Utkast Det goda föräldraskapet krav på fosterföräldrar under hundra år

Utkast Det goda föräldraskapet krav på fosterföräldrar under hundra år Johanna Sköld, FD Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet Inledning Fosterbarnsvård i Sverige har varit reglerad i lagstiftning i drygt hundra år. Den första fosterbarnslagen trädde i kraft 1902. Allt sedan dess har kommuner och enskilda varit tvungna att förhålla sig till ett statligt reglerat föräldraskap när barn har placerats i fosterhem. Hur detta föräldraskap har definierats och förändrats under hundra år står i fokus för denna artikel. De krav som staten har ställt på fosterföräldrar säger dels något om normer kring föräldraskap som har haft en hegemonisk ställning, dels något om vilken uppväxtmiljö som staten har ansett vara bäst för barn. Normer kring föräldraskap och uppväxtmiljö är sällan genusneutrala. 1 I den här artikeln undersöks om förväntningarna på fostermödrar respektive fosterfäder har sett olika ut, om lämplighetskriterierna har varierat med fosterbarnens kön och ålder samt hur dessa kriterier har förändrats över tid. Lagstiftning är sällan så precis att den dikterar alla önskvärda villkor. Lagstiftningen måste tolkas. I rådgivningsböcker som har riktat sig till dem som har arbetat med fosterbarnsvården i kommuner och filantropiska organisationer har tolkningar av lagarna och dess intentioner gjorts av olika experter under hundra års tid. Dessa rådgivningsböcker utgör källmaterialet för denna studie. Via råden som gavs till dem som skulle implementera lagstiftningen på lokal nivå kan vi följa hur nationellt erkända experter har definierat det goda föräldraskapet och den goda uppväxtmiljön. 2 Deras definitioner av familjen hade en hegemonisk ställning men det betyder inte att deras normer alltid omsattes i praktiken. På lokal nivå kan andra eller ytterligare normer ha varit rådande och förutsättningarna att genomföra experternas råd kan ha skiftat mellan orter, mellan stad och landsbygd. Praktiken 1 Se t.ex. Helena Bergman, Att fostra till föräldraskap: barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat 1900-1950 (Stockholm 2003) ffa kap 5; Johanna Sköld, Fosterbarnsindustri eller människorkärlek: Barn, familjer och utackorderingsbyrån i Stockholm 1890-1925 (Stockholm 2006) ffa kap 6, 8; Ingrid Söderlind, Barnhem för flickor: barn, familj och institutionsliv i Stockholm 1870-1920 (Stockholm 1999); Gena Weiner, De räddade barnen: om fattiga barn, mödrar och fäder och deras möte med filantropin i Hagalund 1900-1940 (Uppsala 1995) s. 168-172. 2 Om hur kommentarer till lagstiftning fungerade och påverkade praktiken, se Leif Holgersson, Socialtjänst: lagtexter med kommentarer [i historisk belysning]: en analys av socialvårdens värderingar från medeltiden fram till socialtjänstens lagar, SOL, LVM och LVU (Stockholm 1996) s. 157. 1

kan alltså säga något ytterligare om vilka definitioner av det goda föräldraskapet och den goda uppväxtmiljön som rådde i en viss kontext. 3 I den här artikeln kommenteras praktiken utifrån resultat från tidigare forskning men det är inte praktiken som står i fokus för studien. Syftet är istället att studera förändring och kontinuitet av nationella och hegemoniska normer kring föräldraskap som de kommer till uttryck i rådgivningslitteratur där fosterbarnslagstiftningen har tolkats. Lagarnas utveckling och rådgivningslitteraturen Tidigare forskning som har redogjort för svensk barnavårdslagstiftnings historia har framförallt varit inriktad på vilket utrymme lagarna har gett myndigheterna att ingripa i barns liv. Fokus har alltså legat på hur lagstiftningen har motiverat samhällets omhändertagande av barn. 4 Lagstiftningens reglering av fosterhemsvården är inte lika omskriven och därför ges en sådan överblick i detta avsnitt. Här presenteras även den rådgivningslitteratur som har utgivits i anslutning till lagstiftningen och som ska användas i denna studie. När de första barnavårdslagarna antogs 1902 var den kommunalt organiserade barnavården splittrad på tre kommunala myndigheter; fattigvården, hälsovårdsnämnden och skolrådet. 5 Fosterbarnsvården bekostades och organiserades av fattigvården eller kommunalnämnden men tillsynen skulle utföras av hälsovårdsnämnden. 6 Fler aktörer var verksamma inom fosterbarnsvården kring sekelskiftet. Även filantropiska organisationer och privatpersoner placerade barn i fosterhem. Lag om fosterbarns vård (SFS 1902:63) kom till i en tid då man börjat uppmärksamma överdödligheten bland små barn som vårdades i fosterhem. Genom att reglera fosterhemsvården och ställa högre krav på fosterföräldrarna hoppades staten komma till rätta med det som i samtiden kallades för fosterbarnsindustri. Följaktligen kom 1902 års lag att främst inrikta sig på yngre barn. Barn som var äldre än sju år omfattades inte av lagen. Inte heller barn som placerades hos nära släktingar eller laga förmyndare, kunde påräkna något skydd av lagen. Och den omfattade bara barn som vårdades mot ekonomisk ersättning. Detta, liksom det faktum att fosterföräldrar inte behövde bli 3 Sköld (2006) s. 221f. 4 Anna Hollander, Omhändertagande av barn: en studie av barnavårdsmål vid förvaltningsdomstolarna åren 1974, 1977 och 1982 (Stockholm 1985); Tommy Lundström, Tvångsomhändertagande av barn: en studie av lagarna, professionen och praktiken under 1900-talet (Stockholm 1993); Hans Swärd, Mångenstädes svårt vanartad : om problemen med det uppväxande släktet (Lund 1993); Maija Runcis, Makten över barnen: tvångsomhändertagande av barn i Sverige 1928-1968 (Stockholm 2007). 5 Runcis (2007) s. 47. 6 SFS 1902:63 2. 2

godkända av en myndighet innan de fick ett barn i sin vård, s.k. koncession, ledde till många kritiska diskussioner under de två följande decennierna. 7 Den första tolkningen av den första fosterbarnslagen gavs av Emil Sundberg i Lagstiftningen om barnavård (1903). Sundberg, som var häradshövding och expeditionschef på ecklesiastikdepartementet (det tidigare namnet på utbildningsdepartementet), redogjorde här för varje paragraf i Lag om fosterbarns vård. Boken innefattar även förklaringar till de lagar som behandlade vanartade och sedligt försummade barn samt minderåriga förbrytare som tillsammans med fosterbarnslagen har kallats de första svenska barnavårdslagarna, vilka alla antogs 1902. Under 1910-talet diskuterades fosterbarnslagstiftningen eftersom många inte var nöjda med vare sig sjuårsgränsen eller frånvaron av koncession. Under samma tid debatterades och lagfästes även de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning, adoptioner samt fattigvårdens omorganisation. 8 Vid ingången till 1920-talet påbörjades arbetet med en ny barnavårdslag där ansvaret för barnavården skulle komma att centraliseras. 1924 antogs Lag om samhällets barnavård (SFS 1924:361) vilken innebar att varje kommun måste inrätta en barnavårdsnämnd som fick ansvar för all kommunal barnavård. 9 Med avseende på fosterbarnsvården skilde sig 1924 års lag på flera sätt från sekelskiftets lagstiftning. För det första hade åldersgränsen höjts. Lagen omfattade fosterbarn under 16 år. 10 För det andra gällde lagen barn som vårades hos nära släktingar som far- eller morföräldrar vilka tidigare inte hade räknats som fosterbarn. 11 Men fortfarande krävdes ingen koncession för att få vårda fosterbarn och fortfarande var ekonomisk ersättning ett villkor för att barn som uppfostrades hos andra än sina föräldrar eller laga förmyndare skulle räknas som fosterbarn. 12 1924 års lag kom att gälla till 1960 men med vissa förändringar. För fosterbarnens del var det främst de lagändringar som gjordes 1945 som hade betydelse. Dessa förändringar tillkom på initiativ av den så kallade socialvårdskommittén som tillsatts 1937 efter socialdemokraternas maktövertagande 1932. Socialvårdskommittén hade till uppdrag att göra en översyn av svensk socialvårdslagstiftning. I den nya stadgan 1945 togs 7 Sköld (2006) s. 83-86. 8 Runcis (2007); Bergman (2003); Cecila Lindgren, En riktig familj; adoption, föräldraskap och barnets bästa 1917-1975 (Stockholm 2006); Mikael Sjögren, Fattigvård och folkuppfostran: liberal fattigvårdspolitik 1903-1918 (Stockholm 1997). 9 Runcis (2007) s. 48f. 10 SFS 1924:361 49. 11 Ragnar von Koch, Samhällets barnavård: lagen den 6 juni 1924 jämte andra författningar, som beröra barnavårdsnämndernas verksamhet (Stockholm 1927) s. 158. 12 von Koch (1927) s. 154, 157. Se även Sköld (2006) s. 87. 3

ersättningskriteriet bort, det vill säga alla barn som fostrades hos andra än sina föräldrar eller laga förmyndare var att betrakta som fosterbarn oavsett om ekonomisk ersättning utgick eller inte. 13 Dessutom infördes koncession för barn under 1 år. Spädbarnens fosterhem måste godkännas innan de fick flytta dit. 14 Landets nytillträdda barnavårdsnämnder hade en diger lagstiftning att sätta sig in i. Den första rådgivningsboken Samhällets barnavård utkom 1925 och hade till syfte att till tjänst för barnavårdsnämnder och andra, som hava att taga befattning med barnavårdsärenden, lämna en någorlunda fyllig vägledande framställning av den nya lagstiftningen. 15 Författaren var domaren och häradshövdingen Ragnar von Koch som själv hade varit med och arbetat fram lagen. 16 Samhällets barnavård utkom i fyra upplagor: 1925, 1927, 1939 och 1945. I denna studie används upplagan från 1927. Liksom Sundbergs vägledning från 1903 tolkas lagstiftningen paragraf för paragraf. Parallellt med von Kochs mer generella vägledning för hela barnavårdslagstiftningen fanns rådgivningslitteratur som inriktade sig på just fosterbarnsvården. Tillsyn över fosterbarnsvården var en liten skrift som utgavs av Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Den utkom i tre upplagor 1931, 1939 och 1942. 17 Författarna var förbundets barnavårdskonsulent Lars Barkman, läkaren och docenten i pediatrik Isak Jundell samt läkaren Gotthilf Stéenhoff. I anslutning till revisionen av lagstiftningen om fosterbarnsvården 1945 publicerade socialstyrelsen vilka riktlinjer som skulle gälla vid bedömning av fosterhem i sin skriftserie Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor (ROA 1946:37). Denna publikation delades ut till alla myndigheter som hade med barnavårdsfrågor att göra. Ett verk som har varit beständigt under en längre tid är Samhället och barnen. Det ger en översikt över svensk barnavårdslagstiftning likt von Kochs. Den första upplagan kom ut 1940 och författaren var tf chefen för Socialstyrelsen m.m., Karl J Höjer som också var ledamot i socialvårdskommittén och alltså var med och arbetade fram lagförändringarna 1945. Boken gavs ut även efter hans död 1962. Redaktörer blev då universitetslektor Kerstin Widén och Greta Wallin, förste byråsekreterare i socialstyrelsen. Från och med 1977 blev juristen Gunnar Fahlberg redaktör, också han verksam på socialstyrelsen. Under perioden 1940-1984 utkom Samhället och barnen i 13 upplagor. Via denna publikation kan man följa 13 SFS 1945:509 49. 14 SFS 1945:509 51. 15 von Koch (1927) s. 3. 16 Ragnar von Koch var byråchef för lagärenden vid Civil- och sedermera Socialdepartementet 1917-1922 där han arbetade med förslaget till lagen om samhällets barnavård. Svenska män och kvinnor 4 (Stockholm 1948) s. 309. 17 Endast upplagan från 1931 finns bevarad på ett svenskt bibliotek och används i denna studie. 4

hur rekommendationerna förändrades under en och samma lagstiftning. Samtliga upplagor har inventerats för denna studie, men bearbetningen gäller framförallt upplagorna från 1940, 1950, 1965, 1969, 1971, 1977 och 1984. 1924 års Lag om samhällets barnavård ersattes 1960 med Barnavårdslagen (BvL, SFS 1960:97). Under den tid som 1924 års lag var i kraft skedde många förändringar vilket påkallade behovet av en ny översyn av barnavårdslagstiftningen. Bland annat hade 1924 års lag kompletterats och ändrats flera gånger som nämndes ovan. Nya sociala reformer som moderskapsunderstöd (1933), barnavårdscentraler (1937) och allmänna barnbidrag (1948) hade ändrat de sociala villkoren för barns uppväxt. 18 Med alla reformer hade barnavårdsnämnderna fått utökade ansvarsområden. Små kommuner visade sig dock ha svårt att kunna erbjuda medborgarna de sociala stöd som lagstiftningen gav dem rätt till. För att grantera en mer rättvis behandling gjordes en kommunsammanslagning 1952 som givetvis påverkade barnavårdsnämndernas verksamhet. 19 Samtidigt som det socialpolitiska arbetet pågick förändrades också synen på barn och hur de bäst skulle tas omhand. På 1930-talet fick psykiatrin ökad betydelse. Efter andra världskriget presenterades alltfler undersökningar som visade att barn hade psykiska problem som den sociala barnavården hade att hantera. 20 Det fokus som tidigare hade legat på barns kroppsliga hälsa kompletterades med ett intresse för deras mentala status. Så småningom utmanades familjen som den bästa garanten för en god uppväxtmiljö. Barns behov av pedagogisk expertis på daghem kom att framhållas allt mer i och med daghemsutbyggnaden på 1960-talet. 21 Sammantaget ledde förändringar i såväl socialpolitiken som uppfattningar av barns problem till att en ny barnavårdslag kom till stånd. Den största nyheten på fosterbarnsområdet var att i 1960 års BvL infördes kravet på koncession oavsett fosterbarnets ålder. Alla tilltänkta fosterhem skulle nu undersökas och godkännas innan ett barn fick placeras där. Tillstånd kunde endast utfärdas för ett namngivet barn. Barnavårdsnämnden kunde inte ge ett generellt godkännande till en familj som ville bli fosterhem. 22 Dessutom rymde lagen möjligheter att förhindra skadliga förflyttningar av fosterbarn. Det innebar att barnavårdsnämnden kunde förbjuda föräldrar som var vårdnadshavare, att återta sina barn från fosterhem. 23 Föräldramakten försvagades alltså. 24 18 Holgersson (1996) s. 150. 19 Runcis (2007) s. 195f, 204. 20 Söderlind kommande (s. 17 i den version jag har); Ulf Jönsson, Bråkiga, lösaktiga och nagelbitande barn: om barn och barnproblem vid en rådgivningsbyrå i Stockholm 1933-1950 (Linköping 1997) s. 213. 21 Runcis (2007) s. 228. 22 Samhället och barnen (1965) s. 234. 23 SFS 1960:97 50 ; ROA 1961:133, s. 119. 24 Runcis (2007) s. 210. 5

I övrigt stadgade 1960 års BvL att kommunerna skulle tillhandahålla mer förebyggande insatser än tidigare. 25 Den nya lagen ledde liksom tidigare till att socialstyrelsen publicerade förtydliganden och rekommendationer av hur lagstiftningen skulle tolkas. Ett särskilt nummer av Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor ägnades åt fosterbarnsvården (ROA 1961:137). I övrigt fortsatte Samhället och barnen vara tongivande rådgivningslitteratur under den tid som BvL var i kraft. Riktlinjerna för hur barnavårdsnämnderna borde bedöma och arbeta med fosterhem utgick därmed från socialstyrelsen. Det kommunala sociala arbetet var uppdelat i tre områden som reglerades i tre skilda lagstiftningar; barnavård, nykterhetsvård och socialhjälp. Denna uppdelning började ifrågasättas på 1960-talet, liksom det faktum att lagarna byggde på en patriarkal människosyn som gick i den gamla fattigvårdens fotspår där människor som uppbar samhälleligt stöd stigmatiserades och utsattes för tvångsåtgärder. Efter många debatter och mångåriga utredningar antogs Socialtjänstlagen SoL 1980 som trädde i kraft 1982. Den samlade det förut så uppdelade sociala arbetet under en lag. 26 Barnavårdsnämnderna, liksom nykterhetsnämnderna och socialhjälpsnämnderna avskaffades och ersattes av en socialnämnd i varje kommun som alltså skulle besluta om alla olika sociala frågor. SoL syftade till att komma till rätta med tvångslagstiftningen som hade en framskjuten plats i de gamla lagarna. 27 Men en socialtjänst helt utan tvång ansågs inte möjlig. Därför tillkom lagar som reglerade vård som inte kunde ske i samförstånd mellan vårdtagaren, vårdnadshavaren och socialtjänsten. Lagen med särskilda bestämmer om vård av unga (LVU) trädde i kraft 1982. Den ersattes 1990 med en ny lag med samma namn som gäller idag. 28 En nyhet i SoL och LVU var att begreppen fosterbarn och fosterhem togs bort. Istället talade man om familjehem och underåriga som togs emot för stadigvarande vård och fostran i annans hem. Underårig definieras som person under 18 år, vilket alltså var en skillnad mot BvL där åldersgränsen var 16 år. 29 18-årsgränsen kunde tänjas för unga som vårdades på grund av eget beteende med stöd av LVU. Som längst kunde unga få vård med stöd av LVU tills de var 20 år 6 månader minus en dag, enligt LVU 1980:621. 30 Detta 25 Runcis (2007) s. 229; Lundström (1993) s. 67. 26 Holgersson (1996) s. 243. 27 Den SoL som började gälla 1982 (SoL 1980:620) ersattes 2002 med SoL 2001:453. 28 LVU som började gälla 1982 (LVU 1980:621) ersattes 1991 med LVU 1990:52. Om förändringen, se Lundström (1993) s. 76-79. 29 Samhället och barnen (1984), s. 157. 30 Samhället och barnen (1984), s. 154. 6

utökades till 21 år i LVU 1990:52. 31 En annan förändring gjordes 2001 då placering hos anhörig eller annan närstående skrevs fram i lagstiftningen (5 SoL 2001:453). Idag skall anhörigplacering alltid övervägas. 32 Ny lagstiftning innebar som tidigare att socialstyrelsen publicerade råd om hur lagstiftningen skulle tillämpas. I skriftserien Allmänna råd från socialstyrelsen angavs vilka riktlinjer som gälla vid familjehem (ARS 1982:2). Någon specifik rådgivningslitteratur för hur lagstiftningen på barnområdet skulle tillämpas saknas efter att utgivningen av Samhället och barnen upphörde 1984. Efter att ha frågat ett par socialsekreterare om vilka riktlinjer som styr deras granskning av familjehem fick jag svaret att mycket baserades på lokalt framtagna dokument, men att boken Barnet och familjehemmet, utgiven av Svenska kommunförbundet 2003, också används som handledning. Denna bok, författad av Margareta Erman, ingår som källmaterial i denna studie. Det kan påpekas att arbete pågår med att ta fram en nationell handlingsplan för utredning och bedömning av familjehem vid Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS), Socialstyrelsen. Uppdraget ska vara slutfört under 2010 och ska då rapporteras till regeringen. 33 Källmaterialet för denna studie utgörs sålunda av 14 rådgivningsskrifter som publicerats mellan 1903 och 2003. Föräldraskap i förändring Mamma- barn, pappa-barn eller mamma-pappa-barn? Inte i någon lag som rör fosterbarnsvården har fosterföräldrarnas civilstånd reglerats. Men den har kommenterats i de flesta rådgivningsskrifter. Huruvida föräldraansvar ska överlåtas på en eller två vuxna i ett fosterhem har varierat över tid. Generellt kan sägas att det gifta paret föredrogs som fosterföräldrar fram till 1960-talet. Men det kunde göras undantag och ensamstående personer kunde också accepteras, vilket jag ska återkomma till. Efter 1969 nämns inte äktenskap längre som ett villkor för ett gott föräldraskap. Istället skulle ett fosterhem utgöras av ett fullständigt hem där fosterbarnet finner både fosterfar och 31 21 LVU 1990:52 32 Om debatten som föregick denna del av lagändringen, se Sofia Linderot, Att placera eller inte placera i släktinghem, det är frågan: en studie kring familjehemsplaceringar, attityder och handläggning inom socialtjänsten (Lund 2006). 33 http://www.socialstyrelsen.se/ims/projekt/kunskapsoversikt+over+bedomningsinstrument+for+familjehem.ht m (2008-12-09). 7

fostermor. 34 Samtidigt som äktenskapet försvann som uttalad norm befästes den heterosexuella tvåsamheten som förutsättning för en god uppväxtmiljö för barn. De rådgivningsskrifter från 1980-talet som ingår i denna studie kommenterar inte alls familjehemsföräldrarnas civilstatus. I Barnet och familjehemmet från 2003 sägs dock att familjehem kan utgöras av par med eller utan egna barn eller av en ensam vuxen med eller utan egna barn. 2003 kunde alltså den ensamstående vuxne återigen betraktas som en kompetent förälder. 1903 kunde en gift kvinna ta emot fosterbarn utan mannens samtycke: fosterbarnsvård kan utöfvas af gift kvinna, oberoende af att mannen öfver henne äger målsmansrätt, och äfven utan att hon därtill erhållit mannens samtycke. 35 Fosterföräldraskap var synonymt med moderskap. Och moderskap verkar alltså ha varit något gifta kvinnor hade rätt till trots att de i övrigt saknade medborgerliga rättigheter fram till 1921 då gift kvinna blev myndig. Rätten att utöva moderskap, eller snarare rätten att arbeta som fostermor, överordnades mannens målsmansrätt över den gifta kvinnan. Många kvinnor försörjde sig vid den här tiden som fostermödrar. Det var ett sätt förena tillsyn om egna barn med en liten ekonomisk förtjänst. 36 På så sätt löste många kvinnor det som historikern Ann-Sofie Ohlander har beskrivit som en förnekad samhällelig konflikt, nämligen konflikten mellan försörjning och vård av barn. 37 Kvinnor som tjänade något litet på att vårda andras barn och samtidigt kunde ta hand om sina egna avlastade samhället från belastning på barnkrubbor, barnhem och asyler för ogifta mödrar. I analogi med detta kan tänkas att samhället hade intresse av att kvinnors möjligheter att bli fostermödrar inte begränsades av motsträviga äkta män. Att samhället också senare hade intresse av att kvinnors möjligheter att bli fostermödrar inte begränsades på grund av deras civilstånd framgår av Socialstyrelsens Råd och anvisningar från 1946: Erfarenheten visar, att åtskilliga ensamstående kvinnor varit idealistiska fostermödrar, och att förbud för dem att mottaga fosterbarn skulle innebära icke blott att samhället berövade sig själv tillgång till ett antal lämpliga fosterhem utan även att man berövade dessa kvinnor något, som visat kunna skänka deras liv nytt innehåll. 38 34 Samhället och barnen (1969) s. 269; Samhället och barnen (1971) s. 276; Samhället och barnen (1977) s. 230. 35 Emil Sundberg, Lagstiftningen om barnavård: de nya lagarna om vården af fosterbarn, uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn samt behandlingen af minderåriga förbrytare: med förklarande anmärkningar (Stockholm 1903) s. 28. 36 Sköld (2006). 37 Ann-Sofie Ohlander, Det bortträngda barnet: uppsatser om psykoanalys och histora (Uppsala 1993) s. 35. 38 ROA 1946:37, s. 47f. 8

Ensamstående kvinnor kunde alltså accepteras som fostermödrar även om fosterföräldrar i regel skulle utgöras av äkta makar 1946. Ensamstående män kunde också godtas, men mot dem var skepsisen mer långtgående: Däremot böra fosterbarn endast i undantagsfall överlämnas till ensamstående män; ej heller i dessa fall kan dock ett generellt förbud uppställas. 39 I Socialstyrelsens Råd och anvisningar från 1961 hade tonen mot ensamstående skärpts. Nu kunde en ensamstående kvinna endast godkännas som fosterförälder om hon var släkt med barnet. Markeringen mot ensamstående män var ännu hårdare: En ensamstående man torde, även om han är släkt med barnet, endast i undantagsfall kunna ges tillstånd att taga fosterbarn. 40 Några motiv till varför ensamstående män endast i undantagsfall passade som fosterföräldrar angavs inte, varken 1946 eller 1961. I denna tystnad döljer sig det som uppfattades som så självklart i samtiden att det inte behövde uttalas. Vad dessa självklarheter, eller formulerat på ett annat sätt vad denna diskurs, bestod i är svårt att klarlägga utifrån rådgivningslitteraturen. Men med hjälp av annan forskning kan några tolkningar anges. Mäns föräldraroll var sedan länge begränsad till försörjning. Omvårdnad av barn var fram till 1960-talets jämställdhetsdebatt definierad som en kvinnlig uppgift. 41 Tilltron till män som vårdare av barn var dessförinnan helt enkelt alldeles för liten för att de skulle kunna anförtros fosterbarn. Det finns även en annan möjlig förklaring. Forskning har visat att organisationer som placerade barn i fosterhem i varierande grad har varit medvetna om risken för sexuella övergrepp sedan 1800-talet. Framförallt har flickors potentiella utsatthet varit uppmärksammad och förövarna har uteslutande förmodats vara män. 42 Troligen återspeglades dessa farhågor i rekommendationerna att inte placera fosterbarn hos ensamstående män. När ensamstående personer återigen nämndes som potentiella fosterföräldrar 2003 gjordes inte längre någon skillnad mellan könen. Sedan 1960-talet har uppfattningen om att såväl män som kvinnor är kompetenta att vårda barn gjort allt större insteg, vilket inte minst gjorde avtryck i den svenska pappapolitiken. 43 Att segregera fosterföräldrar efter kön hade 2003 blivit omodernt. Om bedömningar av blivande fosterhem är lika genusneutrala i praktiken är fortfarande en öppen fråga. 39 ROA 1946:37 s. 48. 40 ROA 1961:137 s. 18. 41 Roger Klinth, Göra pappa med barn: den svenska pappapolitiken 1960-1995 (Umeå 2002) s. 13. 42 Joy Parr, Labouring children: brittish immigrant apprentices in Canada, 1869-1924 (London 1980) s. 114; Louise A Jackson, Child sexual abuse in Victorian England (London 2000) s. 4, 108; Söderlind (1999) s. 192-196. 43 Klinth (2002). 9

En god far Hur har faderskap konstruerats i rådgivningslitteraturen? Det första som kan konstateras är att specifika krav på män uttalades väldigt sällan. Endast i skrifterna från 1903, 1931, 1961 och 1965 anges några särskilda förväntningar som man bör ha på blivande fosterfäder, till skillnad från kraven på fostermödrar som specificeras i hälften av skrifterna. Fäderna i fosterfamiljerna verkar helt enkelt inte ha varit så viktiga från experternas horisont. Som nämndes tidigare kunde gifta kvinnor 1903 ta emot fosterbarn utan att deras makar samtyckte därtill. 1931 hade detta ändrats och nu fodrades att båda önska mottaga fosterbarnet, så att icke t.ex. fadern är likgiltig härför eller kanske från början är ovillig härtill. 44 Det viktiga var att mannen inte var likgiltig eller ovillig, men särskilt engagerad behövde han inte vara. Någon sådant krav på mannen uttrycks inte förrän 1965. Värme och tillgivenhet måste möta barnet även hos honom 45, hette det då. Det är alltså först på 1960-talet som männen blir känslomässigt betydelsefulla för barnen i rådgivningslitteraturen. Detta kan kontrasteras mot att faderskapet dessförinnan hade definierats mer instrumentellt då det alls nämndes. 1903 angavs vilka egenskaper hos mannen som kunde stjälpa en gift kvinnas ambition att ta fosterbarn. Maken skulle inte vara begifven på starka drycker, uppträda oregerligt i hemmet eller sällskapa[r] med osedligt eller i annat afseende dåligt folk. 46 1961 hade Socialstyrelsen bara ett specifikt krav på fosterfadern; han skulle ha fast arbete. 47 Kraven gällde skötsamhet i största allmänhet, inte hur han skulle förhålla sig till barnet. En god mor Samtidigt som moderskap kan beskrivas som en rättighet för sekelskiftets kvinnor, hade kvinnor som ville bli fostermödrar många skyldigheter att leva upp till. Specifika krav på fostermödrar förekom i rådgivningslitteraturen fram till och med 1977, med undantag från 1927 och Höjers två första utgåvor av Samhället och barnen 1940 och 1950. Efter att SoL och LVU trätt i kraft 1982 var råden helt könsneutrala. Rådgivning i anslutning till den första fosterbarnslagen var koncentrerad kring vården av spädbarn eftersom det var de som for mest illa av den s.k. fosterbarnsindustrin. Den första boken om spädbarnsvård gavs ut 1697 i Sverige så det var ingen nyhet att medicinska experter gav råd till läkare, barnmorskor och allmänhet. 48 Liksom den tidigare 44 Lars Barkman & Gotthilf Stéenhoff & Isaac Jundell, Tillsyn över fosterbarnsvården (Stockholm 1931) s. 17. 45 Samhället och barnen (1965), s. 238. 46 Sundberg (1903), s. 29. 47 ROA 1961:137, s. 22. 48 Susanna Hedenborg, Reproduktionens resurser: spädbarnsvård i Stockholm 1750-1850 (Lund 2004) s. 55. 10

onaturlig. 53 Ett annat krav på fostermodern som första gången uttrycktes 1931 var att hon rådgivningslitteraturen i denna genre var mycket i Sundbergs skrift från 1903 49 inriktat på råd kring amning. 50 Där sägs att kvinna som ammar skall föra ett nyktert lefnadssätt, iakttaga måtta i fråga om mat och dryck, hålla sin kropp och sina kläder rena, samt särskildt taga för regel att hvarje gång före och efter digifningen aftvätta bröstvårtorna med ljumt vatten. 51 Skyldigheterna för en god ammande fostermor gick ut på att ta hand om sig själv så att hon kunde leverera mjölk av god kvalité. I övrigt handlade råden mycket om hanteringen av annan föda åt barnen. Barn som inte ammades skulle få en mjölkblandning som bestod av frisk, oskummad och uppkokt komjölk blandad med en fjärdedel till en femtedel rent vatten samt litet socker. 52 Den här typen av blandning dömdes helt ut 1931 och beskrevs då som skulle kunna följa anvisningar och kunna samarbeta med barnavårdsnämndens ombud, vilket även framhölls att fosterföräldrar skulle kunna 1965, 1969, 1971, 1977 och 2003. 54 Ett gott föräldraskap och framförallt moderskap innefattade således från 1930-talet och framåt en vilja att ta till sig experternas råd. 1931 började särskilda karaktärsdrag som var önskvärda bland fostermödrar att anges i rådgivningslitteraturen. De varierade med barnets kön, ålder och lynne. Den kvinna som skulle omhänderta späda barn skulle besitta hög grad av kärlek till barn, tålamod, vaksamhet, uthållighet, och en god iakttagelseförmåga. 55 För äldre barn gällde det att matcha barnets och fostermoderns karaktärer: En livlig och självrådig pojke skall icke överlämnas till en svag, beskedlig och ängslig fostermoder, eller en blyg och försagd flicka till kärva befallande personer [ ] Ett svagt och klent barn däremot kan behöva en särskilt ömsint vårdarinna 56 Under 1960- och 70-talen var det även viktigt att fostermodern inte bara matchade barnet utan även hans eller hennes biologiska mor. Detta gällde de fall då ambitionen var att fosterbarnet 49 Medicinalstyrelsen gav 1903 ut anvisningar om hur fosterbarnen skulle skötas som återgavs i Sundbergs skrift från samma år. 50 Ekonomhistorikern Susanna Hedenborg som har studerat rådgivningslitteratur om spädbarnsvård 1697-1850 har visat att råd kring amning och ammor förekom i de flesta böcker. Hedenborg (2004) s. 61. 51 Sundberg (1903) s. 17. 52 Sundberg (1903) s. 17. 53 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 70. 54 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 22; Samhället och barnen (1965) s. 240; Samhället och barnen (1969) s. 271; Samhället och barnen (1971) s. 278; Samhället och barnen (1977) s. 232; Margareta Erman, Barnet och familjehemmet: en handbok om socialnämndens ansvar (Stockholm 2003) s. 35. 55 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 22. 56 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 22. 11

med en man. 58 Överhuvudtaget har det beskrivits som en uppgift för fostermödrarna att de ska skulle flytta hem igen. I sådana fall vill man gärna få till stånd en god kontakt mellan fostermodern och den biologiska modern vilket kan försvåras av alltför stor skillnad i ekonomi och samhällsställning. 57 Här gällde det att bygga ett slags systerskap mellan biologisk mor och fostermor och då fick klasskillnader inte stå i vägen. Samma ambition att matcha fostermödrar och biologiska mödrar gällde inte civilståndet. Samtidigt som de flesta biologiska mödrar var ensamstående förväntades fostermödrarna vara gifta eller samboende hålla samman nätverken kring barnen. Men det skulle göras med engagemang och inte av pliktkänsla. Detta belyses av hur man 1965 kommenterade släktingplaceringar: Om den kvinna som vill bli fostermor för barnet tydligen låter sig leda enbart av pliktkänsla och i själva verket tycker det hela bara är besvärligt, men ett besvär som hon för skams skull inte kan undandra sig, då är man skyldig barnet att göra klart för henne att barnet mycket hellre bör få växa upp hos en oskyld familj, där det kan bli välkommet för sin egen skull och inte enbart bli ett gärna presenterat bevis på hur väl man skötte sig den gången när man ställdes inför pliktens krav. 59 Plikten att omhänderta släktingars barn som inte kunde växa upp med sina biologiska föräldrar var ett viktigt motiv till varför människor blev fosterföräldrar. Det har visats av nordisk forskning som rör 1900-talets första hälft. Oftast omhändertogs barnen av sina moreller farmödrar. 60 I Sverige var denna pliktkänsla ett så omhuldat motiv att den första lagen 1902 inte omfattade fosterbarn som vårdades hos släktingar. 61 1965 var inte längre plikt ett ädelt motiv till att ta emot fosterbarn. Moderskapet skulle bottna i fler kvalitéer. Ett känslomässigt engagemang för barnet var det allra viktigaste. Att hålla samman barnens nätverk ställde även andra krav på fostermodern. Hon skulle också vara beredd på de svårigheter det innebar att ha kontakt med barnets biologiska föräldrar vilket framfördes för första gången i rådgivningslitteraturen 1969: 57 Samhället och barnen (1969) s. 270; Samhället och barnen (1971) s. 277; Samhället och barnen (1977) s. 231. 58 Lundström (1993) s. 181. 59 Samhället och barnen (1965) s. 241. 60 Sköld (2006) s. 342-346; Astri Andresen, Hender små: bortsettning av barn i Norge 1900-1950 (Bergen 2006) s. 90-93. 61 Sköld (2006) s. 84. 12

Denna kontakt ställer ofta mycket stora krav på fosterföräldrarna, framförallt på fostermodern, och det är viktigt att från början veta att hon accepterar de svårigheter hon kan möta och är beredd att försöka få till stånd ett gott förhållande till barnets föräldrar. 62 Efter knappt tio år ställdes detta krav på båda fosterföräldrarna 1977. Den känslomässiga belastning det innebar att dela föräldraskap med andra sågs inte längre som en utmaning för enbart kvinnor. Föräldraskapet förväntades engagera mödrar och fäder på mer lika villkor än tidigare. Endast i en skrift kommenteras fostermödrars yrkesarbete utanför hemmet. Det var i socialstyrelsens Råd och anvisningar från 1961. Där rådde man till att inte placera barn under skolålder i hem där kvinnan heltidsarbetade utanför hemmet. Dessutom skulle helst inte något barn komma till hem där kvinnan hade kvällsarbete. 63 Att små barn behövde tillsyn motiverade det första ställningstagandet, men varför kvällsarbete bland fostermödrar inte var önskvärt förklarades inte. Möjligen ville man undvika att barnen lämnades ensamma med fosterfadern. Som tidigare nämnts kom tilltron till mäns kompetens att vårda barn att blomma ut först under den senare delen av 1960-talet. Dessutom kan detta ha varit en strategi för att minska risken för sexuella övergrepp genom att begränsa de tillfällen då barnen skulle tas omhand av mannen. Fram till sent 1960-tal var fosterbarn kvinnans projekt. I rådgivningslitteraturen utgick man från att det var kvinnan i en familj som ville skaffa barn, inte mannen eller någon annan. Så länge som föräldraskap relaterades främst till moderskap var detta fullt tillräckligt om familjen i övrigt uppfyllde alla krav. Men 1969 hade fosterbarnen blivit hela familjens projekt: Det är önskvärt att [...] samtliga - inte bara fostermodern - bör vara glada över det nya tillskott till familjen som fosterbarnet utgöra och välkomna barnet i sin krets. 64 En naturlig familj? Ålder och antal barn Konstruktion av föräldraskap har inte bara handlat om förväntningar på mödrar och fäder, även familjens sammansättning har haft betydelse. Fosterföräldrarnas ålder och antal barn har kommenterats i de flesta rådgivningsskrifter. Fosterföräldrarnas ålder omnämns dock först 1931 i den litteratur som studeras här. Men ålder var inte oviktigt under det tidiga 1900-talet. Fattigvårdsnämndens 62 Samhället och barnen (1969) s. 272. 63 ROA 1961:137 s. 18. 64 Samhället och barnen (1969) s. 270. 13

utackorderingsbyrå i Stockholm placerade helst inte barn hos personer som var äldre än 60 år trots att någon sådan åldersgräns varken angavs i lagstiftningen eller i byråns instruktioner. 65 1931 rekommenderade Barkman & Stéenhoff & Jundell att fosterföräldrar inte skulle vara äldre än 55 år. 66 Från och med 1946 gällde att fosterföräldrarna helst inte skulle vara 45 år äldre än barnet. Undantag kunde göras för far- och morföräldrar som tilläts vara äldre. Denna rekommendation gällde till 1977. 67 Därefter angavs inga åldersgränser. Men såväl i socialstyrelsens allmänna råd från 1982, som i Ernmans bok från 2003 påtalades fosterföräldrarnas ålder som viktig vid bedömningen av familjehem. 68 Åldern har varit viktig att ta hänsyn till av flera skäl. Det har framförallt handlat om vad som ansetts som en naturlig eller normal åldersskillnad mellan föräldrar och barn. 69 1946 uttrycktes detta så här: För uppkomsten av ett naturligt föräldraförhållande torde emellertid förhållandet mellan barnafostrarens och fosterbarnet spela den största rollen. 70 Denna naturliga eller normala åldersskillnad har, som vi har sett, krympt med tiden. Det har också förmodats att äldre personer saknar ork och förmåga att engagera sig i barn och ungdomar. 71 En annan risk med att anta äldre personer som fosterföräldrar var att de skulle hinna dö innan barnet växt upp. 72 Endast övre åldersgränser har angivits i rådgivningslitteraturen. Någon nedre gräns omnämndes aldrig. Men såväl 1931 som 1961 påtalades att unga personer inte var lämpade som fosterföräldrar. 73 Antalet egna barn har inte kommenterats men däremot antalet fosterbarn. Fram till 1977 har det varit önskvärt att det inte funnits fler än två fosterbarn i samma hem. 74 Till en början gällde denna begränsning endast spädbarn eftersom det enligt 1902 och 1924 års lagar var förbjudet att ta emot fler fosterbarn i denna åldersgrupp. 75 Från och med 1940 var rekommendationen max två fosterbarn oavsett ålder. Tvåbarnsgränsen hade sin grund i den oklara skiljelinjen mellan fosterhem och barnhem. Knappt en tiondel av barnhemmen 1940 65 Sköld (2006) s. 244f. 66 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 17. 67 ROA 1946:37 s. 48; Samhället och barnen (1950) s. 227; ROA 1961:137 s. 19; Samhället och barnen (1965) s. 236f; Samhället och barnen (1969) s. 269; Samhället och barnen (1971) s. 276; Samhället och barnen (1977) s. 230. 68 ARS 1982:2 s. 39; Erman (2003) s. 35. 69 Begreppen naturlig och normal används i skrifterna för att motivera åldersgränsen 1946, 1950, 1961, 1969, 1971 och 1977. 70 ROA 1946:37 s. 48. 71 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 16; ROA 1961:137 s. 19. 72 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 17. 73 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 17; ROA 1961:137 s. 19. 74 Koch (1927) s. 170; Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 86f; Samhället och barnen (1940) s. 221; Samhället och barnen (1950) s. 227; ROA 1961:137 s. 19; Samhället och barnen (1965) s. 237; Samhället och barnen (1969) s. 269; Samhället och barnen (1971) s. 276; Samhället och barnen (1977) s. 231. 75 SFS 1902:63 7 ; SFS 1924:361 56 14

hade färre än tio platser. 76 Att två fosterbarn borde utgöra gränsen mellan fosterhem och familjehem uttrycktes så här 1940: Ju fler fosterbarn i ett och samma hem, desto mer närmar sig detta fosterhem till ett barnhem [ ] Någon efter barnantalet dragen gräns mellan fosterhem och barnhem finnes egentligen icke. Det bör anses självklart, att redan när en person mottager två fosterbarn man har nått en gräns som icke får överskridas annat än under särskilt goda förhållanden. 77 Några år tidigare utmärkte sig råden från Barkman & Stéenhoff & Jundell 1931 genom att förespråka att två fosterbarn placerades i samma hem. De menade att fosterbarn som kom till familjer utan egna barn kunde bli ensamma och att två fosterbarn kunde bli varandras lekkamrater. 78 Mellan 1946 och 1971 framhölls det som önskvärt att fosterbarnen skulle vara yngst i familjens barnaskara eftersom det ansågs som naturligast att en nytillkommen familjemedlem var yngst. 79 I rådgivningslitteraturen har det naturliga eller det normala konstruerats både genom att sätta gränser för fosterföräldrarnas ålder, fosterbarnens antal och fosterbarnens ålder i relation till familjens egna barn. Fosterfamiljen skulle vara just en familj och inte annorlunda än andra. Ekonomi och anseende Personer med dålig ekonomi har under hela perioden ansetts olämpliga som fosterföräldrar. Men var gränsen för dålig ekonomi har gått har skiftat över tid. I den första rådgivningsskriften från 1903 skulle fosterföräldrar helst inte vara utblottade, men fattigvårdsunderstöd diskvalificerade dem inte som föräldrar. Är blott fosterlegan tillräcklig att täcka kostnaden för fosterbarnets vård och underhåll, torde icke den omständighet, att sökanden för sin egen försörjning är till någon del beroende av fattigvården, kunna utan vidare antagas såsom säkert bevis för brist på förmåga att nöjaktigt fostra barnet. 80 76 25 av 281 barnhem hade plats för färre än tio barn 1940. SOU 1944:34, s. 43. 77 Samhället och barnen (1940) s. 221. 78 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 86f. 79 ROA 1946:37 s. 48; Samhället och barnen (1950) s. 227; ROA 1961:137 s. 19; Samhället och barnen (1965) s. 237; Samhället och barnen (1969) s. 269; Samhället och barnen (1971) s. 276. 80 Sundberg (1903) s. 29. 15

fosterbarn. 86 Det är inte så förvånande att fattigdom i varierande grad ansågs som opassande Fosterbarnsvård hade länge varit en uppgift som utfördes av de fattigare skikten av befolkningen. 81 Att utesluta dem som uppbar fattigunderstöd skulle ha begränsat utbudet på fosterfamiljer. Men 1927 hade detta ändrats. Då skulle fosterföräldrarna helst inte ha fattigunderstöd. 82 Därefter har det framhållits att fosterföräldrarna inte skulle ha det sämre ställt än andra på orten, men också att klasskillnaden mellan fosterföräldrar och barnets biologiska föräldrar inte skulle vara för stor. 83 1982 och 2003 sägs bara att familjehemmet ska ha ordnad ekonomi. 84 Ur rådgivningsskrifterna framträder en misstänksamhet mot välbärgade hem. Som här 1931: Man finner också, hur riktigt barn ofta bliva uppfostrade i de allra enklaste och tarvligaste hem, under det att man dessvärre alltför ofta finner motsatsen i eljest synnerligen bildade och andligt högtstående hem... 85 Rekommendationen att inte placera barn i välbärgade familjer kvarstod till och med 1977. Anledningarna härtill var främst att barnet inte skulle fostras in i en främmande klassmiljö så att återvändandet till den biologiska familjen skulle bli komplicerat, samt att förväntningarna på fosterbarnen förmodades bli orealistiska i välbärgade familjer. 1965 varnades fosterhemsinspektörerna för att bedöma fosterföräldrarna efter deras lokala anseende: Därav får dock inte dras den slutsatsen att den som i trakten åtnjuter gott anseende i allmänna och enskilda angelägenheter för den skull är lämplig att ta emot en fosterförälder men att rikedom och gott anseende inte alltid var förenligt med ett gott föräldraskap är kanske inte lika känt. Återigen framträder normen om den normala familjen, familjen som inte sticker ut utan är som alla andra. Ohälsa, missbruk och kriminalitet Fysisk och psykisk ohälsa samt missbruk och kriminalitet har under hela undersökningsperioden varit skäl till att förbjuda familjer att ta emot fosterbarn. Den fysiska ohälsan var viktig att kartlägga fram till 1971 då tuberkulos, könssjukdomar och andra 81 Anita Nyberg, Barnomsorgen ett kvinnligt nollsummespel eller? i Erik Amnå (red.), Medmänsklighet att hyra? (Örebro 1995) s. 66; Sköld (2006) s. 273. 82 Koch (1927) s. 168. 83 ROA 1946:37 s. 47; Samhället; ROA 1961:137 s. 22; Samhället och barnen (1965) s. 238f; Samhället och barnen (1969) s. 270; Samhället och barnen (1971) s. 277; Samhället och barnen (1977) s. 231. 84 ARS 1982:2 s. 39 85 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 84. 86 Samhället och barnen (1965) s. 239. 16

smittosamma sjukdomar i hemmet ansågs utsätta fosterbarnet för hälsorisker. 87 Den psykiska ohälsan kom att uppmärksammas allt mer från och med 1960-talet även om man sedan 1930- talet betonat att fosterföräldrar skulle vara i psykiskt hänseende någorlunda balanserade 88. 1961 påtalade socialstyrelsen att det förekom att familjer ville ha fosterbarn antingen för att stimulera ett eget psykiskt sjukt barn genom umgänge med fosterbarnet eller för att döva en vuxens, oftast kvinnans, ångest. 89 Av Samhället och barnen 1965 framgår att fosterbarn till och med kunde ordineras av läkare: Det händer att människor som varit psykiskt sjuka av läkare tillrådes att ta fosterbarn; detta anses alltså påverka deras själstillstånd på ett lyckligt sätt. Mot en sådan inställning måste man bestämt reagera. Barn är ingen medicin och fosterhemmet skall väljas helt efter vad som kan vara lämpligt för barnets del. 90 Rådgivningsskrifternas författare avrådde bestämt från placeringar där fosterbarnet skulle fungera som psykofarmaka åt fosterföräldern eller någon i hans familj. Vad som blir synligt här är en perspektivförskjutning där fosterbarnets behov ställs före fosterfamiljens. Vikten av ordning, skötsamhet och en ordentlig bostad Fosterfamiljens bostad har varit viktig för lämplighetsbedömningen i de flesta rådgivningsskrifter. Bostaden har representerat mycket mer än tak över huvudet i svensk socialhistoria. Arbetarnas bostadsförhållanden började uppmärksammas och kartläggas på 1890-talet. 91 Men det var först i och med den bostadssociala utredningen, vilken genomfördes under åren 1933-47, som några konkreta bostadsreformer kom till stånd. 92 I den bostadssociala utredningen kopplades bostaden samman med de flesta sociala och medicinska problem som stod att finna i samhället såsom psykisk ohälsa, incest, kriminalitet, prostitution osv. 93 Ordning och skötsamhet som var honnörsord för dem som ville bli fosterföräldrar gick inte att uppnå om inte bostaden höll tillräckligt god standard. Därför inriktades bedömningar 87 Koch (1927) s. 116; Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 18; Samhället och barnen (1940) s. 219; ROA 1946:37 s. 46; Samhället och barnen (1950) s. 224; ROA 1961:137 s. 20; Samhället och barnen (1969) s. 269; Samhället och barnen (1971) s. 276. 88 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 16. 89 ROA 1961:137 s. 21. 90 Samhället och barnen (1965) s. 240. 91 Sten O Karlsson, Arbetarfamiljen och Det Nya Hemmet: om bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Sverige (Stockholm/Stehag 1993) s. 47. 92 Bland dessa reformer kan nämnas bidrag till egnahem på landsbygden och till barnrikehus för fattiga familjer med många barn. 93 Karlsson (1993) s. 308f. 17

av föräldrakompetensen på bostadens beskaffenhet. Sammanfattningsvis har bostaden bedömts utifrån tre kriterier: dess inverkan på hälsan, dess läge och graden av trångboddhet. Hälsovådliga bostäder har beskrivits som kalla, dragiga och fuktiga i rådgivningslitteraturen fram till 1977. 94 1903 fanns ytterligare aspekter att ta hänsyn till. Det var om bostaden låg nära dass, svinstior, stall eller fähus; om väggfärgen innehöll gift eller om väggar och tak hade bestrukits med arsenik eller kvicksilver vilket användes för att utrota ohyra. Dessutom skulle man se upp med nybyggda hus eftersom de var fuktiga en tid innan murbruk och trossbotten hunnit torka. 95 Det var vanligt att fattiga familjer bodde lite billigare i nybyggda lägenheter under tiden byggmaterialet avfuktades. 96 1931 uppmärksammades att de så kallade kallrummen, som var vanliga i bostäder på landsbygden, inte fick användas som sovrum till barn. 97 Att bostaden skulle vara ljus framhölls särskilt. Dagern från fönstren får därför icke utestängas till någon del av täta gardiner eller höga bladrika växter o dyl. 98 Den vanligaste kommentaren kring bostadens läge var att den inte skulle ligga för ensligt på landsbygden. Anledningen var att fosterbarnen skulle ha tillgång till kamrater och inte för lång skolväg. 99 1982 handlade bedömningen av blivande familjehem särskilt mycket om vilka omgivande resurser som stod att finna där familjen bodde: Om placeringen gäller ett barn bör man särskilt uppmärksamma tillgången till barnhälsovård, eventuellt PBU, förskola, skola, fritidsförhållanden, föreningsarrangemang och möjligheter att få kamrater i omgivningen. 100 [ ] Därav följer att man vid bedömningen av ett hem måste väga in de resurser för en konstruktiv fritid som kan finnas i grannskapet, exempelvis bibliotek, fritidsgårdar, idrottsanläggningar och föreningsverksamhet. 101 Trångboddhet var slutligen ett tema för granskningen av fosterföräldrar så långt fram som till 1971. Det var just trångboddheten som stod för de värsta hoten mot barns fysiska hälsa och 94 Sundberg (1903) s. 16, 31; Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 20; ROA 1961:137 s. 21; Samhället och barnen (1969) s. 270; Samhället och barnen (1971) s. 277; Samhället och barnen (1977) s. 231. 95 Sundberg (1903) s. 30. 96 Eva Bernhardt, Overcrowding and mortality from airborne infectious disease: the case of Stockholm 1895-1925 i Anders Brändström & Lars-Göran Tedebrand (red.), Swedish urban demography during industrialization (Umeå 1995) s. XXXXXXX 97 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 19. 98 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 20. Se även Sundberg (1903) s. 30. 99 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 20; ROA 1961:137 s. 21; Samhället och barnen (1969) s. 270; Samhället och barnen (1971) s. 277; Samhället och barnen (1977) s. 231; ARS 1982:2 s. 42. 100 ARS 1982:2 s. 42. 101 ARS 1982:2 s. 46. 18

moraliska utveckling, enligt den bostadssociala utredningen. Detta märks även i rådgivningsskrifterna. Trångboddhet skapar ofta sociala problem 102, deklarerade socialstyrelsen 1961. Trångboddhet påverkade även hälsan genom luftförskämning. 103 1931 uppställdes kravet att det i fosterhemmen skulle finnas 15 kubikmeter luft per person. 104 En av de mest fruktade sjukdomarna var vid sekelskiftet 1900 lungsoten, eller lungtuberkulosen. Den smittade via luften och skördade många offer i trångbodda områden. 105 En parallell till trångboddheten utgjorde de krav som uppställdes på barnens fysiska utrymme i fosterhemmen. Från 1903 var kravet att barnet skulle ha egen säng. 106 1961 nämns för första gången att det var önskvärt att barnet kan få en vrå för sig själv. 107 1977 skulle barnet helst få eget rum. 108 I de senare rådgivningsskrifterna uttrycks inte detta som ett krav, men möjligen innefattades eget rum i formuleringar som att fosterföräldrarna skulle ha fysiskt utrymme. 109 Förutom de anmärkningar som nämnts ovan framhölls i flera skrifter att bostaden skulle vara ordentlig och hemtrevlig. Men överdriven renlighet och perfektionism skulle betraktas med skepsis, enligt rekommendationer 1940-1971. För en kvinna utan barn kan dock ordningen lätt drivas till en jakt på varje dammkorn, växa till en ambition att varje sak ständigt skall stå orubbad på sin plats, att allting ständigt ska stå på parad. 110 Ett rent hem fick inte tas som intäkt för kvinnans kompetens som förälder. Det framhölls att i alltför välstädade hem kunde barnet bli ett irritationsmoment. 111 Barnet skulle inte få vara barn. Skötsamheten och ordningen hade således sina gränser. Det fick inte vara för mycket och inte för litet. Normalt god ordning 112, en formulering hämtad från 1971, var ledstjärna för ett gott föräldraskap. Uppfostran Vilken uppfostran rekommenderade rådgivningslitteraturen att fosterföräldrarna skulle ge fosterbarnen? Aga var ett tillåtet uppfostringsmedel fram till 1979 då aga av barn i hemmet förbjöds i Sverige. Men aga har inte beskrivits som önskvärd i fosterhemmen i någon av de 102 ROA 1961:137 s. 21. 103 Sundberg (1903) s. 30. 104 Barkman & Stéenhoff & Jundell (1931) s. 20. 105 Bernhardt (1995). 106 Sundberg (1903) s. 17. 107 ROA 1961:137 s. 21. 108 Samhället och barnen (1977) s. 231. 109 Erman (2003) s. 35. 110 Samhället och barnen (1965) s. 239. 111 Samhället och barnen (1971) s. 277. 112 Samhället och barnen (1971) s. 277. 19