Familjelycka mot alla odds Marcus Johansson halkade på poolkanten och bröt nacken. I dag är han beroende av assistenter dygnet runt. Livet har förändrats, men inte livskvaliteten. Han är samma kille som tidigare, bara lite mer begränsad. I somras växte familjen mot alla odds med tvillingarna Sigge och Saga. 20 dec 2014 Marcus Johansson är beroende av assistenter dygnet runt. Sambon Hanna Sundewall jobbar som hans personliga assisten, men när hon inte arbetar har de alltid någon annan assistent på plats i huset i Blomstermåla Det råder bebislycka hemma hos Marcus Johansson och Hanna Sundewall i Blomstermåla. Från att ha varit fyra utökades familjen i somras till sex personer vilket visserligen innebär dubbelt så mycket jobb, men framför allt dubbel lycka. När vi kliver in i värmen tittar lilla Saga nyfiket och storögt på oss från mammas famn. Tvillingbrorsan Sigge, som sitter tryggt och skönt hos pappa, tar däremot ingen större notis om besökarna. De är väldigt olika. Hon är en kvällsmänniska och riktig myshörna som vill bli buren hela tiden. Han är morgonmänniska och vaknar vid fem varje morgon, berättar Hanna Sundewall. När Hanna var i vecka åtta fick hon och Marcus veta att de väntade tvillingar. Reaktionen blev glädje, förvåning och samtidigt en gnutta oro för hur allt praktiskt skulle lösa sig.
Marcus barn från tidigare förhållande, Alice och Isac, tyckte det var toppen att de skulle få två syskon och av olika kön dessutom. De äldre syskonen fick också bestämma namnen på tvillingarna. Sigge och Saga föddes den 4 juli 2014. I fem år har den 4 juli varit förknippat med något helt annat för familjen, men från och med nu är den dagen tvillingarnas födelsedag och inget annat. Det var lite blandade känslor först när vi fick veta att det planerade kejsarsnittet skulle ske just den dagen. De första åren var årsdagen jättejobbig, men nu känns det som att det var meningen att de skulle födas just den dagen, säger Hanna. Lördagen den 4 juli 2009 hade Marcus Johansson poolfest hemma i villan i Blomstermåla. Det var sommar, Marcus var nyförälskad och han och kompisgänget var på väg till Blomsterrocken nere i samhället. När kompisarna var inne i huset och bytte om skulle Marcus ta ett sista dopp i poolen. Han sprang på det hala trädäcket, halkade, slog i huvudet, tuppade av och ramlade i vattnet. Hur länge Marcus låg i vattnet innan kompisarna upptäckte honom vet ingen, men när de fick upp honom kunde han inte röra varken ben eller armar. Hade inte kompisarna kommit då hade jag drunknat, säger han. På sjukhuset konstaterade man att flera kotor i ryggen var krossade och Marcus fördes vidare till Linköping. Hanna och Marcus familj slets mellan hopp och förtvivlan. Det visade sig sedan att Marcus brutit nacken, att flera ryggkotor var skadade och att han var förlamad från bröstet och ned. Skadorna på kotorna gör också att han inte kan röra fingrarna. Det var som i en film, det var något som hände andra men inte händer en själv, säger Hanna. Efter fyra månader på sjukhuset i Kalmar skrev Marcus ut sig själv. Då hade han fått nog och skulle hem, trots att läkarna ville ha kvar honom på sjukhuset flera månader till. Vi såg när han var hemma på permission att han var mer aktiv här än på sjukhuset. Jag tyckte det var lite läskigt först, eftersom jag fick så mycket ansvar, men mest kändes det bara skönt att han äntligen kom hem, säger Hanna. Det jobbigaste med att ligga på sjukhuset var att jag missade barnens kalas i augusti. Det var jobbigt, minns Marcus. På armen har han tatuerat in en rullstol och datumet för olyckan. Det var bara en kul grej som jag och en kompis gjorde, säger han. Marcus och Hanna träffades genom en gemensam kompis. Han föll för hennes ögon och hon för hans charm. Att han redan hade barnen Alice och Isak visste hon tidigt.
Vi pratade mycket om barnen innan vi blev ett par. Marcus var tydlig med att barnen är nummer ett för honom och som tur är har det funkat jättebra mellan mig och dem, säger Hanna. De hade varit ihop i ett halvår när olyckan skedde och när det visade sig att Marcus blivit förlamad trodde många att Hanna skulle lämna honom. För henne var det självklarhet att stanna hos sin stora kärlek. Jag tvivlade aldrig. Det jag tänkte först var är han inte klar i huvudet, blir det ju jättesvårt, men annars var det helt självklart för mig. Marcus själv tvivlade på om hon verkligen borde stanna. Jag tänkte mest om det var värt för henne att stanna kvar, kommer hon att få ut något av sitt liv om hon är med mig, minns Marcus. Marcus var motorcykelkille n som var odödlig. Han körde motorcykel alldeles för fort, han byggde pool, garage och övervåningen på huset. Han var en fixare som gillade att vara i gång. Halkolyckan för fem år sedan förändrade livet. I dag är han beroende av sina assistenter dygnet runt, de hjälper honom med allt, när han ska klä på sig, kissa och lyfta upp tvillingarna. Men han är samma kille som tidigare. Det som har förändrats är att jag prioriterar annorlunda i dag. Förut kunde jag till exempel lämna bort ungarna för att hitta på något själv, det gör jag inte i dag. Livet har inte blivit sämre. Jag är exakt samma kille som innan jag bröt nacken, fast jag är mer begränsad. Jag tror att vi har mer tid tillsammans och vi gör nog mer saker tillsammans än en vanlig familj. Marcus känner ingen bitterhet över det som hände den där sommarkvällen för fem år sedan. Han tänker positivt och tycker att han har ett bra liv. Men han saknar att spela fotboll, att få lyfta upp tvillingarna och trösta dem när de är ledsna och han skulle göra vad som helst för att få spela tv-spel med sonen Isac. Jag är inte typen som oroar mig och jag har aldrig haft någon depression på grund av att jag blev förlamad. Jag skulle ge alla pengar i världen för att bli frisk, men jag försöker se det positiva och är glad att det inte hände ungarna eller Hanna. Jag vet vad som kan hända och hur fort allt kan förändras och försöker att ta vara på tiden med familjen mer i dag. Hanna nickar instämmande. Ibland kommer det ju över en. Det är så mycket som har hänt att det nästan känns overkligt, säger hon. Men man kommer in i det när man inte har något val. Jag är nöjd att jag är vid liv och att jag får se mina barn växa upp, säger Marcus. Hanna och Marcus försöker att utnyttja de bra sakerna som kommit ur allt de varit med om.
Det värsta vi vet är när andra tycker synd om oss! Vi har det väldigt bra. Livskvalitén har inte blivit sämre och vi har mer tid med barnen och med varandra i dag. Men fördomarna kring handikappade är många och Marcus och Hanna stöter ofta på dem. En del kan prata med mig om Marcus när han är med! Många har sagt till mig att jag är så duktig för att jag stannar kvar hos honom, suckar Hanna. De ser inte min sex appell, skojar Marcus. Att det kommer att vara de två för alltid är de säkra på och bröllop finns i den framtida planeringen, Marcus syster arbetar dessutom som bröllopskoordinator så de kommer inte undan. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Det mesta är ju en kamp i början, bostadsanpassning, bilanpassning, försäkringar och allt sånt. Omsorgsgruppen, våra föräldrar och syskon har hjälpt oss jättemycket, säger Marcus. Eftersom Marcus är beroende av assistenter dygnet runt får han och Hanna inte mycket tid ensamma. Därför har Hanna slutat på sitt arbete på Telenor och börjat arbeta som en av Marcus personliga assistenter. Assistenterna är helt fantastiska och vi har jättegoa tjejer som kommer, samtidigt blir man trött ibland på att alltid ha någon annan här hemma. Det går inte att ha några hemligheter, ler Hanna. Men du lyckades när du var gravid, skrattar Marcus. Marcus jobbar halvtid på Omsorgsgruppen där han bland annat föreläser för personliga assistenter, förläser om försäkringar och hjälper andra vårdtagare med deras rättigheter. Det finns många förutfattade meningar om assistentyrket, men hade jag känt till mer om yrket innan jag bröt nacken hade jag nog sökt det jobbet, säger han. Ute i garaget står Marcus pärla, en handikappanpassad fyrhjuling. Han förklarar att drömmen vore att hitta en sponsor så att fler i samma situation som han skulle få möjlighet att ge sig ut i skogen. Att få komma ut i naturen är värt mycket, säger han och tittar stolt på fordonet som tar honom över stock och sten. Bredvid fyrhjulingen står nästa ögonsten, en Honda Odyssey. Den här skulle jag inte klara mig utan. Den är dyr, men det är det värt. Han kör in permobilen i bilen och tar plats framme vid ratten och visar oss bilens inredning. Kärleken till farten finns kvar, men numera är det inte fartkänslan som är viktigast för Marcus. Frihetskänslan väger tyngre.
Sitter man i rullstol blir man ett offer, men så är inte fallet med mig. Fast jag tänkte nog så själv innan jag bröt nacken. För att se flera bilder scrolla ner