Åtgärdsplan för ortolansparv (Emberiza hortulana) i Inre Mälarens skärgård

Åtgärdsplan för ortolansparv (Emberiza hortulana) i Inre Mälarens skärgård Hotkategori: Sårbar (VU) Planen har upprättats av Petter Haldén, HS Konsult AB Life MIA

Förord Åtgärdsplanen för bevarande av ortolansparven (Emberiza hortulana) i inre Mälarens skärgård har på Länsstyrelsen i Västmanlands Läns uppdrag upprättats av Petter Haldén, HS Konsult AB. Planen presenterar Life MIA:s syn på vilka åtgärder som behöver genomföras för att återfå en livskraftig stam av ortolansparv i åtminstone två av de utpekade Natura 2000 områdena i Inre Mälarens Skärgård. Åtgärdsplanen innehåller en kortfattad kunskapsöversikt och presentation av åtgärder som behövs för att förbättra ortolansparvens bevarandestatus i de Natura 2000-områden där ortolansparv förekommit under perioden 2005-2012. Dessa Natura 2000-områden är tillika Naturreservat och består till en övervägande del av ädellövskogar och strandängar som åtminstone delvis betas samt av åkermark. De Natura 2000-områden som utpekats är Strömsholm, Ridö- Sundbyholmsarkipelagen, Fullerö, Asköviken-Tidö, Engsö samt Hjälstaviken. I rapporten är även Fiholm (Srm) inkluderat eftersom det fram tills helt nyligen har funnits en ortolansparvsförekomst i direkt anslutning till naturreservatet. För att på lång sikt upprätthålla en ortolansparvspopulation i Mälardalens jordbrukslandskap krävs omfattande åtgärder även utanför de i rapporten behandlade områdena. Naturvårdsverket har med anledning av detta anslagit medel till framtagande av ett åtgärdsprogram för ortolansparv. Åtgärdsprogrammet är planerat att antas under 2013. 3

Sammanfattning Ortolansparven häckar i öppen terräng, vanligen i ett mosaikartat jordbrukslandskap med tillgång på solexponerade, vegetationsfattiga grus, sandeller jordytor, t.ex. trädor, körvägar, järnvägsvallar, grusbrinkar, hävdade hagmarker, energiskogar, hällmarker och öppna diken. Förekomst av åkerholmar, spridda solitära träd, små dungar, alléer, luftledningar eller stora stenblock verkar attrahera de sjungande hanarna. Vi vet av uppgifter från 1800-talet och senare att ortolansparven haft en vidsträckt utbredning i Sverige. Arten häckade under en lång tid i alla landskap, dock endast undantagsvis på Öland och Gotland. Efter en långsiktig och fortgående kraftig tillbakagång (2003 fanns endast 20 % av antalet som noterades 1975) har den försvunnit från t.ex. Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Bohuslän, Västergötland och Dalsland. Kraftiga minskningar har noterats de senaste decennierna i Mälardalen, t.ex. är minskningen i Uppland av storleksordningen 90-95 % under perioden 1980-2010. De tätaste populationerna finns för närvarande längs Norrlandskusten. En helt nyligen genomförd beräkning av landets totala bestånd anger cirka 6300 par (4300-8300), med de flesta i Västerbotten (ca 2000 par), och Norrbotten (ca 1200 par). Enligt samma studie finns i de fyra Mälarlänen idag ca 300 par. Ortolansparvens tillbakagång kan kopplas till rationaliseringar inom jordbruket. Igenväxning, skogsplantering och nedläggning av åkermark, användning av bekämpningsmedel, mer höstsådda grödor, färre betesdjur, färre småbiotoper är några orsaker som troligen bidragit till den kraftiga minskningen. Ortolansparven jagas i Frankrike och omfattningen har tidvis varit omfattande. Var ortolansparven övervintrar är dåligt känt liksom de eventuella hot som de möter där. Med tanke på att andelen återvändande fåglar är hög verkar det dock som att huvudorsakerna till artens tillbakagång får sökas i habitatförändringar i Sverige. Jakten i Frankrike bör dock omedelbart stoppas likafullt. Ortolansparven är beklagligtvis nog att beteckna som utgången som regelbundet reproducerande häckfågel i de i rapporten behandlade Natura2000-områdena. Chanserna att få tillbaka den som häckfågel får betecknas som små. Dock är de åtgärder som föreslås även viktiga för flera andra av jordbrukslandskapets fåglar som t.ex. sånglärka, hämpling, stenskvätta och gulsparv. Arbetet med att skapa goda häckningsmiljöer för ortolansparv bör koncentreras till Engsö, Askö-Tidö samt Strömsholm. Den i åtgärdsplanen högst prioriterade åtgärden är att skapa lämpliga födosöksområden med kort eller ingen vegetation i huvudsak på åkermark. Osådda områden i vårsäd samt harvade ytor i mångfaldsåkrar är prioriterade åtgärder. Vidare skall häckningsmiljöer restaureras och igenväxning av nuvarande lokaler motverkas. Målen skall uppnås genom uppsökande rådgivning till markägare, i huvudsak lantbrukare, där de får information om vilka åtgärder som ortolansparven gynnas av samt vilka ersättningsmöjligheter som lantbrukaren har via (i huvudsak) landsbygdsprogrammet. 4

Summary The ortolan bunting has historically been a bird of diversified Swedish agricultural landscapes with sparsely vegetated and sunlit foraging areas such as dirt roads, gravel pits, spring-sown crops, pastures, fallows, eskers, short-rotation coppice (Salix) and railway embankments. Occurrence of singing posts such as and barns, boulders, power lines, isolated trees, small groves and alleys are also important within the territory. Field islets and ditches are major breeding sites and crops are used to a lesser extent. During the 19 th and the beginning of the 20 th century, the ortolan bunting regularly bred in most Swedish landscapes except on Öland and Gotland. Even historically, when breeding occurred in most landscapes, its distribution was patchy and never as widespread and abundant such as the yellowhammer. Since 1975 ortolan buntings has decreased by 80 % in Sweden. In agricultural landscapes of southern Sweden the decline is even more severe. The ortolan bunting has disappeared as a breeding bird from most of southern Sweden. The southernmost area with regularly breeding ortolan buntings during the last decade is agricultural land around Lake Mälaren where around 300 pairs persist. Its current stronghold is along the coast of the Gulf of Bothnia where a large proportion inhabits forest clear-cuts. In recent studies based on fixed routes, the Swedish population is estimated at 6300 pairs. The long-time decline of the ortolan bunting in Sweden has numerous counterparts in temperate parts of Western Europe. As in those countries, decline is most probable linked to intensification of agriculture that has been undertaken since the 1950 s. Among important factors, overgrowing of field islets, less spring-sown crops, regional specialisation into husbandry and cereal production, ceased management followed by forest-plantation or establishing of permanent set-asides, and use agrochemical and increasing yields should be mentioned. Ortolan buntings are hunted in France to an unknown extent. Although the knowledge of the impact on the Swedish population is very restricted, hunting must be stopped immediately as the species is becoming increasingly rare in most of its breeding range. The measures suggested in this plan focus on how to create short- or less vegetated in-field foraging areas (unsown patches, harrowing) in combination with restoration of suitable nesting sites. The measures are to be performed within suitable territories and will mainly be financed by subsidies through the Rural Development Programme. Focus is suggested to be on farmers in the Natura2000- areas of Engsö, Askö-Tidö and Strömsholm. Farmers will be identified and advised on how to promote conditions for ortolan buntings and how to apply for subsidies. 5

Artfakta Översiktlig morfologisk beskrivning Beskrivning av ortolansparv Ortolansparv är i form och storlek jämförbar med gulsparv. Hanen är lätt att skilja från den senare genom att buken är orangebrun medan huvud, nacke och bröst är olivgrå. Vidare kännetecknas ortolansparven av kraftigt fläckad framrygg, gul strupe, en tydlig ljus ögonring samt rosa näbb och ben. Honans dräkt liknar hanens men fjäderdräkten är mer anspråkslös. Hon är dessutom oftast fint mörkfläckad på bröst och hjässa, se figur 1. Figur 1. Ortolansparv, hane till vänster, hona till höger. Maj 2011. Petter Haldén Sången är en enkel strof med ringande ton och byte av upprepat motiv drygt halvvägs som stannar av och dör bort mot slutet av strofen; sia-sia-sia-dry-dry". Den andra delen av strofen kan uppfattas som ett eko av den första. Erik Rosenberg beskriver den i följande termer Sången är vek, nästan ringande i tonen och är liksom upptakt till något extra fint som dock aldrig blir av. Regionala sångdialekter förekommer, mest påtagligt en mellansvensk och en nordsvensk variant (se t.ex. Åström & Stolt 1993). Skillnaderna mellan de olika sångtyperna består i antalet toner i slutfrasen och dessas karaktär. Skiljelinjen mellan den 6

nordsvenska och den mellansvenska sångtypen går i Hälsingland där bägge sångtyperna förekommer. På sträck yttras ett sli-e som följs av ett tju någon sekund senare. Biologi och ekologi Livscykel Häckning Ungefär en tredjedel av året återfinns ortolansparvarna i häckningsområdet. Återstående tid befinner sig arten på flyttning eller i övervintringsområdena. Till Mälardalen återkommer ortolansparven i slutet av april-början av maj, hanarna cirka en vecka före honorna. Ännu i slutet av maj påträffas ortolansparvar i kustbandet, dessa är dock uteslutande på väg till häckplatser i nordligaste Sverige. Ortolansparven förekommer ofta i löst sammanhängande grupper om 3-10 hanar utspridda i lämpligt habitat (egna obs., Berg 2008, Vepsäläinen m.fl. 2007, Revaz & Spaar 2009). Boet läggs på marken, ofta i relativt hög vegetation i åkermark, diken, impediment och innehåller som regel 4 6 ägg. Kullstorleken har varit oförändrad under perioden 1911-1990 (Stolt 1993). Äggläggningen påbörjas i mitten av maj i mellersta Sverige. Mediandatum för ringmärkningsstora ungar, som om några dagar ska lämna boet, är i södra Sverige den 13 juni, i mellersta Sverige 17 juni och i norra Sverige den 24 juni (Stolt 1993). Flyttning Västeuropeiska populationer I en studie av återfyndsdata av ortolansparvar ringmärkta i Västeuropa (n=98) varav ett trettiotal från Skandinavien och som återfunnits eller kontrollerats i Italien, Frankrike, Iberiska halvön och Marocko visas entydigt att de flyttar mot sydväst (Stolt 1996a), se även Figur 2. Påtagligt många återfynd är gjorda i samband med jakt i regionen Landes i SV Frankrike (Stolt 1996a, Bairlein m.fl. 2009). 7

Figur 2. Återfynd av ortolansparvar ringmärkta i Sverige (n=18) Fransson & Hall-Karlsson (2008). Ljusloggar Enligt uppgift har ett trettiotal ortolansparvar under 2012 i samband med fångst för ringmärkning försetts med ljuslogger. Ett tjugotal fåglar har märkts nära Umeå och ytterligare ett tiotal i Norge (Sondell i brev). En ljuslogger kan liknas vid en liten ryggsäck med en datalogger som regelbundet registrerar ljuset. Därigenom kan övergripande slutsatser om flyttvägar och övervintringsområden dras. Metodiken har tidigare använts för bl.a. stenskvätta och tornseglare. Östeuropeiska populationer Mycket få uppgifter finns om hur de stora östeuropeiska och västasiatiska populationerna flyttar. De östligaste ringmärkta ortolansparvarna för vilka det finns återfynd är fem fåglar från Europeiska Ryssland samt en kontroll i Vitryssland av en fågel märkt i Schweiz. De fem ryska fåglarna är återfunna i Italien (3) samt Frankrike (1) och Finland (1) (Bairlein m.fl. 2009, Ilya Panov, i brev). I Israel fångas och ringmärks varje år ett hundratal ortolansparvar som antas vara fåglar från sydostligaste Europa och Västra Asien. Hittills finns dock inga återfynd 8

eller kontroller av ortolansparvar fångade och ringmärkta i Israel (Yosef Kiat, i brev). I bergspasset Chokpak i södra Kazakstan har under åren 1966-1999 ca 3000 ortolansparvar ringmärkts (Dernjatin 2005) vilket är lika många som totalt i Sverige. Trots ansträngningar har det inte gått att få uppgifter från Kazakstan eller Turkiet om återfynd av ringmärkta ortolansparvar. I en artikel av Bairlein m.fl. (2009) föreslås att ortolansparvar från hela utbredningsområdet flyttar på bred front mot övervintringsområden i Afrika söder om Sahara och att ingen tydlig skiljelinje finns mellan hur östliga och västliga ortolansparvar flyttar, vilket indikerar att även ortolansparvar från delar av de stora östeuropeiska populationerna jagas i Frankrike (se nedan). Övervintring Kunskapen om ortolansparvens övervintringsområden är bristfälliga men övervintringen tycks främst ske söder om Sahara i ett ganska smalt bälte mellan 7 och 21 N. Från Gambia och Senegal i väster till Etiopien och Eritrea i öster. Övervintringen sker främst på jordbruksmark i bergstrakter på 1000 3000 m ö h. (Zink 1991, Moreau 1972, Byers m.fl. 1995, Bairlein m.fl. 2009). Liksom under häckningstiden sker födosök oftast på marken i kort vegetation. Spridningsförmåga och spridningssätt Många studier har visat att en stor andel av hanarna (30-60 %) inte parar sig med någon hona under häckningssäsongen (von Bülow 1990, Dale 1997, Steifetten and Dale 2006, Berg 2008). Unga honor tycks sprida sig bort från den plats där de föddes i större utsträckning än hanarna (Dale 2010) och gamla hanar uppvisar hög ortstrohet (Dale m.fl. 2005, 2006, Berg 2008). Av allt att döma verkar könsfördelningen vara jämn, åtminstone i livskraftiga populationer. Av 622 ortolansparvar ringmärkta under flyttning i södra Sverige åren 1950-1991 var 316 hanar, och 306 honor (Stolt & Fransson 1995). I den minskande populationen i Norge är andelen unga oparade hanar hög, vilket tas som en indikation på att populationen inte är livskraftig (Dale 2009). Ortolansparven vana att häcka i aggregationer eller glesa kolonier (Vepsäläinen m.fl. 2007, Berg 2008) är typiskt för många pionjärarter som föredrar tidiga successionsstadier. Lokala 9

kolonisationer, utdöenden och populationsfluktuationer är vanligt förekommande (Brotons m fl. 2008). Ortolansparv skulle därmed vara en art som skulle vara möjlig att locka till ett område där rätt förutsättningar skapas. Dock är populationen i Mälardalen numera av så pass ringa numerär att chansen att lyckas återetablera en population i något av Natura2000-områdena måste betecknas som liten. Födosök och diet Ortolansparvens diet inkluderar både växter och djur (Glutz von Blotzheim & Bauer 1997), men ungarna föds främst upp på insekter såsom hopprätvingar, fjärilslarver och skalbaggar (Keusch och Mossoman 1984, Cramp and Perrins 1994). I samband med ankomst till reviren och efter häckningen verkar spannmålsutsäde (vår) och spillsäd (augusti) vara viktiga födoresurser. Havre, som är fett- och proteinrikt, anses vara särskilt viktigt (Dale 2009, Revaz & Spaar 2009). Födosöket sker främst på marken på fläckar med kort eller ingen vegetation (Gnielka 1987, Boitier 2001, Menz m.fl. 2009a), men fjärilslarver tas också i trädkronor av t.ex. ek (Stolt 1974). Ek anges ofta som ett viktigt inslag i ortolansparvens habitat (Conrads 1968, von Bülow 1990), men kvantitativa studier av födoval (Keusch och Mossoman 1984) tyder på att hopprätvingar (speciellt Tettagonidae) utgör huvuddelen av dieten under uppfödningen av ungarna. Ungarna kläcker oftast i mitten av juni när det finns gott om föda (hopprätvingar) (Arlettaz m.fl. 2001). Ungarna tillbringar en relativt kort tid i boet (9-14 dagar) och kräver därför stora mängder energirik föda under denna period. Det är okänt om hopprätvingar, som anses vara viktiga för ortolansparvar, gynnas av störningar av vegetationen och om detta är den faktor som gör att ortolansparvar föredrar tidiga successionsstadier (Menz & Arlettaz 2011). Förändringar i jordbruket kan förväntas påverka tillgången på föda. Användningen av pesticider minskar tillgången på insekter och andra evertebrater (Grützmann m.fl. 2002), men även betningen av utsäde är ett potentiellt hot (Stolt 1974, Steifetten & Dale 2006). 10

Livsmiljö Artens häckningshabitat varierar mycket mellan olika regioner, men även inom en region kan arten finnas i till synes vitt skilda häckningshabitat. I mellersta och norra Europa finns arten främst på jordbruksmark (Steifetten och Dale 2006, Berg & Pärt 1994, Berg 2008), kalhyggen och marker som bränns regelbundet. I södra Europa finns arten främst i buskmarker och stäpphabitat (Brotons m.fl. 2008, Menz m.fl. 2009). I norra Europa t.ex. i norra Sverige häckar arten ofta på hyggen (figur 3) intill jordbruksmark men även i rena skogsbygder (Ottvall m.fl. 2008a). Figur 3. Hygge med sjungande ortolansparv (inringad). Hyngelsböle, Nordmaling (Ång.) 15 jun 1993. Bengt-Olov Stolt. I södra Sverige, inklusive Mälardalen har artens typiska livsmiljö varit det varierade jordbrukslandskap med åkerholmar, alléer, solitära träd, skogsbryn, körvägar och andra småbiotoper (Lang m.fl. 1990, Berg 2008), oftast med en täckning av buskar som är lägre än 20-30 % (Keusch 1991, Menz m.fl. 2009). Grustäkter, små som stora, men även torvtäkter, brandfält och andra störda miljöer med kort och gles vegetation är andra viktiga häckningsmiljöer för ortolansparven. Vårsådd spannmål med kort vegetation tidigt på säsongen föredras framför höstsäd och vallar med högre och tätare vegetation (Berg 2008). Även fält med majs undviks. Förekomst av lämpliga boplatser med lite högre vegetation i kombination med födosökshabitat med kort och gles vegetation där insekter lätt kan fångas tycks vara viktigt för ortolansparven (Menz m.fl. 2009). 11

Figur 4. Ortolansparvsrevir i jordbrukslandskap med flera viktiga komponenter. Boplats (diken, åkerholmar, fältkanter), sångplats (ladtak, buskage, teleledning) och födosöksmiljö (markväg, vårsådda fält). Sund, Söderhamn (Hls.) 29 maj, 1997. Bengt-Olov Stolt. Ortolansparven föredrar torra, väldränerade och varma miljöer (Conrads 1968, von Bülow 1990, Dale 2000, Nævra 2002, Menz m.fl. 2009) och undviker fuktiga och blöta miljöer (Conrads 1968, Deutsch 2007). I Skandinavien tycks arten föredra mörka jordar (Nævra 2002, Vepsäläinen m.fl. 2007), med hög temperatur och stor avdunstning. Arten förekommer endast i områden med begränsad nederbörd (<600mm), se Lang m.fl. (1990), Grützman m.fl. (2002) och undviker områden med maritimt klimat (Byers m.fl. 1995). Ortolansparven ökar ofta i antal i ett område efter störningar som brand (Brotons m.fl. 2008, Menz m.fl. 2009), röjning av vegetation och nyodling (Nævra 2002). Arten minskar ofta när sådana miljöer försvinner genom naturlig succession eller upphörande av traditionellt brukande av jordbruksmark såsom bete och bränning av gräsmark (Stolt 1974, Dale 1997, Revaz m.fl. 2005). I Medelhavsområdet koloniserar ofta ortolansparven områden som nyligen brunnit, och populationerna är som störst 3-4 år efter brand (Revaz m.fl. 2005, Brotons m.fl. 2008, Pons & Clavero 2010). Även i norra Europa finns arten på gamla brandfält (Dale 1997, 2000, 2004, Dale och Manceau 2003, Revaz m.fl. 2005) och arten kan karakteriseras som en pionjärart som föredrar tidiga successionsstadier. 12

Viktiga mellanartsförhållanden Den i Sverige långt talrikare gulsparven finns ofta i samma miljöer som ortolansparven. Enligt en norsk studie på brandfält där bägge arterna förekommer kunde ingen konkurrens om vare sig boplats eller födosöksmiljö beläggas (Dale & Manceuau 2003). I studien noterades att gulsparvar föredrog områden med tätare vegetation medan ortolansparvarna föredrog kortare vegetation inom samma område. Gulsparven drabbades liksom ortolansparven hårt av det kvicksilverbetade utsädet som användes under en period på 60-talet (Otterlind & Letterstrand 1964). Bägge arterna kunde återkomma i stabila populationer fram till mitten på 1980-talet. Ortolansparven har därefter minskat katastrofalt medan gulsparven har minskat i begränsad omfattning (Ottvall m.fl. 2008a). Lämplighet som signal- eller indikatorart Eftersom ortolansparven ofta förekommer fläckvis i små kolonier är den extra känslig för biotopförändringar. Ortolansparvens försvinnande kan därför tjäna som en tidig varningsklocka för negativa habitatförändringar för arter som är kopplade till heterogena odlingslandskap och krav på områden med störd mark och kort vegetation (Vepsäläinen m.fl. 2005). Utbredning och hotsituation Historik och trender Ortolansparven tillhör de fågelarter i västra Europa som minskat mest i antal de senaste decennierna. Populationen uppskattas ha minskat med 82 % mellan 1980 och 2008 (Klvanova m.fl. 2010). Minskningen startade redan 1950-1960, men har accelererat efter 1980 (BirdLife International 2004). Ortolansparven minskar över hela Europa, det enda undantaget tycks vara i Katalonien i norra delarna av Spanien där arten finns i igenväxande buskmarker som regelbundet brinner (Brotons m.fl. 2008). Under senare år har populationerna minskat drastiskt i norra Europa, t.ex. i Finland (Vepsäläinen m.fl. 2005) och i Sverige (Ottvall m.fl. 2008a). 13

I Norge finns endast en liten population i ett begränsat område (Direktoratet for Naturforvaltning 2009). Trim-index för ortolansparv i Sverige presenteras i figur 5. 2.5 Ortolansparv, Emberiza hortulana (31, -4.9, ***; 23, -2.4, NS) 2 1.5 1 0.5 0 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 Figur 5. TRIM-index ortolansparv. Den röda linjen visar punktruttsdata och den svarta streckade linjen visar standardruttsdata. Kurvorna sammanfaller i basåret 1998. Det har på sommarpunktrutterna setts i genomsnitt 31 ortolansparvar per år. Arten har över denna period minskat med i genomsnitt 4,9 procent per år, med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna gäller att i genomsnitt 23 fåglar setts per år 1998-2010 och arten har under denna period minskat med 2,4 % per år, dock ej statistiskt säkerställt (Lindström m.fl. 2011). Regionala siffror från t.ex. Uppland (Berg 2006) och Västmanland (Hegedüs 2010) visar att arten minskat kraftigt i mellersta Sverige och de högsta tätheterna finns idag i Norrlands kustområden (Ottvall m.fl. 2008a). Orsaker till tillbakagång Ortolansparven möter potentiella hot i häckningsmiljön, under flyttningen och i övervintringsområdena. Att kvantifiera vilken/vilka av dessa faktorer som är den/de viktigaste är svårt. I nedanstående stycke sammanfattas de möjliga orsakerna till artens tillbakagång. 14

Jordbruk De rationaliseringar som genomförts i jordbruket efter andra världskriget har bidragit till att trygga livsmedelsförsörjningen. Jordbrukslandskapets omvandling med övergång till intensivt odlade, stora fält med minskad förekomst av åkerholmar och andra småbiotoper har dock varit negativt för ortolansparven. I skogs- och mellanbygder har jordbruksmark tagits ur drift och planterats igen med gran eller såtts med gräs för att bli långliggande trädor, t.ex. genom Träda 87 och Omställning 90 och senare i och med EU-inträdet (se figur 6 & 7). Upphört jordbruk och igenväxning har varit och är negativt för ortolansparven och många andra jordbruksfåglar. Figur 6. Granplantering på f.d. åkermark, ca 30 år gammal. Älvgärde, Rasbo, Upl Nov 2011. Petter Haldén 15

Figur 7. Granplantering på f.d. åkermark. Det tidigare åkerdiket löper tvärs genom bildens mitt. F.d. åkerholme med stenröse och lövträd i bakgrunden. Älvgärde, Rasbo, Upl, nov 2011. Petter Haldén Svårbrukad åkermark med många åkerholmar är ofta den som först tas ur drift. Andra marker som tagits ur produktion är de dåligt dränerade och som torkar upp sent, torkkänsliga marker och de med låg eller ojämn avkastning. Under perioden 1965-2010 har 551 000 ha åkermark tagits ur bruk i Sverige och 2010 brukades 2 633 457 ha. Dessutom har det skett en stor förändring i vilka grödor som odlas, arealen vårsäd har t.ex. halverats de senaste 30 åren, se figur 8. 16

1965 1967 1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 LÄNSSTYRELSEN I VÄSTMANLAND Areal (ha) vårsäd i Sverige 1961-2007 1 400 000 1 200 000 1 000 000 800 000 600 000 Havre vårsäd totalt 400 000 200 000 0 1961 1967 1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1997 2000 2003 2006 Figur 8. Areal vårsäd och havre i Sverige 1961-2007 (Jordbruket i siffror). Vidare har skördarna ökat vilket innebär att grödorna har blivit tätare. Till glädje för lantbrukare men negativt för ortolansparvar, sånglärkor, stenskvättor och andra arter som födosöker i åkermark (se figur 9). Hektarskörd (kg) höstvete Sverige 1965-2010 7 000 6 500 6 000 5 500 5 000 4 500 4 000 3 500 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 3 800 3 120 4 570 4 370 3 460 3 640 3 970 4 310 4 630 5 360 5 030 4 580 4 110 4 610 4 440 4 140 4 790 5 420 5 240 5 860 5 020 5 960 5 060 5 440 6 480 6 370 5 940 5 530 5 920 5 570 6 1906 200 6 140 5 670 6 250 6 030 5 970 6 390 5 560 6 180 6 630 5 660 6 4606 440 6 310 5 660 år Figur 9. Hektarskördar av höstvete i Sverige 1965-2010. (Jordbruket i siffror). Övergång från vårsådd till höstsådd (tätare gröda) anses generellt påverka många jordbruksfåglar negativt (Wilson m.fl. 2005), även om det troligen är stora 17

skillnader mellan olika delar av Europa med olika klimatförhållanden och olika lång växtsäsong (Piha m.fl. 2003). Ortolansparvens nedgång kan av allt att döma också kopplas till att antalet betesdjur minskat kraftigt parallellt med att allt färre gårdar bedriver både spannmålsodling och djurhållning. Specialiseringen berör inte längre bara enskilda gårdar utan gäller hela regioner. Spannmålsodling bedrivs i slättbygder och djurhållning i skogs- och mellanbygder. Utvecklingen av antalet mjölkkor i Mälardalen och i norra Sverige 1974-2007 kan ses i figur 10. Mjölkkor i Mälardalen och norra Sverige 1974-2007 120 000 100 000 80 000 60 000 ABCDTU-län ACBDZY-län 40 000 20 000 0 1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004 2007 Figur 10. Antalet mjölkkor i Mälardalen och i norra Sverige 1974-2007. (Jordbruket i siffror). Effekten av bekämpningsmedel på enskilda fågelarter är svår att reda ut, men bekämpning mot insekter i lantbruksgrödor under den period då ortolansparvar föder upp sina ungar på insekter, har av allt att döma en kraftigt negativ effekt. Speciellt eftersom vi vet att åkermark föredras av födosökande ortolansparvar. I de mest intensivt odlade åkerbygderna är det vanligt att insekticider, företrädelsevis pyretroider, sprids utan att det egentligen är motiverat med hänsyn till befarat angrepp utan mer som en säkerhetsåtgärd. Ett exempel är den s.k. axgångsbehandlingen i höstvete. En stor del av den svenska höstvetearealen bekämpas mot bladfläcksvampar. Detta görs i samband med att sädesaxet går ur holk vilket i allmänhet inträffar i mitten-slutet av juni beroende på var i landet man 18

är. För att skydda grödan mot eventuella men ännu ej konstaterade angrepp av sädesbladlöss eller vetemyggor är det frestande för lantbrukaren att tillsätta en låg dos med pyretroider, eftersom detta är en liten extra kostnad i relation till svampbehandlingen. Vid en pyretroidbekämpning dödas förutom bladlöss och vetemyggor även en stor del av de övriga insekterna i fältet, under en period när många fågelungar, inklusive ortolansparvens, föds upp på insekter. I en omfattande Europeisk studie som omfattar många länder anges kemisk bekämpning fortfarande som det största hotet mot biologisk mångfald i jordbrukslandskapet (Geiger m.fl. 2010). En kraftig minskning av ortolansparvspopulationerna observerades i samband med att kvicksilverhaltiga betningsmedel började användas under 1950-talet (Otterlind & Lennerstedt 1964). Arten försvann från stora områden i södra Sverige under 1950- och 60-talen och återhämtade sig inte när förbudet mot kvicksilverbetat utsäde väl trädde i kraft. Sett till Europa som helhet så finns en koppling mellan nedgång och användande av kvicksilverbetat utsäde. I de länder, huvudsakligen i Östeuropa, där kvicksilverbetat utsäde inte användes skedde ingen nedgång bland ortolansparvar eller andra fröätande småfåglar (Dale 2009). I Finland användes kvicksilverbetat utsäde i mycket begränsad omfattning och förbjöds 1967. Ortolansparvarna i Finland ökade i antal fram till 1980-talet då populationen uppskattades till 150 000-200 000 par (Vepsäläinen m.fl. 2005). Predatorer Predationens effekt på ortolansparv är ett dåligt studerat område, men ökad predation av vuxna fåglar eller ägg/ungar är troligen inte en av huvudorsakerna till artens tillbakagång. Törnskator som häckar i betesmarker löper dubbelt så stor risk att få boet plundrat som de törnskator som häckar på hyggen (Söderström 1998) och liknande mönster finns sannolikt hos ortolansparv, göktyta och tornfalk som är andra jordbruksarter med starka populationer på hyggen. Övriga faktorer Ungfågelspridning kan vara en bra strategi för att öka den genetiska variationen så länge förekomsten är någorlunda tät och regelbunden. Med dagens utspridda förekomster av ortolansparv är risken dock stor att populationsstorleken passerat en 19

kritisk gräns som istället leder till svårigheter för hanarna att hitta en partner och populationen kan minska, trots att överlevnad och häckningsframgång hos de par som häckar kan vara förhållandevis god (Steifetten & Dale 2006). Eftersom arten finns i små koloniliknande ansamlingar så kan fragmentering av lämpliga biotoper ha bidragit till artens minskning. Områden med plats för flera revir (t.ex. mosaiklandskap med många åkerholmar) har blivit ovanliga och enstaka isolerade, men annars lämpliga revir, kan förbli obesatta. Jakt Ortolansparven är den enda långflyttande fältsparven i tempererade Europa och anses kunna bygga upp fettreserver snabbt inför höstflyttningen (viktigt för tropikflyttare), vilket varit välkänt inom gastronomin sedan långt tillbaka (Menz & Arlettaz 2011). I senare tid har jakten varit begränsad till Les Landes i sydvästra Frankrike. I början av 1990-talet uppskattades 50 000 ortolansparvar fångas årligen under höstflyttningen av ett tusental jägare i Les Landes i (Claessens 1992). Jakten sker med hjälp av lockfåglar och fällor agnade med hirs och havre, s.k. matoles (figur 11). Figur 11. Fångstbur, s.k. matole för ortolansparv. Komplett med lockfågel. Les Landes sept 2006. Svein Dale 20

Ortolansparvarna fångas levande och sätts därefter i speciella burar där de matas med havre och hirs för att snabbt bli feta. När de är tillräckligt feta avlivas de genom att vattnet de dricker byts ut mot Armagnac (Dale 2009). Via kontakter går det fortfarande att få ortolansparv serverad på vissa restauranger (Olivier Le Gall, i brev). Jakten är förbjuden sedan 1999, men fortgår tack vare myndigheternas goda minne med hänsyn till lokala traditioner (Olivier le Gall, i brev). Under 1990-talet uppskattades ca 15 000 (5-30 000) ortolansparvar fångas årligen av ca 400 jägare (Curutchet 1996). Olivier le Gall på LPO Aquitaine (Franska Fågelskyddsföreningen i regionen Aquitaine) menar (i brev) att jakten visserligen har minskat något sedan 90-talet men att den fortgår i stor omfattning. LPO Aquitaine har de senaste höstarna ägnat stor möda åt att uppmärksamma den illegala jakten på ortolansparv. Vilket bl.a. kan ses i videoklipp på Internet där ordförande för LPO i Frankrike Alain Bougrain-Dubourg släpper ortolansparvar fria från fällor. Det kan tilläggas att även andra arter fångas numera, till exempel bofink, steglits och rödhake (Olivier le Gall i brev). Les Landes är av allt att döma inte en plats där ortolansparvar stannar till för att äta upp sig inför flyttningen. Detta indikeras av att de fåglar som fångas har låga fettreserver (Dale 2009, Girardot m.fl. 2009). Vidare ses ortolansparv i Landes i princip uteslutande i närheten av fångstanordningarna. De största observerade flockarna består inte heller av mer än en handfull individer (Olivier le Gall, i brev). Hur stor är då betydelsen av jakten i Landes? Oro har rests under de senaste decennierna över jaktens påverkan på västra Europas ortolansparvar (se t.ex. Stolt 1996b, Claessens 1992). Det är entydigt så att ortolansparvar från minskande populationer i västra Europa fångas under jakten i Landes. Hur stor del av de förbiflyttande ortolansparvarna som fångas är dock omöjligt att kvantifiera. I studier av norska och centraleuropeiska ortolansparvspopulationer är andelen ortolansparvar som återkommer till häckplatserna förhållandevis hög (Steifetten & Dale 2006, Bruderer & Salewski 2009), vilket även stöds av en studie i Sverige (Berg 2008). Detta indikerar att jakten inte har en avgörande betydelse utan att de viktigaste orsakerna till ortolansparvens tillbakagång bör sökas här hemma. 21

Ortolansparven är dock numera så fåtalig i norra Europa att varje individ har betydelse och åtgärderna för att stoppa den illegala jakten bör intensifieras. Övervintring Miljöförändringar i övervintringsområdena pga. klimatförändringar eller mänsklig påverkan kan ha påverkat ortolansparvens populationsutveckling, men omfattningen av denna påverkan är idag helt okänd (Busche 2005, Vepsäläinen m.fl. 2005, 2007, Zwarts m.fl. 2009). Att vissa populationer i Medelhavsområdet har expanderat tyder också på att orsaken till artens tillbakagång finns i häckningsområdena, men detaljer om olika populationers övervintringsområden behövs (Menz & Arlettaz 2011). Aktuell utbredning och status Ortolansparvens häckningsområde sträcker sig från Iberiska halvön i väster till Altai-bergen i öster, från Bottenviken i norr till norra Algeriet och Kreta i söder (Cramp & Perrins 1994). I västra Europa, där goda data från utbredningen finns tillgängliga, är utbredningen numera kraftigt fragmenterad och lokal till följd av artens tillbakagång. I östra Europa och Asien är utbredningen till synes mer sammanhängande vilket kan bero på att detaljkunskapen är sämre. Givet att jordbrukslandskapet, artens huvudsakliga livsmiljö, är mer intensivt i västra Europa är det dock rimligt att anta att populationen är stabilare i östra Europa och Asien. Finland Enligt Finlands tredje häckfågelatlas, som rör perioden 2006-2010, har utbredningen i Finland minskat drastiskt jämfört med perioden 1974-1989. Arten återfinns numera främst i jordbruksbygder i södra och västra Finland, från att tidigare ha varit allmänt spridd även inåt landet (Valkama m.fl. 2011). Beståndet uppgår enligt samma källa numera till ca 20-30 000 par. I slutet av 1980-talet beräknades stammen uppgå till mellan 150 000 200 000 par (Väisänen m.fl. 1998). Norge I Norge är kunskapen om ortolansparvens ekologi god som en följd av omfattande vetenskapliga undersökningar och ett åtgärdsprogram är framtaget (Direktoratet for 22

naturforvaltning 2009). Det historiska underlaget är svagt men Dale (2009) anger att det kan ha funnits 10 000 par under första halvan av 1900-talet då arten förekom tämligen allmänt på jordbruksmark i södra Norge. En mycket kraftig tillbakagång i det norska beståndet skedde 1950-1990. Orsakerna till tillbakagången anses vara en kombination av orsaker där kvicksilverbetat utsäde förekom under 1960- och 70- talet samtidigt som nyodlingar och bränning av åkermark minskade. Idag är beståndet ca 100 par och koncentrerat till Hedmark fylke (län) som gränsar mot Värmland. Sverige I Ottosson m.fl. (2012) bedöms antalet par ortolansparv i Sverige till 6300 vilket följer uppskattningen som gjordes i Ottvall m.fl. (2008a). I boken görs följande uppskattningar av tätheter i Sveriges län (tabell 1). Län Antal % intervall BD 1400 22 900-1900 AC 2800 44 2000-3600 Y 800 13 500-1100 Z 200 3 150-250 X 500 8 400-600 W 150 2 100-200 S 15 <1 10-20 U 100 3 50-150 T 150 2 100-200 C 100 2 50-150 AB 25 <1 15-35 D 20 <1 15-25 I 0 0 0 E 10 <1 5-15 O 0 0 0 F 0 0 0 G 0 0 0 H 0 0 0 N 0 0 0 K 0 0 0 M 0 0 0 SUMMA 6270 4295-8245 Tabell 1. Antal par ortolansparv i Sveriges län enligt Ottosson m.fl. (2012). 23

Europa Trender och populationsstorlek för ortolansparv i Europa finns beskrivet i ett faktablad från Birdlife International (2004) varifrån figur 12 är hämtad. Kartan visar kraftiga nedgångar i västra Europa medan populationerna i östra Europa, i synnerhet Ryssland och Turkiet, anses stora och stabila. I Turkiet anges 3-10 miljoner par häcka vilket är väldigt mycket i relation till det sammanlagda beståndet i grannländerna Grekland och Bulgarien som anges till max 100 000 par. Ett visst tvivel rörande uppskattningen för i synnerhet Turkiet är befogad. Figur 12. Trender och populationsstorlekar i Europa. Nedåtriktade pilar anger minskande populationer, staplar anger stabila populationer. Betydelsen av fyllda och ofyllda staplar framgår inte av originalkällan (Birdlife international). Aktuell hotsituation I och med att populationerna i Ryssland och Turkiet uppges vara så enorma och stabila finner Birdlife International inte skäl till att anse att ortolansparven behöver rödlistas utan klassar arten som LC (Least Concern). I Sverige är ortolansparven klassad som Sårbar (VU) medan den i Norge respektive Finland är klassad som Akut hotad (CR) och Starkt Hotad (EN). 24

Populationsutvecklingen i Mälarlandskapen Uppland Ortolansparven har rönt stort intresse i Uppland sedan lång tid med studier av Bengt-Olov Stolt (t.ex. 1994), Johan Stenlund (1985), Kjell Eriksson (1993) Åke Berg (2006), Peter Schmidt (2010) med flera. Kunskapen om artens förekomst i landskapet får betecknas som särskilt god. I landskapet Uppland har utbredningen likt övriga Sverige alltid varit lokal. Förekomsterna har varit knutna till jordbruksmark med talrika åkerholmar samt åssystemen där husbehovsgrustäkter varit talrika. Arten har så vitt känt inte förekommit på hyggen eller torvtäkter i Uppland. Som mest bedömdes upp till 1300 par finnas i landskapet i början av 1980-talet (Stenlund 1985). Redan i början av 1990-talet befarades dock att stammen minskat till mindre än 500 par (Amcoff m.fl. 1992). Efter en tillfällig stabilisering runt millennieskiftet har minskningen fortsatt. De senaste fem åren har stora ansträngningar gjorts för att kartlägga det kvarvarande beståndet (Wärnbäck & Malmaeus 2007, Schmidt 2010). I dagsläget bedöms antalet vara under 100 revirhävdande hannar i Uppland (Schmidt 2010) och de senaste fem åren rapporteras ca 60 revirhävdande hannar. I boken Fåglarna i Sverige antal och förekomst (Ottosson m.fl. 2012) bedöms 120 par finnas i landskapet Uppland. Klassiska starka fästen för arten i Uppland har varit jordbruksmark runt Tämnaren, Angarn, norr om Uppsala, norr om Enköping samt runt Mälaren. Förekomsten vid Mälaren var särskilt stark runt trakterna av Örsundsbro - Balingsta. Idag är det bara området nord och nordväst om Enköping som har en någorlunda stabil stam av ortolansparv. Vid Tämnaren rapporterades ännu 12 sjungande hannar 2002. I området Balingsta-Örsundsbro mellan Enköping och Uppsala räknades 44-47 sj. hannar 1996-97. År 2002 påträffades blott en hane i detta område (Berg 2006). Förekomsterna vid Tämnaren och Mälaren är idag helt borta och vid Angarn och Uppsala finns numera blott enstaka hannar. Västmanland Under mitten av 1980-talet rapporterades som mest drygt 140 sjungande hannar i Västmanland (Hegedüs 2010). En uppskattning av antalet par i mitten av 1990-talet uppgick till ca 500 par (Stolt 1997). Antalet har därefter minskat. En riktad inventering under 2010 resulterade i att 36 sj. hannar konstaterades med främsta 25

förekomsterna runt Kungsör och öster om Västerås. (Hegedüs 2010). I Ottosson m.fl. (2012) bedöms antalet revir i landskapet Västmanland till 150. Biotopen har varit densamma som i Uppland, d.v.s. jordbruksmark med åkerholmar och husbehovsgrustäkter. Starka fästen i Västmanland har varit östra och södra delen. Engsö har varit ett starkt fäste med exempelvis 13 sj. hannar 1972 och 12 sj. hannar 1983 (Artportalen). Området mellan Kungsör och Köping är ett annat starkt fäste och under sommaren 2012 påträffades minst 20 hannar i detta område och det kan finnas betydligt fler (Rhönnstad, i brev.). Södermanland I mitten av 1970-talet bedömdes Södermanlands län hysa 50 par (Ottosson m.fl. 2012). En bedömning som stod sig även i mitten av 90-talet (Stolt 1997). Under perioden 2005-2012 är Sofiebergsåsen i Kjula församling, Eskilstuna kommun, den enda lokal där fler än 2 hannar sjungit enligt rapporter i Artportalen. Idag bedöms ca 20 par finnas i Södermanland (Ottosson m.fl. 2012). Ortolansparvens starka fästen har varit åsmiljöer i jordbrukslandskapet, i huvudsak norr om E20. Sammanfattande beskrivning av ortolansparvens status i de berörda Natura2000-områdena. Ortolansparven har försvunnit som häckfågel från samtliga Natura2000-områden i det som betecknas som Mälarens Inre Skärgård. Faktum är att det inte finns skäl att ens misstänka häckning i något av Natura2000-områdena sedan millennieskiftet. Från Fullerö finns en observation av en sjungande hane under 14 dagar i slutet av maj början av juni 2010 och som är de enda observationen av en ortolansparv som stannat längre än några dagar på lokalen. De ortolansparvar som finns kvar i Mälardalen idag finns på någon eller några mils avstånd från Mälaren. Med tanke på artens negativa utveckling de senaste decennierna är hoppet litet att få tillbaka den till de berörda Natura2000-områdena. De föreslagna åtgärderna gynnar dock en rad andra fågelarter. Det är svårt att ge entydiga svar på varför ortolansparven försvunnit från de Mälarnära områdena liksom från övriga delar av södra Sveriges jordbrukslandskap. Den främsta orsaken som brukar anföras är den allmänna intensifieringen och 26

kanske i synnerhet homogeniseringen i jordbruket som ägt rum sedan 1980-talet. Jordbrukets intensifiering och homogenisering har påverkat ortolansparven genom att svårbrukade skiften, antingen med många åkerholmar eller stor flikighet, har slutat att odlas med spannmål och ligger i långliggande vallar eller har planterats med skog. Detta parallellt med att antalet betande djur har minskat i synnerhet vår del av landet. Vidare så har många av ortolansparvens boplatser, solbelysta och kanske tidvis betade åkerholmar, växt igen och blivit odugliga som boplatser. Den försämrade häckningsmiljön har av allt att döma medfört att ungfågelproduktionen blivit alltför låg för att kunna vidmakthålla livskraftiga populationer. Det skall medges att goda studier på ungfågelproduktionen i Sverige dock saknas och att jakt och förändringar i övervintringsområdena också har stort inflytande (Menz & Arlettaz 2011). Det upprepas ofta fågelskådare emellan hur svårt det är att förstå varför lokaler som ser bra ut för ortolansparv står tomma eller har övergivits (se t.ex. Stolt 1994 och Eriksson 1993). En möjlig förklaring kan vara att försämringen av häckningsmiljön, läs igenväxning, sker gradvis och kan vara svår att uppfatta för ögat. Ett exempel på hur igenväxning uppenbarligen försämrat en ortolansparvsmiljö hämtas från åssystemet N Uppsala, se bild. Figur 13. Husbehovstäkt öster om St Vallskog, N Uppsala, 1994-05-30. Upp till 3 hanar årligen under tidigt 1990-tal. Bengt-Olov Stolt 27

Figur 14. Samma husbehovstäkt 2011-10-11. Nu igenväxt. Petter Haldén Att spekulera i orsaken till ortolansparvens försvinnande från de berörda naturreservaten är mycket svårt och görs därför inte. För detta skulle det krävas en noggrann genomgång med respektive markägare där denne redogör för förändringar i skötseln av jord- och skogsbruk under de senaste decennierna. Det som kan göras är att skapa bästa möjliga förutsättningar för att ortolansparven i händelse av en återetablering lyckas med att få en hög andel ungar på vingarna. 28

ÅTGÄRDER I avsnittet nedan presenteras ett flertal åtgärder som bedöms effektiva för att skapa goda häckningsmiljöer för ortolansparv. De åtgärder som anses särskilt lämpliga har i detalj beskrivits under föreslagna åtgärder för respektive Natura2000-område. Vägledande för åtgärderna är att de skall vara så attraktiva som möjligt för markägare att genomföra. Möjligheten för lantbrukaren att erhålla ersättning för utförda åtgärder är central. Stor kraft är därför ägnad åt att beskriva hur nuvarande och eventuellt kommande miljöersättningar inom landsbygdsprogrammet bör användas för att gynna ortolansparv. En komplicerande faktor i sammanhanget är att Länsstyrelsen i Västmanland, där de flesta objekten finns, har valt att inte göra miljöersättningarna för Fågelåker och Mångfaldsträda sökbara för länets lantbrukare. Förhoppningsvis kommer detta att ändras. Åtgärderna är vidare konstruerade så att de inte skall kollidera med tvärvillkoren, d.v.s. möjligheterna för lantbrukare att få ersättning från landsbygdsprogrammet. Åtgärder som kräver dispens eller innebär sämre/mer komplicerade möjligheter till ersättning har därmed fått lägre prioritet. Uppsökande rådgivning till markägare är centralt för att de i åtgärdsplanen föreslagna åtgärderna för att gynna ortolansparv skall kunna genomföras. Den högst prioriterade åtgärden är att skapa födosöksområden med kort och/eller gles vegetation som innehåller rikligt med föda i form av frön och evertebrater. Frön, som t.ex. spannmål, är viktigt tidigt på säsongen när de återkommer från övervintringen samt i augusti inför höstflyttningen. Evertebrater är framförallt viktigt som mat åt ungarna, d.v.s. under juni-juli. I andra hand föreslås åtgärder för att förbättra boplatser och sångplatser. Berörda markägare i de prioriterade Natura2000-områdena identifieras genom att samköra länsstyrelsens blockdatabaser med fynduppgifter i Artportalen. De kontaktas därefter för att få rådgivning om hur de kan anpassa skötseln för ortolansparv och vilka möjligheter till ersättning som finns, bl.a. via 29

Landsbygdsprogrammet. Stor ödmjukhet inför lantbrukarens vilja och önskemål bör visas. För att ytterligare stimulera lantbrukare till att utföra åtgärder kan extra medel behöva tillföras. Detta gäller i synnerhet för extrainsatser som t.ex. harvning. Med dessa markägare gör man upp femårsplaner över åtgärder som skall utföras. Uppföljning av utförda åtgärder görs under perioden. Födosöksområden Här föreslås flera olika sätt att skapa goda födosöksområden för ortolansparv på jordbruksmark. Alla är inte lämpliga för alla markägare att genomföra men genom dialog med rådgivare/konsult bör det kunna gå att hitta åtgärder som passar. Osådda områden i vårsäd ortolansparvsrutor Fält med osådda områden anläggs efter särskild överenskommelse med lantbrukaren/markägaren. Osådda områden skapas antingen som rutor, liknande lärkrutor eller som osådda stråk i fältkanter och runt åkerholmar. Brukare/markägaren måste få ersättning som gör att det känns motiverat att utföra åtgärderna. Sånglärkerutor används t.ex. inom miljöstödssystemet i England men är inte ersättningsberättigade i Sverige. Två till sex meter breda remsor med bar jord mellan huvudgrödan och fältkanten ingår i det engelska landsbygdsprogrammet för att gynna hotade åkerogräs (Natural England 2010). Samma åtgärd (figur 14) rekommenderas även i Danmark för att gynna sånglärka, rapphöna och fälthare (Økologisk Landsforening 2011). 30

Figur 15. Osådda remsor (barjordstriber) i fältkant för att gynna fältvilt. Marie-Louise Simonsen, Økologisk landsforening. Fält i närheten av kända ortolanförekomster prioriteras. Inom 1 km från dessa bör osådda områden göras i så många fält som möjligt. Ju närmare reviret/kända sångplatser desto bättre. Det är viktigt att åtgärderna anpassas efter markägarens intresse och möjligheter. Vårsäd är att föredra framför höstsäd eftersom ortolansparvar verkar dras till osådda områden på våren. Åtgärder bör göras i alla fält som är under plog, d.v.s. spannmål, oljeväxter och trindsäd. Där förekomster i potatis eller andra öppna grödor finns är osådda områden inte heller aktuellt. Dessa grödor kan däremot användas som boplats och är då mycket känsliga för radhackning. Lokalt kan potatis vara mycket betydelsefullt, t.ex. i Kvismareområdet. Genomförande Vårsäd. Runt åkerholmar och andra småbiotoper som kan tjäna som boplats/sångplats lämnas 4-10 m breda osådda remsor (se bild). Remsorna kan kompletteras med ortolansparvsrutor i fält genom att såmaskinen stängs av 4-8 m, beroende på såmaskinens bredd. (i allmänhet 3-6 m breda). Anlägg ca två ortolansparvsrutor/ha åkermark. Rekommenderad storlek på rutorna är minst 25m 2. Totalt bör minst 50 m 2 /ha lämnas osått, gärna 100 m 2 /ha (fältkanter, åkerholmar och rutor totalt). Havre är prioriterad gröda, använd helst icke-kemiskt betat utsäde, gärna av högfettsorten Matilda. 31

Figur 16. Osådda ytor i vårsäd och runt åkerholmar. Rönna, Härnevi, Upl juni 2011. Petter Haldén Höstsäd. Om höstsäd skall sås intill kända ortolanrevir bör osådda områden lämnas som i vårsäd. Utsädet är av mindre betydelse i höstsäd. Råg är en föredragen gröda framför höstvete. Ett viktigt påpekande är att för att få ta del av miljöersättning för ekologisk odling så får osådda områden större än 100 m 2 /ha inte förekomma. Detta med hänsyn till att det skall finnas en gröda etablerat på skiftet och för att begränsa risken för växtnäringsläckage. För konventionell odling är detta dock inget bekymmer eftersom det sedan några år inte är obligatoriskt att etablera en gröda på skifte som man ansöker om gårdsstöd för. Det innebär att det i dagsläget är tillåtet med s.k. svartträda på åkermark som man får gårdsstöd för. Mer om det nedan under Svartträda. Incitament för lantbrukare: Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) driver ett projekt där de säljer lärkrutor till allmänheten för 50 kr/st. Lärkrutorna är anlagda i konventionellt höstvete i slättlandskap och är ca 25 m 2 stora, i allmänhet är två rutor per hektar anlagda. Ersättningen per kvadratmeter uppgår därmed till ca 2 kr/ruta beroende på rutornas storlek. Av dessa 50 kr/ruta får lantbrukaren 40 kr och SOF 10 kr till administration. Ersättningen är baserad på skördeförlust och merarbete för lantbrukaren. Förslaget för ortolanrutor och andra osådda områden är en ersättning om 2 kr/m 2 osådd mark. 32

Inom bondekåren finns uppfattningen att det ser slarvigt ut med såmistor i fält och det kan man förstå. En del brukare är därför motvilliga att anlägga lärkrutor. Genom att sätta upp skyltar vid skiften med ortolansparvsrutor längs vägar kan detta motstånd troligen delvis övervinnas. Inför beslutsprocessen för det nya landsbygdsprogrammet som sjösätts 2014 har det föreslagits att lärkrutor skall vara en separat miljöersättning eller ingå i ett paket kallat Mångfaldsåtgärder tillsammans med andra åtgärder. Tidigare försök att inkorporera lärkrutor som miljöersättning i Sverige har dock misslyckats. Viktigt Anlägg 100m 2 /ha osådda ytor i vårsäd runt åkerholmar, fältkanter och i fält intill kända förekomster av ortolansparv. Undvik osådda områden mot diken med erosionsrisk. Uppmuntra särskilt odling av och åtgärder i havre. Ersätt lantbrukaren med 2kr/m2 osådd yta. Osådda ytor i höstsäd är av lägre prioritet. Uppmuntra sprut- och gödningsfria kantzoner. Sparad stubb Efter skörd är det bra om stubben lämnas obearbetad i minst 14 dagar efter skörd för att möjliggöra födosök i stubben (spillsäd). Mångfaldsträda Mångfaldsträda är en miljöersättning i Utvald Miljö inom landsbygdsprogrammet som kan komma att bli viktig som biotop för ortolansparven. Mångfaldsträda går att ansöka om i Uppsala, Stockholm och Södermanlands län. 33