Stadens hamn och varv

Stadens hamn och varv en berättelse om upplevelse av hamnområdet Thomas Gren

Det var en söndag i april månad. Han och hon har gjort sig lediga. Inte bara från sitt dagliga slit utan även från alla andra plikter. De avstod även kyrkoplikten denna söndag. När de vandrat över Kikebo mossar hade de stannat och haft en trevlig pratsund med Kikebo gårds arrendator Anders Abelman och gårdens dräng. Drängens namn var Oscar, han skämtade om att han var jämnårig med kungen. Kungen som beslutat att namnet Döderhultsvik ska bytas till Oscarshamn om ett par veckor. Nu ska köpingen äntligen få sina stadsrättigheter. Då blir det slut på vårt förmyndarskap, då slipper vi Kalmar stads borgerskaps bestämmande och beslutande, sa Oscar. Visa respekt för överhögheten, sa arrendatorn. Mossarna som arrendatorn brukat i decennier skulle om ett tiotal år förvandlas till en park i den nyfödda staden, med tiden skulle en del av marken bli gravplats för de döda. En plats som var lite högre belägen skulle väljas till lämplig plats att bygga stadens kyrka på. Detta var naturligtvis en utveckling och en framtid som var helt obegripligt om någon berättat det för de två hårt arbetande männen. Nu var de komna till strandkanten, trots att våren var tidig var det för kallt för ett bad vid björkskogen intill Nils Magnus udde. Ett annat namn på platsen var Kosehol. Namnet tydde på att denna plats sedan urminnes tider varit ett ställe för fiskarbefolkningen att dra upp sina båtar på, skyddade från vind och vågor. Idag är platsens namn Månskensviken. Vid den vackra björkskogen var det populärt att stiga i vattnet och tvaga sig efter veckans arbete. I vår egen samtid ska här byggas en ny färjeterminal för sjötrafiken österut mot Gotland och ännu längre bort, där vårt hav tar slut. Han vill visa henne det vackraste, det som gett hans ögon fägnad så många gånger. Han gick före och visade vägen. Snart var de upp på Kvarnberget. Klarblå himmel, ingen vind. Vingarna stod stilla på den gamla kvarnen som i så många år malt vetet och rågen från både Kikebo gård och Fredriksbergs herrgårds åkrar. Kanske var mjölnaren Hammar på sitt bageri inne i staden. Där hade han startat bageri och en enklare servering. Mjölnaren hade på känn att den gamla kvarnen snart hade tjänat ut sin roll. Den skulle ersättas av en ångdriven kvarn. Hans bageri låg i gyttret av krogar, bostäder, uthus och avträden vid det höga och branta berget vid Skeppsbron. När gatan senare skulle få sitt namn bestämdes detta till Bagaregatan. 1

De beundrade utsikten från det höga Kvarnberget. Den sköna vyn över den djupa och breda havsviken med alla sina holmar och skär. Ser du fiskarna som torkar sina garn och ryssjor på Garnholmen. Packhus, tjärskjul, bräd- och vedgårdar, uthus och bostadshusen med sina kålgårdar fångade deras ögon. Det var här hamnverksamheten och varvsverksamheten hade börjat, platsen kallade man Allmänna holmen eller bara Holmen. Idag bär platsen namnet Brädholmen. Här timrades en stolt brigg, en Spanienfarare på skeppsvarvet som var beläget på holmens södra sida. Här höll också Kalmar stads borgerskap marknad vid fyra tillfällen varje år sedan holmen genom utfyllnad bundits samman med fasta land. Sedan drogs deras ögon mot stapelbäddarna vid skeppsvarven längst in i Döderhultsviken. Ser du Wijkströms varv, frågande han. Där hade han sitt dagliga arbete. De såg också stapelbäddarna på Thoréns och Sandells varv strax intill. På alla tre varvens stapelbäddar stod kölstäckta fartyg. I morgon en ny arbetsdag. Det var min morfars farfar som med sin blivande maka upplevde och såg på sin nyblivna stad och sin hamn en vanlig söndag. Morfars farfar var av en gammal sjömanssläkt, inflyttade till Oskarshamn från skånska Brantevik. Släkten hade anlänt några år innan Döderhultsvik blev stad och fick namnet Oskarshamn. En kulen septemberdag seglade han som matros ombord på skonerten Maja in i Döderhultsviken. De kom söder ifrån, skonerten var lossad i Timmernabben. Det hade varit ett slit att få iland leran och kaolinet som fraktats från Bornholm. I Oskarshamn möttes besättningen om fyra man av inseglingsmärket på Klubbholmen. Hon lade till vid Ölandsbryggan. Här skulle skonerten Maja vila under vintern. Befriad från höstens och vinterns stormar. 2

Under vintern skulle delar av riggen bytas på skonerten. Det var arbete som passade sjöfolk som ofta hade fallenhet och gott handlag för arbete i trä. Morfars farfar hade detta handlag. Han upptäckte att här, på denna plats, kan nya möjligheter öppnades. Det fanns något i luften som sa det. Det fanns en optimism och framtidstro, inte bara hos de styrande utan också bland de som kämpade för sitt uppehälle. Dagarna kan inte bli sämre bara bättre. Han beslutade att mönstra av. Hans tid på sjön, ombord, hade varit en glädje. Han hade sluppit de värsta stormarna. Han hade prövat allehanda arbetsuppgifter ombord. Detta kunde han ha nytta av på något av skeppsvarven i staden. Här hade det byggts ståtliga seglande fartyg i ett par hundra år. De flesta Döderhultsviksborna hade haft sitt dagliga arbete vid något av träskeppsvarven. Närmast Kvarnberget låg Fredriksbergsvarvet eller som man allmänt sa Stora varvet. Nu var det den danske skeppsbyggmästaren Carstensen som ägde varvet. Ett hundratal man hade sin utkomst från Stora varvet. Många av beställningarna på Stora varvet gick till danska rederier. Den vackra briggen "Brazilianaren" av 1846, barken "Fredrik Wilhelm" av 1847 var ett par av dessa. Bland mera långväga beställare märktes Buenos Aires, som 1848 fick skonerten "Emanuelette" byggd på varvet. Granne med det Stora varvet var Gustaf, i gemen kallad Grålle, och hans bror Fredrik Johanssons varv, de hade också egen rederirörelse. Här hade världsomseglarna Ostindia och Västindia lämnat sin stapelbädd. De var byggda i kärnek. Bröderna hade försett sig men virke av bästa kvalitet genom inköp av ett skogsskifte med mycket grov ek av en bonde i Flathults by i Döderhults socken. Stor verksamhet rådde i hamnområdet. Den nya staden hade 43 fartyg som hemmahamn. Järnvägsbygget kom igång under hungeråret 1869. Det engelska bolaget som stod för bygget hade många landsmän i tjänst. Av olika anledningar uppstod ekonomiska problem för bolaget. Järnvägsbygget kom inte igång, ett hundratal utsvultna rallare drog omkring som tiggare i staden. Järnvägen byggdes för att transportera virke till hamnen, detta krävde att spåren skulle ledas ut på kajer och bryggor. Det var en mäktig syn när godståget med skorstenar i lokets båda ändar kom ångande. Ett 60- tal vagnar anlände dagligen med timmer, props, sparrar och sågade trävaror som drogs ut på stickspåret över Södra kajen ut till rederiernas virkesskjul och vedgårdar. Där lossades vagnarna och virket förvarades i väntan på utskeppning. När hela sträckan till Nässjö på fjorton mil var belagd med slipers och skenor fick de två träskeppsvarven på södra sidan av Döderhultsviken lägga ner sin verksamhet. 3

Ångloken transporterade även postförsändelser vilket fick till följd att postförsändelser till Gotland gick via Oskarshamn. Det var från början tänkt att Västervik skulle vara fastlandshamn för postgången men på grund av svåra isförhållanden där fick postångaren Sofia istället vår hamn som hemmahamn. Kärleksparet på Kvarnberget begåvades med en son. Efter sonens sex år i folkskolan skulle han hugga in på ett riktigt arbete, det var det enda som räknades. Det fanns hur många jobb som helst i staden. Följ med mig till gubben Wijkströms imorgon, han behöver folk, sa hans far. Wijkströmsläktens urfader var Lars Olofsson. Han kom invandrande till Döderhultsvik från Mossebo by i Mörlunda socken år 1648. Genom olika påhugg åt de kalmaritiska handelsmännen och kontakterna inom virkesutförseln från hamnen kom han att få en kunskap som kom att skapa en förmögenhet åt familjen Wijkström. Med sina två tomma händer kom han att bygga upp ett eget imperium. En handelsgård med bostadshus av högsta klass, magasinsbyggnader, virkesladorna på Brädholmen och ett eget skeppsvarv. Han ville styra sin handel och sina seglationer efter sitt egna kloka huvud. Han var en av dem som lyckades väl. Släkten var dominerande inom rederi och handel i vår stad under ett par hundra år. Nu är allt borta, utom bostadshuset som flyttades från hamnområdet och blev ett vilohem för bättre bemedlade fruar. Det sägs att när Lars Olofsson första gången såg Döderhultsvikens skönhet, denna skyddade havsvik, med sitt djup och sin bredd blev inspirerad och lade Wijkström till i sitt namn. Visst var de första generationerna Wijkströmare i Kalmar stads garn. Vid den tiden tillät inte lagen att man drev någon egen näringsverksamhet. Det arbete som skulle utföras gjordes i Kalmar stads borgerskaps namn, man var dräng, en köpdräng åt Kalmarborgarna. Det fanns många köpdrängar i köpingen. Nu var det nya tider, nya lagar stiftades i landet, kung Oscar var drivande i detta arbete. Det skulle tillåtas att starta egna verksamheter även för dem som inte bodde i städer. Wijkström hade av herren på Fredriksberg köpt ett stycke mark längst in i viken. Marken sluttade ner mot strandkanten. Här uppförde Wijkström en verkstadsbyggnad och en stapelbädd. 4

Tänk att en enda människa kan äga en så stor förmögenhet. En förmögenhet som min morfars far blev varse när han steg över tröskeln till Wijkströms kontor. Här finns rikedom, var hans tanke. Efter ett kort dividerande med den väldige gubben Wijkström var han anställd. Du får gå som lärpojk i samma riggarlag som far din, sa han. Rekommendationer och släktskap, ofta var det på det sättet man fick sin anställning. Efter sitt första besök på Wijkströms kontor började tankar mala i huvudet på min morfars far. Han funderade över om Wijkströms förmögenhet och välgång endast berodde på hans egna hårda arbete. Eller på alla hans skickliga timmermäns, riggares, blockmakares, smeders och segelmakares slit. Var det dessa skickliga hantverkares slit som var upphovet till Wijkströms förmögenhet. När jag långt senare pratade om saken men min mor, besannades mina tankar om morfars fars tankar och ifrågasättande, morfars far hade befästs med radikala idéer. Frihet och rättvisa och var mottot. Jovisst var det så. Han hade lyssnat till skräddaremästare Palms tal hållet vid Alphyddan. Efter några år på varvet lockades morfars far att ta hyra på Wijkströms brigg Friheten. Nu har han fått friheten, skämtades det om bland dem som stod honom närmast. En dag på vårsidan seglade Friheten ut, ombord hade hon en last med sågade trävaror till Hartlepool. Ge pojken äran att lägga mastpengen, här har du ett par femöringar, lägg en på vardera mastfot skrek Wernsen en norsk skeppsbyggmästare som anlitats av Wijkström. Mastpengen ger lycka och välgång på de sju haven. Det var inget fartyg som gick ut från Wijkströms varv utan att de fick pengar under masterna, om det så inte var mer än en tvåöring. Morfars far blev hos Wijkström i 30 år ömsom påmönstrad på något av hans segelfartyg ömsom sysselsatt på varvet. Under sin tid på Wijkströmska varvet fick han på nära håll se hur den ena stapelbädden efter den andra byggdes upp på norra sidan. Först var det den erkänt dugliga Thorén med kunskaper från örlogsvarvet i Karlskrona. Han var utlärd till skeppsbyggmästare. Thorén dog 1904, då övertog Thoréns brorson, ingenjör C Thorén verksamheten. Tiden var slut för skeppsbyggen av detta slag och verksamheten lades ner 1909. Mer än trehundra seglande fartyg lämnade Thoréns stapelbädd. Tremastskonarna "Ebet" och "Ludvig Brahmsen" av 1905, tillhörde dessa byggen vid det anrika Thorénska varvet. De talrika stapelavlöpningarna skapade många festdagar. När fartyget tagit vatten vecklades namn- 5

vimpeln ut, det var hela dopceremonin. Efteråt vankades det brännvin överlag, både till varvets arbetare och till åskådare. En lyckad stapelavlöpning, var ett villkor för ett fartygs tursamhet på haven. Motsatsen bådade olycka. Framför allt fick man icke låta en avlöpning ske på en fredag. Onda makter sökte gärna hindra att ett fartygsbygge gick i sjön. Hos Thorén var den ordinarie arbetsstyrkan 12 man, men på vintrarna, då många skutor låg inne för reparationer togs extra arbetskraft in, till stor del gamla sjömän, som i regel var "träkunniga. Staden köpte marken och planerade det område som några år senare kom att disponeras av Jungnerbolagets batterifabrik. Därefter kom Sandells varv och Yttre varvet. De hade alla köpts sig ett stycke mark av Hultenheim på Fredrikberg. Morfar och mormor var på promenad på norra sidan. Här mötte de en mycket irriterad och upprörd människa. Det var Carl Thorén. Han var stans mest ryktbara skeppsbyggmästare. Mest bemärkt var han för sin konst att bygga ståtliga och förnäma seglande fartyg. På Thoréns stapelbädd kom Sveriges vackraste segelfartyg att byggas. Även hans lynne var ryktbart, en mer temperamentsfull människa fanns inte. Han vädrade sitt missnöje över timmermannen Hultblom. En vers över timmermannens eskapader när borden till skonerten Alma skulle basas följde. Morfar kände naturligtvis igen denne Thorén. Han var vida känd i staden och vresig som en skärgårdstall. Thorén var utlärd till skeppsbyggmästare på örlogsvarvet i Karlskrona. Flammor steg mot skyn. Vakna Per Henric, jag tror att elden är lös. Jag springer ut för att väcka gesällerna, ropade repslagarens hustru Anna Christina. Väck Henrica först, väste Henric inne från sin sängkammare. Nu gällde det att kalla brandcorpsen och snabbt skulle det ske. Det fanns ingen ordentlig skydd mot bränder. En nattvakt hade sin runda i staden, en gång varje timmen under natten stannade han upp vid Stora varvet för att ropa ut sin ramsa; Gud bevare stad och land för eld och brand och tjuvahand, klockan är 12 slagen när vinden var stark kunde han också foga in något om vindriktningen i sin ramsa. Hör väktarens rop! Vinden är sydväst eller nordan eller vad den nu var. En av gesällerna mötte väktaren, han hade känt lukten av brandrök. Han satte ingång att blåsa i sitt horn och ropade ut att elden är lös hos Hoffman. Larmet hade nått fram till brandcorpsen, som kom med sin stora vattenfyllda tunna dragen efter ett par magra hästkrakar. Om lågorna fått fäste i själva repslagarebanan, 285 meter lång hade det varit en katastrof för familjen Hoffman. Nu var det bara verkstaden med repslagarehjulet som fattat eld. En eld som Hoffmans gesäller och lärpojkar lyckats släcka innan skadan blev till katastrof. Anna Christina hade vaknat i tid. Varför branden uppstått gick det aldrig att få något svar på. Hofmanns vackra villan låg i sluttningen upp mot Stadsparken. Familjen Hoffman hade köpt ett par tomter av ägaren, den vänlige stadsutvecklaren Hultenheim på Fredriksberg. Per Henric hade också vädrat den optimism som präglat köpingen några år före stadsprivilegierna. Han hade börjat i mindre skala vid Norra Långgatan. Men han ville komma närmare det Stor varvet. Här var ett ypperligt läge att bygga upp ett repslageri. Han utvecklade sin rörelse att även omfatta tillverkning av segel, här satt luftskräddare Engström och sydde och likade segel, innan han startade egen verksamhet invid Norra Skolan. Hoffman hade även några 6

duktiga blockmakare och gelbgjutare i sin tjänst. Skeppsvarven gav också arbete åt många fristående yrkesmän i staden. En vacker söndagseftermiddag plockade mormor ihop bullar och kakor och kaffe. Vi tog en promenad upp till Kvarnberget. Mormor hade hört talas om att skeppsmäklaren Hagström hade fått köpa en tomt av staden här uppe på Kvarnberget. Det var på platsen där kvarnen stått. Här skulle han bygga sitt Port Artur. Det var det år när den stora festen firades i staden. Återigen blickade de ut över hamnområdet. En hamndirektion var tillsatt av staden, nu såg man resultatet av deras möda. Här var en skön utblick över Skeppsbron och Södra kajen, som nu var klädd med granit som formats av skickliga stenhuggare vid stenbrotten i Vånevik. Och där som en skulptur står den fasta hamnkranen som tillverkats av lika skickliga arbetare vid mekaniska verkstan. De ser att Södra kajen med järnvägens stickspår går över de tomter som tidigare rymde Stora varvet och bröderna Gustaf och Fredrik Johanssons varv. Längre bort en ny hamn för fiskebåtar samt ett rymligt torg för saluhandel av fisk. Bakom en skog av master ser de att i området längst in i hamnen har samlats tre verkstäder och lika många stapelbäddar. Där lite längre ut på Norra sidan fanns en fartygsbädd som tillhörde Yttre varvet. I ett kom gesällerna eller lärpojkarna på skeppsvarven dragandes med gamla rep och trossar som vi arma stackare ska behöva repa upp till drev. På fattighuset i staden ryade arkitekten Vogt över alla stadens skeppsbyggmästare, kan de djävlarna inte lära sig att bygga vattentäta skutor. Här fick man sitta och repa drev dagarna i ända, drev för att täta nybyggena före sjösättning. Jag kan inte förstå varför jag hamnat här. Jag som ritat och gjort något som sätter bestående avtryck i staden. Han berättar att han börjat lite försiktigt med en trädgårdsanläggning i Stadsparken, med växthus och trädgårdsmästarbostad. Sedan hade präktiga stenhus och ett skolbygge följt. Bacchus har fört mig till fattighuset och fattigvårdsstyrelsen sätter inget värde på mitt arbete. Här ska snart bli en stad med allt som det medför. En magistrat skulle utses, en borgmästare anställas. Borgmästaren skulle ha en bostad och rådhusrätten ett rådhus. När borgmästare Dahlström trätt i tjänst fanns en vacker byggnad i stadens ägo. Det var Per Hasselqvists villa med utsökt läge med sin hänförande utsikt över Döderhultsviken som köpts in för detta ändamål. Villan var byggd under köpingstiden, nu krävdes en ombyggnad, en rådhussal rymdes i undervåningen och på övervåningen fick Dahlström sin tjänstebostad. Borgmästaren var anställd att inneha den dömande makten men också att både utveckla och förvalta den nya staden. Men var Dahlström vårt föredöme, vårt rättesnöre? Nej, det visades sig vare en för- 7

skingrare. I hast skulle en ny borgmästare anställas. Bertram Lindgren med sin maka Laura flyttade in i Rådhuset. Vid denna tid var Lindgren i färd med att bygga upp sin Ernemar gård. Nu blev det både ordning och utveckling. Nedanför rådshuset hade hamndirektionen anlagt en övre och en nedre terrass. För stadsbornas bekvämlighet hade en lång soffa byggts på den nedre terrassen. Här var det populärt att följa hamnlivet. Stadens ångbåtsflotta hade sina tilläggsplatser nedanför soffan och härifrån såg man till Blå Jungfrun och ännu längre vid klart väder. Nu kommer ångaren Jarl med en last folk och fä från Öland. Det ska bli kreatursmarknad på Norra Torget. Nu blir det muntert en stund, när kor, kalvar och grisar ska lossas. När Ölandsbönderna med stort besvär lyckats föra även den mest istadiga kviga den korta sträckan upp till Norra Torget, tog andra uppgifter vid. Några drog sig upp mot Salutorget för att göra nödvändiga inköp. Andra drog sig ner mot ölkrogarna vid hamnen. Krogarna låg som ett pärlband, där borta Hvite Björn och där inne på gården på andra sidan av Hamngatan låg Wasabryggeriet, där fanns också utskänkning. Därefter följde Schröders och längre bort på Skeppsbron följde Wijkströmskans och krogen Wega. Det skulle festas på kvällen innan marknadsdagen. Ölkrogarna hade öppet så länge det fanns kunder. Öl och brännvinn flödade och blev till elände för många. Några minns också ett annat skådespel. Värmen hade stannat i flera veckor, nu var den outhärdlig. Folket på Långa soffan hade sökt middagsskuggan och den lätta brisen. Någon 8

ropade, titta på Jungfrun. Det började med att Blå Jungfrun höjde sig flera meter över vattenytan för att därefter falla som en sten och försvinna under havsytan. I det ögonblicket uppenbarade sig den gamle krigaren Karl XII uppe i skyn över Jungfrun. En armé med över tjugotusen soldater i batalj med den ryska armén. Allt utspelades sig under några minuter framför de häpnade på Långa soffan. Om man ville ha sitt medborgerliga förtroende kvar berättade man inte vitt och brett att man upplevt denna hägring. Mekaniska verkstaden hade byggt sina arbetarbostäder där uppe på berget. Det där dockbolaget var en välsignelse. Några viktiga herrar hade börjat planera anläggandet av en torrdocka och skapa en modern mekanisk verkstad. Snart skulle seglen bytas ut mot ånga. Kampen med grannstäderna Kalmar och Västervik hade varit hård. Men tack vare sina nyvunna stadsrättigheter hade vår stad gått segrande ur striden. Han minns sin far som fått uppleva striden. Dockan hade byggts med hjälp att statsbidrag. Verkstadsbyggnaden var en vinkelbyggnad i korsvirke. I verkstan fanns gjuteri och smedja. Ett skeppsbyggnadshus för ångbåtar fanns också snart på plats. I femtio års tid hade Oskarshamn utvecklats. Befolkningen hade fördubblats flera gånger om under de femtio åren. Morfar var till åren kommen. Det var dags att gå iland. Men det fanns kraft kvar i kroppen. En dag mötte han Den lille grå, ja så kallade man Mekaniska Verkstadens chef. De kom att samtala om bygget av ångfartyget Jarl som ska ingå i stadens fartygsflotta. Av tradition fanns här ett nedärvt kunnande att konstruera och bygga välseglande fartyg allt från passagerarfartyg till lastångare. På verkstan hade tekniken att bygga fartyg utvecklats. Jarl var avsedd för transport av människor och djur mellan fastlandshamnarna och Öland. Vill du ha ett påhugg går det bra sa Den lille grå. En tidig morgon, så vacker så stilla. Morfars första dag på verkstan eller vid högtidligare tillfällen Oskarshamns Mekaniska verkstad och Skeppsdocka AB. En kort promenad på stigen från Tomtebo till ingången vid verkstadskontoret. Det var rena turen att morfar och mormor fått en lägenhet om ett rum och kök i Tomtebohusen. De som bodde i de dragiga och kalla husen på Gröndalsgatan, Klasehuset, Kaffesmälla och Blå huset, tyckte att de reveterade husen 9

som byggts där uppe på berget var rena herrskapshusen. Vatten indraget och kakelugnar i de trivsamma lägenheterna. Det var bostäder för de som hade sitt arbete på verkstan. Tidigare vid de mindre träskeppsvarven fanns inte arbete som räckte året om. Kanske ett kort påhugg när allt skulle ske inför vårseglationen. På verkstan var inkomsterna säkrare och de kunde också drygas ut genom husbehovsfiske. Var och varannan Gröndalare hade en egen båt och bod, för förvaring av fiskeutrustning och båtbränsle, ute vid Ernemarviken. Här var liv och rörelse på lördagseftermiddagar och söndagar. Där satt Karl Fabian med staffli och palett och målade en vy över viken. Han fångade en bild av skonaren Anna, som passerade på väg ut från hamnen. Karl Fabian Johansson var både konstnär och varvsarbetare. I helgen ska vi ut och pilka torsk i djupet norr om Furö. En vacker vårdag svängde jag in på nya ålderdomshemmet Solbackas parkering. I den långa korridoren satt flera av de äldre och språkade med varandra jag hälsade på fler stadsbor jag lärt känna. Snart kom jag fram till morfars dörr. Nu var gubben ensam sedan mormor lämnat honom. Visst var han dement men vissa stunder var han klar. Idag var en sådan klar dag. Jag frågade om vi skulle ta en tur till Badholmen för att ta en kopp kaffe. Redan innan kaffet serverades började han berätta om en utflykt för länge sen. Det var en söndag, min mor hade plockat ihop kaffe och bullar, började han. Vi skulle göra en utflykt, vi gick stigen från Tomtebo förbi verkstan. Väl uppe på Kvarnberget dukades kaffet fram och mor hade börjat berätta om en Hagström som skulle bygga sig ett fort på bergsklippan där den gamla väderkvarnen stått. Men hon berättade också om den skräckfyllda upplevelsen om hjulångaren Malmöhus jungfrutur. År 1882 byggde verkstan en hjulångare som fick namnen Malmöhus. Under provturen styrde befälhavaren kapten Norlin med säker hand hjulångaren förbi Klubbholmen och därifrån i riktning mot Blå Jungfrun. Ångaren var välkonstruerad och luxuöst inredd och klöv med lätthet och elegans havets vågor. Just när fartyget skulle återvända, hände det. Vatten började forsa in i aktersalongen. En mindre räddningsbåt gjordes loss och gick i sjön, detta räddade tio personer från en säker drunkningsdöd. Ångaren fortsatte färden en kort stund medan de ombordvarande, förlamade av fasa stirrade efter dem som lyckats ta sig i räddningsbåten. Därefter restes fartygets för upp i höjden och i samma stund forsade vatten in i ångpannan och någon minut därefter syntes inga spår av fartyget. För de som överlevde väntade en skräckfylld hemfärd. Först en rodd till Vållö och mot fastlandet. Därefter tog en plågsam fotvandring vid. Under hemfärden inträffade en händelse som upprörde hela landet. Komna till egendomen Nygård nekades de nerkylda och uthungriga att köpa bröd. De hänvisades till gästgivargården i Påskallavik. De som omkommit vid olyckan 10

var till största delen familjefäder, tjugosju barn blev faderslösa. I landet sattes en insamling igång för att lindra nöden bland de efterlevande. Olyckan blev en ekonomisk katastrof för verkstan eftersom fartyget inte var försäkrat och rederiet Skånska kusten inte övertagit ägandet av Malmöhus. Minnet av denna fartygskatastrofs offer levde kvar länge i stadsbornas hjärtan. Från vårt fönsterbord på Badholmen kunde vi se Hagströms vackra byggnad, den hade fått namn efter en krigsskådeplats lång borta i Asien, Port Arthur. Men han hade också annat att berätta om från sin barndomstid. Han kom att minnas när borgmästarens grabb var simskolelärare och pekade ut mot Muddern och platsen där det en gång fanns ett kallbadhus. Det var där han tagit sina första simtag. Nu var hela området utfyllt och på den plats där det gamla varmbadhuset stod fanns nu Hamnens hus. Men de klaraste minnena började växa fram när vi började prata om varvet, han minns att när han var gammal nog fick han gå med mat till sin pappa som var dockmästare på varvet. Han hade följt utvecklingen och förändringar på varvsområdet och minns särskilt när bygget av verkstad nummer fjorton pågick som bäst. Det skulle bli varvets och stans största byggnad. 1950-talet var Oskarshamns Varv AB:s guldålder. Länets största arbetsplats. Nästan 1500 anställda och en mängd underentreprenörer. Ett drygt 40-tal fartyg lämnade varvets stapelbäddar. Det var lastmotorfartyg och några passagerarefartyg men även trålare, isbrytare, och landstigningsfartyg, minutläggningsfartyg, minsvepare och jagare för Kungliga Marinförvaltningen. Varvet fick ett allt större internationellt anseende. Förutom svenska rederier och rederier i de nordiska länderna fanns även beställningar från Sovjetunionen och Polen i varvets orderböcker. Men det var inte bara nybyggen, även på reparationssidan var verksamheten stor. Vid slutet av 1950-talet planerade varvledningen att öka varvets kapacitet genom att anlägga Europas största flytdocka vid Ernemarviken. Förhandlingar pågick med de styrande i staden om att köpa in Ernemarviken och marken däromkring. Men sedan kom 60-talskrisen för den svenska varvsrörelsen och för Oskarshamns del betydde det att orderböckerna blev tunnare och tunnare och 1962 varslades 200 anställda om uppsägning och det bittra slutat kom år 1967. Vid den breda och djupa Döderhultsviken har konsten att bygga vackra och välseglande fartyg utvecklats till en djupt rotad tradition. Varvsverksamheten har bitit sig fast. En ny varvsepok tog vid, två bröder från Tjörn startade upp varvsrörelsen på nytt. Många sysselsattes och de 11

största fartygen som byggts i Oskarshamn och på ostkusten kom till under Tjörnbrödernas tid i Oskarshamn. Nästa varvsägare inriktade produktionen på nybyggen av aluminiumbåtar. Än idag finns det verksamhet på varvsområdet. Senaste, jag vill inte säga sista, fartygsbygget lämnade stapelbädden 1995. En ledig dag gick jag förbi Stadshuset, tog trappan upp till Långa soffan. Jag tittade mot varvsområdet och Kvarnberget där den gamla mjölkvarnen fanns en gång. Kom att tänka på min anfader. Han som kom inseglande som matros på skonerten Maja från Brantevik. Om han fått uppleva den breda och djupa Döderhultsviken idag hade han naturligtvis, redan när han passerat Klubb, sett de stora förändringarna i hamnområdet. Hela norra sidan av Döderhultsviken har genomgått en total förvandling. De nya kajerna på Norra sidan hade byggts utanför alla holmar och skär. Han hade blivit imponerad av Oceankajen med elva meters djup och de höga mobila kranarna. Månskensviken var igenfylld. Samma öde hade mött torrdockan och på platsen för den gamla mjölkvarnen fanns en vacker byggnad, Port Artur. Längre in i hamnen hade han upptäck att den gamla köpingen hade utvecklats till en modern stad. Skeppsbron med sina vackra byggnader och på Garnholmen som hade blivit Badholmen fanns en ny restaurang. På hans tid fanns en badanstalt på holmen. Hela hamnområdet sjuder nu av liv. På kopparverkstomten har en stor modern och till formen tilltalande byggnad uppförts. Det är den nya färjeterminalen som välkomnar resenärerna och godset till Gotland och Baltikum. Efter den stora saneringen av föroreningar har det åter blivit badbart vatten i inre hamnen. Nedanför de nybyggda bostadshusen på området för den gamla färjeterminalen har det skapats en badplats som blivit mer och mer populär och den gamla torrdockan nedanför Port Artur har åter frilagts och är nu småbåtshamn. I hamnområdet upphör aldrig utveckling och förändring. 12