R-2004/0026 Stockholm den 13 april 2004 Till Justitiedepartementet Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 9 januari 2004 beretts tillfälle att avge yttrande över departementspromemorian Herrelösa fastigheter samt ansvar för konkurskostnader, Ds 2003:64 (Ju2004/152/L2). Med anledning härav anför Advokatsamfundet följande. Sammanfattning Samfundet tillstyrker att problemet med herrelösa fastigheter löses enligt de principer som presenterats i promemorian men har vissa synpunkter på det framlagda förslaget. Samfundet tillstyrker vidare att man genomför den föreslagna bestämmelsen om sökande borgenärs ansvar för konkurskostnader om konkursbeslut upphävs men har förslag till visst tillägg. Ändring i expropriationslagen Samfundet anser att ändring även bör ske i 2 kap. expropriationslagen, så att den omständigheten att fast egendom är herrelös görs till särskild grund för expropriation. Enligt 7 i nämnda kapitel kan expropriation i och för sig ske för att komma till rätta med fall av grov vanvård eller när fara därför kan befaras uppkomma. Samfundet anser emellertid att så snart en fastighet blivit herrelös bör stat eller kommun se till att fastigheten exproprieras. Med beaktande av att en herrelös fastighet i de flesta fall blivit just detta på grund av att fastigheten inte ens i obelånat skick haft något exekutivt värde torde den föreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen i egentlig mening inte beröra något enskilt intresse.
2 Samfundet anser att det bör övervägas om man inte i konkurslagen skall införa en bestämmelse om att i de fall fast egendom inte är avyttrad när en juridisk persons konkurs avslutas, konkursförvaltaren skall ha en skyldighet att underrätta den kommun i vilken fastigheten är belägen om förhållandet. Enligt förslaget skall god man enligt föräldrabalken kunna förordnas vid expropriation. Den situationen kan också föreligga att panthavare under konkursförfarandet inte velat medverka till en försäljning av fastigheten men, sedan konkursen avslutats och fastigheten därigenom blivit herrelös, ångrar sig och vill få fastigheten såld exekutivt. Den tidigare styrelsen har i rättspraxis givits viss rätt att efter bolags upplösning företräda bolaget men denna rätt torde dels vara frivillig, dels i tiden begränsad. I anledning härav föreslås att god man skall kunna förordnas dels vid talan om att fordran skall fastställas att utgå ur fast egendom som är herrelös, dels vid ansökan om exekutiv försäljning av sådan egendom. Ändringar i konkurslagen rörande herrelösa fastigheter Det är utredningens syfte att bland annat komma till rätta med problemet med herrelösa fastigheter. I denna del innehåller förslaget ett nytt andra stycke i 14 kap. 2 konkurslagen som innebär att kostnader för försäljning av fast egendom i sista hand skall betalas av staten. Det är samfundets uppfattning att detta i stor utsträckning kommer att bidra till att konkursförvaltaren erhåller avsevärt bättre möjligheter att avyttra fast egendom även i de fall det är stor risk eller till och med sannolikt att konkursboet inte erhåller någon del av köpeskillingen. Samfundet ser det som positivt att författningskommentaren noga anger vilka kostnader som omfattas av den nyinförda bestämmelsen och som således kan ge rätt till ersättning från staten. Samfundet är emellertid av den uppfattningen att ytterligare kostnader bör vara ersättningsberättigade. Samfundet avser i främsta hand kostnader som uppkommer för konkursboet för att utreda frågan om miljöskador finns och, om så skulle vara fallet, kostnaderna för sanering av dessa. Innan man skapat klarhet om eventuella miljöproblems förekomst och ekonomiska konsekvenser torde det för konkursförvaltaren inte vara aktuellt att vidta några försäljningsåtgärder. Då en utredning om saneringsbehovet alltid torde ha ett värde för samhället även i de fall fastigheten inte kan säljas av konkursförvaltaren är det samfundets uppfattning att sådan utredning också skall vara ersättningsberättigad enligt det föreslagna andra stycket. Som utredningen nämner (s. 35) är en vanlig anledning till att fast egendom som ingår i ett konkursbo inte blir såld att fastigheten på grund av miljöbelastning och/eller misskötsel är så belastad att den är osäljbar. Samfundet delar utredningens uppfattning att det inte bör införas några bestämmelser om förmånsrätt eller annan särbehandling i konkurs av kostnader för åtgärdande av miljöbelastade fastigheter. Till skillnad mot utredningen anser samfundet det ändå vara olyckligt att frågan om miljöbelastade osäljbara fastigheter, som
3 härigenom kommer att bli herrelösa, inte finner sin lösning i en promemoria om just herrelösa fastigheter. Det är enligt samfundets uppfattning oklart i vilken omfattning miljöbelastade fastigheter lämnas osålda i en konkurs men det bör utgöra ett rimligt antagande att det är just fastigheter med miljöproblem som i huvudsak förblir osålda. Enligt samfundets mening utgör sådana fastigheter ett stort problem, såväl under konkurshandläggningen som i abandonerat skick. Det är riktigt som utredningen konstaterar att åtgärdsförelägganden mot gäldenären inte behöver efterkommas av konkursboet. Åtgärder som utförs på gäldenärens bekostnad blir oprioriterade konkursfordringar som erhåller utdelning i den mån det finns tillgångar i konkursen. Borgenär är tillsynsmyndigheten i miljöärenden (här benämnt TSM). TSM är tillika den myndighet som utfärdar förelägganden och beslutar om verkställighet av dessa i de fall fastighetsägaren inte vidtar rättelse. Kostnader som TSM inte erhåller utdelning för i konkursen kan i viss mån täckas av den obligatoriska saneringsförsäkringen. Som utredningen konstaterar finns det emellertid begränsningar i vad försäkringen täcker, vilka dessutom inte är helt klarlagda av praxis. Då saneringsskyldigheten är knuten till det faktiska innehavet av fastigheten finns emellertid ingen anledning för TSM att själv ta dessa kostnader, om de kan erhållas av fastighetsägarens konkursbo. Utredningens redovisning av boets ansvar är inte fullständig. Att konkursboet har ett miljöansvar vid fortsatt drift för den miljöpåverkan som boet självt förorsakar är följdriktigt. Enligt samfundets mening torde det emellertid numera vara klarlagt att boet även kan föreläggas att åtgärda miljöbelastningar oavsett om boet självt förorsakat skadan eller detta är ett arv från gäldenärens verksamhet eller till och med har uppkommit ännu tidigare. Blotta innehavet synes göra boet till adressat för ett föreläggande, jfr NJA 1984 s. 602, Koncessionsnämndens mål 262-409-97 samt Miljööverdomstolens dom DM 12 meddelad 2002-02-20. Även för det fall det i framtiden skulle slås fast att enbart den faktiska rådigheten över en fastighet inte är tillräcklig för att kunna rikta saneringsföreläggande mot boet, måste beaktas den princip som såväl Koncessionsnämnden som Miljööverdomstolen slagit fast i ovan angivna mål rörande bevisbördans placering. I det förstnämnda målet ålades förvaltaren att visa att miljögiftet inte förvarats av gäldenären. (Fråga var om förhyrd fastighet med flera hyresgäster som tänkbart ansvariga.) I det sistnämnda målet anges att det ålegat boet att visa att missförhållandena inte till någon del förorsakats av boet. I inget av fallen förekom fortsatt drift; inte heller hade TSM anfört någon omständighet till stöd för att gäldenären respektive boet tagit befattning med miljögiftet. Principen är så långtgående att konkursbon i praktiken satts ur stånd att undgå ansvar. Det är samfundets uppfattning att de kostnader som uppkommer som följd av ett saneringsföreläggande mot ett konkursbo enligt gällande rätt får antas vara massakostnad. Det kan då hävdas att denna kostnad endast kan betalas av medel, som faller under allmän förmånsrätt, och inte av de medel som inflyter från drift och försäljning av fastigheten.
4 Det är dock ett problem att det råder oklarhet om så är fallet. Innehållet i 14 kap. 18 konkurslagen talar dock för att det förhåller sig så, enär det mer är en fråga om förkovran av fastigheten än vård i konkurslagens mening. En analogi med NJA 1997 s. 485 (återförd mervärdesskatt föranledd av boets fastighetsförsäljning utgjorde inte kostnad för vård och försäljning utan allmänna boets massakostnad) ger också samma slutsats. Kostnaden är i så fall förenad med det som numera allmänt betecknas med superförmånsrätt. En superförmånsrätt medför att om det i det allmänna boet finns medel som möjliggör för boet att verkställa föreläggandet, kostnaderna för detta kommer att belasta det allmänna boet medan värdet av åtgärderna tillfaller fastighetspanthavaren. Förhållandet måste uppfattas vara en omotiverad avvikelse från förmånsrättslagens regelsystem, särskilt som 6 1 förmånsrättslagen innehåller förmånsrätt för reallaster i fastighet. Det borde vara mer naturligt att värdesänkande egenskaper i pantsatt egendom i första hand skall gå ut över panthavaren; detta i synnerhet om panthavaren erhållit panten efter det att miljöskadan uppkom. Om emellertid boet saknar allmänna medel eller dessa inte förslår till saneringskostnaderna blir boet insolvent. Förhållandet framstår som otillfredsställande eftersom insolvensen allvarligt kan störa förvaltarens avveckling av boet i övrigt. Insolvensen får därjämte antas ha den effekten att åtgärdande av miljöbelastade fastigheter inte annat än undantagsvis kommer till stånd, med åtföljande sannolikhet för att sådana fastigheter abandoneras. Även om utredningen således enligt vad som framhålles på s. 35 inte anser att kostnader för åtgärdande av miljöbelastade fastigheter skall ha särskild förmånsrätt eller annan särbehandling innebär ändå den nämnda superförmånsrätten de facto en förmånsrätt helt utanför det regelverk som genom den nyligen genomförda förmånsrättslagstiftningen trätt i kraft den 1 januari 2004. Vidare innebär orden eller tas ur boet ytterligare en avvikelse från den förmånsrättsliga reglering, som framgår framför allt av bestämmelserna i 14 kap. 18 2 stycket konkurslagen. Samfundet föreslår att det genom lagstiftning fastställs att offentligrättsliga förelägganden inte kan riktas mot konkursbo, om föreläggandet har grundat sig på en skada på fast egendom, som förorsakats före konkursbeslutet. Samfundets uppfattning är att reglering av kostnader som orsakats av gäldenären i första hand skall tas ur köpeskilling och avkastning av den fasta egendomen genom att kostnaden tillerkänns förmånsrätt enligt 6 1 förmånsrättslagen. Om den fasta egendomens värde och avkastning efter avdrag för kostnader enligt i 14:1 konkurslagen inte förmår täcka saneringskostnaderna skall TSM kunna erhålla täckning för bristen ur den obligatoriska saneringsförsäkringen. Detta förutsätter i sin tur att villkoren för försäkringen ändras. Borgenärs ansvar för konkurskostnader Enligt rättspraxis (NJA 1998 s. 214) kan ibland staten bli ansvarig för konkurskostna-
5 derna. Samfundet anser att det inte föreligger skäl ändra denna rättspraxis, som ju i sig är restriktiv (jfr även NJA 2003 s. 248). Det synes även ha varit utredningens uppfattning att denna praxis skall fortsätta att tillämpas. I anledning härav anser samfundet att det tydligare bör framgå att någon ändring av denna del inte är avsedd. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg