SNABBANALYS nr 38 september 2011 SNS-rapport om effekter av privatiseringarna: RENA RAMA DYNAMITEN Av Anne-Marie Lindgren Mer välfärd för skatterna har över huvud taget varit ett genomgående tema, och i diskussionerna om hur vi ska klara framtidens välfärd framförs ofta mer pri vatiseringar som en metod att klara kostnadsutvecklingen. Så Studieförbundet Näringsliv och Samhälles forskarstudie, som visar att några sådana effekter inte kan beläggas, är naturligtvis rena rama dynamiten.
Inledning De befintliga forskningsresultaten visar på varken några entydiga effektivitetsvinster eller - förluster i form av minskade offent liga utgifter. ( ) På de flesta områden går det inte heller att belägga några tydliga kvalitetsvinster. Det är kärnmeningen i en ny forsknings - studie från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), med titeln Konkurrensens konsekvenser, och som är en sammanställning av befintliga kunskaper om vilka effekter privatiseringar och konkurrens ut - sätt ning fått inom den skattefinansierade sektorn. Kostnads- och kvalitetsvinster har som bekant varit centrala argument för att privatisera. I regeringen Bildts proposition 1991/92:95, Valfrihet och fristående skolor heter det: Jag tror att en stimulerande tävlan mellan olika skolor, med olika inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att höja kvaliteten inom hela skolväsendet. ( ) Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas profil skapas också bättre incitament för kostnadseffektivitet. Nya och effektivare arbetsmetoder kan prövas och vinna spridning. Därmed torde ett större inslag av fristående skolor också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resurs - användning inom det samlade skolväsendet. Mer välfärd för skatterna har över huvud taget varit ett genomgående tema, och i diskussionerna om hur vi ska klara framtidens välfärd framförs ofta mer pri - vatiseringar som en metod att klara kostnadsutvecklingen. Så en forskarstudie, som visar att några sådana effekter inte kan beläggas, är naturligtvis rena rama dynamiten. Det märks också på reaktionerna från företrädare för de privata företagen inom den skattefinansierande sektorn, som ofta är påtagligt aggressiva. En del av det riktas, olustigt nog, direkt mot SNS som, får man intrycket, inte borde ha släppt fram en rapport som inte stödde teserna om privat verksamhets överlägsenhet över offentlig. Att döma av debatten så här bara någon dag efteråt verkar det finnas behov av att försvara forskningen frihet mot ekonomiska intressen som störs av resultaten. Och, vad det beträffar, uttrycka res - pekt för SNS som lagt fram denna rapport, trots att man rimligen insåg att den inte skulle uppskattas av grupper i den egna omgivningen. Jag tar upp effekterna för själva debatten som avslutning, och att inse vilka krafter som nu sätts i rörelse är lika viktigt som att diskutera rapportens sakliga innehåll. Men först något om detta innehåll. 2
SNS-rapportens innehåll SNS-rapporten är alltså en genomgång av existerande forskning kring effekterna av privatiseringar och konkurrens. Rapporten består av sex delavsnitt och ett sammanfattande kapitel med slutsatser. De sex delav - snitten behandlar förskolan, de fristående skolorna, individ- och familjeomsorgen, privata aktörer inom arbetsförmedlingen, hälso- och sjukvården och insatserna för äldre och funktionshindrade. De olika författarna arbetar alla med forskning i anknytning till den sektor de skriver om. Rapporten tar inte ställning för eller emot privatiseringar; den underliggande tesen är snarast att marknadsinslagen inom den skattefinansierade sektorn är här för att stanna, och rapportens rekommendationer handlar främst om åtgärder för att få dessa marknader att fungera bättre än i dag. I det ligger också krav på att rigga marknaderna bättre, dvs. helt enkelt skaffa sig bättre styr- och kontrollinstrument från samhällsorganen. Rapporten påstår inte heller att privatiseringarna inneburit några försämringar i kvaliteten vad den säger är, som sagt, att det inte går att belägga några förbättringar. Rapporten konstaterar att det finns brister i kunskapsunderlaget; det saknas övergripande utvärderingar av de faktiska konsekvenserna av de senaste decenniernas stora förändringar inom den skattefinansierade sektorn. Det som finns är olika delstudier, offentliga statistik, etc. som leder till slutsatsen att det inte går att belägga några vinster för kvalitet och kostnader. Slutsatserna i korthet: När det gäller friskolereformen verkar flera av de förhoppningar som fanns från början ha kommit på skam. Vissa studier har funnit små positiva effekter på studiernas skolresultat, men slutsatsen i kapitlet är att genomsnittsresultaten varken har förbättrats eller försämras av friskolereformen. Om något förefaller reformen ha varit kostnadsdrivande (s.263) Den forskning som finns om omsorgen för äldre och funktionshindrade visar inte på några entydiga effekter på vare sig kvalitet eller effektivitet av konkurrensutsättning och ökat inslag av kundval. Både undersökningarna om kundnöjdhet och mer specifika kvalitetsmått ger en tvetydig bild (s.264) Vad gäller arbetsmarknadspolitiken hänvisar rapporten till de specialstudier som gjorts och som inte visar att privata coacher och etableringslotsar når bättre resultat än de offentliga arbetsförmed - lingarna vad gäller att hjälpa arbetslösa till anställning. Forskarna konstaterar om förskolan att det saknas data som gör det möjligt att mäta och jämföra utfall för barn som går i fristående respektive kommunala skolor. Men kapitlet om förskolan visar vilket ju är känt sedan tidigare att personaltätheten är lägre, liksom andelen förskollärare, är genomsnittligt lägre i de privata förskolorna, något som förklarar de lägre personalkostnaderna. För individ- och familjeomsorgens del saknas underlag för att göra systematiska jämförelser mellan privata och offentliga utförare, och det gäller både om kostnader och om kvaliteten. Det är anmärkningsvärt med tanke på att konkurrensutsättningen mycket väl kan vara mer problematisk och valfrihetsargumentet svagare på detta område jämfört med andra. Vårdvalet inom primärvården har skapat större tillgänglighet, och antalet besök inom primärvården har ökat. Några signifikanta skillnader i produktivitet mellan privata och offentliga mottagningar går inte att visa. 3
Ägarkoncentrationen är hög inom primärvården, och de stora koncernerna, ägda av riskkapitalbolag, dominerar. Det finns så få privata sjukhus i Sverige att det inte går att göra hållbara jämförelser. I kapitlet om sjukvården redovisas dock en internationell forsknings översikt avseende 150 olika studier, som jämförde vinstdrivande respektive icke-vinstdrivand sjukhus med avseende på bland annat ekonomi och kvalitet. De flesta av dessa studier visade att icke-vinstdrivande sjukhus var mer ekonomiskt effektiva, bland annat genom lägre administrationskostnader. Vad gäller kvalitet visade merparten av studierna antingen att de icke-vinstdrivande sjukhusen nådde bättre resultat eller att det inte gick att påvisa några signifikanta skillnader mellan olika driftsformer. Författarna till sjukvårdskapitlet skriver också, med syftning på de internationella studierna: Många av de studier som publicerats på området pekar på de stora skillnader som finns i kvalitet mellan olika sjukhus oberoende av driftsform. Det tycks finnas många faktorer som är viktigare för att förklara skillnader i kvaliteten än själva driftsformen (s. 204) Rapporten visar också det också välkända faktum att de privata etableringarna geografiskt sett främst sker i befolkningstäta områden; det gäller såväl skola, förskola som primärvård. I storstads - regionerna finns också ett tydligt mönster av att privata etableringar främst sker i centrumlägen och i socialt stabila stadsdelar. Ägarkoncentrationen är hög inom primärvården, och de stora koncernerna, ägda av riskkapitalbolag, dominerar. Koncentrationen är ännu så länge lägre inom förskola och skola, men ökar stadigt sedan flera år, antingen genom uppköp eller genom att mindre företag konkurreras ut. Även här är det riskkapitalbolagen som växer. Bra sammanställning, men egentligen redan kända fakta Det handlar alltså om en grundlig, brett omfattande genomgång av de kunskaper som forsknings- och utredningsarbete, svenskt likaväl som internationellt, faktiskt ger om effekterna av privatiseringar och konkurrens. Den sätter också in frågan i ett teoretiskt perspektiv, dvs. diskuterar på vilket sätt produktion av skattefinansierade tjänster skiljer sig från produktion på en privatfinansierad marknad som per definition reglerar utbud och efterfrågan via prismekanismen vilket alltså, per definition, skattefinansierad marknader för välfärdstjänster helt enkelt inte ska göra. Det är en värdefull sammanställning, inte minst därför att det är en samlad redovisning av flera olika sektorer i en gemensam studie. Men den är inte egentligen överraskande för den som under ett antal är självt följt forskningen kring den här frågan. Det material som funnits tillgängligt har länge pekat i just den här riktningen. 4
Samma slutsatser i Tankesmedjans rapporter Själv hade jag litet svårt att undertrycka ett Ja, vad var det jag sa! när jag läste SNS-rapporten. För slutsatserna stämmer ju med vad jag själv kom fram till i mina rapporter Ta tillbaka demokratin! från 2008 och Vinstvarning! från 2010. Vilket inte är särskilt förvånande, eftersom de också byggde på genomgångar av existerande forskning, till stora delar samma forskning som också bildat underlag för SNS-rapporten. Och det är visserligen sant att det saknas övergripande utvärderingar; man får lägga pussel med de olika bitar som finns för olika sektorer. Man får inte den fullständiga bilden, men man får fram tillräckligt mycket av den för att säga att nej, ingenting just tyder på några särskilda vinster för vare sig kostnader eller kvalitet. Och varför skulle man egentligen få det, bara därför att man släpper in privata aktörer? Det finns inga särskilda magiska knep eller kompetenser som är specifikt knutna till privat ägande. Effektivitet och kvalitet i verksamheterna hänger ihop med sådant som arbetsorganisation, personal - ledning, personalkompetens, tydlighet om verksamhetens mål, ekonomiska incitament och ett vettigt regelverk. Ingenting av det är specifikt kopplat till ägarform. Ett talande exempel på det är de s.k. öppna jämförelser som Sveriges Kommuner och Landsting gör av förskola, äldreomsorg, skola och sjukvård, där olika kommuner jämförs med hjälp av ett antal kvalitetsindikatorer. Det går inte att inom någon sektor hitta några systematiska skillnader till fördel för kommuner med höga andelar privat verksamhet, vilket man borde ha gjort om tesen om privat verksamhets överlägsenhet stämde. 5 Och bland de skolor/hemtjänster/för - skolor etc. som korats till årets bästa hittar man såväl offentligt som privat drivna verksamheter. Det är med andra ord rent bokstavligt sant att ägarformen inte spelar någon roll, i den meningen nämligen att ägarformen i sig själv inte avgör vare sig effektivitet eller kvalitet även om somliga envisas med att tro det. I en rapport från European Obeservatory on Health System and Policies från 2006, en rapport som studerat och jämfört de organisatoriska reformerna av primärvården i ett antal europeiska länder heter det så här Competition and patient choice should not simply be equated with privatization and conventional, commercial markets ( ) Although economist orthodoxy asserts that private providers are more efficient than public ones, no evidence of that emerges from the European experience. The corresponding policy implication would be to promote innovation, experimentation and the contestability of provision rather than competition and privatization for their own sake. (Anm. European Observatory on Health System and Policies är ett samarbetsorgan för bland andra WHO, IMF, Europeiska Investeringsbanken och London School of Economics). Det är med andra ord rent bokstavligt sant att ägarformen inte spelar någon roll, i den meningen nämligen att ägarformen i sig själv inte avgör vare sig effektivitet eller kvalitet även om somliga envisas med att tro det.
Föreställningen att privat företagsamhet är mer effektiv än offentlig hänger förmodligen ihop med att hårt centralstyrda och centralt reglerade offentliga system faktiskt tenderar att tappa i effektivitet särskilt så om man jämför med privata företag på en mer flexibel och mindre styrd marknad. Men nu är det ganska länge sedan som verksamhet och budget i skolor, förskolor etc. detaljstyrdes av centrala organ. Det förändrades redan på 1980-talet, när betydligt mer av bestämmanderätten överlämnades till de verksamhetsdrivande enheterna. De fick en budget att arbeta efter men med stor frihet att avgöra hur pengarna bäst skulle fördelas. Skillnader i förutsättningar har helt enkelt utjämnats. I det sammanhanget kan man notera att modern organisationsforskning med Ideologi, intressen och incitament Det finns, som sagt, inga övergripande utvärderingar gjorda av privatiseringarnas effekter. Det var heller inte några mer grundliga utredningar och analyser som låg till grund för besluten om privatiser - ingarna. De har, i mycket stor utsträck - ning, drivits fram av ideologiska skäl med starka bakomliggande ekonomiska intressen, som ville in på de lönsamma välfärdsmarknaderna. Som det heter i årsredovisningen från Academedia, den största av de privata utbildningskoncernerna: Företaget har i huvudsak en över tiden stabil och konjunkturokänslig verksamhet vilket är ett lockande argument för investerare som inte vill ta några risker. Förändringarna har drivits fram av övertygelsen att privatiseringar alltid skulle leda till förbättringar, inte några analyser av om och i så fall på vilka villkor det skulle kunna inträffa. I dag kan man tydigt se flera problem med de privata verksamheterna inom välfärds - 6 1973 ås ekonomispristagare Herbert A Simon som en av pionjärerna visar att stora privata organisationer ofta uppvisar samma typ av problem vad gäller centralstyrning och därmed stelheter i verksamheterna som kan finnas i stora offentliga organ. Så man kan ju undra hur pass gynnsamt det är från ren effektivitetssynpunkt att allt mer av de privat drivna välfärdsföretagen ingår i mycket stora ägarbolag. En observation här är att flera internationella studier kring primärvården finner att de mesta innovationerna kommer från frivilligorganisationer och från lokalt förankrade producenter, dvs. som regel småföretagare. sektorn, som hänger ihop med bristen på förståelse hos de politiska beslutsfattare, som bestämmer reglerna, för hur marknadsmekanismer fungerar i verkligheten. Främst handlar det om oförståelse för den roll som ekonomiska incitament spelar. Vilket egentligen är förvånande, med tanke på hur dominerande incitamentens roll är i annan debatt i dag, exempelvis den som socialförsäkringarna. Över huvud taget visar forskning likaväl som konkreta erfarenheter att de eko - nomiska styrinstrumenten är mer betydelsefulla än ägarformen för resultatet. Dagens regelverk och ersättningsmodeller för privata välfärdstjänster innebär delvis rent snedvridande incitament, som leder till rent slöseri med skattepengar och en mindre önskvärd fördelning av dem. Snedvridningarna verkar generellt till producenternas, inte skattebetalarnas, fördel. Så den litet trötta frågan infinner sig onekligen om det bristande politiska intresset för
incitamentens roll kan förklaras med ett ideologiskt betingat intresse att öppna den skattefinansierade sektorn just för privata intressenter. Listan nedan är inte fullständig men tar upp några centrala frågor. Ett sådant problem är pengsystemet. Det är att se som ett fastprissystem, som utgår oberoende av om mottagaren haft kostnader på den nivån eller inte. Peng - en beräknas med utgångspunkt för kostnaden för en elev/dagisplats etc. i kom munens verksamhet, och betalas ut lika till såväl kommunala som privata anordnare. Motivet är att kommunen inte ska få diskriminera privata företag genom lägre ersättning, men effekten blir att privata företag ibland får ersättning för kostnader de inte haft ett överskott som då tas ut som vinst. Fastprissystemet ger direkta incitament till privata företag att hålla nere personalkostnaderna för att därmed skapa sin vinstmarginal; det är varken förvånande eller en slump att privata förskolor har personaltäthet än kommunala och fristående skolor har lägre lärartäthet än kommunala. Och visst, kan nu privata skolor driva bra verksamhet med färre lärare så är det OK men då ska de inte ha betalt för de lärartjänster de inte har. Fastprissystem, kan tillägg, brukar allmänt avses som negativt för ekonomisk effektivitet. Ett annat problem hänger ihop med det som kallas förtroendetjänster alltså tjänster där producenten har ett kunskapsövertag över köparen, och där tjänsten är av den arten att kunden kan Vårdvalet har följaktligen lett till ökad efterfrågan på primärvård, och många vårdmottagningar medger att en del besök är medicinskt onödiga.. 7 se det som riskabelt att inte lita på säljaren råd. Sjukvård är ett sådant exempel, bilreparationer ett annat. Och det är väl belagt i all forskning att kombinationen vinstdrivande företag och förtroendetjänster tenderar att driva upp kostnaderna; producenten har ett intresse av att kunden köper så mycket som möjligt exempelvis ett extra läkarbesök eller en extra provtagning. När förtroendetjänster dessutom till stor del skattefinansieras och det inte kostar särskilt mycket för kunden att följa rådet blir effekten ofta påtaglig. Vårdvalet har följaktligen lett till ökad efterfrågan på primärvård, och många vårdmottagningar medger att en del besök är medicinskt onödiga. Landstinget i Stockholm har dessutom lyckats kombinera det allmänna problemet med att skattefinansierade förtroendetjänster driver efterfrågan uppåt med ersättningsregler som ger mottagningarna mycket starka incitament att för detta. Ersättningen utgår nämligen per patientbesök vilket alltså innebär att numera får patienter med flera olika åkommor komma på ett besök per problem, inte få diskutera alla problemen vid ett samlat besök. All forskning, och all erfarenhet, visar att ersättning till mottagningarna per listad patient, inte per patientbesök, dämpar kostnadsutvecklingen, och det är den modell som andra landsting arbetar efter. Ett tredje problem är frågan om vinst - intresset som styrmedel. Oavsett vad man har för åsikt om rätten att ta ut vinst på skattefinansierade välfärdstjänster måste man inse att vinstintresset styr sådant som geografisk lokalisering, inriktning av verksamheten och vilka grupper man vänder sig till. Privata läkarmottagningar i storstadsregionerna finns till
dominerande del i socialt stabila områden med goda genomsnittsinkomster. Friskolorna vänder sig primärt till studiemedvetna familjer, och före de åtstramningar som den nya gymnasieskolan faktiskt innebär hade vi en uppsjö av tillval och profiler som enbart var avsedda att locka elever genom populära kringämnen, utan att det kunde motiveras från utbildningssynpunkt. I forskningen talar man om detta som creaming, dvs. att företagen väljer de mest lönsamma kundgrupperna, eller omvänt som riskselektering, dvs. väljer bort grupper som innebär litet större ekonomiska risker. Man bör observera att detta fenomen gäller även när det, som i Sverige, inte är tillåtet att ta ut extra avgifter, eller själv bestämma avgiftens storlek, dvs. när elevens/patientens egen betalningsförmåga inte spelar roll. För lönsamhetsbedömningen handlar inte bara om intäktssidan, utan också om kostnadssidan. I klasser med många studiemotiverade elever utan särskilda problem går det att minska på lärartätheten utan att det får effekter för resultaten och därmed skapar man en vinstmarginal, åtminstone i ett fastprissystem. Har man klasser med många stökiga elever eller många som behöver speciell uppmärksamhet är det svårare att minska personalkostnaderna. Ett fjärde problem handlar om bristen på spärrar mot oseriösa aktörer där vi numera nästan dagligen kan ta del av exempel på de problem sådana aktörer skapar. Här behövs mycket tydliga skärpningar av regelverket, som inte bara handlar om att kontrollera Det är omöjligt att väga kostnaderna för den överetablering av skolor mot behovet av extra resurser för den växande grupp elev - er som inte klarar grundskolan.. 8 kvalitet i efterskott utan hålla undan redan från början. Och så har vi till slut det som kan kallas det demokratiska problemet möjligheten att fördela skattepengarna efter sammanvägda prioriteringar av vad som är mest angeläget att satsa på. För skattepengar räcker aldrig till allting, lika litet som den egna inkomsten räcker till allting. Man måste alltid välja och varje val är samtidigt ett bortval av något annat. Den penningrullning vi i dag har genom den valfrihet, som samtidigt innebär nära nog fri etablering för privata företag i vinst syfte, och med aningslösa ersättningsregler som gör det lätt att skapa vinstmarginaler, försvårar prioriteringar. Det är omöjligt att väga kostnaderna för den överetablering av skolor, som blivit följden åtminstone i storstadsregionerna, mot behovet av extra resurser för den växande grupp elever som inte klarar grundskolan. Vi måste få fram pengar till båda eller, dessvärre, minska ner på det som politiken har kontroll över vilket råkar vara de extra stödpengarna, inte överetableringen. Ändå skulle de flesta på förfrågan säga att det är mindre viktigt att det finns många elevplatser utöver vad som behövs än att man kan satsa pengar på att alla barn verkligen klarar grundskolan. Men som reglerna ser ut i dag går det inte att göra den avvägningen. Realt sett är det tvärtom de extra elevplatserna som har prioritet kommunen måste betala dem, men extra resurser till utsatta skolor är ingen tvingande nödvändighet. I statsvetenskapen skiljer man mellan begreppen exit och voice som olika former av inflytande. Exit kan översättas med det svenska uttrycket rösta med fötterna, dvs. i huvudsak individuell valfrihet. Voice står för den medborgerliga rätten att påverka de politiska besluten, besluten om de
gemensamma angelägenheterna exempelvis hur skattepengar ska fördelas på olika ändamål. Båda delarna ingår givetvis i demokratin. Med de stelbenta reglerna som gällde på 1980-talet, där myndigheterna dikterade vilken skola eller vårdcentral man som individ skulle vända sig till, var möjligheten till exit för liten och rätten till enskilda val för inskränkt. Men i dag har vi den omvända situationen möjligheterna till voice har inskränkts för mycket. Inför en framtid, som på allvar ställer frågan om hur mycket skattepengarna räcker till och vad som är mest angeläget att satsa på, är det en demokratisk brist. Valfrihet är en viktig kvalitet inom välfärdstjänsterna, och det är ingen som vill tillbaka till ett förgånget utan några som helst möjligheter att välja. Men det hjälps inte, vare sig det handlar om egna utgifter eller samhälleliga så begränsas valfriheten av det ekonomiskt möjliga. Därför måste diskussionen handla om på vilket sätt valfriheten kan kombineras med regler som gör att det blir möjligt att också fördela skattepengar så att syftena med dem verkligen uppnås dvs. lika möjligheter för alla till grundläggande sociala nyttigheter av god kvalitet. I det ligger inget som helt förbud motprivat verksamhet men definitivt krav på ett regelverk, där privata producentintressen underordnas kraven på vettig användning och fördelning av skattepengar. Ett första viktigt steg är att se över de ekonomiska styrinstrumenten, främst då pengsystemet. Vad betyder SNS-rapporten för debatten? I den bästa av världar skulle denna rapport, med sitt sakliga tonläge och tydliga inriktning mot frågan om hur regelverket skall förändras för att förbättra effektivitet och kvalitet vilket i alla an dra sammanhang är en högst normal strävan lett till en saklig diskussion om just dessa förbättringsåtgärder. Och rensat debatten från en del av de orealistiska förväntningar och romantiseringar av marknaden som faktiskt snedvrider verksamhterna och slösar bort pengar. För i den bästa av världar skulle ju alla vara intresserade just av sakfrågan: Hur får vi välfärdsektorn att fungera så bra som möjligt, med en rationell användning av resurser och en rättvis fördelning i förhållande till behoven? Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Vi lever i en värld där debatten om välfärdssektorn sedan några decennier styrts just av starka producentintressen, som vill in på denna fördelaktiga marknad. Några styrs förvisso av genuint intresse för verksamheter som skola och vård, men för de flesta exempelvis de stora riskkapitalbaserade koncerner som allt mer dominerar den privata marknaden - är det vinstmöjligheterna som är det avgörande. Och dem man är angelägen att skydda. För att återigen citera Academedias årsberättelse, under rubriken Externa risker: Politiska och legala risker : Bolaget och utbildningsmarknaden påverkas av politiska beslut och av den politiska debatten i samhället. Vissa politiska beslut kan leda till förändringar i lagar och bestämmelser som påverkar verksamheten. Detta kräver att bolaget bevakar den politiska utvecklingen kontinuerligt och när så bedöms lämpligt också deltar i den politiska debatten. Bolaget arbetar aktivt på flera olika sätt med syftet att kunna vidta åtgärder i verksamheten till följd av politiska beslut eller av en pågående politisk debatt. 9
Företagens företrädare har samma rätt som alla andra att delta i den offentliga debatten och där försvara sina egna intressen. Men det är bra att vara medveten om att det är just detta de gör: försvarar sina intressen. Att SNS-rapporten hotar dessa intressen är uppenbart just därför att den kommer från ett håll där resultatet inte kan (bort)förklaras med att de företräder fel politisk tillhörighet. Så försvarslinjerna, att döma av den våldsamma aktivitet som omedelbart utbrutit med anledning av rapporten, är tre. Den ena förklarar att det är dålig forsk ning. Det är helt enkelt inte sant. Rapporten bygger sina beskrivningar och slutsatser på ett stort antal andra forsknings studier, såväl svenska som internationella. Alla pekar i samma riktning: det är svårt att belägga några kostnadsoch kvalitetsvinster med konkurrens - utsätt ningar och privati seringar. De förändringarna kan ha betydelse i andra avseenden, exempelvis för att bredda utbudet och öka tillgängligheten, eller öppna upp för nya metoder att arbeta. Det är betydelsefullt det också men det gör ju på intet sätt frågan om effekter för kvalitet och kostnader ointressant. Alldeles särskilt inte om förändringarna faktiskt visar sig vara kostnadsdrivande. Alla dessa svenska och internationella studier kan inte vara dålig forskning och om de vore det, borde det finnas annan forskning att åberopa i stället. Men vad kritikerna från företagarsidan presterar är bara olika enskilda exempel på bra och kostnadsbesparande, eller kvalitetshöjande, resultat. Och javisst, det är klart att man kan hitta sådana exempel. Det är inga som helst pro blem att hitta enskilda goda exempel på lysande privata verksamheter, likaväl som på lysande offentliga verksamheter likaväl som man utan problem kan hitta exempel på urusla projekt, både på den privata och offentliga sidan. Men det är alltså inte de enskilda exemplen det handlar om. Det är de sammantagna effekterna av de olika enstaka exemplen. Det är dessa aggregerade effekter som SNS-rapporten studerat, och de slutsatserna ändras inte det minsta av enskilda exempel. De goda exemplen rubbar inte den slutsatsen att det sammantaget int uppstått några positiva effekter för kvalitet och kostnader lika litet som de dåliga exemplen rubbar slutsatsen att det heller inte skett några försämringar. Och, misstänker jag, om privatiserings - skeptikerna började åberopa sig på de enskilda dåliga exemplen på privata drivna verksamheter, så skulle anhängarna självklart svara med att säga att man inte kan dra generella slutsatser av enskilda exempel. Man måste se till helheten Den andra försvarslinjen är att falla tillbaka på eländesbeskrivningar av hur den offentliga sektorn såg ut på det hårt reg - lerade 1980-talet. Kritiken är i flera avseenden berättigad, även om den inte låtsas om den debatt och förnyelse inom sektorn, som samtidigt pågick. Men vad har kritik mot 1980-alet att göra med diskussionen om det som är problem i dag? Är 80-talets brister något skäl att snällt acceptera de andra brister vi möter i dag? Argumentet tycks vara att valen står mellan en återgång till 1980-talet (minus de olika förändringar som gjordes redan då, även privatiseringarna förutan) eller att ha det som i dag. Det är direkt nonsens. Det är ingen som tänker sig en återgång till 80-talets former varför skulle någon vilja återgå till något som var kritiserat redan då? Debatten handlar om vettigare sätt än dagens att organisera ett system som innehåller både olika aktörer och valfrihet mellan alternativ, men med bätt - re kontroll av skattepengarna och större möjligheter att bevaka samhälleliga, gemensamma, intressen än dem vi har idag. 10
Den tredje försvarslinjen är att privati - seringar och konkurrensutsättning minsann inte handlade om att minska kostnaderna eller förbättra kvaliteten, det handlade bara om att öka valfriheten. Det är helt enkelt inte sant det visar det inledande citatet från propositionen om de fristående skolorna, och det går att hitta ett otal andra exempel både från de senaste decenniernas debatt och från olika typer av beslutsunderlag. Mer pengar för skatterna har varit ett synnerligen genomgående tema. Visst var valfrihet ett argument. Men valfrihet, ska man vara mycket medveten om, var ett begrepp som täckte inte bara medborgarnas möjlighet att välja mellan olika skolor och vårdcentraler utan också, och i hög grad, om valfriheten för privata producenter att komma in på den skattefinansierade marknaden. Man sålde in den rätten för producenterna dels genom att tala om valfriheten för konsumenten och, inte minst, genom att utlova stora förbättringar både vad gällde kostnadssänkningar och kvalitetshöjningar. Det används fortfarande som argument för fortsatta privatiseringar. Det heter, exempelvis, att med fler privata aktörer, och den kostnadseffektivisering det innebär, så minsk ar problemen att klara den framtida finansieringen av välfärden. Om kostnads- och kvalitetsargumentet försvinner, urholkas helt enkelt en god del av argumenten för fortsatta privatiseringar. Det går nämligen lika bra att åstadkomma varierat utbud och valfrihet inom en till stor del offentligt driven produktion, åtminstone i de delar av landet där befolkningsunderlaget är tillräckligt stort och de andra är de privata producenterna i alla fall inte intresserade av. Det är bredden i alternativen som för de flesta är det intressanta med valfriheten, inte vilka som driver alternativen. Det behövs alltså argument som förstärker valfrihets - kravet som argument för ökade privata inslag. Och det argumentet har hela tiden handlat om lägre kostnader och högre kvalitet. Men forskningsresultaten rycker undan det argumentet. Framför allt rycker det undan argumentet för privat vinst för vinstuttaget motiveras ju hela tiden med att det leder till effektivare verksamheter. Så det finns ett antal skäl att reaktionen blir så aggressiv. Möjligen finns det också ett psykologiskt skäl: De privata välfärdsföretagen, i kraft av bilden att de är bättre och effektivare än de offentliga, har haft dagord ningsprivilegiet. De har varit de som stått för det förnyande, det moderna och det bästa. Nu skiftar scenen: plötsligt är det för - nyarna och förbättrarna som sätts under kritisk granskning varvid kejsarens vackra nya kläder visar sig vara ett rent påhitt. Det är begripligt om folk får svårt att hantera det. Men vad handlar det, sakligt sett, om? Rapporten är inte emot privat verksamhet, och det finns inga skäl att dra slutsatsen att vi inte ska ha några sådana i den skattefinansierade sektorn. Rapporten handlar, i grunden, om vilka regler och ersättningsformer som behövs för att privat verksamhet ska fungera väl inom de särskilda förutsättningar som gäller för skattefinansierad produktion, vars fördelning inte ska styras av marknad - ens prismekanismer. Men haken är kanske att den typen av uppstramningar betyder att vinstmöjligheterna minskar I dag är de onekligen goda. Enligt SCB:s statistik var avkastningen på det totala kapitalet (2009) 19 procent i sjuk - vårdsföretagen, 16 procent i utbildningsföretagen, och 14 procent i omsorgsföretagen mot 10 procent igenomsnitt för hela den privata sektorn (minus finansiella sektorn). Det är litet svårt att tro att denna högre avkastning beror på att privata välfärdsföretag är så oerhört mycket med effektiva än alla övriga privata företag, exempelvis den konkurrensutsatta industrin. En mycket troligare slutsats är att de faktiskt får för mycket betalt av kommuner och landsting därför att ersättningsreglerna ser ut som de gör.