Jens Holm Vänsterpartiet 2010-07-19 Hej Jens! Med anledning av ditt uttalande om hästar i Aftonbladet den 31 mars, där du säger att hästarna är ändå en djurart som har det ganska bra i Sverige, vill vi i Djurens Rätts arbetsgrupp för hästfrågor ge dig en bakgrund till varför vi anser att även hästars situation är viktig att lyfta fram. Det finns en allmänt vedertagen uppfattning att hästar är en djurart som är väl omhändertagen, ja närmast ompysslad och bortskämd. Men synen på hur hästar ska tas om hand och syftet med deras existens har sin grund i djupt rotade kulturella uppfattningar. Uppfattningar som inte alltid stämmer överens med vad hästen behöver för att leva ett bra hästliv. Vi anser att de två främsta problemen för hästar i Sverige idag är hästhållningen samt synen på hästar som tävlingsredskap. Hästhållning Hästar är ett krävande djur att ta hand om. De behöver: - Äta grovfoder ofta: Hästens mag- och tarmsystem är uppbyggt för löpande konsumtion av grovfoder, där hästen småäter mellan 16-18 timmar per dygn - Ha sällskap: Hästen är ett flockdjur som inte bör hållas ensam och som skapar långvariga vänskapsband mellan varandra. Flocken utgör hästens trygghet och skydd vid fara. För att hästar ska må bra och bli harmoniska ska de ha möjlighet att stå och klia varandra, komunicera och vifta bort insekter. - Behöver vara i ständig rörelse: Hästar behöver röra sig fritt i hage flera timmar varje dag och kunna trava och galoppera obehindrat för att må bra. För många hästar på en för liten areal gör att de som är ranglåga känner sig trängda och blir stressade. - Mental stimulans: Ett bytesdjur som hästen måste vara på sin vakt mot faror och ha ett skärpt sinne som reagerar på förändringar i omgivningen. Därför känner sig tamhästen mer tillfreds om den har möjlighet att se ut över omvärlden och om den får bekanta sig med nya vägar och områden, så att den får använda sina naturliga sinnen. Det är mycket långt ifrån alla hästar i vårt samhälle idag som får dessa behov uppfyllda. Sida 1
Hästar som tävlingsredskap Hästen används idag främst som sport- och rekreationsredskap, d v s vi använder hästar endast för vårt nöjes skull. Väldigt många hästar i Sverige används för att tävla med. Stark kritik riktas idag mot behandling av djur inom kött-, päls- och läkemedelsindustrierna, medan användning av djur inom olika sportgrenar helt undkommer en öppen diskussion och debatt. Ändå vet vi att djurmisshandeln inom hästsporterna är omfattande, vi vet att djur skadas och dör under träning och tävling, vi känner till företeelser som doping och barrering, för att bara nämna ett par av många exempel. Då hästen är ett redskap för att vinna pengar, ära och prestige blir hästens behov av att vara häst mindre intressant. Hästar som tävlar inom trav och galopp samt på elitnivå i hoppning och dressyr, tvingas till att resa mycket och ofta långa sträckor. Då de inte längre presterar som det är tänkt riskerar de att säljas till slakt, många gånger på långa mer eller mindre ljusskygga transporter till Sydeuropa. Detta är t ex ett öde som troligtvis drabbar de cirka 1000 före detta travhästar som försvinner spårlöst varje år. Hästar som används som tävlingsredskap blir ofta föremål för en mindre naturlig och hälsosam hästhållning än s k rid- eller sällskapshästar. Okunskap Under de senaste 10-20 åren har intresset för att rida och äga hästar ökat och Sverige tillhör idag ett av de hästtätaste länderna i Europa. Vår tradition med ridskolor som ska vara tillgängliga för alla och hästsport som en folksport, har lett till en uppfattning om att det är oproblematiskt att rida och skaffa sig en häst. Men verkligheten är en annan. I Sveriges lantbruksuniversitets (SLU) och Statens veterinärmedicinska anstalts (SVA) rapport Hästen för arbete, sport och fritid, konstateras att de hästhållningsproblem som finns idag beror på att många hästägare saknar tidigare erfarenhet och kunskap av djurhållning. Redan 1991 års hästutredning konstaterade att det största enskilda problemet inom svensk hästhållning är bristen på kunskap (SLU och SVA, 2002). Vilka styr? Dagens hästorganisationer och utbildningsväsende är inte några förebilder vad det gäller att sätta hästens behov i första hand. Då dåvarande Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om förbättrad hästhållning var ute på remiss, var Svenska Ridsportförbundet och ridskolorna de starkaste motståndarna (s rapport Älskade hästar, 2009). Varför finns detta motstånd mot att hästar ska få utlopp för sina naturliga behov? Om vi tittar närmare på hur den förhärskande ideologin inom hästvärlden ser ut och om vi tittar på var pengarna kommer ifrån, får vi kanske svar på frågan. De dominerande aktörerna inom den svenska hästvärlden är Hästnäringens Nationella Stiftelse (HNS), AB Trav och Galopp (ATG), Svenska hästavelsförbundet, Svensk Galopp, Svenska Ridsportförbundet samt Svenska Travsportens Centralförbund (STC). Den gemensamma nämnaren för alla dessa organisationer är att målet med verksamheten är tävling. Sida 2
Trots vackra ord från de olika förbunden om att hästen och hästens välfärd står i centrum blir den konkreta verkligheten för majoriteten av hästarna att de är ett redskap ett sportredskap. Varifrån kommer pengarna för att kunna driva dessa verksamheter? Jo, till största delen från spelpengar på trav och galopp. I HNS skrift Hästen i politiken skriver man att spelet är motorn i hästnäringen och att ridsporten är mycket beroende av spelpengar. Spelpengarna finansierar också en stor del av det hippologiska utbildningsväsendet, från ridgymnasier till högskoleutbildningen vid Flyinge, Strömsholm och Wången samt står för mer än hälften av finansieringen av den lilla mängd hästforskning som finns (HNS, 2006). Hästar avlas till att vara specialiserade på vissa tävlingsgrenar och de avlas till att vara mer tävlingsbenägna (läs mer flyktbenägna), s k heta hästar, eller känsliga som hästbranschen föredrar att kalla det. Lidande som folksport Både djuren inom livsmedelsindustrin och hästarna inom travsporten befinner sig inom vinstdrivna verksamheter där det gäller att producera så många produkter som möjligt och där man tolererar en hög restprodukt. Dessa industrier kräver att djuren har en snabb tillväxt och de har en hög andel skador och sjukdomar. Men den stora skillnaden är att får, kor, grisar och kycklingars öde är begränsat till att bli massproducerade, dödade och uppätna, medan travhästar dessutom ska fungera som högpresterande atleter, som elitidrottsmän, för att använda travsportens egna ord. Medan djurens öde inom livsmedelsindustrin är osynligt för oss konsumenter och dessutom finns som ett gnagande dåligt samvete hos många, är travhästarnas öde fullt synligt i tidningar och på TV, bejublat, glamoriserat och hyllat som en verklig folksport. Avtrubbningen inför hästarnas lidande går att utläsa i artiklar och referat där det talas om sjukdomar och skador på ett sätt som att det är självklarheter och hör till spelets regler. Hästen gick trött i mål, frustande med blod kring näsborrarna är en inte helt ovanlig iakttagelse. Reportrarna hoppas på att elithästarna har kvar sin fräschör i ben och kropp eller konstaterar att hästen är sliten och inte fullt fräsch. Det är vanligt att hästarna är skadedrabbade båda hästarna återvände till stallen med svåra skador eller hästen ådrog sig svåra skador i vänster framben (uttänjt gaffelband, avslitna fibrer) och fick gå i pension som halt åttaåring. Då någon häst dör under eller strax efter ett lopp, beror det på olyckliga omständigheter eller slumpen. I tidningen Pompe (nr 7, 2008) utgiven av Strömsholms djursjukvård, står: Påfrestningarna är förstås våldsamma på elittravare. För att hålla mina över 30 hästar i trim, besöker jag ofta Strömsholm. Det kan vara vad som helst, frakturer, ledinfektioner, ont i fötterna, ont i tänderna, senskador, förkylningar. Ytterligare ett exempel är från tidningen Travronden (det största forumet för travsport), där en tränare uttalade sig på följande sätt: Men man måste våga träna sönder en häst ibland, för att få fram en bra. Det låter kanske hårt att säga så, men alla travhästar kanske inte är byggda för att vara travhästar heller. (Travronden nr 27, 2010). Att Sida 3
med vett och vilja träna sönder ett djur är inget annat än djurmisshandel, men detta och andra liknande uttalanden föranleder inte någon som helst reaktion eller åtgärd från branschens sida. Utrustning som skadar och dödar Ovanpå allt detta lägger vi till en utrustning som ska hindra travhästarna att komma undan ett bett som smärtar i munnen en av hästens allra känsligaste kroppsdelar. Du har säkert sett hur kusken tar spjärn med benen och vräker hela sin tyngd bakåt och drar i tömmarna med händerna väl förankrade i handtagen. I sina försök att komma undan smärtan i munnen vill hästen ta betslet med tänderna eller manipulera det med tungan. Oroligheter med tungan löses med att man binder fast den mot underkäken med ett tungband. Hästen försöker då istället komma undan smärtan genom att dra tillbaka huvudet, vilket gör att svalget trycks samman med försämrad ventilation som följd. Detta löses ibland med att sätta på en halsbygel som tvingar hästen att hålla en halsvinkel som underlättar andningen. Men bettet trycker fortfarande på en och samma punkt. Smärtan och kampen att komma undan den gör att hästar kan bli svårhanterliga och oregerliga och i vissa fall får de inte tillräckligt med luft och kväver sig. Många hästar tvingas pressa sig själva till det yttersta, vilket ibland leder till dödsfall på grund av att något invärtes sprängs. Man kan undra hur detta rimmar med vår djurskyddslag som tydligt och klart säger att man inte får träna eller tävla med hästar på ett sådant sätt att de utsätts för lidande, samt att den som tränar eller tävlar med hästen är ansvarig för att de prestationskrav som ställs är anpassade till hästens fysiska och psykiska förmåga. Lagen säger också att man inte får använda utrustning eller hjälpmedel som kan medföra skada eller annat lidande. Skulle lagen följas borde trav- och galoppsporten som sådan anmälas och kanske till och med förbjudas helt. Enligt Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om träning och tävling med djur (SJVFS 2010:45) skall ban- eller tävlingsveterinär närvara vid tävlingsformer med hög djurskyddsrisk. Att man överhuvudtaget har verksamheter endast för nöjes skull där det föreligger hög djurskyddsrisk borde i sig bryta mot djurskyddslagen. Vad gäller hästar klassas ett stort antal tävlingar som en hög risk ur djurskyddssynpunkt trav, galopp, boskapsgrenarna i western och working equitation, hopptävlingar i de högre svårighetsgraderna, distansritt längre än 30 km, hästpolo, horseball, orienteringsmomentet i TREC på högre nivå, terrängmomentet i fälttävlan samt maratonmomentet i körning. Hästar har det bra i Sverige? Bara för att en häst har en blänkande hårrem och välutvecklade muskler behöver det inte betyda att den lever ett liv där den får utlopp för sina grundläggande behov som häst. Många tävlingshästar får inte komma ut ur stallet mer än cirka en timme om dagen, de får aldrig gå tillsammans med en annan häst och kanske aldrig Sida 4
komma ut på sommarbete. Vi har en lag som säger att alla kor måste få komma ut på sommarbete, men en sådan finns inte för hästar. Många ridskolehästar står fortfarande uppbundna i spiltor flera timmar om dagen och enda gågnen de får röra på sig är när de bär ofta oerfarna elever runt i ridhuset, varv efter varv. Den snälla ridskolehästen kan många gånger vara en häst som är djupt deprimerad och har stängt av. Hästar är mycket känsliga för förändringar, men trots det får många byta ägare och tränare gång på gång och förväntas dessutom fungera och prestera efter de förväntingar den nya ägaren har. Man har hästen på prov någon månad och beter den sig inte som det var tänkt blir det inget köp eller så kan man göra ett byte till en annan häst. Många hästar avlivas på väldigt lösa premisser tävlingshästen som inte längre presterar, ponnyn man vuxit ur, hästen man inte har tid med, den alltför nervösa eller känsliga hästen eller den lite äldre hästen som inte längre är så häftig som ridhäst. När det gäller hästar har vi alla drabbats av en kulturell blindhet som gör att vi inte längre ser vad det är vi gör med dem. Vi tycker det är självklart och naturligt att de hela tiden finns där till lags för vad vi än vill använda dem till. De är bra för vår hälsa, de är bra för unga tjejers självbild, de är bra för handikappade, de ger oss livskvalitet. Men det kanske är dags att vända på det hela och fråga oss om vi är bra för hästarna? Vi i hästgruppen vill tacka dig för att du tagit dig tid att läsa vårt brev och vill samtidigt passa på att tacka för ditt engagemang för djuren. Vi hoppas att du vill hjälpa till att lyfta fram hästarnas situation i den politiska debatten, där du redan gör ett väldigt viktigt och bra arbete. Med vänlig hälsning s arbetsgrupp för hästfrågor Eva Carlsson Louise Hernander Gunnel Söderback Maj Sölvesdotter Gå gärna in på vår hemsida och läs mer: http:///portal/page/portal/djurens_ratt/hast Sida 5