Yttrande över de nya avfallsreglerna, M2009/1551/R

2009-10-21 Miljödepartementet 103 33 Stockholm Yttrande över de nya avfallsreglerna, M2009/1551/R Återvinningsindustrierna, ÅI, har fått ovanstående remiss för yttrande. Vi representerar de privata återvinningsföretagen i Sverige. Sammanfattningsvis tycker vi det är positivt att vi får ett harmoniserat avfallsregelverk inom EU och vi välkomnar speciellt förslaget att verksamhetsutövaren själva ha möjlighet att lämna hushållsavfallet till någon annan än kommunen. Återvinningsindustrierna har som utgångspunkt att ett harmoniserat regelverk är konkurrensneutralt och gynnar teknikutvecklingen i olika medlemsstater. 1. MILJÖBALKEN 1.1 Generellt I hela miljöbalkens regelsystem återfinns varianter av allmänt hållna hänvisningar som bra ur miljösynpunkt, godtagbart ur miljösynpunkt, bra för människors hälsa och miljön o.dyl och det behövs ett förtydligande. Detta leder till följande i enlighet med 2 kap miljöbalken: Mindre möjligheter att göra subjektiva bedömningar En ökad sannolikhet för att tillämpningen av miljölagstiftningen leder till förbättringar ur ett miljö- och hälsoperspektiv Ett säkerställande av tillämpningen av bästa möjliga teknik

Vi är medvetna om att en liknande hänvisning inte finns i de andra kapitlen i miljöbalken men vi tror att det skulle vara ett förtydligande för att förstå vad som egentligen menas istället för de allmänt hållna formuleringarna. I miljöbalken framgår när olika anmälningar ska göras. Exempelvis skiljer sig en anmälan enligt 9 kap från en anmälan enligt andra kapitel i miljöbalken. I kapitel 15 anges när en anmälan krävs. Det måste klart framgå i avfallsförordningen vad syftet är med en anmälan, vem som är mottagare av anmälan och hur en sådan anmälan ska handläggas. Beträffande anmälan av transportörer framgår det att det är en registrering hos länsstyrelsen som åsyftas. Däremot är syftet med anmälningen av hushållsliknande avfall från verksamheter otydlig. Vi utvecklar tankarna i våra kommentarer 14-16 miljöbalken och 18-19 avfallsförordningen. Alla allmänt hållna hänvisningar ska ersättas med en hänvisning till vad som är förenligt med bestämmelserna i 2 kap miljöbalken. Tydliggör vad som menas med en anmälan enligt 15 kapitlet alt. när en registrering/underrättelse ska göras utifrån syftet med paragraferna. 1.2 Definitioner Generellt anser vi att de definitioner som finns i avfallsdirektivet ska införas i svensk lagstiftning istället för att dessa skrivs om. Syftet med ett direktiv är att få likartade tolkningar i de olika medlemsländerna och då anser vi inte att vi själva ska formulera om artiklar med risk att det kan tolkas olika. Ett sådant exempel är avfallshierarkin som har skrivits om men syftet är det samma som i direktivet. Vi tror att detta kan skapa oklarheter och vi uppfattar direktivtexten som lite tydligare. Återanvändning är ett central begrepp i avfallshierarkin och i artikel 3 punkt 13 anges att återanvändning är varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda. Detta förtydligande anser vi måste ingå i de svenska definitionerna. Ett annat exempel på en definition vi vill införa in är avfallsproducent och att avfallsproducent definieras på samma sätt som i direktivet artikel 3 punkt 5 avfallsproducent: var och en som bedriver en verksamhet som ger upphov till avfall (ursprunglig

avfallsproducent) och var och en som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning,. Enligt direktivet kan en avfallsinnehavare både vara avfallsproducenten eller den fysiska eller juridiska person som är i besittning av avfallet. I både artikel 14 och 15 anges både avfallsproducent och innehavare (kostnader och ansvar för avfallshanteringen). Vi anser att om man inför definition avfallsproducent blir det tydligare vad en avfallsproducent är och vad som menas med avfallsinnehavare. Vi anser att även avsändare definierades och på samma sätt som i Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps författningssamling 2009:2, ADR-S, se kapitel 1:2. Denna definition lyder; Med avsändare förstås den som till någon annan lämnar farligt gods för transport eller som för egen räkning transporterar sådant farligt gods. Om en transport utförs i enlighet med ett transportavtal ska med avsändare förstås den som är avsändare enligt transportavtalet Genom att använda samma definition kan de båda lagstiftningarna harmoniseras och oklarheter - om hur ifyllandet av transportdokument/godsdeklaration skall ske - undanröjas. Förslag på förordningsändringar, se bilaga. Vi anser att definitionerna återanvändning avfallsproducent och avsändare införs i miljöbalken 1.3 Kommunens ansvar I den 16 andra stycket tolkar vi att det är fastighetsinnehavaren, och inte kommunen, som avgör om hanteringen kan ske utan risk för olägenhet för människors hälsa och miljö. Däremot i den 17 är det kommunen som får ge dispens från förbudet enligt 16. I 24 anges när anmälningsplikt ska gälla för bl.a. när avfall lämnas till någon annan än kommunen, punkt 3. Här kommer en stor otydlighet in. Frågan är vad syftet är med anmälan.? En anmälan kan ha olika syften: 1) Det kan vara ett underlag till den kommunala avfallsplaneringen och till den nämnd som planerar avfallshanteringen i kommunen 2) Tillsynsmyndigheten ska ha ett underlag när de gör tillsyn hos avfallsproducenten. I det första alternativet är en registrering/underrättelse helt tillräckligt och en kopia ska skickas till tillsynsmyndigheten för kännedom. Däremot i det andra alternativet är en

anmälan en helt annan process. Då tar tillsynsmyndigheten emot anmälan och hanterar den exempelvis genom att ge råd. 16 och 17 bör slås ihop för att undvika otydligheter vad som menas, dvs. vem som avgör om hanteringen kan ske utan risk. 24 i punkt 3 bör det framgå att det är verksamhetsutövare som avses och att den paragrafen har en koppling till 19 avfallsförordningen. (Verksamheter har idag rätt att anlita vem de vill för vanligt avfall.). Det måste vidare framgå i avfallsförordningen vad syftet är med anmälan och till vilken nämnd inom kommunen som åsyftas. 1.4 Spårbarhet av farligt avfall Det svenska förslaget måste utvecklas för att kunna uppfylla direktivets krav i artikel 17 att medlemsstaterna ska säkerställa övervakning och spårbarhet av farligt avfall. Nuvarande och föreslagen skyldighet att föra anteckningar är i praktiken inte en metod till att säkerställa spårbarhet och övervakning. Tillsynsmyndigheterna saknar i dag underlag för att i praktiken göra det möjligt att spåra och övervaka farligt avfallsflöden. De föreslagna ändringarna förändrar inte situationen. Avsaknaden av övervakning och kontroll kan leda till diffus spridning av miljögifter i Sverige såväl som i länder dit Sveriges avfall transporteras. Ett system för övervakning och spårning ger ett bättre statistiskt underlag för framtagande av avfallsplaner på såväl kommunal som nationell nivå samt uppföljningen av dessa Avfallsproducenter signalerar allt oftare värdet av spårbarhet för de avfall de lämnar till någon annan. Våra nordiska grannar har försökt lösa spårbarheten på olika sätt: Norge ställer i avfallsforskriften krav på den som producerar farligt avfall att lämna upplysningar om avfallet. Den som först tar emot farligt avfall från verksamhet ska se till att uppgifterna kommer in i det system som SFT förvaltar (deklarasjon.no). I Norge har man löst spårbarheten av exempelvis insamlande av elskrot från butiker genom att man kan samdeklarera. Sverige kan lösa detta genom att Naturvårdsverket får föreskriftsrätt och lösa det på ett liknande sätt som i Norge. Danmark ställer i affaldsbekentgørelsen kapitel 9 farligt avfall krav på verksamheter att anmäla det farliga avfall som uppkommer i verksamhet till kommunalbestyrelsen. I kapitel 4 i affaldsbekentgørelsen ställs krav på avfallsbehandlare att rapportera till ISAG (informationssystem om avfall och återvinning) som administreras av Miljøstyrelsen. Det ställs även krav på verksamheter att föra register på en blankett (bil 12) och att inrapportera efter anmodan.

Finland reglerar avfallstransporterna genom Avfallslagen, avfallsförordningen och statsrådets beslut 659/1996. I enlighet med avfallslagen ska en anmälan om vederbörlig uppsamling och transport av avfall göras till avfallsregistret. Anmälan lämnas till den regionala miljöcentralen. Det finns en blankett för vad som ska registreras och detta återfinns i Finlands avfallslag 18 punkt 4. Att i miljöbalken införa ett krav på att system för spårbarhet och utse en administrativt ansvarig myndighet och ge tillsynsmyndigheter behörighet till systemet. Naturvårdsverket bör få föreskriftsrätt för att utforma system för spårbarheten. Ett alternativ är att i ett regeringsuppdrag be Naturvårdsverket att utreda frågan om hur Sverige ska uppfylla artikel 17. 1.5 Dom som omfattar tillstånd I 22 kap 25a anges i punkt 1 att en förteckning av typer av avfall och den totala mängden avfall som får återvinnas och den totala mängden som får behandlas Vi anser att ett tillstånd där avfallstyper ska anges är totalt ogörligt. Det skulle innebära att om en ny EWC-kod ska behandlas måste ett nytt tillstånd sökas. En lösning på detta är att byta ut ordet typ mot slag så behöver inte anläggningarna omprövas när nya avfall tas emot som inte skiljer sig så mycket från annat som får behandlas. Risken finns annars att vid en tillståndsansökan skicka med hela bilaga 2 med EWC-koderna för att vara säker på att inget missas. (Se våra synpunkter på bl.a. definitioner i avfallsförordningen.) Ordet typer av avfall byts ut mot slag av avfall för att vidga begreppet. 2. AVFALLSFÖRORDNINGEN 2.1 Definitionerna I bilaga 2 anges avfallstyper i rubriken och sen räknas EWC-koder upp. Däremot i andra paragrafer i förordningen anges slag av avfall. Vi tolkar detta som begreppet slag av avfall har en bredare omfattning vilket vi tycker är bra. Detta underlättar både vid anteckningsskyldighet, blandning av farligt avfall och vid tillstånd/anmälan. Annars är risken att exempelvis ett tillstånd måste ändras för att en EWC-kod ändrats eller tillkommit,

eller att man vill blanda liknande farligt avfall med varandra, men den sex-siffriga koden är lite olika. I förordningstexten bör avfallstyper och slag av avfall definieras för att förtydliga vad som menas. 2.2 Anmälning av transportörer Vi har tidigare svarat på en remiss där vi anser att det är i enlighet med direktivet att en anmälan är fullt tillräckligt vid transport av farligt avfall. Samordningen hos länsstyrelsen är betydelsefull så att det framgår tydligt vilka företag som har gjort en registrering. Men det kan inte vara rimligt att de företag som har gjort en anmälan eller har tillstånd enligt FMHV inte behöver registreras enligt 15 i förslaget. Det kan innebära att ett företag som har tillstånd till någon helt annan verksamhet, exempelvis deponering eller djurhållning, inte behöver registrera transportören. Vi har svårt att se hur länsstyrelsen ska kunna ha uppdaterade register om detta förslag går igenom, och det blir svårt för avfallsproducenten att kontrollera om transportören har registrerats. Det undantag som anges i 15 måste förtydligas så att det antingen gäller specifika verksamheter eller bör undantaget tas bort för annars blir systemet helt rörigt. 2.3 Blandning av olika slag av avfall Under definitioner kapitel 2.1 har vi föreslagit att slag av avfall och typ av avfall definieras, där slag av avfall är ett bredare begrepp. Med en bredare definition i lagtexten skulle insamlingsrunderna som många företag inom farligt avfallsbranschen genomför inte omöjliggöras. ( i den 22 anges att olika slag av avfall inte får blandas) Konsekvensen om olika EWC-koder inte får blandas, exempelvis vid insamlingsrundor av olika oljor, är sämre logistik och fler antal transporter vilket medför högre kostnader för avfallsproducenten utan att någon miljövinst uppstår.

En definition av slag av avfall tydliggör när blandningar trots allt får ske, se våra synpunkter under definitioner i avfallsförordningen 2.4 Anteckningar om farligt avfall Som vi har anfört tidigare är spårbarheten viktig när det gäller det farliga avfallet. Vi anser inte att ett farligt avfall kan spåras om det bara görs anteckningar som ingen tillsynsmyndighet sen följer upp. För att farligt avfall ska kunna spåras från ursprunglig avfallsproducent till dess att det är slutligt behandlat ska uppgifter om farligt avfall registreras i ett register vilket förslagsvis Naturvårdsverkets är huvudman för. Vi eftersträvar ett system så flödena av farligt avfall kan spåras. Ett system för spårbarhet skulle både kunna vara en bra källa för statistik, fungera som stöd för tillsyn samt följa upp hur stor del av det farliga avfallet som behandlas genom återvinning eller annat behandlingssätt. Att komplettera anteckningsskyldigheten med möjlighet till spårbarhet är önskvärt. 2.5 Möjlighet att lämna hushållsavfallet till någon annan än kommunen ÅI stödjer och välkomnar förslaget, men har några förslag på förtydligande. ÅI delar departementets bedömning som ges till uttryck på sidan 176 i förslaget: Den nuvarande ordningen där det endast är kommunerna som hanterar hushållsavfall från såväl hushållen som från andra verksamheter innebär att kostnaderna för hanteringen av avfallet från hushållen till viss del finansieras av intäkterna för kommunens hantering av det jämförliga avfallet från andra verksamheter. Denna ordning kan ifrågasättas. Enligt ramdirektivet ska kostnaderna för avfallshantering, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala, belasta avfallsproducenten eller avfallsinnehavaren (artikel 14.1) avfallshanteringen ska ha sitt rätta pris. Därför är förslaget utmärkt för att tillgodose även detta krav menar ÅI. Vi anser att förslaget leder till ökad återvinning, bättre resurshushållning, minskad klimatpåverkan, lägre priser och nytt företagande. Dock måste kommunens roll förtydligas vad en registrering/anmälan innebär och till vilken nämnd inom kommunen registreringen/ anmälan ska gå till.

I 18 sista meningen i första stycket står det om den som tar hand om avfallet kan visa att avfallet kommer att hanteras på det sätt som är mest lämpligt enligt 15 kap 1 miljöbalken Vi anser att ordet mest lämpligt måste strykas så att det inte blir godtyckligt vad kommunen har som ambition och mål med sin egen avfallshantering. Syftet måste vara att lagstiftningens intention efterlevs. Vi ser att det finns risk att om den inte gynnar kommunens egna behandlingsanläggningar så ställer kommunen orimliga krav på verksamheten hantering av avfall. Om kommunen har några invändningar måste det i finnas en formell möjlighet att pröva frågan i högre instans. 19 anges att det ska ske en anmälan. Om syftet är att det ska vara en formalitet så anser vi att det räcker med en registrering/underrättelse. Frågan är till vem inom kommunen? Till den avfallsansvariga nämnden eller tillsynsnämnden? Det måste bero på syftet med kravet. Är det för att få in underlag till avfallsplaneringen eller som ett underlag för tillsynen? Om det är en formalitet, dvs. registrering/ underrättelse inför den kommunala avfallsplaneringen så anser vi att det alltid måste gå en kopia till tillsynsmyndigheten för kännedom inför ett ev. tillsynsbesök. En anmälan däremot kan innebära att kommunen ofta svarar med att ge råd. Hur dessa råd ska utformas måste ske i enlighet med dagens lagstiftning. Vi ser att det finns en risk att råden kan bli strängare än den avfallshantering som sker allmänt inom kommunen om kommunen vill undvika konkurrens. ÅI:s motivering till s.k. frival Detta är ett synnerligen välkommet förslag. Med dagens lagstiftning är det kommunen som bestämmer över exempelvis matrester och begagnade matoljor från restauranger, storkök och snabbmatskedjor. Vissa kommuner ser till att det biologiska avfallet blir exempelvis biogas, biodiesel eller råvara för den kemiska industrin, men alltför många kommuner skickar avfallet till sina förbränningsanläggningar. Vi tror inte att miljömässigt ambitiösa kommuner bör vara rädda för lagändringen. Kommuner som har eller skaffar sig en väl utbyggd anläggning för exempelvis biologisk behandling kommer att få tillgång till avfallet, eftersom det är så en väl fungerande marknad fungerar. Kommuner som i dagsläget eldar upp biologiskt avfall får nya incitament att investera i biogasanläggningar eller andra klimatsmarta sätt att ta hand om avfallet. Samtidigt får privata sektorn nya incitament att utveckla tekniken för att miljövänligt och kostnadseffektivt hantera avfallet. Med den lagändring som regeringen föreslår, kan den som ger upphov till det hushållsliknande avfallet vända sig till flera aktörer, både privata och offentliga. Behandlingsmetoderna konkurrensutsätts, vilket både bör ge sänkta kostnader och ökade möjligheter att välja en miljöanpassad avfallslösning. I fjol ökade förbränningen av hushållssopor till 48,5 procent av all avfallshantering. Samtidigt minskade materialåtervinningen, som nu bara utgör 35 procent, allt enligt siffror från Avfall Sverige. I nuläget har vi också långt kvar till riksdagens mål att minst 35 procent

av allt matavfall från hushåll, restauranger, storkök och butiker ska återvinnas genom biologisk behandling. Det är alltså den nuvarande ordningen som lämnar mycket övrigt att önska ur klimat- och resurshushållningssynpunkt. Dessutom kan samma aktör samla in allt avfall hos företagen - idag samlas ofta det hushållsliknande avfallet in av helt andra än de som har hand om det som traditionellt har setts som äkta företagsavfall. Självklart minskar kostnader och miljöpåverkan med en sådan nyordning. : Vi stödjer förslaget i 18 och 19. Men vi vill ha en viss justering. Ordet mest lämpligt tas bort i det första stycket. Istället för en anmälan ska en registrering/underrättelse ske till den avfallsansvariga nämnden inom kommunen med en kopia till tillsynsmyndigheten för kännedom. 2.6 Kontroll att lämna över avfall till någon annan I dagens 39 avfallsförordningen anges att den som lämnar över annat hushållsavfall ska kontrollera att transportören har tillstånd. För farligt avfall ska också mottagarens tillstånd kontrolleras. I den föreslagna 20 anges att den som lämnar över avfall (allt avfall) ska kontrollera både transportören och mottagaren gjort en anmälan/ tillstånd dvs. en klar skärpning av lagen. Detta innebär att alla verksamhetsutövare själva ska ha ytterligare kontroll. Vi har svårt att se syftet med denna skärpning. En avfallslämnare som anlitar en registrerad transportör för icke farligt avfall måste kunna förutsätta att avfallet går till en godkänd mottagare. Kravet att den verksamhetsutövare som lämnar över avfall ska kontrollera både transportören och mottagaren bör strykas. Däremot ska detta krav finnas kvar för farligt avfall. 2.7 Upprättande av transportdokument. Men det givna förslaget i avfallsförordningen att tredje person ska anges i det ursprungliga transportdokumentet tror vi inte kommer inte att kunna fungera i praktiken.

Om mottagaren är någon som ska transportera avfallet till en tredje person, ska detta framgå i transportdokumentet. Vi har svårt att förstå hur den som upprättar dokumentet, skulle kunna veta detta? Det kanske kan räcka med ett ja eller nej? Inte ens de största behandlingsföretagen vet alltid slutmottagare för sitt avfall. Visst avfall lagras under någon tid innan vidaretransport sker till ny mottagare. Den bästa lösningen ur miljö- eller ekonomisk synpunkt kan i nästa led vara en annan aktör än den ursprungligt tänkta. Syftet måste vara att mottagaren har alla tillstånd? Vart avfallet sedan tar vägen kan förändas över tiden. Exempelvis kan oljor som levereras till mellanlagring ibland levereras till materialåtervinning och ibland till energiåtervinning. Mängderna och avfallsslagen som förs vidare, borde dessutom framgå av miljörapporterna och genom tillsynsbesök. Det finns flera exempel på att flera alternativa och godkända mottagare existerar för olika slag av avfall och utbudet kommer sannolikt att öka i framtiden. I takt med att det farliga avfallet blir mindre och mindre farligt borde också lokala lösningar kunna uppstå. Vi föreslår i stället att man som tidigare upprättar ett dokument vid transport från avfallsproducenten till mellanlager och ett nytt transportdokument när vidaretransport genomförs. Stycket Om mottagaren är någon som ska transportera avfallet till en tredje person, ska detta framgå transportdokumentet bör tas bort. Återvinningsindustrierna Viveke Ihd Ansvarig miljö/ utveckling

Bilaga: Förslag till ändringar: I remissen Definitioner 5 Med producent avses i detta kapitel den som 1. yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning, eller 2. i sin yrkesmässiga verksamhet ger upphov till avfall som kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl 6 Med fastighetsinnehavare avses Avfallsinnehavarens ansvar 8 Den som innehar avfall ska se till att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. 5 Med producent avses i detta kapitel den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning 6 Med avfallsproducent: avses var och en som bedriver en verksamhet som ger upphov till avfall (ursprunglig producent) och var och en som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning 7 Med fastighetsinnehavare avses Avfallsproducentens ansvar Den som är avfallsproducent och som inte själv ska hantera avfallet, får bara lämna över avfall till den som har tillstånd att hantera aktuell typ av avfall. Avfallsproducent ska lämna uppgifter om producerat farligt avfall. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska meddela närmare föreskrifter om sådant uppgiftslämnande. Detta gäller inte den som är ursprunglig avfallsproducent av hushållsavfall från hushåll. Avfallsinnehavarens ansvar Den som innehar avfall ska se till att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt.