Innehåll. December 2013. Kärt återseende på ranchen i Chiapas. Nyheter från föreningen COLCHAJ NAC LUUM Rapporter från Yalambojoch i Guatemala

December 2013 Nyheter från föreningen MayaNYTT COLCHAJ NAC LUUM Rapporter från Yalambojoch i Guatemala SERIÖST SNACK. 20-åriga Marcela Paiz Pedro från Yalambojoch är utbildad undersköterska och jobbar ofta ensam på vårdcentralen i Gracias a Dios. Här talar hon allvar med en av sina patienter, en 78-årig kvinna som lider av hosta. FOTO: MONICA ZAK Marcela, 20, ansvarar för vården I början av undersköterskeutbildningen bävade hon redan inför blodproven. Nu hjälper Marcela Paiz Pedro patienter med allt ifrån preventivmedel till surrande öron, svårkontrollerbar ilska och allvarliga sjukdomar. Innehåll Pers kommentar Sid.2 Stöd från festival 3 Inget bistånd till högstadiet 3 Resebrev från Guatemala 8-9 14-åringar på långresa 10-11 Mateo återvände efter utbildningen 12-13 Bytte flaskan mot religionen 14-15 Ekonomisk redovisning 16 Utan läkare på vårdcentralen blir det Marcela som får fatta besluten om lämplig behandling. Författaren Monica Zak följde Marcela på arbetet. SIDORNA 4 OCH 5 I redaktionen: ELIN PETTERSSON OCH GITH THÖGERSEN Kärt återseende på ranchen i Chiapas Byäldsten Juan Pérez Pérez är nu 75 år och nästan blind. Krafterna sinar och han saknar den tid då han kunde göra hela dagsverken ute i odlingarna. Men när vi börjar prata gamla minnen, om festerna i salonen och alla dansanta svenska damer han snurrat runt med på cementgolvet skiner han upp. SIDORNA 6-7

Kommentar Mörka moln över Yalambojoch Femton år har gått sedan vår förening startade förskolan Arco Iris i byn. Med inspiration från svenska och spanska volontärer har förskollärarna Julia och Margarita blivit allt duktigare. Kokerskan Francisca har lärt sig att tillaga en varierad meny, förutom att hon bakar goda bullar. Barnen trivs, lär sig arbeta i grupp och får grunderna i matematik och spanska. Men som ni kan läsa i den ekonomiska redovisningen på sista sidan är vår förenings insamlingsresultat i fritt fall. Från över en miljon 2011 till under sexhundra tusen kronor i år. Därför tvingades styrelsen i oktober ta det sorgliga beslutet att helt stänga förskolan, åtminstone första sex månaderna nästa år. Det fanns ingen annan lösning, skogsprojektet har redan skurits ner till ett minimum. I högstadieskolan minskar vi från fyra till tre lärare. Det kostar ungefär 120 000 kronor per år att driva förskolan med 60-70 inskrivna barn. Största kostnaden är - som i Sverige - löner, cirka 75 000 kronor. Maten kostar ungefär 30 000, pedagogiskt material 10 000 kronor per år. Slutligen elektricitet, gasol och städmaterial ungefär 5 000 kronor. I Yalambojoch hade vi stora förhoppningar om att ekoturism skulle kunna ge lokala intäkter till förskolan. Men tyvärr skrämmer rapporteringen om knarkkartellernas närvaro i gränsområdet. Orättvist, tycker jag, eftersom departementet Huehuetenango har lägst "vanlig" kriminalitet i Guatemala. Offren för kartellernas våld är främst rivaliserande gäng, poliser och andra myndighetspersoner. Turister drabbas ytterligt sällan. Uthyrning av gästrum och kursgården ger oss ett gott år en femtedel av förskolans kostnader. BEHÖVER EXTRA BIDRAG Det gör riktigt ont att tvingas stänga förskolan. Personalen hade avskedsträff med barnens mammor i mitten av november. Vår förening har en löneskuld till Francisca, Julia och Margarita på nästan tjugotusen kronor. En skuld som vi måste beta av kommande månaderna. Som ensamstående mamma får speciellt Francisca det svårt därefter. Någon a- kassa finns inte i Guatemala. Just nu är jag hemma i Norden och jag har lovat föräldrar och personal att Kinesisk träsvarv, marknadspris 5 000 kronor. Kostnad enligt EU-projektet 24 000 kronor. FOTO: PETRI MATALAMAA. PER BYLUND ANDERSEN, KOORDINATÖR göra allt för att vi åter kan öppna Arco Iris nästa år. Omöjligt till läsårets start i januari, men kanske i februari? Därför vädjar jag nu till alla som har möjlighet att ge extra bidrag kommande månader. Senaste månaderna har konflikterna kring gruvbrytning och vattenkraftsprojekt åter blossat upp i Huehuetenango. Det har varit vägblockader, sammanstötningar mellan befolkningen och polis/militär samt arresteringar av sociala aktivister. Förhandlingarna mellan regeringen å ena sidan och representanter för maya-befolkningen å andra sidan har brutit samman. Yalambojoch ligger utanför det direkta konfliktområdet. Som ni tidigare kunnat läsa i Maya Nytt försöker skogsföreningen Awum Te hitta finansiering till ett bybaserat minivattenkraftverk i floden Salchilá. Eftersom byborna har lagfart på marken kring floden vore det ytterligt svårt för hungriga energibolag att kapa åt sig vattenkraftsrättigheterna just hos oss. Vår förening stödjer utvecklingen av ett hållbart lokalt näringsliv i Yalambojoch. Arbetet med skogsbruk har gett oss mycket goodwill i Guatemala och vi har ett väl fungerande samarbete med statliga skogsstyrelsen, INAB. Men satsningen på ett skogsindustriellt center har trots detta blivit ett rejält fiasko. Som ni sedan 2009 kunnat läsa i MayaNytt blev EU-stödet till snickeri, virkestork och sågverk en mardröm. In i det sista kämpade skogsföreningen Awum Te och jag mot oegentligheterna i projektet. Den kinesiska träsvarven, till exempel, som ingår i upphandlingen kostar på öppna marknaden knappt femtusen kronor i Huehuetenango. EU-kontoret har bokfört den till 24 000 kronor. Och då är EUbiståndet momsbefriat i Guatemala. Det lokala projektkontoret i Huehuetenango stängdes i slutet av oktober. Det är nu omöjligt att få rättelse. Tyvärr lägger nu Awum Te-projektet i malpåse. De har inga egna resurser för att färdigställa snickeriet. Och vår förening måste kommande månaderna slita hårt för att klara driften av högstadieskolan, flickornas fritidshem samt återöppna förskolan. 2 MAYA-NYTT DECEMBER 2013

Inget statligt bistånd till högstadiet Forum Syd avslog föreningen CNL:s ansökan om biståndspengar till byns högstadieskola. Här skriver CNL:s kassör Jan Angner om den svenska biståndspolitiken. Sveriges bistånd uppgår till ca 40 miljarder kronor per år. En liten del går till små organisationer. Som sådan är vi hänvisad att söka medel via ramorganisationen Forum Syd som i sin tur söker medel från SIDA. Forum Syd fick 280 miljoner från SIDA förra året. 80 miljoner användes till Forum Syds egna projekt och 160 miljoner vidareförmedlades till andra svenska organisationer. CNL har tidigare sökt och fått medel den vägen, volontärsbidrag och medel för utvecklings- och informationsprojekt. Till största delen för återetableringen i Yalambojoch när byinnevånarna återvände från exilen i Mexiko. På senare år har vi avstått från att söka medel då det blivit alltmer krångligt. Ansöknings- och redovisningsbyråkratin har ökat väsentligt under den borgerliga regeringen. Visst ska det vara ordning och reda, men vi och andra organisationer tycker att kraven ska vara anpassade till bidragets storlek. ÖKADE KRAV Kritiken från regeringen mot främst SIDA till att de i sin tur ökade kraven på ramorganisationerna. Forum Syd känner trycket och vill inte heller riskera att "göra fel", varvid de lägger till ytterligare krav. Längst ner sitter vi, ideella föreningar med förtroendevalda personer, och ska hantera hela kravpaketet. Att det är skillnad på "folk och folk" har vi hört om på sistone. UD hanterar själva 12 miljarder av det totala biståndet, på ett sätt som enligt en ny internrapport är under all kritik. Dessutom har "avräkningar" gjorts, bland annat till biståndsministerns lön från biståndsmedel - som rimligt borde gå till fattiga länder. NY REGEL STOPPADES På Forum Syds årsmöte i maj var kritiken mot den ökade byråkratin massiv från medlemsorganisationerna. Bland annat har Forum Syd infört en lägstagräns för informationsbidrag om 200 000 kronor. Med denna egenpåhittade regel omöjliggjorde Forum Syd i praktiken små organisationers anslagssökande. CNL, vår förening, motionerade om borttagande av lägstagränsen, vilket blev årsmötets beslut - mot styrelsen vilja. CNL har i år sökt ett mindre belopp för information i Sverige och medel för fortsatt drift av högstadiet i Yalambojoch. Informationsprojektet är fortfarande under handläggning och har stoppats av petitesser i ansökan. Beträffande högstadieprojektet blev det nej, och där är vi oeniga med Forum Syd om huruvida sådan verksamhet ska anses omfattas av reglerna från SIDA. UTBILDNING FÖR DEMOKRATI Vi anser att just utbildning av unga människor är en grundläggande faktor för ursprungsbefolkningens utveckling och delaktighet i samhällsutvecklingen. Utan kunskap kan man inte hävda sina intressen och påverka samhället i demokratisk riktning. I Yalambojoch och andra mayabyar i Guatemala finns få möjligheter till utbildning för ungdomar utöver statens bristfälliga låg- och mellanstadieutbildning (i den mån skolor alls finns). Ytterst få byar har råd att skicka sina studiebegåvade ungdomar till internat i provinshuvudstaden. Högstadiet tar en stor del av våra insamlade medel, och om vi inte lyckas få in mer pengar till driften riskeras utbildningen. Vi vill inte minska utan istället öka utbildningsmöjligheterna för ungdomarna i Yalambojoch och närliggande byar. JAN ANGNER Sommarfestival stödjer Yalambojoch Bland CNL:s givare finns många privatpersoner och skolor - men också en halländsk sommarfestival. Här berättar Kristoffer Kabell, före detta volontär i Yalambojoch, om Sjönevadsfesten. Här kommer en varm hälsning från er vänorganisation Drivvedskompaniets Kulturförening. Vi är en ideell kulturförening som i början av augusti anordnande Sjönevadsfesten för tionde året i rad, mitt i de halländska skogarna. 1 500 deltagande medlemmar kom till festen som under de senaste åren växt via hörsägen och blivit en plats bort från kommersialism och konsumtion. Kreativitet, skapande och glädjen att delta och ge står i centrum. Det är med stolthet och DECEMBER 2013 SOMMARFEST. I tio år har Sjönevadsfesten anordnats i skogarna utanför Falkenberg. FOTO: EVELINA HÅKANSSON EVILOJNEN glädje som vi meddelar att vårt byggande, matlagande, musikspelande och festfixande i år har genererat ett bra överskott som delas mellan CNL och barnhemmet Mercy Home i Tiruvannamalai i södra Indien. 43 500 kronor går direkt till verksamheten i Yalambojoch, samt 8 000 kronor som är reserverade stipendiepengar för Juana och Isabel som gick ut högstadiet i höstas. Sammanlagt skickar vi 51 500 kronor till Yalambojoch att användas på bästa sätt. Vi ger överskottet till CNL därför att vi har personlig direktkontakt mellan föreningarna och vet att ert arbete gör stor skillnad för människorna i byn och att pengarna går direkt in i verksamheten där de gör bäst nytta. Vi vill även passa på att tacka er alla i CNL, på plats i Guatemala och hemma i Sverige för er solidaritet och det arbete ni gör för att göra världen lite bättre. Tack! Om ni är intresserade av att veta mer om Drivvedskompaniets kulturförening och Sjönevadsfesten kan ni kolla in www.sjonevadsfesten.se. KRISTOFFER KABELL MAYA-NYTT 3

Marcela Paiz Pedro tar stor Det är marknadsdag i Gracias a Dios. På huvudgatan trängs vuxna och barn för att handla kläder, leksaker, frukt och grönsaker. Många som kommit för att handla eller sälja passar också på att gå in på vårdcentralen, där författaren Monica Zak observerade händelserna under en timme. Redan när kliniken öppnar fylls väntrummet med patienter. Marcela Paiz Pedro, 20, jobbar ensam och tar emot dem i rummet innanför. Hon ler och tar i hand och ser mycket förtroendeingivande ut. Första patienten är en ung kvinna som visar upp sin baby, en månad gammal. Mamman har varit här tidigare när barnet hade feber. Marcela undersöker bebisen och säger att flickan är helt frisk nu. Mamman ler lyckligt. När Marcela väger babyn och säger hur mycket barnet gått upp i vikt ler mamman ändå bredare. HOSTA Nästa patient är en 78-årig kvinna med hosta. Hon har svårt att sova på nätterna. Marcela ger henne en flaska hostmedicin. Vi har två sorter, säger hon, men den här är bäst. Mediciner och besöken på vårdcentralen är gratis. Hon skriver in kvinnans uppgifter i klinikens bok. Kvinnan ska skriva under, men säger urskuldande att hon inte kan skriva. Hon får sätta sitt tumavtryck i boken. SURR I ÖRAT Patient nummer tre, en ung bonde, visar sig vara ett ovanligt fall. Under natten kröp något djur in i mitt öra. Jag hör hur det surrar där inne. Kan du ta ut det? Det finns ett speciellt instrument som man kikar in i öron med, säger Marcela, men det har inte vi. Du måste åka till Nentón. Den unge bonden säger att han hoppas att Marcela ska hjälpa honom, även utan det där instrumentet. Marcela låter honom ligga ner på britsen och häller i en mild lösning av något slag. De väntar, men den unge bonden säger beklagande att det fortfarande surrar i örat. Marcela petar försiktigt med en bomullstops, men inget djur kommer ut. Jag kunde hälla i något starkare, säger hon, men jag törs inte. Jag ska ringa till Nentón och fråga, kom tillbaka om några timmar. En blek ung kvinna kommer in med ett litet barn. Mamman är 19 år och vill få en KONFERERAR. Marcela och hennes kollega diskuterar hur insekten ska avlägsnas ur örat p spruta så hon inte blir gravid igen. Marcela skriver in henne i familjeplaneringsprogrammet, ger henne en p-spruta och en ny tid. Det är viktigt att du passar den här tiden. Sprutan varar i tre månader, sedan kan du bli gravid om du inte får en ny. Den unga mamman sitter kvar. Hon har fler bekymmer: Min flicka verkar ha feber och på morgnarna är hennes ögon igenklibbade av något gult. Marcela tar tempen på barnet. Hon har lätt feber, och får medicin. Mamman själv får järntabletter mot sin trötthet. MÖTE. Jobbet på vårdcentralen innebär många möten med barn. Marcela kommer från en barnrik familj - men själv vill hon inte ha fler än två barn. ARG PÅ HÖNSEN Nästa patient är en 63-årig bonde. Han säger att han har så ont i knäna och i benen. Hur länge har du haft det? I tio år. Har du fått någon hjälp? Jag gick till doktorn i Nentón. Det kostade mycket pengar. Och jag blev inte bättre. Han hade gått till en läkare på vårdcentralen i Nentón som var ökänd för att lura fattiga patienter. Han tog emot dem på den öppna och avgiftsfria kliniken på förmiddagarna, men sade att de måste komma till hans privata klinik på eftermiddagen i stället. Där tog han kraftigt betalt. Men en kubansk läkare som började på vårdcentralen anmälde honom så han fick sluta. Mannen med de onda knäna är ett svårt fall för Marcela. Kanske har han artros. Och sen blir jag så arg, fortsätter mannen. Jag bråkar med folk. Jag vill döda dom. Ibland vill jag ge mig av hemifrån. Jag blir arg på alla, till och med på hönsen. Det enda som hjälper är sprit. Jag dricker varenda kväll. Då kan jag sova. Mot knäsmärtorna får mannen värktabletter och rådet att uppsöka en läkare. Mot ilskan blir det en spruta lugnan- 4 MAYA-NYTT DECEMBER 2013

t ansvar Drömmer om en vårdcentral i Yalambojoch Hon tar emot patienter på vårdcentralen i Gracias a Dios, rak i ryggen, säker, klädd i vit rock och med stetoskopet runt halsen. Marcela Paiz Pedro, 20, undersköterska. å patienten, som snällt får vänta på britsen. FOTO: MONICA ZAK FAMILJEPLANERING. En ung mamma får en p-spruta av Marcela Paiz Pedro på vårdcentralen i byn Gracias a Dios. de. Det tackar mannen ja till och lovar att komma tillbaka. Regelbundet, säger Marcela. Regelbundet, lovar mannen. Utanför i väntrummet har fler patienter samlats. De flesta är ladinos (spanskättlingar), men några är chujtalande mayaindianer. De blir alltid lika glada när de får träffa Marcela och kan förklara sina problem på sitt eget språk. Marcela vill också helst ha chujpatienter. Hon och en annan undersköterska driver vårdcentralen ensamma - någon läkare finns inte. Jag var borta från min familj i Yalambojoch i två år för att utbilda mig. Jag kände mig så ledsen ibland, jag ville ge upp och flytta hem. Men varje gång fick jag hjälp och uppmuntran, bland annat av mina före detta lärare i byn. Första praktiken var på ett sjukhus - och Marcela darrade. Jag var så rädd och osäker och trodde aldrig jag skulle klara att ta ett blodprov. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ta examen. Det var den mest oförglömliga dagen i mitt liv. Mamma och pappa var så stolta över mig då. Nu har Marcela arbete på vårdcentralen i Gracias a Dios vid mexikanska gränsen. Hon bor där tillsammans med den andra undersköterskan. MYCKET ANSVAR Marcela tar emot 40-50 patienter om dagen. Jobbet är ansvarsfullt - men hon älskar det. Tvättar sår, vaccinerar, tar hand om gravida, ger mediciner. Det finns också en kvinna, knuten till vårdcentralen, som undervisar i familjeplanering, hygien och hur man sköter barn. Det är klart att det är nervöst utan läkare. En morgon kom en mamma med ett svårt sjukt litet barn. Jag lyssnade på lungorna och sade att det är nog dubbelsidig lunginflammation. Ni måste omedelbart åka med barnet till sjukhuset i Nentón. Men pappan ville inte. Till slut åkte de, men för sent. Fem minuter senare dog den lille. Det var sorgligt, men läkaren ringde och tröstade mig och sa att det inte var mitt fel. Jag hade förstått att det var allvarligt och jag hade ju försökt få iväg dem på en gång. Marcela Paiz Pedro, 20-årig undersköterska från Yalambojoch. familjeplaneringen kommit till byn och mamman såg till att inte bli gravid igen. I Yalambojoch vill kvinnorna bestämma själva hur många barn de ska ha, berättar Marcela. Det är klart att en del män är emot det. Men deras kvinnor ser till att få sina sprutor eller p-piller i någon annan by. I dag ser man färre gravida kvinnor i byn. Marcela är lycklig över att hon kan hjälpa sina föräldrar med pengar. De har arbetat så mycket för mig. Min pappa är arbetsam, vi odlar mycket, vi har alltid haft mat att äta i min familj. Vi är med i en evangelisk kyrka och pappa dricker inte. Men många män i byn super och många barn har det dåligt. INGEN FRITID Under veckorna arbetar Marcela på vårdcentralen och längtar efter sin familj. När kliniken stänger på kvällen sitter hon kvar med pappersarbetet. Hon går aldrig ut och dansar, ser inte på teve eller går på bio. Men varje helg tar hon bussen hem till familjen i Yalambojoch. Då pratar vi, skrattar, hjälps åt att rensa i majsfälten eller grönsakslanden, rensar majs och bönor, lagar mat. Vi är alltid tillsammans när jag är hemma. Marcela har inga drömmar om att arbeta och leva någon annanstans. Det är i Yalambojoch jag har mitt hjärta. Hennes önskedröm är att det snart öppnas en vårdcentral i Yalambojoch. FAMILJEPLANERING I YALAM Marcela har ingen fästman. Men i framtiden kommer det kanske att finnas någon som tycker om mig och som jag tycker om. Jag vill ha två barn, inte fler. Hennes egen mamma födde tio barn. MONICA ZAK Marcela blev den sista; sedan hade MONICA ZAK DECEMBER 2013 MAYA-NYTT 5

FAMILJEN VÄXER. Diego Marcos Domingo och hans hustru Isabel omgivna av barn, barnbarn och sonhustrur. FOTO: TORSTEN JANSSON Återbesök på Jord och Frihet Det har gått 23 år sedan jag första gången traskade genom bananlundarna på den smala grusvägen upp mot ranchen Jord och Frihet i södra Mexiko. Då fanns varken elektricitet eller tillräckligt med mat - inte ens särskilt stort hopp om framtiden. Nu räknar jag till fem bilar - små lastbilar i hyfsat skick, och flera nya hus i sten. Utveckling, javisst, men orosmoln hänger över byns 20 familjer och grannsämjan är inte god. Många av er som stött vår förenings arbete i Mexiko och Guatemala under lång tid undrar säkert ibland hur det gått för de mayafamiljer som blev kvar i Mexikos sydligaste delstat Chiapas. Det var här föreningens biståndsarbete tog fart 1983 sedan eldsjälarna Per Bylund Andersen och hans dåvarande hustru Aura köpt ranchen åt de utblottade flyktingarna från byn Yalambojoch i Guatemala. Hit har många svenskar vallfärdat sedan dess för att hjälpa till och för att lära känna människorna och mayakulturen. Så här har knutits många vänskapsband, band som i flera fall fortfarande är starka. Nu är inte många kvar av dem som flyttade in för 30 år sedan; de flesta har valt att återvända till Guatemala. De som bor kvar på Jord och Frihet är nu mexikanska medborgare och etablerade kaffebönder - med mer individualistiska ambitioner än vad som förr rådde i kollektivet Jord och Frihet. Materiellt har familjerna det mycket bättre i dag än för 30 år sedan, men något har gått förlorat på vägen - tycker jag mig förstå. MÅNGA NYBYGGEN Jag stannar på byns lilla torg och ser mig omkring på de många förfallna trähusen som var nya och fräscha då jag första gången kom hit vintern 1990. Nu råder nya tider, med flera nybyggda, vackra hus i sten och längre upp i den branta sluttningen flera stenhus där den unga generationen satt bo. För fem år sedan bodde här bara nio familjer, nu är de tack vare ungdomarna 20 hushåll i byn. Jag går mot Diegos hem som nu vuxit och liknar ett litet bostadskvarter. Här bor han själv med hustrun, sex söner, sonhustrur och barnbarn. 100 HEKTAR Diego Marcos Domingo, 53 år, var under många år föreningen Colchaj Nac Luums kassör, ett uppdrag han skötte oklanderligt. Jag ser att ni fortfarande har väldigt gott om hundar på ranchen, men jag har inte sett en enda häst. Nej, ingen har längre häst, men nu finns här fem bilar med massor av hästkrafter under huvarna, säger Diego och skrattar. Det har varit tio, tolv goda år i Chiapas och på ranchen, berättar han. De flesta vuxna har nu en mobiltelefon i fickan och enligt Diego har sex familjer tv. När Diego kom till ranchen i mitten av 1980-talet var den på 64 hektar. Där fanns då 5 000 kaffebuskar. Sedan har familjerna köpt ytterligare 36 hektar, så nu finns här 100 hektar med 38 000 kaffebuskar. 6 MAYA-NYTT DECEMBER 2013

- Skördarna har varit goda och priserna ofta höga, så visst har det varit många goda år för oss, men nu väntar nog riktigt svåra tider, säger Diego och ser mycket bekymrad ut. SVAMP HOTAR KAFFET Bekymret heter Roya - en svampsjukdom som började spridas i södra Mexiko och i nordvästra Guatemala hösten 2012. Svampen angriper kaffebuskens blad, som gulnar och ramlar av, varpå en stor del av kaffebären också faller till marken. Enda bot som finns är att hugga ner de angripna buskarna och plantera en ny sort som är resistent mot denna svampsjukdom. Troligen går ländernas jordbruksmyndigheter in med ekonomisk hjälp för inköp av nya kaffeplantor. Men ändå återstår ett svårt överlevnadsproblem. - Det kommer ju att dröja tre, fyra år innan vi får nämnvärda skördar på de nya buskarna, och hur ska vi överleva fram till dess? undrar Diego. SAMSAS I ETT KÖK. Hemma i Diegos och Isabels kök huserar fyra kvinnor - från morgon till kväll, varje dag. Från vänster Bartolos hustru Maria, Javiers hustru Angelina, Felipes hustru Fabiana och så kvinnornas svärmor Isabel. FRAMSTEG. För trettio år sedan kom Lucas Pérez Pérez som flykting till södra Mexiko. Under flykten mördades hans mor av guatemalansk militär, så hela familjen var traumatiserad - och utblottad - när de kom till Jord och Frihet. Nu är han mexikansk kaffebonde och poserar gärna framför sin nyinköpta pickup. SÄNKT KILOPRIS Samtidigt som skörden minskade med cirka 15 procent från 2012 till 2013 på grund av sjukdomen sjönk kilopriset under samma period från 45 till 23 pesos, enligt Diego. Hårda prövningar står för dörren, och samhörigheten mellan familjerna är inte som förr. Diego och hans familj och Sebastians familj, där en av döttrarna är gift med en av Diegos söner, är enligt de båda männen utfrysta av övriga familjer. Men när jag frågar Sebastians bror Lucas Pérez Pérez och de andra vad konflikten egentligen bottnar i svarar de: "Det finns ingen konflikt, allt är bra, vi lever lugnt här." Diego och Sebastian delar alltså inte den beskrivningen. Konflikten med de övriga började 2004, säger Diego. Jag var då dirigente (koordinatör) i byn. En av männen började då sprida skitprat och ifrågasatte mig som dirigente. När jag sedan krävde redovisning av överskottet från den kooperativa affären, som vi hade lagt ner, blev det irritation och mer bråk. Jag kontrollerar senare redovisningen och konstaterar att där finns ett överskott, så vem som har rätt i den tvisten må vara osagt tills frågan blir ordentligt utredd. Men som i vilket samhälle som helst genererar misshälligheter nya konflikter och med tiden blir det allt knepigare att återskapa goda relationer. Stämningen är tryckt på ranchen och nu hörs inte längre smäktande marimbatoner - och inte så ofta hjärtliga skratt. Men elektricitet, stenhus, bilar, mobiler, TV-apparater, Texas-boots och snygga kläder har de. Blev det som vi hoppats? Ja, på ett plan: undernäring och materiell misär existerar inte längre på Jord och Frihet. Men den kollektiva och kooperativa idén har havererat. Den goda byn med stark gemenskap lekamen återigen i juni 2013. Så här kan och stor omtanke om kollektivets man verkligen tala om hållbart bistånd. bästa finns för närvarande inte. Och det smärtar - åtminstone mig. KRÄVS ÖDMJUKHET Nu förkovrar sig flera familjer även Hursomhelst... jag blev som förr mycket utanför byn, berättar Diego. väl mottagen av samtliga familjer, och Fem familjer har köpt mer mark kunde prata öppet med alla om den utanför ranchen - mellan tre och femton härskna stämningen i byn. hektar på var och en. Alla vill förvisso inte se och medge Men en del saker är som förr, som den problemen, medan andra skruvar besvärat massiva cementpoolen nere vid tvättplatsen. på sig och önskar en lösning. För- En bassäng som byggdes i mitten av hoppningsvis förstår de med tiden att det 1980-talet och, om jag inte minns fel, finansierades krävs både vidsynthet och ödmjukhet för av eleverna i en skola utanför att återskapa bättre relationer. Det gäller Norrköping. Där badade jag första gången både i Chiapas och i vilken svensk by som 1990 och där tvagade jag min gamla helst. TORSTEN JANSSON DECEMBER 2013 MAYA-NYTT 7

Min kärlek föddes i Guatemala Ett hus i San Miguel i provinsen San Marcos. Halv fyra på morgonen. Min kärlek i detta liv, alltså min fru, som har sina rötter i maylkulturen. Nätterna här i Guatemala har inte varit så kalla som vi varnats för. Min fru är väldigt känslig för kyla. Hon kom till Sverige när hon var sex månader. Hon gnäller ibland som en europé. Men hon är min kärlek i detta liv och tillsammans med henne och barnen besöker jag hennes hemland. Det är fortfarande mörkt. Taxin som vi beställde igår kom på avtalad tid och vi hade några timmar framför oss innan vi skulle anlända till staden Huehuetenango för att möta Per Bylund Andersen. På vägen dit såg vi då och då familjer, vuxna och barn som kom ut ur mörkret. De bar på tunga knyten och var kanske på väg till en marknad för att sälja sina saker. Detta har jag också sett i Mexiko och Ecuador. Barnen är fem, sex år gamla och uppåt och de bär på knyten, tunga knyten. Under min tid här har jag sett dem så tidigt som klockan tre på morgonen. Skall man resa här måste man starta tidigt. Guatemalas hisnande landskap med höga berg, vulkaner, djupa dalar, djungel, ödemark och frodig grönska kräver detta av människan. KNARKHANDEL OCH MORD På vägen till Yalambojoch stannade vi för att äta frukost, ett bra ställe som Per kände till. Innan vi gick in stannade en stor pickup. Föraren var en muskulös typ och han samtalade med den beväpnade vakten. Jag tänkte att jag inte skulle vilja bli bekant med föraren, hans ögon utstrålade förakt och våld. Under färden berättade Per om knarkkartellerna och mördandet samtidigt som jag betraktade det hisnande vackra landskapet. En uppgörelse. Fyrtio minuters skottlossning. Bensin på människor i deras bepansrade bilar, och därefter sex utbrända vrak. Per pekade ut platsen när vi passerade, sotsvarta stora fläckar på vägen. ATT FÅ DET BÄTTRE Utbildningscentret i Yalambojoch var imponerande och vackert, andades kreativitet, lust och möjligheter. Husen med sina starka färger, ett återkommande inslag i Guatemala som fyller mig med nyfikenhet och glädje. I ett land med stor fattigdom, men med ett folk som vill överleva och få det bättre. Vad innebär ett bättre liv? Latinamerika påverkas av USA. Pampigt ska det vara och se bra ut på ytan. Vill verkligen RESENÄRER. Jack Calo reste till Guatemala tillsammans med sin familj. Här deltar han vid en religiös ceremoni. mayafolken i Guatemala komma så långt bort ifrån sina ursprungliga traditioner och andekraftiga myter? Och leva efter västerländska mått på livskvalitet... BESÖK I VERKLIGHETEN Runt omkring utbildningscentret bor människor, en del väldigt fattiga, med hus av plankor, några hade vedspis, andra eldade direkt på jordgolvet under sin gryta. Vi mötte en familj som utstrålade kärlek och glädje. Bredvid sitt kök hade de ytterligare ett hus - ett stenhus. Jag tror de sov därinne. Mannen log mot sin fru och barnen var glada och svarade lite blygt på våra frågor. De hade inte mycket, men ville bjuda oss på mat. Flickan i familjen blev så glad över vinterjackan som vi gav henne från fadderfamiljen Storm i Sverige. En annan familj uppvisade apati och hopplöshet. Mannen var gravt alkoholiserad och kvinnan hade en baby som låg i en hängmatta. Där fanns några barn till i olika åldrar. Elden som brann direkt på jordgolvet fyllde rummet med rök. MAKTENS GIRIGHET Byn får sitt vatten från en källa direkt ur berget. En godsägare ville komma åt marken, konflikt pågick. Godsägare är rika, bönder är fattiga. De som har vill ha mer, de som inget har och ligger ner får inget. Så är det i Guatemala, så är det i Sverige, så är det i världen. Min kärlek föddes i Guatemala. Hon finns bredvid mig och tack vare henne får jag uppleva denna del av Moder Jord. Jag återvänder innerligt gärna. MÄNNISKANS TVÅ FINGRAR Jag har sett templen i Tikal, hört nationalfågelns läte efter att ha klappat mina händer mellan templen. Jag har sett håriga spindlar, pizotes, tucanfåglar med långa kraftiga näbbar och spindelapor som har fyra fingrar, det femte växte aldrig ut eftersom fingrarna enligt myten hade så dåligt uppförande mot varandra. De blev aldrig människor. Men hur går det ihop? Dagens moderna människa använder ju bara två fingrar. Min fru, barnen och jag upplevde en underbar gryning i Tikal. Där vi satt på det högsta templet satt också bredvid oss ett par som lekte med sina iphones. Med två fingrar. Min fru och jag såg två falkar, hörde 8 MAYA-NYTT DECEMBER 2013

RUIN. Vid den gamla mayapyramiden i Zaculeu utanför Huehuetenango firade ursprungsbefolkningen den gamla mayakalenderns slut och den nyas början. vrålapor och papegojor som gjorde sig osynliga, och hade även ett möte med en krokodil. I bakgrunden soluppgången. MAYACEREMONIER Jag medverkade i ceremonierna på Zaculeus heliga mark den 21/12 2012, mötte schamaner och många olika mayafolk med färgsprakande kläder och såg dem i traditionella danser till ljudet av en marimba. Stolta människor som upplevde sin kulturs ursprung. Det är en stor sann glädje för mig att ha fått möjlighet att uppleva ceremonierna, som avslutade en mayakalender till förmån för en ny. Jorden gick inte under. Det är bara Hollywood som tror på sådant. NATURLIGA LANDSKAP Fem veckor av en människas liv, mitt liv. Sverige och Guatemala är som natt och dag. På många sätt, landskapsmässigt såväl som socialt. Men som på många andra håll i Latinamerika strävar man efter ett FAMILJ. Från vänster Juana och Petrona Domingo Pérez, Maria, Juana Elina, västerländskt konsumtionssamhälle och Carlos, Brenda Bricelda Domingo Jorge och deras föräldrar Isabel och Bartolo. dess levnadsstil. Mer tid åt individen och mindre åt gemenskap, och familj och medmänsklighet. bor som i Guatemala. Jag vill leva i och Det kan vara i Barva socken såväl som Min kärlek föddes i Guatemala. Jag och uppleva naturliga landskap. Och med lust i Yalambojoch. Hon och Familjen bor numera ute på landet. Naturen är lika betydelsefull där jag de människor som lever där. JACK WIC HAKA CALO och nyfikenhet glädjas av landskapen och DECEMBER 2013 MAYA-NYTT 9

Tillsammans fångar Under två veckor i oktober besökte tio elever från Mariefreds skola Yalambojoch. Där samarbetade de med åtta elever från högstadiet i byn. Resultatet blev bland annat videoklipp som visar vardagen. Hanna Rydén och Denise Hamrén, två av ungdomarna, var nöjda med resan. Det kändes så himla fritt på något sätt. Man slapp bry sig om de materiella sakerna som man gör hemma, till exempel smink och kläder. Det kändes lite friare, säger Denise. Hanna hade velat leva mer som familjerna gör i Yalambojoch. Nu var vi lite halvt isolerade Hanna Rydén. på centret, där vi sov och lagade vår egen mat. Eleverna arbetade tillsammans under åtta skoldagar. Första uppgiften var att filma och presentera omgivningarna. Sedan vidtog att klippa ihop de olika delarna till en bra helhet och lägga på röst. Samma video fick speakerröst på fyra olika språk: svenska, engelska, chuj och spanska. När videoklippen var klara tittade vi på dem tillsammans och kommenterade dessa. Det fanns flera förbättringsförslag såsom att hålla kameran stilla och se till att det inte är några störande ljud i bakgrunden. En av de sista dagarna blev det dags att diskutera könsroller. Eleverna fick i uppgift KOMMUNIKATION. Fruktstund betydde pratstund. Kommunikationen gick lite trögt men Benjamin (längst till vänster) visade att det mesta gick med lite vilja. att skriva ihop hur en vanlig dag ser ut för en mamma respektive en pappa. Mariefredseleverna menade att hemma i Sverige beror det helt på vem det handlar om, men att det mesta hushållsarbetet är jämnt fördelat. Eleverna från Yalambojoch hade en helt annan uppfattning om hur det är i byn. Där verkar männen och kvinnorna ha klara, och skilda roller. En skillnad som rev ned lite skratt var att i Sverige rider inte killar, medan i Yalambojoch så rider inte tjejer och kvinnor. Människorna i byn var väldigt välkomnande, öppna och utåtriktade, berättar Denise. De verkar inte klaga på sina liv heller på samma sätt som vi gör. Det var mycket bättre i byn än jag hade trott, säger Hanna. Jag trodde att det skulle vara mycket fattigare. Jag trodde inte att någon hade tv eller bil, men det fanns det ju flera som hade. Denise Hamrén. HÄSTEN ZLATAN Samarbetet flöt på relativt bra. Språket satte en del käppar i hjulen men eleverna kämpade på för att övervinna dessa. Efter ett tag insåg eleverna att det var mindre viktigt att det blev helt rätt och mycket viktigare att det man sa förstods av den man pratade med. De som vi samarbetade med var det lätt att prata med. Men det fanns de i byn som stirrade, vilket var lite obehagligt, säger Hanna. En del elever fick riktigt god kontakt, vilket bland annat resulterade i att det nu finns en häst i byn som heter Zlatan. Jag tyckte att det var roligt att få använda spanskan, inte bara de här fraserna som man lär sig i skolan, utan man fick tänka till lite också, säger Denise. Hanna jobbade i majsfältet BYLIV. En dag gjorde eleverna ett besök på marknaden i grannbyn Buléj. deras barn tittar på bilder. till lagunen bjöd på lera och fin utsikt. ÅTERSEENDE. Isabe, Bartolo och NATURUPPLEVELSE. Vandringen ned 10 MAYA-NYTT DECEMBER 2013

de vardagen på film och fick sig en tankeställare. Efter en kvart hade hon fått tio blåsor i händerna, medan ungdomarna från Yalambojoch glatt jobbade vidare. I Sverige tar vi allt för givet och är bortskämda.vi utgår ifrån att alla ska ha en i-phone, platt-tv och varmvatten i duschen. Myntets baksida är väl tristessen. Det var en liten by och alla kände alla. Det är likadant som i Mariefred och sådant är lite tråkigt, tycker Hanna. Tanken med projektet är att ta del av varandras vardag genom digitalt berättande. Nu när Mariefredseleverna har varit på plats är förhoppningen att videoutbytena kommer igång på allvar. Ambitionen är att vidga elevernas omvärldsuppfattning och göra dem mer intresserade av och nyfikna på de globala frågorna. Även om det för en 14-åring kan vara svårt att förstå hur allting hänger ihop, tror vi att resan kommer att sitta i dessa elever länge och att det kommer att påverka dem den dag om många år då de är makthavare. TRÄFFA JÄMNÅRIGA För eleverna i Yalambojoch kan det vara upplyftande att märka av ett intresse för deras situation. Ett intresse som alltså kommer från jämnåriga i en helt annan del av världen. Dessutom får alla eleverna chansen att utveckla sina digitala förmågor. Vi ville att eleverna skulle få möta andra kulturer då Mariefred är ett mycket homogent samhälle, där man sällan behöver fundera så mycket på PRAKTIK. Eleverna fick även prova på att arbeta. Här är det Hanna som hugger i med macheten. FOTO: PETRI MATALAMAA vad det innebär att samarbeta med någon från en annan kultur, säger läraren Petri Matalamaa. Det hela började med att Petri besökte byn som en del av den Globala skolan 2011. Året efter var Petri och jag i Guatemala för att förbereda elevresan. I våras skrevs en lång ansökan till Universitetsoch högskolerådet och när den beviljades började förberedelserna på riktigt. RENSADE MAJSFÄLT Eleverna och lärarna sov på ett loft i centret och lagade sina måltider i systugans kök. En dag var dock eleverna ute och arbetade hos familjer. Rensning av majsfält med machete stod det på agendan. Undertecknad kan intyga att blåsorna kommer snabbt och att rätt macheteteknik inte är det lättaste. Samt att det är väldigt långt ned till marken. Jag insåg verkligen att lantbrukare i ett u-land är något jag skulle ha svårt att ställa om till. Nådde vi då våra mål? Det kan vara tidigt att utvärdera. Men eleverna som var med gillade människorna i byn och att vara där. Intrycken har dock varit många och det kommer att dröja innan vi vet exakt vad vistelsen har gett dem, både kunskapsmässigt och som personer. CHRISTIAN ERIKSSON Fotnot: Läs mer om projektet på niwannha.wordpress.com och dstmariefred.wordpress.com FAKTA Digitalt berättande Tio elever i årskurs åtta på Mariefreds skola reste i höstas till Guatemala för en studieresa. Tidigare i projektet har två av deras lärare besökt Yalambojoch, och två av de guatemalanska lärarna, Ana och Mateo, besökte Sverige år 2012. Temat är digitalt berättande och målet med resan var att eleverna skulle dokumentera vardagslivet i Yalambojoch tillsammans med ungdomarna i byn. De svenska eleverna har tidigare gjort filmer om sin egen vardag, som de skickat till Yalambojoch. Projektet stöds av Universitets- och högskolerådet. LEKFULLT. Varje morgon på skolan inleddes SAMARBETE. Linnéa Berg och Francisco Gómez Pedro redigerar video. med en gemensam lek. DECEMBER 2013 MAYA-NYTT 11

HEMMA. Hans föräldrar kommer från Yalambojoch, men själv är Mateo Lucas Alonzo född i ett mexikanskt flyktingläger. I dag känner han sig hemma i byn, även om han fortfarande kan sakna Mexiko. Skolanbetydermyck Mateo Lucas Alonzo, 23 år, har tagit lärarexamen och kommit tillbaka till hembyn för att undervisa. I dag är han en engagerad högstadielärare med vilja att stanna i Yalambojoch. Här berättar han för författaren Monica Zak som sitt liv. Jag tog lärarexamen i Huehuetenango i november 2011. Min pappa reste dit för att vara med om min examen. Min mamma hade dött och fick inte uppleva det, men pappa, som är bonde och snickare, fick kliva upp på scenen när jag tog emot mitt lärardiplom. Det var en stor dag, både för honom och mig. Under sista terminen hade Per Bylund frågat om han ville jobba i Yalambojoch. Jag hade fått ett erbjudande om ett lärarjobb i Huehuetenango också. Nu frågade jag min pappa till råds. Han tyckte det var bättre att jag kom hem och jobbade som lärare i byn. Det tyckte jag också. Nu undervisar jag i årskurs åtta och nio på högstadiet. Jag försöker ge eleverna självförtroende. Själv har jag alltid älskat att studera. Jag försöker överföra min entusiasm på mina elever. Byns framtid hänger på oss unga. Mateo vill vidareutbilda sig. Han klarade blev erbjuden ett stipendium som skulle täcka allt. Men jag måste arbeta och tjäna pengar till min familj. Därför tackade jag nej. Nu jobbar jag i byn och går kurser i pedagogik, media och psykologi på helgerna i stället. Jag åker buss till Huehuetenango fredag morgon och kommer tillbaka söndag kväll. Den utbildningen kommer att ta tre år. Sen hoppas jag kunna fortsätta och läsa i tre år. Varför? För att bli en bättre pedagog. Och så älskar jag att studera. Men jag kan inte göra det på heltid eftersom jag måste hjälpa min familj, bland annat har jag en bror som jag betalar för så han också kan studera i Huehuetenango. SATSAR PÅ UTBILDNING Mateo är en av de unga med engagemang för byns framtid. Han vill att ungdomarna ska fortsätta studera och satsa på utbildningar som byn har nytta av. Skogsvård. Sjukvård. Olika sorts ingenjörer. Att de bryr sig om vad som hänt och händer i Guatemala är också viktigt. Högstadieelever var med om att skriva och framföra en musikteater om vår bys historia. De växte medan arbetet pågick och de var så duktiga. Det ser jag Men det finns många unga i byn som inte tar livet på allvar. De super, gifter sig, skaffar en massa ungar. Jag har ingen fästmö. Jag letar inte efter någon heller. Jag tänker satsa på min utbildning. TJEJFOTBOLLEN KOM TILL BYN Mateos största kärlek är i stället fotbollen. Han älskar Barcelona och Messi. När jag kom tillbaka till byn var en dröm att få igång tjejfotboll. Fast jag trodde att många av de äldre männen skulle vara emot det. Jag började träna tjejerna lite försiktigt. I september förra året när det var byfest hade vi damfotboll för första gången. Högstadietjejer spelade mot flickor från sexan i den statliga skolan. Jag var mycket nervös. Vi hade fått riktiga dräkter från Sverige, röda. Och fotbollsskor. Men före matchen kände jag mig nedstämd. Det kommer inte att gå bra, tänkte jag. Det är inte lätt att införa något nytt i den här byn. Så kom den stora dagen. Massor med folk kom för att titta. När matchen började hurrade publiken och ropade uppmuntrande ord till spelarna. Män kom fram och sade: Tack för att min flicka fick vara med. proven till universitetet Landivar och som ett stort steg framåt. Vi fick inte en enda negativ kommenblev 12 MAYA-NYTT DECEMBER 2013

PÅ JOBBET. Mateo Lucas Alonzo fick chans att studera och är i dag en engagerad högstadielärare i hembyn Yalambojoch. et för byns framtid tar. Jag kände enorm glädje. Det var ett steg mot något nytt. Nu finns det flicklag i grannbyarna också. De olika lagen skulle ha haft en turnering nu i år, men regnen började tidigare än normalt. Flickorna kom, men det började ösregna, planen var bara lera och matcherna fick ställas in. Men flickfotbollen har kommit för att stanna. Det är viktigt, menar Mateo. Ska byn utvecklas måste flickorna och kvinnorna ta mer plats. Själv spelar han med i byns herrlag. Tråkigt nog för honom som håller på Barcelona heter laget Real Madrid. Men allt annat med laget är bra. Fotboll är pojkarnas och männens stora fritidsnöje här. SPARADE SKOLBÖCKER Som lärare försöker han skapa entusiasm hos sina elever. Många tycker att matten är svårast. Jag älskar matte. Och jag älskar skolböcker och att plugga. När jag tvingades lämna flyktinglägret Porvenir 2 i Mexiko och skolan där var jag åtta år. Jag packade ner alla mina skolböcker. Jag har dem kvar fortfarande. Ibland tar jag fram dem och tittar och minns. Jag har tagit dem med mig till min klass och visat. Då bru- MONICA ZAK DECEMBER 2013 MAYA-NYTT 13 kar vi prata om tiden som flyktingar. Det är viktigt. Som många unga i byn föddes Mateo i ett flyktingläger i Mexiko. Vi var åtta syskon som växte upp där. Föräldrarna hade flyttat ihop i Yalambojoch och flydde 1982 tillsammans med alla i byn. Mamma bar sin tvååring på ryggen. Det var juli månad, man skulle snart börja skörda, det såg ut att bli en bra skörd men de fick fly från allt, huset, majsen, djuren. Det var det som gjorde mest ont. Jag hörde föräldrarna berätta om det här, om lukten från människor som brändes i San Fransisco. Att militärerna tände på alla husen. Att männen i vår by sade: Vi måste fly. Alla gav sig av hals över huvud. Det var regntid, regnet öste ner, det var lera överallt. Eftersom det inte fanns några kvar i byn fortsatte soldaterna mot Bulej och mötte två personer på vägen dit som de dödade. Andra soldater stötte på folk från vår by och dödade dem. Jag var inte född då, men jag hörde de vuxna berätta. Mateo var ett med Mexiko och kände inte till något annat. Pratet om Yalambojoch lyssnade han knappt på. Men när han var åtta år kom beskedet: Det var fred i Guatemala. Nu skulle de återvända. Jag var så förvirrad. Pappa sade att nu är det en glädjedag för vi ska återvända till vårt eget land. Jag ville inte åka dit. Mexiko var ju mitt land, där hade jag mina vänner. Men jag tvingades packa. Jag packade ner min favoritleksak, en liten leksaksbil. Jag lade den i en påse tillsammans med mina skolböcker. Sakerna lastades på lastbilar. SAKNAR MEXIKO Efter två dygn var de framme. Huset fanns inte kvar och familjen fick bo hos andra. Jag ville bara tillbaka. Vi fick vänta nästan ett halvår innan skolan kom igång. Då blev det bättre. Fick vänner. Vande mig. Men jag längtade efter Mexiko. Det gör jag fortfarande. Mexiko såg ju mig växa upp. Jag har starka känslor för Mexiko. Gillar landet. Sättet folk pratar på. Mexikansk fotboll. Mexikansk musik. I dag är han lärare åt sin egen lillebror, Diego. I skolan lyder han, jag är ju El Profe, men hemma är han busig och struntar i vad jag säger. Jag har ingen auktoritet hemma. Men det gör inget. Det viktigaste är att jag får ungdomarna att lyssna på mig i skolan.

Pascual i livets bergochdalbana Pascual Gómez Pérez förverkligade drömmen om USA när han tog sig genom öknen i Arizona och vidare till ett kycklingslakteri i South Carolina. Men han förvaltade sitt pund illa. Veckans lön rann bort i brännvinsfloden varje helg. Vi träffas på nedervåningen i familjens affär i "Amerikahuset " - ett synbart bevis i två våningar som vittnar om att här bor en man som lyckats i livet. Regnet öser ner i Yalambojoch där Pascual föddes 1975. När han var sju år slogs livet i spillror, sedan militären den 17 juli 1982 mördat nästan alla invånare i grannbyn San Francisco, cirka 370 personer. Därefter brände soldaterna ner hela byn. Två dagar senare, i gryningen den 19 juli, flydde alla från Yalambojoch mot mexikanska gränsen. Under den kaotiska flykten sköt militären ihjäl Pascuals mor STOLT FAMILJ. Pascual Gómez Pérez med sin hustru Delma och sönerna Mateo och Felipe framför familjens ståtliga "Amerikahus" invid genomfartsleden i Antonia och hans lillasyster Rosa, sex månader. byn Yalambojoch. FOTO: TORSTEN JANSSON Pascual och alla andra barn och ungdomar i byn fick sämsta tänkbara start i livet. för att ta sig upp genom Mexiko till amerikanska Jag söp, ljög och skämdes. Han hamnade slutligen i flyktinglägret gränsen. Slutligen kände han sig tvingad att åter- Cuahtemoc i Mexiko, där hans farmor Vi var en grupp på 14 personer från vända hem och ta hand om sin hustru och farfar tog hand om honom och hans olika platser i Centralamerika som tog och sonen - och om sitt eget liv. syskon. oss igenom Arizona-öknen. Vi gick i fyra Det var i november 2004 och året därpå Efter tolv år som flyktingar i Mexiko dagar, från 8 till 11 september, så vi kom föddes deras andra son, Felipe. Efter återvände familjen 1994 till hembyn Yalambojochma fram till Phoenix i delstaten Arizona sam- drygt ett år beslöt han sig för att göra ett dag som de två planen flög in i World nytt försök i USA. Han lånade ihop 2 800 Jag tyckte det var trist i Yalambojoch. Trade Centers tvillingtorn i New York. dollar och gav sig iväg på den långa resan Då var det inte många familjer som återvänt, genom öknen. så flera hus stod tomma och andra BRA LÖN Han återvände till samma takfirma i hade förstörts av militären. I Phoenix fick de träffa en ny människosmugglare Columbia, flyttade in i samma lägenhet - som gav dem lappar med olika och tog återigen till flaskan trots alla goda LÄRDE SIG MURA destinationer. föresatser. Jag träffade Pascual första gången i februari Jag fick åka med i en bil som tog mig Jag drack hårt de tre första helgerna, 1996 då han tillsammans med några till staden Columbia i delstaten South men insåg snart att jag höll på att uppre- andra ungdomar i Yalambojoch fick chansen Carolina, där jag träffade José och andra pa samma misstag som under de tre försden att lära sig mura. Det var vid den ti- kompisar från Yalambojoch. De jobbade ta, förspillda åren i USA. vår förening CNL började med återuppbyggnaden på ett kycklingslakteri, där även jag fick i byn. Första bygget dessa jobb. Men jag trivdes inte, så jag stack NYKTER OCH FRÄLST unga murarlärlingar gav sig på var förskolan, efter en månad och lyckades få nytt jobb Han behövde hjälp för att komma ur sitt som faktiskt står upprätt än i dag. De i en takläggningsfirma. missbruk och vände sig därför till bekanta jobbade hårt och flera av dem söp Där trivdes han och tjänade bra. Så nu som var medlemmar i Iglesia Cristiania, dessvärre upp merparten av förtjänsten. tyckte han livet var mycket bättre än i en pingstkyrka i Columbia. Supa hade jag lärt mig som flykting i Yalambojoch. Han hade bra bostad, bra Sedan den dagen för sju år sedan har Mexiko. Första gången var jag nog bara lön och åt gott. Men så var det den där jag inte tagit en droppe alkohol, säger han 13 år. Och inte blev det bättre för att jag spriten. med eftertryck. kom hem till Yalam, snarare värre, säger Jag söp aldrig under arbetsveckan, Han tjänade bra som takläggare, 13 Pascual. men på fredagskvällarna blev flaskan vårt dollar i timmen, cirka 2 100 i månaden - Under de här åren, i slutet av 1990-talet, sällskap. Så vartenda veckoslut drack vi skattefritt. Bostaden hyrde han tillsam- började många unga män drömma om hårt. Och pengarna jag tjänat under veckmans med tre andra centralamerikaner det rika landet i norr. Pascual var nu gift an rann bort i brännvinsfloden. och betalade för sin andel 180 dollar i med Delma och hade en son, Mateo. Han Så höll Pascual på i tre år och bara en månaden. Så utan "kamrat alkohol" blev drogs med och drabbades av Amerika-febern, rännil av hans intjänade pengar fann vägen det nu pengar över varje månad. Mycket drömde om att dra ihop högvis hem till familjen. pengar. med dollar, komma hem och bygga sig ett Det var hemskt. Jag ljög för Delma Jag skickade regelbundet hem pengar stort flott hus. Så 2001 lämnade han byn och skyllde på utebliven lön och annat. till familjen, så att min kamrat, muraren 14 MAYA-NYTT DECEMBER 2013

Fadderpresenter endast i postens gröna Många av de svenska faddrarna skickar då och då gåvor till fadderbarnen och deras familjer. Eftersom postgången i Guatemala inte är som den svenska finns en del att tänka på. Presenterna måste alltid skickas i postens egna kuvert (de gröna). Egentillverkade paket stoppas alltid i tullen i huvudstaden och att få ut dem kräver en enorm byråkrati. OBS! Upp till två kilo går paketen som brev. Skicka aldrig försändelser som väger mer än två kilo. Det händer också att paket försvinner. Vi uppskattar att cirka 80-90 procent av de gröna kuvert som skickas verkligen kommer fram till vår postbox. Även de gröna postpåsarna öppnas av tullen, därför kan det vara bra att Postens gröna påse går som brev. skicka med en innehållslista så att vi kan kontrollera att allt kommer fram. Det är förbjudet att skicka fröer och annat levande organiskt material. Bra presenter är till exempel fleecetröjor, regnkläder, tandborstar, hårspännen. Normalt kommer paketen fram på två-tre veckor, men det kan även dröja månader. PER BYLUND ANDERSEN AFFÄREN. Delma och Pascual i deras lilla affär i Yalambojoch. Delfino, kunde bygga det här huset åt oss. Det kostade mig omkring 170 000 quetzales (ungefär lika mycket i svenska kronor). PARABOL OCH PICKUP Det stora huset i två plan med parabolantenn och stor balkong ligger utmed genomfartsvägen i Yalambojoch, så det undgår ingen att Amerikafararen Pascual lyckats där borta i El Norte. På gården står också en välhållen Toyota-pickup och i familjens affär finns ett ovanligt brett sortiment - ett amerikanskt utbud av hudkrämer, mobiler, Texas-boots och annat man inte ser i en ordinär bybutik. Hans trivs med sitt nya, nyktra liv i hembyn. Nu känns livet mer normalt. Jag slipper den fattigdom jag levde i förr, och som så många här i byn fortfarande sitter fast i. Förutom affären och bilen har han också en liten kaffeodling med 1 000 buskar nere vid sjön Yolnajab. Julklapp från norr En trevlig överraskning inför julen kom i år från Skönsmons skola i Sundsvall. Skolan hade anordnat ett sponsorlopp och fått in hela 54 000 kronor, som skänktes till CNL:s arbete i Yalambojoch. Delfino Bautista Gómez, 2 år. Föreläsningsturné i vår Föreningen CNL:s koordinatör Per Bylund Andersen kommer i mars till Sverige för en intensiv informationsturné. Per stannar i Sverige mellan cirka 10 mars och 10 april. Om din förening eller skola vill arrangera en föreläsning med Per kan du kontakta honom på per@cnl.nu. VÅR POSTBOX Ange barnets namn Apartado Postal # 4 Huehuetenango GUATEMALA Vill du ha ett fadderbarn i Yalambojoch? Då kan du fylla i den här talongen och skicka in den till föreningens fadderansvarige Malin Linné, Vantörsvägen 245, 129 55 Hägersten. E-post: malin.linne@hotmail.com VÄG HOTAR HUSET Men det finns ett bekymmer som förmörkar hans tillvaro: En ny väg ska dras genom byn och den kommer att stryka förbi bara två meter från hans hus, vilket innebär att hans kokhus och tvättstuga måste rivas. Han känner ändå tillförsikt inför framtiden: Jag vill fortsätta utveckla mina affärer och se till att mina söner får bra utbildning, säger Pascual som numera är aktiv i i byns pingstkyrka. TORSTEN JANSSON Namn Adress Telefon Mejl DECEMBER 2013 MAYA-NYTT 15

EKONOMIN Redovisning för 2013, jan-okt, samt budget för 2013 så som den antogs vid årsmötet i maj. 2013 Budget jan-okt 2013 IN Medlemsavgifter... 16 000 21 000 Fadderbidrag...102 000 150 000 Bidrag skolor... 165 000 260 000 Bidrag övriga... 162 000 240 000 Försäljning...1 0 Övriga intäkter... 0 0 Projekt... 0 0 446 000 671 000 UT Löner...120 000 144 000 Lokalkostnader...0 0 Avskrivningar...0 4 000 Administrationskostnader...8 000 3 000 Telefonkostnader...0 0 Informationskostnader... 14 000 30 000 Volontärskostnader...24 000 20 000 Bistånd Mexiko...0 0 Bistånd Guatemala...325 000 406 000 Bistånd Guatemala, betalas i Sverige...3 000 3 000 Projekt... 0 0 494 000 610 000 VINST/FÖRLUST för perioden: - 48 000 61 000 Vi budgeterade ett överskott för 2013 för att täcka förlusten från 2012, men det ser tyvärr ut att bli en förlust även i år. Vi har dragit ner på verksamheten i Yalam vilket kommer att minska medelförbrukningen under årets två sista månader. JAN ANGNER, kassör ORDFÖRANDE: BÖRJE REHNSTRÖM Älvbrovägen 116, 774 35 Avesta Tel: 0226-566 94, mobil: 070-687 28 04 E-post: borje.rehnstrom@gmail.com KASSÖR: JAN ANGNER Alkärrsgatan 24, 603 80 Norrköping Tel och fax: 011-17 30 11, mobil: 076-846 55 70 E-post: jan 1@angner.com LEDAMÖTER: TORSTEN JANSSON Västerviksgatan 14, 745 62 Enköping Tel: 0171-214 26. mobil: 070-405 71 78 E-post: torsten_jansson@hotmail.com MALIN LINNÉ (Fadderansvarig) Vantörsvägen 245, 129 55 Hägersten Tel: 073-971 76 63, E-post: malin.linne@hotmail.com SEKRETERARE: KRISTINA BYLUND ANDERSEN Fleminggatan 1, 602 24 Norrköping Tel: 073-100 22 08. E-post: kristina-8@live.com SUPPLEANT: ULLA ÅMAND Lindhem, 504 92 Hedared Tel: 033-24 20 56, mobil: 070-231 42 92 E-post: uamand@yahoo.se Styrelse och funktionärer 2013 FÖRENINGENS HEMSIDA www.cnl.nu PETRI MATALAMAA Timmervägen 45B, 645 44 Strängnäs Mobil: 070-985 97 32 E-post: matalamaa@hotmail.com REVISORER: HANS ÅKERVALL Prästgården Häradshammar, 610 29 Östra Husby Tel: 0125-701 62, mobil: 070-921 00 10 E-post: hans.akervall@kpmg.se JANOS SZEMLER Hagvägen 5, 616 90 Åby Tel: 011-646 00. E-post: j.szemler@telia.com REVISORERSUPPLEANT: ANNA CALO Lindholm-Östra Flygeln, 635 04 Eskilstuna Tel: 019-764 47 44. mobil: 073-624 68 21 E-post: anna.calo@telge.se KOORDINATÖR: PER BYLUND ANDERSEN Apartado postal #4, Huehuetenango, Guatemala E-post: per@cnl.nu eller awumte@yahoo.es MAYANYTT: ELIN PETTERSSON (Redaktör) Kilavägen 19, 514 92 Uddebo Tel: 0325-62 72 20, 073-991 69 38 E-post: elinpetter@hotmail.com STÖD VÅRT ARBETE I GUATEMALA Plusgiro 22 30 51-4