Carduelis cannabina Hämpling Fåglar NE NA LC Livskraftig (LC) DD NT VU EN CR RE Klass: Aves (fåglar), Ordning: Passeriformes (tättingar), Familj: Fringillidae (finkar), Släkte: Carduelis, Art: Carduelis cannabina - hämpling (Linnaeus, 1758) Synonymer: Acanthis cannabina, Fringilla cannabina Linnaeus, 1758 Kännetecken Hämplingen är 14 cm från näbb till stjärt. Hanen i sommardräkt har vackert rött bröst, grått huvud och röd panna. Ryggen är kastanjebrun. Armpennorna är mörkbruna och handpennorna liksom stjärtpennorna är svarta med vit kanter. Honan saknar allt rött och ryggen är mörkare. Hämplingens läte i flykten påminner något om grönfinkens men är torrare till sin karaktär, ett oregelbundet studsande tet-tet-ter-et. Sången är vacker och melodisk och utmärks av långa snabba drillar blandade med vemodiga och klara flöjtningar Utbredning och status I Sverige häckar hämplingen tämligen allmänt till sparsamt i södra och mellersta Sverige upp till södra Värmland, östra Västmanland och norra Uppland. Arten finns även sparsamt i Dalarnas kulturslättområden upp till Siljan. Utbredningen i Norrland är begränsad till en smal zon längs kusten upp till Västerbotten. Den är sällsynt men numera regelbunden häckfågel i norra Västerbotten, Jämtland (Frösön) och Norrbotten. Vanligast är hämplingen i södra och sydöstra Sverige från Skåne till Öland och längs Smålands östkust. I skogsdominerande områden i Sydsverige är arten mer ovanlig. Även i Mellansverige uppträder arten mer sparsamt och mer lokalt. Redan i början av 1940-talet publicerades uppgifter som hävdade att hämplingen minskat kraftigt i många delar av sitt utbredningsområde jämfört med 1920- och 1930-talen. Sedan mitten av 1970-talet har hämplingen uppvisat mycket kraftig minskning och enligt svenska häckfågeltaxeringen var populationen storlek 2008 endast 20 % jämfört med 1975 och den årliga minskningen har beräknats till 3,8 %. Från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet bröts den negativa trenden tillfälligt och populationen verkade t.o.m. öka under ett antal år. Därefter har arten åter uppvisat en kontinuerlig negativ trend, för att under åter stabilisera sig på en lägre nivå. Den svenska populationen är beräknad till ca 110 000 par (2012, dock med stor osäkerhet: 60 000-150 000 par). Största delen (80 %) av den Europeiska populationen återfinns i Spanien, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Tyskland, Ukraina och Turkiet. Mellan 1970 och 1990 ökade arten i Spanien, Ukraina och eventuellt i Danmark, men under samma period minskade den i övriga norra, västra och centrala Europa. I östra och sydöstra Europa (utanför huvudområde) var populationerna mer stabila. Hämplingen har en huvudsaklig västpalearktisk utbredning och finns från Nordafrika och norrut till Skandinavien och Finland. I Ryssland finns arten österut till Jenisej, samt inom ett begränsat område vid Altai. Häckande bestånd finns även i Kaukasus och Mellersta Östern. ArtDatabanken - artfaktablad 1
Ekologi I slutet av mars återvänder hämplingen till Sverige från sina övervintringsområden, huvudsakligen sydvästra Europa. Hämplingen finns främst i kulturlandskapet och den viktigaste häckningsbiotopen är torra, solbelysta och buskrika naturbetesmarker, men även trädgårdar, granplanteringar och skogsbryn som ligger i anslutning till jordbruksmark är ofta utnyttjade häckningsbiotoper. Sedan 1960-talet har arten även börjat häcka i tätortsmiljöer. Boet byggs ofta lågt (< 1,5 m) av honan i buskar, gärna i enar, men även smågranar, slån, cypresser och hagtorn utnyttjas. Ofta hinner hämplingen föda två kullar. Den första kullen läggs i slutet av april början av maj och den andra kullen i juni. Normalt läggs 4 6 ägg, som ruvas cirka 12 dagar. Ungarna stannar i boet 10 17 dagar. Därefter uppehåller sig ungarna i boets närhet ytterligare några dagar innan de börjar följa föräldrarna till födoplatser. Hämplingen är relativt social även under häckningstiden och häckar ofta i glesa kolonier. Ofta kan man se hanar sitta nära varandra och sjunga tillsammans och sången i sig verkar inte ha så stor betydelse som revirförsvar eftersom arten ofta tolererar att andra par häckar mycket nära. Arten födosöker ofta i små grupper och båda könen hjälper till med matning av ungar. Hämplingen är så gott som uteslutande beroende av gräs- och ogrösfrön som föda året runt. I det avseendet skiljer sig hämplingen från många andra finkar och sparvar som normalt växlar till en mer animalisk föda under sommaren. Även ungarna matas med frön från födseln och även om det förekommer att ungarna får enstaka evertebrater består majoriteten av födan av frön. Hämplingen äter en stor bredd av ogräs- och gräsfrön (t.ex. mållor, skräppor, åkerkål, åkersenap, våtarv och Calamagrostis) och arten är mycket rörlig och flyger ofta upp mot två km från boplatsen för att hitta lämpliga frön. Hämplingen födosöker ofta i flock. Vissa studier tyder på att individer drar nytta av varandra när det gäller att hitta bra lokaler med mat och att det är en anledning till att hämplingen ofta häckar relativt nära varandra i glesa kolonier. När det finns tillgång på odlade oljeväxter (raps och rybs) utgör dessa ofta en viktig föda för uppfödandet av ungarna och hämplingen kan flyga långa sträckor för att nå oljeväxtfält under häckningstid. Efter häckningstid uppträder arten ofta i relativt stora flockar där det finns tillgång på mat. I oktober flyttar hämplingen mot sydvästra Europa. Hot Det största hotet anses vara omvandlingen av jordbrukslandskapet under 1900-talet. Det allt mer intensiva jordbruket har medfört att lämpliga biotoper för häckning och födosök har försvunnit. Vidare är nedläggning av jordbruk (både djurhållning och spannmålsodling) ett problem i vissa områden. I England, där arten är mycket välstuderad och där populationen har minskat på samma sätt som i Sverige, anses den minskade tillgången på frön vara den största enskilda orsaken till att hämplingen klarar sig så dåligt. Att gräs- och ogräsfrön har minskat kraftigt beror på olika saker som ökad användning av herbicider, igenläggning av diken och borttagande av stenmurar, brukningsvägar, åkerholmar m.m. En annan orsak till minskad mängd ogräsfrön i åkrarna är att grödorna har blivit allt mer täta och homogena vilket är en konsekvens av ökad användning av konstgödsel, väldränerade åkrar och annan teknisk utveckling inom jordbruket. Eftersom hämplingen är en flyttfågel är den beroende av andra områden än Sverige under en stor del av året. Dock vet vi inte mycket om huruvida problem i sydvästra Europa kan vara en bidragande orsak till hämplingens minskning. Åtgärder Eftersom brist på ogräs- och gräsfrön är en trolig orsak till populationsnedgången bör en av åtgärderna vara att öka mängden gräs- och ogräsfrön i jordbrukslandskapet. Det är därför önskvärt att användandet av ogräsmedel minskar och ekologisk odling torde gynna hämplingen. Vidare är ökad areal träda önskvärt. Att hämplingen ökade i slutet av 1980-talet och en bit in på 1990-talet beror sannolikt på att trädesarealen under samma tid ökade kraftigt (från ca 80 000 ha till ca 250 000 ha) p.g.a. Omställning 90, vilket var ett jordbrukspolitiskt program för att minska spannmålsproduktionen. Trädorna bör tillåtas vara rika på gräs- och ogräsfrön och för att de ska kunna utnyttjas maximalt av hämplingen bör de inte slås förrän i slutet av juli. I Storbritannien, där arten minskat kraftigt sedan mitten 1960-talet har man under de sista 15 åren sett en viss återhämtning i beståndet och anledningen till det anses vara den ökade produktionen av oljeväxter, som ersatt den annars dominerande födan av gräs- och ogräsfrön. Det är därför troligt att ökad produktion i Sverige av oljeväxter har positiv effekt på den svenska populationen. Arealen av raps och rybs sjönk från början av 1990-talet till mitten av 2000-talet, men sedan har ökat igen. Det är att föredra en kombination av vår- och höstsådda oljeväxtskiften i landskapet eftersom perioden med tillgång av lagom mogna frön då förlängs. Naturbetesmarker med framför allt enar, men även andra buskar, är hämplingens viktigaste lokal för häckning och det är därför av stor vikt denna biotop inte minskar i areal. Vidare bör restaurering av naturbetesmarker ske och prioritet bör riktas mot områden där det idag finns brist på lämpliga häckningsbiotoper. ArtDatabanken - artfaktablad 2
Övrigt Utländska namn NO: Tornirisk, DK: Tornirisk, FI: Hemppo, GB: Linnet. Hämpling är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905). Konventioner och artskydd Konventioner: Bernkonventionens bilaga II ArtDatabanken - artfaktablad 3
Litteratur Berg, Å. & Pärt, T. 1994. Abundance of Breeding Farmland Birds on Arable and Set-Aside Fields at Forest Edges. 17(2): 147 152. BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12). Cramp, S., (red.) 1985. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa, Vol III. Oxford, Oxford University Press. Drachmann, J., Broberg, M.M. & Sogaard, P. 2002. Nest predation and semicolonial breeding in Linnets Carduelis cannabina. Bird Study 49: 35 41. Drachmann, J., Komdeur, J. & Boomsma, J.J. 2000. Mate guarding in the Linnet Carduelis cannabina. Bird Study 47: 238 241. Durango, S. 1947. Till kännedom om hämplingens, Caruelis c. cannabina, förekomst under de senaste decennierna. Svensk Faunistisk Revy 19(1): 29 34. Eybert, M.C. & Constant, P. 1998. Diet of nestling Linnets (Acanthis cannabina L). Journal Fur Ornithologie 139(3): 277 286. Eybert, M.C., Constant, P. & Lefeuvre, J.C. 1995. Effects of Changes in Agricultural Landscape on a Breeding Population of Linnets Acanthis cannabina L Living in Adjacent Heathland. Biological Conservation 74(3): 195 202. Holland, J.M., Hutchinson, M.A.S., Smith, B. & Aebischer, N.J. 2006. A review of invertebrates and seed-bearing plants as food for farmland birds in Europe. Annales of Applied Biology 148(1): 49-71. Kosinski, Z. & Tryjanowski, P. 2000. Habitat selection of breeding seed-eating passerines on farmland in Western Poland. Ekologia-Bratislava 19(3): 307 316. Laiolo, P., Dondero, F., Ciliento, E. & Rolando, A. 2004. Consequences of pastoral abandonment for the structure and diversity of the alpine avifauna. Journal of Applied Ecology 41(2): 294 304. Lindström, Å., Green, M., Ottvall, R. & Svensson, S. 2009. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2008. Ekologiska institutionen, Lunds universitet. Lund. Marshall, E.J.P., Brown, V.K., Boatman, N.D., Lutman, P.J.W., Squire, G.R. & Ward, L.K. 2003. The role of weeds in supporting biological diversity within crop fields. Weed Research 43(2): 77 89. Mason, C.F. & Macdonald, S.M. 2000. Influence of landscape and land-use on the distribution of breeding birds in farmland in eastern England. Journal of Zoology 251: 339 348. Moorcroft, D., Whittingham, M.J., Bradbury, R.B. & Wilson, J.D. 2002. The selection of stubble fields by wintering granivorous birds reflects vegetation cover and food abundance. Journal of Applied Ecology 39(3): 535 547. Moorcroft, D. & Wilson, J.D. 2000. The ecology of Linnets Carduelis cannabina on lowland farmland i Ecology and conservation of lowland farmland. I: Aebischer, N.J., Evans, A.D., Grice, P.V. & Vickery, J.A. (red). Ecology and conservation of lowland farmland, s. 173 181. Tring: British Ornithologists Union. Robertson, J. & Berg, Å. 1992. Status and population changes of farmland birds in southern Sweden. Ornis Svecica 2: 119 130. Siriwardena, G.M., Baillie, S.R., Crick, H.Q.P. & Wilson, J.D. 2000. The importance of variation in the breeding performance of seed-eating birds in determining their population trends on farmland. Journal of Applied Ecology 37(1): 128 148. Siriwardena, G.M., Baillie, S.R., Crick, H.Q.P. & Wilson, J.D. 2001. Changes in agricultural land-use and breeding performance of some granivorous farmland passerines in Britain. Agriculture Ecosystems & Environment 84(3): 191 206. Siriwardena, G.M., Baillie, S.R. & Wilson, J.D. 1999. Temporal variation in the annual survival rates of six granivorous birds with contrasting population trends. Ibis 141(4): 621 636. Siriwardena, G.M., Crick, H.Q.P., Baillie, S.R. & Wilson, J.D. 2000. Agricultural habitat-type and the breeding performance of granivorous farmland birds in Britain. Bird Study 47: 66 81. Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm. Wilson, J.D., Morris, A.J., Arroyo, B.E., Clark, S.C. & Bradbury, R.B. 1999. A review of the abundance and diversity of invertebrate and plant foods of granivorous birds in northern Europe in relation to agricultural change. Agriculture Ecosystems & Environment 75(1 2): 13 30. Wretenberg, J., Lindström, Å., Svensson, S. & Pärt, T. 2007. Linking agricultural policies to population trends of Swedish farmland birds in different agricultural regions. Journal of Applied Ecology 44(5): 933-941. ArtDatabanken - artfaktablad 4
Författare Johan Wretenberg 2005. Rev. Martin Tjernberg 2010, Jonas Grahn 2015 ArtDatabanken, SLU 2015-06-24. ArtDatabanken - artfaktablad 5