Björn Nilsson (Doktorand i arkeologi vid Lunds universitet) Att utforska stämningar. Arkeologi inspirerad av Harry Martinson 1. Kulturarvets emotionella värden. Det låter vetenskapligt. Känslorna inför det förflutna, och deras värde för oss är väl vad som menas. Just kulturarvskänslor är kanske ett av de tyngsta argumenten för kulturmiljövården och även för arkeologin. Som arkeolog har jag alltså ett finger med i känslospelet. Jag skapar historiska situationer, platser och landskap. Det arkeologiska kulturarvet bärs fram dels av våra historiska skildringar och berättelser, dels av den faktiska autencitet och kontakt med det förflutna som arkeologin möjliggör genom sitt värv. Genom utgrävningar, karteringar och rekonstruktioner både skapar och upptäcker arkeologin en botten för känslostämningar. Inte minst den arkeologiska metoden i sig skapar förundran och beslöjar ämnet. Ge mig en spade och jag skall visa dig ett förflutet. Ge mig en värld av gamla saker och du får en nästan bortglömd berättelse av mig. Arkeologi är fantastiskt, arkeologi är magiskt. Jag har i det följande tänkt mig att nysta lite i det magiska, och i fundamenten som jag tror skapar arkeologiska stämningar. Låt mig inleda med något om naturarvets emotionella värden, som en parallellbild. 2. Det är vår ute. Nu är det påtagligt på allvar. Få är de som inte låter sig fyllas av känslor. Själv börjar min vår med att handböckerna över fåglar, skalbaggar, örter och smådjur åker fram efter vintersömnen. Det är som att just den första fjärilen måste slås upp, och återfå sitt rätta namn. Det är som om den nyvakna nyckelpigssläktingen, liksom blir ännu mer intressant när den fått ett vetenskapligt namn, och att den är tämligen allmän i Skåne, Blekinge, Halland och Östergötland. Jag har alltid tyckt att botaniska och zoologiska handböcker är riktig läsning, som kan göras från pärm till pärm. Det är en torr vetenskaplig prosa som ändå skapar stämning. Inte dödar jag vårkänslorna med entomologiska standardverk i handen. Låt oss tänka på hur denna naturprosa med självklarhet existerar sida vid sida med naturpoesin, naturlyriken. Den lyriska beskrivningen av naturen ställer inte på något sätt till det för biologernas prosaiska arbete. Nej, snarare är det tvärtom. Vi har lärt oss att förknippa den torraste länsstyrelserapport med naturens poesi. De har ett samband, det är som naturskyddet liksom stärks av poesin. Omvänt kan man säga att länsstyrelsens naturvårdare är vårdare av vårkänslor och alla andra situationskänslor som naturen framkallar. Utan deras mätningar, rapporter, åtgärder och bestämmelser utarmas de lyriska fundamenten i landskapet. Man kan då konstatera att subjektiva och lyriska beskrivningar tillåts stärka, besjäla och mänskliggöra naturvetenskapen. Det är strängt taget gott att vid sidan om länsstyrelserapporten kunna fånga naturens stämning. Stämningen är ett argument bortom den allmänna gränsvärdesdiskussionen, biotopklassificeringen och så vidare. Fundamentet till vår naturvård finner man i botten i en kärlek till en ren miljö och till den biologiska mångfaldens mosaik. 3. Finns det ett liknande samband inom det arkeologiska fältet? Hur förhåller vi oss till de poetiska dimensionerna av vår prosavärld? För komma vidare har jag vänt mig till Harry Martinson. Han är inte vetenskapsman, han är poet. Likväl forskar han. Han har kallat sig själv stämningsforskare och återvänder rätt ofta till just en poets teorier och metoder såsom vore de en avlägsen gren av vetenskapen och filosofin.
poeten strävar till att nå fullödiga uttryck, ett slags känslobevis för vad som från tid till tid svarar för den speciella och specifika riktighet som är stämningslivet. Hans vetande är janusbefryndat. Han vet genom vetenskapen att månen är ett dött stenklot utan spår av mulltäcke, hav eller atmosfär. Han kan till och med bygga en dikt direkt på detta förhållande och därmed hjälpa vetenskapen att förstärka den vetenskapliga visionen av fenomenet månen. Men samtidigt vet poeten på ett sätt som har med känslans fullständiga realitet och verklighet att göra att månen är glödande färgvarm och den känsloövertygande motsatsen till allt stendött, där den stiger över de dimdraperade ängarna i augusti. [Martinson, ur Utsikt från en grästuva (1963:99f)] Så har vi det svart på vitt: dikt är aldrig vetenskap. Helt tvärtom. Dikt är aldrig vetenskap men just därför är den så viktig för vetenskapen. Precis som diktaren har sitt janusansikte har vetenskapsmannen sitt. När jag undersöker flintavslag från en stenåldersboplats undersöker jag inte tingen som sådana utan indirekt de människor och de händelser som har gett upphov till dem. Därför kan man intressera sig för flintavslag utan att vara galen. I bakhuvudet ligger en önskan att resa i fantasin och att skapa inre berättelser. Utan dikten skulle arkeologin handla om stendöda ting, om stendöda landskap och förflydda händelser utan egentlig handling: den skulle vara en sorts geologi över människan. Man kan då konstatera att vetenskapen inte skulle finnas utan dikten, eftersom dikten göder nyfikenheten och vetgirigheten. Det gäller för vetenskap i allmänhet. Ingen eller få har intresse av att ägna sig åt flinta i sig. Intresset för flinta föds ur intresset för berättelser och fantasier, inte ur en önskan att ordna och klassificera, åtminstone i de flesta fall. På så sätt är dikt och vetenskap inte bara släkt, utan också beroende av varandra. Likväl som Martinson försöker göra tinget, händelsen eller fenomenet rättvisa genom stämningar (ibid:100), borde humanvetenskapen göra verklighetens stämningar rättvisa genom sin utforskning av tingen, händelserna och fenomenen. I en nyutgåva av några av Martinsons naturessäer, skriver Bror Emil Johnson i eftertalet flerfaldigt träffande om Martinsons betydelse av ordet stämning: Ordet stämning bör hos Martinson uppfattas som det sinnestillstånd som uppnås genom ett uppmärksamt och ytterst sensibelt aktgivande med alla sinnen inför naturen. Samverkan av alla de komponenter som medverkar till varje ögonblicks unicitet. Stämning i sådan mening som ligger i uttrycken välstämda instrument, exakt samklang. Om ordet i vårt vardagsspråk ofta har nyans av oklarhet och luddighet är det hos Martinson tvärtom uttryck för sinnesskärpa, höggradig koncentration och en form av bortomspråklig kommunikation som vi nog i enlighet med författarens råd bör försöka undvika att kalla mystik. Martinson förnimmer att det i naturens mångfald döljs ett språk av underliggande strukturer som vi ännu inte förmår uppfatta eftersom vi är fångna i vår arts evolutionära begränsningar [Johnson, ur Det allestädes närvarande. Efterord i Harry Martinsons sammanlagda utgåva Naturessäer (2000:383)] Och om det nu är så att dikten och vetenskapen i verkligheten har en gemensam grogrund där de möts och som är betydligt mer komplicerad än vad som går att uttrycka med prosaiskt språk, så borde denna situation vara av stort källkritiskt och tvärvetenskapligt värde. Det torde vara en sysselsättning lika självklar som den naturvetenskapliga tvärvetenskapliga ansatsen
inom humaniora, där vi lär oss hantera kvantitativa och objektiva principer. Detta vill säga: utan en egentlig stämningsutforskande ansats inom humaniora torde själva kopplingen med dikten och fantasin vara lättare att förbigå, därmed riskerar vi att mista vår vetenskapliga själ, vår vetenskapliga livsgnista och vår människonära humanistiska ansats. Och med detta även sagt: arkeologen är inte en poet. Låt oss åtminstone inte hålla på med det som effektsökeri. De poetiska grundtonerna i vårt värv är alltför viktiga för att vi skall taffla i poesi, installationskonst och skönlitteratur. Det är få som klarar av att hålla båda bollarna i luften. 4. I vardagen och på nära håll finner man arkeologi främst i två miljöer: i jorden och på museer. Jordfynden görs oftast under kontrollerade former, under den arkeologiska grävningen. Där kan de arkeologiska tingen och platserna betraktas helt nära. Av alla och i vardagen. Från och till jobbet eller under lunchärendet. Där finns inget monterglas som skiljer oss från det förflutna. Man får den äkta känslan att historien finns nära oss och runt omkring oss. Här skapas stämningar. Jag vill påstå att det är detta som gör arkeologiska grävningar så välbesökta. Ofta hänger folk sig kvar vid grävplatsen länge och återkommande. Och jag har en känsla av att det är människor som rätt sällan besöker det arkeologiska museet. Det händer något med de arkeologiska tingen på vägen till museet. Fornsakerna börjar förändras, från levande historiska spår till utvalda museala ting. Det som kommer fram ur de schakten blir genast vår gemensamma kulturhistoria och ges ett starkt beskydd. Men samtidigt distanseras tingen från det allmänna och vardagen. Man kan påstå att de arkeologiska tingen, när de väl kommit till museet är rätt svåra att närma sig. De tillhör nu i all evighet den statliga kulturarvsförvaltingen, och bör helst förstås genom utbildade resonemang. Det nära och enkla förhållandet till fornsakerna är brutet och den speciella stämningen som man kan inkänna på den arkeologiska platsen har delvis gått förlorad. I museets samling skapas ett nytt spänningsfält mellan betraktare och ting. Den traditionella museala ordningen laddar stämningen med beskydd, distans och djupaste allvar. 5. Låt oss söka de enkla, de veka och ömma stämningarna. Så låter Martinsons livsprincip. I Martinsons prosastycke Dödens visshet för alla ur Svärmare och Harkrank från 1937, följer en reflektion över fenomenet historia och historien. Här finner man ett kraftigt ställningstagande. Det är heroismen och människans jakt efter det storvulna som angrips. Och detta är för arkeologin riktigt intressant, texten rymmer flera viktiga poänger. I korthet: Döden är allas visshet. Den upphäver på så sätt historien genom att alla står den nära, och ägs av den. Där skimrar inga Alexandrar, och med döden upphör de tidsliga, rumsliga och samhälleliga avstånden i vårt varande. Martinson synar det heroistiska historieskrivandets strategi. Genom att en egen tid blir utnämnd sekunda får historien makt, och den som skriver historien likaså. När det är den stora historien, den heroistiska historiens blad som skrivs bör man ana oråd. De heroistiska myterna gör dig själv och din tid liten och poänglös, sekunda. När alldaglighetsmotivet eller dödens visshet för alla skingras stiger alexandrarna, de vapenrasslade, lätt fram med sina myter om Tidernas Tider. Martinson igen: Sådana myter kan man leva på ett tjogtal år om man har livets nödtorft. Under sådana på myter vilande perioder förbereder man konstlade försök att göra historia, arbetar sig upp ur det sekunda, skapar efter mytens dunkla linjer och producerar med svärdet. Hur hör man inte under sådana tider det underliga ropet: Vi gör historia, vi skapar historia! Som om livet vore en lerpotta, som om inte det väsentliga i historien vore en passadiskt böljande akt ur organiska nilar, till sitt väsen tysta och oåtkomliga för de
heroistiska notariaten, vilkas medlemmar likt Narkissos endast älska att spegla sig själva i historien, förlåtande den heroistiska historiens grundfel och därmed sig själv. [Martinson ur Svärmare och Harkrank (1937:27)] Sagt 1937, ännu hållbart, tyvärr fortfarande aktuellt. Fortfarande görs historia. Blickarna framåt, sneglar tydligt bakåt. Och det var bättre förr-frasen lever. Martinson blev lycklig när forskarna fann att rådande uppfattningar inte stämde och att man var tvungen att försämra historien. Om man försämrar en historia visar det sig att man inte överskattar och förskönar det flydda, och kanske att man inte räds det är bra nu-frasen. Likväl som arkeologin och kulturarvsfundamenten bör präglas av en förståelse och vurm för det enkla och veka, måste en förståelse inför livet självt såsom enkelt, vekt och ömt finnas. Detta är naturligtvis en ren konsekvens av den antiheroistiska principen. Det är tydligt. Vi måste ständigt öva oss i att skriva den långa historien, utan att falla för den stora historien. Som arkeolog innebär det att jag inte bör jaga sensationerna: det största, äldsta och mest unika. Åtminstone innebär det att jag, samtidigt som jag letar efter den högljudda historien, skall leta efter de tysta människorna omkring. Arkeologin har en fördel. I motsats från många andra historiska vittnesbörder består det arkeologiska källmaterialet främst av vardagligheter, inte högtidligheter. Och med all önskvärd retorisk tydlighet: för arkeologin är latrintunnan flerfalt mer värd än guldspännet. Man kan till och med fråga sig: Vilken historia skapar vi utan vardagen och det lilla, nära? De monumentala händelserna, överdrivna redan från början. Martinson säger: Det är svårt att skildra höga berg så de inte blir löjliga. Jag kan bara hålla med. Vi bör hålla oss nära människan. Att söka den antiheroistiska och vardagsbejakande arkeologin är ett gott mål. 6. Arkeologin är inte högtidlig utan vardaglig i sin historieskildring. Inte minst genom sin jordiga begynnelse. Vi har en prosa av utredningar, rapporter, avhandlingar, dokumentationshandlingar, fornlämningsregister. Det är på sätt och vis en skildring av det förflutna enligt martinsonska principer. Skall någon stämning, känsla eller emotion kallas för arkeologisk så är det den jordluktande platsnära. Och den verkar direkt stämningsskapande även på icke-arkeologen. Frampreparerandet av förhistoriska stratigrafier är ur den synvinkeln en ren stämningsutforskning. Det är tacksamt och positivt förebådande att den arkeologiska metoden, den mest prosaiska och jordnära, väcker de starkaste känslor. Så: hur kan vi då bevara jordarkeologins stämningar, och ta de med oss in i guldrummen? Vi kan titta på den martinsonska naturskildringen. Han skriver i Utsikt från en grästuva: framför allt är naturskildringen en litteraturart vars främsta uppgift är att ständigt nyväva de sensuella banden mellan naturen som allmänfattlig totalitet och människosjälen. Naturskildraren är en konstnär som, på ett sådant sätt att det verkar nytt, kan meddela de enkla sanningarna att gräset är grönt, att göken gal och att solen glittrar på vattnet. (1963:12f) Jag är väl naiv, men på samma sätt vill jag tro att arkeologen ibland verkar. Upprepande visar vi människan att hon har ett långt och brokigt förflutet, att det förflutna finns med oss, på gott och på ont. Om naturskildringen skapar ett rumsligt förbund mellan människa och naturen, så verkar arkeologin som ett tidsmässigt förbund mellan det levande och det döda. Martinson säger: Rik nyansering inom ramen för en lugn helhetsrytm är vad naturskildraren i allmänhet
önskar få fram (ibid:14). Det tror jag även bör gälla arkeologins skildringskonst. Hur skall vi kunna hålla oss trovärdigt mänsklighetsutforskande om vi ständigt letar efter det episka dramat? Hur skall vi kunna bidra med trovärdig kunskap om människan om vi framhåller det pojkboksaktiga mysterielösandet som förebild. Det finns andra sätt att hitta och berätta fängslande historier. Ge mig guldrummet för en månad, och jag skall fylla det med spår av liv som inte bara bländar, utan också visar ett kulturarvs enkla och ömma känslostämningar. Om människan i sin vardagliga storhet och litenhet. Jag tror att det går, och det görs väl också då och då. 7.Jag säger inget nytt. Men själva upprepningen, och återupprepningen, av vissa grundprinciper är väl just tänkandets sätt att bli kulturarv. Och jag hoppas inte att jag raljerat. Det är inte meningen. Jag tror på variationen av historieskildringar. I mötet dem emellan uppstår tankar. Men jag tror också att det vi behöver öva oss i det lågmälda. Där är vi som bäst, och där är vi utmanande. Arkeologi kan vara fantastiskt, och arkeologi kan vara magiskt. Är jag naiv? Jag tror på arkeologin som humanism och som synsätt. Aldrig har vi väl haft en större vetenskaplig frihet. I en avhandling: GIS, GPS, diktanalys, metallanalys, pollendiagram, stratigrafi, närgångna föremålsstudier, överblickande landskapsstudier. Det är i sanning helhetsforskning. (mars 2003)