Några rik~linjer för polskaforskningen.

Några rik~linjer för polskaforskningen. Av Tohias Norlind_ All forskning måste ske efter två riktlinjer, samlande av materiaioch bearbetande av det insamlade. Det förra är det primära, det senare det sekundära. Samlingarna tillhöra det varaktiga, det bestående, som ständigt kan tagas fram och ånyo studeras, ånyo sammanställas, forskning är ändlig och begränsad, bunden av tid och tidsuppfattning, måste ständigt förnyas och göras om, allt efter som nya tankar och nya strömningar uppstå. Likväl måste båda arbetena gå hand i hand, forskning måste leda insamlingsarbetet, peka på var materialet ännu är för svagt, sporra till arbete, visa vägar och riktlinjer. Inom folkminnesforskningen har ett rikt insamlingsarbete pågått sedan lång tid tillbaka. Entusiasmen ått hopa material på material har aldrig dött. Bearbetandet av stoffet har dock ej gått jämna steg med insamlings arbetet, och i viss mån har det varit lyckligt, att så ej skett, ty ofta dör entusiasmen, när vetenskapen l~gger sin kalla hand Över stoffet, dömande och kritiserande. Aven i ett annat hänseende har det varit gott, att forskningen ej kommit för tidigt. Uppteckningsarbetet måste ske snabbt och vid rätta tidpunkten, innan tiden förstört materialets friskhet. Vetenskapen går långsamt och betänksamt fram och behöver tid att begrunda allt. Insamlingsarbetet kan ej invänta forskningens slutledningar och systematiseringar. Likvisst är det ej nog att låta var gren, insamling och forskning, gå sina egna vägar. Det har vid bearbetandet av ett stoff ~er än en gång kunnat konstateras obotliga lu.ckor, vilka hade kunnat fyllas, om forskningen i tid kommit med pekfingret. På kanske intet fält inom folkminnes~orskningen har det varit till sål stor skada, ått forskning saknats, som inom folkmusiken. Ett övermåttan rikt stoff har samlats; tusentals och åter tusentals melodier ha hopats i arkivens gömmor, men när vetenskapen sent omsider velat gripa sig im att ordna och gruppera samt bestämma utvec~gslagarna, måste det erkännas, att myc~et 112

gått förlorat, som hade kunnat tillvaratagas, om blott den ledande handen funnits, som visat vägen. Det är nu i många fall för sent att samla det som fattas, och det gäller då att. vara nöjd med vad som finnes. Forskningen får ej därför tiga och pessimistiskt lägga armarna i kors. Där det icke är för sent, måste så mycket snabbare handlas och arbetas. Det är visserligen en mycket liten grupp inom den stora folkmusikforskningen, som jag här vill behandla, men i gengäld gäller det en sådan grupp, där det lyckligtvis icke är för sent. Polskan är som levande allmogetradition i det närmaste död, men relikter finnas strödda överallt i varenda vrå av de nordiska länderna, mest måhända i Sverige och Finland. Det stoff, som finnes att tillvarataga, skulle kunna indelas i två grupper: L upptecknat och i noter förvarat material; 2. oupptecknat hos spelmän ännu kvarlevande material. F.ör det senare gäller blott en maning: uppteckna och fäst i noter så fort som möjligt, innan spelmännen dö och taga sin gamla repertoar med sig i graven! J ag är övertygad om, att denna maning har skett och ständigt sker. Uppteckningsarbetet pågår med all iver, och om det 'ej sker hastigt nog, är det blott bristande ekonomiskt stöd, som fördröjer arbetet. Det är ej därför på denna punkt jag vill peka, då det gäller insamling och tillvaratagande. Det är på den första gruppen, upptecknat och i noter förvarat material, jag vill hålla fingret. Är verkligen allt gjort, som kan och bör göras? Man skulle kunna ind~la det upptecknade i två underavdelningar: av folklorister upptecknat och av spelmän upptecknat material. Det förra finnes ej alltid lättillgängligt, privatmän. äga stora samlingar, som.efter hand skingras och förstöras. Jag är övertygad om att icke 100 utan 500, ja kanske 1,000 melodier under ett decennium gått förlorade av re4an en gång tillvarataget. Mången gång heter det blott: det var värdelöst och ingen förlust har skett. Det tillkommer emellertid ej den enskilde att bedöma, vad som är värdelöst eller ej, utan forskaren. Det allmänna undandrages ständigt härigenom ett stoff, som den enskilde usurperar sig rätt att själv döma över. Det är dock kulturvärden, som på detta sätt godtyckligt och på måfå förstöras. De ha en gång tillvaratagjts för att tjä~a det allmänna och äro som sådana nationens egendom. Det är emellertid ej blott folkloristernas upptecknings arbeten, som så dagligen inför våra ögon förskingras och förstöras, utan även spelmännens. En mängd folkliga mnsiker ha upptecknat melodier för att äga dem som repertoarstycken vid danstillfällen. Dessa böcker gå efter spelmännens död i arv till efterlevande, vilka samvetslöst förstöra dem under förevändning, att melodierna äro omo- 113

derna 'och ej duga längre. Böckerna ha under flitigt bruk blivit smutsiga och trasiga, de äro skrivna av ovan hand och se primitiva ut. Måhända uppvisas de i socknen för någon, «hildadi< man, som skakar på huvudet och förklarar dem värdelösa. Även dessa böcker äro kulturvärden och det t. o. m. i dubbel mening. Många i dessa böcker upptecknade melodier ha ej bevarats genom direkt tradition och alltså ej kunnat upptecknas av folklorister efteråt. Böckerna äro alltså värdefulla för de enskilda melodiernas skull. Detta är dock ej allt. Böckerna ge som helhet en samylanfattning a v en viss tidsepoks allmogetradition, äro uttryck för.~idens uppfattning av vad som just då var 'gott och omtyckt. Aven här har den enskilde usurperat sig en privat rätt att, döma: det var ju primitivt upptecknat, och melodierna voro så tarvliga. Det tillkommer även i detta fall forskaren att bedöma värdet, ej privatmannen. Om det,ofta förekom att folkloristernas uppteckningsarbete förskingrades och förstördes, kan detsamma dess värre sägas om spelmännens böcker i än högre grad. Helt säkert äro 100 förstörda böcker på decenniet en alldeles för låg siffra. Kan man nedbringa denna siffra?, Bör något åtgöras, för att förstörelsearbetet åtminstone i någon 'mån stävjas? Det första arbete, som måste åligga polskafors~ngen - det gäller naturligtvis all folkmusiktradition, men jag önskar för närvarande begränsa mig till polskorda - är enligt min mening att upprätta en noggrann bibliografi över vad som för närvarande finnes. Det är ej ett osvikligt medel ~tt hindra förstörelselus' tan men ger i alla fall en viss trygghetskänsla. Vad som en gång är bokfört, förstöres ej så lätt som oregistrerat. Att i förväg yttra sig om, hur mycket som på detta sätt skulle, komma att bli inregistrerat, är naturligtvis omöjligt. Stoffet är ' mycket litet homogent. En bok kan innehålla 10 melodier, en annan 1,000. Det 'kan också hända, att ägaren av boken (eller den folkloristiske upptecknaren) roat sig med att uppteckna mycket mera än folkmelodier. Kanske «Napoleons marsch över Alperna«fått glida in i boken, eller (<Vid foten avalpen«m. m. kvasi-folkligt stoff. Boken är dock ej värdelös för det. Men även om man måste räkna med, att ett och annat «skräp(! kan komma in ~ bibliografien, är den därför ej förkastlig. Den tid, som upptecknings arbete av folkmelodier inom folkloristernas led pågått, är i stort sett P /a sekel - en icke föraktlig tidsperiod, helst under denna tid varje år flere händer ar-, betat. Det blir ett utomordentligt rikt m,aterial bara av dessa samlade notbla'd. Kanske 30 il 40,000 melodier i Sverige och Finland? Summan är säkert icke överdriven. År mängden måhända litet tryckande för lekmannen, kan det ju vara på sin 114

. plats att även lyfta litet på'förlåten till den andra stora gruppen: av spelmän tillvarataget stoff. Här möta oss emellertid nya svå-. righeter. Det är ej nog med att böckerna innehålla kvasi-folkligt material, det betänkligaste är, att gränsen mellan spelman och bildad musiker är omöjlig att draga, j a, ej heller mellan herreman och bonde. Det kommer emellertid ej i första hand an på om en kantor och,skollärare eller en skomakare och bondespelman skrivit samman boken. Ibland kan man på första sidan avskräckas ' genom ett vackert citat på latin ~ klassiskt llltin av själva Cicero - ja, kanske t. o. m. ett grekiskt citat från Homeros med grekiska bokstäver, och bläddrar man i boken står kanske på en sida «Menuett av Mozart«, på en annan (<Aria ur Schweizerhyddan«. Men allt detta hindrar ej, att boken kan innehålla äkta allmogelåtar upptecknade efter en mera primitiv spelmansbok, som nu försvunnit. Boken har således sitt värde även ur folkmusikalisk synpunkt. Om fqlkloristböckerna omspänna en tid av P/a sekel ~ omfatta de sistnämnda en dubbelt så lång tidrymd, säkert 21/2 sekel. Vad som i dessa böcker är samlat, som har värde för polskaforskningen (eller om man så vill folkdansforskningen i allmänhet), är otroligt mycket. Av förf. företogs nyligen en undersökning av antalet polskor (således en ren gallring med frånräkni,ng av alla andra dansmelodier), som funnos bevarade i uppteckning endast under tiden 1700-1800 (således ej en enda bok bevisligen skriven 1801-10; ej heller någon före 1700) och resultatet blev den imponerande siffran av 900-1,100 melodier. Detta blott från Sverige. Kanske har siffran innan årets slut ökats med några hundratal, då ännu några böcker hunnit genomses~ som hittills ej kommit för mina ögon. Det viktigaste är emellertid, att dessa melodier till mycket stor del kunna,återfinnas i senare tradition från 1800- talet, ja 1900-talet. Ännu 1928 kunde från spelmän direkt upptecknas melodier, vilka återfunnits i böcker från 1780, ja t. o. ni. 1730. Det behöver ej erinras om, vilka vidder som på detta sätt öppnas för forskningen. Men kanske det ändå bör pekas på vikten aven bibliografi över dessa böcker från 1670- talet till våra dagar.. Polskaforskningen har emellertid ej blott att räkna med detta stoff. För snart tjugu år sedan påpekade jag den märkvärdiga överensstämmelse i utveckling, som förefanns mellan polskan i Sverige och polskan i Polen. Det var ett relativt litet material som då stod mig till buds - knappt ett 50-ta~ polskor från 1700- talet och ett 20-tal från 1600-talet. Mina studier eggade dock andra länder till eftersökningl,lr, och snart framkom i Danmark' en bok, som med full evidens bevisade, att det funnits en likartad utveckling i Danmark. Ej lång tid efter utkom en 115

bok om polskan i Polen på vandring genom Europa under 1600-.och 1700-talet_ Genom denna tillökning i material blev det möjligt att draga ännu mera vittgående slutsatser rörande polsk och svensk folkdanstradition. I Polen försiggår sedan lång tid tillbaka ett intensivt uppsamlingsarbete, och tusentals melodier. upptecknas och tillvaratagas. Det har för länge sedan påpekats,. att det finns gemensamma melodier mellan de båda länderna. Må det blott som ett litet kuriosum påpekas, att den för ej så länge sedan som «genuint«svensk nämnda folkmelodi.en till «Glädjens blomster«just visat sig höra till de direkta lånen fr~ Polen. Det tillkommer svensk-finländsk polskaforskning att skrida vidare i jämförelsearbetet. För mången kan det ju synas som brist på fosterlandskärlek att på detta sätt (<plocka fågeln på fjädrar«, men chauvinism har aldrig varit fosterlandskärlek i dess ädlaste form. Vi förlora intet på att erkänna, att vi mot-. tagit kulturinflytelsei; utifrån. Tvärto m vinna vi på denna utgallring av det utländska. Först sedan vi konstaterat, vad vi få behålla, kunna vi yttra oss om, vad vi verkligen äga. Sedan återstår för oss att bestämma, vari detta egna består. Det är emellertid ej blott detta egna, som skall undersökas utan även det lånade. En melodi, som en gång kommit till N orden - Sverige eller Finland - har sedan under årens lopp, kanske århundradens, förändrats och anpassats efter nya förhållanden. Melodien har även i Polen under sekler ändrats. Det blir alltså två utvecklingsserier, som kunna följas: en polsk och en svensk-finländsk. I regel gå dessa serier ej parallella, emedan två olika folkgemyt arbetat oberoende av varandra. Slutresultatet av undersökningen blir således fixerandet aven för oss egen arbetsmetod i folkmelodiskt.hänseende - alltså innerst en nationell formgivning. Vi finna till sist oss själva och vårt eget. Men ej nog härmed. När vi samlat vårt stoff av melodier i spelmansböcker från 2 % sekel och i folkloristiska uppteckningsböcker från 11/3 sekel, kunna vi även följa typ melodiernas vandringar. Redan på det stadium vår forskning nu står - alltså vid allra första början - kunna vi påvisa 200-300 varianter aven och samma melodi - kanske en gång lånad från Polen. ~essa varianter äro spridda över hela Sverige och Finland. Stoffet är måhända ännu. för litet. Om tio år äga vi kanske 1,000 varianter.. Då kunna vi börja jämföra och lägga i grupper, landskap för landskap, och till sist konstatera ej blott svenskt och polskt; utan även svenskt och finländskt, vä~tgötiskt och östgötiskt m. m. Sedan vi så melodi efter melodi granskat och forskat, lagt resultat till resultat, kunna vi slutligen samla. vårt eget och påpeka, vad vi verkligen äga och se och veta, vad vi skapat. Det är med folkmusikarbetet och folkminnesforskningen som 116

med all forskning: endast genom det oändligt ringa kunna vi. skrida till det oändligt stora. Topelius berättar en gång en saga om en moder, som förlorade sin son och sökte honom världen runt men ingenstädes fann honom. En ond makt hade tagit honom bort. Modern uppgav dock ej hoppet att en gång återfå honom. Till sist tog hon en egendomlig sten från marken och sökte sedan efter andra liknande stenar. Hon vandrade från land till land och samlade alla stenar av samma art. Inom henne växte Vissheten om, att när hon funnit den sista stenen, skulle hon få sonen åter. Hon sökte med ökad iver, tills den sista stenen var i hennes hand. Då föll den älskade sonen i hennes armar. Det har ofta förefallit mig som om all forskning vore ett liknande sökande. Vi söka folkets själ och samla alla små stenar av säregen art, gå från land till land och söka dem som likna våra. Inom oss uppstiger vissheten, att när vi samlat alla, ha vi vunnit vad vi sökt. Men ingen sten får fattas - alla måste ligga i våra händer. Då träder äntligen det vi trånadsfullt längtade efter för våra ögon. V årt sökande har vunnit sitt mål. 117