Svenska kyrkans överklagandenämnd Meddelat 2012-03-16 Obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. 31 kap 12 i kyrkoordningen Till domkapitlet inkom den 7 juli 2011 en anmälan från kyrkoherden K i Z pastorat i vilken anfördes att L misskött sitt ämbete och sin tjänst. Till anmälan bifogades bl.a. utskrift från en facebookchatt mellan L och en underårig person, A. I anmälan anförde kyrkoherden bl.a. följande. "På morgonen lördagen den 2 juli blir jag uppringd av B - - -. B berättar att hennes dotter A hade hamnat i facebookchatt med L natten mellan den 30 juni och den l juli. Den ordväxling som då ägde rum skrämde A så mycket att hon berättade och visade för B vad som pågått. Jag har själv tagit del av ordväxlingen. För mig är denna ordväxling allvarlig och långt över alla de gränser som L borde ha. Jag kallade L till möte den 5 juli och han erkände då att han haft ordväxlingen men kunde inte riktigt förklara att det blev som det blev. L är medveten om att han kan förlora sina spärrar när allting rullar på. Jag har haft ett liknande samtal med L för ca ett och ett halvt år sedan kring en liknande händelse. Jag fick då ett mail från C - - -, där hon berättade om en ordväxling som hon haft med L via facebook. Hon upplevde detta som över gränsen då L bl.a. frågade om C:s sexuella aktivitet och om hon solade topless. L:s förklaring till sitt beteende då var att han vill snacka som en kompis med C. Vad jag i och med den aktuella händelsen fått reda på, som jag inte visste då jag pratade med L vid den tidigare händelsen, är att L för ca ett och ett halvt år sedan facebookchattat med D. L hade då en ordväxling av liknande karaktär som facebookchatten med A." I en senare skrivelse tillade kyrkoherden följande. "Jag har nu talat med E som berättat att L i en facebookchatt kommenterat hennes bilder och beskrivit hur sexig hon är och att han gillar sexiga mogna kvinnor. L säger också att han spanat in E sen första gången han såg henne." Domkapitlet beslutade den 18 augusti 2011 att ge domarledamoten och sekreteraren uppdraget att handlägga ärendet inom ramen för domkapitlets tillsynsansvar enligt 31 och 57 kap. kyrkoordningen. Dessa träffade personligen A, C och E medan D lämnade uppgifter per telefon till sekreteraren. Vid samtalen anförde personerna bl.a. följande. A: Hon har inte mått så dåligt med anledning av hur L uttryckt sig under deras ordväxling på facebook natten mellan den 30 juni och den 1 juli. Däremot blev hon skrämd och upplevde obehag vid tillfället. Under den inledande delen av chatten förstod hon inte, och kunde inte föreställa sig, att den skulle utveckla sig som den gjorde då L blev allt grövre i sitt språk. Hon försökte därför skämta bort hans anspelningar eftersom hon kände sig underlägsen honom då han är präst - - -. När L blev allt grövre i sina uttalanden försökte hon bara avsluta chatten på ett så trevligt sätt som möjligt. Hon kan inte förstå att en präst kan uttala sig på sådant sätt. Först dagen efter vågade hon berätta för B vad som hade hänt. L har inte försökt göra några fysiska närmanden mot A. Däremot tycker hon att han har uttryckt sig olämpligt vid ett flertal tillfällen. A känner oro för att behöva möta L hela tiden när hon går på stan eller är i kyrkan. C: Hon har haft flera chattar med L under april månad 2010. Hon brydde sig inte så mycket i början men allteftersom språket blev grövre tyckte hon att det blev obehagligt och kontaktade därför K. L har vid chattarna bl.a. frågat henne om hon solar topless, om hon skyddar sig när hon har sex och om hon och hennes pojkvän kysser varandra när de har sex. C upplevde det som att L gick långt över gränsen för hur en präst ska bete sig och kände ett stort obehag på grund av L:s uttalanden. Hon tycker att en präst borde ha större moral och hon har inte längre något förtroende för L. C har hört från andra att han gärna diskuterar konfirmanders kroppar. Hon har dock aldrig upplevt några fysiska närmanden från L. D: Hon har chattat med L vid flera tillfällen under ca en månads tid vintern åren 2009-2010. Platserna för chattarna har varit MSN och Facebook. Ordväxlingen har artat sig på så sätt att L har kommenterat D:s bilder på olämpligt sätt med sexuella anspelningar och inviter. - - - D försökte avsluta ordväxlingarna på ett smidigt sätt. D
kände en olust inför situationen men upplevde ändå att hon kunde slå det ifrån sig. L har aldrig försökt göra några fysiska närmanden mot D. E: Hon har tidigare haft en normal arbetsrelation med L. Han har varit en glad och lite högljudd person på arbetet. Veckan efter midsommar 2011 lade E ut lite bilder på sig själv på sin facebookprofil. L började då kommentera hennes bilder bl.a. annat genom att beskriva hur sexig hon var och att han spanat in henne sen första början. E försökte då skämta bort det hela med att säga att hon faktiskt är äldre än L. Han besvarade detta med att han gillar mogna kurviga kvinnor. E blev arg på grund av L:s uttalanden. Efter en tid fick E ett mail från L i vilket han bad om förlåtelse och beskrev sig själv som spärrlös. E upplever dock inte L som spärrlös eftersom han i chattarna har uttryckt: "oj vad ärlig jag är, jag har aldrig varit så ärlig mot någon". E ser det därför som att han varit mycket medveten om sitt agerande. Hennes förtroende för L är raserat och hon känner ett smått obehag inför hur han ser på sina kvinnliga kollegor. Dessutom tycker hon synd om de unga kvinnor som blivit utsatta för hans sexuella kränkningar. E har inte upplevt några fysiska närmanden från L. Den 8 september 2011 inkom ytterligare utredningsmaterial till domkapitlet från C i form av utskrift av facebookkonversation mellan C och L den 13 april 2010. Sekreteraren inhämtade per telefon den 3 november 2011 upplysningar från åklagaren innebärande att åtal skulle väckas mot L för sexuellt ofredande i minst ett fall. Handlingarna i ärendet skickades till L som i yttrande till domkapitlet den 13 oktober 2011 anförde bl.a. följande: "Först och främst vill jag skriva hur ledsen jag är över det inträffade. Det är ingen tvekan om att jag de facto har chattat med de inblandade kvinnorna och det är heller ingen tvekan om att jag borde avstått från att ta upp vissa frågor eller formulerat mig annorlunda i 'samtalen' med dem. Jag kan förstå om många är upprörda och jag skulle göra vad som helst för att s.a.s. ha det ogjort. Genom att chatta om intima och privata frågor har jag svikit för och främst min hustru, men även andra jag har omkring mig. För detta vill jag än en gång be alla inträffade om förlåtelse. För att försöka ge någon förklaring till det inträffade vill jag börja med att beskriva mig själv i korta ordalag. Till min personlighet hör att jag är glad, nyfiken, impulsiv, öppen och spontan. Dessa egenskaper har för det mesta varit till gagn, men har i det här avseendet ställt till det för mig. Jag har gått över gränsen och varit omdömeslös i mitt sätt att uttrycka mig. Jag har dock aldrig haft några onda avsikter eller medvetet velat såra någon. Det gör ont att läsa hur de här kvinnorna säger sig ha upplevt chattarna i efterhand. Under själva samtalen signalerade de inte på något sätt att de kände sig kränkta och jag uppfattade inte heller att de skulle ha upplevt obehag. För mig var chattarna som ett samtal mellan två parter där båda var delaktiga, ställde motfrågor, skämtade, etc. Jag har uttryckt mig omdömeslöst och därigenom betett mig olämpligt, men att sträcka sig till att jag har misskött mitt ämbete och min tjänst är för mig att döma mitt agerande väldigt hårt. Jag är präst sedan 2005, anställd i pastoratet sedan 2009 och har alltid trivts och fungerat bra i den rollen. Jag har upplevt att samarbetet har fungerat bra med arbetskamrater, förtroendevalda och församlingsbor. Detta tror jag både nuvarande och tidigare kollegor kan intyga och det har även K uttryckt tidigare. Det förvånar mig att K väljer att dra in C i detta ärende och han hänvisar till ett enskilt samtal vi hade för ca 1,5 år sedan. Chattarna med C och D ägde rum för ca 1,5-2 år sedan. Jag upplevde chattarna med C och D som samtal där båda var delaktiga och jag tycker det är märkligt att de valde att fortsätta chatta med mig om de upplevde det som obehagligt. Det gör ont att läsa C:s kommentar när hon i efterhand ändrar sin berättelse och säger att 'hon inte har tyckt om mig någon gång'. Jag kan inte låta bli att fråga mig om detta är någon slags personlig hämnd mot mig som får väldigt obehagliga konsekvenser och proportioner. C säger att jag ska ha ställt ingående frågor om hennes utseende eller sexliv. Detta vill jag dementera då jag inte känner igen mig i hennes beskrivning! C säger vidare att hon hört rykten om vad jag ska ha sagt om andra, dessa rykten vill jag kraftigt avfärda eftersom det är just rykten jag har aldrig uttalat mig på det sättet. När det gäller E stämmer det att jag kommenterade hennes foton. Jag såg hennes bilder då hon varit hos en fotograf och själv valde att lägga ut dessa på facebook. Jag ville ge henne en komplimang både för fina bilder och att hon såg bra ut. I efterhand var det självklart ett mycket olyckligt ordval att skriva sexig men jag upplevde inte att E tog illa vid sig just i chatten. Tvärtom är min minnesbild att hon blev glad och smickrad och svarade något i stil med att det var roligt att som kvinna i hennes ålder få höra något sådant. Jag upplevde att vi hade en trevlig och skämtsam ton i chatten och skrev då tillbaka något om äldre mogna kvinnor. Det var absolut inte illa menat utan mer en fortsättning på skämtandet, min hustru är äldre än jag och vi brukar skoja om att jag
föll för en äldre kvinna. Det känns tråkigt att E säger sig tagit illa vid sig och därför skickade jag ett separat e- mail till henne i augusti. Syftet med detta var enbart att be om förlåtelse. När det gäller A är det den chatt jag blivit polisanmäld för och i skrivande stund inväntar vi fortfarande åklagarens beslut. Jag vill försvara mig med att för mig var vår chatt ett samtal mellan två parter som båda var delaktiga i. Jag har svårt att förstå varför man väljer att stanna kvar i en chatt och dessutom återkomma till den (se A:s kommentar när modemet krånglat) om man samtidigt upplever obehag. A ställer flera motfrågor till mig, visar intresse för det vi chattar om och är som jag upplever det själv delaktig och aktiv i samtalet. Sammanfattningsvis vill jag åter igen säga hur ledsen jag är över det inträffade och att jag ångrar mig djupt. Jag inser att delar av dessa chattar är helt oacceptabla och jag kan lova att jag aldrig mer kommer att upprepa liknande misstag. Jag inser nu att jag inte kan ha denna form av samtal eller relationer över nätet och försöker alltmer att tänka på hur jag uttrycker och formulerar mig i såväl skrift som i tal. Jag är beredd att jobba hårt för att återupprätta det förtroende jag missbrukat och ändra mitt beteende. Sedan händelserna i somras har jag fått möjlighet till samtal och terapi, jag har rensat upp bland mina facebook-kontakter, jag har avslutat chattkonton, jag har skrivit ett mail till anställda och förtroendevalda i pastoratet där jag ber om förlåtelse, jag har via mail bett E om förlåtelse, och jag har vid upprepade tillfällen i samtal med K sagt mig vara beredd att be om förlåtelse personligen." Domkapitlet beslutade den 11 november 2011 att med stöd av 31 kap. 12 punkterna 1 och 4 kyrkoordningen förklara L obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst. Som skäl för beslutet anförde domkapitlet efter att ha redogjort för bestämmelserna i 57 kap 1 och 31 kap. 12 kyrkoordningen följande. "Den första punkten i 31 kap. 12 kyrkoordningen är kopplad till prästens vigningslöften. Syftet med den fjärde punkten är att markera att kyrkan ställer krav på dem som utövar vigningstjänsten, inte bara i själva utövningen av tjänsten utan också i det privata livet. Till grund för ett ingripande kan därvid, förutom brottsliga gärningar, även läggas icke straffbelagda handlingar, som påvisar en för kyrkan oacceptabel livsstil, t.ex. promiskuitet. Vidare kan också en enstaka händelse där prästen utnyttjar sin ställning och andras tillit för att tillfredsställa sina egna känslomässiga eller andra behov läggas till grund för ett ingripande. När en präst genom sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån skadar det anseende en präst bör ha, bryter prästen i flertalet fall också mot sina vigningslöften. Enligt de i 1986 års kyrkohandbok föreskrivna vigningslöftena lovar prästen att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild samt leva så bland människor att han eller hon blir vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet. Svenska kyrkan ställer krav på dem som utövar vigningstjänsten, såväl i tjänst som privat. Detta har bekräftats i Biskopsmötets biskopsbrev år 1990 'Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan'. Där ges prästlöftena bl.a. den konkreta innebörden att prästen inte får använda sina kontakter med människor för att göra dem beroende av honom eller henne eller för att uppnå egna fördelar, att prästen inte får inta olika förhållningssätt i tjänsten och privatlivet eftersom det kan skada förtroendet för honom eller henne och att prästen för att vara en trovärdig företrädare för kyrkan i sitt personliga liv skall gå in i de former som kyrkan ställt sig bakom i de kyrkliga handlingarna och som prästen kan ha att förvalta i sin tjänst. Överklagandenämnden anför, i beslut 1/01, att en församlingspräst förhållande till sina församlingsbor inte får grumlas ens av misstanken att uttryck från prästens sida för vänlighet, omsorg och omtanke i själva verket tjänar själviska syften. Prästen skall avhålla sig från att inleda känslomässigt nära och sexuella förbindelser under förhållanden som är ägnade att ge intrycket av prästen utnyttjar sin ställning till egen fördel. Överklagandenämnden anser också att så länge något annat inte uttryckligen står klart utgångspunkten för en prästs förhållningssätt vid enskilda samtal och andra kontakter, som kommit till stånd på initiativ av församlingsbor, måste vara att kontakten tagits på grund av hans/hennes ställning som präst. Det ligger i sakens natur att den som sökt en sådan kontakt med en församlingspräst på ett eller annat sätt kan befinna sig i en utsatt position och vara i behov av prästens stöd, även om det inte genast står klart att så är fallet. ) Enligt Överklagandenämnden måste det vidare ställas stränga beviskrav när det gäller en så ingripande åtgärd som att förklara någon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Ett beslut om obehörighetsförklarande bör därför bara kunna fattas om det är ställt utom rimligt tvivel att de omständigheter föreligger, som ligger till grund för bedömningen att prästen är uppenbart olämplig. Av utredningen i här förevarande ärende framgår att sammantaget fyra kvinnor oberoende av varandra har
upplevt att de blivit sexuellt ofredade av L inom loppet av två års tid. Var och en av kvinnorna har varit redig i sin redogörelse och domkapitlet kan inte annat än att se lämnade uppgifter som trovärdiga. Då konversationerna med D ägde rum för förhållandevis lång tid sedan och då där inte finns utskrift från chatten, kan dock inte denna utredning anses väga lika tungt. Till styrkande av trovärdigheten av lämnade utsagor i övrigt finns dessutom utskrifter från två chattar på Facebook samt L:s medgivande att chattarna har ägt rum och att de till en stor del, även om L dementerat vissa delar av lämnade utsagor, har sådant innehåll som beskrivits. Vidare framgår att kyrkoherde K, efter det att C berättat om facebookchatten med L, tidigare haft ett samtal med L där K förklarat det oacceptabla i L:s beteende. L har uppenbarligen inte tagit till sig K:s uppmaning. Domkapitlet ser mycket allvarligt på L:s omdömeslösa agerande i samband med de konversationer som ägt rum. L tycks dessutom besitta en bristande insikt i vilken ställningen präst innehar och vilket ansvar det medför. - - - L borde därför speciellt i förhållande till A, men även i förhållande till övriga kvinnor, inse det otillbörliga i att ställa mycket närgångna, provocerande och nedsättande frågor av sexuell natur. I dylika situationer spelar det ingen roll att A till en början svarat på ett sätt som gjort att L uppfattat det som två delaktiga parter. Ansvaret för gränsdragningen, och i det här fallet gränslösheten, ligger på prästen. Med beaktande av vad som anförts ovan, samt att åklagare bedömt L:s agerande som tillräckligt besvärande för att väcka åtal, finner domkapitlet att L i avsevärd mån har skadat det anseende han som präst bör ha. Genom att ha missbrukat sin ställning som präst medelst sexuella anspelningar bl.a. gentemot en underårig person står det även klart att L brutit mot sina vigningslöften att 'förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild samt leva så bland människor att han eller hon blir vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet'. Domkapitlet har tagit intryck av L:s strävanden till bättring, bl.a. genom samtalsstöd. Då L:s agerande varit av så allvarlig art, av en sådan omfattning både gentemot antal personer och över tid, samt den ohörsamhet L visat gentemot K:s anmaning, är dock den enda adekvata påföljden att L ska förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst." L har överklagat domkapitlets beslut och yrkat att han ska ges en prövotid för fortsatt behörighet att utöva vigningstjänsten som präst. Domkapitlet har motsatt sig ändring. Utredningen i överklagandenämnden: L har till stöd för överklagandet anfört bl.a. följande i frågan om domkapitlets handläggning av ärendet. "I detta sammanhang ska inledningsvis beaktas Överklagandenämndens beslut 1/01 där nämnden utförligt redovisat hur nämnden anser att ett ärende om obehörigförklaring ska hanteras hos domkapitlet. Nämnden uttalar här bl.a. att ett beslut om obehörigförklaring är ett synnerligen ingripande beslut för den enskilde prästen. Det är därför av avgörande betydelse att handläggningen i sådana ärenden sker på ett sätt som tar hänsyn till den enskilde prästens rättssäkerhet. Ett beslut om obehörigförklaring är inte tidsbestämt och har närmast karaktären av ett yrkesförbud. Detta medför enligt Överklagandenämnden att de rättigheter som tillförsäkras den enskilde enligt artikel 6 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (EMKR) måste beaktas vid handläggningen av obehörighetsärenden. - - - Överklagandenämnden framhåller vidare i nämnda beslut att när det gäller en så ingripande åtgärd som att förklara någon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst ställs mycket höga beviskrav vilka medför att ett beslut om obehörigförklaring bara kan fattas om det är ställt utan rimligt tvivel att de omständigheter föreligger, som ligger till grund för bedömningen att prästen är uppenbart olämplig. Här ställs således samma krav som i straffrätten bl.a. vad avser rätt till muntlighet, frågor om bevisprövning och rättssäkerhet. I nu aktuellt fall har L inte hörts muntligen inför domkapitlet. Vidare har domkapitlets beslut till stora delar baserats på muntliga uppgifter som lämnats inför domkapitlet. Dessa muntliga uppgifter har dessutom rört händelser som legat relativt långt tillbaka i tiden. Med hänsyn till den synnerligen ingripande åtgärd som beslutats skulle L ha erbjudits möjlighet att muntligen inför domkapitlet ge sin syn på saken, och bemöta de uppgifter som lagts fram i ärendet. Vidare framstår det som att domkapitlet inför sitt beslut inhämtat uppgifter från åklagaren och sedan lagt dessa till grund för beslutet utan att L givits tillfälle att kommentera dessa för honom mycket graverande uppgifter. Dessa uppgifter, att åklagaren kommer att väcka åtal mot L, synes inte heller vara korrekta då något beslut om väckande av åtal ännu inte fattats. Då i vart fall något formellt åtalsbeslut inte fattats vid tidpunkten för domkapitlets beslut har inte domkapitlet haft att lägga detta faktum till grund för sitt beslut om
obehörigförklaring. Att det pågår en förundersökning mot L är ostridigt i ärendet. Steget från förundersökning till väckt åtal är dock långt och det är inte alls säkert att något åtal kommer att väckas i förevarande fall. Domkapitlet synes således i sitt beslut stödja sig på en ännu inte inträffad händelse. Domkapitlet skulle i stället beaktat att det pågår en förundersökning mot L, något inte tillnärmelsevis lika allvarligt som att åtal de facto väckts. Här föreligger en betydande skillnad. Av det nu överklagade beslutet framstår vidare som att domkapitlet synes fästa närmast avgörande vikt vid det faktum att L tidigare, genom samtal med sin kyrkoherde, informerats om det olämpliga i hans beteende och att han härigenom redan skulle ha erhållit en formell varning. L har dock inte vid detta tillfälle erhållit något formellt besked om att detta samtal skulle ha haft någon viss innebörd och han har inte heller uppfattat det som att han fått en formell 'varning' av något slag. Med detta inte sagt att han inte förstått allvaret i situationen. L har givetvis förstått allvaret i situationen." L har i sak vitsordat de faktiska omständigheterna i stort, men har gjort gällande att det aldrig har funnits något uppsåt från hans sida att bete sig på sätt som skett. Han har i denna del tillagt bl.a. följande. "Förklaringen till att L, trots samtalet med sin kyrkoherde, fortsatte med sitt olämpliga beteende får sökas på ett djupare plan än ett sådant kategoriskt uttalande som att han 'inte skulle ha förstått allvaret i situationen'. L har under den aktuella perioden lidit av en brist på impulskontroll vilken fått mycket olyckliga följder. Det har aldrig funnits något uppsåt från hans sida att bete sig på det sätt som skett. Här måste också framhållas att just det faktum att L, trots tillsägelse från kyrkoherden, fortsatt med sitt olämpliga beteende tydligt visar att det inte rör sig om illvilja eller dålig moral utan om ett närmast sjukdomsliknande tillstånd som han inte haft kontroll över. Att L fortsatt med detta beteende efter att ha fått ett muntligt påpekande från sin kyrkoherde och tillika chef om att detta beteende är oacceptabelt visar tydligt att han inte haft kontroll över situationen. Enligt 31 kap. 12 4 kyrkoordningen krävs för åtgärd mot en präst att denne på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt 'i avsevärd mån' har skadat det anseende en präst bör ha. Då det i L:s fall handlar om ett sjukdomsliknande tillstånd som han nu får professionell hjälp att ta sig ur krävs inte en obehörigförklaring för att kyrkoordningen ska ha tillämpats så att 'rätt och rättvisa råder' (Överklagandenämndens beslut 11/01). En adekvat åtgärd är i stället att L ges prövotid. Vad avser frågan om vilka omständigheter som bör föranleda ett beslut om prövotid uttalade Tillsyns- och uppdragsutskottet i det yttrandet som låg till grund för 2003 års kyrkomötes beslut att införa prövotid att det kan röra sig om beteenden eller förhållanden som pågått under en viss tid och som inte kan bestå. I detta fall är ett beslut om prövotid den adekvata åtgärden. I förevarande fall har som ovan anförts domkapitlet inför sitt beslut ansett att L genom samtalet med sin kyrkoherde redan 'fått sin varning' och att därmed i någon mening redan haft prövotid. Detta faktum synes sedan få direkt avgörande betydelse för domkapitlets val av påföljd. Ett sådant förfarande kan inte vara korrekt och det riktiga hade varit att L nu hos domkapitlet givits prövotid. Med anledning härav, samt det faktum att L nu erhåller professionell hjälp för sitt sjukdomsliknande tillstånd, finns skäl för Överklagandenämnden att ändra domkapitlets beslut på så sätt att han, i stället för att förklaras obehörig, ges prövotid för fortsatt behörighet. I denna del åberopas överklagandenämndens beslut 19/04." Parterna har lämnat muntliga uppgifter i ärendet vid Överklagandenämndens sammanträde den 10 februari 2012. De har därvid tillagt bl.a. följande. L: Han uppfattade det samtal som kyrkoherden K hade med honom för ca 1,5 år sedan som ett medarbetarsamtal kollegor emellan. De talade om arbetssituationen men även om ett "chattillfälle". Han fick en chock när biskopen ringde honom och meddelade att domkapitlet hade beslutat att förklara honom obehörig. Han fick också besked att det inte funnit möjlighet att ge honom en prövotid eftersom en sådan redan hade startat i och med kyrkoherdens tidigare samtal. Domkapitlet: Det tidigare samtalet mellan kyrkoherden och L, för ca 1,5 år sedan, har inte setts som ett formellt hinder mot att förordna om en prövotid. Domkapitlet har däremot betraktat det som en försvårande omständighet att L efter nämnda samtal chattat med en underårig, vilket får anses vara den allvarligaste händelsen. När det gäller handläggningen av obehörighetsärenden tillämpar domkapitlet ett skriftligt förfarande, vilket är den huvudregel som gäller enligt kyrkoordningen. Domkapitlet tar inte initiativ till att kalla berörd part att höras muntligen, men om en part begär det beviljas detta. L har inte begärt att få höras muntligen i ärendet. L har gett in bl.a. ett intyg utvisande att han genomgår behandling hos psykoterapeut sedan hösten 2011. Domkapitlet har gett in en kopia av åklagarens ansökan om stämning mot L avseende sexuellt ofredande mot A.
Svenska kyrkans överklagandenämnd (Elisabeth Palm, Kenneth Nordgren, Caroline Krook, Catharina Månsson och Bengt Peterson) anförde i beslut den 16 mars 2012 följande. Bestämmelser om obehörighetsförklaring av präster finns i 31 kap. 12 kyrkoordningen. 2003 års kyrkomöte beslutade att införa alternativa påföljder till obehörighetsförklaring att utöva kyrkans vigningstjänst. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 2004. Av kommentarerna till bestämmelserna framgår följande (se KsSkr 2003:7 s. 52 ff. och Kr 2003:2 s. 79-80). Förutom obehörighetsförklaring kan domkapitlet numera besluta om en treårig prövotid för fortsatt behörighet eller att tilldela prästen en skriftlig erinran. Alternativen utesluter inte varandra, utan är snarast kompletterande instrument för domkapitlets tillsyn. Prövotid är dock att anse som en mer ingripande åtgärd än skriftlig erinran. Ett uttalat motiv till ändringarna har varit att det ska finnas mellanformer mellan att besluta om obehörighetsförklaring och formellt inte ingripa alls från domkapitlets sida. Det har funnits situationer när obehörigförklaring bedömts som alltför långtgående men det inte heller varit tillfredsställande att ingen tydlig åtgärd kunnat vidtas. Det ska ställas samma krav på beslutsunderlaget oavsett vilken form av ingripande det är fråga om. De förhållanden som redan enligt tidigare bestämmelser visar på uppenbar olämplighet ska kvarstå som grund för ingripanden från domkapitlets sida. Varje domkapitel ska vid sin tillsyn beakta förekomst av pågående prövotid för de präster och diakoner beträffande vilka domkapitlet enligt 31 kap. 16 respektive 32 kap. 16 kyrkoordningen har att pröva frågor om behörighet. Enligt 31 kap. 12 kyrkoordningen, får domkapitlet förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela prästen skriftlig erinran, om denne 1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen, 2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant han eller hon har fått veta under själavårdande samtal, 3. på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller 4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Om prövotid beslutas, ska den pågå tre år. Om prästen under prövotiden på nytt visar sig olämplig för tid uppdrag ska han eller hon förklaras obehörig. Överklagandenämnden har vid flera tillfällen tidigare konstaterat att det är av stor betydelse att handläggningen i obehörighetsärenden sker på ett sätt som tar hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. När det gäller handläggningen har nämnden slagit fast att den bör ske i enlighet med de grundläggande principer som tillämpas på det straffrättsliga området. Detta innebär att bl.a. legalitetsprincipen, presumtionen för den misstänktes oskuld och objektivitetsprincipen ska tillämpas liksom de principer som följer av artikel 6 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I artikel 6 i Europakonventionen föreskrivs bl.a. att var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott ska vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång (punkt 1) samt betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts (punkt 2). Bland särskilt angivna minimirättigheter som därvid ska tillkomma den anklagade nämns i artikeln rätten att utan dröjsmål i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom (punkt 3a), rätten att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar (punkt 3b), rätten att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett (punkt 3c) och rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom (punkt 3d). Av det anförda följer bl.a. att alla uppgifter som tillförs utredningen måste dokumenteras noga och att utredningen ska sammanställas på lämpligt sätt och innehålla en sammanhållen detaljerad redogörelse avseende innebörden av och grunden för anklagelserna, dvs. närmast att jämställa med en gärningsbeskrivning i brottmål samt att den ifrågasatte ska ges tillfälle att yttra sig över utredningen och att ange sin inställning till anklagelserna. Som Överklagandenämnden tidigare har gett uttryck för ställs stränga beviskrav när det gäller ärenden av sådan ingripande karaktär för den enskilde som obehörighetsärenden utgör. (Se Överklagandenämndens beslut 17/09 med hänvisningar.) Överklagandenämnden konstaterar att det inte har framkommit något som tyder på att domkapitlet inte skulle ha iakttagit dessa grundläggande principer. I detta sammanhang kan emellertid tilläggas följande.
Som domkapitlet har anfört är förfarandet även i obehörighetsärenden som huvudregel skriftligt. Om den berörde prästen begär det, bör dock denne ges tillfälle att lämna uppgifter muntligen inför domkapitlet, personligen och/eller genom ett juridiskt biträde. Enligt vad Överklagandenämnden har erfarit varierar handläggningen av obehörighetsärenden mellan olika domkapitel på så sätt att vissa ex officio kallar den berörde att inställa sig personligen vid sammanträde, medan andra domkapitel tillämpar ett rent skriftligt förfarande. Det har dock inte framkommit att ett domkapitel skulle avslå en begäran om personlig inställelse. Enligt Överklagandenämnden kan det vara värdefullt med ett muntligt inslag vid handläggningen av denna typ av ärende. Beslutsunderlaget kan bli mer komplett och vidare kan eventuella oklarheter redas ut. Den berörde blir också medveten om att ett beslut kommer att fattas i ärendet och vid vilken ungefärlig tidpunkt. Mot bakgrund av det anförda är det Överklagandenämndens uppfattning att den berörde prästen bör upplysas om möjligheten att få lämna uppgifter muntligen inför domkapitlet och, om så önskas, beredas tillfälle till det. Vad gäller de handlingar som lagts L till last, och som domkapitlet har redogjort för i sitt beslut, har L vidgått att han har agerat på sätt som påståtts. Detta stöds också av övrig utredning i ärendet. Överklagandenämnden instämmer i domkapitlets bedömning att L genom sitt handlingssätt har brutit mot avgivna vigningslöften och att han i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Domkapitlet har, på anförda skäl, förklarat L obehörig att utöva vigningstjänsten. Överklagandenämnden anser att det som L har befunnits övertygad om utgör ett i hög grad klandervärt beteende. Det är fråga om s.k. "chattar" på Facebook med fyra kvinnor. Några av dessa "chattar" har ägt rum under åren 2009 och 2010. Övriga har skett under 2011 vid ett, såvitt framgår, begränsat antal tillfällen. L har uppgivit att han numer har kommit till insikt om sitt omdömeslösa agerande och att han har nu sökt hjälp för detta. Han går på behandling hos en terapeut och avser att fortsätta med samtalsterapin. Överklagandenämnden har i ett tidigare beslut, nr 19/04, bedömt att förordnande om prövotid är att anse som en tillräckligt ingripande påföljd i ett fall där en präst betett sig på ett sätt som får anses ha varit mer klandervärt än i det nu aktuella fallet. Även där hade den aktuella prästen kommit till insikt om sina problem och sökt behandling för dessa. Överklagandenämnden finner mot bakgrund av det anförda att ett förordnande om prövotid för fortsatt behörighet att utöva vigningstjänsten som präst är en tillräckligt ingripande påföljd för L. I förarbetena till 31 kap. 12 kyrkoordningen har inte närmare angetts vilka särskilda åtgärder som ska vidtas med anledning av att prövotid meddelas en präst, mer än att varje domkapitel vid sin tillsyn ska beakta förekomst av pågående prövotid för de präster beträffande vilka domkapitlet enligt 31 kap. 16 kyrkoordningen har att pröva frågor om behörighet och vidare att det inte medför några åtaganden eller konsekvenser av annat slag för arbetsgivarens vidkommande (se KrSkr 2003:7 s. 58). Enligt Överklagandenämnden bör domkapitlet ägna särskild uppmärksamhet åt dem som har föreskrift om prövotid. Ett föreläggande om prövotid bör därför följas upp med tillsyns-åtgärder från domkapitlets sida. Det yttersta syftet med prövotiden får anses vara att den berörde prästen kommer till rätta med påtalade brister under prövotiden. Detta kan ske t.ex. genom utbildningsinsatser, läkar/psykologkontakter, förbättrade rutiner och egenkontroll, allt beroende på vilken typ av problem och behov den berörde prästen har. Sammanfattningsvis ska domkapitlets beslut således ändras på så sätt att L, i stället för att förklaras obehörig, meddelas en prövotid på tre år för fortsatt behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. Överklagandenämndens beslut:
1. Med ändring av domkapitlets beslut meddelar Överklagandenämnden L en prövotid om tre år för fortsatt behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst som präst. Prövotiden ska pågå i tre år räknat från dagen för detta beslut. 2. Domkapitlets förordnande om sekretess ska bestå. 3. Överklagandenämnden beslutar med stöd av 54 kap. 4 a kyrkoordningen att det även fortsättningsvis ska gälla förbud mot att lämna ut uppgifter som kan röja A, B, C, D och E:s identitet. Sökord: Obehörighet, vigningstjänst, prövotid Ärendenummer: ÖN 2011/46 Beslut: 5/2012