På spaning efter ungdomars drömmar, tankar och önskningar

På spaning efter ungdomars drömmar, tankar och önskningar I drygt ett år har vi rest runt i Stockholm och besökt skolor, fritidsgårdar, bollplaner, tunnelbanestationer, köpcentrum och andra ställen där ungdomar träffas. Vi har pratat med tusentals tonåringar, frågat dem vad de gör på sin fritid, vilka aktiviteter de helst skulle vilja se i sin stadsdel och vilka drömmar de har när det gäller sina egna liv. Vi har träffat stadsdelsdirektörer, ungdomsansvariga, fältassistenter, fritidsgårdsföreståndare, eldsjälar och många andra som dagligen arbetar med ungdomar och ungdomars fritid. Vi kallar vårt arbetssätt för spontanfältning. Det handlar om att inte fylla all arbetstid med möten och scheman. När ungdomar tipsat om en plats, lokal eller en person har vi ofta kunnat följa upp det snabbt och på så sätt ökat vår kunskap om ungdomars levnadsvillkor i Stockholms stadsdelar. I de följande avsnitten vill vi försöka ge en bild av vad vi upplevt. I vårt arbete har vi koncentrerat oss på vad som sker runt skolor och fritidsgårdar. Det finns naturligtvis massor av andra fritidsaktiviteter i stadsdelarna till exempel Kulturskolan, idrotten och det övriga föreningslivet men det hade vi varken tid eller utrymme att överblicka i det här uppdraget. Joakim Langer och Ivar Forstadius 63

64

Sammanfattning Enligt Ulf Blomdahl, forskningsledare på Stockholms kulturförvaltning samt idrottsförvaltning, är stödet för den öppna verksamheten starkt i alla socialgrupper och bland såväl pojkar som flickor. Tendensen är densamma på andra ställen i Sverige. För några år sedan frågade Stockholms stad cirka 6 000 ungdomar i åldern 13-19 år vilka fritids- och kulturaktiviteter som de ansåg att kommunerna skulle satsa på. Ungdomarna svarade att kommunerna främst borde lägga resurserna på fritidsgårdar/ungdomskaféer/träffpunkter och idrott. Om kommunerna skulle tvingas spara pengar, tyckte en tredjedel av ungdomarna att man i första hand skulle skära ner anslagen till museer, konsthallar och teatrar. Bara fyra procent av ungdomarna ville minska stödet till fritidsgårdarna. I FNs barnkonvention står det skrivet att de styrande ska respektera barn och ungdomars åsikter. Eftersom ungdomar så tydligt ger sitt stöd till fritidsgårdar/ungdomskaféer/träffpunkter borde den här typen av verksamheter vara prioriterade i Stockholm. Men den öppna verksamheten i Stockholm är idag hårt beskuren och nedprioriterad. De ekonomiska villkoren har kraftigt försämrats. Som tidigare nämnts i den här rapporten får en öppna verksamheten i Stockholms stad idag 65 procent mindre anslag än 1981. Räknar man hur mycket pengar staden satsar på fritidsgårdar per tonåring blir minskningen 70 procent. Under samma period har att göra - aktiviteterna inom Kulturskolan (Vår Teater och musikskolan) fått en liten (+ 3 procent) ökning av anslagen. Idrotten i Stockholm har visserligen drabbats av stora nedskärningar (-45 procent), men mindre än den öppna verksamheten. 65

Ulf Blomdahl menar också att den öppna verksamheten missgynnats av de nya strukturerna i staden. Tidigare ansvarade Fritid Stockholm för den öppna verksamheten. Idag ligger ansvaret hos de enskilda stadsdelarna. Eftersom såväl politikernas engagemang som de ekonomiska anslagen skiljer mycket mellan stadsdelarna, anser Blomdahl att stadsdelsnämndsreformen blivit en hämmande faktor för den öppna verksamheten. De intervjuer vi gjort i den här inventeringen visar samma sak. Personalen inom den öppna verksamheten säger ofta att reformen gjort det svårare för dem att samarbeta såväl inom som över stadsdelsgränserna. Den öppna verksamheten är också sedan många år politiskt nedprioriterad, enligt Ulf Blomdahl. Att göra - verksamheter som idrott, musik och teater domineras av barn- och ungdomar från medelklassen. Deras föräldrar har mer makt och bättre möjligheter att trycka på för att de här verksamheterna ska få pengar. Blomdahl pekar också på att de flesta politiker är uppvuxna i typiska att göra - verksamheter och därför har en tendens att prioritera dem. Den öppna verksamheten har också halkat efter när det gäller utbildning, enligt Blomdahl. Fritidsledarlinjen innehåller för lite metodkunskap och teoretiska studier, säger han: Om du är ingenjör går du inte ut i yrkeslivet och börjar bygga broar utan att först ha lärt dig hållfasthetsberäkningar. Men bland fritidsledare finns det en tendens att man vill göra saker på sitt eget sätt. Man kör sina egna idéer och metoder, utan att lära av andras erfarenheter. En annan förklaring till bristen på utveckling av idéer och metoder är enligt Blomdahl bristen på pengar. Forskning, dokumentation och spridningen av goda exempel och erfarenheter har nästan upphört i Stockholms stad. Alltså har vi idag en verksamhet som uppskattas av nästan alla brukare - det vill säga ungdomarna - men som hamnat i strykklass hos politikerna, sammanfattar Ulf Blomdahl. Hur ska en bra fritidsgård se ut? För ett par år sedan presenterade två forskare vid institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap vid Örebro universitet - professor Håkan Stattin och dåvarande doktoranden Nikolaus Koutakis - en rapport om fritidsgårdarnas inverkan på ungdomars sociala utveckling. Liksom tidigare undersökningar kom Stattin och Koutakis fram till att fritidsgårdarna främst attraherar struliga pojkar, som röker och dricker mer, har sämre betyg i skolan och i högre utsträckning än andra ungdomar ägnar sig åt kriminalitet. Forskarna hävdade också att välanpassade ungdomar, utan de här problemen, kunde dras in i en negativ utveckling (negativ socialisation) om de besökte gårdar som: har brist på struktur inte utvecklar ungdomars skicklighet och färdigheter inte ger möjlighet att utveckla en kompetens. har brist på klara mål har närvaro av många ungdomar med anpassningsproblem på flera olika områden. I en vetenskaplig artikel skrev Professor Håkan Stattin: I synnerhet när aktiviteterna kännetecknas av låg struktur, liten eller ingen ledning av vuxna, få möjligheter att utveckla färdigheter och när deltagarna till största del består av ungdomar med ett asocialt beteende, har aktiviteterna en begränsad potential när det gäller att motverka asocialt beteende. Det här resonemanget tolkades av många som att den öppna verksamheten misslyckats och fritidsgårdarna lika gärna kunde stängas. Det är en felaktig slutsats. Det framgår om man läser Stattins - och Koutakis - egna texter. Vad som inte heller uppmärksammades i debatten var att forskarna såg vissa mönster som var typiska för de gårdar som fungerade bra. Fritidsgårdarna är idag den enda fritidsverksamhet där ungdomar som befinner sig i riskzonen för kriminalitet och drogmissbruk är i majoritet, säger Nikolaus Koutakis. 66

Därför har gårdarna en enorm potential att motverka de här ungdomarnas problem. Men för att det ska kunna ske måste vissa villkor vara uppfyllda, menar Koutakis: Verksamheten måste ha en klar idé och klara mål. Det är viktigt med en helhetssyn på ungdomarna. Det når man bland annat genom att utveckla en gemensam värdegrund inom personalgruppen och erbjuda personalen regelbunden kompetensutveckling. Ett viktigt mål ska vara att ge ungdomarna möjlighet att påverka innehållet i verksamheten. Det måste finnas stabil personal med trygga anställningsförhållanden. En av personalens viktigaste uppgifter är att bygga relationer med ungdomarna och ge dem ett positivt bemötande när de besöker gården. Det gäller särskilt nya besökare. Personalen ska vara konsekvent och dra tydliga gränser. De måste tydligt ifrågasätta ungdomar som glorifierar droger och kriminalitet, och motverka tendenser till kränkningar eller sexuella trakasserier. Det är också viktigt att personalen visar intresse för ungdomarnas sociala och kulturella bakgrund och håller sig informerad om vad som händer inom ungdomskulturen. Miljön på fritidsgården måste kännas trygg, för både personal och ungdomar. Ett gäng som tar över lokalen och dominerar verksamheten kan snabbt förstöra stämningen. Om det uppstår problem med våld och missbruk på gården måste personalen snabbt vidta åtgärder. Kontinuitet är viktigt. Det gäller inte bara gäller personalen, utan hela verksamheten. Öppettiderna måste vara regelbundna. Det ska finnas programpunkter som återkommer regelbundet. Det måste finnas en samverkan med lokalsamhället och andra verksamheter som jobbar med ungdomarna i området. Det är nödvändigt med en stöttande kommunal organisation. Det är också viktigt för den öppna verksamheten att samarbeta med skolan. Ulf Blomdahl har forskat kring fritidsaktiviteter och kön. Han menar att det är viktigt att gårdarna har ett tydligt genusperspektiv: Det är ingen naturlag att unga killar är en majoritet bland gårdsbesökarna, säger han. Som ett exempel nämner han gårdarnas inredning. Lokalerna innehåller ofta ett biljardbord, pingisbord eller en darttavla. Samtliga de här aktiviteterna attraherar i högre grad killar än tjejer. För att få fler tjejer i verksamheten måste personalen jobba medvetet och långsiktigt för att förändra miljö och val av aktiviteter. Tufft - men inte hopplöst Stockholms budget för den öppna fritidsverksamhet uppgick förra året till 77 miljoner kronor. Idag finns det 50 träffpunkter för tonåringar i staden. Men, som tidigare nämnts i den här rapporten, har den här budgeten skurits ned med 70 procent de senaste tjugo åren. Det är självklart att en verksamhet som utsatts för så stora nedskärningar har en rad brister. Det intressantaste med vår inventering är inte heller de fel och brister som vi funnit (och som vi redovisar närmare i den del av rapporten som behandlar de enskilda stadsdelarna). Det mest intressanta var de positiva exempel som vi trots allt såg i verksamheten. Vi mötte människor som till exempel Ami Stålstierna och Nito Singh, som vill föra en idédebatt hur den öppna verksamheten ska bedrivas. Vi träffade Mantha Kasagianni, som bedriver ett framgångsrikt arbete med tjejer i Skärholmen. Vi lyssnade till Amona Abobaker, som arbetat inom både staden och Fryshuset och nu förespråkar mer samarbete mellan den kommunala och privata verksamheten. 67

Vi besökte också fritidsgårdar som Tuben i Farsta och Hövdingagården. De arbetar, som vi ser det, nästan precis som Nikolaus Koutakis menar att man ska jobba på en väl fungerande gård. Dessutom har vi talat med människor som Tompa Eken, Henry Gustafzon och Stig Nilsson, eldsjälar som inte arbetar för staden, men som vi tycker besitter kraft, idéer och kunskap, som den kommunala organisationen borde ta tillvara. Men fritidsverksamheten i Stockholm är som en mängd öar, utan broar, i ett stort hav, som Ami Stålstierna uttrycker det. Det som är bra sprids inte. Folk kör på i samma gamla hjulspår och utvecklingen av nya metoder har gått i stå. Hon och många andra vi mött, beskriver stadsdelsnämndsreformens inverkan på den öppna verksamheten som ett stort bakslag: resurserna har minskat, samarbetet mellan gårdarna har blivit sämre. Det finns en brutal logik här, som personal inom verksamheten pekar på: när ekonomin är dålig sparas det in på allt som inte direkt krävs av kommunallagen till exempel fritidsgårdarna. Det som blir kvar av den öppna fritidsverksamheten hamnar ofta inom skolans eller socialtjänstens organisation. Ett exempel på detta är de fältassistenter som arbetade inom Fritid Stockholm. Deras uppdrag var att arbeta uppsökande bland ungdomar och stötta deras ideér och egna initiativ. De var en viktig resurs inom stadens öppna fritidsverksamhet. Vid stadsdelsnämndsreformen 1996 fördes 49 så kallade fritidsfältare över från Fritid Stockholm till stadsdelsförvaltningarna. Stockholms stads uppföljning av den öppna verksamheten (2003) visade att det då bara fanns 22 fältassistenter i staden med det här uppdraget. Fältverksamheten i Stockholms stadsdelsförvaltningar har alltså i hög grad förskjutits till att ha ett socialt perspektiv. Det finns också ett tryck på den öppna verksamheten att den ska visa mätbara resultat, bland annat att den tydligt ska motverka kriminalitet och drogmissbruk. När det då dyker upp rapporter som den som Stattin och Koutakis presenterade - som säger att fritidsgårdarna kan vara en grogrund för sociala problem och kriminalitet - blir den omedelbara reaktionen verksamheten har misslyckats. Men som vi berättar här ovan varnar forskarna själva för att dra allt för långtgående slutsatser av materialet. Dessutom finns det rapporter som ekonomen Ulf Perssons Samhällsnyttan av fritidsgård (Byggforskningsrådet, rapport 1981:13) som pekar på att skadegörelsen i ett område minskar om man startar en fritidsgård (däremot minskar inte den grövre brottsligheten). För det tredje kan det vara värt att notera att varje ung människa som samhället når genom förebyggande insatser innebär en samhällsekonomisk vinst. Det kan kosta 1,4 miljoner kronor per år att ha en ung människa placerad på institution lika mycket som det i snitt kostar att driva en fritidsgård i Stockholm under samma period. För det fjärde måste man få resurser för att lyckas. Om en gård har två timanställda ledare och femtio besökare, de flesta killar med sociala problem, då kan det omöjligt ske något brottförebyggande arbete eller något annat arbete än att låsa upp, försöka undvika kaos och sedan stänga för kvällen. För det femte undrar vi: hur stor roll ska det socialpolitiska benet spela i den öppna verksamheten? Om det enbart är de socialpolitiska målen som ska styra ungdomspolitiken borde följaktligen anslagen till idrott och kultur minskas kraftigt. Forskningen visar ju att de här områdena domineras av ungdomar som kommer från socialt stabila miljöer. Kärnfrågan i den här debatten är om fritidsgårdarna främst ska vara en social institution som ska förebygga kriminalitet och drogmissbruk, eller om dess viktigaste roll är att bygga relationer och utveckla ungdomars kreativitet? En annan viktig fråga är hur ska balansen se ut mellan att vara (fria aktiviteter) och att göra (organiserad verksamhet)? 68

Frågar man ungdomarna om vad de vill att en verksamhet ska innehålla, blir svaret ofta: det ska finnas båda delarna. De vill ha ett fik; ett ställa att träffas på och umgås med kompisar, men de vill också ha en möjlighet att aktivera sig. Samtidigt betonar de att de själva vill bestämma när, var och hur de ska delta i mer strukturerade aktiviteter. Röster från stadsdelarna När vi reste runt i stadsdelarna mötte vi ofta saker som var speciella för den enskilda stadsdelen. Men det fanns också ämnen, iakttagelser och problem som ständigt återkom när vi pratade med ungdomarna och personalen: Vi tycker att Lasse Filmberg, enhetschef för Farsta fritidsgård, ger ett bra svar när han ger sin tolkning av balansen mellan att göra och att vara : Grunden i den öppna verksamheten är gården som en mötesplats. Men om man har ambitioner måste fritidsgården också fungera som ett ställe där man bryter mönster och får åtminstone delar av besökarna att engagera sig. Ett av de stora problemen inför framtiden är bristen på resurser. Med tanke på den ekonomiska situationen i samhället kan den öppna fritidsverksamheten knappast räkna med att få någon ökning av anslagen. Naturligtvis är pengar viktigt för en verksamhet, men bristen på resurser behöver inte leda till total hopplöshet. Den viktigaste tillgången för den öppna verksamheten är personalen. Det finns stor kompetens och erfarenhet ute på gårdarna. Om cheferna förstår det och tar tillvara på den resursen, kan man uppnå mycket med små medel. Det kan röra sig om så enkla saker som att ta med sig några ungdomar och besöka en annan gård. Eller att föreslå en träff med personalen på en annan gård för att diskutera gemensamma erfarenheter. Ett exempel på hur ett sådant möte kan leda vidare till konkret handling är det samarbete som inletts mellan Östermalm och Skärholmen. Efter Mixcupen 2001 (en fotbollsturnering som spelas varje år under Ung08- festivalen) har fritidsgårdarna och fältassistenterna i de båda stadsdelarna gemensamt jobbat för att skapa större kontakt mellan ungdomarna i innerstaden och förorten. Butiker, kaféer, och andra informella mötesplatser. Kista Galleria beskrivs av en fritidsledare i Rinkeby som norra Europas största obemannade fritidsgård. Hit kommer tjejer och killar från stadsdelarna kring Järvafältet, men även från kranskommuner som Sollentuna. De träffar kompisar, fikar, tittar i affärerna, går på bio, spanar och minglar. Det ser likadant ut i galleriorna i Farsta och Skärholmen och i Heron City (som visserligen ligger i Huddinge, men som attraherar unga från hela södra Stockholm). Idag är den är typen av köpcentrum och affärsstråk viktiga informella mötesplatser för ungomar. Men man är bara välkommen så länge man handlar, som några ungdomar i Heron City uttrycker det. Ungdomarna i innerstaden uttrycker sig på ett liknande sätt. Vi varken vill eller har råd att fika varje dag, säger några tjejer som vi träffade på Södermalm. De och många andra unga som vi talade med vill ha ställen där de umgås utan köptvång, gärna i anslutning till affärsstråken, galleriorna eller knutpunkter som till exempel Liljeholmens centrum, Älvsjö station, Gullmarsplan, Fridhemsplan och Slussen. Andra ställen där unga människor säger att de brukar träffas är simhallar, Gröna Lund, de stora biografpalatsen och spelhallar som till exempel Nexuz på Södermalm. 69

Sommartid blir parker som till exempel Vasaparken, Vitabergsparken, Kungsträdgården, Fatbursparken, Tantolunden, Rålamshovsparken och Djurgården viktiga mötesplatser. Dessutom möts vissa grupper på platser som de anser lämpar sig för en särkskild aktivitet. Ett exempel är skejtarna, som träffas i Observatiorielunden eller utanför Kulturhuset. Friluftsbaden runt om i staden är populära sommartid. Hässelby-Vällingby, Skärholmen och i Älvsjö är exempel på stadsdelar som av just den anledningen valt att lägga sommaraktiviteter vid baden. En av de mest populära informella mötesplatserna är Internet. Det finns en uppsjö av olika communities att välja emellan på nätet. Några av de största, allmänna sajterna för unga människor är Lunarstorm, Playahead och helgon.net. Lunarstorm har på bara några år blivit Sveriges största mötesplats på Internet med runt 2,5 miljoner besök i veckan och en medianålder på 17 år. Idag är 90 procent av alla gymnasieelever medlemmar i sajten. Internet har blivit en vardaglig mötesplats, ett ställe där man fortsätter diskussionerna från rasten eller knyter nya kontakter. De unga (och vuxna) som håller till på Internet gör egentligen samma sak som folk alltid gjort när de träffas: pratar sex och relationer, skvallrar, diskuterar TV, musik, film osv, osv. Skillnaden är bara att det inte sker på ett fik, i lunchrummet eller runt bordet på en fritidsgård. En tendens som vi mött i flera stadsdelar, är att den öppna verksamheten bara riktar sig till stadsdelens eller områdets ungdomar. När vi frågar varför får vi ofta förklaringar som att det fattas personal eller att lokalerna är för små. En annan vanlig förklaring är att personalen inom verksamheten och/eller politikerna vill undvika konflikter mellan lokala ungdomar och de ungdomar som kommer från stadsdelar eller områden. Vi förstår att gårdarna måste försöka anpassa sin verksamhet efter resurserna och att det kan uppstå situationer när man måste begränsa sitt upptagningsområde, åtminstone tillfälligt. Men rörligheten bland ungdomar är idag stor. De rör sig ofta över hela staden för att träffa vänner och delta i aktiviteter. Det gäller särskilt de som är på väg att lämna högstadiet. När gårdarna sätter snävare gränser motverkar det möjligheten till nya möten och integration bland ungdomar. Det är allvarligt att mötesplatser finansierade av staden inte fungerar som mötesplatser för alla ungdomar, oberoende av vilken sida av en stadsdelsgräns de bor. Ett uppdrag för alla ungdomsverksamheter i staden borde vara att medverka till att skapa positiva möten mellan ungdomar. Personalen saknar pengar till verksamhet. Fritidsgårdarna blir allt mer segregerade. Varför får vi inte komma in? Den frågan mötte vi flera gånger under vår inventering. Många som arbetar inom den öppna verksamheten talar om den stora bristen på pengar. När löner och höga hyror är betalda finns inte mycket kvar till verksamheten. Så här lät det exempelvis när vi besökte Vantör: Förr fanns möjlighet att projektanställa ledare med specialkompetens när det behövdes. Idag finns inget av det kvar. 70

Budgeten för till exempel Hagsätragårdens drift uppgår till 120 000 per år. Det ska räcka till samtliga inköp för verksamheten: materiel, programverksamhet, brandinspektion, städning, marknadsföring, reparationer, upprustning, kompetensutveckling av personal med mera. Vi vill ha fler ställen där man kan idrotta. Det sker ingen kompetensutveckling. Ett återkommande önskemål från personalen i stadsdelarna är någon form av nätverk för dem som jobbar med ungdomar inom den öppna verksamheten. Det skulle bland annat kunna sprida information om nya metoder, forskning och annat som händer inom deras bransch. Att någon gång få delta i fortbildning och prata idéer och metoder är ett annat vanligt önskemål. Bristen på kompetensutveckling och diskussioner om metoder kan jämföras med de omfattande utbildningar som staden ordnade på 1950-talet. Då hölls kontinuerligt ungdomsledarkurser, ofta i internatform under en vecka. Staden arrangerade även riktade kurser, till exempel pojk- och flickledarkurser och speciella hobbyledarkurser. Det genomfördes även föreläsningar för gårdsföreståndare och klubbledare. Situationen idag kan även jämföras med hur det såg ut för tio sedan. Då organiserade Fritid Stockholms utbildningsbyrå seminarier, föreläsningar, kurser och sammanställde rapporter. Personalen kunde också få utbildning i att texta affischer, hur man arbetar med tjejer, utvecklar gårdsdemokrati, mixar konserter och så vidare. Idrotten är en viktig fritidsaktivitet i alla Stockholms stadsdelar. Och möjligheten att bedriva spontanidrott är något som ungdomar över hela staden talar om. I dag sker en stor del av idrottandet i föreningar. Lagen sätts ihop redan i sex-sju årsåldern. Den som inte vill eller kan vara med i en förening har svårt att hitta platser att idrotta på. Det här gäller även de äldre ungdomar, som inte får eller vill vara med och träna i föreningarnas lag. När vi besökte Skärholmen träffade vi några killar som berättade att de brukade ta sig in i Bredängshallen på helger och sena kvällar för att spela fotboll. De kröp in genom ett toalettfönster, som de öppnade i smyg på dagarna. Sedan delade de upp sig i lag och körde matcher. Ibland tog de med sig bandspelare, läsk och godis och ordnade turneringar som kunde pågå hela natten. Efter matcherna städade de, släckte lamporna och sköt igen fönstret. Att bygga nya planer och anläggningar eller rusta upp de som redan finns, skulle betyda oerhört mycket för de unga i Stockholm som ägnar sig åt sport utanför föreningarna. Det behöver inte vara stora, dyrbara projekt. En basketplan med målade linjer och hela korgar räcker långt. Liksom en fotbollsplan med kritade linjer och nät på målen. De som vill spontanidrotta måste också i större utsträckning få tillgång till idrottshallar och andra lokaler, där de kan träna och spela. Killarna som tog sig in Bredängshallen fick hjälp av personalen på fritidsgården att bilda en förening. Numera kan de boka lokalerna genom idrottsförvaltningen. 71

I Spånga-Tensta har stadsdelen anställt en idrottsledare för att utveckla breddidrotten och möjligheterna för spontanidrott. Den här påminner om idrottsförvaltningens sportledare, som på 1940-talet arbetade för att ge unga som inte var med i föreningar en möjlighet att utöva idrott. Många fritidsgårdar har efter stadsdelsnämndsreformen placerats inom skolans organisation. Det är dock inte helt utan komplikationer med att organisations- och lokalmässigt ligga i skolan, enligt flera fritidsledare vi mött i stadsdelarna. Det är lätt att skolperspektivet och dagverksamheten får ett alltför stort fokus. Det finns en fara att fritidsverksamheten för ungdomar kvällstid kommer i andra hand och det sker en förskjutning av resurser till dagverksamheten. Våra egna iakttagelser tyder också på att ungdomarna/brukarna vill att fritidsgårdarna ska ha ett visst säkerhetsavstånd till det etablerade, till exempel skolan. Fritidsgården Häfta på Kungsholmen ligger i en 1-5 skola, något som många ungdomar klagar på och som gör det svårt att attrahera målgruppen 12-15 år. En kille som vi möter säger till exempel: Hur kul är det att besöka sitt gamla plugg, där man slutade för flera år sen..? Personal som vi talat med bekräftar den här inställningen. De tillägger att medelåldern på besökare ofta sjunkit där fritidsgårdar lokaliseras i skolar. Ulf Blomdahl, forskningsledare på Stockholms kultur- och idrottsförvaltning, pekar på forskning från Eskilstuna, som visar att fritidsgårdar som låg i skolan i mindre grad nådde de struliga ungdomarna än de gårdar som låg utanför skolorna. Å andra sidan säger många tjejer i förorter som Rinkeby, Tensta och Kista att de föredrar att fritidsgården ligger i skolan. De tycker att det känns tryggt. För en del av tjejerna är det till och med en förutsättning för att de ska få besöka gården. Om den låg någon annanstans skulle inte deras föräldrar låta dem delta i verksamheten. Detta att fritidsverksamhet förlagd till skolan gör att fler flickor deltar i aktiviteterna märktes även när FRIsko (Fritid i skolan) fanns i Stockholm. Statistik från verksamheten visar att flickorna var i majoritet bland deltagarna. FRIsko lades ner 1990, efter ett beslut i den dåvarande skolstyrelsen. Ska fritidsgårdarna ligga i skolan? Många fritidsgårdar drivs på entreprenad. Idag drivs en tredjedel av fritidsgårdarna i Stockholm på entreprenad. Ofta är det (delar av) personalen som tar över verksamheten. Det här innebär att gårdarna övergår från att vara kommunala till att vara privat ägda. Men vad innebär det för verksamheten? Hövdingagårdens vd, Erik Wikander, pekar på några risker och möjligheter: Enligt Erik Wikander är det största problemet med fritidsgårdar på entreprenad inte själva organisationen. Det är politikernas brist på intresse. Ska entreprenaden fungera är upphandlingen och uppföljningen avgörande, anser han. Och för att en upphandling ska bli bra måste den personal som arbetat på enheten och kan verksamheten få vara med och ställa villkoren. 72

Om upphandlingen sker slarvigt och den nya ledningen bryr sig mer om pengarna än ungdomarna, kan verksamheten snabbt utarmas, varnar han. En positiv effekt som Erik Wikander nämner är att det gamla samkörda gänget på Hövdingagården kan få ut mer verksamhet per krona som entreprenörer. Eller som han säger: Ju kortare beslutsvägar, desto lättare är det att förverkliga idéer och plötsliga infall. 73