DEL 7 DEMOKRATI 297
298
Politiskt deltagande Kapitel 18 Politiskt deltagande Av Jessica Persson och Lars Häll Sammanfattning Det politiska deltagandet inom den representativa demokratin har minskat under 80- och 90-talen. Valdeltagandet bland de röstberättigade har sjunkit med 12-13 procentenheter (från 93-94 till 81 procent) vid en jämförelse mellan riksdagsvalen 1979 och 2002. Sedan början av 80-talet har samtidigt medlemsandelen i politiska partier halverats (från 14 till 7 procent). Skillnaden mellan män och kvinnor har emellertid minskat från över 5 procentenheter till drygt 1 procentenhet. Politiskt deltagande utanför den traditionella representativa kanalen har i flera former ökat under 90-talet t.ex. har andelen som någon gång undertecknat något upprop ökat, likaså andelen som någon gång skrivit insändare eller artiklar i någon tidning samt andelen som någon gång direktkontaktat någon förtroendeman eller tjänsteman i den egna kommunen. Intresset för att diskutera politiska frågor har tilltagit sedan 80-talets början, men minskat något sedan toppnoteringen 1992/93. Andelen i befolkningen som instämmer i påståendet att man för det mesta är med i diskussioner och säger sin åsikt har ökat med ungefär 5 procentenheter till cirka 40 procent av befolkningen sedan 1980/81. Samtidigt har andelen som varken deltar eller lyssnar vid politiska diskussioner minskat med en ungefärlig motsvarande mängd. Den medborgerliga kompetensen har ökat i den meningen att andelen som uppger att man själv kan författa en skrivelse och överklaga ett myndighetsbeslut har stigit, med 12 procentenheter sedan 80-talets början till totalt 70 procent av befolkningen. Det politiska deltagandet kännetecknas av stora skillnader mellan olika befolkningsgrupper. Män, medelålders, höginkomsttagare, högutbildade, högre tjänstemän, infödda svenskar och politiskt intresserade uppvisar genomgående ett högre deltagande. 299
Politiskt deltagande 1 Inledning Politiska resurser eller medborgerliga aktiviteter är ett mångfacetterat begrepp. Dessa aktiviteter kan ske i samverkan med andra inom det i Sverige så vitt förgrenade föreningslivet, i politiska diskussioner eller i gemensamma demonstrationer, manifestationer, upprop etc. Det kan också ske enskilt, genom att rösta vid de allmänna valen naturligtvis, men även genom att själv ta kontakter med tjänstemän eller politiskt förtroendevalda i den egna kommunen för att försöka åtgärda brister eller felaktigheter av allehanda slag eller genom att t.ex. skriva insändare eller artiklar i någon tidning. SCB har nyligen publicerat en rapport om Föreningslivet i Sverige, som även ingår som sammanfattning i denna rapport (Vogel, Amnå, Munck och Häll, 2003). Här konstaterades bl.a. att medlemsantalet minskar inom föreningssverige, både generellt, och inte minst inom de politiska partierna. Framför allt åskådliggörs en dålig återväxt i ungdomsgenerationen. Man kan då fråga sig om det rör sig om en generell politisk passivisering, eller om de medborgerliga aktiviteterna tagit sig andra uttrycksformer man kanaliserar sina åsikter genom andra kanaler än de traditionella politiska partierna. I detta kapitel studeras ett antal indikatorer på politiskt deltagande och medborgerlig kompetens. Val av indikatorer och dispositionen i kapitlet följer delvis demokratirådets rapport 1998 Demokrati och medborgarskap (Petersson Olof m.fl., 1998), där det politiska deltagandet grupperas i fyra dimensioner, nämligen valdeltagande, partiaktivitet, kontakter och manifestationer. Var och en av dessa fyra varianter representerar en specifik kombination av handlingsalternativ. De medborgare som vill påverka samhällsförhållandena ställs inför två val - de måste bestämma om de skall agera på egen hand eller tillsammans med andra samt om de skall söka sig fram via den representativa kanalen eller via andra vägar. Den representativa demokratin Andra kanaler än den representativa På eget initiativ Valdeltagande Kontakter I organiserad form Partiaktivitet Manifestationer I detta kapitel kartläggs valdeltagande (enskilt agerande) samt partimedlemskap och mötesaktivitet (i organiserad form tillsammans med andra) inom ramen för den representativa demokratin. Utanför den representativa kanalen studeras demonstrationer och undertecknande av upprop (i organiserad form) och att skriva insändare eller artiklar i någon tidning samt att ta kontakt med någon kommunal tjänsteman eller förtroendeman (på eget initiativ). För dessa indikatorer försöker vi lokalisera deltagandet samt utvecklingen sedan 1992/93 (för några indikatorer visas trenden sedan början av 80-talet) inom ett stort antal befolkningsgrupper efter kön, ålder, familjesituation, socioekonomisk grupp, utbildning, inkomst, region och etnicitet. Befolkningsgrupperna är bärare av olika värderingar, livsstil och levnadsvillkor som har betydelse för det politiska deltagandet. För att ytterligare spegla inom vilka befolkningsgrupper de politiskt aktiva (mångsysslarna) och de politiskt inaktiva och apatiska (de utanförstående) återfinns, ges ett par sammanfattande mått som knyter ihop ett par av aktivitetsindikatorerna. För att återge engagemang och intresse för politik redovisas också deltagande i politiska diskussioner. En politisk aktivitet som visar prov på den medborgerliga kompetensen är förmågan att överklaga ett beslut av en myndighet, som vi också redovisar här. Uppgifterna i kapitlet, och den rapport om politiska resurser som kommer att publiceras senare under hösten 2003, bygger på resultat från SCB:s årliga undersökningar av levnadsförhållanden (ULF). Det huvudsakliga syftet med dessa är att belysa välfärdens fördelning mellan olika grupper i befolkningen samt vilka som drabbas av problem av olika slag. ULF-undersökningarna har genomförts årligen sedan 1975 och avser Sveriges befolkning i åldrarna mellan 16 och 84 år. Undersökningen är en urvalsundersökning med en urvalsstorlek på cirka 7 500 personer. Uppgifterna samlas in i samband med besöksintervjuer och sammanställs ofta till tvåårsresultat för att öka urvalet och få säkrare skattningar. Med jämna mellanrum (vart åttonde år) ställs i undersökningen ett antal frågor som är tänkta att belysa politiskt deltagande och medborgerlig kompetens. 2 Tre demokratiideal Demokrati som styrelseform är föga omtvistad i Sverige idag. Däremot råder skilda uppfattningar om hur denna demokrati skall se ut och vad som egentligen kännetecknar den goda demokratin. Olika modeller för en väl fungerande demokrati svarar också olika om vilka, och vilken grad av, medborgerliga aktiviteter som gagnar demokratin. 300
Politiskt deltagande Regeringen sluter i sin proposition Demokrati för det nya seklet (prop. 2001/02:80) upp bakom Demokratiutredningen, vilken förespråkar en demokrati enligt deltagardemokratisk modell med deliberativa inslag. I samma anda som Demokratiutredningen förespråkar regeringen samtidigt en demokratisyn som innebär att den svenska representativa demokratin bör värnas och att detta förutsätter ett brett medborgerligt deltagande. Regeringens demokratisyn innehåller därmed inslag från samtliga tre demokratiideal/trender (valdemokrati, deltagardemokrati och samtalsdemokrati), som brukar användas för att organisera normativa föreställningar och utforma empiriska studier i demokratiforskningen. (Oscarsson Henrik, 2003, Demokratitrender SOM-rapport 32) Valdemokratin I valdemokratin påverkar medborgarna politikens utformning genom att rösta på partier och kandidater. Mellan valen sköter de folkvalda representanterna det politiska beslutsfattandet. Representanterna skall kommunicera med medborgarna även mellan valen, men då för att informera sig och utan att låta sig påverkas av olika minoritetsintressen. I valdemokratin är ett brett medborgerligt deltagande nedprioriterat i förhållande till åsiktsrepresentation och ansvarsutkrävande. För att kunna välja nya representanter fordras att medborgaren har god kännedom om vilka alternativ som finns och vad som skiljer dem åt, dvs. partiernas ideologiska inriktning och ställningstaganden i politiska sakfrågor. För att kunna utkräva ansvar krävs god kännedom om hur de ansvariga på olika nivåer har skött sig på viktiga punkter. Deltagardemokratin Det deltagardemokratiska idealet utmärks av att medborgarna skall vara politiskt aktiva på andra sätt än att enbart välja sina representanter i val. Det politiska deltagandet ska vara omfattande och jämnt spritt mellan olika befolkningsgrupper. Det är viktigt att olika grupper kontinuerligt för fram sina uppfattningar via namninsamlingar, uppvaktningar, aktioner och demonstrationer. En förutsättning för en väl fungerande deltagardemokrati är att det finns ett intresse och en vilja bland medborgarna att vara medlem i partier och organisationer, delta i aktioner, ta sig an förtroendeuppdrag osv. Förutom vilja och intresse krävs av medborgarna: tid, kunskap, erfarenhet och ansvarstagande för att kunna påverka och delta i beslut i politiska frågor. Samtalsdemokratin Samtalsdemokratin, till sist, kännetecknas av det deliberativa samtalet mellan jämlikar. I deliberativa samtal behandlas och värderas alla argument i förhållande till varandra. Genom samtalet vinner de bästa argumenten stöd, samtalsdeltagarnas preferenser förändras och egenintresset ges mindre spelutrymme processen leder till ett slags förnuftets seger. Idealmedborgaren i den deliberativa demokratin har en upptränad förmåga att delta i ett intellektuellt samtal, vilket kräver en rad medborgarkvaliteter t.ex. god självförståelse och självinsikt, ett öppet sinnelag, fördomsfrihet, att man kan omvärdera egna åsikter och att man kan ta hänsyn till allmännyttan och därmed bortse från egenintresse. Det handlar därmed inte så mycket om vilka kunskaper medborgaren bör besitta, utan snarare om sinnelag och personliga karaktärsdrag. 3 Politiskt deltagande inom ramen för den representativa demokratin 3.1 Valdeltagande (diagram 1) I riksdagsvalet 1979 röstade mellan 93 och 94 procent av den röstberättigade befolkningen. I 2002 års riksdagsval var denna andel 81 procent. Valdeltagandet har därmed minskat med mellan 12 och 13 procentenheter under perioden. Valdeltagandet har under perioden varit någon eller några procentenheter högre bland kvinnor än bland män. I riksdagsvalet 2002 fanns emellertid ingen skillnad mellan könen. Diagram 1 Valdeltagandet bland de röstberättigade till riksdagsvalen 1979 2002. tal 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 Kvinnor Män 0 1979 1985 1991 1998 301
Politiskt deltagande 3.2 Medlemskap i politiska partier Utvecklingen 1980/81 2000/01 (diagram 2) I diagram 2 kan man utläsa att medlemsandelen i politiska partier har halverats sedan början av 80- talet. Åren 1980 och 1981 var i genomsnitt närmare 14 procent av den vuxna befolkningen medlemmar i något politiskt parti. Den högsta andelen under perioden nåddes 1984/85 med 15 procent partianslutna. Därefter har andelen successivt minskat till 7 procent 2000/01. Under hela perioden har andelen medlemmar varit något högre bland män än bland kvinnor. Skillnaden mellan könen har emellertid minskat från drygt 5 procentenheter 1980/81 till mellan 1 och 2 procentenheter 2000/01 Diagram 2 Medlemskap i politiska partier. Utvecklingen 1980/81 2000/01. tal 20 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0 1980-1981 Män Kvinnor 1984-1985 1988-1989 1992-1993 1996-1997 2000-2001 Medlemskap i politiska partier inom olika befolkningsgrupper under 90-talet (se diagram 3 i slutet av detta kapitel) I diagram 3 redovisas andelen medlemmar i olika befolkningsgrupper mer i detalj. Nuläge och utvecklingen beskrivs denna gång för 90-talet, dvs mellan 1992/93 och 2000/01. Åren 2000 och 2001 var i genomsnitt 7 procent av den vuxna befolkningen medlemmar i något politiskt parti. Det är en minskning med närmare 4 procentenheter sedan 1992/93. Av diagrammet framgår att nedgången i princip uppträder i samtliga befolkningsgrupper. Av medlemskåren är majoriteten, 74 procent, passiva medlemmar (se Vogel, Amnå, Munck och Häll 2003). 20 procent har något förtroendeuppdrag. Sett till hela befolkningen uppger sig omkring 2 procent vara aktiva i något politiskt partis verksamhet. Ett par procentenheter fler män än kvinnor är partianslutna. Något fler män än kvinnor uppger sig också vara aktiva medlemmar. Med stigande ålder ökar andelen medlemmar successivt. Den allra högsta medlemsandelen finns bland de 65-84-åriga männen. Minst andel medlemmar finns totalt sett bland 25-34- åringarna. Sett till familjesituation är 55-84- åringarna utan barn i klart större utsträckning politiskt anslutna än 16-54-åringarna utan barn samt ensamstående eller samboende föräldrar. En indelning efter socioekonomisk grupp visar att en något högre andel bland tjänstemän, jämfört med bland arbetare, är medlemmar i något politiskt parti. Bland de som har förtroendeuppdrag är högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå överrepresenterade i förhållande till sin andel av medlemskåren. Den överlägset högsta anslutningsgraden har jordbrukarna, bland vilka närmare 39 procent är medlemmar i något politiskt parti. Knappt någon skillnad finns vid indelning efter utbildningsnivå. Sett till disponibel inkomst ökar andelen partianslutna något med stigande inkomst. I norra glesbygden är 13 procent medlem i något politiskt parti jämfört med 5 procent i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Slutligen visar en grov indelning efter nationalitet att invandrargrupperna är underrepresenterade inom partiväsendet. Bland infödda svenskar är 7-8 procent anslutna till något parti, jämfört med endast 4 procent bland naturaliserade invandrare (utrikes födda som blivit svenska medborgare) och 1-2 procent bland utländska medborgare. 3.3 Mötesdeltagande (diagram 4) Utvecklingen mellan 1984/85 och 2000/01 visar på en markant nedgång i mötesdeltagandet. Åren 1984 och 1985 uppgav i genomsnitt 9 procent av den vuxna befolkningen att man deltagit i minst ett politiskt möte under det senaste året. Denna andel har gradvist minskat till 4 procent 2000/01. Under perioden har mötesaktiviteten varit något högre bland män än bland kvinnor. Skillnaden har dock minskat successivt och 2000/01 var mötesdeltagandet lika stort mellan könen. Medlemskap och mötesdeltagande är två indikatorer på politiskt deltagande som är nära förknippade, de skillnader i mötesdeltagande som finns mellan olika befolkningsgrupper följer i stort sett också det mönster som konstaterades beträffande medlemskap i politiska partier. 302
Politiskt deltagande Diagram 4 Varit på möte med politiskt parti det senaste året. Utvecklingen 1984/85-2000/01. tal 12 10 8 6 4 2 0 1980-1981 Män Kvinnor 1984-1985 1988-1989 1992-1993 1996-1997 2000-2001 4 Politiskt deltagande utanför den representativa kanalen 4.1 Kontakter Medborgerliga aktiviteter som sker på eget initiativ kan t.ex. vara att ta direktkontakt med någon kommunal tjänsteman eller förtroendeman i syfte att försöka göra någonting åt en upplevd felaktighet i den egna kommunen. Det kan också vara att skriva en insändare eller artikel i lokala- eller allmänpolitiska frågor i någon tidning eller tidskrift. Direktkontakter med kommunala tjänstemän eller förtroendemän (diagram 5) Närmare en fjärdedel av Sveriges befolkning, 16-84 år, uppger att man någon gång har tagit direktkontakt med någon kommunal tjänsteman eller förtroendeman i syfte att försöka göra någonting åt en upplevd brist eller felaktighet i den egna kommunen. Det är en ökning med drygt 2 procentenheter sedan 1992/93. Män har högre andelar än kvinnor mest aktiva är män i övre medelåldern. Skillnaden mellan könen har dock minskat något sedan början av 90- talet, vilket beror på en något större ökning av kontakttagande bland kvinnorna. Sett till familjesituation återfinns den högsta andelen bland samboende föräldrar. Indelningen efter socioekonomiska grupper, utbildningsnivå samt disponibel inkomst visar samma mönster. Med ökad utbildning, liksom med högre disponibel inkomst, följer högre aktivitet. Bland högre tjänstemän är andelen som någon gång tagit kontakter av detta slag ungefär 25 procentenheter högre än bland icke facklärda arbetare. En viss utjämning tycks dock ha skett under 90-talet bland högre tjänstemän har andelen minskat något, samtidigt som den ökat bland både facklärda och icke facklärda arbetare. En indelning efter nationellt ursprung visar att andelen som tagit någon direktkontakt med kommunala tjänstemän eller förtroendemän är ungefär dubbelt så hög bland infödda svenskar som bland utländska medborgare. Naturaliserade invandrare hamnar här ungefär mitt emellan. Insändare eller artiklar i tidningar (diagram 6) Närmare 13 procent av befolkningen uppger att man någon gång skrivit insändare eller artikel i en tidning eller tidskrift, vilket är en ökning med ett par procentenheter sedan 1992/93. Knappt någon skillnad finns mellan könen. Mest aktiva är dock män i pensionsåldern. Där återfinns också den största ökningen sedan början av 90-talet. Vid indelning i socioekonomiska grupper och utbildningsnivå återfinns samma mönster som vid direktkontakter. Ju högre utbildning desto fler som någon gång skrivit någon insändare eller artikel. Tjänstemän är också betydligt aktivare än arbetare. Den regionala indelningen visar att den lägsta andelen finns i norra glesbygden. Sett till nationalitet är infödda svenskar också aktivare, jämfört med invandrargrupperna, när det gäller att skriva insändare eller artiklar. 4.2 Manifestationer Utanför den representativa kanalen sker i organiserad form olika slags manifestationer. I detta kapitel studeras opinionsyttringar i form av namninsamlingar och demonstrationer. Underteckna upprop (diagram 7) Omkring 45 procent av den vuxna befolkningen uppger att man någon gång har undertecknat något upprop. Det är också en ökning sedan 1992/93, med cirka 3 procentenheter. En något högre andel bland kvinnor än bland män har undertecknat något upprop. Ökningen är också något större bland kvinnorna. Aktivast är kvinnor i medelåldern. Indelningen efter familjetyper visar, oberoende av kön, att den högsta andelen finns bland föräldrar, såväl samboende som ensamstående. 303
Politiskt deltagande Även här framkommer skillnader vid en indelning i socioekonomiska grupper och olika utbildningsnivåer. När det gäller utbildningsnivå har dubbelt så hög andel bland personer med eftergymnasial utbildning undertecknat något upprop som bland personer med enbart förgymnasial utbildning. Samma skillnad finns mellan högre tjänstemän och icke facklärda arbetare. Variationerna mellan olika inkomstgrupper är något mindre, men andelen ökar även här med stigande inkomst. Bland jordbrukare återfinns den största ökningen sedan början av 90-talet och bland studenter den största minskningen. Liksom för flertalet övriga aktiviteter som redovisas här, har infödda svenskar i betydligt högre utsträckning undertecknat upprop jämfört med invandrargrupperna. Demonstrationer (diagram 8) Ungefär en femtedel av befolkningen, något fler kvinnor än män, uppger att man någon gång har deltagit i någon demonstration. Sedan 1992/93 har också en minskning skett med nästan ett par procentenheter bland män, främst bland de unga och bland yngre medelålders. Mest aktiva är yngre kvinnor, bland dessa kan också den största ökningen skönjas sedan början av 90-talet. De socioekonomiska skillnaderna är inte lika stora beträffande demonstrationer som för övriga redovisade medborgerliga aktiviteter. Överlag demonstrerar emellertid tjänstemän något mer än arbetarna. Sedan 90-talets början har en minskning skett bland högre tjänstemän. En betydande minskning återfinns också i studerandegruppen, medan andelen som någon gång demonstrerat däremot ökat bland företagarna, främst bland ensamföretagarna. Indelningen efter utbildningsnivå visar en klart högre andel som demonstrerat bland de med eftergymnasial utbildning än bland övriga. Intressant att notera är att här gäller ett delvis omvänt förhållande beträffande inkomstnivå, där den tredjedel som har lägst inkomst tycks ha en något högre andel som någon gång demonstrerat jämfört med grupper med högre disponibel inkomst. Skillnaderna är dock små, men skiljer sig markant från de övriga aktivitetsindikatorerna i detta kapitel. Inga större skillnader finns för den regionala indelningen. Sett till nationalitet är infödda svenskar något aktivare när det gäller att demonstrera jämfört med naturaliserade invandrare och utländska medborgare. Skillnaderna är dock inte lika stora som vid t.ex. undertecknande av upprop. 5 Deltagande i politiska diskussioner Att delta i politiska diskussioner är exempel på en medborgerlig aktivitet som kan ske både inom och utanför den representativa demokratins ram. Indikatorn kartlägger intresse och engagemang för politiska frågor inom olika befolkningsgrupper. För att spegla intresse för politik och att uttrycka sina politiska ståndpunkter ställs i undersökningen av levnadsförhållanden (ULF) frågan Hur brukar Du själv göra om Du är med i ett sällskap, där samtalet kommer in på politiska frågor?. Nedan anges de andelar som valt respektive svarsalternativ 2000/01: Jag brukar inte bry mig om att lyssna när folk börjar prata om politik Jag brukar nog lyssna, men jag lägger mig aldrig i diskussionen Det händer ibland, men inte så ofta, att jag säger vad jag själv tycker Jag brukar för det mesta vara med i diskussionen och säga min åsikt Andel i % 9,6 procent 18,9 procent 31,1 procent 40,3 procent I diagram 9a och 9b visas utvecklingen från 1980/81 till 2000/01 för de båda ytterlighetsalternativen, fördelade på män och kvinnor. Utvecklingen sett till början av 80-talet visar en positiv trend när det gäller deltagande i politiska diskussioner. Andelen som för det mesta brukar delta i politiska diskussioner och säga sin åsikt har ökat med drygt 5 procentenheter till cirka 40 procent av befolkningen under perioden. Andelen diskussionsaktiva har emellertid minskat något sedan toppnoteringen 1992/93. Män är aktivare än kvinnor när det gäller att diskutera politik och har så varit under hela perioden. När det gäller det andra ytterlighetsalternativet, varken deltar eller lyssnar vid politiska diskussioner, har andelen minskat med cirka 4 procentenheter under perioden till knappt 30 procent av befolkningen. 304
Politiskt deltagande Diagram 9a Deltar för det mesta i politiska diskussioner. Utvecklingen 1980/81 2000/01. tal 50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 1980-1981 Män Kvinnor 1984-1985 1988-1989 1992-1993 1996-1997 2000-2001 Diagram 9b Varken deltar eller lyssnar vid politiska diskussioner. Utvecklingen 1980/81 2000/01. tal 40 35 30 25 20 15 10 5 0 1980-1981 Kvinnor Män 1984-1985 1988-1989 1992-1993 1996-1997 2000-2001 I diagram 10a tittar vi närmare på utvecklingen under 90-talet inom olika befolkningsgrupper. Andelen som för det mesta är med i diskussioner och säger sin åsikt har minskat med cirka 3 procentenheter sedan 1992/93. Närmare 30 procent uppger år 2000/01 att man varken deltar eller lyssnar vid politiska diskussioner, vilket i sin tur är en ökning med ungefär 3 procent under samma tidsperiod (se diagram 10b). En viss passivisering under 90-talet således, efter en stark ökning på 80-talet. Män är mer aktiva än kvinnor. Mest aktiva när det gäller att diskutera politik är 25-54-åringarna. Minst aktiva är pensionärerna. Sedan början av 90-talet finns dock den största ökningen när det gäller att varken delta eller lyssna vid politiska diskussioner bland yngre personer (16-24-åringar) och bland personer i lägre medelåldern (25-44- åringar), se diagram 10b. Sett till familjesituation framkommer att den högsta andelen politiskt ointresserade finns bland äldre ensamstående utan barn. De socioekonomiska skillnaderna är betydande. Bland högre tjänstemän uppger ungefär dubbelt så hög andel att man aktivt deltar i politiska diskussioner jämfört med de icke facklärda arbetarna. Bland icke facklärda arbetare har andelen som varken deltar eller lyssnar också ökat med närmare 7 procentenheter sedan 90-talets början. Det politiska ointresset har också ökat markant i studerandegruppen. Samma skillnader, som mellan högre tjänstemän och icke facklärda arbetare, finns vid en jämförelse mellan personer med eftergymnasial utbildning och personer med enbart förgymnasial utbildning. Variationerna är något mindre, men fortfarande tydliga, då man ser till betydelsen av olika inkomstnivåer. Regionala skillnader finns när det gäller intresset att diskutera politik. De mest diskussionsaktiva finns i de tre storstadsregionerna. Andelen minskar successivt med lägre befolkningstäthet. Sett till nationalitet uppvisar infödda svenskar, jämfört med invandrargrupper, ett något större intresse att diskutera politiska frågor. 6 Utanförstående och mångsysslare Som vi har sett av redovisningen ovan skiljer det politiska deltagandet sig åt mellan olika befolkningsgrupper. Nedan redovisas ett par sammanfattande mått som söker knyta samman flera av aktivitetsindikatorerna för att spegla inom vilka befolkningsgrupper vi kan finna de politiskt inaktiva och politiskt passiva (de utanförstående), men också de som är politiskt aktiva både inom och utanför det representativa systemet (mångsysslarna). 6.1 Politiskt inaktiva (diagram 11) I definitionen av de politiska inaktiva ingår att man varken har genomfört några lokala eller allmänpolitiska aktiviteter, dvs. varken tagit direktkontakt med någon tjänsteman eller förtroendeman på kommunal nivå, skrivit insändare eller artikel i någon tidning, undertecknat något upprop eller deltagit i någon demonstration. I definitionen inryms också att man inte är medlem i något poli- 305
Politiskt deltagande tiskt parti eller varit på något möte eller sammankomst med något politiskt parti under de senaste 12 månaderna, eller någon gång tagit kontakt med någon person i ansvarig ställning i något politiskt parti för att påverka ett beslut i någon fråga. Man har inte heller någon gång talat inför ett möte i någon förening eller organisation eller tagit kontakt med någon person i ansvarig ställning i någon förening, rörelse, samfund eller liknande. Enligt definitionen ovan återfinns en fjärdedel av befolkningen i gruppen politiskt inaktiva. Det är en lika stor andel som 1992/93. Andelen politiskt inaktiva är betydligt högre bland kvinnor än bland män en viss utjämning mellan könen tycks dock ha skett under 90-talet. Bland kvinnor uppvisar pensionärerna den högsta andelen inaktiva, en andel som dock har minskat påtagligt sedan 1992/93. Bland männen finns den högsta andelen inaktiva däremot bland de yngsta, en andel som dessutom har ökat markant under perioden. Sett till familjesituation framkommer att den högsta andelen inaktiva finns bland ensamstående utan barn. Indelning i socioekonomisk grupp, utbildningsnivå samt disponibel inkomst visar beträffande politisk inaktivitet entydigt samma mönster. Med en lägre utbildningsnivå, liksom med lägre disponibel inkomst, följer en högre andel som är politiskt inaktiva. Bland icke facklärda arbetare är andelen politiskt inaktiva närmare 4 gånger högre än bland högre tjänstemän. Sedan början av 90- talet har det dock skett en viss utjämning mellan arbetare och tjänstemän. För den mest negativa utvecklingen under 90-talet svarar studerandegruppen en ökning med 8 procentenheter. Även när man ser till indelningen efter nationalitet finns dramatiska skillnader. Andelen som är politiskt inaktiva enligt vår definition är mer än dubbelt så hög bland utländska medborgare som bland infödda svenskar. Bland utrikes födda har också utvecklingen under 90-talet varit negativ. Dock finns här mycket påtagliga skillnader mellan könen. Andelen politiskt inaktiva är mellan 15 och 20 procentenheter högre bland kvinnor än bland män i invandrargrupperna. 6.2 Politiskt apatiska (diagram 12) Inom den grupp vi, något tillspetsat, valt att benämna för politiskt apatiska ingår förutom de politiskt inaktiva enligt avsnittet ovan, även de som uppger att man aldrig brukar bry sig om att lyssna när folk börjar prata om politik och att man inte heller röstade i det senaste riksdagsvalet. Nu börjar vi att tala om mycket små befolkningsandelar, totalt sett, men jämförelser mellan befolkningsgrupper och utvecklingen under 90- talet, pekar dessvärre på väsentliga ojämlikheter. Ungefär en och en halv procent av befolkningen, vilket motsvarar omkring 100 000 personer mellan 16 och 84 år, är enligt definitionen politiskt apatiska. Skillnaden mellan könen är liten. Bland både män och kvinnor har andelen politiskt apatiska ökat med drygt en halv procentenhet sedan 1992/93, dvs. nästan en fördubbling under 90- talet. Det intressanta här är att den största gruppen apatiska finns bland de unga, och då främst bland unga män, närmare fyra procent. Sett till familjesituation har ensamstående högre andelar jämfört med samboende. När det gäller indelning efter socioekonomisk grupp, utbildningsnivå samt disponibel inkomst återfinns samma mönster som för politiskt inaktiva. När det gäller socioekonomisk indelning kan noteras att andelen politiskt apatiska har fördubblats bland arbetare. De regionala skillnaderna är små även sett till andelen politiskt apatiska. En indelning efter nationalitet visar på kraftiga skillnader. Andelen politiskt apatiska är närmare 5 gånger högre bland utrikes födda som blivit svenska medborgare jämfört med bland infödda svenskar. Sedan början av 90-talet är utvecklingen också negativ, då andelen politiskt apatiska ökat markant bland naturaliserade invandrare. Precis som för indikatorn politiskt inaktiva råder dessutom betydande skillnader mellan könen i gruppen. Några jämförelser med utländska medborgare kan ej göras här, då dessa ej har rösträtt i riksdagsval. 6.3 Mångsysslare (diagram 13) Vi har ovan redovisat inom vilka befolkningsgrupper de politiskt inaktiva och apatiska återfinns. I diagram 13 redovisas istället inom vilka befolkningsgrupper vi finner de politiskt aktiva, de som verkar politiskt inom den representativa demokratins arena samt dessutom agerar via andra medborgerliga kanaler. I definitionen av de politiskt aktiva, mångsysslarna, ingår att man är medlem i något politiskt parti och/eller deltagit i något politiskt möte det senaste året samt att man genomfört minst två av de ovan redovisade medborgerliga aktiviteterna (direktkontaktat någon kommunal förtroendeman eller tjänsteman, skrivit insändare eller artikel i någon tidning, undertecknat något upprop samt demonstrerat). Närmare 5 procent av befolkningen är enligt definitionen ovan mångsysslare. Det är en minskning sedan 1992/93 med mellan 1 och 2 procentenheter. Andelen mångsysslare är något högre bland män än bland kvinnor. Mest aktiva är män i pensionsåldern. Indelning efter familjesituation 306
Politiskt deltagande visar att äldre samboende utan barn är de politiskt mest högaktiva. När det gäller indelning efter socioekonomisk grupp, utbildningsnivå samt disponibel inkomst konstaterar vi motsatt mönster som för politiskt inaktiva och politiskt apatiska Med högre utbildningsnivå, liksom med högre disponibel inkomst, följer en högre andel mångsysslare. Bland högre tjänstemän är andelen aktiva 3 gånger så hög som bland icke facklärda arbetare. Sedan början av 90-talet har det dock skett en viss utjämning mellan arbetare och tjänstemän, eftersom mångsysslandet har minskat mest bland tjänstemän. Jordbrukare, som har hög andel partianslutna, har också en jämförelsevis hög andel som även agerat via andra medborgerliga kanaler för att påverka samhällsförhållandena. Sett till region framkommer att norra glesbygden, med en hög andel partipolitiskt aktiva, också har en högre andel mångsysslare jämfört med övriga regioner. Även när man ser till nationalitet finns skillnader. Andelen som är mångsysslare är mer än dubbelt så hög bland infödda svenskar som bland utrikes födda. 7 Medborgerlig kompetens I undersökningen av levnadsförhållanden (ULF) finns några sammanhängande frågor som mäter hur många som skulle kunna författa en skrivelse och överklaga ett beslut av en myndighet samt hur många som skulle vara helt utelämnade. Förmågan att överklaga myndighetsbeslut används här som ett mått på medborgerlig kompetens inom olika befolkningsgrupper. Diagram 14a och 14b visar utvecklingen för män och kvinnor i ett längre tidsperspektiv och med årliga värden när det gäller förmågan att överklaga. Andelen som själva anser sig klara av ett överklagande av ett myndighetsbeslut har ökat med cirka 12 procentenheter från 1980/81 till 2000/01, från närmare 58 till 70 procent av befolkningen (diagram 14a). Skillnaden mellan könen har samtidigt minskat under perioden, vilket beror på en kraftig ökning med ungefär 17 procentenheter bland kvinnor. Bland män är ökningen cirka 7 procentenheter. En positiv utveckling kan också konstateras när det gäller andelen helt utelämnade (diagram 14b). Andelen som anser att man helt saknar möjlighet att överklaga ett myndighetsbeslut har minskat med cirka 4 procentenheter, från närmare 7 procent 1980/81 till 3 procent av befolkningen år 2000/01. Den största minskningen av andelen helt utelämnade har skett bland kvinnor, närmare 5 procentenheter, jämfört med drygt 2 procentenheter bland männen. Detta innebär samtidigt minskande könsskillnader. Diagram 14a Kan själv författa en skrivelse och överklaga ett beslut av en myndighet. Utvecklingen 1980/81 2000/01. tal 80 70 60 50 40 30 20 10 0 1980-1981 Män Kvinnor 1984-1985 1988-1989 1992-1993 1996-1997 Diagram 14b Kan ej själv författa en skrivelse och överklaga ett beslut av en myndighet. Utvecklingen 1980/81 2000/01. tal 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 1980-1981 Kvinnor Män 1984-1985 1988-1989 1992-1993 1996-1997 2000-2001 2000-2001 De båda indikatorerna kan själv överklaga ett myndighetsbeslut samt saknar möjlighet att överklaga ett myndighetsbeslut utgör motpolerna av en skala som också innefattar känner någon som skulle kunna hjälpa till resp. vet vart man kan vända sig. Åldersmässigt finns de högsta andelarna helt utelämnade bland de yngsta och de äldsta (se diagram 15a och 15b). Högst är andelen bland äldre 307
Politiskt deltagande kvinnor, närmare 5 procent. I denna grupp har emellertid en positiv utveckling skett sedan början av 90-talet. Bland 16-24-åringarna tycks samtidigt utvecklingen ha varit något negativ. En indelning efter familjesituation visar att ensamstående i större utsträckning känner sig något mer utelämnade än samboende. Stora skillnader återfinns vid indelning i socioekonomisk grupp samt utbildningsnivå. Bland högre tjänstemän är andelen som anser sig på egen hand klara av ett överklagande cirka 45 procentenheter högre än bland icke facklärda arbetare. Samma skillnader, som mellan högre tjänstemän och icke facklärda arbetare, finns vid en jämförelse mellan personer med högskole- eller universitetsutbildning och personer med enbart förgymnasial utbildning. Liknande mönster, dock inte med lika stora skillnader mellan grupperna, framkommer då man tar hänsyn till disponibel inkomst. Bland icke facklärda arbetare är andelen helt utelämnade 5 procentenheter högre jämfört med bland högre tjänstemän. Andelen som anser sig helt sakna möjlighet att överklaga ett myndighetsbeslut är störst i norra glesbygden. Sett till nationalitet uppger infödda svenskar i något högre grad att man själv klarar ett överklagande jämfört med naturaliserade invandrare och utländska medborgare. En positiv utveckling kan dock skönjas bland de utländska medborgarna sedan 90-talets början. I invandrargrupperna är andelen helt utelämnade cirka 3 procentenheter högre jämfört med bland infödda svenskar. Även när det gäller förmågan att överklaga finns stora skillnader mellan könen i invandrargrupperna. Bland kvinnor är andelen helt utelämnade betydligt högre än bland männen. 8 Några sammanfattande kommentarer Våra resultat visar att deltagandet i den representativa demokratins etablerade kanaler stagnerar eller minskar. Medborgarengagemanget söker sig istället delvis andra vägar, exempelvis i form av manifestationer och individuella kontakter. I detta kapitel studeras bara ett urval av en uppsjö möjliga politiska aktiviteter utanför partipolitiken. Tendensen är ändå ganska entydig (se nedanstående tablå, där + betecknar ökat deltagande och betecknar minskat deltagande). Det kan dock vara riskabelt att söka skapa en sammanfattande bild av alla deltagandeformer. En enkel summering innebär att man betraktar exempelvis en namninsamlingsunderskrift som likvärdig med träget partiarbete. På eget initiativ I organiserad form Den representativa demokratin Valdeltagande (-) Partiaktiviteter (-) Andra kanaler än den representativa Insänd./artiklar(+) Kontakter (+) Namninsaml. (+) Demonstrera (+/-) Inom den representativa demokratin har det politiska deltagandet minskat oavsett om det gäller aktiviteter i organiserad form eller på eget initiativ. Valdeltagandet har minskat med 12-13 procentenheter (från 93-94 procent till 81 procent) sedan början av 80-talet. Partiaktiviteter i form av medlemskap i politiska partier och mötesdeltagande har halverats under samma period. Andelen partimedlemmar har minskat från 14 till 7 procent av befolkningen. Inom andra kanaler än den representativa demokratin har det politiska deltagandet istället ökat i flera avseenden, både i organiserad form och när det gäller enskilt agerande. Den vanligaste formen av medborgerliga aktiviteter utanför den representativa kanalen, som vi här studerat, är att skriva under en namninsamling. Hela 45 procent av befolkningen har någon gång undertecknat något upprop, vilket är en ökning med nästan 3 procentenheter sedan 1992/93. De handlingsalternativ som därnäst är vanligast rör olika former av direkta kontakter med förtroendemän eller tjänstemän i den egna kommunen. Av befolkningen har närmare 25 procent någon gång agerat via direktkontakter. Denna andel har ökat med ett par procentenheter under 90-talet. Drygt 20 procent har någon gång deltagit i en demonstration. Sedan 1992/93 har andelen minskat med närmare 2 procentenheter bland män och varit i princip oförändrad bland kvinnor. Närmare 13 procent har någon gång skrivit en insändare eller artikel i någon tidning, vilket är en ökning med ett par procentenheter. Sedan början av 80-talet har också intresset för politiska frågor ökat, sett till andelen som oftast deltar i politiska diskussioner. Andelen har emellertid, som vi ovan konstaterat, minskat något sedan toppnoteringen 1992/93. I de övergripande måtten, där aktiviteter både inom och utanför den representativa demokratins kanal vägs samman, framkommer att andelen politiskt inaktiva i stort sett ligger kvar på samma 308
Politiskt deltagande nivåer nu som i början av 90-talet, men att andelen politiskt apatiska ökat något. De politiska mångsysslarna har däremot minskat något i antal. Den medborgerliga kompetensen har också ökat i den meningen att andelen som uppger att man själv kan författa en skrivelse och överklaga ett beslut av en myndighet ökat med cirka 12 procentenheter till totalt 70 procent av befolkningen sedan 80-talets början. 8.1 Stora skillnader mellan olika befolkningsgrupper Inte oväntat har vi funnit ett antal systematiska skillnader mellan olika befolkningsgrupper som återkommer i stort sett indikator för indikator, både beträffande nuläge och utveckling under 90- talet (för några indikatorer har också utvecklingen sedan början av 80-talet studerats). Denna bild av ojämlikheter mellan olika befolkningsgrupper förstärks ytterligare då vi studerar de sammanvägda måtten (de utanförstående och mångsysslarna) och därmed sammanför handlingsalternativ inom den representativa demokratins arena och andra kanaler för politiskt deltagande. Kön När man ser till det sammanfattande måttet politiskt inaktiva är kvinnor betydligt mera passiva än män. Specifikt deltar män oftare i politiska diskussioner, kontaktar oftare kommunala tjänstemän eller förtroendemän, skriver något oftare insändare och anser sig i större utsträckning själva kunna överklaga ett beslut av en myndighet. Män är också oftare medlemmar och aktiva i politiska partier, liksom i föreningslivet i stort (här gäller det dock främst aktiva och förtroendevalda medlemmar). Två undantag finns emellertid. Av alla som någon gång undertecknat något upprop eller deltagit i någon demonstration är kvinnorna i majoritet. Det intressantaste här är dock utvecklingen mot en ökad politisk jämlikhet, då en viss utjämning mellan könen har skett för flera av indikatorerna. Antingen har andelen ökat mer bland kvinnorna än bland männen, eller minskat mindre. Detta är än tydligare när vi kan följa utvecklingen under en längre period, t.ex. har skillnaderna mellan könen minskat markant sedan början av 80-talet när det gäller medlemskap inom politiska partier och förmåga att själv överklaga ett beslut av en myndighet. Ålder Ungdomar och yngre medelålders personer är kraftigt underrepresenterade inom partiväsendet, liksom inom föreningsväsendet i stort. Det är främst manliga pensionärer och äldre medelålders personer som bibehåller en stark ställning inom de politiska partierna. Hur ser det då ut när det gäller andra medborgerliga aktiviteter? När man ser till det mer övergripande måttet politiskt inaktiva, finns de högsta andelarna bland ungdomar (främst manliga närmare 40 procent), men även bland ålderspensionärer (främst kvinnliga närmare 45 procent). Skillnaden mellan unga och gamla är att medan andelen inaktiva under 90-talet minskat bland de äldre, har den ökat bland de yngre. Detta visas också för den extrema, och inom hela befolkningen lågfrekventa, indikatorn politiskt apatiska, där andelen bland de yngsta männen är ungefär dubbelt så hög som bland övriga köns- och åldersgrupper. Även i andra avseenden tecknas en ganska dyster bild av återväxten i ungdomsgenerationen. 16-24- åringarna är t.ex. den enda åldersgrupp där andelen som själva anser sig kunna överklaga ett myndighetsbeslut tycks ha minskat. Bland de yngre har också intresset att diskutera politiska frågor minskat mest jämfört med övriga åldersgrupper. En avvikande indikator här är deltagande i demonstrationer, där det är de unga kvinnorna som deltagit i störst utsträckning. Familjesituation Generellt sett är det något vanligare att samboende och ensamstående föräldrar deltar i olika medborgerliga aktiviteter utanför den representativa demokratins arena, än vad som är fallet för ensamstående och samboende utan barn. De samboende föräldrarna tycks också ha en större förmåga att själva överklaga ett myndighetsbeslut. När det gäller partiaktiviteter är det istället äldre ensamstående och samboende utan barn som har de högsta andelarna. Socioekonomisk grupp, utbildningsnivå och disponibel inkomst Dessa tre indelningar kan behandlas ihop, då de i huvudsak visar kraftigt överensstämmande tendenser. Detta är ju ganska självklart, då det ofta är samma personer som befinner sig i samma riktning av indelningarna: hög utbildning högre tjänstemän hög inkomst. Enligt redovisningen i de olika avsnitten ovan visas också ganska entydiga resultat. För flera av aktivitetsindikatorerna har de högre tjänstemännen en närmast dubbelt så hög andel som de icke facklärda arbetarna och de med eftergymnasial utbildning dubbelt så höga andelar som de med enbart förgymnasial utbildning. Detta gäller även för kompetensindikatorn, andelen som själv anser sig kunna överklaga ett beslut av en myndighet. Sett till måttet politiskt inaktiva är skillnaderna än större. Bland icke facklärda arbetare är 309
Politiskt deltagande andelen fyra gånger så hög, jämfört med bland högre tjänstemän. Samma förhållande gäller mellan de med enbart förgymnasial utbildning och de med högskole- eller universitetsutbildning. Studerandegruppen är den socioekonomiska grupp som uppvisar den mest negativa utvecklingen för flera av indikatorerna, t.ex. har andelen politiskt inaktiva bland de studerande ökat markant under 90- talet. Den indikator som är minst tydlig är andelen som någon gång deltagit i någon demonstration, där tycks t.ex. tredjedelen med lägst inkomst demonstrera i t.o.m. något högre utsträckning än tredjedelen med den högsta inkomstnivån. För övriga indikatorer återfinns samma mönster vid indelning efter disponibel inkomst, dock inte med lika stora skillnader mellan grupperna som mellan arbetare och tjänstemän samt mellan låg- och högutbildade. Utvecklingen under 90-talet tycks emellertid i flera fall gå i något utjämnande riktning, oftast genom att andelen ökat bland arbetare, medan den samtidigt minskat eller ligger kvar på samma nivå bland högre tjänstemän. När det gäller medlemskap i politiska partier är skillnaderna mellan icke facklärda arbetare samt högre tjänstemän mindre än för medborgerliga aktiviteter utanför den representativa kanalen. Jordbrukare utmärker sig bland övriga socioekonomiska grupper med en hög andel partipolitiskt aktiva. Regionala skillnader De regionala skillnaderna är ofta små och osystematiska. Här spelar antagligen olika strukturella faktorer in, som åldersstrukturen inom kommunerna, andel inom tjänstesektorn etc. De enda tydliga tendenserna är att man oftare tycks delta i politiska diskussioner i storstadsområdena, liksom att man där också i större utsträckning själva anser sig kunna överklaga myndighetsbeslut. När det gäller partiaktivitet framkommer emellertid de högsta andelarna i norra glesbygden. Nationalitet Den indelning vi använder för att spegla invandrarbakgrund ger däremot helt entydiga resultat. Infödda svenskar deltar i betydligt större utsträckning i olika medborgerliga aktiviteter än naturaliserade invandrare, som i sin tur är aktivare än de som fortfarande är utländska medborgare. En utslagsgivande indikator här är politiskt inaktiva. Detta gäller för 23 procent bland de infödda svenskarna, närmare 38 procent bland naturaliserade invandrare och hela 46 procent bland de utländska medborgarna. För de båda invandrargrupperna har det dessutom skett en viss ökning under 90-talet. Värt att notera i sammanhanget är de markanta skillnaderna mellan könen i invandrargrupperna, där andelen politiskt inaktiva är betydligt högre bland kvinnor än bland män. 8.2 Förverkligande av demokratiidealen Valdemokratin Enligt valdemokratin är graden av åsiktsöverensstämmelse mellan förtroendevalda och medborgare ett viktigare mått på folkviljans förverkligande än ett högt och jämnt spritt politiskt deltagande mellan valen. I de allmänna valen innebär emellertid ett högt valdeltagande att valrörelserna uppfyllt en av sina uppgifter: att mobilisera väljarna. Då skall medborgarna mobiliseras och förses med information som hjälper dem att bilda sig en klar uppfattning om vilka politiska resultat som har uppnåtts under den gångna mandatperioden och vilka program de olika partierna har för den kommande mandatperioden. Således krävs ett högt valdeltagande och fungerande partipolitiska kanaler. Våra resultat visar emellertid att valdeltagandet, liksom medlemskap och mötesaktivitet i politiska partier, minskat under den senaste tjugoårsperioden. Den politiska jämlikheten mellan könen har emellertid stärkts sedan 80-talets början både sett till utnyttjandet av rösträtten samt partiaktiviteter. Deltagardemokratin Deltagardemokratins ideal är ett omfattande och mellan olika befolkningsgrupper jämnt spritt politiskt deltagande. Våra resultat pekar på att det politiska deltagandet inom den partipolitiska arenan minskar. Politiskt deltagande i form av manifestationer och kontakter ökar emellertid samtidigt. Vi kan dock konstatera att för flera indikatorer på politiskt deltagande är deltagandet ej jämnt spritt mellan olika befolkningsgrupper, även om en viss utjämning (t.ex. mellan män och kvinnor, mellan arbetare och tjänstemän) har skett på sina håll. Utvecklingen har också gått i motsatt riktning i några fall (t.ex. mellan inrikes födda och utländska medborgare). Samtalsdemokratin Samtalsdemokratins ideal är deliberativa samtal där egenintresset ger vika för förnuftiga lösningar för det allmänna bästa. En grundförutsättning för deliberativa samtal är intresse och engagemang för politiska frågor. Sett till början av 80-talet är utvecklingen positiv, intresset att diskutera politik har ökat. Emellertid uppger fortfarande mindre än hälften av befolkningen (40 procent) att man för det mesta brukar delta i politiska diskussioner och säga sin åsikt. Stora skillnader mellan olika befolkningsgrupper 310
Politiskt deltagande existerar också, vilket försvårar möjligheten till lösningar där särintressen förskjuts till förmån för det gemensamma bästa. Referenser Häll, Lars. 1997. Kapitel 19 Politiska resurser och aktiviteter i rapport 91 Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975-1995, serien Levnadsförhållanden, SCB Oscarsson, Henrik, red. 2003. Demokratitrender SOM-rapport 32 Persson, Jessica, Häll, Lars. Senare under hösten 2003 kommer en rapport om politiska resurser och aktiviteter publiceras i serien Levnadsförhållanden, SCB Petersson, Olof m.fl. 1998. Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport, 1998. Stockholm: SNS (Studieförbundet Näringsliv och samhälle) Prop. 2001/02:80. Demokrati för det nya seklet Vogel, Joachim, Amnå, Erik, Munck, Ingrid, Häll, Lars. 2003. Föreningslivet i Sverige. Rapport 98, serien Levnadsförhållanden, SCB 311
Politiskt deltagande Diagram 3 Medlemskap i politiska partier. Nuläge 2000/01 resp. trend 1992/93 2000/01. tal -10-8 -6-4 -2 0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20 Samtliga 16-84 år ÅLDER 25-34 år 35-44 år 45-54 år 55-64 år 65-74 år 75-84 år 2000/2001 Trend 1992/93-2000/01 KÖN Män 16-84 år Kvinnor 16-84 år Män 25-44 år 45-64 år 65-84 år Kvinnor 25-44 år 45-64 år 65-84 år FAMILJESITUATION Ensamst utan barn, 16-54 år Ensamst utan barn, 55-84 år Ensamstående med barn Sambo utan barn, 16-54 år Sambo utan barn, 55-84 år Samboende med barn SOCIOEKONOMISK GRUPP Ej facklärda arbetare Facklärda arbetare Lägre tjänstemän Tjm på mellannivå Högre tjänstemän Ensamföretagare Företagare med anst. Jordbrukare Studerande 38,5 UTBILDNINGSNIVÅ Förgymnasial utbildning Gymnasial utbildning Eftergymnasial utbildning DISPONIBEL INKOMST Lägsta tredjedelen Mellersta tredjedelen Högsta tredjedelen REGION 1 Stockholm 2 Göteborg, Malmö 3 Större kommuner 4 Södra mellanbygden 5 Norra tätbygden 6 Norra glesbygden NATIONALITET Infödda svenskar Naturaliserade invandrare Utländska medborgare -10-8 -6-4 -2 0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20 312