Segregationen på medeltida kyrkogårdar

Segregationen på medeltida kyrkogårdar En inblick i Västerhus och Löddeköpinge kyrkogård Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 2011 Emma Roman Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

Segregationen på medeltida kyrkogårdar En inblick i Västerhus och Löddeköpinge kyrkogård Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 2011 Emma Roman Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

Innehållsförteckning 1. Inledning... 2 1.1 Introduktion... 2 1.2 Syfte... 2 1.3 Frågeställningar... 2 2. Västerhus kyrka bakgrund... 3 2.1 Dateringen av Västerhus kyrkogård... 3 2.2 Fynden i gravarna... 5 2.3 Annorlunda gravplaceringar... 6 2.4 Träkyrkan... 7 2.5 Kyrkan... 9 2.6 Gården Västerhus... 10 3. Var barnen segregerade på kyrkogården?... 11 3.1 Tolkningar av nordsidan och de medeltida lagtexterna... 13 4. Kristnandet av Skåne... 14 4.1 Löddeköpinge kyrka... 14 4.2 Löddeköpinge kyrkogård... 16 4.3 Gravarna och segregationen... 17 4.4 Annorlunda gravar och sjukdomar... 19 4.5 Gravfynd... 21 5. Tolkningar av avvikande positioner i graven... 22 6. Slutdiskussion... 23 6.1 Slutsats... 25 7. Sammanfattning... 27 8. Referenser... 28 Abstract: This paper deals with the segregation on medieval churchyards, with a closer look at Västerhus in Jämtland and Löddeköpinge in Skåne. The aim is to get a wider understanding of why segregation was practiced in medieval Sweden. This is accomplished by studying the medieval laws as well as trough analyzing and comparing the two churchyards by looking at social position, profane and distinctive graves. Bild framsida: En begravning från senmedeltiden. Källa: Jonsson 2009, s. 50 1

1. Inledning 1.1 Introduktion Västerhus på Frösön i Jämtland har rikt med fornlämningar från järnålder fram till medeltid. Västerhusområdet kan ha varit ett av Jämtlands viktigaste områden under vikingatid och tidig medeltid. Tyvärr är det idag ett av det mest förstörda områdena (Blomberg 2000:15,17). I Löddeköpinge i Skåne ligger Löddeköpinge nuvarande kyrka, där det har gjorts flera arkeologiska undersökningar under 1970- och 80-talet. Man har hittat spår av vikingatida och medeltida bebyggelse och även en tidigmedeltida kyrkogård, daterad runt 1000-1150, som låg ca 300 m öster om den nuvarande kyrkan (Nilsson 1987:139). Västerhus kyrka var en av de första kyrkorna i Jämtland, kallas också kapell, och man har daterat kyrkan till mitten av 1100-talet (Holm 2009:144). Kapellet var beläget i kanten av ett stort fornminnesområde, faktiskt Jämtlands största järnåldersgravfält, Västbygravfältet (Gejvall 1962:21). På Frösön fanns inte bara Västerhus kapell, utan någon kilometer ifrån låg även Frösö kyrka, som var i bruk samma tid som kapellet (Blomberg 2000:12). Västerhus och Löddeköpinge är kända för sin segregering i gravplatser, där män har blivit begravda på norra sidan och kvinnor på den södra. Detta gravskick utgick efter den norska Eidsivathinglagen och var ett vanligt gravskick i övriga Norden under tidig medeltid (Jonsson 1996:17, 2009:71). Man anser att skeletten från Västerhus kyrkogård är ett av det mest användbara osteologiska materialen i Skandinavien, dels för att Västerhus är en av få totalutgrävda kyrkogårdar, dels för att N-G Gejvalls osteologiska undersökning ser till materialredovisning och analys. Dessutom är materialet översatt till engelska vilket bidragit till en internationell spridning (Jonsson 2009:9,11). Det jag vill uppmärksamma i det här arbetet är segregationen på Löddeköpinges och Västerhus kyrkogårdar och de möjliga anledningarna till varför man segregerade under tidig medeltid. 1.2 Syfte Syftet med uppsatsen är att få en djupare förståelse kring hur man har valt att gravlägga människorna i Västerhus och Löddeköpinge efter ålder, kön, sjukdomar och klass. 1.3 Frågeställningar Har barnen blivit segregerade på kyrkogården på samma sätt som vuxna? Vad säger de medeltida lagtexterna om segregation? Vad finns det för likheter/olikheter mellan Västerhus och Löddeköpinge? 2

2. Västerhus kyrka bakgrund Jämtland är säreget när det kommer till kristnandet, då det är det enda landskap i hela Sverige som har en runsten rest till minne över det. Runstenen står på Frösön och man kan datera den till 1000-talet (Åhlén 1988: 3-7). Det finns uppgifter om att Västerhus kyrka fortfarande hade delvis stående murar fram till mitten av 1800-talet men 1924 röjdes ytan och kyrkogrunden rensades fram på initiativ av Frösös hembygdsförening. Anledningen till att det blev en utgrävning av Västerhus kyrka var för att man ville bygga en militär anläggning där under andra världskriget. I samband med det militära arbetet skadades kyrkoruinen och gravplatsen då man ska ha uppfört försvarsanläggningar dels inom en yta i nordväst, dels i nordost samt i vinkel mellan koret och långhusets nordöstra del. Riksantikvarien lyckades dock stoppa skadegörelsen, men utvidgningen av det militära flygfältet fick innefatta ruinområdet så därför blev en arkeologisk utgrävning nödvändig (Jonsson 2009: 11, 12, 14). 1947 inleddes den första utgrävningen då man frilade kyrkoruinen och kyrkogården, detta utfördes av Sven Hammarlund och C. G Blomberg. Man återupptog utgrävningen 1951 till 1952 under ledning av amanuens Nils Lagerholm, då man inriktade sig på att undersöka gravarna och kyrkogrunden. Dock verkar det som att Lagerholm inte skrev någon rapport över undersökningen. Trots det hänvisar Gejvall i sin avhandling om Västerhus (1960) till Lagermans rapport, men är det då en försvunnen rapport? (Jonsson 2009: 12, 14, Gejvall 1962: 22, 23, 24). 2.1 Dateringen av Västerhus kyrkogård Det har gjorts trettio 14 C-analyseringar på skeletten från Västerhus kyrkogård för att hjälpa att sätta en mer eller mindre trolig datering av när kyrkan sattes i och ur bruk. Det första 12 dateringarna gjordes på 1960-talet, där de fastslog att kyrkogården anlades omkring 1050-1100 och togs ur bruk runt 1350-talet, då digerdöden härjade. 1999 gjordes åtta nya 14 C- analyser och ytterligare tio 2001. 14 C-metoden är inte en säker åldersbestämning eftersom de beräknade 14 C-åldrarna blir ganska vida. Efter prover på Västerhus har osäkerhetsintervallen hamnat på som minst 140 och som mest 350 år (Holm 2009:130, 131). Eftersom det inte är en säker metod att datera saker från medeltid har man kollat på andra saker för att kunna fastställa mer säkert. Genom att kolla hur underarmarna ligger kan man dela in de olika 3

gravarna i fyra huvudgrupper; A. längs med kroppen, B. vinkling in över bäckenet, C. parallellt in över kroppens midja och D. vinkling över bröstkorgen, där dateringen är A. tidig medeltid (1000-1100-tal), B är högmedeltid (1100-1300-tal), och grupp C och D är senmedeltid (1300-1500-tal). Metoden utvecklades vid analysen av en kyrkogård i Skanör och har använts som dateringshjälpmedel vid flera kyrkogårdsundersökningar (Redin 2000:164). Med hjälp av de 71 fotona som blev tagna vid utgrävningen har man kunnat använda den här metoden till viss del för att kunna datera kyrkan och kyrkogården. Även de få fynd man har hittat i gravarna har kunnat bidra i dateringen. Fig. 1: Gravar med olika armställningar, de fyra huvudgrupperna. Källa: Redin 1976, 2009: 259. 4

2.2 Fynden i gravarna Ett fåtal fynd har gjorts i gravarna på Västerhus kyrkogård. Under medeltid var det ovanligt att man hade gravgåvor, därför är det ovanligt att hitta det. I grav 200a, en mansgrav i utkanten söder om långhuset fann man ett pilgrimsmärke från Tours föreställande Sankt Martin. Man har daterat märket till andra hälften av 1200-talet. Det fanns även en pilgrimsmussla i graven. Mannen i graven var en kraftig man i åldern 25-30 år. En liknande pilgrimsmussla hittades i grav 56, en kvinna runt 25-30 år som låg norr om norra koret. Mot öster i grav 65 låg en äldre kvinna i 50-60 års åldern med ett litet runt bronsspänne och det kan dateras till 1200-talets slut man har även funnit kistspikar i sammanlagt 17 gravar, nämligen 1, 5, 8, 17, 111, 112, 116, 118, 153, 157ab, 171, 182, 205, 208, 213 och 217 (Gejvall 1962: 102-107). Att begrava människorna i kistor under medeltiden är inte så vanligt, det var för de rika, adeln och de som hade status och makt. Vanligt bondefolk brukade man istället vira in i en liksvepning och sätta ner dem i jorden. Därför är det inte så konstigt att ytterst få av individerna på Västerhus kyrkogård har spår efter att ha blivit begravda i en kista. Sammanlagt tolv gravar, varav tre osäkra (grav 38, 69,156) har blivit begravda i kista. De som begravts i kista fick fina platser på kyrkogården, grav 1 och 5 låg inne i kyrkan, grav 1, som var en kvinna, låg i tornet och grav 5 låg i långhuset. De övrigra gravarna har haft sina platser nära eller relativt nära kyrkan förutom grav 8 som låg ca 5 meter nordväst från tornets norra sida. Kollar man på sociala positioner genom gravarnas placering på kyrkogården och antalet som har kistor, kan man se att de som fick kista har en fin plats, så det är möjligt att de kan ha varit maktmänniskor i samhället på Frösön i Västerhus. Kvinnan som blev begravd i tornet kanske finansierade kyrkobygget eller hade en hög maktposition. De som hade gravgåvor med sig fick dock inte lika fina platser, förutom grav 56, som ligger någorlunda nära kyrkan på den norra sidan. De övriga två ligger i utkanten av kyrkogården. 5

Fig. 2: De få gravfynden. Källa: Gejvall 1960: plate section P29. Källa: Gejvall 1960: plate section P28. Fig. 3: Sankt Martins pilgrimsmärke. 2.3 Annorlunda gravplaceringar Gravgården i Västerhus är känd för sin könsuppdelning med männen på södra sidan och kvinnorna på norra, dock finns det undantag. Åtta män och pojkar (dock är tre osäkra) har blivit begravda på norrsidan, och elva flickor och kvinnor (också tre osäkra) har begravts på sydsidan. Efter att ha granskat skeletten kan man se särdrag som skiljer sig från de övriga gravarna. En pojke i 14-års åldern låg tillsammans med en av de få kvinnor som blivit begravd i kista (grav 8). Två män låg i en flerpersonsgrav nordost om absiden (grav 89a och 89c) där grav 89a hade svåra skador och handikapp. Grav 101 på norra sidan var en kvinna som hade asymmetriskt skelett vilket kan ha orakats av polio. En annan hade blivit begravd på mage, och kan vara den enda graven där personen hade med sig en kniv (grav 106), dock är det osäkert om den tillhör grav 106 eller 105 (en mansgrav). I sydväst i utkanten ligger en grupp på fyra kvinnor och en man (grav 223-227). I grav 38 låg en ung kvinna mellan och delvis under två kvinnogravar, som blivit begravd åt fel håll med huvudet åt öster. 6

Fig. 4: Karta över kyrkogården och markeringar på de gravar som är annorlunda. Källa: Jonsson 2009: 54. Hon tillhör troligtvis en yngre begravningsfas eftersom hon låg något lägre i marken än de två övre gravarna. På kyrkogårdens södra halva låg fjorton män med huggskador, de som kan ha dött av skadorna (i strid, kanske slaget på Storsjön 1178?) låg nära kyrkobyggnaden. I den ovan nämda flerpersonsgraven låg även en kvinna (grav 89b) som hade svåra skelettskador. En kvinna med allvarlig lårbensfaktur, som antagligen orsakade att hon inte kunde gå lär ha fått ta sig fram med hjälp av armarna vilket visas på hennes kraftiga muskelfäste på överarmarna låg i nordväst (grav 22). I de yttre delarna av kyrkogården har man placerat tre personer med hjärntumörer, (grav 82, 128, 167b). Även grav 165 och 121 låg i ytterområdena och de har spår av TBC och ett asymmetriskt skelett (Jonsson 2009: 53-55). 2.4 Träkyrkan Det har varit många debatter om det har funnits en träkyrka som föregångare till stenkyrkan eller inte. Berthelson (1952) var först med hypotesen om att det tidigare stått en stavkyrka på platsen där stenkyrkan hade sitt långhus. Han antog detta eftersom fyra gravar (gravarna 205, 206, 207 och 210) låg under stenkyrkans västra och södra långhusväggar samt under tornets sydvägg. Han föreslog att träkyrkan uppförts under 1000-talets slut och att stenkyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. Gejvall stödde Berthelsons hypotes men föreslog att kyrkan 7

då skulle ha stått ca 10º norrut eftersom det är gravtomma ytor norr om långhuset och söder om absiden (Jonsson 2000: 22, Gejvall 1962: 118-120). Redin (2000) och Holm (2000) säger blankt nej till detta antagande. Redin säger att gravarna i öster också bör ha blivit störda av en träkyrka. Han säger att den västra delen byggdes något senare än den övriga kyrkan och därför blev de gravarna under kyrkan. Även det att kristna gravar inte behöver förutsätta en kyrka, kyrkogården kan ha börjat utnyttjas före kyrkans uppkomst. Argumentet för en träkyrka är svag, den första kyrkan vid Västerhus byggdes i sten (Redin 2000:172). Holms argument mot en träkyrka är att man inte funnit något stolphål under utgrävningar, vilket hade varit ett bra bevis för en föregångare i trä (Holm 2000:140). Fig. 6: Gejvalls förslag till var en möjlig träkyrka skulle ha stått i jämförelse med stenkyrkan. Källa: Jonsson (2009: 20). 8

Åldern på människorna är en tankeställare. Av de 364 individer man har hittat, och då har man inte räknat in de 7 foster man även har hittat, har 183 av dem dött före 7 års ålder, vilket är mer än hälften av alla de som ligger begravda på kyrkogården, vilket innebär en ovanligt hög barnadöd. Mellan 7-14 års ålder är det endast 27 personer som dött. Ungdomar mellan 14-20 är 15 stycken och i vuxen ålder mellan 20-40 år så är det 69 personer. Av äldre personer mellan 40-60 år fanns det 65 begravda, och endast 5 individer har nått en riktigt hög ålder. Medelåldern är väldigt låg, kan fastställas till 17,7 år, men med tanke på att mer än hälften dog före 7 års ålder så är det inte så konstigt att medelåldern blir så låg. Den normala medelåldern under medeltiden låg på runt 30 år, och räknar man ut medelåldern på de som dog över 7 års ålder så hamnar medelvärdet på de siffrorna (Gejvall 1962: 43, 44). Könsbestämning på individer under 14 år är näst intill omöjligt att ge, så det är väldigt många som inte har fått en exakt könsbestämning, mer exakt 217 individer. Dock skulle jag utgå från segregationen som visas på de individer man kan könsbestämma, så de som blivit begravda på norra sidan är kvinnor och de på den södra är män, men det är ju inget man kan vara säker på eftersom de finns undantag även på de som man vet könen på. 2.5 Kyrkan Västerhus kyrka, mer ofta omtalad som kapell, byggdes troligen på 1100-talets andra hälft. Kyrkan var inte stor, man har räknat ut ytan till 31,3 m², så det fanns rum för ca 100 personer i kyrkan. Man hade börjat bygga en absid men den fullbordades aldrig, kanske för att kyrkan gick ur bruk och man valde att använda Frösö kyrka någon km bort istället. Kyrkan är idag bortgrävd så någon uppdatering av informationen är svår att få tag på (Redin 2000:170). Kyrkogården tar upp ca 600 m² med sina 371 individer. De har blivit tätt begravda och många överlappar varandra, vilket man kan se på ritningen över gravgården (Jonsson 2009:22). I den södra muren fanns troligtvis den ursprungliga ingången, och det fanns sannolikt även en ingång i väster genom tornet. Öster om långhuset ligger det två murbredder smalare än koret, som är rakt avslutat med en kraftig östmur, där absiden sträcker sig. Dock blev absiden aldrig färdigbyggd vid Västerhus kyrka. Kyrkor med absid tillhör den äldsta typen av stenkyrka i Norrland. Man avlöste ganska snabbt absiden med ett rakt kor vilket antagligen är därför absiden aldrig blev avslutad. Västtornet anses ofta vara uppförda som försvarstorn, men även för praktiska bruk, så som sädesmagasin. Man ser även att västtorn ofta hänger samman med önskan att manifestera makt och värdighet. Mitt i västtornet ligger en kvinna begravd, vilket 9

kan betyda att kyrkan kan ha haft en betydande ställning och varit knuten till en inflytelserik släkt. Västtornet utgjorde den jordiske byggherrens och/eller patronus manifestation och plats, och i det här fallet finner vi alltså här en kvinna (Blomberg 2000: 36). Därför tror man att kyrkan antagligen var privat ägd. Även det att Frösö kyrka, belägrat ca 2 km bort, fanns under samma tid som Västerhus kyrka stödjer denna tanke att Västerhus hade sin kyrka för privat bruk. (Blomberg 2000:35,36). Fig. 7. Hove kyrka i västra Norge, har samma uppbyggnad som Västerhus kyrka hade. Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/fil:hove_kirke.jpg. 2.6 Gården Västerhus Gården har troligtvis varit en av de mäktigaste i Jämtland, och hade även ett eget kapell, vilket visar dess status i området. Den användes antagligen inte som sockenkyrka eftersom Frösökyrkan fanns samtidigt som Västerhus kyrka. Jämtlands enda adliga släkt, ätten Skunch, har koppling till gården, och det finns skriftlig fakta på att fogdar och adelsmän har hållit till på gården. Under andra halvan av 1400-talet donerade dåvarande ägarinnan, Birgitta Pedersdotter, gården till Uppsala domkyrka (Siven 2009: 182). 10

3. Var barnen segregerade på kyrkogården? Nästan alla som blev begravda på Västerhus kyrkogård var uppdelade efter kön, med vissa undantag, där kvinnorna blev begravda på norra sidan av kyrkan och männen på södra sidan. Av de 371 individer man har funnit på kyrkogården är 50 % barn och ungdomar, och eftersom skelettet inte är fullt utvecklade så blir det svårt för osteologer att få en exakt bestämning av könet, därav kommer min fråga om även barnen blev segregerade till norra och södra sidan beroende på kön. Eftersom man har könet sen födseln så tror jag personligen att man delade på barnen till norr och söder också, men man vet ju inte helt säkert. Dock finns det ju undantag som man sett, där män blivit begravda på norra sidan och några kvinnor på södra. De män som hamnade på norra sidan tror man hamnade där för att de inte betraktades som riktiga män, de kunde inte fullfölja sin manlighet i samhället och sågs då mer som kvinnor därav hamnade de på den dåliga sidan. Kvinnorna däremot tror man hade tagit över mannens roll i hemmet och var duktiga på mannens jobb etc. Enligt Gejvall (1962:52) och Jonsson (1996:5) så begravde man inte barnen efter kön utan de blev begravda på båda sidorna. Undersökningen på skeletten visar också att man började segregera människorna i 14-års ålder, då man började räknas som vuxen. Det jag tycker är intressant med detta så bestämda påstående, att de inte blev segregerade som barn är att Jonsson skriver i sin text att det för övrigt är väldigt svårt att könsbestämma skelett av små barn osteologiskt (Kristina Jonsson 1996:5), hur kan man då vara så säker på att de inte blev begravda efter kön? Efter att ha kollat på en karta över kyrkogården, där barngravarna är utpekade, kan jag säga att majoriteten av barnen har blivit begravda på södra sidan, betyder det då att de flesta som dog i ung ålder var pojkar? I såfall skulle männen vara majoriteten i samhället, men när man kollar på de som är könsbestämda på kyrkogården ser man att kvinnorna är något fler än männen, mer exakt 67 kvinnor och 64 män. Det är ingen stor skillnad så än är jag inte riktigt övertygad ifall barnen var ett undantag i segregationen. 11

Fig. 8: Kyrkogården och gravarna, män, kvinnor och barn markerade med olika färg. Källa: Jonsson 2009 s.42. 12

3.1 Tolkningar av nordsidan och de medeltida lagtexterna Att man delade på män och kvinnor var inget nytt, utan känt redan från den tidiga kyrkan där man skulle skilja dem åt i kyrkorummet under gudstjänsten, där kvinnor fick platsen på vänstra sidan och männen på den högra. Kristuts avbildas på högra sidan av kyrkan och Maria på den vänstra sidan, där altaret var mot öster, så den högra sidan, söder, blev männens sida och den vänstra sidan, norr, blev kvinnornas (Nilsson 1994: 27, 28, Tunberg 1999: 9). Söder har tolkats som en positiv sida genom kristendomen, där söder står för ljuset och som symbol för de starkare helgonen, medan den norra sidan tolkas som den onda sidan, djävulens väderstreck och symbol för de svagare helgonen (Nilsson 1994: 49). En annan tolkning på varför man har sett norr som en dålig sida kan vara att den under förkristen tid setts som helig och därför blev den ohelig under kristen tid (Nilsson 1994: 16, Tunberg 1999: 8). I de svenska medeltida lagtexterna finns det inga hänvisningar till hur kyrkogården skulle användas, men då får man komma ihåg att Jämtland tillhörde Norge under tiden Västerhus kyrka uppfördes och fram till mitten av 1600-talet, och i de norska lagtexterna från medeltiden står det hur man ska använda kyrkogården och sköta kyrkan. I Borgatingslagen står det att kyrkogården skall delas in i fyra fjärdingar, och att ländermän och deras barn ska begravas i takdroppet från kyrktaket på kyrkans sydöstra sida, dock endast om de har deltagit i uppförandet/underhållet av kyrkan, annars ska de bergavas bland bönderna. Sedan begravdes de andra i sjunkande rangordning, längre ifrån den bästa platsen. Först var det höldermännen och deras barn, sedan de frigivna, som blivit fria från sitt trälande, samt deras barn. Längts bort begravdes trälar och män som sköljts upp på stranden och hade håret klipp på norskt vis (Andrén 2000: 8, Jonsson 1996:8, Gejvall 1960:121). Kvinnorna uppmärksammas inte i denna lag, men i Eidsivatingslagen gör dom en likadan uppräkning av rangordningen som i Borgatingslagen, dock är det en liten skillnad för efter rangordningen står det att karlmenn skullu liggja firi sunnan kirkiu en konor firi nordan, män ska ligga söder om, kvinnor norr om kyrkan (Gejvall 1962:112, Jonsson 1996:8, Nilsson 1994: 46). Detta ger en bra och rimlig förklaring till varför män och kvinnor har blivit begravda åtskiljda i varsitt väderstreck. Skåne tillhörde under medeltiden Danmark, men lagen såg relativt lik ut i Norden över lag, så man kan dra paralleller mellan segregationen i Västerhus och Löddeköpinge. 13

Nu har jag granskat Västerhus kyrkogård och tänker nu gå mera in på Löddeköpinges kyrka och kyrkogård i Skåne. 4. Kristnandet av Skåne Man försökte redan på 700-talet kristna Skåne men misslyckades. Det tyska inflytandet var stort i Danmark och när Harald Blåtand på 960-talet förenade Danmark till ett rike, där Skåne ingick, lät han döpa sig och bli kristen. Dock tog inte kristendomen över totalt förrän i början av 1000-talet då förbindelsen mellan Danmark och England stärktes och präglade kyrkobyggandet under 1000- och 1100-talet. Den första kyrkliga etableringen i Skåne sker vid 900-talets slut, men utvecklingen börjar först i mitten av 1000-talet (Persson 2000:3, 4). 4.1 Löddeköpinge kyrka Den nuvarande kyrkan i Löddeköpinge anlades troligtvis runt år 1200, och idag står fortfarande kyrkans långhus och kor från den medeltida kyrkan (Wikerstål 1988:130). Kyrkan består av ett rektangulärt långhus, ett kor med femkantig absid och ett fyrkantigt västtorn med korsprydd lanternin (Leipe 1972:154). Det har gjorts flera arkeologiska undersökningar i Löddeköpingeområdet under 1970- och 80-talet. Man har hittat spår av vikingatida och medeltida bebyggelse och även en tidigmedeltida kyrkogård, daterad runt 1000-1150, som låg ca 300 m öster om den nuvarande kyrkan. Under den perioden på 150 år har man uppskattat det till att runt två till tretusen människor som har begravts där. 1986 gjordes en undersökning i kyrkan p.g.a behov av renovering och utbyggnad, och även en del av kyrkogården blev undersökt. Det man fann var kulturlager från vikingatid och medeltid och skelettgravar från medeltid och nyare tid. Skelettmaterialet består av 41 fynd av lösa ben och kranier och man kan fastställa det till 21 individer. Eftersom det är rasrisk för kyrkomurarna har man inte kunnat gräva fram en del av skeletten i tornet och därför är många skelett ofullständiga och en del inte utgrävda. Man har jämfört skelettmaterialen med de från Löddeköpinge tidigmedeltida kyrkogård. Efter att ha studerat skelettmaterialet från de 21 individerna kan man se att barnadödligheten var hög och låg på 47,6 %. 13 indivoder går inte att könsbestämma, och de ligger i åldersspannet 0-15 år. Av de könsbestämda är 5 män och 3 kvinnor (Nilsson 1987:139, 140). När man undersökte Löddeköpinge kyrka och kyrkogård öppnade man ett schakt inuti kyrkans långhus och torn och även ett ledningsschakt på 14

kyrkogården. Ca 300 m väster om kyrkan har man undersökt en tidig kristen kyrkogård. På kyrkogården har 2 träkyrkor legat, där en större har avlöst den äldsta lilla kyrkan. Fig. 9: Löddeköpinges nuvarande kyrka, byggd runt år 1200, med långhus och kor fortfarande stående från medeltiden. Källa: Liepe 1972 s.155. Längst västerut i den yngre kyrkan påträffades två stenkistor. Under 1100-talet uppfördes stenkyrkan som hade ett relativt stort långhus med kor och absid. Ingångarna fanns i sydvästra och nordvästra delen av långhuset. På 1300-talet fick koret ett tegelvalv medan långhuset valvslogs först under 1400-talet. Under senmedeltiden fick kyrkan också torn och ett vapenhus framför södra ingången, vilket revs under 1800-talet. Den arkeologiska undersökningen gav ett relativt magert resultat eftersom området till största delen var omrört av sentida gravläggningar, dock fanns det vissa bevarade delar från kyrkans äldsta tid närmast kyrkan. Några gravar kunde dateras till tidig medeltid eftersom båtnitar påträffats runtom skelettet. Det var vanligt att använda förbrukade båtar för att göra kistor. Man fick fram orörda lager också, med vikingatida och tidigmedeltida keramik, vilket visade att kyrkan var uppförd ovanpå en äldre bebyggelse. Genom undersökningarna inne i långhuset fann man under ett tegelgolv från 1500-talet ytterligare ett golvlager där man även fann ett mynt så man kunde datera golvet till början av 1400-talet. Man fann även en barngrav i tornet som 15

daterades till medeltid. Under långhuset fann man ett golvlager med en mängd mynt daterade till 1200- och 1300-tal. I det nordöstra hörnet fanns rester av ett Mariaaltare. Man tror det tillkommit på 1200- eller 1300-talet. De flesta gravläggningar som bevarats kan dateras till 1300-tal och att döma av benmängden har området i väster om kyrkan varit ett populärt ställe att få begravas på. De två stenkistor från kyrkans äldsta tid undersöktes och dokumenterades också. Den norra kistan gick under tornmuren och kunde därför bara delvis framtas. Denna kista var äldst och i fanns ett skelett av en man i 25-35-års-ålder och ovanpå hans mellangärde låg ett åtta till nio månader gammalt spädbarn. I den yngre södra graven låg en gammal kvinna och under henne en vuxen man. Vid mitten av 1100-talet sker de sista begravningarna på kyrkogården och träkyrkan lämnas att förfalla. I träkyrkans västra del anläggs två stenkistor strax innan kyrkan tas ur bruk. Den murade kistan innehåller en kvinna i 30-40-års ålder, och den andra kistan en man i 50-65-års ålder. Man tror att detta är den nya jordägarens familj som manifesterar sin närvaro och ett övertagande över byn (Claesson 1998: 146-156). Kanske är de i träkyrkans stenkistor begravda ett äkta par där mannen dör först medan kvinnan begravs samtidigt med stenkyrkobygget därav den murade stenkistan. Samtidigt med stenkyrkobygget anläggs också stenkistan vid den nya kyrkogården, kanske innehållande en son till det äkta paret och hans nyfödda barn. Den andra stenkistan, murad med lera efter kyrkobyggets avslutande, innehåller då underst en av hans söner och ovanpå honom hans som åldring avlidna hustru (Claesson 1998: 156). 4.2 Löddeköpinge kyrkogård Mellan 1974-1980 undersöktes ett område ca 300 m öster om Löddeköpinges nuvarande kyrka efter ett tips från en lantbrukare som hittat skelettrester på platsen. Man fann en tidigmedeltida kyrkogård och undersökte 1412 gravar på en yta av ca 2700 m². Man hittade även spår av två kyrkobyggnader (Svanberg et al. 2000:335). Det totala gravantalet på kyrkogården uppskattas till 2500 gravar, och ungefär halva kyrkogården har blivit undersökt. Man har kollat på 779 gravar på den undersökta delen av kyrkogården, där 421 var män (59 är osäkra) och 358 är kvinnor (där 62 är osäkra). Hela gravgården var omringad av diken, och det fanns även ett dike rätt igenom kyrkogården, norr till söder, som delar upp kyrkogården i två delar. Det är i den västra delen man har hittat spår av en träkyrka. Med hjälp av armpositioner och myntfynd har man kunnat datera den östra sidan av kyrkogården till den äldsta, som grundlades i första halvan av 1000-talet. Det finns en area i mitten av den östra 16

kyrkogården som är tom på gravar och man tror att det även där stod en kyrka. Runt 100-talet fick man utvidga kyrkogården åt väster där man sedan byggde en ny kyrka, där av spåren av träkyrka och diket som delar kyrkogården i två (Jonsson 2009:72). Fig. 10: Löddeköpinge kyrkogård, där de svarta markeringarna visar där de två tidigare träkyrkorna stått. Källa: Jonsson 2009 s.73. 4.3 Gravarna och segregationen Man kan se att man delade på männen och kvinnorna på Löddeköpinges kyrkogård på samma sätt som på Västerhus kyrkogård, med männen på södra sidan och kvinnorna på norra. Man kan även se de sociala och kulturella skillnaderna på Löddeköpinges kyrkogård, som att de korta männen ofta var begravda på norra sidan medan långa kvinnor ofta blev begravda på södra sidan. Barngravarna här låg på specifika platser på kyrkogården, ofta nära kyrkan och 17

man kan se på den centrala delen av kyrkogården att det ligger många barn runtom den tomma ytan, så där stod en kyrka troligtvis tidigare. Segregationen på kyrkogården är mest intensiv i den tidiga fasen, vilket man kan se på fig.11. Det är fler kvinnogravar med armposition A och B på södra sidan och fler män på norra sidan med samma armposition, men armposition C och D är det nästan total segregation mellan söder och norr. För att få en bild av hur kyrkogården har använts har man tagit hjälp av armpositionerna på skeletten. Position A och B kan man se över hela kyrkogården, vilket då visar att byggnationen av den nya kyrkan hände under den period då båda positionerna användes. Den nya västra delen var i full bruk då man hittar armposition C, då bara två gravar i den äldre delen av kyrkogården har den positionen, varav en av gravarna låg långt ner i sydöst, så långt bort från den nya kykan som man kunde vara (Jonsson 2009:74, 85). Fig 11: De olika faserna på kyrkogården utpekade. Källa: Jonsson 2009 s. 86. 18

4.4 Annorlunda gravar och sjukdomar Tre skelett har begravts i en avvikande position, i hockerställning (grav2, 271 och 500b), där grav 2 och 271 rymde barn och grav 500b innehöll en man som hade tuberkulos mannen blev begravd på den äldsta kyrkogården långt åt söder. I grav 664 och 1154 har de två männen begravts med sina knän något böjda. De blev även begravda i båtformade kistor i den södra delen av kyrkogården, nära varandra. Ytterligare fyra personer med spår av tuberkulos hittades. En var en kvinna (grav 57) som var begravd nordöst om den äldsta kyrkan nära den östra kyrkogårdsinhägnaden. Även hon hade blivit begravd med benen något böjda, och hon hade blivit begravd i en stengrav. De andra tre gravarna var män som hade blivit begravda både söder och norr om den äldsta kyrkan, där grav 514/1156 och 329 låg söder om kyrkan och grav 99 norr om kyrkan. Två foster blev begravda med huvudet åt fel riktning, mot öst istället för väst. Båda blev begravda bredvid väggen av den nya kyrkan (grav 822 och 871). Långt åt söder i den äldre delen av kyrkogården, grav 611, låg en individ med en asymmetrisk och missformad skalle. Personen som även var synskadad och troligtvis inte kunde gå, har inte kunnat könsbestämmas. Personen var vuxen men kortväxt, runt 125-135 cm lång, och skadorna kan ha orsakats av skelettsjukdomen dysostosis cleidocranialis som leder till att skelettet inte blir fullt utvecklat, man kan sakna helt eller delvis nyckelbenen, man får för stort avstånd mellan ögonen vilket leder till defekt utveckling av kindbenet, utbuktande panna och tänderna växer fel i den outvecklade käken. Ytterligare två individer kan man se har haft bred asymmetriska kranier, en man begraven söder om den äldsta kyrkan i mitten av gravgården (grav 523), och grav 915 väst om kyrkan, också en man. En man begravd söder om den nya kyrkan (grav 1288) led av en allvarlig inflammation i sitt vänstra knä, och har troligen fått benet fixerat i en strikt position. Endast tre personer har haft huggskador (grav 453, 805 och 1235) där grav 805 var en kvinna. Mannen i grav 453 blev begravd strax söder om den äldsta kyrkan, kvinnan i grav 805 strax nordost om den äldsta kyrkan och mannen i grav 1235 strax söder om den nya kyrkan. (Jonsson 2009: 86, 87). Människorna på Löddeköpinge kyrkogård har lidit av ryggont, karies och cribra orbitalia, som är en sjuklig förändring i ögonhålornas tak som gör att det blidas anhopningar av små, små hål. Man tror att det beror på näringseller vitaminbrist och förändringarna kan man hitta hos både barn och vuxna (Nilsson 1987:142, 143). 19

Fig. 12: De annorlunda gravarnas position på kyrkogården. Källa: Jonsson 2009 s. 87. 20

4.5 Gravfynd Endast i två gravar har man hittat spår av kläder och i en av dem fanns det ett D-format järnspänne, som tillhört klädesplagget, som låg vid höften av skelettet, det andra är ett fragmentiskt textilband med trådar av silver i, som hittades vid låret på skelettet. Ett skelett hittades med en enkel bronsring in situ. Stenen är en slipad kristall som är ovalformad, inga ornament finns på stenen. Den har antagligen varit en accessoar till ceremoniella riter i kyrkan. Troligtvis har den hamnat där av misstag när man begravt människan, den kanske åkte av fingret när man la ned och hamnade bredvid individens lår. I tretton av gravarna har man hittat silvermynt, som oftast ligger i höjd med huvudet, men ibland nere vid händerna. Mynten har tolkats som Charon-mynt, något som förekom sällan under medeltiden. Man har daterat depositionen av mynten till mellan 1050-1100 (Cinthio 1980:117). Kistor förekommer oftare på Löddeköpinges kyrkogård jämfört med Västerhus, här är det ovanligt att bli begraven utan kista, och man återanvände ofta båtar för att göra kistor (Cinthio 1980: 115). Fig. 13: De myntfynd man gjorde på Löddeköpinges kyrkogård. Källa: Cinthio 1980 s. 125. 21

5. Tolkningar av avvikande positioner i graven De som blivit begravda i avvikande positioner kan bli indelade i tre grupper, hockerposition, med huvudet åt fel väderstreck och de som blir begravda med ansiktet nedåt. Hocker kan vara att individen i fråga led av en sjukdom som gör att man inte kan räta på ryggen och därför måste gravläggas i hockerposition. Man har hittat många skelett i hockerposition på gravgårdar som är kopplade till sjukhus, så det är nog mera ett tvunget begravningssätt än ett förödmjukande. Kollar man på de tre gravarna på Löddeköpinges kyrkogård vet man bara att grav 500b led av TBC, han fick ingen bra gravplats utan låg nära det inhägnade diket på den södra sidan. Grav 271 låg på norra sidan nära diket där också, bara grav 2 låg nära vad man tror har varit en tidig träkyrka så kan det ha varit ett straff för de andra två gravarna att begravas i hockerposition och långt ifrån kyrkan? De på mage är ofta associerade med straff och förödmjukelse, och konsekvensen av att ligga med ansiktet nedåt är att de inte får se Kristus på uppståndelsens dag. Det kan också ha varit ett sätt för att inte få de döda att gå igen, en vanlig begravning för någon som dött en våldsam död eller en icke-ärofylld död. En annan förklaring kan vara att man råkade lägga ner personen åt fel håll, inte med mening. Dock i Västerhus i grav 106, där en kvinna ligger begravd med ansiktet nedåt tror man att det är med mening p.g.a kniven som kan tillhöra hennes grav (om inte mannen i graven jämte), för då kan man koppla kniven till att människor man ville förhindra från att gå igen och hålla bort ondska la man ofta ned en kniv, yxa eller sax för att hålla dem borta. Trots detta fick hon en relativt bra plats på den södra sidan, inte allt för långt ifrån koret. Hur kommer det sig då att hon fick så bra plats, dessutom på fel sida? Kan hon ha varit en betydande person i samhället, som tagit efter sin avlidne man, men på äldre dagar gjort sig impopulär därav gravgåvan? Kvinnan på Västerhus kyrkogård, grav 38, blev begravd norr om koret med huvudet åt öster, dock precis som kvinnan i grav 106 fick hon en bra gravplats relativt nära kyrkan. I Löddeköpinge är de som begravts med huvudet åt fel håll barn, och även de har fått fina platser, nära och inuti kyrkan, så att de har blivit begravda åt fel håll som straff är knappast troligt med tanke på de fina platserna. Det finns en teori om att barnen kan ha blivit begravda i hemlighet, kanske för att de dött i barnsängen och inte hann döpas vilket gör att man förnekas en plats på kyrkogården, eller att de blev begravda på platsen efter att kyrkan och kyrkogården tagits ur bruk (Jonsson 2009: 97-99). 22

6. Slutdiskussion Att arbeta med forna gravar i sig är aldrig enkelt, hur besvarar man frågan om hur man tänkte förr och varför man gjorde på det sätt man nu gjorde? Det jag ville få ut var en bredare kunskap i hur segregationen gick till under medeltiden, och varför, genom att studera de olika gravarna i Löddeköpinge och Västerhus. I Västerhus ser man den tydliga segregationen på kyrkogården både könsmässigt och genom sjukdomar, att kvinnorna ligger på norra sidan och männen på södra, och de sjuka och möjligen straffade ligger på de sämre delarna på kyrkogården, långt ifrån kyrkan. Har barnen blivit segregerade på kyrkogården på samma sätt som vuxna? Nära på hälften av alla barn ligger på respektive sidor i Västerhus. Även i Löddeköpinge har de antagligen blivit segregerade efter kön, dock har man koncentrerat barngravarna här till vissa ställen på kyrkogården, mest kring de kyrkor som stått där. Även barnen har blivit utstötta på kyrkogården ifall de hade någon sjukdom, de låg i utkanten och långt ifrån kyrkan precis som de vuxna som led av sjukdomar och hade dålig social position. Dock ifall man går efter social position efter de medeltida lagarna kan det också vara så att barnens föräldrar hade låg position och därav får barnen sämre platser. I jämförelse med de vuxna kan man se att de män som har huggskador har fått fina platser nära kyrkan, förutom grav 160, 166a, 200a och 203, som ligger något längre ifrån. Kan det då vara så att männen begravda nära kyrkan har varit män som var med och stred i Sverreslaget 1178, och därför får de fina platser, för att de försvarade Jämtland och kyrkan? Männen som ligger begravda på norra sidan har fått dåliga platser, antagligen för att de inte var manliga nog, de kan ha varit klenväxta och inte gjort eller klarat av de arbeten en man ska göra. Kollar man på de felplacerade kvinnorna på södra sidan har de fått fina platser nära kyrkan, antagligen eftersom de tog över arbeten efter sin döde man och genom det lyckas få en fin status i samhället och bli respekterad av de övriga. De sjuka och de med annorlunda gravläggning har här precis som barnen hamnat i utkanten i massgravar eller för sig själv långt ifrån kyrkan. Vad säger de medeltida lagtexterna om segregation? Studerandet av de olika kyrkogårdarna kan ge en förståelse för segregationen efter kön och social position, som man kan läsa i Eidsivatings- och Borgatingslagen hur man ska begravas efter sin status i samhället, med dem fina rika och de som hjälpt att bygga kyrkan på de finaste platserna och sedan går det bara neråt till de sämsta platserna för trälarna och de man inte kan 23

identifiera. Om nu Västerhus har gått stenhårt efter lagen kan jag inte säga, men i vissa fall, som de med sjukdomar kan man se att de fått betydligt sämre platser, kan det vara då så att det var vanligare med svåra sjukdomar som ofta ledde till döden för de fattiga? Det är svårt att svara på eftersom medeltiden har ytterst lite gravgåvor på kyrkogården, men om man ska utgå efter lagen så bör det ha varit så. Vad finns det för likheter/olikheter mellan Västerhus och Löddeköpinge? Det som är en intressant skillnad mellan Löddeköpinge och Västerhus är den stora skillnaden på kistgravar i respektive städer, i Västerhus är det väldigt ovanligt och i Löddeköpinge förekommer det ofta, varför? Skog är det ju inte brist på, men kan kostnaden legat på helt olika nivåer på de olika platserna? Löddeköpinge var en handelsstad så det kan ju bidragit till bättre affärer, dock är det bara en tanke. Något man kan se på båda kyrkogårdarna är att sjuka och missformade människor har blivit utstötta och fått dåliga platser, långt ifrån kyrkan, i Västerhus förekommer även massgravar och i Löddeköpinge ofta precis i kanten av kyrkogårdens gränser. Det är säkert människor som var utstötta i samhället, kanske för att de inte såg ut som idealet eller för att de inte kunde göra sitt arbete och kanske behövde hjälp. 24

6.1 Slutsats Det är ju skillnad i folkmängd på de olika platserna, där Västerhus hade 371 individer (de 7 fostren räknade) och Löddeköpinges 2500 individer på kyrkogården. Ändå kan man fortfarande se segregationen på båda kyrkogårdarna tydligt, Västerhus något tydligare. Barnen har blivit segregerade, det står jag fast vid, många faktorer visar att det inte var skillnad ifall du var man, kvinna eller barn. Genom lagarna och studierna av gravarna får man den synen av hierarki i samhället och kyrkogården. Att vara en frisk och stark person under medeltiden var viktigt för samhället och gav med säkerthet en bra position i samhället eftersom det var vad man såg upp till, och de som inte var det sågs som svaga människor. Jag drar slutsatsen att de gravar som inte fick lika fina platser som de män som hade huggskador och låg nära kyrkan på den södra sidan mycket väl kan har varit män som dött eller blivit skadade i slagsmål eller olyckshändelser, något som inte är lika statushöjande som att dö i strid. Det man kan se efter arbetet är att social position har stor betydelse inom segregationen, det kan böja lagar där kvinnor får ligga på södra sidan och männen på norra efter deras påverkan i livet. 25

Fig. 14: Karta över Sverige, där de svarta markeringarna visar Västerhus och Löddeköpinges position. Källa: http://www.hoeckmann.de/karten/europa/schweden/index-en.htm 26

7. Sammanfattning Mitt mål med uppsatsen var att få en djupare förståelse kring hur man har valt att gravlägga människorna i Västerhus och Löddeköpinge efter ålder, kön, sjukdomar och klass där frågeställningarna löd; Har barnen blivit segregerade efter kön så som vuxna, vad de medeltida lagtexterna säger om segregation och vad det finns för likheter mellan Löddeköpinge kyrka och Västerhus kyrka. Uppsatsen innehåller min forskning och syn på segregationen, med början i Västerhus, där jag behandlar materialet kring kyrkan och kyrkogården samt kopplingen mellan gravgåvorna och den sociala positionen på kyrkogården. Därefter går jag in på Löddeköpinges kyrkogård och undersöker möjliga sociala positioner och segregationen på kyrkogården och därefter försöker jag göra en koppling mellan de båda kyrkogårdarna. Västerhus som ligger på Frösön är känt för sina många fornlämningar från järnålder, och Jämtland är det enda landskapet i Sverige som har en rest runsten till minne av kristnandet. Västerhus kyrka är en av de första kyrkorna som byggdes på ön och den anlades runt 1050-1100-talet och stod samtidigt som Frösö kyrka, fram till 1350-talet då man tror att man överger kyrkan på grund av pestens förödelse i landet. Kyrkogården bestod av 371 individer, där majoriteten av männen låg på den södra sidan och kvinnorna på norra sidan om kyrkan. Segregationen är tydlig här, och man kan även se att de sjuka oftast har fått en sämre plats på kyrkogården. De som utmärker sig är de män och kvinnor som gravlagts på fel sida om kyrkan, och där tror man det beror på att männen kanske inte sågs som riktiga män, och kvinnorna kan ha varit starka individer i samhället som tagit an mannens jobb efter dennes död och på så sätt fått högre status och förtjänat en plats på den bättre sidan av kyrkan. I de medeltida lagtexterna kan man läsa hur man skulle gravläggas efter kön och social position, där det tydligt står att män ska ligga söder om, kvinnor norr om kyrkan och människorna med högst status låg närmast kyrkan och koret och sedan nedåt med trälar och oidentifierbara låg. Löddeköpinges kyrkogård i Skåne med sina ca 2500 individer visar också segregation, men har till skillnad från Västerhus som gravlagt sina barn och ungdomar över hela kyrkogården, lagt dem runtom kyrkans väggar och i närheten av kyrkan. Man kan se också att kistor är vanligt på Löddeköpinges kyrkogård medan det är väldigt ovanligt i Västerhus. Följdtanke till detta arbete är varför slutatde man med segregationen och började med gravplatser för hela familjen? 27

8. Referenser Andrén, Anders. 2000. Ad sanctos de dödas plats under medeltiden. Hikuin 27, s. 7-26. Blomberg, Karin. 2000. Från gravfält till flygfält. CD-uppsats i arkeologi. Uppsala: Institutionen för arkeologi och antik historia. Cinthio, Hampus. 1980. The Löddeköpinge investigation III: the early medieval cemetery. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1979-1980, s. 112-131. Claesson, Eivind. 1988. Under Löddeköpinge kyrka. Kävlingebygden nu och då: en årsbok från Kävlinge kulturnämnd, s. 146-156. Kävlinge: Kulturnämnden. Gejvall, Nils-Gustaf. 1962. Västerhus. De dödas ben berätta. Östersund: Wisénska bokhandeln. Gejvall, Nils-Gustaf. 1960. Westerhus: Medieval population and church in the light of the skeletal remains. Lund: Håkan Ohlssons boktryckeri. Holm, Olof. 2009. Datering av Västerhus kyrkogård. Ett bidrag till studiet av Jämtlands kristnande. I: Iregren, E., Alexandersen, V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård och befolkning, s. 130-153. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien. Jonsson, Kristina. 1996. Gravarna vid Västerhus kapell. Människor på en medeltida kyrkogård. D-uppsats i arkeologi. Stockholm: Stockholms universitet. Jonsson, Kristina. 2009. Kyrkogården och kyrkan i Västerhus. En arkeologisk tillbakablick. I: Iregren, E., Alexandersen, V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård och befolkning, s. 9-25. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien. Jonsson, Kristina. 2009. Tills döden skiljer oss åt Sociala markörer i medeltida gravskick i Västerhus på Frösön, Löddeköpinge i Skåne och Peterskyrkan i Tønsberg. I: Iregren, E., Alexandersen, V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård och befolkning, s. 40-73. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien. Jonsson, Kristina. 2009. Practices for the living and the dead: medieval and post-reformation burials in Scandinavia. Stockholm: Stockholms universitet. Diss. 28

Leipe, Anita. 1972. Löddeköpinge och Högs kyrkor: Harjagers härad, Skåne. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Nilsson, Bertil. 1994. Kvinnor, män och barn på medeltida begravningsplatser. Uppsala: Lunne böcker. Nilsson, Lena. 1987. De medeltida människorna i Löddeköpinge kyrka. Kävlingebygden nu och då 1987-88. En årsbok från Kävlinge kulturnämnd årgång 9, s. 139-145. Kävlinge: Kulturnämnden. Persson, Marita. 2000. En kritisk granskning av den skånska kyrkans byggnadsetapper och funktion. C/D-uppsats i medeltidsarkeologi. Arkeologiska Institutionen, Lunds universitet. Redin, Lars. 1976. Lagmanshejdan: ett gravfält som spegling av sociala strukturer i Skanör. Bonn: Habelt Redin, Lars. 2000. Arkeologiska perspektiv på Westerhus ödekyrkogård på Frösön i Jämtland. Hikuin 27, s. 155-178. Sivén, Claes-Henric. 2009. Västerhus - befolkning och samhälle. I: Iregren, E., Alexandersen, V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård och befolkning, s. 164-185. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien Svanberg, Fredrik, Söderberg, B., Andersson, E. & Brorsson, T. 2000. Arkeologiska studier kring Borgeby och Löddeköpinge. 2. Porten till Skåne: Löddeköpinge under järnålder och medeltid. Lund: Riksantikvarieämbetet. Tunberg, Hanna. 1999. Den heterogena kristendomen om könssegregering på medeltida kyrkogårdar i Skandinavien. C/D-uppsats i medeltidsarkeologi. Arkeologiska institutionen, Lunds universitet. Wikerstål, Erik. 1988. Löddeköpinge kyrkas restaurering 1986-87. Kävlingebygden nu och då: en årsbok från Kävlinge kulturnämnd, s. 130-138. Kävlinge: Kulturnämnden. Åhlén, Marit. 1988. Frösöstenen. Sevärdheter i Jämtland Härjedalen. Östersund: Jämtlands läns museum. 29