En gård för alla. Det skulle kunna vara en typisk bild från en fritidsgård:

Transkript

1 En gård för alla Hövdingagården i Aspudden har skapat en miljö som gör att både blyga och stökiga besökare kan samsas och trivas i samma lokaler. Bakom den här goda stämningen ligger mer än ett decenniums hårt arbete. Det skulle kunna vara en typisk bild från en fritidsgård: Vid fiket står föreståndaren Erik Wikander, omringad av sex ungdomar, som pratar i munnen på varandra, småknuffas och stojar. Men alla i gruppen är tjejer i årsåldern. Det här är ett resultat av ett arbete som började för fyra-fem år sedan på Hövdingagården i Aspudden. Då som nu fanns det gott om tjejer på gården, men Erik Wikander beskriver den dåvarande situationen som att tjejerna var överkörda eller fanns med som smycken i marginalen. För att motverka det här drog Hövdingagården igång mindre tjejgrupper, med fasta medlemmar, som träffades under den ordinarie öppettiden. För att ytterligare stärka tjejerna ordnar gården numera också en sluten tjejkväll (bara kvinnliga besökare) en gång i månaden. Varje sådan kväll planeras och utvärderas noggrant. Det här har lett till att gården utvecklat ett starkare genustänkande. Det har också lett till att hälften av Hövdingagårdens besökare är tjejer. Den hänger vid fiket, spelar biljard, sitter i mysrummet och på bänken i hallen. De är högljudda och tar plats. De dominerar. Det är, som sagt, ovanligt. Normalt är gårdarna killarnas territorium. Tjejerna håller sig ofta i bakgrunden, om de alls går dit. Men här är stämningen bra. Man känner sig trygg, förklarar Camilla och Linn, 14 år. De har besökt Hövdingagården sedan de gick i fyran (genom mellanstadieverksamheten). När de började högstadiet och blev gårdsmogna kände de redan ledarna och lokalerna. Så man ville ju pröva att gå hit på kvällarna också, säger Linn. Just att pröva gården är en process som många ungdomar går igenom. Det finns statistik som visar att drygt hälften av högstadieeleverna i städernas besöker en fritidsgård någon gång varje månad. Sedan finns det de som gör några enstaka besök och väljer bort gården. 40

2 Att ta sig in på en fritidsgård är nämligen en process. Erik Wikander berättar om en annan tjej. Hon kom till gården för första gången i höstas. De första tre veckorna höll hon mest till i den yttre hallen, med jackan på. Sedan avancerade hon till bänken innanför dörren, fortfarande med jackan på. Efter två månader tog hon av sig ytterkläderna och blev gårdsbesökare. Idag sitter hon vid ett bord mitt i fiket och pratar obekymrat med de andra tjejerna och killarna. Hennes varande i den gamla baracken är resultatet av ett försiktigt sökande. Steg för steg flyttade hon sig längre in i gemenskapen. Under tiden fanns ledarna där och bekräftade henne med ett hej eller skoj att du är här!. På många gårdar i Stockholm finns inte den här möjligheten att gradvis flytta in i verksamheten. En del av de nya besökarna kommer aldrig längre än till periferin innan de väljer att återvända till pojk- eller flickrummet. Andra försöker inte ens besöka gården. Erik Wikander berättar om en annan gård, med nya, fina lokaler och ung, ambitiös personal. Så flyttade några kaxiga grabbar in och tog över. Gården blev deras vardagsrum. Det fanns ingen plats för tystlåtna 14- åringar. På Hövdingagården dominerar de som vi kallar mittnormalen, de skötsamma, icke-missbrukande, ickekriminella ungdomarna. Det är okey att vara en tystlåten 13-åring utan kaxig attityd. Det gör inget att man är en hundratrettio centimeters tjej i yllekofta som skojar runt med sina tjejkompisar. Men här finns också plats för de som har kommunikationsproblem, och som söker kontakt genom att vandra runt lokalerna och småtacklas. Hövdingagården har jobbat i över tio år för att skapa den här blandningen. Det började 1990 när fritidsgården startade en mellanstadieverksamhet för eleverna i Aspuddsskolan. En av de viktigaste målen med den här verksamheten var att 41

3 öka samarbetat mellan skola och fritidsgård. Vi ville att de yngre eleverna skulle få tillfälle att bekanta sig med den personal och den lokal som många av dem skulle börja besöka på kvällarna när de blev tonåringar, säger Erik Wikander. Ett par år senare införde Stockholm stadsdelsnämnder på försök i tre områden: Aspudden, Rinkeby och Skarpnäck. I Skarpnäck satsade man hårt på skolan, Rinkeby hade ett socialt fokus. Organisationen i Aspudden bestod till stor del av folk med lång erfarenhet av kultur och fritid. Här fanns bland annat folk från Fritid Stockholm och Anders Carlberg från Fryshuset. Erik Wikander såg till att komma ombord på förvaltningens planeringsresa till Åland. Utan att vänta på inbjudan slog han sig ner vid politikernas bord och började diskutera det framtida samarbetet. Ur det här första mötet växte det fram ett fördjupat samarbete mellan skola och fritid: Hövdingagården hade en halvtidstjänst över. Tjänsten placerades i skolan, som stod för lönen. Nu var skolan inne i fritidsgården (mellanstadieverksamheten) och fritidsgården inne i skolan (halvtidstjänsten). Plötslig fanns vi fritidsledare med på möten med skolledningen och elevvårdsteamet, berättar Erik. Det ledde till att båda parter fick en större insyn i varandras verksamhet och en bättre överblick över de ungdomar som skolan jobbade med på dagarna och vi på kvällarna. Stadsdelens ledning deltog också aktivt i det här samarbetet. Personalen på gårdarna och skolorna bjöds in på möten och samråd med förvaltningen och de förtroendevalda. Alla var taggade, alla var på gång, alla ville förändra. Men det goda samarbetet och den starka framåtandan i stadsdelen gjorde att den öppna verksamheten i Aspudden drabbades av växtvärk i mitten av 1990-talet. I ett läge då många andra stadsdelar lade ner sina gårdar, arrangerade Hövdingagården på uppdrag av stadsdelsnämnden - allt större fritidsengagemang. Tanken bakom arrangemangen var att minska ungdomsfylleriet i stadsdelen genom att drogfria fester med högklassig underhållning. Men det årliga valborgsfirandet vid Vinterviken med diskotek och rockband drog till slut nästan fyra tusen ungdomar från hela Stockholm. Vi hade elva poliser i kravallutrustning, vakter och ungdomar från hela Stockholm som drog runt i gäng, berättar Erik Wikander. Aspudden blev ett populärt ställe. De som hittade till stadsdelen på våren kom tillbaka till gården på hösten. Somliga åkte över två mil för att besöka Hövdingagården. Vissa kvällar var det bara ungdomar från andra delar av Stockholm på gården. Trivseln minskade. Stölderna ökade. En kväll försvann det elva jackor. Till slut beslöt stadsdelsnämnden att stänga gården för ungdomar som inte bodde i Liljeholmens stadsdel. Idag är gränsen satt vid Aspudden. Den här snävare gränssättningen finns även på de andra gårdarna i stadsdelen. I en tid när det talas om integration och att riva murar är det här känsliga beslut. Erik Wikander anser ändå att politikerna fattade rätt beslut. Personalen behövde arbetsro och tid för att arbeta med ungdomarna i Aspudden. Han beskriver utvecklingen sedan dess så här: 42

4 Vi har gått från att ordna några få, stora arrangemang för alla till att ordna många, små aktiviteter för en mindre grupp. Han talar om det som att hitta hem, till den kvartersgård han själv växte upp med i Aspudden. Han pratar om vikten av närhet och småskalighet och han är kritisk till de stora arrangemang som idag arrangeras av exempelvis Fryshuset. Hövdingagården har idag i genomsnitt besökare per kväll. Det är många i en barack på 300 kvadratmeter (varav cirka 80 kvadratmeter är rörelserum). Blandning av tjejer och killar, stökigare och lugnare ungdomar, unga som vill vara och som vill göra, leder till både direkta och indirekta vinster, menar Erik: Den direkta effekten är de som är mer inriktade på att göra saker drar igång aktiviteter och entusiasmerar kamraterna. Eller bara ser till att det händer saker i lokalerna, så att de som bara vill vara kan sitta och kolla. Indirekt skapar det en stabilare stämning, som smittar av sig över hela stället. Efter sina arton år inom den öppna verksamheten i Aspudden betonar han vikten av stabilitet och kontinuitet. Ett sätt att uppnå det är den nyss nämnda begränsningen av vilka som får besöka gården. Men han pekar han på ytterligare fyra punkter som han anser vara extra viktiga för att en gård ska fungera som en samlingsplats för alla: En erfaren personalgrupp. De fast anställda bör kompletteras med timanställda, som kan tillföra verksamheten specialkompetens. Ett nära samarbetet med skolorna i området. Helst ska fritidsledarna finnas i skolan på dagarna. Ständig uppföljning och utvärdering. Ett nära samarbeta med förvaltningen och politikerna. På Hövdingagården har alla nio ledarna (en heltid) arbetat i minst fyra år. Flera betydligt längre än så. De roterar mellan att jobba dagtid i skolan och inom mellanstadieverksamheten och kvällstid på fritidsgården. Det betyder att de flesta besökarna på Hövdingagården känner personalen sedan de gick i fyran. I många fall har även deras äldre bröder och systrar haft samma ledare på gården. Bland de timanställda finns en snickare, en elektriker och en frisör. Blandningen är viktig, understryker Erik Wikander: Det behövs folk med olika livserfarenheter och bakgrunder. Om alla var fritidsledare på heltid finns en risk att vi skulle stagnera.. Uppföljningen sköter personalen med hjälp av Dagboken. Där skriver ledarna ned vad som hänt på kvällen, om det exempelvis uppstått något problem eller om det dykt upp någon ny besökare. En gång i månaden skriver personalen sedan en månadsrapport, baserad på Dagboken. Den enda punkt på listan som Erik Wikander inte tycker är uppfylld idag är samarbetet med stadsdelen. Under det tidiga 1990-talets passionerade samarbete begick politikerna förmodligen en rad formella fel. Till exempel när de lät personalen i verksamheten sitta med på nämndens möten. 43

5 Idag är kontakterna mellan förvaltningen och Hövdingagården mer formaliserade men också mer distanserade, anser Erik Wikander. Den främsta anledningen till det är att Hövdingagården numera drivs på entreprenad. Bakgrunden till det är den privatisering som den borgerliga majoriteten i stadshuset drev på i slutet av talet. Stadsdelsförvaltningen i Liljeholmen fick i uppdrag av de lokala politikerna att lägga ut även den öppna verksamheten på entreprenad. Det fick till följd att Hövdingagården sedan år 2000 är ett privat aktiebolag, som arbetar på uppdrag av Liljeholmens stadsdelsförvaltning. Erik Wikander är verkställande direktör och ägare för ett företag som omsätter cirka 1,3 miljoner kronor om året och sysselsätter tre heltidstjänster. För tillfället innebär det ingen större förändring av verksamheten. Personalen är densamma, inriktning likadan. Men numera finns det ett kontrakt som säger vad som ingår och inte ingår i Hövdingagårdens uppdrag. Det uppmuntrar inte till samarbete, menar Erik Wikander: Om stadsdelen kommer till mig i dag och säger att det behöver byggas en ny skateboardramp, svarar jag det ingår inte i vårt kontrakt. För fyra år sedan hade jag troligen satt igång och byggt den, även om det inte ingick i vårt uppdrag då heller. Finns det några positiva sidor med entreprenaden? Ja, att vi ofta kan köra vårt eget race, oberoende av stadsdelsförvaltningen. En annan positiv effekt som han nämner är att det gamla samkörda gänget på Hövdingagården kan få ut mer verksamhet per krona som entreprenörer. Eller som Erik Wikander uttrycker det: 44

6 Ju kortare beslutsvägar, desto lättare är det att förverkliga idéer och plötsliga infall. Som ett exempel på en sådan spontanitet nämner han hur personalen med kort varsel kan bestämma sig för att ta med några ungdomar på till exempel en fisketur eller till Laserdome. Själv fick han ett infall en torsdagskväll och tog med sig en åttondeklassare till sina gamla hemtrakter i Sveg. Enligt Erik Wikander är det största problemet med fritidsgårdar på entreprenad inte själva organisationen. Det är politikernas brist på intresse. Ska entreprenaden fungera är upphandlingen och uppföljningen avgörande, anser han. Och för att en upphandling ska bli bra måste den personal som arbetat på enheten och kan verksamheten få vara med och ställa villkoren. Om upphandlingen sker slarvigt och den nya ledningen bryr sig mer om pengarna än ungdomarna kan verksamheten snabbt utarmas, avslutar Erik Wikander. 45