FÖRSLAG TILL DJUROMSORGSPROGRAM FÖR SVENSK GRISUPPFÖDNING Förslaget till djuromsorgsprogram har tagits fram av en expertgrupp med bred och mångårig erfarenhet från svensk grisuppfödning. Målet är en ännu bättre djuromsorg för grisar med fokus på smågrisarnas överlevnad, suggans hållbarhet och en fortsatt låg användning av antibiotika. Utöver en noggrann kontroll av djurskyddslagstiftningen öppnar programmet för en individuell anpassning på den enskilda gården för att förbättra svagheter i dagens djuromsorg och för att uppnå en ökad djurvälfärd. Programmet har utvecklats av Svenska Pig och Sveriges Grisföretagare samt veterinärer på Svenska Djurhälsovården och Lundens Djurhälsovård. Arbetet har skett i samråd med Jordbruksverket och LRF. Initiativtagare och huvudman för djuromsorgsprogrammet är Sveriges Grisföretagare. Bakgrund Sverige har en av världens hårdaste djurskyddslagstiftningar och många duktiga djuruppfödare. Det har bäddat för en djuromsorg som det finns anledning att vara mycket stolt över. Grundläggande i den svenska lagstiftningen är att grisarna ska kunna utföra sina naturliga beteenden som bobyggnad och att ha strö att böka i. Svenska grisar har mer plats att röra sig på än grisarna i övriga EU. Ett uttryck för att svenska grisar mår bra är att de har knorren kvar, en högre tillväxt per dag och bättre foderutnyttjade jämfört med grisar i många andra länder. Användningen av antibiotika är också mycket liten; Sverige har den lägsta användningen i EU. I andra EU-länder används mellan 3-15 gånger mer antibiotika räknat per kilo levande vikt. Sverige har också, till följd av den låga antibiotikaanvändningen, en mycket låg förekomst av antibiotikaresistenta bakterier. Ett bra avelsarbete har också gjort att dagens grisar växer betydligt snabbare och suggorna föder fler smågrisar än för 25 år sedan då djurskyddslagen kom till. Svensk grisuppfödning är dock inte världsbäst på alla områden. Antalet överlevande smågrisar per sugga är exempelvis lägre än i flera andra länder och påfrestningen på suggorna höga. Djuromsorgsprogrammet har utvecklats för att förbättra välfärden och samtidigt säkra en i övrigt god djuromsorg för svenska grisar. Programmet innebär en vidareutveckling av den svenska djuromsorgen i svensk grisuppfödning med särskilt fokus på smågrisarnas överlevnad, suggornas hållbarhet och en fortsatt låg användning av antibiotika.
Programmet Arbetet med att utveckla kontrollprogrammet startade i september 2011 och har letts av personer med mångårig erfarenhet från grisuppfödning. I gruppen har representanter från Sveriges Grisföretagare och Svenska Pig ingått samt veterinärer på Svenska Djurhälsovården och Lundens Djurhälsovård. Arbetet har genomförts i samråd med Jordbruksverket och LRF. Programmet är nu klart att testas under praktiska förhållanden. En pilotstudie kommer att genomföras i 12 besättningar under ett år med start hösten 2013. Under testperioden kommer djurvälfärd och djurhälsa att löpande kontrolleras och dokumenteras i varje besättning av behörig djurhälsoveterinär. Kontrollerna görs var femte vecka. Särskilda checklistor har utarbetats för att säkra kvaliteten på insamlade data. Studien följs kontinuerligt av Jordbruksverket och resultaten kommer, när studien avslutats, att utvärderas av veterinärer från näringen och en expertgrupp utsedd av Jordbruksverket. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas suggornas, och smågrisarnas välbefinnande. Suggornas hull, antal levande födda och avvanda smågrisar samt tillväxt och läkemedelsanvändning är exempel på sådant som noga kommer att dokumenteras i studien. Pilotstudien kommer att redovisas under hösten 2014. Identifierade svagheter i dagens system och föreslagna åtgärder inom djuromsorgsprogrammet 1. Suggorna är hårt ansträngda efter avslutad digivning. Dagens suggor ger mer mjölk och smågrisarna växer snabbare än tidigare. Redan vid 4 veckors ålder väger de lika mycket som en 5 veckors gris vägde för 10-15 år sedan då nuvarande föreskrifter ändrades. Den sammanlagda vikten av smågrisarna i kullen kan till och med överstiga suggans vikt när avvänjningen sker. För den digivande suggan innebär detta en hård belastning med negativ hullutveckling och försämrad juverhälsa som följd. Samtidigt är det viktigt att de digivande smågrisarna uppnår tillräcklig vikt och mognad för att väl kunna klara av den omställning som avvänjningen innebär. Öppna för en sänkt avvänjningsålder. Därmed skapas möjligheter till anpassning av digivningsperioden för att kunna stärka suggans hållbarhet. Parallellt genomförs åtgärder för att öka smågrisens välbefinnande och för att stärka motståndskraften mot infektionssjukdomar: Grisarna flyttas till specialiserade utrymmen som är avskilda från de utrymmen där suggor hålls, i syfte att minimera överföring av sjukdomar till smågrisarna.
Nyss avvanda smågrisar ska utfodras med ett foder anpassat för avvänjningsgrisar och med tillgång till någon typ av mjölkprodukt. Grisarna ska utfodras minst tre gånger per dag. Stallavdelningen för nyligen avvanda smågrisar ska vara tvättad, desinficerad och upptorkad, hålla en rumstemperatur på minst +24 C samt ha en torr och dragfri yta för grisarna att ligga på. Grisar som ännu inte är mogna att avvänjas, ska kunna samlas i en egen grupp efter avvänjning så att de kan ges mjölkersättning eller möjlighet att få di av en amsugga. Under digivningsperiodens första vecka är det ett krav att smågrishörnan ska ha en temperatur på minst +30 C så att smågrisarna ges en bra start i livet. Vid utvärdering av programmet ska följande punkter särskilt kontrolleras: Grisarna ska äta smågrisfoder innan avvänjning. Avvänjningsgrisarna ska visa ett normalt liggbeteende och ligga sida vid sida på liggytan. Beteendeförändringar som buk- och flanksugning och överdrivet drickande ska inte förekomma. Strömedel ska finnas för grisarnas sysselsättning. Grisar vars hälsa och välbefinnande kan påverkas negativt vid avvänjningen tas om hand enligt besättningens åtgärdsprogram. Antibiotikaförbrukningen ska fortsatt vara på en låg nivå. 2. Antalet spädgrisar som överlever i svenska besättningar är lägre än i flera andra länder. Antalet överlevande spädgrisar är lägre i Sverige än i flera andra länder. Genom förbättrad avel ökar antalet levande födda grisar per kull. Med större kullar ökar risken för att suggan ligger ihjäl egna spädgrisar. Majoriteten av grisarna dör i samband med grisningen och under den första levnadsveckan. Det ökande problemet har också identifierats som ett prioriterat område i statens utredning om en ny djurskyddslag som avslutades 2011. För att skydda nyfödda grisar kan skyddsgrindar användas under en kortare period från påbörjad grisning fram till dess att spenordningen har upprättats mellan de diande grisarna. Det är viktigt att suggan får möjlighet att utöva sitt behov av bobyggnad innan grisning. Därför får skyddsgrinden användas först efter påbörjad grisning. Genom att tillåta användning av skyddsgrind under de första dygnen efter grisning skapas också möjligheten att montera en värmekälla bakom suggan så att avkylning av den nyfödda grisen förhindras varvid grisens chanser att överleva ökar. Nyttan av skyddsgrindar kommer närmare att studeras i pilotstudien. Parallellt införs följande krav för suggans och smågrisarnas välbefinnande: Strö för suggans sysselsättning två gånger per dag. Suggan tilldelas erforderlig mängd strö innan grisning för att utföra sitt naturliga bobyggnadsbeteende.
Vattennippeln i boxens fodertråg ska ge minst 3 liter per minut. Åtgärdsprogram ska finnas för att förhindra nedkylning av de nyfödda grisarna som till exempel värmelampa, bemanning och tillgång på strö bakom suggan. Skyddsgrindar får användas efter påbörjad grisning och under de närmaste dygnen. Strö ska finnas för suggans sysselsättning och välbefinnande. Förekomst av grisningsfeber dokumenteras. Åtgärdsprogrammet mot nedkylning av nyfödda grisar ska följas. 3. Många suggor belastas hårt av att vistas i grupp under brunst- och betäckningsperiod. Stress efter ägglossning kan leda till tidig fosterdöd. Många suggor är mycket aktiva under brunstperioden och hoppar på lägre rankade suggor som ofta är både mindre och ömtåligare. Dessa lågrankade och mindre suggor belastas ofta hårt i lösgående system med frakturer och höftledsluxationer som följd. Andelen suggor som till följd av detta slås ut är inte obetydlig. I EU direktivet tas hänsyn till att många suggor inte är lämpade att gå i grupp under betäckningsperioden. Forskning visar också att lugn och ro efter avslutad seminering är positivt för att en lyckad befruktning ska kunna ske. Stress efter ägglossning leder till en fördröjning av den tidiga embryonalutvecklingen vilket kan leda till tidig fosterdöd med omlöp som följd. I pilotstudien kommer system med foderliggbås som finns i ett fåtal besättningar i Sverige att studeras. Hypotesen är att om dominanta suggor en kortare tid mellan brunst och betäckning hålls i foderliggbås, kan de hindras från att skada lägre rankade suggor eller alternativt kan lägre rankade suggor skyddas genom att hållas i foderliggbåsen. Under hur lång tidsperiod detta kan ske ska närmare studeras i pilotprojektet. Åtgärden får inte leda till exempelvis en situation som påverkar djurens förmåga och förutsättningar att visa brunst. Genom att kunna hålla suggorna i semineringsbås kan djuromsorgen säkras genom att dominanta suggor förhindras att vålla frakturer och andra skador på lägre rankade brunstiga suggor. Genom åtgärden kan den ofrivilliga utslagningen av suggor efter avvänjning minskas, vilket är ett prioriterat mål. Möjlighet att individstyra fodertilldelningen och på så sätt säkra en god återhämtning hos suggorna ökar också. Samtidigt genomförs följande åtgärder för att säkerställa suggans välfärd: Suggan ska tilldelas strö minst två gånger per dag. Stallet ska vara värmeisolerat med möjlighet till tillskottsvärme för att säkerställa djurens termiska komfort och förhindra kondensproblem. Utrymmet för suggan ska vara rent, varmt och torrt. Suggor tilldelas ett speciellt digivningsfoder i grisningsavdelningen. Att suggorna har tillgång till strö.
Att semineringsbåsen har måtten 0,70 m bredd och 2,0 m längd. Att liggplatsen är torr och ren. Att indikationer på beteendeförändringar som rörtuggning inte förekommer. Fruktsamhetsmått som grisningsprocent och dagar mellan avvänjning och betäckning följs upp. Även antal levande födda grisar dokumenteras och följs. Uppstår störningar som kan härledas till systemet i form av exempelvis svaga eller uteblivna brunster eller påverkad hälsa, utformas en åtgärdsplan i samråd med veterinär. 4. Fortsatt möjlighet att hålla ihop grupper av jämngamla grisar måste säkras för att minska stress och infektionstryck och för att kunna behålla en låg användning av antibiotika. Att antalet födda och överlevande smågrisar ökar aktualiserar frågan om hur vi ska kunna upprätthålla en låg stressnivå och ett lågt infektionstryck i befintliga tillväxtoch slaktgrisstallar. Att kunna hålla ihop grupper med jämngamla grisar genom hela uppfödningen och att så långt möjligt begränsa att olika grupper blandas är en önskvärd åtgärd som, när kullarna blir större och antalet överlevande spädgrisar blir fler, kan kollidera med de svenska föreskrifternas krav på utrymme. Dagens svenska ytkrav per gris är generösa vid en jämförelse med EUs direktiv. En gris har i Sverige närmare 30 procent större boxyta till sitt förfogande i genomsnitt. Det borde alltså gå att förena kravet på att hålla ihop grupper med jämngamla grisar och att samtidigt upprätthålla väl tilltagna golvytor i svenska tillväxt- och slaktgrisstallar. Öppna för en anpassad beläggning i befintliga boxar jämfört med dagens nivå i syfte att kunna hålla ihop syskongrupper och grisar som tidigare gått tillsammans. Maximal ökning av beläggningen får vara 10 procent. En viktig förutsättning är att alla grisar ska kunna äta och ligga på liggytan samtidigt. I stallar med tillväxtgrisar säkras samtidigt: Att ventilationskapaciteten uppfylls enligt Svensk Standard med stalluften högst +4 C över utomhustemperaturen vid +21 C eller varmare (SS951051 utgåva 2). Att ventilationen med eller utan dimningsanläggning ger fullgod kyleffekt sommartid. Att vattennipplar ger minst 1,5 liter per minut. Att grisarna bibehåller tillväxthastighet och foderomvandlingsförmåga. Att antibiotikaförbrukningen behålls på en låg nivå. Alla grisar i boxen ska kunna äta samtidigt vid restriktiv utfodring. Grisarna ska visa ett normalt liggbeteende och kunna ligga sida vid sida på liggytan. Boxens totalyta och liggyta mäts. Vattennipplarna ska ge minst 1,5 liter per minut.
Att ventilation är monterad enligt angivelse på förprövningen. Ventilationens funktion i min- och maxläge ska kontrolleras. Att strikt omgångsproduktion bedrivs så att inte äldre grisar blandas med yngre. Beteendestörningar kontrolleras och att ingen ökad förekomst av svansbitningar förekommer. I stallar med slaktgrisar säkras samtidigt att: Alla grisar i boxen kan äta samtidigt vid restriktiv utfodring. Ventilationskapaciteten uppfyller Svensk Standard med stalluften högst +4 C över utomhustemperaturen vid +21 C eller varmare (SS951051 utgåva 2). Ventilationen med eller utan dimningsanläggning ger fullgod kyleffekt sommartid. Vattennipplar ger minst 1,5 liter per minut. Att grisarna bibehåller tillväxthastighet och foderomvandlingsförmåga. Att antibiotikaförbrukningen behålls på en låg nivå. Grisarna ska visa ett normalt liggbeteende och kunna ligga sida vid sida på liggytan. Alla grisar i boxen ska kunna äta samtidigt vid restriktiv utfodring. Boxens totalyta och liggyta mäts. Vattennipplarna ska ge minst 1,5 liter per minut. Ventilationens funktion kontrolleras i max- och minläge. Att strö finns i boxen. Att strikt omgångsproduktion bedrivs så att inte äldre grisar blandas med yngre. Beteendestörningar kontrolleras och att ingen ökad förekomst av svansbitningar förekommer 5. Storleksrationaliseringen och förbättrat djurhälsoarbete har gjort begränsningen till 400 grisar per avdelning i slaktgrisstallar otidsenlig. Antalet smågrisproducerande besättningar har blivit färre samtidigt som varje besättning idag består av fler suggor. Samtidigt har alltfler smågris- och slaktgrisuppfödare kontrakterad uppfödning med mellangårdsavtal. Det har resultatet i att varje smågrisleverans till slaktgrisavdelningar blivit betydligt större än tidigare och att antalet inblandade gårdar minskat kraftigt. Därmed har också smittrisken, grunden för att begränsa avdelningsstorleken, minskat betydligt. Utöver detta har strikta vaccinationsprogram och bättre stallmiljöer förbättrat djurhälsan. Förekomsten av lunginflammation typ SEP har exempelvis minskat från ca 8,5 procent år 1997 till ca 3,3 procent år 2012. På grund av de nya produktionsförutsättningarna bör möjligheter ges att hålla fler än 400 grisar per avdelning.
Ett grundläggande villkor är då att en veterinär först gått igenom och dokumenterat den aktuella besättningens status avseende luftvägsproblem. Detta görs kliniskt och baserat på besättningens statistik över sjukdomsregistreringar vid slakt före insättning av varje ny kombination av besättningar. Vid förhöjd förekomst av lunginflammation eller lungsäcksinflammation upprättas en åtgärdsplan som kan omfatta miljöåtgärder samt eventuella profylaxåtgärder som till exempel vaccination mot mycoplasma. Samtidigt genomförs följande åtgärd för att bidra till grisarnas välfärd: Grisarna tilldelas foder minst tre gånger per dag. Stallet ska vara tomt och tvättat innan insättning av nya grisar sker. Att grisarna bibehåller tillväxthastighet och foderomvandlingsförmåga. Utfodringsrutinerna ska gås igenom. Statistik över sjukdomsregistreringar vid slakt ska följas upp liksom behov av medicinsk behandling i besättningen.