Urskogens räddare En film av Boris Ersson En film om några människor som har arbetat idellt i 20 år och lyckats rädda mer än 100 gammelskogar i norra Sverige. En film om människor som kämpar för att rädda tropiska regnskogar med världens rikaste mångfald av växter och djur. Och en resa till min egen barndom i skogen vid sjön Amungen i Dalarna, till livet i fäbodar och skogskojor i ett Sverige som nästan är borta.
Mats berättar: - Jag hade läst om de stora nationalparkerna i Norrbotten: Sarek, Padjelanta och Muddus. Visst var det fin natur där. Men när jag vandrade i skogarna runt Vuollerim och Jokkmokk hittade jag helt okända gammelskogar med unika sällsynta arter. Man brukar dela in gammelskog i urskog och naturskog, där en urskog nästan helt saknar spår från människan. Jag blev förtvivlad när jag såg att de här skogarna avverkades i snabb takt. När jag berättade det här möttes jag av förvåning och misstro. Tillsammans med några vänner bildade jag en skogsgrupp som vi kallade Steget Före, och så började vi inventera skogarna. Sverige har skrivit under internationella avtal med EU och FN om att skydda den här sortens natur. Eftersom forskare och myndigheter hade missat de här skogarna kallade jag dem för Det glömda landet. Morgon i skogen Tidig morgon i en urskog nära Jokkmokk i norra Sverige. Solljuset strilar ner mellan träden. Nornan, en av Sveriges vackraste orkidéer, blommar vid en bäck. Vi ser skogsfåglar, svampar, en mångfald av liv. Så börjar snön falla. Skogen blir stilla och vit. En grupp samer flyttar med en renhjord över fjällen ner mot vinterbeteslandet i skogen. Så hörs ett kraftigt buller. En stor skogsmaskin tuggar sig fram. Träden faller i snabb takt, stammarna kapas och kvistarna sprutar. En regnskur smattrar i det gröna lövverket i Amazonas regnskog i Ecuador. En kolibri svävar med fladdrande vingar och suger nektar ur en blomma. Några indianer är ute med kanoter och fiskar i en flod. Längre bort i skogen borrar ett oljebolag efter olja. Plötsligt brister en ledning och svart olja sprutar ut i floden och förvandlar det klara vattnet till en kletig sörja. Att skapa skogen tog tusentals år för naturen. Att ödelägga den tar några dagar för människan. Livet är hotat Enligt FN är de två allvarligaste miljöproblemen på jorden i dag klimatförändringarna.och utarmningen av den biologiska mångfalden hos jordens växt- och djurliv. I dag finns bara hälften av de ursprungliga tropiska regnskogarna kvar i Asien, Afrika och Latin-amerika. För tusen år sedan täcktes en stor del av Europa norr om alperna av väldiga urskogar. I dag är nästan alla dessa skogar borta. Europa är den världsdel på jorden som har bevarat minst av sina ursprungliga skogar. Huvudpersonerna i filmen Filmens huvudperson är skogen. Några människor kommer att bära filmens svenska del mer än andra: Mats Karström, Sonja Kouljok och Bo Mossberg. Från den svenska urskogen i Norrbotten gör vi en resa till några av världens finaste tropiska regnskogar i Latinamerika, Indien och Stilla havet. Där möter vi människor som kämpar för regnskogarnas överlevnad. Andra människor som jag har mött under mer än 20 års filmande i liknande miljöer kommer in i handlingen för att fördjupa berättelsen. Steget Före i Det glömda landet Flera av Europas finaste gammelskogar finns i nordligaste Sverige, och har varit okända tills ganska nyligen. De hittades av en fantastisk slump: En ung lärare råkade flytta upp till Norrbotten från Stockholm. Redan som ung pojke var Mats Karström en ivrig fågelskådare och botaniker. När han kom till Jokkmokks kommun för drygt 20 år sedan för att arbeta som lärare började han vandra i skogarna för att bekanta sig med sina nya hemtrakter. Varje art bär på en berättelse Boris: - 1985 publicerades min bok Skogen i våra hjärtan. Boken byggde på ett forskningsprojekt vid Luleå universitet där jag deltog som journalist, och ett stort antal radioprogram om skogs- och miljöfrågor som jag hade gjort som producent vid Sveriges Radio. När jag hörde talas om Mats Karström började jag filma hans arbete. Filmen som fick namnet Steget Före i Det glömda landet visades i SVT 1991. I en scen stannade Mats vid en trädstam och skrapade försiktigt bort lite is och snö från barken tills en grågrön lav syntes. Mats berättade: - Det här är lunglav. Den visar att skogen just här har en mycket gammal historia av orördhet. När jag ser en blomma eller en svamp på ett visst ställe brukar jag fråga: Varför växer just du här? Vad är det som är speciellt med den här platsen? Varje art bär på en berättelse. Så här beskrivs metoden på Steget Föres hemsida: Metoden går i korthet ut på att söka rödlistade arter och signalarter av djur, växter, svampar och lavar. Flertalet av dessa arter är hotade på grund av skogsbruket. Hittar man någon av dem kan man misstänka att skogen är skyddsvärd och att det är värt att söka efter ännu mer hotade arter. Arten ges en poäng, baserad på ArtDatabankens hotkriterier. Efter att skogen är inventerad efter dylika arter har skogen fått florapoäng. Då har man ett mått på hur
Steget Före - metoden opåverkad skogen är och därmed hur skyddsvärd den är. Förutom att metoden är ett vetenskapligt sätt att värdera en skog är den mycket enkel att lära sig. Tio år efter den första filmen gjorde jag en ny film om Steget Före. I slutet av filmen höll Mats Karström upp en tjock bunt med urskogsinventeringar, och sa: - Här finns 105 urskogar som vi har inventerat. Här är resultatet av tusentals timmar ideellt arbete. Nu är det upp till ansvariga myndigheter och skogsbolag att ta sitt ansvar och skydda skogarna! I dag, ytterligare tio år senare, har de flesta av de 105 skogarna fått varaktigt skydd. Det är en fantastisk framgång. Med den här filmen vill jag knyta ihop berättelsen och göra en ganska hoppfull film om ett av vår tids allvarligaste problem: hotet mot jordens urskogar och den biologiska mångfalden. Stora naturvårdspriset 2009 Vid en ceremoni på Lanbruksuniversitetet i Uppsala våren 2009 fick Mats Karström ArtDatabankens stora naturvårdspris. Så här löd prismotiveringen: Mats Karström har med sin förmåga att kombinera fakta och brinnande engagemang i samtal med bland annat markägare bidragit till att rädda ett betydande antal gammelskogar och dess flora och fauna, till glädje för framtida generationer. Genom att utveckla inventeringsmetodiken Steget före har han lyft fram de mer okända växterna och djuren och visat hur vissa arter signalerar lång skoglig kontinuitet och höga naturvärden. Metodiken har inte bara använts framgångsrikt av skogsgruppen i Jokkmokks kommun utan många andra människor runt om i Sverige och våra grannländer har inspirerats att följa efter till gagn för många känsliga arter. - När jag fick beskedet i telefon av ArtDatabankens chef blev jag yr i huvudet och var nära att svimma, berättar Mats. Sen åkte jag ut till min fågelmatning vid Porsitjärn. För första gången var lavskrikorna framme. Jag satt där med fåglarna mitt i skogen och kände mej väldigt lycklig. Ett annat av mina största ögonblick var när vi hittade en tidigare okänd insekt när vi försökte skydda en unik skog på en plats som heter Kaltisbäcken. Det är en vedgallmygga som kommer att få det vetenskapliga namnet Campylomyza stegetfore. Att Steget Föres namn finns med i det system som Linné skapade för att beskriva och systematisera naturen, det är stort. Apotekare, renskötarhustru och svampexpert Mats Karströms närmaste medarbetare i Steget Före heter Sonja Kouljok och tillhör en samefamilj i Jokkmokk. Sonja berättar: - I vår sameby ser vi hur hårt skogsbruket drabbar våra renbetesmarker. När Mats Karström kom med sina kunskaper gick jag direkt med i Steget Före. Sedan dess kämpar vi tillsammans. Just nu är jag glad för jag har fått ett skogsbolag att bevara en bit av en tallskog där jag har hittat mer än 20 rödlistade arter. Under de 20 år som jag har följt Steget Före har jag flera gånger filmat Mats och Sonja tillsammans ute i skogarna. Det har varit fina stunder då de har hittat unika växter som har bidragit till att rädda en skog. Men flera gånger har det varit sorgliga ögonblick. I en filmscen från 1998 jojkade Sonjas man Apmut Ivar Kuoljok en sorgejojk i en fjälldal nära Vuojat i Pärlälvens dalgång väster om Jokkmokk där den gamla tallskogen just hade blivit avverkad. När Mats räknade årsringarna på stubben där Apmut Ivar satt och jojkade konstaterade han att den var mer än 500 år gammal. Tallen hade börjat växa i slutet av 1400-talet, innan Gustaf Wasa föddes. Mannen som har målat alla växter i Norden I ett skogsområde i Upplands Väsby utanför Stockholm sitter en man i 75-årsåldern med ett akvarellblock i knät. Han fuktar en pensel och målar av en svamp som växer i gräset vid hans fötter. Bo Mossbergs bilder finns i många böcker, bland annat i den stora Nordiska Floran med mer än 3200 illustrationer. Floran tog 15 år att göra med resor i hela Norden och tusentals timmar vid akvarellblocket. Å 2003 tilldelades Bo Mossberg ArtDatabankens Naturvårdspris. Så här löd prismotiveringen: För en helt unik gärning som konstnär och folkbildare. Hans illustrationer har betytt oerhört mycket för botanik- och naturvårdsintresset i Sverige. De har stimulerat många människor såväl till naturstudier som till praktiska bevarandeinsatser. Han är Nordens främste botaniska illustratör och av världsklass, med en enastående uthållighet och vetenskaplig noggrannhet. Med klassisk teknik och stark känsla för färg och form uppnår han ett resultat av yppersta kvalitet. Bo Mossberg arbetar nu med en ny upplaga av boken Svampar i naturen som först kom ut 1985. Som sakkunnig har han valt Mats Karström. Boken utökas med drygt 100 nya svampar. Deras samarbete har redan fått resultat: Mats har upptäckt så många sällsynta arter i skogen i Upplands Väsby att man diskuterar att bilda ett skogsreservat där.
I barndomens skog - och vargarnas Det sjunger i skogen Jag åker skidor tillsammans med vargforskaren Åke Aronsson i skogen vid stranden av sjön Amungen i Dalarna. Just här i en liten skogsarbetarkoja bodde min farmor och farfar under några år på 50-talet. De högg i skogen åt ett skogsbolag och jagade och fiskade för att få mat på bordet. Mina första barndomsminnen är djupt sammankopplade med skogen och med farmor Greta och farfar August. Nu är jag tillbaka. Men jag känner inte igen mig. Stugan och båthuset är borta. Trollskogen är förvandlad till kalhyggen och ungskogar. Det är en underlig slump att Åke Aronsson och jag möts just här. En dag för mer än 20 år sedan filmade jag Åke när han inventerade skogen vid Sjaunjareservatet i Norrbotten. Vi tände en eld och stekte renkött, och Åke berättade medan jag filmade: - Skogen är inte bara träd. Skogen är så oerhört mycket mer. Den består av blommor och svampar och fåglar och björnar och älgar och insekter, och träd förståss. Skogen är summan av allt detta liv. Ett kalhygge där man planterar rader av granplantor är ingen skog. Det är en virkesplantage. För 10 år sedan flyttade Åke och hans familj till en by utanför Falun i Dalarna då Åke fick arbete som rovdjursforskare. När jag nyligen reste till Dalarna för att söka efter spåren efter min farmor och farfar tog jag kontakt med Åke. Det visade sig att han hade spårat en vargflock som har sitt revir vid Amungen just där farmor och farfar levde för 50 år sedan. När vi närmade oss de små byarna Bingsjö och Dalstuga sa Åke: - Berätta inte att jag arbetar med vargforskning. Då kommer vi inte att bli bjudna på kaffe. - Varför det? frågade jag. - Det finns så mycket hat i vargfrågan. Jag har fått sönderskurna bildäck, hotfulla telefonsamtal, ilskna brev och mail. Jag höll tyst om vargforskningen, och vi fick kaffe. En gammal man som kom gående med en hund på vägen i Dalstuga blev glad när jag nämnde farmor och farfar. - Är du barnbarn till Skans-Greta! - Kände du farmor och farfar? frågade jag. - Tacka för det! Jag hälsade ofta på i deras koja. August hade en apparat uppe i skogen där han kokade brännvin. Det var många som brukade hälsa på där. På den tiden var det liv i skogen och det bodde folk i varenda stuga. Nu kommer skogsmaskinerna och rakar rent hela berg på några veckor, och så åker dom sin väg. Stugorna blir sommarställen och på vintern bor det bara några pensionärer i byarna. Kom tillbaka till sommaren så kan vi ta en tur till udden där August och Greta bodde. Innan vi återvänder till Falun tänder vi eld ute på ett stort kalhygge och kokar kaffe. Åke berättar att han och hans fru på allvar funderar på att lämna Dalarna. - Vargfrågan spelar förståss in. Men mest är det för att det nästan inte finns någon riktig gammal äkta skog kvar här i Dalarna, säger Åke. Gammelskogen är förvandlad till en sönderstrasad produktionsskog med hyggen, planteringar och ungskogar. Jag blir bara ledsen när jag åker omkring i det här landskapet. Till hösten flyttar vi tillbaka till Gällivare. Jag längtar efter dom riktiga milsvida fjällskogarna i Norrbotten. 1978 spelade jag in en dokumentärfilm för TV2 som handlade om fäbodkulturen i Dalarna och Jämtland, och särskilt kulningen som kvinnorna i fäbodarna använt i århundraden för att locka på kreaturen. Filmen gjordes tillsammans med Svenskt visarkiv. I den nya filmen tänker jag återvända till någon av fäbodarna. Kanske sjunger det fortfarande i skogen, även om många av kvinnorna vi filmade för 32 år sedan är borta. Skogens egen sång består av en mångfald av ljud: Vindens sus i trädtopparna. En porlande bäck. Vinandet från en myggsvärm. Hoandet av en uggla. Hackspettens knackande. Det kuttrande orrspelet på våren. Ljuden och musiken kommer att vara viktiga för att ge en stark upplevelse av skogen. Skogen och urbefolkningarna Den västerländska synen på naturen och ekologin vilar på arvet efter Linné och Darwin. Bland urbefolkningarna ser man ofta naturen på ett annat sätt: som besjälad, full av andar, väsen och krafter som det gäller att hålla sig väl med. För många så kallade naturfolk är Moder Jord något mycket djupare än en symbolisk beskrivning av naturen. I omtanken om naturens mångfald möts våra kulturer. I filmen vill jag spegla en del av detta tänkande, och några spännande möten. Allt i naturen har liv och ande: Jag tror att vi i Indien kan tillföra en andlig dimension till din film om skogen, sa den indiske filmaren Jagdish Kulkarni till mig när vi besökte en tropisk regnskog med ett litet tempel vid ett vattendrag i skogen. Jagdish är min viktigaste medarbetare i Indien. Han gör natur- och miljöfilmer för The Open University och indisk TV i Nashik, en förstad på en miljon innevånare norr om Mumbai. (Bombay) En av hans prisbelönta filmer heter En liten film om vatten och handlar om vattnets kretslopp på jorden. Två blommor på Hawaii: På öarna i Stilla havet lärde jag mig att många växter och djur i naturen har samband med gudar, andar och väsen. På Hawaii
filmade jag en dans som handlade om Naupaka, en växt som finns i två varianter. Den ena växer vid havet och den andra uppe i bergen. Enligt myten älskade en prinsessa och en fattig pojke varandra. Men flickans familj förbjöd dem att leva tillsammans så pojken flydde upp i bergen medan flickan satt på stranden och sörjde. En gudinna förvandlade dem till blommor som var och en saknar hälften av kronbladen. Så lever de skilda tills de någon gång i framtiden kan förenas, och blomman bli hel. Livets dans på Bali: På Bali i Indonesien filmade jag en dans vid ett vattenfall mitt i regnskogen. Jag frågade den gamle dansmästaren om jag fick intervjua honom om deras syn på naturen. - Det kan jag inte förklara med ord, sa han. Gå till marknaden och köp några kartonger med stearinljus så ska jag visa dej. När jag kom tillbaka hjälptes vi åt att sätta upp ljusen i ett litet tempel på gården. På kvällen tände han ljusen och satte sig med korslagda ben i mitten. I filmkameran såg det ut som om han svävade i den svarta världsrymden, omgiven av stjärnor. Så började han dansa med armarna och överkroppen medan han sjöng om hur havet, jorden, luften, elden och skogarna skapades och hur allt i naturen är fyllt av liv och ande. Desmond Tutu: Låt oss bli gröna! År 1999 gjorde jag en film om det kommande millennieskiftet för TV i samarbete med Sydafrikas ärkebiskop Desmond Tutu. Jag reste runt jorden och bad människor berätta om sina förhoppningar inför framtiden. Så här berättade Desmond Tutu om sina tankar om miljön: Om vi tror på Gud måste vi tro på kärleken och livet. Att rädda regnskogen är bland det viktigaste vi kan göra för att skydda livets mångfald på den här planeten. Så låt oss bli som träden i regnskogen: Gröna! En del av det här kan kanske användas i den nya filmen. Researchresor och tidigare filmer Tack vare en utvecklingsinsats från Filmpool Nord har jag kunnat göra researchresor till Ecuador och Indien. Tidigare filmprojekt i Sydafrika, Indonesien, Samoa och Hawaii gör att jag har ett rikt material och kan göra jämförelser mellan urskogarna i norra Sverige och tropiska regnskogar. Några exempel: Samoa På 80-talet hotades en del av regnskogen på Samoa av avverkningar. Två hövdingar: Ulu och den kvinnliga hövdingen Moelagi gick i täten för att rädda regnskogen. Kampen blev lång och svår men ledde också till vänskap tvärs över jorden mellan samoanerna och den svenske biologen Thomas Elmquist, hans kollega från USA Paul Cox, och med en av huvudpersonerna i den här filmen: Mats Karström i Jokkmokk. 1997 besökte hövding Ulu från Samoa Jokkmokk för att delta i ett seminarium om urskogar. Ulu blev hedersgäst hos Steget Före, som skänkte en stor asp till honom i ett skogsområde som hotades av avverkning. Vid aspen överraskade Ulu alla med att skänka hela sin reskassa till en fond för att rädda skogen. Att en hövding från en fattig by i Stilla havet skänkte pengar för att rädda en urskog i Sverige väckte stor uppmärksamhet när min film Hövdingars möte för jordens urskogar visades i TV, och skogen blev räddad. Under en resa år 2000 till Samoa för att filma kampen för regnskogarna i Stilla havet följde Mats Karström med. I en ceremoni skänkte hövdingarådet i byn Tafua på Samoa ett jätteträd i en vulkankrater i regnskogen till Mats. Indien: Diktaren som räddade en hel dalgång En tiger vadar över en bäck och försvinner in i regnskogen i en dalgång i Kerala i södra Indien. Just den här skogen skulle ha blivit dränkt av ett vattenkraftsprojekt om inte en folkrörelse hade startat under ledning av den kvinnliga poeten Sugathakumari som är berömd i Indien för sin kamp för fattiga kvinnors rättigheter, och för regnskogen. Hennes dikt Ode till ett träd fick en väldig betydelse och blev en berömd sång i Indien. I dag är dalen nationalpark. Ecuador: En idianby i Amazonas Byn Sarayacu liggger vid floden Bobonaza i Amazonas. När ett oljebolag fick tillstånd av regeringen att borra efter olja i byns skog började en lång kamp. Hittills har indianerna hållit oljebolaget borta från byns marker. Längre norrut vid gränsen till Colombia har oljeindustrin åstadkommit en fruktansvärd miljöförstöring, och narkotika, alkoholism och prostitution sprider sig bland indianerna. Efter två dagar i kanot kommer jag till Sarayacu under min researchresa 2009. En äldre kvinna som heter Rebecca Gualinga gjorde stort intryck på mig. Hon är känd för sin keramik och för att varit ledande i kampen mot oljebolaget. Medan hon skördade bananer sjöng hon en sång på sitt eget språk quechua. Jag bad henne översätta texten till spanska. Då skrattade hon och viftade med sin machete i luften, och översatte några rader ur sången: Om oljebolaget kommer till vår skog förvandlar vi oss till den svarta jaguarens ande. Vi kommer att slita upp magarna på inkräktarna och äta deras inälvor!
En by i Anderna Efter tio timmars resa i ösregn på dåliga grusvägar kommer vi fram till Intag, en avlägsen dalgång högt uppe i Anderna. Vi besöker en småbonde och miljökämpe som heter Carlos Zorilla. I Ecuador har hans namn blivit ett begrepp i kampen för att rädda några av världens artrikaste så kallade molnskogar på hög höjd i Anderna. Ett stort gruvbolag från Kanada vill starta koppargruvor i området. Hittills har dalgångens fattiga bönder lyckats hålla gruvbolaget borta. Man lever på småskaligt jordbruk av majs, grönsaker och ekologiskt kaffe, slöjd och hantverk, och ekoturism där besökarna får se sällsynta orkidéer, fjärilar, kolobrier och andra arter i regnskogen. Räddningsflotten Till sist vill jag berätta om professor Luis Coloma vid Katolska universitetet i Ecuadors huvudstad Quito. Luis Coloma leder ett stort projekt som kallas Räddningsflotten. Han berättar själv: Ecuador är troligen världens rikaste land när det gäller biologisk mångfald. Samtidigt är vi det land som är hårdast drabbat av skogsskövling och artutrotning. Vi söker reda på utrotningshotade grodor och paddor, får dem att föröka sig i universitetets laboratorium och planterar ut dem i miljöer där de förhoppningsvis kan överleva. Här i Anderna ser vi redan hur FN:s mål att stoppa tempraturhöjningen till 2 grader redan har överskridigts. Vi tror oss se ett samband mellan klimatförändringen och grodornas utdöende. Vad skulle Linné ha sagt? Sommaren 1982 gjorde jag en radioserie i sju delar om Linnés lappländska resa 1732. Thomas Elmquist som då studerade biologi vid Umeå universitet följde mig som en nutida Linné och vi varvade reportage och korta teaterscener med uppläsningar ur Linnés dagbok. Sommaren 2008 återvände Thomas Elmquist och jag till några platser nära Vuollerim som Linné passerade på sin resa. Mats Karström hade följt Linné i spåren och hade bland annat hittat platsen där Linné vadade över en liten stenig bäck och kände doften av brakved, en buske med vita blommor. Vid vårt besök 276 år senare kände vi samma doft. Brakveden växte fortfarande vid bäcken! Senare under sin vandring klättrade Linné upp på berget vid Koskats några mil från Jokkmokk. Linné skrev: Min håg stod att komma i tid på fjällen i Lule lappmark, på det att jag där skulle få se Midnattsolen. Reste alltså lyckeligen genom natt och dag uppför Luleälven. En mil från Pajerim kom man till Koskatsvare berg helt högt, på vilket man såg uti fjällen, fast det låg ännu träffeligen långt borta. När jag skriver den här texten i maj 2010 får jag ett mail från Mats Karström: Förra veckan kalavverkade man skogen vid brakvedsbäcken och nu håller man på att hugga hela Koskatsberget där Linné såg fjällen för första gången. En unik naturoch kulturskatt är förstörd! Varför lyssnade ingen? Vad skulle Linné ha sagt? Ja, vad skulle Linné ha sagt? Jag frågade Thomas Elmquist, som svarade: - Ett viktigt syfte med Linnés resa var att kartlägga vilka naturresurser som fanns i norra Sverige. Samtidigt älskade Linné naturen och dess mångfald. Att se så många arter och hela ekosystem skadas och utplånas skulle säkert ha gjort honom förtvivlad. I dag är Thomas Elmquist en internationellt känd professor vid Resilience Center vid Stockholms universitet där han arbetar med forskning om hur vi människor ska kunna leva på jorden långsiktig utan att förstöra miljön. Han bedriver biologisk forskning bland annat på Samoa och Madagaskar. Ett viktigt ämne för honom de senaste åren har blivit den allt snabbare urbaniseringen: I dag lever mer än halva jordens befolkning i städer, och det får stora konsekvenser för klimatförändringarna och hoten mot den biologiska mångfalden. Skogens medicin En gång satt jag i en hydda på Samoa och såg hur den amerikanske forskaren Paul Cox samtalade med en medicinkvinna på samoanska om olika växter som används för att behandla sjukdomar. Jag frågade Paul om han som professor hade något att lära av en samoansk kvinna som inte har någon högre utbildning och inte talar engelska. - Jag ser henne som en kollega! När jag talar med henne talar jag med hennes mor, och hennes mormor som också var medicinkvinnor. Hos den här kvinnan finns tusenåriga kunskaper om skogens växter och hur man kan använda dem. Inom den västerländska medicinen känner vi bara till en bråkdel. Att hugga ner en regnskog är som att förstöra ett helt sjukhus med apotek och laboratorium, avskeda läkarna och ersätta tusentals läkemedel med en enda hylla med medicin. Att skövla regnskogarna är ett hot mot vår egen framtida kunskap! Paul Cox forskning har lett till upptäckter som förhoppningsvis kan resultera i läkemedel mot HIV och påvisa orsaker bakom neurologiska sjukdomar som ALS, Parkinson och Alzheimers sjukdom. En viktig del av hans forskning bygger på nära samarbete med medicinkvinnor på Samoa och andra naturfolk. Jag har filmat Paul Cox på Samoa och vid den botaniska trädgården National Tropical Botanical Garden på Hawaii där man räddar utrotningshotade växter på öarna i Stilla havet. Bland annat filmade jag hur två biologer hissades ner till några ytterst sällsynta växter i ett 100 meter högt klippstup där de pollinerade blommorna med pincett. Filmen Guardians of Eden (Paradisets väktare) används i undervisning på Hawaii. En del scener ur mitt material kommer troligen att användas i den nya filmen.
Rädda skogen - rädda världen Efter 20 år har Mats Karströms metod att inventera skogar blivit erkänd av både myndigheter och skogsbolag. Den största av de räddade skogarna är Jelka-Rimakåbbå, ett fyra kvadratmil stort landskap av fjällnära skog mellan Jokkmokk och Porjus. En annan framgång var när Jokkmokks kommun bestämde att skogen på Talvatisberget nära Jokkmokks samhälle ska skyddas från 2010. Mats Karströms elever på gymnasiet har inventerat skogen och hittat så stora naturvärden att skogen nu blir reservat. En av Mats Karströms elever sa så här när jag frågade henne vad arbetet med Talvatisskogen har betytt för henne: - Att vi har lyckats rädda skogen i Talvatis är stort. För mej känns det som att jag har gjort min lilla insats för att rädda världen. I den här filmen vill jag berätta om några av världens finaste skogar och människor som brinner för att rädda dem. Mitt i alla kriser vill jag göra en film som ger hopp om livet. Vad är det annars för mening med att leva? Läs förslaget som en inbjudan till samarbete. Boris Ersson. Frejagatan 15. 97437 Luleå Telefon: 0920-255258 eller 070-3587711 boris.ersson@gmail.com