Internationell politik 2 Föreläsning 6: Är humanitär intervention lagligt och/eller moraliskt försvarbart? Jörgen Ödalen jorgen.odalen@liu.se
Är humanitär intervention lagligt? De flesta jurister på området internationell rätt är restriktionister ; Våldsförbudet i artikel 2(4) i FN-stadgan gör HI olagligt. Mot-restriktionister : (1). FN-stadgan förbinder stater att skydda MR (företalet, 1(3), 55, 56); (2). Traditionell sedvanerätt (HI var en del av sedvanerätt redan innan FN-stadgan)
«om en tyrann begår grymheter mot sina undersåtar, som ingen rättrådig man kan acceptera, avskiljs i ett sådant fall ej rätten till mänsklig samexistens Det skulle inte följa att andra inte må ta till vapen för att skydda dem.» Hugo Grotius De Jure Belli ac Pacis (1625)
Humanitär intervention under kalla kriget (1946-1990). Exempel: - Vietnams intervention i Kambodja 1978 för att stoppa Pol Pot och de Röda Khmererna. - Tanzanias intervention i Uganda 1979 för att stoppa Idi Amin. Trots de grova MR-brotten vidtogs inga kollektiva åtgärder för att stoppa dem; enskilda stater fick ta lagen i egna händer.
De skäl som Vietnam respektive Tanzania angav rörde dock inte HI, utan hänvisade till självförsvar. Det internationella samfundet fördömde Vietnam, men accepterade i efterhand Tanzanias intervention (legitimering ex post facto). Vietnam var allierad med Sovjetunionen och handlingen sågs som ett uttryck för sovjetisk imperialism.
Varför inte inte humanitära motiv? while saving human beings from being killed was an inevitable consequence of intervention by Vietnam and Tanzania it was always secondary to the overriding priority imposed by concern for vital security interests (G. Klintworth, 1989).
forts there was probably also a thought that to sanctify a doctrine of humanitarian intervention would be to store up trouble for themselves or their friends (A. Roberts, 1993).
forts The reluctance evident in the international community even to experiment with the conception of a right of humanitarian intervention reflects not only an unwillingness to jeoparidse the rules of sovereignty and non-intervention by conceding such a right to individual states, but also the lack of any agreed doctrine as to what human rights are (H. Bull, 1984).
Under 1990-talet ökade det internationella samfundets acceptans för HI. - Säkerhetsrådets tillåtelse: Somalia (1992, 1993), Sudan (2005, 2006), Libyen (2011). - Legitimering ex-post facto: Liberia (1991, 1992), Sierra Leone (1997). - Ingen tillåtelse av SR: fd. Jugoslavien (1999) - Kritik för passivitet: Rwanda (1994), Darfur (2003-2010).
- Interventionerna beskrivs ofta som unika, för att undvika att skapa prejudikat ( se t. ex. Res. 794 om Somalia, nästa bild). - CNN-faktorn skapar selektivitet och gör interventioner känsliga för skiftande opinioner i de intervenerande staterna (ex. USA i Somalia, 1992-93). - Vaga mål vad gäller återuppbyggnad och otillräckliga resurser har lett till misslyckanden i att skapa varaktig fred (ex. USA:s vägran att bistå FN:s säkerhetstrupper i Afghanistan).
Exempel: Resolution 794 (Somalia): Resolutionen observerar the unique character of the present situation in Somalia and mindful of its deteriorating, complex and extraordinary nature, requiring an immidiate and exceptional response.
Slutsats: Även om vissa stater, Ryssland, Kina och Indien, varit uppenbart obekväma med utvecklingen, kan man ändå säga att det vid slutet av 90-talet finns en växande acceptans av idén att FN-stödd HI är försvarbart vid exceptionella humanitära katastrofer.
If humanitarian intervention is, indeed, an unacceptable assault on sovereignty, how should we respond to a Rwanda, to a Srebrenica, to gross and systematic violation of human rights that offend every precept of our common humanity? (Kofi Annan, UN Millenium Report, 2000).
Från Humanitär intervention till Responsibility to protect (R2P) R2P har etablerats som ett nytt koncept på 2000-talet. Initiativet kom från the International Commission on Intervention and State Sovereignty (ICISS). Principerna accepterades (med vissa modifikationer) av FN:s Generalförsamling 2005.
R2P:s tre pelare: 1. Det är en stats ansvar att skydda sin befolkning från folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. 2. Det internationella samfundet har ett ansvar att stödja stater i uppfyllandet av dessa ansvar. 3. Det är det internationella samfundets ansvar att vidta åtgärder om en stat inte uppfyller dessa ansvar.
R2P omfattar tre specifika ansvar: Resp. to prevent. Undanröja orsakerna till hot (t ex kärnvapen) Resp. to react (att reagera vid situationer av mänsklig nöd) Resp. to rebuild (att bistå med återuppbyggnad (även reconciliation )) särskilt efter en militär intervention.
Wheeler: Det krävs ett större fokus på de underliggande mekanismerna bakom humanitära kriser fattigdom och hungersnöd, icke-fungerande institutioner snarare än ett fokus på krishantering genom väpnade aktioner. Hur ska vi se på ansvaret att återuppbygga? Ett uttryck för hybris från västs sida (Etzioni)? Eller nödvändigt för att undvika fortsatta MR-brott (Wheeler)?
Framtiden för HI/R2P? USA: agerande efter 11 september, 2001. - Pessimism: USA kommer att fortsätta sätta strategiska överväganden framför humanitära, och stödja auktoritära regimer som hjälper dem i kampen mot terrorismen. - Optimism: Strategiska och humanitära överväganden kan sammanfalla. Det finns en koppling mellan fallerade stater och terrorism.
Krisen i Syrien: 130000-150000 dödade. Massiv flyktingkatastrof: 2,5-3 miljoner internflyktingar, 2 miljoner flyktingar (1 miljon i Libanon). Konfliken hotar att spridas: - flyktingkatastrofen kan leda till instabilitet i regionen. - attentat i Turkiet och andra grannländer, Israel har bombat Damaskus för att hindra vapentransporter till Hizbollah; - kan bli ett s.k. proxykrig : den religiösa dimensionen, Shiamuslimer (Iran) vs. Sunnimuslimer (Saudiarabien m.fl.); Israel vs. Iran. Ett oenigt SR. Ryssland på Al-Assadregimens sida. Ett nytt kallt krig?