Folkbildningsrådet utvärderar No 1 2002 Medborgarbildning i lokalsamhället En rapport från projektet Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna
Medborgarbildning i lokalsamhället En rapport från projektet Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna Medborgarbildning i lokalsamhället 1
Medborgarbildning i lokalsamhället En rapport från projektet Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna Laila Niklasson Folkbildningsrådet Box 730 101 34 Stockholm Tel: 08-412 48 00 Fax: 08-21 88 26 E-post: fbr@folkbildning.se Internet: www.folkbildning.se Studien är genomförd vid Mälardalens högskola Grafisk form: Thomas Östlund Produktion ab Omslag: Gunnar Falk Foto: Kenneth Stenberg Tryck: Norra Skåne Offset, Hässleholm Stockholm, augusti 2002 isbn: 91-88692-248 2 Medborgarbildning i lokalsamhället
Laila Niklasson Medborgarbildning i lokalsamhället En rapport från projektet Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna F O L K B I L D N I N G S R Å D E T M Ä L A R D A L E N S H Ö G S K O L A Medborgarbildning i lokalsamhället 3
Innehåll Förord 1. Folkbildning 13 1.1 Folkbildning och det svenska samhällets utveckling 13 1.2 Folkbildningens uppdrag 15 1.3 Studiens bakgrund och syfte 16 1.3.1 Nationellt paraplyprojekt 16 1.3.2 Kritisk granskning av projekten 17 1.3.3 Kunskapsöversikt 18 1.3.4 Erfarenheter från projekt runt om i Sverige 18 1.3.5 Demokratidiskussion på Folkbildningsnätet 19 1.3.6 Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället syfte och frågeområden 19 1.3.7 Tankemodell 20 1.4 Tidigare studier 21 1.5 Folkbildning 29 1.6 Tolkning av begreppet medborgarbildning 30 2. Den moderna demokratin 31 2.1 Demokratins ansikte 31 2.2 Den politiska kartan förändras 32 2.3 Begreppen frihet och jämlikhet 33 2.4 Medborgarens roll i demokratin 36 2.5 Makt och inflytande 38 2.6 Tolkning av begreppet demokrati 39 3. Medborgare 41 3.1 Medborgare i nationen, medlem i kommunen 41 3.2 Medborgarskap istället för klass 42 3.3 Utvecklingen av ett nationellt medborgarskap och lokalt medlemskap 43 4 Medborgarbildning i lokalsamhället
3.4 Förväntan på medborgaren 45 3.5 Icke-medborgare 48 3.6 Medborgarskapet inför 2000-talet 50 3.7 Universella rättigheter 52 3.8 Tolkning av begreppet medborgare 53 4. Offentlighet 54 4.1 Allmänhet och offentliga diskussioner om politik 54 4.2 Det moderna projektet 56 4.3 Den borgerliga offentlighetens utveckling och förfall 59 4.4 Kommunikativa handlingar 62 4.5 Demokrati och förnuftet 64 4.6 Kritisk diskussion av Habermas teori 66 4.7 Samhällets sfärer 69 4.8 Tolkning av begreppen offentlig, offentlighet 71 4.9 Medborgaren i offentligheten 72 4.10 Offentlig folkbildning skapar mötesplatser 72 5. Fältarbete 74 5.1 Att växla mellan teori och empiri 74 5.2 Fältarbete och etnografi 74 5.3 Dokument 77 5.4 Informanter 77 5.5 Intervjupersoner 77 5.6 Observationer 82 5.7 Etiska frågor 83 5.8 Strategi för kvalitativ analys/tolkning 87 5.8.1 Sanning eller social konstruktion 87 5.8.2 Arbetsgång 88 5.9 Kritisk reflektion kring metod 89 5.9.1 Teori 90 5.9.2 Intervjuer 90 5.9.3 Observationer 92 5.9.4 Analys 93 5.10 Att säga adjö 94 6. Eskilstuna 95 6.1 Region och stadsbygdsområde 95 6.2 Det offentliga rummet 101 6.2.1 Fysiska rum 102 6.2.2 Virtuella rum 106 6.3 Befolkning 107 7. Det subjektiva medborgarbegreppet tillhörigheternas mångfald 113 Medborgarbildning i lokalsamhället 5
7.1 Presentation av intervjupersonerna 114 7.2 Att tala om sig själv utifrån en tillhörighet 117 7.2.1 Geografisk och administrativ gräns 118 7.2.2 Olika tillhörigheter i olika livsfaser 125 7.2.3 Medlem i förening eller kulturell gemenskap 129 7.2.3.1 Mer än medlem 133 7.2.4 Förändrad tillhörighet 134 7.2.5 Tillhörigheter en sammanfattning 137 7.3 Att söka sig till det offentliga och till offentligheter 139 7.3.1 Offentligheter mötesplatser 139 7.4 Olika former av inflytande 146 7.4.1 Makt och vanmakt 146 7.5 Att vara eller bli medborgare 149 7.5.1 Från vara till göra 149 7.5.2 Att göra det goda 151 7.6 Bilden av medborgaren 152 8. Folkhögskola 155 8.1 Att finna folkhögskolor 156 8.2 Eskilstuna folkhögskola 157 8.2.1 Organisation 157 8.3 Observationer vid estetiska linjen 161 8.3.1 Mötesplats 161 8.3.2 Lokal och tillgänglighet 162 8.3.3 Måleri 162 8.3.4 Veckans samråd 163 8.3.5 Konst och samhälle 165 8.3.6 Grafik 167 8.4 Analys 168 8.4.1 Att utgöra offentlighet och skapa mötesplatser 168 8.4.2 Att träna för offentlighet 169 8.4.3 Livsvärld och system 169 8.4.4 Tillgänglighet 170 8.4.5 Ut i offentlighet opinionsbildning 170 8.5 Observation vid allmänna kursen Faktoriholmarna 171 8.5.1 Lokal och tillgänglighet 171 8.5.2 Att träna för offentlighet 171 8.5.2.1 Allmän samling 171 8.5.2.2 Elevråd 172 8.5.2.3 Allmän kurs svenska språket 174 8.5.2.4 Träning av begrepp som återger sinnesintryck 174 8.5.3 Allmän kurs tankemodeller 177 6 Medborgarbildning i lokalsamhället
8.5.3.1 Att sortera 177 8.5.3.2 Att planera 179 8.5.3.3 Att gestalta teaterns språk 182 8.5.3.4 Världsbilder förr och nu 183 8.6 Observation vid allmänna kursen Allaktivitetshuset Knuten 186 8.6.1 Lokalen 186 8.6.2 Identitet och roll 188 8.6.3 Dygnets olika timmar fritidsaktiviteter 190 8.7 Observation vid allmänna kursen Balsta Musikhus 192 8.7.1 Lokalen 192 8.7.2 Fiktion och autenticitet 193 8.7.3 Att använda en penna 194 8.7.4 Referat 195 8.7.5 Pennkrig och solglitter 197 8.8 Analys 198 8.8.1 Att utgöra en offentlighet 198 8.8.2 Att träna för offentlighet 199 8.8.3 Livsvärld system 200 8.8.4 Tidsperspektiv 200 8.8.5 Individuellt kollektivt intresse 201 8.8.6 Rörelse i rummet 202 8.8.7 Tillgänglighet 202 8.8.8 Styrning rytm 203 8.8.9 Ut i offentligheten opinionsbildning 204 9. Studieförbund 206 9.1 Att finna studieförbund 206 9.2 Studieförbundens organisation 207 9.2.1 Studiecirkelns form 207 9.2.2 Kunskapslyftet 207 9.2.3 Deltagare och verksamhet 209 9.2.4 Studiecirkelns innehåll 210 9.2.5 Studiecirkelavgift 211 9.2.6 Redovisning, statistik 213 9.2.7 Kommunalt stöd 213 9.2.8 Lokaler 214 9.3 Observation 1: Privat person blir brukare 216 9.4 Observation 2: Privat person blir politisk 222 9.5 Observation 3: Privat person förblir privat 229 9.5.1 Föräldracirkel 1 Dialog 230 9.5.2 Föräldracirkel 2 Växa tillsammans 231 Medborgarbildning i lokalsamhället 7
9.6 Analys 236 9.6.1 Att utgöra en offentlighet 236 9.6.2 Träning för offentlighet eller praktik 237 9.6.3 Livsvärld system 238 9.6.4 Tidsperspektiv 239 9.6.5 Individuellt och kollektiv intresse 239 9.6.6 Rörelse i rummet 239 9.6.7 Tillgänglighet 240 9.6.8 Styrning rytm 240 9.6.9 Ut i offentlighet opinionsbildning 241 9.7 Sammanfattande analys och diskussion 242 10. Modern demokrati och folkbildning 248 10.1 Samhällsförändring under 100 år 248 10.2 Demokrati som process 249 10.3 Teori om demokrati och folkbildning 251 10.4 Tillgänglighet 253 10.5 Sociala rörelser folkrörelser folkbildning 254 10.6 Frihet och jämlikhet 254 10.7 Bilden av medborgare medborgarbildning 258 10.8 Allmän opinionsbildning 260 10.9 Relation mellan den moderna demokratin och folkbildningen 262 10.10 Utmaningar för folkhögskola och studieförbund 264 Litteratur 266 Bilaga 1 274 Utvärderingar från Folkbildningsrådet 280 8 Medborgarbildning i lokalsamhället
Medborgarbildning i lokalsamhället 9
10 Medborgarbildning i lokalsamhället
Förord Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället (Mil-projektet) tillkom på initiativ av Gunnar Sundgren som också varit vetenskaplig ledare. Forskningsfrågorna har delvis arbetats fram i samarbete med Folkbildningsrådet som också finansierat projektet. Forskarna i projektet har samverkat med Folkbildningsrådet dels inom ramen för rådets nationella program Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna, dels genom att rådet haft representanter i en särskild referensgrupp. I den har också andra företrädare för folkbildningsforskningen och för de lokala verksamheterna haft säte. Initialt har Milprojektet utgått ifrån den projektplan som Sundgren författade (se bilaga 1). En utförligare bild av den idémässiga bakgrunden finns i essäsamlingen Demokrati och bildning (Sundgren 2000). Från det att fältstudien startade har projektet genomförts av Laila Niklasson som också gett det sin egen prägel. Syftet, att belysa förhållandet mellan folkbildning och demokrati i ett lokalt sammanhang, är detsamma men forskningsfrågorna har utvecklas och förändrats under arbetets gång. Såväl demokratibegrepp, medborgarbegrepp som lokalsamhälle visar sig vara mångfacetterade fenomen som både har flerfaldiga uttryck och åtskilliga tolkningsnivåer. Studien har kommit till i samverkan med en rad människor och pågått under flera år. Studien har genomförts vid Mälardalens högskola med stationering i Eskilstuna. Många samtal, många kommentarer både positiva och negativa, en hel del litteratur, en hel del funderingar ligger till grund för resultatet av studien. Vissa resultat och delar av texten har presenterats för personer som arbetat inom folkhögskolor, studieförbund eller på annat sätt varit Medborgarbildning i lokalsamhället 11
knutna till folkbildning under de år studien genomförts. Studien har också haft en referensgrupp med representanter från olika universitet runt om i Sverige, Eskilstuna folkhögskola och från de studieförbund som finns representerade i Eskilstuna. Ett tack till alla er som bidragit med kommentarer. Ett tack också till de kommunmedlemmar som har svarat på frågor och till personer vid Eskilstuna folkhögskola och studieförbund med verksamhet i Eskilstuna som har gett möjlighet att observera och också svarat på frågor om verksamheten. Även tack till andra personer som bidragit med faktauppgifter och kommentarer. En liten kommentar innan läsningen. Studien kan ses som uppbyggd av tre delar. Först kommer en del där begrepp som demokrati, offentlighet och medborgare diskuteras. Här diskuteras också folkbildning och medborgarbildning och en presentation görs av bakgrunden till studien och av forskning om folkbildning. I den andra delen av studien berättas om den fältstudie som genomförts. Här beskrivs metoden, vi får en presentation av ett lokalsamhälle och resultatet från intervjuer med invånare. Här får vi veta vilka offentliga rum invånarna använder sig av och hur de använder det offentliga rummet för inflytande, samtal och kunskapsinhämtande. I denna del beskrivs också en folkhögskola och ett antal studieförbund och den verksamhet som bedrivs. Folkhögskolan och studieförbunden beskrivs och diskuteras utifrån en tolkning av offentlighetsbegreppet, att de kan ses som en offentlighet en mötesplats, vara en möjlighet för träning inför offentligheten och själva som institutioner träda ut i offentligheten. I den tredje, och sista delen, diskuteras relationen mellan demokrati och folkbildning, både vilken den skulle kunna vara och som den framstår empiriskt i den här studien. Augusti 2002 Laila Niklasson Gunnar Sundgren 12 Medborgarbildning i lokalsamhället
1. Folkbildning 1.1 Folkbildning och det svenska samhällets utveckling I Sverige har folkbildningen utgjort en av de institutioner, eller grupp av aktiviteter, som gjort det möjligt att organisera verksamhet för att utveckla kunskap och skapa mötesplatser för att medborgaren ska kunna agera i en demokrati. Ett sätt att tolka begreppet folkbildning är att utgå från verksamhet inom föreläsningsföreningar, radio, museer, bibliotek, folkhögskolor, studieförbund samt kulturarrangemang. De första offentliga samlingarna, museerna, etablerades i slutet på 1800- talet både nationellt och regionalt, samtidigt som nationalismen växte sig stark (Arcadius, 1997). Det första offentliga lånebiblioteket etablerades i mitten av 1700-talet och parallellt med privatbibliotek utvecklades under 1900-talet kommunala bibliotek, föreningsbibliotek och studiecirkelbibliotek. Ur 1800-talets föreläsningsföreningar och litteraturcirklar växte studieförbund fram under det tidiga 1900-talet (Arvidson, 1996). Under 1900-talet fick föreläsningsföreningarna konkurrens då radion startade sina sändningar (Nordberg, 1998). Folkhögskolor etablerades från slutet av 1800-talet ur ett behov från landsbygdens befolkning att få ökad kunskap om lokal förvaltning och nya tekniker inom jordbruket. År 1868 etablerades de tre första folkhögskolorna, Hvilan och Önnestad i Skåne samt Herrestad, som numera heter Lunnevad, i Östergötland (Tapper, 2001). Medborgarbildning i lokalsamhället 13
Verksamheterna inom folkbildningen har också en nära relation till de olika sociala rörelser som växte fram under 1800-talet såsom nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Olsson menar att dessa associationer, som han benämner associationsväsende, kom att fylla ett tomrum som bildats av att exempelvis kungamakt och kyrka inte längre hade samma auktoritet (Olsson, 1994). Det fanns möjlighet, och behov, av en ny sammanhållande kraft när dessutom det sena 1800-talets industrialisering medförde att alltfler invånare flyttade från landsbygden till tätorter. Associationerna lade grunden till det föreningsliv som utvecklades i Sverige under början av 1900-talet. Från att associationerna betraktats med tvekan av statsmakterna sågs de senare som möjligheter för att lösa problem. En begynnande, farlig opposition kunde samlas i föreningar i kontrollerade former och därmed dämpa oron. Även folkbildningen kunde ha denna dubbla uppgift, att lösa sociala problem och också indirekt förebygga oro (sid 94, a.a.). Sammanfattningsvis har utvecklingen under 1900-talet inneburit en kraftig omorganisering inom flera parallella områden. Från att fortfarande ha varit ett agrart samhälle i mitten av 1800-talet industrialiserades Sverige i slutet av seklet. Parallellt med omflyttningar av befolkningen, uppbyggnad av infrastruktur i form av el, tele, post, väg, järnväg och senare internet har också lärandemiljöerna förändrats. I slutet av 1800-talet fanns ett formellt utbildningsväsende med två parallella studievägar. En utbildningsväg för dem som skulle ha en kortare utbildning och en för dem som skulle ha en längre utbildning. Samtidigt utvecklades den icke-formella utbildningen genom etablering av folkhögskolor. Vid sekelskiftet och senare under 1900-talet etablerades studieförbund. Under 1900-talet infördes successivt en gemensam enhetsskola (1950-talet) och därefter en 9-årig obligatorisk grundskola för barn mellan 9 och 16 år (1960-talet). I anslutning till det organiserades gymnasieutbildning för ungdomar upp till 18 år. För vuxna som av något skäl inte slutfört grundskola och gymnasium organiserades grundvux, komvux samt folkhögskola. I slutet av 1900-talet har gymnasieskolan byggts ut för att kunna erbjuda utbildning åt alla ungdomar i den aktuella åldersgruppen. I den senaste propositionen om högskolan anges att den ska främja en breddad rekrytering (prop 2001/02:15, sid 1) vilket innebär att alltfler personer ska erbjudas utbildningsplats vid högskolan. Parallellt med uppbyggnaden av det formella utbildningssystemet har den icke-formella bildningen fortsatt och folkhögskolor och studieförbund har ökat i antal under 1900-talet. Inom folkhögskola och studieförbund genomförs en verksamhet som kan betraktas på olika sätt. Verksamheten kan ses som självbildning, personlighetsutveckling, medborgarbildning eller yrkesutbildning, alternativt förbereda för ansökan till yrkesutbildning (eller ha drag 14 Medborgarbildning i lokalsamhället
av samtliga). Människor kan dessutom ägna sig åt verksamhet inom folkhögskola och studieförbund på heltid under längre tid eller på fritiden under mer begränsad tid. 1.2 Folkbildningens uppdrag De 147 folkhögskolor som finns i Sverige kan delas in i två grupper. Den ena gruppen består av de folkhögskolor som har landstinget som huvudman, den andra av de skolor som har en eller flera folkrörelser, organisationer eller föreningar som huvudman, alternativt ägs av en stiftelse. De elva studieförbunden ägs av sina medlemsorganisationer och dessa organisationer kan på samma sätt som för folkhögskolorna utgöras av organisationer såsom folkrörelser, trossamfund eller politiska partier, alternativt ägas av en stiftelse. Verksamhetens finansiering sker genom statliga medel, landstings- eller kommunala medel samt deltagaravgifter. Den största delen av finansieringen utgörs av statliga medel och för att folkhögskolor och studieförbund ska bli tilldelade medel har staten angett vissa mål för verksamheten: Statens stöd till folkbildningen ska ha till syfte att: 1. främja en verksamhet som gör det möjligt för kvinnor och män att påverka sin livssituation och som skapar engagemang för att delta i samhällsutvecklingen, 2. stärka och utveckla demokratin, 3. bredda kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i kulturlivet samt främja kulturupplevelser och eget skapande. (sfs 1998:973, sid 1) Direktiven fortsätter också med att ange ytterligare syften: Verksamhet som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället ska prioriteras liksom verksamheter som riktar sig till utbildningsmässigt, socialt och kulturellt missgynnade personer. Personer med utländsk bakgrund, deltagare med funktionshinder och arbetslösa utgör särskilt viktiga målgrupper för statens stöd. (sfs 1998:973, sid 1) Vi ser därmed att uppdraget har en ideologisk ansats (demokrati), angivna områden för verksamhet (utbildning, bildning och kultur) och prioriterade målgrupper (personer med utländsk bakgrund, funktionshinder eller arbetslösa). Medborgarbildning i lokalsamhället 15
Via Folkbildningsrådet fördelas betydande finansiellt stöd till folkhögskolor och studieförbund. Till de folkbildande verksamheterna hör också folkbiblioteken, museiverksamheten och delar av Sveriges Radios programverksamhet. Folkbibliotek, museer och Sveriges Radio styrs av annan lagstiftning och har andra finansieringsgrunder än folkhögskolor och studieförbund. Två av demokratins grundläggande begrepp är frihet och jämlikhet. Inom det demokratiska styrelseskicket har staten till uppgift att garantera friheten och jämlikheten för varje individ. Samtidigt förutsätts att individen genom att visa hänsyn till andra och ta ansvar för det gemensamma blir till en medborgare i en fungerande demokrati. Folkbildningen har legalitet, men också en legitimitet, genom att verksamheten betraktas som väsentlig för att ett demokratiskt styrelseskick ska kunna upprätthållas. Men frågan är hur folkhögskolor och studieförbund genomför sitt uppdrag. Hur gestaltar sig relationen mellan de folkbildande verksamheterna, i detta fall folkhögskolor och studieförbund, och den moderna demokratin? Om nu den moderna demokratin ställs inför utmaningar, då borde rimligtvis också folkhögskolor och studieförbund ställas inför utmaningar? 1.3 Studiens bakgrund och syfte 1.3.1 Nationellt paraplyprojekt Under år 1998 etablerades en arbetsgrupp inom Folkbildningsrådet för att planera ett projekt som skulle arbeta med frågan om relationen mellan folkbildning och den moderna demokratin. Under år 1999 presenterades ett förslag till ett paraplyprojekt med namnet Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna för styrelsen för Folkbildningsrådet. Från arbetsgruppen föreslogs att projektet skulle bestå av fyra delar. Den första delen var en inventering av forskning som genomförts med tema demokrati, den andra delen skulle bestå av att inbjuda olika projekt runt om i landet till gemensamma möten och den tredje delen var att skapa en diskussion med tema demokrati på Folkbildningsrådets digitala kommunikationsnät, Folkbildningsnätet. Den fjärde delen var ett projekt vars syfte var att studera hur medborgarbildningen gestaltar sig inom ett lokalsamhälle. Projektet fick namnet Medborgarbildning i lokalsamhället. Därmed kan vi säga att den nationella tankeram som utvecklades fick följande utseende: 16 Medborgarbildning i lokalsamhället
Figur 1: Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna. Kunskapsöversikt Erfarenheter från projekt runt om i Sverige Diskussion på Folkbildningsnätet Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället Relationen mellan folkbildningen och den moderna demokratin Till både paraplyprojektet och det lokala projektet skulle var sin referensgrupp knytas. Paraplyprojektets utformning godkändes av Folkbildningsrådets styrelse och planeringen startade hösten 1999 för att verksamheterna skulle kunna starta officiellt 1 januari 2000. 1.3.2 Kritisk granskning av projekten Till paraplyprojektet knöts en referensgrupp med representanter från folkbildning samt forskare. Forskare från paraplyprojektets referensgrupp har också deltagit i referensgruppen för projektet Medborgarbildning i lokalsamhället tillsammans med representanter från den lokala folkbildningen. Denna grupp har träffats kontinuerligt åren 2000 och 2001. Istället för att diskutera projekt runt om i Sverige har diskussionerna i gruppen rört de lokala förhållanden som rådet på den ort där studien genomförs, Eskilstuna. Dessutom har texter med preliminära resultat diskuterats. Förutom den kritiska granskning som skett i referensgrupperna har också projektet och delresultat presenterats i andra sammanhang. Projektet presenterades vid Länsbildningsförbundet i Sörmlands årsmöte våren 2000 samt vid Länsbildningsförbundets planeringsdagar senhösten 2001. Under hösten 2000 presenterades projektet vid tre olika regionala folkhögskolekonferenser. Dessutom är texter diskuterade inom Network for Popular Education våren 2000, forskarkonferens inom Nordens folkliga akademi sommaren 2000, vid Mimers (nationellt program för folkbildningsforskning) årliga forskarkonferens hösten 2000 och vid kongress inom Föreningen för nordisk pedagogik våren 2001. Eftersom projektledaren är doktorand vid Lärarhögskolan i Stockholm har också projektet varit grund för olika delresultat som presenterats vid Roskilde universitet, Örebro universitet och Lärarhögskolan i Stockholm åren 2000 och 2001. Medborgarbildning i lokalsamhället 17
1.3.3 Kunskapsöversikt För att få en översikt över hur ämnet folkbildning och demokrati behandlats inom forskningen sammanställde Gunnar Sundgren en kunskapsöversikt i två delar, Folkbildningsforskning, en kunskapsöversikt, del 1 respektive del 2 (1998a, 1998b). Översikten behandlar folkbildningsforskning från 1980 och framåt. Sundgren har utkristalliserat vissa områden för forskning kring folkbildning och fann områden som var mindre belysta, varav ett var demokrati (1998a, sid 37 f.). Visserligen fanns demokrati med som tema inom forskningen, men Sundgren menar att det var få rapporter som hade demokrati och folkbildning som huvudfokus. Däremot innefattar de flesta rapporter som behandlar folkbildning det som Sundgren kallar demokratiaspekter (sid 39, a.a.). Dessa två översikter sammanställdes innan paraplyprojektet startade, men tankarna om folkbildning och demokrati utvecklades vidare av Sundgren i skriften Demokrati och bildning. Essäer om svensk folkbildnings innebörder och särart (2000) där centrala begrepp, perspektiv blir belysta och en problematisering görs om folkbildningens innebörder och särart. 1.3.4 Erfarenheter från projekt runt om i Sverige Via Folkbildningsrådets centrala medel och via folkhögskolors och studieförbunds interna medel finansieras en rad utvecklings- och forskningsprojekt. Några av dessa projekt har en inriktning mot demokrati. För att kunna spåra projekt runt om i landet som pågick gjordes dels en skriftlig förfrågan till de elva studieförbunden, dels en genomgång av projekt som fått anslag från Folkbildningsrådets medel för forskning och utveckling under 1998/1999. Med hjälp av kodord som demokrati, medborgare, mötesplats och medborgare, utkristalliserades ett knappt trettiotal projekt runt om i Sverige. I februari 2000 inbjöds projektledarna till ett seminarium på Viskadalens folkhögskola, dessutom inbjöds paraplyprojektets referensgrupp. Under seminariet presenterade projektledarna sin verksamhet och även Mil-projektet introducerades. Erfarenheterna från projekten runt om i Sverige blev senare det främsta underlaget när Folkbildningsrådet skulle avge ett remissvar till Demokratiutredningens slutbetänkande vintern 2000. Genom besök hos projekten och intervjuer med projektledarna kunde projektens erfarenheter sammanställas under fyra rubriker: Om medborgarskapet och medborgarbildningen Om mötesplatser och arenor 18 Medborgarbildning i lokalsamhället
Om den inre demokratin Om folkbildningen, framtiden och de demokratiska utmaningarna Remissvaret omarbetades under våren 2001 till skriften Röster om folkbildning och demokrati och gavs ut 2002 (Folkbildningsrådet, 2002). Sommaren 2001 genomfördes återigen en kartläggning av projekt runt om i Sverige som hade tema demokrati. I september inbjöds projektledare till ett seminarium på Runö folkhögskola, dessutom inbjöds båda referensgrupperna. Som tidigare presenterade projektledarna sina verksamheter. Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället presenterades bland annat genom att den tankemodell som växt fram under studiens gång var utgångspunkt för en diskussion. 1.3.5 Demokratidiskussion på Folkbildningsnätet De projektledare och den referensgrupp som deltog vid mötet på Viskadalens folkhögskola blev grund för det nätverk som etablerades som en demokratidiskussion på Folkbildningsnätet. Under projekttidens gång har andra intresserade deltagare anslutit sig såsom exempelvis deltagare från seminariet på Runö folkhögskola. Demokratidiskussionen har använts dels för att ta upp frågor, dels för att informera om kommande aktiviteter. 1.3.6 Projektet Medborgarbildning i lokalsamhället syfte och frågeområden Studien Medborgarbildning i lokalsamhället har, precis som paraplyprojektet, som syfte att undersöka de folkbildande verksamheternas relation till den moderna demokratin. I studien fokuseras medborgarbegreppet som ett uttryck för hur förhållandet mellan individ och stat regleras. I projektplanen anges att: Syftet för fallstudien är att undersöka de folkbildande verksamheternas relation till den moderna demokratin. Särskilt fokuseras medborgarbegreppet som ett uttryck för hur förhållandet mellan individ och stat regleras med hänsyn tagen till frihetsvärdets och jämlikhetsvärdets förverkligande. (Bilaga 1) För att belysa relationen mellan folkbildning och den moderna demokratin ringades under planeringen olika delområden in som skulle kunna studeras. Medborgarbildning i lokalsamhället 19
Inom dessa delområden var det därefter möjligt att ge förslag på frågor som skulle kunna bidra till att kartlägga områdets problematik. Det utkristalliserade sig tre områden som skulle studeras. Ett omfattade lokalsamhällets offentligheter i allmänhet. Ett annat var kommuninvånares relation till folkbildning och demokrati. Ett tredje område var folkbildning som lokal offentlighet. Offentlighet och vad som tilldrar sig inom denna offentlighet, särskilt de arenor som erbjuds vid folkhögskola och inom studieförbund, skulle vara grund för en problematisering av hur deltagarna tillägnar sig grundläggande kompetenser för deltagande i demokratin. De arenor som erbjuds inom folkbildningen skulle beskrivas, liksom hur mötet gestaltar sig mellan deltagarna samt vilken form och innehåll de samtal som förs har. 1.3.7 Tankemodell Som utgångspunkt för studien utformades en tankemodell som skulle tjäna som utgångspunkt och belysa en tänkbar relation mellan olika begrepp: Figur 2: Begreppslig ram. Den moderna demokratin Stat, landsting, kommun Vara offentlig, utgöra en offentlighet, träna för offentlighet, gå ut i offentlighet Folkbildning: Folkhögskola och studieförbund Medborgare, deltagare Inom tankemodellen anges, som figuren visar, att det skulle kunna finnas relationer mellan olika begrepp, men vi vet inte om de finns och inte heller vad relationenerna består av. Det kan visa sig att begrepp fattas eller att relationer saknas. 20 Medborgarbildning i lokalsamhället
1.4 Tidigare studier Relationen mellan folkbildning och demokrati, eller aspekter av demokrati, har problematiserats i studier under senare delen av 1900-talet. Det har dels skett genom enskilda forskares kritiska studier av folkbildning, dels genom statliga utredningar och utvärderingar. I studierna och rapporterna används olika ansatser. En av ansatserna är att forskarna, på en analysnivå, gör en åtskillnad mellan olika bildningsideal. En annan ansats omfattas av de forskare som har en mer integrativ syn på bildningsideal. Distinktionen mellan dessa ansatser blir särskilt tydlig när forskare diskuterar och problematiserar relationen mellan vad som kan benämnas självbildning, medborgarbildning och humanistisk bildning samt i hur forskare behandlar folkbildningens roll. Kan folkbildning förstås som bildande eller som instrumentell, ett medel för att nå något annat? Ska folkbildning vara utvecklande utan ett riktat mål eller ska kunskapen ha ett eget värde? Ska folkbildning vara ett redskap för att ge kunskap åt den nye förtroendevalde, ge kompletterande kompetens för vidare studier eller helt enkelt vara en yrkesutbildning? Om vi börjar med bildningsbegreppet har Gustavsson i avhandlingen Bildningen väg: tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880-1930 (1991) diskuterat kring tre bildningsideal som ofta nämns i forskningen kring folkbildning, nämligen medborgarbildningsidealet, självbildningsidealet och det nyhumanistiska personlighetsbildningsidealet. Medborgarbildningsidealet, menar Gustavsson, har sitt ursprung i den franska upplysningen och följer dess inriktning på naturvetenskaplig kunskap och önskan om samhällsförändring. Det kulturarv som finns ska inte självklart förmedlas, snarare granskas. Detta i kontrast till ett nyhumanistiskt personlighetsbildningsideal, vilket har en tydligare inriktning på att förmedla och vidareutveckla en kultur. Självbildningsidealet i sin tur, är betydligt mer inriktat på individens egen aktivitet och kunskapsprocess. Gustavsson menar att dessa tre ideal inte framträder renodlade utan ofta fanns i verksamheterna i olika hög grad under den största delen av tidsperioden 1880-1930 inom arbetarrörelsen. Först efter första världskriget (1914-1918) börjar de tre idealen att skiljas åt och skapar dessutom en viss spänning sig emellan (a.a. sid 17-18). Om Gustavsson slutar på 1930-talet kan vi säga att Nordberg tar vid på samma decennium det årtionde som ett nytt medium, radion, introduceras. I avhandlingen Folkhemmets röst, radion som folkbildare 1925-1950 (1998), beskriver och analyserar Nordberg hur radion har varit ett medium för folkbildning i form av föreläsningsverksamhet, särskilt inriktade reportage och lyssnarcirklar. Nordberg menar, liksom Gustavsson, att de ursprungliga idealen samverkade fram till första världskriget. Under mellankrigstiden upp- Medborgarbildning i lokalsamhället 21
kom problem med hur makten skulle fördelas mellan olika intressenter. Före världskrigen hade bildningen haft den fria processen och målet som grundidé, denna grundidé förändras till att bli nytta och mål när representanter eller företrädare för bildningen kom i maktpositioner i samhället. Här menar Nordberg att radion utgör om inte en kontrast, så i alla fall en avvikelse. Radion innebar en möjlighet att de olika bildningsidealen kunde samsas. På så sätt var bildningsidealen i konflikt utanför radion, men i harmoni inom radion eftersom radion hade krav på allsidighet och opartiskhet (a.a. sid 359). Däremot fann Nordberg att det kunde finnas andra konflikter inom radion. Dessutom vill Nordberg komplettera självbildningsidealet med ett psykologiskt bildningsideal. I detta bildningsideal finns, enligt Nordberg, krav på inlevelse, nytänkande och egna lösningar. Kunskapen blir inte ett mål i sig utan individen själv utgör målet, individen skapar sig själv genom att sätta sina egna mål (a.a. sid 362). Om Gustavsson fann en spänning mellan olika bildningsideal inom arbetarrörelsen under tidigt 1900-tal och Nordberg fann att offentlighet, såsom exempelvis radion, kan innebära intressekonflikter, kan Hellblom sägas ha funnit att arbetarrörelsen har fortsatt att ha problem med att hantera hur bildningen ska genomföras och att offentligheten kan vara svår att hantera. Därmed kommer vi också över till att sätta medborgarbildningen i relation till offentlighet. Med utgångspunkt från att arbetare avskedades vid två bruksorter på 1970- talet har Hellblom problematiserat hur arbetarna, tjänstemännen, fackföreningsrepresentanter och folkbildningen agerat under hela 1900-talet i förhållande till folkbildning och offentlighet i avhandlingen Från primitiv till organiserad demokrati (1985). Hellblom fann en problematik i hur både fackförening och folkbildning använde möjligheten till offentlig diskussion under 1970-talet och detta ledde till att hon fortsatte att studera hur fackföreningstidskrifter använts. I stort sett fann hon att studiecirklar, fackföreningsrörelsen och fackföreningstidskrifter inte tagit fasta på den möjlighet till proletär offentlighet med fri diskussion som funnits under 1900-talet. Istället utvecklades denna offentlighet till att bli ett redskap, ett instrument, som användes för att informera och utbilda i syfte att stärka organisationerna. Om Nordberg fann att inriktning mot nytta och mål för bildningen kunde tonas ner inom radion under vissa decennier, visar Hellblom med sin studie att inriktningen mot nytta och mål istället utvecklats mera markant inom studieförbund och fackföreningsrörelse. Folkbildningens instrumentella dimension förstärktes. Cirka tio år senare, 1996, ges Arvidsons bok Cirklar i rörelse ut. Genom att göra en jämförelse under 1900-talet menar Arvidson att han kan spåra vissa förändringar i studieförbundens sätt att arbeta. Studieförbunden var från 22 Medborgarbildning i lokalsamhället
början starkt knutna till en viss intressegrupp som försökte att organisera sig i en rörelse. Denna starka anknytning menar Arvidson har tonats ner idag. Studieförbunden har inte längre samma intressepolitiska profil, vilket också innebär att det skett en förändring i syn på begreppen konflikt och konsensus. Studieförbunden har gått från en konfliktorienterad syn till en konsensusorienterad syn. Den kunskap som folkbildningen tillför den enskilde är till för att utjämna utbildningsskillnader, inte till för att förändra samhället i egentlig mening. Kunskapens instrumentella värde som förändrande kraft minskar och istället ökar kunskapens värde i sig. Jämfört med Hellblom ser här Arvidson att instrumentalitet kan användas positivt, konstruktivt. Parallellt med denna förändring har skett en utveckling där den enskilde individen träder fram och kollektivet träder tillbaka. Detta får konsekvenser också för hur den enskilde deltagaren betraktas. Istället för att betrakta deltagaren i studiecirkeln som medlem i någon av studieförbundets intresseorganisationer som bildat förbundet, ses den enskilde som en kund som ska erbjudas en studiecirkel. Arvidson refererar till Ferdinand Tönnies begrepp Gemeinschaft och Gesellschaft och menar att gemeinschaft bygger på en syn där medlemmarna är knutna till varandra i ett kollektiv och det som håller dem samman är en gemensam värdering medan i Gesellschaft knyts personerna ihop av kontrakt (a.a.). Av den medlem som kunde blivit medborgare blev det också, eller istället, en kund. I boken Demokrati och bildning menar Sundgren (2000), till skillnad från Gustavsson, att den tidiga folkbildningen samtidigt är uttryck för kollektiv självbildningstanke, medborgarbildningsideal och humanistisk bildningssträvan. I humanismen förverkligas människan, hon utvecklar sin inneboende potential och erövrar kulturarvet. Detta i sin tur är grund för att hon sedan blir en bildad och fullvärdig medborgare (a.a. sid 18). Folkhögskolorna har drabbats av att fortgående användas som redskap (instrumentalisering) i vad Sundgren betecknar som en folkhemssmedja och som en flexibel utbildningsresurs. Inte heller studiecirklarna har gått fria från denna instrumentalisering. De har ibland använts som redskap för att stärka den ekonomiska demokratin och för att skapa värdiga medborgare till folkhemmet genom olika folkbildningskampanjer. Sundgren menar att en av demokratins två värdegrunder, jämlikheten, förverkligades genom att stat och folkrörelse skapade en allians. Därmed kom emellertid frihetsvärdet att få mindre uppmärksamhet. En öppen fråga är om det är förverkligandet av frihet som idag speglas i den starkt individualiserade folkbildningen (a.a. sid 20, 21). I boken Kan en filthatt stärka demokratin? (1996b) undersöker Lindgren huruvida mål och ideal inom folkbildning realiseras i praktiken. Hon finner att statens direktiv för att ge medel till folkbildning inte står i konflikt med de Medborgarbildning i lokalsamhället 23
mål som folkhögskolor och studieförbund anger. Demokrati är centralt för alla. Med demokrati menar Lindgren både former för beslutsfattande och vad som beslutas om, vad som finns på dagordningen. Med utgångspunkt från nationella mål från studieförbund och lokala måldokument från folkhögskolor undersöker hon hur deltagare uppfattat verksamheten. Hon finner att deltagarna har egna mål, snarare än att de omfattar de statliga målen. Ändå är de i stort sett nöjda. De sätter det egna kunskapsinhämtandet och gemenskap före målet att de ska agera för samhällsförändring. Särskilt gäller detta studieförbundens verksamhet. Detta leder till att Lindgren ifrågasätter målstyrning som fenomen och menar att målstyrning och deltagarstyrning kan komma i konflikt med varandra. Att använda målstyrning skulle också kunna komma i konflikt med tanken om en fri bildningsprocess hos deltagarna finns mål så blir inte bildningsprocessen fri. När det gäller relationen mellan demokrati och folkbildning menar Lindgren att verksamheten inom folkhögskolor bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället. Kurserna och cirklarna är mötesplatser för dialog, den enskilda människan upptäcker sig själv, ökar sina kunskaper, färdigheter och får ökat självförtroende vilket leder till minskade utbildningsklyftor och en höjd utbildnings- och bildningsnivå i samhället. Att det finns olika mål och ideal bland folkhögskolor och studieförbund bidrar till att stimulera det civila samhället. Även Gustavsson tar i boken Bildning i vår tid (1996/1998) upp skillnaden mellan en fri bildningsprocess utan mål och en med mål, men menar, till skillnad från Lindgren, att det kan finnas en positiv dynamik i en växelverkan mellan dessa. Lindgren fann att individens sökande efter kunskap och gemenskap var framträdande. Sundgren för i artikeln Folkbildning från jämlikhet till frihet? (1999) ett resonemang om hur de båda begreppen jämlikhet och frihet förändrat sin relation till varandra och till verksamheter inom folkbildningen. Från att verksamheterna har varit ett bidrag till jämlikhet i form av att en uppåtstigande klass erövrat makt och kunskap under första halvan av 1900- talet har de allt mer övergått i att förverkliga människors egenintresse. Allt oftare visar studier att skälet att delta i verksamhet är privat, såsom önskan om intressefördjupning eller omorientering i livet, och inte förankrade i ett kollektivt intresse. Sundgren menar att ett skifte mellan jämlikhet och frihet där friheten nu träder fram starkare inte behöver vara negativt. Frågan är hur båda begreppen ska kombineras och om detta i sin tur kan leda till samhällsförändring (a.a. sid 288-289). Även Staffan diskuterar folkbildningens roll i artikeln Defining the Study Circle Tradition (1998a) och menar att folkbildning, särskilt studiecirklar, genom sin särskilda pedagogik och sin stora omfattning är särskilt intressanta. Studiecirklarnas tradition, med sitt ursprung i slutet av 1800-talet, har sanno- 24 Medborgarbildning i lokalsamhället
likt varit nödvändig för att ett maktskifte mellan olika intressegrupper skulle kunna äga rum. Folkbildningen har kunnat vara agent för personer som utmanat eliten, men folkbildning har också fungerat som en disciplinär agent, eftersom deltagarna förväntats ha självdisciplin inom ett kollektiv (a.a. sid 57). Underordningen var inte i förhållande till en överhet, marknad eller våld utan en underordning i form av att rationella argument accepterades (a.a. sid 58). Att folkbildning under 1900-talet utgjort stöd till social förändring, som också genomförts, medför inte att formen under senare delen av 1900-talet förlorat sitt värde, tvärtom. Även om folkbildningen allt mindre bidrar till förändring av samhället eller till att maktrelationer förändras, menar Larsson att den har andra uppgifter. Studiecirkelns särskilda pedagogik passar bra i ett samhälle som alltmer kan kallas postmodernistiskt, med många intressen och intressegrupper. Vi såg tidigare att Sundgren problematiserade instrumentaliteten och Arvidson efterlyste den, medan Larsson menar att den instrumentella rationaliteten sällan kommer till uttryck i studiecirkelprocessen (a.a. sid 56). Istället för att använda studiecirkeln för att åstadkomma något som deltagarna uppfattar som önskvärt från samhällets sida, kan de använda studiecirkeln för att utgå från sina egna önskningar (a.a. sid 61). Eftersom studieförbunden har frihet att arrangera de cirklar de önskar finns här också möjlighet att variera utbudet. Som Larsson uttrycker det, omfattas näst intill allt i utbudet, och har ett anarkistiskt anslag (a.a. sid 67). Utvecklingen har också en baksida och det är att allt fler specialutbildade ledare arbetar inom studieförbunden, vilket Larsson menar har komplicerat den demokratiska dimensionen (a.a. sid 60). Den demokratiska dimensionen har Larsson fortsatt att utveckla i artikeln Study Circles as Democratic Utopia (2001) där han inte fokuserar studiecirkeln som form utan som aktiviteter som är organiserade av studieförbunden (a.a. sid 138). Dessa utgör del av aktiviteterna i det civila samhället, definierat som ett samhälle som är indelat i stat, marknad och civilt samhälle, eftersom studiecirklar är frivilliga och det finns frihet att utforma utbudet. Däremot är det inte så att länkar till folkrörelser alltid har funnits. Särskilt under tidigt 1900-tal genomfördes aktiviteter, såsom föreläsningar, som inte nödvändigtvis går att länka till en särskild folkrörelse (a.a. sid 139). Parallellt växte det fram studiecirkelverksamhet som i kontrast var starkt länkad till särskilda rörelser (a.a. sid 140). Under decennierna menar Larsson att det skett en minskning av rörelsernas roll som grund för livsform och identitet och att motivet för att delta i studiecirklar alltmer sällan är länkat till folkrörelser, även om länken finns (a.a. sid 141). Utifrån deltagande i studiecirklar finner Larsson att de innehåller både med- och motkraft till jämlikhet. Studiecirklarna har en underrepresentation av arbetslösa, män och invandrare. Kvinnor och äldre är överrepresenterade Medborgarbildning i lokalsamhället 25
(a.a. sid 146). Larsson menar också att även om deltagandet inte är jämlikt är det mer jämlikt än andra former av vuxenutbildning (a.a. sid 145). Studiecirklarna skulle kunna bidra till demokrati genom att ha intern demokrati när det gäller de beslut som fattas i cirkelverksamheten, men inte heller detta är alltid fallet. Vad skulle då studiecirklarna medföra för bidrag till demokratin? Här menar Larsson att ett viktigt bidrag är att stärka det civila samhället. Deltagarna i studiecirklar ska kunna utforma en plattform där både individ och kollektiv kan bilda sig uppfattningar och skapa opinion (a.a. sid 159). Larsson menar att studiecirklar bidrar till demokrati, men oftare i form av aspekter som inte är direkt relaterade till politiskt eller annat socialt agerande. Alla studiecirklar kan dock inte förväntas göra det. Ofta har också studiecirklar fungerat som en förberedelse för aktivitet, inte samordnat aktiviteten. Samordningen har istället genomförts i en folkrörelse (a.a. sid 161). Det får som konsekvens att studiecirklar främst bidrar till själva förutsättningarna för demokrati medan folkrörelser, som ofta använder studiecirklar som metod, kunnat vitalisera det civila samhället genom en starkare betoning på aktiviteter och på det sättet bidra till demokratins utveckling. När länken mellan studieförbund och folkrörelser har blivit otydligare försvinner en möjlig plattform för kollektivt agerande, och ingen ny skapas utan agerandet sker individuellt (a.a. sid 162). Detta kan få till följd att det civila samhället får lägre grad av inflytande över framtiden och andra krafter kan träda fram. Om offentliga åtaganden privatiseras sker besluten på marknaden och denna marknad kan också påverkas av globalisering. Därmed blir det en fråga om hur det civila samhället utformas och särskilt hur de sociala rörelserna agerar (a.a. sid 163-164). Larssons artiklar lyfter fram relationen mellan sociala rörelser, folkrörelser och folkbildning och visar hur relationen förändrats. I en studie av hur folkrörelser presenteras, Samhällets byggherrar eller revoltörer? (Niklasson, 1995), visade resultaten först och främst att begreppet folkrörelse inte hade någon entydig definition, men att det fanns vissa ofta förekommande karakteristika. När folkrörelser presenterades i vanligt förekommande läromedel i samhällskunskap för högstadiet nämndes bildnings- och studieorganisationer vid ett tillfälle vid en allmän presentation av folkrörelser (a.a. sid 46). I övrigt presenterades organisationer som sammanfördes till rörelser och dessa rörelser beskrevs sedan med kodord som stadigvarande, rikstäckande, lokala föreningar, omfattande antal medlemmar, demokratisk uppbyggnad, organiserat mötesliv, ideella inslag, enskilt initiativ, motsättning till statens auktoritet, värdegemenskap, identitet, idébärande, bevakning och aktiverande. Någon gång omnämndes att folkrörelser också kan utbilda (a.a. sid 64). Läromedlen som analyserades var utgivna mellan åren 1988 och 1992. I den mån eleverna på högstadiet år 1988-1992 hade nyinköpta böcker borde de som 26 Medborgarbildning i lokalsamhället
då var 14-16 år idag vara mellan 20 och 30 år. Det är möjligen en alltför långt driven spekulation, men det skulle kunna innebär att det är denna generation som inte har blivit presenterade för studieorganisationer, åtminstone inte såsom folkrörelser, via ämnet samhällskunskap på grundskolans högstadium. Däremot har de fått en omfattande presentation av organisationer som förts samman till folkrörelser. De studier som refererats ovan har visserligen använt sig av institutionerna folkhögskola eller studieförbund för att exemplifiera, men de arbetar snarare med övergripande begrepp som blir det egentliga problemområdet. Ett annat sätt att nämna sig folkbildningen är att studera de skilda institutionerna folkhögskola respektive studieförbund, för sig eller tillsammans och utifrån ett empiriskt underlag (exempelvis enkäter, intervjuer och observationer) utveckla ett resonemang. Sundgren diskuterar i avhandlingen Folkhögskolepedagogik mellan myndighet och medborgare (1986) fem folkhögskolor som deltar i ett projekt för att utveckla folkhögskolans särart. Projektet hade utformats i samverkan med personal vid dåvarande Skolöverstyrelsen (som vid denna tid var tillsynsmyndighet) och representanter från lärarnas fackliga organisation, sfhl. I planeringsarbetet för projektet ingick tanken att individernas politiska och kulturella resurser skulle öka, individerna skulle få ökad självinsikt och stärka känslan av solidaritet och därmed öka aktivitet och handlingsberedskap för att åstadkomma social förändring. Sundgrens studie gick ut på att studera vilka möjligheter som egentligen fanns för att detta skulle kunna åstadkommas. Sundgren menar att det blir ett möte mellan å ena sidan individernas behov och intressen, synliggjort i ett försök att upprätta alternativa läroprocesser och å andra sidan statens intresse av att vidmakthålla och reproducera en given samhällsordning. Det blir en fråga om i vilka avseenden är människan en produkt av sina omständigheter och i vilka avseenden kan hon själv forma dem? (a.a. sid 19). För att åskådliggöra hur mötet gestaltar sig använder Sundgren två sammanfattande begrepp, objektkrafter och subjektkrafter. Det är mellan dessa krafter mötet uppstår, ett möte som ibland också blir en konflikt, en kamp. Objektkrafterna symboliseras av institutionerna och staten och subjektkrafterna av individernas självreflektion och intentionella handlingar. I sin analys av de pedagogiska reformförsöken på folkhögskolorna, finner Sundgren att subjektkrafterna visserligen kommit till starkare uttryck än i gängse verksamhet men att objektkrafterna, framförallt gestaltade i folkhögskoleomdöme och statlig övervakning av folkhögskolorna, alltjämt angav villkoren för pedagogiken. (a.a. sid 74). Den undervisning som genomfördes liknade fortfarande i väsentliga avseenden den som bedrevs inom den formella skolan. Problematiken med vems mål som realiseras, individens eller statens, dis- Medborgarbildning i lokalsamhället 27
kuteras också i Berndtssons avhandling Om folkhögskolans dynamik (2000). Här riktar istället Berndtsson intresset mot mötet mellan deltagare och lärare. I studien genomför Berndtsson observationer vid två olika folkhögskolor och analyserar vilka bildningsmål som deltagare respektive lärare han. Därefter för han en diskussion om i vilken grad dessa bildningsmål är i samklang och finner att så inte alltid är fallet. Deltagarnas bildningsmål är inriktade på självbildning där dimensionerna självutveckling, självrehabilitering och kvalificering ingår till skillnad från lärarna som startar med en inriktning som syftar till självbildning mer allmänt. Lärarna pressas att alltmer under terminernas gång övergå till att låta kvalificeringsdimensionen träda fram. Resultatet blir att verksamheten kännetecknas av en dynamik och växlande maktförhållanden i den process som uppstår då de olika bildningsmålen ska samordnas. I boken Studier i förening (1996) diskuterar Hartmann hur studiecirklar inom föreningar kan ge ett bidrag till demokrati och hur denna möjlighet uppfattas av cirkeldeltagare. Deltagarna uppfattade på ett övergripande plan att cirkelverksamhet inom föreningar bidrog till demokratin, särskilt i andra föreningar än den egna. Däremot var det mer tveksamhet kring hur bidraget gestaltade sig i den egna föreningen och den egna cirkeln (a.a. sid 74-76). Eftersom cirklarna genomfördes inom föreningarnas verksamhet blev möjligheten till inflytande över föreningsverksamheten indirekt också ett inflytande över cirkelverksamheten. Samtliga föreningar som deltog i studien hade en demokratisk organisation med valda representanter och rutin för inflytande från medlemmarnas sida. Det var dock inte de formella vägarna som medlemmarna i föreningarna valde om de önskade inflytande, istället vände de sig till de personer som de uppfattade som inflytelserika. Det var ett mer effektivt sätt att få inflytande. Hartmann konstaterar att demokratins spelregler inte används och menar att intervjuerna med medlemmarna utvisade att detta tycktes vara självklart för dem (a.a. sid 88). Detta leder också till en annan slutsats, menar Hartmann, nämligen att istället för att respektera beslut som fattats genom en uppbyggd styrelseform med sikte på gruppens bästa (demokrati) tar, vad Hartmann kallar, en privat form över och ett egoistiskt syfte blir grund för att agera för inflytande (a.a. sid 95). Hartmann menar att deltagarna uttrycker ett demokratiideal som inte alltid finns i verkligheten, de praktiserar inte sina egna demokratiideal. Om deltagarnas uppfattningar tolkas som riktvärden skulle cirkelverksamheten och föreningslivet kunna ge ett bidrag till demokratin, men om deltagarnas praktiska handlande utgör riktmärket är Hartmann mera tveksam om bidraget till demokratin (a.a. sid 74-76). Hartmann har fortsatt sina studier av folkbildning och presenterar en studie av vuxenstuderande i folkhögskola och studieförbund i boken Att mötas i 28 Medborgarbildning i lokalsamhället