Arkivhandling - exponering på olika sätt. Utställningar Mikrofilmning

Arkivhandling - exponering på olika sätt. Utställningar Mikrofilmning STEN KÖRNER I denna uppsats redovisas två av Landsarkivets i Visby ( ViLA) viktigaste samarbetsprojekt med baltiska arkivinstitutioner: arkivutställningar och mikrofilmning. ViLA har därjämte deltagit i en lång rad andra aktiviteter: forskarutbyte, seminarier, symposier och konferenser, artikelskrivande, försöksverksamhet, bokbinderisamarbete m m. Artikeln bygger på det material, som förvaras i ViLA: s ärobetsarkiv under dossiernummer S 002, vilket för åren 1988-1995 omfattar en dryg hyllmeter. I Arkiv Samhälle Forskning 1991:1 och 3, NordiskArkivnyt 1990 och framåt samt i Riksarkivets och landsarkivens årsböcker 1993 och 1995 har delar av utställningssamarbetet berörts. Bakgrund kontakter landsarkivet i Visby och Baltiska arkivinstitutioner Hösten 1988, då man i Östeuropa fick en allt starkare känsla att Sovjetimperiet stod inför ett kommande sammanbrott, beslöt Tartu universitet i Estland att söka öppna de vetenskapliga förbindelserna med det fria Europa. Till kontaktpartnervalde Tartu universitet det dåvarande Västtyskland- otvivelaktigt därför att man i Estland uppfattade Västtyskland som Centraleuropas starkaste och intressantaste utvecklingsstat. Inom Västtyskland föll valet på den nordligaste förbundsstaten, Schleswig-Holstein, där det vid Christian-Albrechts- universitet i Kiel finns en stor historievetenskaplig institution, där exilesten och den tidigare göteborgsdocenten Hain Re bas sedan 8o-talets början är professor och chef för den skandinaviska avdelningen. 25 tyska forskare inbjöds att komma till Tartu på en studieresa, som kom att omfatta också besök i Tallinn och Riga. Som ende inte tysk kom jag att ingå i den inbjudna tyska forskargruppen. Bakgrund till att jag kom att ingå var det förhållandet att ViLA alltsedan

1981 byggt ut forskarförbindelser med västtyska universitet på historievetenskapens område. Unga västtyska forskare på doktors- och magisteravhandlingsnivå hade inbjudits att med undertecknad som formell studieledare på gotländsk och svensk mark skriva sina avhandlingar med anknytning till gotländsk historia. Valet av avhandlingsämnen har berört både medeltid, 1700-tal och 18oo-tal. Resan genomfördes i februari 1989. I programmet låg bl a att besöka förutom historiska institutionen vid Tartu universitet också motsvarande institution i Riga samt Historiska arkivet i Tartu. Helt utanför programmet beslöt jag att på egen hand försöka besöka stadsarkivet i Tallinn. Vid denna tid var det ännu förbjudet att utan tillstånd från Moskva besöka sovjetiska arkivinstitutioner. Sådana tillstånd kunde man ra vänta på årsvis - om de över huvudtaget beviljades eller ens besvarades. Jag hade tur-den ordinarie chefen, senare beskriven för mig som en relikt från Brezjnevepoken, var inte i tjänst den dag, då jag avlade mitt besök i Tallinns stadsarkiv. I stället togs jag emot av två unga arkivtjänstemän, som kom att bli mina personliga vänner - Urmas Oolup, numera chef för arkivet, och Kaja Altof, nu gift T elschow i Tyskland. Samtalet oss emellan kom att att vara flera timmar. Händelserna häromkring har jag tidigare berättat om i Arkiv Samhälle Forskning Hemkommen skrev jag i reserapport den 3 mars 89 till riksarkivarie Sven Lundkvist bl a följande (ViLA dnr 244ll989 S 002): "Jag är nu lyckligt återkommen från min arkivresa till Estland och Lettland! Inför resan hade jag inte ställt mina förhoppningar särskilt högt, eftersom jag inte hade något officiellt intyg från Dig att företräda arkivväsendet som helhet och eftersom jag bara var en liten del i en västtysk delegation. Trots det måste jag säga att resan blev en framgång, ja t o m en succe. Min ambition var den relativt blygsamma att söka finna yngre forskare i karriären, som var intresserade att forska i Landsarkivets i Visby material, och att ffi en första överblick över arkivmaterial, som kunde vara av gotländskt intresse att filma. Som framgår av landsarkivets PM nll989 nåddes mycket mer än bara detta.-. Det. mest fantastiska var förslaget om samarbete med stadsarkivet i Tallinn och utbyte av utställningar. Precis då jag lämnade Estland fick jag skriftligt förslag härom. J ag kommer att dra i alla trådar för att detta skall komma till stånd. Tallinnutställningen har emellertid inte bara Visbyoch Godandsintresse. Lämpligt är väl också att utställningen därefter kan visas även i Stockholm. Här kommer jag främst att tänka på 50

Riksarkivet, vår moderinstitution, och stadsarkivet i Stockholm, som ju liksom det aktuella arkivet i Tallinn är ett stadsarkiv. Men jag förstår redan att också andra parter i Stockholm gärna visar utställningen.-. ÄI Riksarkivet intresserat av att också ra Tallinnutställningen till sig? -. Vilka konkreta planer för baltisk filmning finns i Riksarkivet. Lämpligt är väl att vi samordnar våra filmningsplaner?" I telefonsamtal med Kari Tarkiainen och Helmut Backhaus, båda med starkt engagemang i baltiskt-svenskt arkivsamarbete, fick jag klart för mig att Riksarkivet var intresserat att ra en estnisk arkivutställning visad i Stockholm. Samma reaktion visade dåvarande krigsarkivarien Erik Norberg. Från Stockholms Stadsarkiv skrev dess dåvarande chef Leif Gidlöf följande (ViLA dnr 287II989 So02 ): "Mina varmaste gratulationer till bedriften att ra till stånd i varje fall en öppning mot ett forsknings- och utställningsutbyte med de baltiska staterna. Naturligtvis är vi här intresserade av att efter Visby ra möjlighet att visa den planerade utställningen från Tallinn." Styrkt av att ha Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv och Krigsarkivet i ryggen kände sig ViLA berett att gå vidare i sitt baltiska kontaktarbete. De huvuduppgifter, som skisserades i det ovan relaterade brevet till Riksarkivet - utställningar och mikrofilmning- har blivit de två tyngsta uppgifterna i kontaktarbetet. Därjämte har en rad andra arbetsuppgifter tillkommit. I den fortsatta framställningen skall jag koncentrera mig till utställningar och mikrofilmning. Utställningssamarbete Den inledande fasen Numera torde de flesta svenska relationer till de baltiska staterna vara relativt normaliserade- det är dock fortfarande mången gång komplicerat att passera en baltisk statsgräns med statshandlingar, mera om detta senare, men 1988-1989 var läget för att föra statshandlingar över gränserna synnerligen komplicerat och detta på ett sätt som vi närmast berörda numera nära nog förträngt. För det första var det förbjudet att föra sovjetiska statshandlingar utanför Sovjetunionens gränser. För det andra var det inte möjligt att etablera en 51

normalt fungerande samarbetsrutin med en sovjetisk arkivinstitution utan Moskvas tillstånd. För det tredje fanns det inga enkla förbindelselinjer att föra materialet över. Mellan Tallinn och Stockholm fanns 1989 ingen båtförbindelse. Materialet skulle behöva föras från Tallinn med fartyget Georg Ots till Helsingfors och därifrån via färja till Stockholm och slutligen med båt från Nynäshamn till Visby. Det säger sig självt att försäkringstagandet och säkerhetsåtgärderna blir komplicerade i en resrutt med så många olika transporter. Det brev, som jag fick från de två tjänstemännen i Tallinns stadsarkiv, var försiktigtvis inte skrivet på institutionens officiella papper (ViLA dnr 245/ 89 S 002). Brevet hade formen av ett privatbrev och fråga är om det egentligen hade de överordnades öppna eller tysta godkännande. Vad som framfördes i brevet betecknades blygsamt som ""Unser erstes inoffizielles ''Angebot"". Snabbt fick jag lära mig hur strikt man också i ex-sovjet skilde mellan officiella och inofficiella brev. Ett handskrivet brev anses ytterst sällan vara ett officiellt brev. Motsatt gäller att handskrivet brev vill ge en signal om att brevskrivaren skriver i ett ärende, som kan eller bör uppfattas som känsligt. Flera av de handskrivna brev, som jag fltt under nu nästan nio års kontakter med baltiska och ryska tjänstemän, är uppenbarligen inte skrivna på arbetsplatsen. I det egna hemmet eller på utrikes resa har man känt en större avskildhet och samtidigt inte haft tillgång till skrivmaskin. Det estniska brevet inledde med att förklara de berörda tjänstemännens glädje över det oväntade svenska besöket: "nach Ihrem Besuch in unserem Archiv, der fur uns ein unerwartetes, aber sehr angenehmes Ereignis war, haben wir nochmals eventuelle Formen der von Ihnen vorgeschlagenen Kontakte zwischen dem Tallinner Stadtarchiv und Landesarchiv Gotland gesprochen. Unserem Meinung nach könntenarchivalienausstellungen in Visby und Tallinn der Auftakt (oder einer der ersten Schritte) dieser Beziehungen sein." Man pekade vidare på det tallinska materialets rikhaltighet med en mängd konkreta exempel. Men avslutningsvis smög sig lite pessimism in: '~le technischen, juridischen, politischen und anderen Probleme, die im Zusammenhang mit diesem Projekt ja sicher entstehen werden, können wir uns jetzt nicht einmal vorstellen. Wir hoffen doch, dass die Problem e lösbar sind, insbesondere wenn das politische Klirna weiterhin mild bleibt oder gar besser wird." 52

Försäkringar Ett särskilt och långt kapitel skulle kunna skrivas, om hur försäkringar bör tecknas i internationellt utställningssamarbete och då särskilt med Östeuropa och Baltikum. För det baltiska material, som visades i Sverige 1990-1994 genomförde jag principen att det skulle försäkras av respektive utställande institution i Sverige. Detta var i allmänhet inget större problem, om den utställande svenska institutionen var ett museum. Därjämte var samma material också försäkrat genom respektive baltisk stat, där vi på svensk sida betalade en betydlig del av försäkringen. Jämfört med svenska förhållanden var dock försäkringssummorna relativt blygsamma. Att teckna försäkringen i Baltikum kunde vara komplicerat, särskilt i början av vår samverkanstid. Under sovjetisk period hade man i de baltiska staterna, liksom i det övriga Sovjetunionen, ett försäkringsbolag lngostrakh. Numera har inhemska baltiska försäkringsbolag bildats. När jag Den estniska arkivutställningen i Sverige I990-I99I var den forsta utställningen utanfor det forna Sovjetunionen sedan I940. Arkivhandlingarna forsäkrades i den dåvarande sovjetiska forsäkringsfirman Ingosrrakh. llärenbartden inledande sidan av forsäkringsdokumentet. Foto Kurt Eriksson. 53

Landsarkivarie Sten Körner, riksarkivarie Erik Norberg, överdirektör Veronika Karkleliene, arkivchef Laima Tautvaisaite och ambassadör Ro muaidas Kalonaitis vid invigningen av uställningen Litauen - Sverige i Riksarkivet september I996. Foto Britta Joneli Ericsson. var med och förhandlade i Tallinn om den försäkring, som skulle tecknas för den estniska utställningen i Sverige 1990-91, var alla försäkringsvillkor och information, den senare med synnerligen finstilt stil, skrivet på ryska. Redan svenska försäkringsvillkor kan ibland vara svåra att tolka. Tolkning av sovjetiska försäkringsvillkor är än mer komplicerat, i synnerhet för den, som endast har begränsade kunskaper i ryska. Hos Ingostrakh i Tallinn föreslog jag att en del av försäkringssumman skulle betalas i rubel, en annan i tysk eller amerikansk valuta. Jag hoppades att härigenom något minska kostnaden. Den lokale representanten för Ingostrakh i Tallinn kunde tydligen inte fatta eget beslut i en såpass enkel fråga. Han ringde därför på raspig telefonlinje upp Moskva, presenterade kortfattat problemet och överräckte raskt telefonluren till mig. Moskvatjänstemannen var en äkta sovjetisk byråkrat, i enlighet med sin tradition helt oförstående för min begäran och utan varje känsla för att delta i ett arkivhistoriskt betydelsefullt skeende. Det blev blankt avslag. Någon antydan om besvärshänvisning gavs naturligtvis inte. 54

Arkivchef Laima Tautvaisaite, landsarkivarie Sten Körner och överdirektör Veronika Kark/eliene flankeras av två litauer boende i Sverige. Vid invigningen av utställningen Litauen - Sverige i Riksarkivet. Foto Britta Joneli Ericsson. Lyckan står som bekant den djärvom bi. Den estniska utställningen visades i Sverige på fem orter, den lettiska på sex och den litauiska på sju orter. På ingen ort och under alla transporterna såväl inom Sverige som mellan Sverige och de baltiska staterna uppstod något förhållande, som påfordrade att jag gick i närkamp med den sovjetiska/postsovjetiska försäkrings byråkratin. Det gällde också att teckna försäkringar för de svenska arkivutställningarnas visande i Estland, Lettland och Litauen. Härför kunde jag inte få någon hjälp från de baltiska arkivinstitutionerna och deras generaldirektioner. En kontakt med det svenska kul turdepartementet (Hans Sand) visade att gällande svenska garantibestämmelser ~ndast omfattade utställningar i utlandet i regi av svenska centralmuseer. Frågan var emellertid under övervägande om garantin skulle kunna omfatta också andra kulturinstitutioner. Att vänta på resultatet av sådana överväganden fanns det naturligtvis inte tid till. Jag fick lösa den aktuella frågan i annan ordning. 55

Kommunikationsforhål/anden Alla de av Tallinn noterade problemen löstes efter hand. Det skulle föra för långt att närmare gå in härpå. Ett alldeles särskilt och vardagsnära problem var hur man skulle nå varandra, när respektive parter satt i Visby och Tallinn. Samma problem skulle senare dyka upp i än högre omfattning i Visbys förbindelser med Riga. När så kontakterna slutligen upptogs också med Litauen hade den tekniska utveckligen gått vidare - nu hade möjligheterna att nå varandra med telefon, fax och brev förbättrats åtskilligt. Telefonlinjerna fungerade egenartat. Telefonen kunde oupphörligt ge upptagenton. När omsider någon svarade, uppstod ibland språkliga problem, när den svarande enbart behärskade det egna landets språk plus ryska. En speciell egenhet, särskilt praktiserad i Riga, är att den svarande eller den uppringande snabbt och utan vidare ceremonier slänger på luren mitt under pågående samtal. Efter att ha bott privat i många omgångar i de baltiska huvudstäderna tror jag mig veta varför samtal ofta abrupt avslutas. Det förekommer ideliga fel uppringningar, som synes bero av dels tekniskt lågkvalitativa ledningar, dels av att man vid denna tid ännu ej hade några telefonkataloger. En utväg för mig blev i denna situation att sitta på landsarkivet om kvällarna mellan sju och nio och söka kontakt med den aktuelle personen på vederbörandes hemtelefonnummer. Några faxmöjligheter fanns självklart inte under de första åren. När så faxar kom i bruk också i Baltikum, var linjerna under kontorstid överbelastade. Utvägen för min del blev att sända fax på fredagkvällar samt lördagar och söndagar, en tid då ju i allmänhet företag och myndigheter inte kommunicerar med varandra. Under de tre-fyra första åren av mitt baltiska kontakttagande var det inget ovanligt att en faxsändning kunde ta 4-5 timmar att expediera. Lyckligtvis finns det ju också annat att göra i ett landsarkiv, medan man bevakar faxen! Även att skicka brev hade sina komplikationer. Brev mellan Visby och de baltiska huvudstäderna behövde en till tre veckor att nå fram. Många brev kom överhuvudtaget inte fram. Jag satte i praxis att skicka särskilt viktiga brev i två, tre och fyra olika postomgångar med ett par dags mellanrum. Noteras kan att det är än mer komplice,rat att ha kontakt med Ryssland. I ett fax, inkommet från Moskva till Landsarkivet så nära i tiden som den 31 juli 1996 skrivs bl a följande: ''At last I am sending you my artide -. I hope the Swedish embassy will help me to send it as the disket is sure to be ruined while passing through our post services." 56

Transporter Att föra arkivhandlingar mellan de baltiska staterna och ut och in i Baltikum, i vårt fall mestadels över Tallinn, förde många praktiska problem med sig. De baltiska staterna har i sina nya lagar tagit bestämmelsen att de egna statshandlingarna inte f"ar föras utanför det egna landet. Bestämmelsen är naturligtvis riktad mot Sovjetunionen/Ryssland, som med skäl misstänks för att ha fört baltiska arkivbestånd till Sovjet/Ryssland. Denna nya lagbestämmelse innebar principelit dödsstöten för iden att genomföra baltiska arkivutställningar i Sverige. I en av de baltiska staterna konstaterade generaldirektören att landets lag förbjöd generaldirektionen att tillåta att dess arkivmaterial fördes utomlands och i vårt fall alltså till Sverige. Mitt omedelbara svar blev att i sådant fall fick väl den planerade utställningen inte komma till stånd, trots allt det arbete som redan förberedelsevis utförts. Vid mitt samtal med generaldirektören påföljande dag konstaterade denne att den aktuella bestämmelsen givetvis fortfarande gällde, men att den kanske just i vårt fall inte skulle behöva tillämpas. Genomgående begärde jag att tillstånd för att ta ut och in arkivhandlingar skulle skrivas på landets officiella språksamt på ryska. Att ra intygen skrivna på engelska eller tyska är föga meningsfullt, eftersom baltiska tullare och gränspoliser endast i begränsad omfattning kommunicerar på dessa språk. Ofta lovade man mig att skriva intygen på resp officiellt språk plus ryska. Likafullt kunde jag samma dag, som min avfärd skulle ske från den baltiska huvudstaden, ra det begärda intyget enbart skrivet på det aktuella landets. officiella språk. När man kommer med en arkivutställning i bakluckan på en vanlig personbil (under alla bilresorna färdades jag tillsammans med Kjell Olsson,ViLA i den senares bil), fick vi nästan alltid öppna bakluckan. Att i en sådan situation berätta om Sveriges arkivsamarbete med de baltiska staterna var nästan alltid en kinkig pedagogisk uppgift. Ingen av våra många tullare och gränspoliser hade sannolikt tidigare hört talas om transport av statliga arkivhandlingar. Normalt kan, när map med varor/motsv passerar en gräns mellan två baltiska stater, gränspasser~de ta fem till sju timmar. Kommer man med arkivhandlingar, kan väntetiden ta ytterligare tid. I några fall har dock gränspasserandet skett påfallande snabbt. Man vet aldrig, när man närmar sig gränsen- hur väl förberedd manär-vilken tid man kommer att ra sätta av vid gränsen. Särskilt problematiskt blev gränspasseran det på den allra sista arkivtransporten i maj 1995. då vi från Vilnius över Riga och Tallinn skulle föra tillbaka 57

Landsarkivarie Sten Körner talar, med hjälp av tolken Rasa Sakalaite, vid invigningen av arkivutställningen Litauen - Sverige i Nationalbiblioteket i Vilnius oktober I995- Vid väggen ambassdör Stellan Ottosson, riksarkivarie Erik Norberg, generaldirektör Gediminas Ilgunas och chefitjänstemän vid Nationalbiblioteket. Foto Britta ]onell Ericsson. det svenska arkivmaterial ( 12 dokument från Riksarkivet och 13 dokument från Krigsarkivet). som deltagit i den litauisk- svenska arkivutställning, som ägde rum i Vilnius och Kaunas hösten 1994. Några dagar tidigare hade Kjell och jag besökt den litauiska kuststaden Klaipeda och där bott hos föräldrarna till en högre arkivtjänsteman i Vilnius. Vid frukosten inför vår avfärd överlämnade vår frikostige värd i stundens hänförelse, var sitt horn- av älg som det då sades- till Kjell och mig. Jag försökte protestera mot gåvan med hänvisning till de problem man kunde räkna med vid gränspassagerna (återresan skulle gå igenom Litauen, Lettland och Estland tillbaka till Sverige). När vi for ut ur Litauen accepterades till nöds transporten av arkivmaterial. Hornen emellertid! Hade vi köpt dem? Svar nej. Hade vi själva skjutit djuren? Svar nej. Hade vi jaktlicens?. Svar nej. Allt högre befäl tillkallades, alla med små insikter i de vanligare västeuropeiska språken. Jag försökte förklara att det var en gåva. Misstrogna ansikten omgav mig. Hur gamla var 58

hornen? Mycket gamla, sade jag. Mer än 50 år? Nej, sade jag bestämt. Detta löste passeringsfrågan. Hade hornen varit mer än 50 år, skulle lagen, som förbjuder utförsel av kulturobjekt, varit tillämplig. Hemkommen till Visby, höll jag föredrag i min Rotaryklubb om Landsarkivets aktuella förbindelser med Baltikum. Den omständigheten att jag medförde mitt horn medverkade att den efterföljande diskussionen fick en kraftig slagsida. De, som yttrade sig efter mitt föredrag, koncentrerade huvudsakligen sitt intresse på frågan om det var älghorn eller möjligtvis hjorthorn. Kjell har sitt horn i den egna bostaden, jag har sedan lång tid tillbaka överlämnat mitt horn som gåva till ViLA, där det kan beskådas i biblioteksrummet. Det protoko/ära Särskilt de första åren var nyttiga för mig vad gäller betydelsen av korrekta protokalära former. När den estniska utställningen skulle visas i Sverige 1990-91 var Estland ännu ej erkänd självständig stat. Vid flera tillfällen ställde den utställande institutionen i Sverige frågan till mig hur och i vilken omfattning estnisk flaggning kunde ske. Här gällde det för mig att hänga med i media för att kunna förmedla aktuell information och att ha kontakt med det svenska utrikesdepartementet. Transporten mellan Tallinn och Visby av det estniska arkivmaterialet löstes slutligen så att ett estniskt museum, som förfogade över en mindre båt, tog över det oersättliga estniska materialet till Visby. När man löpte ut ur Tallinns hamn skedde det lagenligt under sovjetisk flagg, men när man närmade sig Visby halades den sovjetiska och hissades den estniska flaggan. Det var okänt, helt säkert för oss gotlänningar och sannolikt också för den estniska besättningen, när den lilla estniska båten skulle orka fram till Visby i den sena fredagkvällen. Tryggve Siltberg, som i åtskilliga timmar väntade i Visby hamn på båtens ankomst var klok nog att inte inleda den estniska kontakten med anmärkning att båten var inkorrekt flaggad. Den svenska tullen och gränsbevakningen hade heller inga synpunkter. De var helt enkelt inte på plats i det historiska ögonblick, när från det forna Sovjetunionen stadiga arkivbestånd fördes utomlands för första gången efter 1940. Snart nog kunde dock erforderlig tullare uppjagas. När så småningom de första svenska beskickningarna dök upp i Baltikum var det en viktig fråga hur skrivningen av adresser till dessa institutioner skulle utformas. Sålunda skrev det svenska utrikesdepartementet den 28 januari 1991 till mig (skrivelsen är undertecknad av Berndt Fredriksson): 59

"Till detta en kort kommentar, som kan förefalla bagatellartad, men som har stor betydelse i diplomatiska protokalära sammanhang. Vår representation i Riga och Tallinn består av ett avdelningskontor på vardera stället. Dessa båda kontor utgör organisatoriskt en del av vårt generalkonsulat i Leningrad. Korrekt adress till dessa är således generalkonsulatet i Leningrad, avdelningskontoret i Tallinn respektive Riga." I den tid, som var då, fick både det svenska utrikesdepartementet och VilA balansera på smallina för att inte irritera ryssarna eller förödmjuka balterna. Utvärdering av utställningssamarbetet Som anges i inledningen till de olika utställningsskrifterna hade de baltiska arkivutställningarna dubbelt syfte. Det ena var att i Sverige och Baltikum väcka intresse för svensk-baltisk historia. Det andra syftet var att initiera forskning i varandras länder. Rörande det andra syftet kan konstateras att en god början redan inletts. Litauens äldsta arkivhandling har nyupptäckts, en tidigare okänd gotlandsskildring från r6oo-talet har presenterats för gotländsk och svensk publik, den ryskspråkiga versionen av Smolenskfördraget 1228!29 har presenterats i västeuropa och estniskt arkivmaterial har använts i finsk disputation med Kari Tarkiainen som opponent. Förhoppningsvis skall utställningsskrifterna också i fortsättningen spela samma roll. Ett problem är dock att göra dessa skrifter kända för en större publik. Dels är de olika upplagorna relativt begränsade, dels ibland svåråtkomliga. Respektive institution i Baltikum har ett lager av skrifterna liksom VilA. Det finns dock inte något bokförlag, som spelar en samordnande roll. Rörande det första syftet- att väcka intresse för svensk-baltisk historia i respektive länder- är det betydligt svårare att mäta mål uppfyllelsen. I VilA (under S 002) har jag samlat största delen av de tidningsartiklar, som åtföljde de tre utställningarnas visande i vårt land. En andra omgång härav har jag överlämnat för Estlands del till stadsarkivet i Tallinn, för Lettland till Historiska arkivet i Riga och för Litauen till Historiska arkivet i Vilnius. För de svenska utställningarna i de tre baltiska staterna har jag begärt och erhållit artiklar, som skrivits om utställningarna. De förvaras nu i VilA i Soo2. Det är välbekant att arkivutställningar ofta har svårigheter att slå igenom i det strida mediebruset. Särskilt svårt är detta naturligtvis i huvudstäderna. Öppnandet av utställningarna har genomgående varit väl medialt förberett på de olika orterna. I god tid har ortens tidningar fått utställningsskriften för en första inläsning med åtföljande inbjudan till vernissage. Intressanta 60

sidaarrangemang till utställningsöppnandet har presenterats i sång, musik, dans och välkända talare (Laila Freiwalds, Andres Kung m fl). Både i Sverige och Baltikum har utställningarna också presenterats i radio och TY, mestadels lokal sådan. Några artiklar har pekat på det vådliga i att visa originalhandlingar från andra länder. Motargumentet att det är en stor upplevelse att just få uppleva originalhandlingen är välkänt. När den svenska arkivutställningen skulle visas i Estland och Lettland 1991-92 var det politiska läget där labilt. Stridsvagnshinder i form av väldiga stenblock blockerade centrala gator i både Tallinn och Riga. Originalhandlingar från Krigsarkivet, Stockholms stadsarkiv och landsarkiven i Visby, Lund och Härnösand följde dock med i utställningen. I sista stund, samma dag som jag skulle ta utställningsmaterialet med estlandsfärjan från Stockholm, fick jag veta att svenska Riksarkivet fått kalla fötter. Ca 2/3 av riksarkivmaterialet bestod av kopior, vilket vållade förstämning hos våra baltiska utställningspartners. Ibland har anförts att utställningstiden varit väl kort på den aktuella orten. I Sverige har utställningarna genomgående arrangerats så att mellan utställningens brytande på en ort till öppnandet av samma utställning på nästa ort har legat 7-9 dagar, därefter har utställningen visats 3-4 veckor. I Baltikum har utställningstiden på resp ort varit något längre, 4-6 veckor. Någon kritik mot organisationsupppbyggnaden bakom utställningarna har inte förekommit. Jag har haft tre huvudfunktioner: central kontaktperson mellan resp länder samordningsperson i Sverige huvudansvarig för utställningarnas visande i Visby, där alltid resp baltiskt land haft sin första utställningsort. I Visby har Marianne Holm, ViLA, svarat för de sköna hängningarna och utläggningarna av materialet. Det är onekligen en fördel att i ett landsarkiv ha tillgång till en arkivarie, som har en mångårig praktisk erfarenhet av att arrangera konstutställningar. Samordningen i Sverige har framför allt skett i enlighet med de två huvudskrivelser, som utgått från ViLA, den första presenterande möjligheten att få utställningen till den egna institutionen (arkivinstitution, museum, konsthall m m), den andra skrivelsen med detaljerade tidplaner och praktiska anvisningar. I varje baltisk stat har en centralt placerad person haft motsvarande roll som jag i Sverige. De huvudskrivelser, som distribuerats i Sverige och de baltiska staterna har i princip godkänts av båda sidor. I Estland var 61

62 samordnaren Urmas Oolup i Tallins stadsarkiv, i Lettland Sarmite Pijola i Historiska arkivet i Riga och i Litauen Alfonsas Tamulynas i Historiska arkivet i Vilnius. De svenska utställningarna i Baltikum har naturligtvis väckt frågan hur utställningssamarbetet skall fortsätta. Historiska arkivet i Riga blev inspirerat av de internationella kontakter, som utställningar möjliggör. Jag blev mycket glad, då Historiska arkivet i Riga med Pijola som samordnare ordnade en lettisk-polsk utställning, som visats i de båda berörda länderna liksom på motsvarande sätt en lettisk-tysk utställning visats. Viljan att fortsätta utställningssamarbetet med särskilt Sverige har varit påfallande intensiv. Från svensk sida har emellertid principutställningen varit att de baltiska vandringsutställningarna har haft sin tid och varit ett viktigt medel att dra igång arkivsamarbete, som nu kan inriktas mot andra gemensamma intresseområden. Som exempel på fonsatt möjligt baltiskt-svenskt utställningssamarbete kan nämnas den i Baltikum födda iden att vid världskongressen i Peking i september 1996 anordna en gemensam utställning under rubriken "De baltiskastaternas frihetskamp i arkivperspektiv". Man önskade att jagskulle ta över samordningsansvaret härför. Av flera skäl nödgades jag tacka nej härtill. Arkivsamarbetet mellan de baltiska staterna har helt klart ökat genom utställningarna. Ett exempel härpå är att den estniske generaldirektören följt med på ett par av mina resor till Riga och Vilnius. Det har medfört att de tre generaldirektörerna har kunnat träffas tillsammans vid möten, där också ViLA varit representerat. Även inom den egna baltiska staten har samarbetet mellan olika kulturinstitutioner ökat genom samarbetet med ViLA. Då vi förberedde den svenska arkivutställningens visande i det ryskspråkiga Narva, prisades ViLA för att ha medverkat till att öppna museets i Narva samarbete med estniska arkivinstitutioner i Tallinn. Utställningstekniken skiljer sig åt i Sverige och Baltikum. I de baltiska staterna finns fortfarande tendensen att lägga ut största mängd arkivhandlingar och förse varje handling med en relativt kortfattad kommentar. Den utställningsteknik vi valt från svensk sida har naturligtvis påverkats av aktuella teorier om hur museiutställningar bör se ut. Utställningsrummet bör vara rent från objekt, som inte hör utställningen till. Varje objekt redovisas i både utställningsskrift och vid det utlagda aktuella objektet dels med en kort rubrik, dels med en utförligare text. Eftersom de utställda arkivobjekten genomgående är endimensionella kan de inte känslomässigt upplevas och exponeras på samma sätt som tredimensionella museiobjekt. Den moderna utställningsteori, som sätter

Ambassadör Stellan Ottosson och chefen for Nationalbiblioteket VIadas Bulavas klipper av det gulblå bandet vid invigningen av arkivutställningen Litauen - Sverige i Nationalbiblioteket i Vilnius oktober I995 Till vänster syns riksarkivarie Erik Norberg och landsarkivarie Sten Körner. Foto Britta Joneli Ericsson. sina spår i många musei- och konstutställningar och som innebär att upplevelsen av objektet främst skall vara emotionell, kan knappast tillämpas på arkivutställningar, där ju textförmedlingen är ett viktigt moment. Särskilt viktigt är detta naturligtvis i arkivutställningar, där objekten är skrivna på flera språk. Den litauiska utställningen i Sverige innehöll exempelvis dokument skrivna på åtta språk (latin, polska, litauiska, ryska, vitryska, tyska, franska och svenska). Det blir under sådana förhållanden en självklarhet att utställningsskylten blir relativt utförlig. Sättet att exponera dokumenten varierade naturligtvis kraftigt också i Sverige. Särskilt vacker blev utläggningen av de estniska dokumenten i Stockholms. Medeltidsmuseum, där den utställningsansvariga Solbritt Benneth arbetade med avancerade ljussättningar. Vid ett annat tillfälle i Sverige missförstods skyltningen, endast rubriktexten hade tagits med, ej den därefter följande längre förklaringstexten. Lyckligtvis var jag i utställningslokalen 3-4 timmar före vernissagen. 63

Den estniska utställningen visades på fem orter, den lettiska på sex och den litauiska på sju. Jag har närvarat vid 12 av 18 vernissager och vid samtliga utom tre hållit ett anförande. När det gällde den svenska arkivutställningen i Estland och Lettland såg jag det som angeläget att svenska sidan hade representation på hög nivå. Vid öppnandet i huvudstäderna Tallinn, Riga och Vilnius talade den svenske riksarkivarien. Av många skäl har utställningar inte blivit ett prioriterat område i arkivsverige. Det torde framför allt hänga samman med både lokalsituation och prioritering av andra uppgifter. Icke förty kunde man kanske överväga att anordna fortbildningskurs i utställningsteknik, där ex. vis erfarenheter från både utställningen "Helgerånet" och de baltiska vandringsutställningarna kunde tillvaratas. Mikrofilmning Den inledande fasen Under en paus i landsarkivariemötet i Landsarkivet i Härnösand den 10 september 1993 stod Erik Norberg, Carl-Edvard Edvardsson, Bengt Erik Näsholm och Sten Körner tillsammans. Frågan uppkom vad man från svensk sida kunde göra ytterligare för Baltikum. Varför inte försöka dra igång en filmning av de svenska generalguvernementsarkivet, förvarat i Riga och Tartu, föreslog den alltid iderike Carl-Edvard. På stående fot fick jag av riksarkivarien uppdraget att dra igång ett sådant tänkbart projekt, vad gäller Riga. När svenskarna 1710 utrymde sina baltiska provinser, medtogs vissa arkiv, men huvudparten av arkivbestånden kvarstannade och det svenska generalguvernementsarkivet kom delat att hamna i T ar tu och Riga (se härom senast Lars Ericsson i i Riksarkivets och landsarkivens årsbok 1995, uppsatsen "Lämningar från ett imperium-). Den 25 sept.-1 okt. 1993 var jag i Riga och Vilnius. Jag tog då upp den aktuella frågan med generaldirektör Valdis Stals, högste chef för de lettiska arkiven. I den reserapport, som jag skrev efter hemkonsten (ViLA dnr 1044/93 S 002), noterades bl a följande: "Det svenska förslaget att genomföra filmning i Riga av vissa bestånd väckte ingen omedelbar förtjusning. Man konstaterade emellertid att man hade behov av egen filmning, nämligen i de s. k. grundböckerna. Dessa (Kommentar: Grundböckerna innehåller uppgift om ägare till 64

lettländska fastigheter, byggnader och jordegendom) måste vara filmade före 1996, då de ev. kornmer att från Historiska arkivet (motsvarar svenska Riksarkivet (RA) fram till år 1917) tillföras resp landsarkiv. Det rör sig om ett mycket stort bestånd, cirka 3.000 volymer med vardera cirka 600 sidor. Körner (SK) konstaterade att man med kamera som lån från SVAR naturligtvis också kunde genomföra viss egen filmning. På Stals fråga hur hög kapaciteten var vid filmningen - frågan ställdes om man kunde ta exempelvis 1.000 eller 2.000 exponeringar per dag- svarade SK att en mer realistisk beräkning nog var 400-600 exp/ dag och att hastigheten mer hängde ihop med originalmaterialets natur och filrnarens uthållighet än med karnerans tekniska prestanda. Stals ställde nu frågan om man kunde förfoga över två svenska kameror. SK höll före att det nog var mer realistiskt att räkna med en kamera i Riga. Stals ställde frågan hur mycket kopian kostade. Det visade sig att han hade föreställningen att Sverige skulle betala för varje exponering. SK framhöll att det var en stor fördel för Lettland att få filrnorngång/orngångar. Stals replikerade att nyttan härav var begränsad. När originalet efterfrågades kunde man visa detta för forskaren och filmen hade man ingen nytta av, om man inte hade läsapparatur. Stals tog igen upp frågan om betalning för exponeringen. SK konstaterade att det var svårt för svenska RA att betala för löner i Riga. Summeringen här blev att betalningen för exponeringen skulle ske på sådant sätt att svenska RA för lettisk räkning filmade arkiv i RA av lettiskt intresse. Stals väckte också tanken att den lettiska filmningen kunde vara lite mer omfattande än den svenska och att detta skulle avräknas, när filmningen var genomförd i Riga och frågan uppstod om kameran då i fortsättningen kan kvarstanna i Riga." Som synes var generaldirektör Stals emusiarn för den svenska filmningsiden påfallande sval. Min reserapport avslutades så: "De som läser denna skrivelse i Sverige ombedes att hålla informationen i en begränsad krets. Förhandlingspositionerna kan kornrna att förändras". De som fick rapporten var de vid Härnösandsmöret närvarande E. Norberg, C-E Edvardsson och B-E Näsholrn. Därjämte erhöll arkivråden Helmut Backhaus och Kari Tarkiainen rapporten. 65

Förhandlingsspelet Sammanlagt kom jag att föra sju förhandlingsomgångar med Stals, varav sex i Riga och en i norska Hamar i samband med de nordiska arkivdagarna där andra halvåret 1994. Vid var sin förhandling i Riga närvarade T arkiainen och Backhaus. Förhandlingarna fördes på tyska och översattes till lettiska, eftersom varken Stals eller ledningen för Historiska arkivet i Riga hade tillräckliga kunskaper i engelska eller tyska. Ofta ställdes jag ensam emot en talrik här av förhandlingsmotståndare, experter från finansdepartement, justitiedepartementet m m. I en fråga blev motsättningarna så svåra att jag begärde företräde hos det ansvariga statsrådet omgående. Vid ett annat tillfälle, då vi förhandlade hela dagen och den lettiska sidan strandade förhandlingen framåt kvällen, fällde jag på svenska sidrepliken till Helmut Backhaus: "Tur att Bengt Erik Näsholm inte är här." och fick omedelbart svaret: "Ja, han hade gått för länge sedan och det borde vi också ha gjort!" Att förhandlingsspelet kom att bli så komplicerat på filmningssidan i jämförelse med förhandlingarna rörande utställningarna låter sig i efterhand förklaras. När det gällde utställningarna ville de baltiska parterna till varje pris göra sin verksamhet känd i Sverige. Här kämpade inte estniska och lettiska arkivförvaltningar och arkivinstitutioner mot den svenska sidan. Här ville den estniska och lettiska arkivsidan till varje pris genomföra ett svenskt-baltiskt samarbete för att den baltiska verksamheten skulle bli känd i Sverige. Man formligen skrek efter kontakt. Svenska, estniska och lettiska arkivkollegor arbetade för gemensamma mål och i helt öppet spel. Den gemensamma fienden var byråkratin, förhållandena i den postsovjetiska verkligheten och de ekonomiska begränsningarna. Med filmförhandlingarna var det annorlunda. Det blev efter hand alltmera uppenbart att den lettiska sidan ständigt eftersträvade nya fördelar. För den svenska sidan var läget komplicerat. A ena sidan ville man naturligtvis hjälpa letterna så långt möjligt, å andra sidan satte den ekonomiska verkligheten sina bestämda gränser. Min taktik blev att inför resp förhandlingsomgång för den svenska verksledningen redovisa nuläge och förslag. När jag fått reaktion, som alltid skedde föredömligt snabbt, kunde jag erbjuda den lettiska parten preciserade ställningstaganden. Mitt förhandlingsmandat kunde dock, beroende på många olika omständigheter, vara tämligen vitt utformat. Regelbundetvid varje förhandlingsmöte i Riga, presenterade den lettiska sidan nya ståndpunkter och problem, som genomgående på stället fordrade en preliminär svensk reaktion genom uttalanden från min sida. Till dessa 66

noteringar vill jag foga kommentaren att det understundom kärva förhandlingsläget på intet sätt påverkat våra relationer på det formella och personliga planet, där vi alltid behandlat varandra korrekt och snabbt bytt förhandlingsbordets kärvhet mot måltidsbordets älskvärdhet och uppsluppenhet. En fråga, som då den lettiske generaldirektören gärna upptagit är om Lettland borde ansluta sig till Gotland och därigenom ra en enklare byråkrati att leva med. På denna fråga har jag aldrig kunnat ge något riktigt bra svar! Avtalen Det finns inte här plats att följa förhandlingsspelet, allt det väsentliga här finns belagt i ViLA:s ämbetsarkiv under S 002. I det synnerligen detaljrika avtal, som slöts i Riga den 14 okt 1994 (ViLAdnr 1019/94S 002), ställde den svenska sidan kamerautrustning till förfogande för den lettiska sidan. När den lettiska sidan slutfört filmningen av den del av generalguvernementets arkiv, som förvaras i Historiska arkivet i Riga, övergår äganderätten till angivna kamerautrustning till Generaldirektionen för de lettiska arkiven. Den IJ december I995 forlängdes filmningsavtalet mellan Riksarkivet och Generaldirektionen for de lettiska arkiven. Landsarkivarie Sten Körner och generaldirektör Valdis Stals utbyter en vodkaflaska från I940-talet, som numera endast har historiskt värde. Foto Curt Svedberg. 67

Avtalet är ettårigt men det förutsätts att avtalet kan förlängas. Filmning av svensktintressant material i Lettland och lettlandsintressant material i Sverige skall ske i samma omfattning. Under andra hälften I995 förhandlade jag om avtalets förlängning. Av något dunkla skäl fick den nya överenskommelsen varken kallas förlängningsavtal eller avtal/förnyat avtal. Om överenskommelsen så hade benämnts, fordrade det den lettiska regeringens godkännande och det angavs skulle kunna ta åtskilliga månader. I Lettland pågår ideliga regeringsombildningar och det är alltid äventyrligt att skjuta upp ett ärende på regeringsnivå. Den nya överenskommelsen, som slöts i Riga den I3 dec. I995 (ViLA dnr I445 dnr I455/95 S 002), fick slutligen titeln "Abkommen iiber die Vedängerung der Geltungsdauer des am I4. Oktober I994 abgeschlossenen Vertrages". Häri konstateras att den svenska sidan fram till I jan. I996 producerat 5.8oo exponeringar av det totala antal exponeringar om 40.000, som den lettiska sidan begär att den svenska sidan skall producera av lettlandsintressant material i svenska riksarkivet. Den lettiska sidan har under samma tid producerat ca 56.ooo exponeringar av totalt beräknade I35.000 exponeringar. Under I996 förutsattes den lettiska och svenska sidan producera resp. ca 75.000 och 34.0000 exponeringar. Avtalet gäller t o m utgången av I997 Framtiden Den I juni I997 går jag över ytterligare en gräns, pensionsgränsen. Det innebär naturligtvis att jag nu i första hand försöker föra till slut pågående projekt, inte starta nya projekt. Vad gäller mikrofilmningsprojektet i Riga har Historiska arkivet föreslagit i skrivelse i juni I996 (ViLA dnr 8oo/96 S 002) ytterligare en förhandlingsomgång inför nästa omgång av ömsesidiga filmleveranser. Min förhoppning är att sådana leveranser skall kunna genomföras i början av I997 I maj I996 deltog Erik Norberg, Kari Tarkiainen och jag i en konferens i Tallinn rörande den framtida organisationen av den estniska arkivförvaltningen. I de samtal, som då fördes, berörde vi möjligheten att fortsätta mikrofilmningen av den del av det svenska generalguvernementets arkiv, som förvaras i Historiska arkivet i Tartu. Kollegorna i Tartu har lovat mig att lämna ett första förhandlingsförslag. Under I996 har påbörjats ett större projekt att registrera sjömanshusarkiv i Östersjöområdet. Projektet har startats genom landsarkivarien i Härnösand Carl-Edvard Edvardsson. Än så länge registreras bestånd enbart i 68

Sverige. Tanken är emellertid att söka vidga projektet inte bara till Finland utan också till kanske Estland, Lettland och Litauen och möjligtvis också till Tyskland. Arbetsnamn för detta större projekt är än så länge "Kommunikations- och förbindelsemönster i Östersjöns värld". Mål för detta större projekt är: att på kulturell och vetenskaplig grund främja förbindelserna mellan länder och folk i Östersjöregionen att skapa medvetande om månghundraåriga förbindelser på kulturens och handelns område att främja vetenskaplig forskning på projektets tema att främja handel och andra förbindelser genom att peka på de starka historiska ekonomisk-politiska band som förenar människorna i Östersjöregionen att underlätta släkt- och amatörforskares undersökningar om migrationen 1 regwnen. Än så länge drivs detta projekt främst genom landsarkivarierna i Härnösand och Visby. Det kommer att fordra många parters goda samspel om detta väldiga projekt skall bli lyckosamt. 69

Svensk arkivutbildning i Lettland JARL TORBACKE Svenska Riksarkivet har - som utförligt redovisas i annat bidrag till detta häfte-sedan 1993 i samarbete med generaldirektionen för Lettlands statliga arkiv och med anställda vid förvaltningshögskolan i Riga och skilda arkivmyndigheter som målgrupp i omgångar genomfört ett utbildningsprogram i modern arkivvård i Riga. Projektet har finansierats av Svenska institutet. Vid sidan av insatserna på lettisk mark har Riksarkivet stått som värd för lettiska arkivarier på såväl vecko- som månadslånga studiebesök i Sverige. Från lettisk sida har man alltifrån början uttalat sig positivt om värdet och utfallet av den svenska insatsen, något som utgjort grund och motivation för den kontinuitet som kommit att prägla verksamheten. Medan det svenska arkivväsendet i medietekniskt och professionellt hänseende befinner sig på en internationellt hög nivå låg den lettiska, som lätt inses, när självständigheten 1991 återvanns, i bakvatten. Det bör dock påpekas att utvecklingen i Lettland inom vissa samhällssektorer, t.ex. på dataområdet, på sina håll är snabb och kvalificerad. Arkiv som medborgarservice Utbildningen har emellertid under resans gång från svensk sida fltt ett vidare syfte. Den har nämligen inte bara resulterat i att kompetensen inom själva arkivområdet i Lettland har höjts. Även handläggningsrutinerna inom stadig och kommunal förvaltning har påverkats. Ett yttersta syfte har därmed blivit att genom en förändring av synen på ett fungerande arkivväsende stödja och stärka den demokratiska processen i den offentliga förvaltningen. Som bekant har begreppet arkiv för invånarna i de forna sovjetrepublikerna framstått som liktydigt med instrument för kontroll av medborgarna. Förhoppningsvis kommer nu arkiven i stället att framstå som centra för modern statsförvaltning till medborgarnas tjänst och som bevarare av det nationella kulturarvet. Ett särskilt skäl till att verksamheten i Lettland fallit så väl ut har för övrigt varit att man på svenskt håll kunnat företrädas av personal från såväl Riksarkivet som Regeringskansliets i 71

Stockholm centralarkiv med både hög arkivkompetens och kunskaper i lettiska. God språkfärdighet i andra världsspråk än ryska är i grannlandet ännu en bristvara, särskilt bland äldre och högre tjänstemän. Det är ett generellt framtidsproblem att man i Lettland, där lettiska nu är det officiella språket, i sina arkiv har handlingar som i huvudsak är skrivna på tyska, svenska eller ryska- de senare dessutom med kyrilliska bokstäver. För framtidens personal- och forskare! - kommer goda språkkunskaper att vara ett måste. De lettiska problemen kan självklart inre få någon för framtiden godtagbar lösning genom en svensk kursverksamhet av ad hoc-karaktär. Tanken att organisera en inhemsk arkivutbildning av svensk modell, d.v.s. på universitetsnivå, har också av och till diskuterats i grannlandet. Propåer från högsta arkivinstanser där till Lettlands universitet i Riga har emellertid inre fått något gensvar. På svenskt håll har Riksarkivet likväl inre velatlåta tanken vila oprövad. Dels tog man undervåren 1995 konrakt med den enhet- Historiska institutionen vid Stockholms Universitetsom i samverkan med arkiven i huvudstaden står för den kvalificerade akademiska utbildningen av arkivarier i Sverige i syfte att utröna intresset för medverkan i en utbildningsverksamhet med inriktning på Lettland. Dels gjordes motsvarande framstöt mot tillämpliga ansvariga inom arkivväsendet och universitetet i Riga. På båda håll uppnåddes en preliminär positiv reaktion. Kartläggning i Riga Under hösten 1995 genomförde en delegation med representanter för Riksarkivet och Historiska institutionen' en veckas studiebesök i Riga med syfte att studera och analysera den lettiska arkivutbildningens kompetensnivå och resurser vad beträffar ekonomi, lokaler, teknik m.m. Avsikten var att därmed skapa underlag för ett förslag till framtida modern utbildning av arkivarier i Lettland. Finansiär var även denna gång Svenska institutet. Besöket omfattade såväl diskussioner med företrädare för centrala arkivinstanser och för historisk-filosofiska fakulteten vid Lettlands universitet som studiebesök på skilda arkiv. Delegationen inledde den officiella delen av sin vistelse med ett möte på fakulteten för historia och filosofi på Lettlands universitet som represenre- 1. Delegationen bestod av förste arkivarien Britta Joneli Ericsson, RA, arkivarien Mai ja Runcis, KTH, biträdande professorn Per Thullberg och professorn Jarl Torbacke, Historiska institutionen, SU. 72

rades av dekanus, som själv var filosof, samt fem universitetslärare företrädande ämnena historia och arkeologi. Från svenskt håll redovisades under sammanträdet villigheten att i lämplig form biträda vid inrättandet av en tilllettiska förhållanden anpassad arkivutbildning. En tilllettiska översatt version av grundkursen i arkivvetenskap vid Stockholms universitet företeddes och presenterades. Det bekräftades från värdarnas sida att någon lettisk arkivutbildning inte existerade vid universitetet. Diskussionen avtäckte dessvärre inte heller någon större entusiasm för en sådan, även om en något högre grad av intresse kunde förnimmas hos de närvarande yngre universitetslärarna. Resultatet på denna punkt blev att man möjligen kunde tänka sig en kurs på magisterstadiet (8o poängsnivå), att man skulle studera den mottagna kursplanen och återkomma med synpunkter på om&nget och innehållet i en eventuellt framtida kurs. Märkligare var kanske att inte heller den svenska delegationens andra huvudärende mottogs med påfallande glädje. Även om denna del av diskussionen i här aktuellt sammanhang kan te sig perifer bidrar en redovisning av meningsutbytet på denna punkt till en förklaring av det rådande akademiska klimatet i Lettland och därmed också till en förståelse av den närmast avvisande hållningen. Forskningssamverkan Vad som erbjöds från svensk sida var nämligen forskningssam verkan. Som bakgrund och motiv härför presenterades inrättandet av det nya universitetet på Södertörn, en process där några av delegationsmedlemmarna har god insyn, och den särskilda till detta knutna forskningsstiftelsen, båda med inriktning mot östersjöområdet. Det speciellt gynnsamma läge för svenskbaltisk forskningssamverkan som i ett initialt skede kan råda poängterades. Det angelägna i att engagera yngre lettiska forskare betonades särskilt. Också här blev alltså reaktionen avvaktande och den ovan noterade åsiktsskillnaden mellan yngre och äldre mötesdeltagare kom på nytt till synes. Resultatet blev även på denna punkt att man skulle fundera och eventuellt återkomma med förslag tilllämpliga samverkansprojekt. Förslaget om ett andra möte mot slutet av det aktuella studiebesöket väckte ingen anklang bland värdarna. Den förklaring som gavs, vid sidan av beskedet att de närvarande redan hade sina specialområden, till den avvaktande och i några fall rent pessimistiska synen, var bristen på doktorander. Studenterna uppgavs lämna 73