs frän sjön I99 Hägerum 205 Parti af vägen mellan Hvena och Hägerum 209 Fliseryd frän gårdsplanen 215 Fliseryd från Emän 219 Rättelse. Sid. 142, rad 3 nedifr. står»köllerstedtska släkten >, släktenv^ bör vara»källerstedtska
JÖNKÖPINGS LAN. Friherre Samuel Axel Hermelin. 1. Gripenberg. Högt uppe i norra Småland, där sydsvenska höglandets karga backnatur börjar gifva vika för Östergötlands mjukare perspektiv, två mil från Ostgötagränsen och i södra kanten af gamla Holavedens vida, fordom skogfyllda landtryggar, ligger Smålands största fideikommiss. Gripenberg. Om man en solig vår- eller sommardag färdas längs Östra stambanan söderut och passerar Tranås' uppblomstrande lilla samhälle, söker man sig ovillkorligen, om man är vän af naturen, från vagongens kvafva, dammfyllda luft eller stickande cigarrök ut på plattformen, därtill lockad af de omväxlande landskapsbilder, som i oafbruten följd ila förbi kupéfönstret. Man ser da, huru Svartåns icke alls svarta utan glittrande klara vattenspegel dä och då skymtar fram i skogsgläntorna eller mellan gröna backar, Akerkielm, Småländska fideikommiss. 1
2 SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMMISS. och helt plötsugt, alldeles som om man blifvit utkastad genom ett troll slag ur trädregionen, befinner man sig ute på en liten sjö. Järnvägen har nämligen på en låg bank dragits fram öfver en vik af Säbysjön. Länge varar dock ej sjöturen, ty i nästa ögonblick gör banan en skarp kurva åt väster, och Säby kyrka, som några sekunder varsnats utmed sjön, skymmes bort af ett väldigt höjdparti, som sedan kommer att följa järnvägen under en hel mil. Men just som tåget bryter in på kurvan, gäller det att hafva ögonen med sig, ty blott en liten stund visa sig högt öfver tåget på vänster hand men knappt ett hundra meter från detsamma, skymtande mellan sekelgamla, lummiga lindar, fyra präktiga torn, lysande hvita mellan gröna löfmassor, och mellan dem svarta, brutna kroppåsar. Det är Gripenbergs slott. Det ser imponerande ut med torn och tinnar i sin tyska borgstil, och för vän af gammal häfd trollar kanske fantasien fram bilder från längesedan svunna dagar, då de gamla adelsborgarna utgjorde brännpunkterna t allt hvad vårt land ägde mest lysande af börd och snillrik dådkraft. Han kanske ser slottsherren med lång peruk och stor filthatt själfmedveten vandra ute på sina vidsträckta ägor, medan fagra tärnor i luftiga rokokodräkter, uppvaktade af sirliga kavaljerer med fjäder i baretten, kasta krans ute i slottsparken, eller älskande par vandra kärliga i trädgårdsgångar, skymda för nyfikna blickar af klippta häckar eller skuggade af drömgifvande, lummiga lindar. Men huru som helst, han frågar ovillkorligen sin medresande, hvad det är för ett gammalt slott. Och denne talar om, att det är gamla Gripenberg och att det är ett fideikommiss inom släkten Hermelin, och kanhända berättar han någonting mera. Intresset väckes emellertid för det gamla godset, som ligger sä där nära den moderna allfarvägen, och då han får höra, att det blott är tvä och en half kilometer från närmaste station, besluter han att sitta öfver till nästa tåg för att, medan solen lyser varm från himmclen, göra en promenad till slottet. Nåväl, vi bege oss då af stora vägen från stationen. På högra sidan har man det nyss omtalade höjdpartiet, pä hvilket bördiga rågfält vänta skördetiden. De tillhöra fideikommisset, och där står jordbruket, trots vår jordbruksdödande industritid, mycket högt. Järnvägen följer landsvägen pä vänster hand, och bortom järnvägen öppnar sig Svartådalens sänka men yppigt grönskande slätt, i hvars midt åns silfverband söker sig fram i nyckfulla bukter. Den är helt smal här. Svartån, ehuru den både högre upp mot sina källor och längre ned har en långt bredare fåra. Den vidsträckta ådalen begränsas söderut af höjder, ur hvilkas lummiga trädmassor herrgårdarna Restad och Mörbylund hvitrappade titta fram. Vägen är ganska vacker, omgifven af rönnar och andra löfträd, och gör man promenaden en oktoberdag, prunka dessa af röda, lysande bärklasar, Nordens drufvor, bland Inilka trastar och skator föra en stojande tillvaro.
GRIPENBERG. 3 Snart varsnar man emellertid slottet med dess många uthusbyggnader. Vi vika af in på gårdsplanen och stanna där en stund för att taga hufvudbyggnaden i betraktande. Och nu först utropar åskådaren, full af öfverraskning: Hvad, jag tror att slottet är af trär! Ja, det är verkligen af trä, men inte af det slags virke, som vi numera äro vana att se i stora upplag vid våra järnvägsstationer i skogstrakterna. Slottet är timradt under en tid, dä skogssköflarne ännu icke rakat våra berg rena och förvandlat våra högstammiga, saftiga urskogar till tröstlösa, stenbundna fällor, där vinden täflar med solen att döda de kvarglömda skogsörterna, eller på sin höjd till mager, snårig ungskog, omkring hvilken den girige ägaren smyger för att se efter, om han inte snart kan sälja virket åtminstone till trämassefabrikerna. Nej, det är väldigt och friskt kärntimmer, hämtadt ur sextonhundratalets furuskogar, som lämnat byggnadsmaterial till Gripenbergs slott. Till det yttre är slottet brädbeslaget och hvitmåladt med mörka pilastrar, som stödja det stora spåntaket. Byggningen består af ett stort, två våningar högt midtparti, hvars hörn prydas af fyrkantiga torn i tre våningar. A tornens tak äro små lanterniner anbragta, hvilka hvar och en sluta med en skorsten. Vi befinna oss nu mellan två flygelbyggnader, af hvilka åtminstone den södra med sitt tunga tak i tvä afdelningar har en ansenlig ålder, det vill säga, vi äro ungefär på den plats, där enligt en gammal teckning från 1806 första gårdsplanen var belägen. Då slottets underhafvande under gångna dagar kommit in genom första grinden, skulle hattarna af. Sedan hade de att gå genom ännu två gårdar djupt bugande, innan de slutligen nådde stora ingångsporten. De staket, som utgjorde gränsen mellan dessa gårdar, äro för länge sedan borta och de olika gårdarna förenade till en enda stor sandad plan. De stora ingångsportarna, som tydligen hafva en ganska respektabel ålder, äro helt och hållet kopparbeslagna och prydas af kvinnoansikten och portklappar. Högt öfver porten tronar det Söderlingska vapnet, ett minne af den man, som testamenterade godset till sin dotterson, nuvarande fideikommissariens fader August Söderling Hermelin, samtidigt görande det till fideikommiss inom Hermelinska släkten. Vapnet utgöres af en stork, som står på en fot och håller en nyckel i den andra. Innan vi inträda i slottet för att taga dess inre i betraktande, göra vi en promenad i den omgifvande trädgården och parken för att frän flera sidor få njuta af borgens imponerande yttre. Vi gå då först nedåt ån. Dit leder en rak väg, som byggdes i slutet af sjuttonhundratalet af kommerserådet Samuel af Söderling på väldiga stenblock och hvilken öfver järnvägen, mossen och ån förmedlar förbindelsen mellan Gripenberg och Mörbylund. Nere från ån erbjuder slottet, hvars torn och tak sticka upp öfver de omgifvande lindarna, en synnerligen vacker anblick. Också har
4 SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMMISS. fideikommissariens broder, den bekante målaren O. Hermelin, tagit en vy af slottet något längre nordost ut från denna plats. Under vår- och höstdagar stiger Svartån öfver sina bräddar och hotar att dränka dalgången i sitt famntag. För att inskränka dess räckvidd till minsta möjliga har nuvarande innehafvaren till fideikommisset låtit uppkasta långa vallar längs ån. Om våren ter sig på grund däraf en märklig syn, i det att Svartåns vattenyta ligger betydligt högre än de omgifvande jämförelsevis torra ängsmarkerna och åkrarna. Någonting liknande har Gripenbergs driftige innehafvare, friherre S. A. Hermelin, anordnat ä ett annat af sina många jordagods, nämligen det i Östergötland nära sjön Tåkern belägna Renstad i Svanhals socken. Från ån bege vi oss genom trädgården öster om slottet upp emot den högt liggande parken med sin utsiktsplats»lusthusberget», en benämning, som en höjd i parken fått behålla, ehuru det lusthus, som fordom fanns därstädes, blifvit borttaget. Öster om slottet stiger trädgården i tre eller fyra vackra terrasser upp till borgens stenfot. Terrasserna begränsas af stensättningar, genom hvilka trappor leda. En af gamla tiders innehafvare af godset har uppfört dessa terrasser med, som det synes, icke ringa omkostnad, men så intresserad var han berättas det af sin idé, att, ehuru han före arbetets fullbordan sålde egendomen, han likvisst i köpebrefvet tillförsäkrade sig rätt att bringa sin påbörjade älsklingsplan till fullbordan. I parken, som ligger söder och öster om slottet och höjer sig i förstnämnda riktning, träffar man flerestädes jättehöga lindar och kastanjer, som sannolikt räkna sina anor tillbaka till tiden för slottets byggande. Små välskötta gångar slingra sig uppför höjderna och erbjuda här och där en vidsträckt utsikt västerut eller bukta ned i dälderna och famnas af det rikaste löfverk. Vi gå emellertid upp på )Lusthusberget». Därifrån kunna vi sedan a en rak gång, efter att hafva fullbordat vår cirkelgäng omkring slottet, stiga ned på gårdsplanen midt framför stora ingången men dröja ett ögonblick inför en vacker utsikt öfver den grönskande Svartådalen. Härifrån ser man ock, om icke bladverket är för tätt, fram emot Mörbylund en liten hvit byggnad sticka fram bland träden vid ådalens norra sluttning. Det är ett gammalt grafkor, i hvilket några aflidna innehafvare af godset ligga begrafna. Ett annat grafkor är af nuvarande fideikommissarien uppfördt helt nära det gamla att tjäna som sista hvilorum för nu lefvande och kommande medlemmar af hans familj. Siar man upp Dahlbergs bekanta planschverk»svecia antiqua et bodierna, återfinner man en bild af Gripenbergs slott, och man frapperas af den likhet, som förefinnes emellan slottets utseende pä sextonhundratalet och dess nuvarande. (3cksa har det ej undergått några väsentliga förändringar sedan Karl Gustaf Wrangel. trettioåriga krigets dagar, da det byggdes af fältmarskalken
GRIPENBERG. 7 Hufvudbyggnaden, hvars väggar på Dahlbergs teckning visa nakna timmerstockar, har sedan brädbeslagits, en flygel har tillkommit, hvaremot den stora stallbyggnaden i förgrunden försvunnit. Helt nära Gripenberg ligger den stora egendomen Traneryd, som likaledes äges af friherre S. A. Hermelin. Hufvudbyggnaden därstädes, som lär varit omkring hundra år gammal och uppförd af generalen grefve Hampus Mörner efter italienskt mönster, är numera försvunnen. De märkliga omständigheter dess bättre mycket sällsynta i våra bygder, hvarunder gården förstördes för några tiotal år sedan, nödga mig att icke alldeles förbigå densamma. Tyst som en tjuf kom en fruktansvärd cyklon sydväst ifrån höjderna. På några ögonblick hade den aflyftat och sönderslagit taket till hufvudbyggnaden samt i grund ramponerat byggnaden och flera uthus. Nästa stund företedde hela gården en bild af den vederstyggligaste förödelse. Flera personer voro i fara, men egendomligt nog sluppo alla undan med lifvet. Sålunda berättas det, att en bonde, som med sin skjuts befann sig på stora vägen nedanför gården, med häst och allt blef flyttad in i närmaste hage efter att under ditfärden hafva dansat rundt ett par gånger i luften. En fotografi, tagen dagen efter katastrofen, bevaras å Gripenberg. Kullvräkta, korkskrufformigt vridna, jättestora träd, ensliga, söndertrasade husgaflar och eldstadsmurar, ett vildt kaos af grenar, stockar och splittradt bohag, se där bilden af det ramponerade Traneryd. Sedan cyklonen hade utfört sitt värf vid Traneryd, gick den öfver Säbysjön, passerade Tranås ej långt från köpingen och fortsatte öfver Sömmens vatten upp emot Holavedens skogsbygder. Men vi gå nu ned ifrån»lusthusberget» och inträda i den gamla träborgen. Först inkommer man i en väldig hall, hållen i samma enkla gammaldags stil som allt i den intressanta adelsborgen. Från hallens fondvägg leda tvenne mycket breda trappor upp till öfre väningen. Rummen i nedre våningen äro höga och rymliga. De öfre äro däremot jämförelsevis låga. Går man till höger från hallen, inkommer man i den stora matsalen, som får sin värme från en gammaldags öppen spis. Några gamla anporträtt i olja pryda väggarna, och möbleringen är hållen i gammal stil. Bland andra porträtt ser^ man tvenne mycket stora konterfej af medlemmar af ätten Rehbinder i lysande uniformer och kommendantstafvar i händerna äfvensom en bild af en kvinnlig medlem af samma ätt. Kommendanterna äro fader och son, nämligen landshöfdingen och öfverkommendanten friherre Reinhold Rehbinder, död 1709, och ägare af Gripenberg, äfvensom hans son Henrik Johan Rehbinder, kommendant å Bohus fästning och död år 1734. I ett annat rum bevaras en egendomlig och intressant tafla med bibliskt motiv. Taflan är mera än en half meter i fyrkant och säges vara fram-
8 SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMMIS. ställd under sjuttonhundratalet af en af borgfruarna pä Gripenberg med nål och tråd, hvarvid hennes mörka hår fick tjäna som träd. Från tornrummen har man den vackraste utsikt öfver Svartädalen, och åt andra hållet ser man den utomordentligt naturskönt liggande Säby lilla kyrka. I ett af tornrummen bevaras ännu några gamla vargnät, en kvarlefva från en icke så aflägsen tid, då gråben utsträckte sina ströftåg sä långt söderut som till småländska bygder. Sålunda säger Allvin i sin beskrifning öfver en del småländska härad af år 1852:»De fyrfotade djurens farliga fiender, vargar, hafva i senare tider blifvit ökade nära till en landsplåga för dessa skoguppfyllda trakter. De äro visserligen efterhållna af den jaktskickliga allmogen, ty åren 1823 26 dödades ensamt inom Tofteryds socken fem gamla och tjugutvå ungar af detta släkte, men icke dess mindre refvos följande året inom samma socken 4 kor, 14 getter, 105 får och 4 svinkreatur.5' aning. Detta är talande siffror, hvarom vår tids smålänningar ej hafva en «* * Gripenberg hör icke till Smålands äldre gods, och dess fideikommissnatur räknar blott tvä mansåldrar. Under konung Gustaf II Adolfs regering låg på den plats, där nu Gripenbergs väldiga slott reser sma torn i höjden, en liten by, kallad Aby. Omkring år 1660 inköpte den bekante fältmarskalken Kar/ Gustaf Wra^igel Aby och omkringliggande ägor och lät därstädes åt sig iippföra en sätesgärd, hvilken han efter sin moder Margareta Grip kallade Gripenberg. Slottet är byggdt sannolikt efter tyskt mönster, erhållet under trettioåriga kriget, och modellen, ett litet meterhögt slott, lär ännu finnas bevarad å Skokloster, hvars präktiga slott också är ett verk af Wrangel. Till och med modellbyggnadens inredning lär troget vara följd vid slottets uppförande. Om fältmarskalken förtäljes det, att, då han drog ut i trettioåriga kriget, hans fader tog afsked af honom med följande ord:»min son, glöm aldrig visdomsorden: Den intet tar, han intet /iar.> Den sedermera sä ryktbar vordne krigaren glömde icke heller detta välvilliga råd, ty fä återvände från det långvariga kriget sä förmögna som han, och ännu ser man föremål i traktens bondgårdar, om hvilka det säges: -Räddadt af Wrangel under trettioåriga kriget.» Efter fältmarskalkens år 1676 inträffade fränfälle uppgifves godset hafva tillhört den från konung Karl Xl:s tid ryktbare fältmarskalken och guvernören öfver Halland samt Göteborgs och Bohus län, grefve Rutger von Aschcberg, men denna uppgift, hämtad ur»svenskt konversationslexikon» af är 1845. torde icke vara alldeles oantastlig. I början af sjuttonhundratalct ägdes Gripenbcrg af landshöfdingen i Kalmar län, friherre Rci)iltold ReJibinder, deltagare och illa särad i slaget vid Lund.
GRIPENBERG. 9 På grund af sina långvariga och trogna tjänster för riket och konung Karl XI erhöll Reinhold Rehbinder tillstånd att pä Kolmärden >.upptaga eländig mark och densamma i sin och sin frus lifstid behålla». Friherre Rehbinder afled den 29 april 1709 och ligger begrafven i en med inskrifter utsirad kopparkista i sin familjegraf i Säby kyrka. Hans maka i andra giftet, friherrinnan Magdalena Ranck, har skänkt en mässhake till Säb}- kyrka. Af hans barn hafva dottern Gustaviana och hennes man, ryttmästaren Peder Lood i Småland, inristat sina namn i de småländska kyrkornas historia, därigenom att de läto ombygga Solberga kyrkas predikstol äfvensom skänkte kyrkan en vacker mässhake med badas namn utstuckna på silfverplåtar. Från landshöfding Rehbinder öfvergick godset till hans måg, majoren Gustaf Adolf Wittmg, född 1689. Äfven han ligger jämte sin fru och andre son Fredrik Karl Emil, hvilken ägde Hestra gård i Småland, begrafven i Säby kyrka. Major Witting, som visade mycken välvilja mot sin sockenkyrka i Säby, lät år 1746 uppföra en graf åt sig och sin släkt. Han skänkte kyrkan en guldbroderad mässhake samt ett altaromhänge med guld- och silfverbroderi och prydt med Rehbinderska vapnet. Slutligen skänkte han åt kyrkan en större ljuskrona af mässing. Efter major Wittings död år 1770 köpte kommerserådet Smnuel Soderling Gripenberg jämte det närliggande Mörbylund. Söderling, som sedan sitt sextonde år ägnat sig åt banktjänster, blef med tiden en framstående affärsman och i offentliga värf mycket anlitad finansman. Han blef 1773 adlad under namnet af Söderling. Då han år 1776 drog sig tillbaka från bankvärlden, innehade han en ansenlig förmögenhet och lär vid sin död hafva efterlämnat 192,000 rdr bko, en den tiden respektabel summa. Hans ende son, Gustaf Samuel, afled redan år 1775, hvarigenom kommerserådet vid sin 1798 inträffade död på Gripenberg själf slöt den adliga ätt, hvars första medlem han varit. Utom den nyssnämnde sonen ägde kommerserådet äfven dottern Hedvig Augusta, hvilken blef gift med bergsrådet Samuel Gustaf Hermelin, på sin tid mycket bekant för sitt nit och intresse för bergshandteringen i Norrland äfvensom för sitt stora geografiska kartverk öfver Sverige. Bergsrådet Hermelin hade tvä söner, Karl Samuel och August Söderling. Då den äldre sonen genom sin fader mottog Noors fideikommiss i Uppland för sig och sina manliga afkomlingar-, gjorde morfadern kommerserådet af Söderling året före sin död godset Gripenberg jämte Mörbylund till fideikommiss för yngre brodern August Söderling Hermelin. Fideikommissbrefvet bevaras på Gripenberg. Förste fideikommissarien till Gripenberg är således friherre August Söderling Hermelin, som föddes 1794. Fideikommissbrefvet är undertecknadt 1797, men från år 1798, då kommerserådet af Söderling afled, är Gripenberg att räkna som fideikommiss inom Hermelinska släkten.
lo SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMMISS. Friherre Hermelin blef auskultant i Svea hofrätt vid aderton ärs ålder, året därpå eller 1813 kanslist i justitierevisions-expeditionen och 1822 kammarherre. 181 5 gifte han sig på Södraholms gård i Adelöfs socken i Småland med fröken Ebba Sofia Ribbing, dotter af kaptenen Per Ribbing till Ulfsnäs ' '2 mil från Tenhults järnvägsstation och knöt därigenom släktskapsförbindelse med ätten Ribbing. Med sin hustru hade han nio barn, af hvilka äldste sonen, Samuel Axel, född 1 8 18, vid faderns död öfvertog Gripenbergs och Mörbylunds fideikommiss. Därmed äro vi inne på vår tid. Utom fideikommissarie till Gripenberg och Mörbylund är friherre S. A. Hermelin äfven ägare af Traneryd och Göberga i Jönköpings län samt Renstad i Östergötlands län m. fl. egendomar. Af hans nu lefvande tre söner är den äldste arrendator af Ulfåsa i Östergötland, som äges af syskonen tillsammans. Fideikommisset, ät hvars jordbruk och ladugårdsskötsel under de sista årtiondena ägnats mycket intresse och hvarpå nedlagts betydligt arbete, var 1875 taxeradt till 586,700 kr., men tjuguåtta år därefter hade dess taxeringsvärde stigit till 649,600 kr. Hufvudgården består af 4 '4 mantal frälsesäteri, men tillsammans med underlydande egendomar inom Säby hvaraf Mörbylund 4 3 4 mantal, Linderäs och Trehörna socknar omfattar fideikommisset 32 ' s mantal. Det Hermelinska fideikommisset består af följande underlydande hemman och verk af nedanstående storlek och taxeringsvärden: / Säby socken: Gripenberg med Hudarp, mantal 4^4 kr. 114.300 Mörbylund» > 4^4 118,800 Brusarp» 3 39.6oo '^ Häggarp ;> ^U " ^'10 Kvalarp» ','2 >> 7>8oo Kolshult» I» 9.000 Ulfsbo» ','2 > 10,900 Kopparp» '/s» 3>8oo Uddarp > '/2» 7400 > Långaryd» '/2 6,400 Björka» i * 18,000 FCbbarp» i» I3'900 Säthälla» I ^ 20,000 Kungshult» I» 22,500 Hylta ^ I > 24,800 Fröafall > '2 ' 8,600 Tostås» I» 17,100 Hjälmaryd» i > 17.300
Haga Björnklo Saltås Vriggebo kvarn och såg GRIPENBERG. mantal ^l^.. kr. II 8,000 17,100 7,900 16.200 Kapela Sätra Senninge Fruktnöta Vallstorp Rosendal Jonsahems såg / Linderås socken: mantal V2... 7/8 5/8 10,800 16,700 52,200 10,800 I 1,900 19,100 2,000 / Trekorna socken : Skrufhult mantal V'2.... 12» 9,000 Summa mantal 32 ', 8 kr. 649,600
Grefve Gustaf Fredrik Bonde till Björnö. 2. Katrineholm. Om man frän Gripenberg reser söderut på Östra stambanan, sä är det ända ned till Nässjö endast vackra nejder man genomfar. Icke förrän man kommit söder om den stora järnvägsknuten begynna de stenbundna backar och de stora, flata mossar, som man blifvit van vid att betrakta såsom någonting utmärkande för Smälandsbygd. Från Gripenberg följer järnvägen under en hel mil Svartådalens östra sluttning. Man gör en minuts uppehåll vid Frinnaryds lilla station, man passerar Svartån, man varseblifver ej långt frän järnvägen Nobynäs stora herresäte, och på vänstra sidan öppnar sig Ralångens vida, solskimrande vattenband, famnadt af höga, kulliga strandb}gder, hvilkas mjuka konturer här och där brytas af hvita gärdar eller regelbundna åkerfyrkanter i ljusgrönt eller brunt. Idel vackra vyer! Idel skiftande bilder, aldrig hvardagliga och prosaiska, alltid intressanta och smeksamma! Främst bland gårdarna pä motsatt strand ådrager sig fideikommisset Herrestad åskådarens uppmärksamhet genom sin stora, eleganta hufvudbyggnad, som synes vara satt att från sin höjd behärska Ralångens oroliga, sagoomsusade vågor. Om en stund skymmes sjön bort af ung löfskog och tåget börjar den klättring, som till stort besvär för snälltågslokomotiven kommer att
3 KATRINEHOLM. 1 fortgå under fyra hela mil i ändamål att lyfta järnbördan från Svartåns nivå 161 meter ända upp till Nässjöplatäns 303 meter, i hvars närhet man återfinner södra Sveriges högsta punkter. Också drog denna stigning många streck i järnvägsbyggarnes beräkningar, då de för ungefär 30 år sedan utstakade Östra stambanan, innan man kunde besluta sig, om man borde följa Svartädalen med Ralången och Anebysjön som fortsättning eller draga stålvägen i en dalgång längre österut. Tåget stannar vid Aneby station. Vi stiga ur för att styra kosan till det helt nära liggande godset Katrineholm, ett af hufvudmannens för grefliga ätten Bonde af Björnö många fideikommiss. Hufvudgården ligger vid Ralångens södra ände och 2 kilometers landsvägsfärd från Aneby station. Sedan man passerat en hög, skuggrik tallskog, kommer man till en liten bro öfver den del af Svartån, som afbördar Anebysjöns vatten i Ralången. Vid bron ser man en mindre kvarnbyggnad och litet längre upp en såg och ett tegelbruk, hvilka tillhöra fideikommisset. Redan långt innan man kommit ned till bron, hör man, om torka ej minskat vattenmängden för mycket, dånet af ett vattenfall. Fallet, som ligger omedelbart söder om bron, är sannolikt ett bland de vackraste i Småland. Från en ganska ansenlig höjd och ur två jämsides liggande fåror störtar vattenmassan lodrätt ned i en djup och mörk afgrund. Från denna klipphåla flyter det i en linierak urskärning lugnt fram mellan höga, tätt löfklädda stränder, där träden nästan bilda hvalf öfver ågången, emot den stora mosstrakten vid Ralångens södra ände. Under vår- och höstdagar, då Svartån stiger, är fallet synnerligen pittoreskt, och det är ganska egendomligt, att denna punkt är så föga känd af turister. Nu är det blott några minuters väg kvar till Katrineholm. Nuvarande hufvudbyggnaden, som ligger på en backsluttning och knappast blir synlig för den som nalkas från Aneby, förrän man kommit ett par hundra meter nära byggningen, skymd som den är af en terrängvåg, är ganska oansenlig, och hela gården gör intryck af en tämligen liten herrgård. Ett envånings trähus med frontespis, en flygelbyggnad af samma storlek, midt emot några röda, mycket stora ladugårdsbyggnader, se där det första intrycket af våra tiders Katrineholm. Men äro byggnaderna oansenliga, så är den utsikt, som utbreder sig åt söder, öster och norr, så mycket mera storartad. Längst söderut ser man sänka, vajande fält med små sjöar, öfver hvilka sjöfåglar skrikande sträcka, så österut den höga ås, bland hvars skogar Marbäcks vackra kyrktorn lyser hvitt mot sin svarta spira, sä norrut höjdpartiets fortsättning, tonande hän i stålblått, blandande sig med Ralångens försvinnande dunstslöjor. Då händer, om man har tur med sig, att man kan få se ute på sjön, ej långt från södra änden, en liten, låg holme. Den ser helt vanlig ut, men sagan har skrifvit månget blad af dess historia, och vetenskapen själf stod länge spörjande inför naturfenomenet.
14 SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMISS. Holmen är förtrollad, säger allmogen. Stundom är den synlig veckor, ja månader, kanske år, men så försvinner den en vacker dag spårlöst, och tider gå om. innan den åter visar sig, och båtkölar plöja vågen högt öfver det sjunkna landet. Mången sägen lefver ännu kvar pä folkets läppar om»flottholmen i Ralången». I sin beskrifning öfver Norra Vedbo härad af Jönköpings län af år 1856 säger Allvin:»Den s. k. Röd- eller Flottholmen är omnämnd såväl af Rogberg i hans Smålands beskrifning som ock i Tunelds geografi. Den säges ömsom höja sig öfver och ömsom sjunka ned under sjöns yta. Den ligger 13,320 fot från sjöns södra ände, där Svartån inflyter, och 760 fot från västra sjöstranden samt är från öster till väster 436 fot lång och 228 fot bred. Dess yta består af en röd massa, så lös, att den icke utan underlag af bräder kan beträdas, således ett mycket upplöst myrmalmslager, sammanhållet af oförruttnade träd och växtrötter. Massan är på djupet så lös, att en trästång kan trängas ned därigenom till den fasta bottnen, som säkerligen består af ler eller sand. Klart vatten tros ligga mellan holmens massa och denna botten. Vid anställd mätning har denna massa funnits hafva 15,5 och det klara vattnet därunder 6,5 fots djup. Uti Marbäcks kyrkbok har holmens oregelbundet periodiska synlighet blifvit antecknad. Första anteckningen skedde år 1696, sedermera åren 1712, 19, 23, 26, 33, 43, 47, 50, 57, 58, 66, 73. Det är ock antecknadt, att den vanligast i september och oktober varit synlig och särdeles efter stark torka eller under stormar. Ar 1773 besöktes den af konung Gustaf III, hvarom berättelse finnes å en genom dåvarande landshöfdingens i Jönköpings län Klas Erik Silfverhielms försorg på en vid en stubbe i holmen fästad kopparplåt. Några år senare besöktes holmen af samme landshöfding i ett stort sällskap, hvarom man underrättas genom en annan på lika sätt fästad tafla af ek. En tredje och äldre tafla finnes likaledes, men dess skrift är oläslig. Sedermera har holmen visat sig åren 1783, 88, 90, 1812, 15, 24 och 26.» Så långt Allvin. Han söker därefter förklara, att holmens höjning och sänkning blott är skenbar, i det att det skulle vara sjöns vattenyta som höjde och sänkte sig. Slutligen gör han det antagandet, att alldenstund holmen sedan 1826 intill Ailvins tid icke visat sig, vattenståndet i sjön stadgat sig, så att det sedan vore slut med den periodiska holmen. Tyvärr är jag icke i tillfälle att lämna några meddelanden om senare tiders undersökningar men kan konstatera, att holmen icke upphört att understundom visa sig. Det.synes mig dessutom knappast troligt, att talet om höjning och sänkning under nära två århundraden skulle fått stå ovederlagdt och dessutom en mätning blifvit verkställd, utan att det hela.skulle ägt någon grund.
KATRINEHOLM. I7 Allvin söker styrka sina tvifvel i det förhållandet, att holmen, därest den vore lös frän bottnen, skulle flyta bort med strömmarna, -vty» säger han»inga trädrötter kunna vara så länga som måttet å det undervarande vattnets mäktighet». Enligt hvad författaren hört af personer i trakten lär det emellertid vara långa tågor af säf- och starrgräsrötter äfvensom andra sjöväxter, som hindra holmen att flyta bort från sin plats. Tätt intill södra änden af sjön ser man grunden efter det gamla slottet,»katrineholms byggning» eller»hus» kalladt. Det nedrefs är 1889, då fideikommissarien icke ville underhålla den stora obebodda byggnaden. I sin beskrifning öfver Småland säger J. Allvin om slottet, att det»var brädbetäckt, två våningar högt och hade till sitt yttre ett åldrigt utseende». Någon trädgård fanns icke, men»vackra träd- och buskplanteringar omgåfvo byggningen». Excellensen grefve Gustaf TroUe-Bonde residerade där, då han någon gång var i trakten. De rika samlingar af porträtt och antika möbler, som»katrineholms byggning» inneslöt, blefvo förda till grefve Bondes andra fideikommiss, däribland en del till det gamla Bordsjö. Slottet låg utomordentligt vackert, med fri utsikt åt norr öfver Ralången och åt söder öfver de stora inaderna, och på gamla kartor synas ännu de stjärnformigt anlagda kanaler, som funnos i den omgifvande parken. Från borgen såg man äfven den märkvärdiga ön ute i Ralången. Om orsaken till öns periodvisa sjunkande lefver ännu i trakten följande sägen: Under längesedan förflutna dagar satt en ung borgfru sent en afton pä»katrineholms hus» och väntade på sin man, som hela dagen hade ströfvat omkring på vargjakt med ett talrikt följe. Mörk häfde sig Ralången därute och vräkte svarta vågor mot parkens stensättning. Tiden skrider framåt, men inga ljud af hästhofvar förkunna slottsherrens ankomst. Medan den unga frun sitter där med sin sybåge i handen, öppnas dörren, och en främmande kvinna skrider tyst in och ställer sig midt i rummet. Hvem är ni? spörjer slottsfrun oroligt. Det är någon, som behöfver din hjälp, blef det korta svaret. Borgfrun upprepar sin fråga men får blott till svar: Följ mig! Tvingad af någon inre makt, reser sig borgfrun och följer den främmande, som går ut före henne. De gå ned till stranden och stiga i en båt, som ligger likasom under väntan pä att hämta dem. Öfver mörka vatten går rodden, utan att många ord yttras. Efter en half timmes rodd landstiga de båda kvinnorna på en holme. Den syntes, så godt man i mörkret kunde se, vara rikt bevuxen med lummiga träd och stora häckar. Akerhielm, Småländska fideikommiss. 2
8 1 SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMMISS. Den främmande kvinnan går fram till en liten plats bland träden, där en ung ädelboren fru ligger stödd mot en tufva och i så långt framskridet tillstånd, att hon helt snart skall föda. Borgfrun lämnar henne nu sin hjälp och frågar efter hennes namn. Det skall ingen veta svarar den unga modern, men till tack för den tjänst, du bevisat mig, skall du taga detta skrin och bevara det som ett minne af mig. Du må dock aldrig drista att för någon, hvem det än må vara, omtala denna händelse. Gör du det, skall skrinet och dess inneliggande skatter fråntagas dig, och en stor olycka skall drabba din släkt. Borgfrun återvände till slottet och fann sin man återkommen från jakten. Då hon morgonen därpå vaknade, trodde hon, att nattens sällsamma händelser blott voro en vacker dröm, men då hon såg det kostbara med skimrande ädelstenar belagda skrinet, öfverlygades hon om att allt var renaste verklighet. I hemlighet öppnade hon skrinet och fann uti detsamma de dyrbaraste smycken af guld och vattenklara diamanter. Icke länge därefter födde den unga borgfrun tvillingar. Det blef stor glädje i slottet, ty allt hittills hade förhoppningarna om arfvingar gäckats. Aren gingo, och borgfrun bevarade omsorgsfullt sin hemlighet. Men allt efter som tiden gick, insöfdes hon i den tron, att hon numera var säker innehafvarinna af sin skatt. En dag förmådde hennes man henne därför att yppa, huru hon kommit i besittning af skrinet. Upptänd af begär att se platsen för den sällsamma händelsen, rodde slottsherren med sina båda söner ut till holmen. Länge hade han inte varit på ön, förrän marken började sjunka under honom. De olyckliga sprungo omkring för att få reda på båten, men den hade redan ryckts lös af det stigande vattnet och flöt som bäst ute på Ralångens fräsande böljor. Snart var ön försvunnen, och sjöns mörka vågor slogo samman öfver de drunknandes hufvuden och kväfde deras förtviflans rop. Men den unga borgfrun sprang fram och tillbaka pä stranden och vred sina händer i tårlös förtviflan. Först sent på aftonen förmådde man henne att återvända till slottet. Uppkommen på sin kammare, fann hon, att dörren stod öppen, och skrinet var spårlöst försvunnet. Hon återfick det aldrig. Sedan den tiden har den märkvärdiga ön fortfarit att ibland visa sig i solljuset men blott för att snart åter dragas ned till sjöns botten. Holmen lär under senare tid blifvit vetenskapligt undersökt och flera gånger offentligt omnämnd. Resultatet af undersökningarna är mig ej bekant, men det.synes sannolikt, att det här i likhet med hvad som inträffat på andra håll är sumpgasbildningar p.å sjöbottnen, som spelat den roll, hvilkcn under okunnighetens tider tillskrifvits öfvernaturliga krafter och alstrat en vacker sägen i folkens fantasi.
1 KATRINEHOLM. 2 Katrineholm är beläget i Marbäcks socken, Norra Vedbo härad af Jönköpings län, och är sedan den 26 september 17 12 fideikommiss inom grefliga ätten Bonde till Björnö. I samma socken ligga äfven egendomarna Herrestad och Äng. Dessa tre egendomar bilda med underlydande gärdar gemensamt fideikommisset Katrineholm-Herrestad, ehuru de hvar för sig bilda själfständiga arrendeegendomar. Utom de ofvannämnda tre större gårdarna höra följande egendomar, liggande samtliga omkring sjön Ralångens södra ände, till Bondeska fideikommisset i Marbäck, nämligen: Marbäck 2 \'-^. mantal Gärde '7» Eket I» Kulla Smedstorp Biarp Sjöryd Vickertorp Jularp 1^4 >' Lägger man härtill Katrineholms 3 mantal. Herrestads 4 mantal och Ängs 2 mantal, så uppgår grefve Bondes fideikommiss i denna socken till 15 3/4 mantal, eller enligt Sveriges officiella statistik 16,250 mantal, med ett taxeringsvärde af kr. 375,000. historia. Efter dessa kcrta statistiska uppgifter öfvergå vi till Katrineholms Katrineholm är en mycket gammal egendom, och redan under den tid, då Magnus Smek förde spiran i Svea rike, vet man med säkerhet att godset fanns till. Enligt gamla anteckningar i Marbäcks sockens arkiv ägdes Katrineholm eller, som det fordom kallades. Horsnäs, i början af 1300-talet af en viss Jon Dunsson. Samma källa omtalar, att Jon Dimsson pantförskref»tre torp af sin gård Horsnäs i Marbäcks socken» år 1338 till Daniel Niklisson. Efter hand förvärfvade sig denne senare, om icke hela, så dock en stor del af godset. Det är ock historiskt, att Daniel Niklisson år 1360 försålde Horsnäs gård till den i vår historia så bekante, mäktige riksdrotsen Bo Jonsson (Grip). saknas, Efter honom synes egendomen länge ha benämnts»gripgården», Alla underrättelser om hvem som efter Bo Jonsson öfvertog godset men de nyss åberopade anteckningarna gifva otvetydigt vid handen, att Horsnäs under 1400-talet öfvergått i familjen Bagges ägo. Familjen Bagge tillhörde samma släkt som den ännu lefvande adliga ätten Bagge af Berea.
22 SMÅLÄNDSKA FIDEIKOMMISS. Den första af denna ätt, som emellertid med säkerhet omnämnes vara ägare af Horsnäs, är Ingrid Bagge, dotter af Hallsten Månsson Bagge, >höfvitsman ä Calmare slott» och en af de adelsmän, som beseglade Västerås arfiförening 1 544. Denna Ingrid var gift första gången med Sven Nilsson Slätte och andra gången med Olof Gustafsson Stiernbielke. Från Ingrid öfvergick egendomen till hennes dotter i första giftet Ingrid Slätte* icke omnämnd i Svenska adelns ättartaflor af Anrep. Ingrid Slätte var gift med Gösta Olsson till Holma. Sonen Olof Gustafsson öfvertager egendomen vid moderns död, och år 1574 namnes som gårdens ägare Juistrn Kerstm», möjligen den sistnämndes maka. Ar 1580 innehades Horsnäs af Matts Kafle, hvilken 1570 satt fången i Danmark och var gift med amiralen och ståthållaren Peder Siöblads dotter Kristina. Denne Kafle skref sig till EUerna och Horsnäs och var själf bosatt på Horsnäs. Kyrkböckerna omnämna, att han skänkte maden Fanholmen till grannsocknen Bredestads kyrka. Från denna tid inkommer Katrineholms historia i säkrare farvatten, och kyrkböckerna börja gä mera i detalj. Från Matts Kafle öfvergår godset till dennes dotter Alärta, gift med hofjunkaren hos konung Johan III Erik Eriksson Ulf, hvilken förut ägde Vrangsjö, ej långt från Herrestad. Erik Ulf bevistade Johan Illrs krig mot Ryssland i Ingermanland äfvensom under hertig Karl slaget vid.stångebro. Hans död synes hafva inträffat omkring år 1630. Ätten Ulf skrifver sig efter Erik Eriksson Ulf till Horsnäs. Efter Eriks död ärfves egendomen af hans söner Johan och Erik Eriksson Ulf. Den förstnämnde skyltar på ett mindre hedrande sätt upprepade gånger i Marbäcks kyrkböcker, hvilka tillika gifva ett uttryck ät gamla tiders stränghet i rättskipningen, då det gällde sedlighetsbrott. Johan hade bedrifvit otukt med en gift kvinna och blef fördenskull dömd till döden men benådad mot 320 daler sm. och offentligt kyrkstraff. Det oaktadt upprepades brottet, men denna gång slapp han egendomligt nog undan med kyrkplikt. Maden Fanholmen, som af morfadern bortgifvits till Bredestads kyrka, återtogs 1634 och skänktes till Marbäcks kyrka. Ännu bevaras i samma kyrka Tilesii postilla och en mässhake af gyllenduk, som vid olika tillfällen skänkts af Johan Ulf. Gift med Anna Björnram, i ett fyrtiotreårigt barnlöst äktenskap, dog han vid sjuttio års ålder år 1663. Han ligger begrafven i Marbäcks kyrka, där hans vapen med inskription uppsattes. Brodern Erik Ulf, född på 1590-talet, lefdc utan offentlig tjänst och dog 1657. Han efterlämnade fyra barn, hvilka gemensamt ärfde Horsnäs, >>Gripsgärden kallad), som det heter i urkunden. * Om ätten Slätte, sannolikt densamma som omnämnes i \'iktor Rydbergs»Vapensmeden>, se äfven fideikommisset Hä rerum i Kalmar län.