Telemeddelande (A) Sid. 1(5) Mnr HONG/20100118-1 2010-01-18 Hongkong Generalkonsul Lars Danielsson UD-ASO Macao - tio år i moderlandets varma famn Macao världens största spelhålla har en ekonomi som vuxit enormt sedan återgången till moderlandet. Trots att tillväxten bromsats av den finansiella krisen gör flaskhalsarna främst markbrist sig på nytt påminda. Svårigheterna att diversifiera ekonomin kvarstår. Kontinuitet i det politiska styret även efter regeringschefsskiftet. Kina framhåller Macao som efterföljansvärt exempel på hur principen om one country, two systems bör genomföras. Det finns något overkligt, för att inte säga lätt absurt över Macao. Att vara världens spelhuvudstad där de offentliga inkomsterna till tre fjärdedelar kommer direkt från kasinoverksamheten sätter givetvis en mycket speciell prägel på en plats som utvecklats till en ganska besynnerlig blandning av Las Vegas och Kina med ett och annat portugisiskt inslag. De tio år som gått sedan Macao återgick till kinesisk överhöghet har inneburit en explosionsarbetad ekonomisk utveckling, inte direkt tack vare folkrepubliken utan främst beroende på kasinoverksamhetens avreglering. Det finns mängder med siffror som illustrerar detta. BNP har tredubblats och uppgår nu till mer 35.000 USD per capita. Antalet besökare uppgick förra året till mer än 30 miljoner personer, de allra flesta från fastlandet. För tio år sedan var det drygt 7 miljoner som årligen hittade till den forna portugisiska kolonin. Livet för den enskilde macanesen har blivit ganska hyggligt, åtminstone materiellt. Befolkningen har också ökat med mer än 100.000 invånare på tio år och uppgår i dag till 541.000 personer.
2(5) Till skillnad från grannen Hongkong, har de senaste tio åren inte inneburit en ökning av välståndsklyftorna, åtminstone inte om man studerar utvecklingen av den s.k. Gini-koefficienten. Arbetslösheten är mycket låg och Macaos regering har under en följd av år använt budgetpresentationerna som ett tillfälle till julklappsutdelning. Olika former av kontantbidrag och rabatter har naturligen haft störst procentuell effekt för de med lägst inkomster. Samtidigt har denna generösa politik delvis skett på bekostnad av satsningar på Macaos långsiktiga välfärd och konkurrenskraft. Utbildningssystemet är relativt eftersatt och i behov av mer resurser. Det är först nu som utbyggnaden av spårbunden kollektivtrafik påbörjas på en plats där antalet bilar nästan fördubblats på tio år och, tillsammans med tusentals vespor, bidrar till att korka igen Macaos för det mesta mycket smala gator. Den snabba tillväxten har också medfört andra problem. Priset på en normal lägenhet har femdubblats på tio år och betingar nu ca 25.000 kr per kvm hyfsat jämfört med Hongkong men ouppnåeligt för många macaneser. Dragningskraften hos de många spelhallarna har inneburit att många unga går direkt till relativt välbetalda jobb som croupierer och liknande i stället för att studera vidare på högskola. Det mest uppenbara problemet för Macao är bristen på mark. På tio år har Macaos yta ökat med en femtedel genom utfyllnader av olika slag och nyligen presenterades planer på ytterligare landfills som skall öka disponibel yta med nästan 40 procent till. Det mest intressanta projektet för att råda bot på markbristen är det avtal som nyligen träffats med Kina om att disponera delar av Hengqin, en ö som är tre gånger så stor som Macao och ligger alldeles intill med en flod som gräns. Hengqin är mycket litet utvecklat och avtalet innebär att Macaos universitet skall bygga en filial på ön. För denna skall macanesisk lagstiftning gälla och någon gränspassage behöver inte ske. Det finns de i Macao som tycker att det borde vara möjligt att leasa hela ön av Kina (på 99 år - ur led är tiden, tyckte min brittiske kollega.) och spelkungen Sheldon Adelson som driver ett par kasinon i Macao inom ramen för sitt Las Vegas Sands-imperium har i flera år talat om att han vill bygga kasinon på ön. På kort sikt handlar dock den ekonomiska aktiviteten i Macao om att få i gång de hotell- och kasinobyggen som avbröts för ett drygt år sedan när finanskrisen slog till. Allt talar för att byggkranarna börjar svänga igen på Cotai Strip under året. Nästan alla de kasinoföretag som har amerikanska
3(5) intressen har under det senaste året gjort emissioner på Hongkongbörsen både för att skaffa kapital men, på sikt viktigare, som ett argument mot den här förhärskande uppfattningen att man saknar lokal förankring. Det har länge varit en vagel i ögat både på Kina och Macao att så mycket av kasinovinsterna har återförts till vad som här kallas anonyma bankirer på Wall Street. Nu finns många av de lokala fiansiella storheterna och en hel del vanligt folk som aktieägare i Wynn, MGM Grand och allt vad de heter. Kasinoverksamhetens betydelse illustreras också av att de flesta här har uppfattningen att Macaos viktigaste makthavare inte är regeringschefen utan spelkungen par preference Stanley Ho. Denne snart 90-årige ikon, som fram till i början av 2000-talet hade ensamrätt på kasinoverksamheten, drabbades i somras av en hjärnblödning. Det har funnits rykten både om att han skulle ha dött eller åtminstone vara oförmögen att kommunicera med omvärlden. Det som därför vållade störst uppmärksamhet när 10-årsjubiléet av Macaos återvändande till moderlandet firades alldeles före jul var att Stanley Ho rullades in i den arena där jubileumshögtiden hölls, flitigt ompysslad av två av sina fyra hustrur. President Hu Jintao, väl medveten om Hos betydelse, gav den gamle kasinokungen en längre audiens än någon annan deltagare, inklusive Hongkongs regeringschef. Även om Stanley Ho numera bara har en dryg tredjedel av kasinomarknaden i sitt eget imperium så har de flesta av de amerikanska kasinoföretagen valt att para ihop sig med något eller några av hans barn i sina projekt. Familjen Ho kommer därför att ha ett starkt inflytande på Macaos ekonomi även långt efter det att den gamle patriarken en gång har gått ur tiden. (Sen är det en annan femma att familjesammanhållningen mellan de fyra fruarna och deras många barn inte är den bästa..) Politiskt har Macao under de gångna åren stadigt manövrerats av den fryntlige regeringschefen Edmund Ho. Denne har skiljt sig från de flesta andra asiatiska regeringschefer under det senaste decenniet (möjligen med Thailands Thaksin som undantag) genom att han har haft en genuint folklig framtoning. Jovialisk, öppen och med en till synes väl utvecklad förmåga att kommunicera med vanligt folk har Edmund Ho varit en populär ledare. Samtidigt har hans tioåriga regentperiod utmärkts av en total renons på ifrågasättande av de parametrar som sätts av Folkrepubliken. Edmund Ho har mer än någon annan varit medveten om att Macaos ekonomiska utveckling
4(5) står och faller med att en lagom antal fastlandskineser fortsätter att få visum för regelbundna besök i stadens spelhålor. Enligt devisen bit inte handen som föder dig har Macao i stort varit den lydiga gosse som Hongkong ibland inte är i umgänget med moderlandet. Det var ingen tillfällighet därför att Hu Jintaos jubileumstal lika mycket tolkades som en kritik av den forna brittiska kronkolonin som ett beröm för hur Macao har uppfört sig under de gångna tio åren. Hu talade om hur viktig den sociala harmonin i Macao var och prisade ledningen för att man utan besvär under 2009 genomfört en nationell säkerhetslagstiftning. Det var ju motsvarande lagförslag som i Hongkong ledde till att hundratusentals människor gav sig ut på gatorna 2003 och tvingade den dåvarande regeringschefen Tung Chee Hwa att avgå samtidigt som lagförslaget lades på hyllan. Demokratirörelsen i Macao har aldrig varit särskilt stark. Av de 29 ledamöterna i den lagstiftande församlingen är bara 12 direktvalda medan övriga utses antingen av regeringschefen eller av funktionella valkretsar liknande de i Hongkong. Tre eller fyra av ledamöterna kan sägas tillhöra motsvarigheten till Hongkong pandemokrater. Till skillnad från hur fallet är med Hongkong innehåller Macaos grundlag inga löften om allmän rösträtt. Under ytan finns ett visst missnöje hos delar av Macaos befolkning, men denna handlar främst om korruptionen som fortfarande är ett problem. Det faktum att en tidigare minister för allmänna arbeten för några år sedan kunde dömas till 28,5 års fängelse efter att ha roffat åt sig hundratals miljoner måste visserligen ses som en viktig seger för de som vill bekämpa mångåriga traditioner av kickbacks. Men fortfarande finns det en sammanflätning av ekonomiska och politiska intressen som är mer intim än t ex i Hongkong. Den nye regeringschefen Fernando Chui väntas fortsätta på samma linje som sin företrädare d.v.s. inget ifrågasättande av Kina och fokus på ekonomisk tillväxt. Chui, som var kultur- och socialminister under hela sin företrädares mandatperiod, har ingenting av dennes folklighet eller charm. Detta är ju heller inte något som krävs för att bli vald till regeringschef i Macao. Chui måste dessutom, för att kunna fortsätta sin företrädares lyhördhet mot Peking, förbättra sina kunskaper i rikskinesiska. Julhelgens lokala underhållning på Youtube var att se och framför allt lyssna på Chuis
5(5) installationstal som framfördes på en rikskinesiska som ingen förstod särskilt mycket av. Fernando Chui säger sig vilja fortsätta försöken att diversifiera Macaos ekonomi. Det finns ingen anledning att ifrågasätta den ambitionen men det är rimligt att vara skeptisk till hur det i praktiken skall gå till. Macaos framtid ligger i att vara Asiens nöjesstad och den diversifiering som kan göras handlar väl snarast om att ge möjligheter till några andra förströelser än att förlora pengar på rött eller svart vid de många spelborden. Vad har då Sverige för intresse av att bevaka vad som sker på detta säregna ställe? Ja, Macao blir aldrig någon stor marknad för svenska företag även om det finns exempel på de som gjort små men goda affärer. Det finns också historiska band genom den förste svenske generalkonsuln i Macao Anders Ljungstedt som i början av 1800-talet donerade pengar till en skola i hans födelsestad Linköping som fortfarande bär hans namn. Svenskkolonin är inte större än ca 25 personer men antalet svenska besökare per år kan räknas till närmare 10.000. Det viktigaste skälet att något försöka följa vad som sker i Macao är politiskt, enligt min mening. Framför allt ger det som sker i Macao en intressant relief till utvecklingen i det större och viktigare Hongkong. Modellen one country, two systems är fortfarande något av ett experiment. Även om det är lätt att fastna för Macaos förmenta följsamhet mot Peking är det obestridligt så att staden har samma principiella grundval som Hongkong med ett eget, oberoende rättssystem, en relativt sett fri press och en befolkning som värnar om sin speciella ställning. Det finns all anledning att förmoda att Kina kommer att fortsätta att framhålla Macao som ett föredöme i genomförandet av one country, two systems. Särskilt när Hongkong nu tycks gå in i en period av ett mera stökigt offentlig samtal, får vi räkna med fler hänvisningar från Pekings håll till staden på andra sidan Pärlfloden som ett efterföljansvärt exempel. Fernando Chui kan nog sova ganska gott om nätterna. Det enda han väl behöver be om i sin aftonbön (om han nu ber en sådan) är att Kina inte skall få för sig att tillåta kasinon på fastlandet. Men risken för det är nog lika stor som chansen att i längden vinna på baccarat. DANIELSSON