EUROPAPARLAMENTET 2014-2019 Utskottet för konstitutionella frågor 9.1.2015 ARBETSDOKUMENT om förslaget till Europaparlamentets förordning om närmare föreskrifter för utövandet av parlamentets undersökningsrätt, som ska ersätta Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut av den 19 april 1995 (95/167/EG, Euratom, EKSG) Utskottet för konstitutionella frågor Föredragande: Ramón Jáuregui Atondo DT\1045561.doc PE544.488v03-00 Förenade i mångfalden
Inledning Europaparlamentets rätt att inrätta tillfälliga undersökningskommittéer för att undersöka påstådda misstankar om missförhållanden i samband med genomförandet av gemenskapslagstiftningen upphöjdes till primärrätt av Maastrichtfördraget om Europeiska unionen (artikel 138 c) som trädde i kraft den 1 november 1993. Texten i denna artikel lade en särskild begränsning på undersökningskommittéerna, nämligen att de inte skulle få utreda händelser som var under rättslig prövning. I fördragets artikel krävdes även att Europaparlamentet skulle förhandla fram grundregler för undersökningskommittéer tillsammans med rådet och kommissionen. Ett interinstitutionellt beslut om närmare föreskrifter för utövandet av parlamentets undersökningsrätt förhandlades fram och undertecknades den 19 april 1995 (Beslut 95/167/EC, Euratom, ECSC) 1, och detta beslut är fortfarande i kraft. I den avtalade texten fastställdes bestämmelserna för hur undersökningskommittéerna ska arbeta. Europaparlamentet får på begäran av en fjärdedel av sina ledamöter när som helst inrätta en undersökningskommitté för att utreda påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av den gemensamma lagstiftningen. Bestämmelserna i det interinstitutionella avtalet innehåller följande centrala punkter: Kommitténs ledamöter har tystnadsplikt när det gäller priviligierad information. Utfrågningarna ska vara offentliga, utom i fall när sekretess begärs av minst en fjärdedel av kommitténs ledamöter, av EU eller av de nationella myndigheterna, när informationen är av konfidentiell karaktär eller när ett vittne så begär. En undersökningskommitté får inte utreda ärenden som behandlas av en nationell domstol eller av en unionsdomstol. Undersökningskommittén får kalla in vittnen från en EU-institution eller från en medlemsstats myndigheter. Medlemsstaten har dock rätt att utse de tjänstemän eller andra anställda som ska infinna sig. Dessa tjänstemän eller andra anställda ska yttra sig på sin regerings eller institutions vägnar, och efter instruktion från dessa. Andra personer får sammankallas av kommittén, enligt vad den anser vara lämpligt i samband med sitt arbete. Upplysningar som tagits emot konfidentiellt får inte offentliggöras, särskilt inte om de innehåller sekretessbelagda uppgifter eller uppgifter av konfidentiell natur eller om de namnger personer. Alla kontakter med en medlemsstats offentliga myndigheter ska ske via den medlemsstatens ständiga representation vid EU. 1 EGT L 113, 19.5.1995. PE544.488v03-00 2/2 DT\1045561.doc
Undersökningskommittéernas befogenheter baseras på de bestämmelser som reglerar utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt, sådan den fastställs i artikel 198 och i bilaga VII till arbetsordningen. Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts av parlamentets tidigare undersökningskommittéer 1, har ledamöterna hävdat att parlamentets för närvarande begränsade undersökningsrätt, som inte är i linje med parlamentets politiska status, behov och ansvarsområden, borde förstärkas så att den gör det möjligt för parlamentet att undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av unionslagstiftningen. Lissabonfördraget Lissabonfördraget förändrade unionens politiska balans och förstärkte Europaparlamentets politiska status, genom att uttryckligen fastställa att parlamentet utövar politisk kontroll (artikel 14 i EU-fördraget). Genom fördraget ändrades också förfarandet för att fastställa den sekundärlagstiftning som reglerar utövandet av undersökningsrätten. I artikel 226 tilldelas parlamentet initiativrätt 2. Eftersom förfarandet har ändrats har Europaparlamentet (genom ett betänkande av David Martin 3 ) föreslagit en ny förordning, i stället för att bara inge ändringsförslag till det gamla beslutet. Förslagets huvudpunkter Utgångspunkten för Europaparlamentets förslag har varit att alla slutsatser som dras inom ramen för en undersökning bör baseras enbart på faktorer som har ett bevisvärde. Därför skulle parlamentets undersökningskommittéer enligt förslaget till förordning kunna genomföra alla slags undersökningar, med närmare föreskrifter för de viktigaste, och i det arbetet göra till exempel följande: 1 Sedan 1995, när undersökningsrätten i sin nuvarande form infördes, har parlamentet inrättat tre undersökningskommittéer: TRANSIT för att undersöka bedrägerier med moms och tullavgifter inom gemenskapens transiteringssystem (1997), ESB1 om hanteringen av galna ko-sjukan (1997) och EQUI om finanshaveriet inom bolaget Equitable Life Assurance Society (2007). Se även http://www.europarl.europa.eu/parlarchives/comarch/staticdisplay.do?language=en&id=157 2 Artikel 226 i EUF-fördraget (tidigare artikel 193 i EG-fördraget). Då Europaparlamentet fullgör sina uppgifter får det på begäran av en fjärdedel av sina ledamöter tillsätta en tillfällig undersökningskommitté för att utan att detta inverkar på de befogenheter som genom fördragen tilldelas andra institutioner eller organ undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av unionsrätten, såvida inte de påstådda förhållandena är föremål för en domstolsprövning och domstolsförfarandet ännu inte har avslutats. Den tillfälliga undersökningskommittén ska upplösas när den har överlämnat sin rapport Närmare bestämmelser om utövandet av undersökningsrätten ska fastställas av Europaparlamentet på eget initiativ genom förordningar i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, efter rådets och kommissionens godkännande. 3 A7-0352/2011. DT\1045561.doc 3/3 PE544.488v03-00
- Utföra undersökningar på plats, - begära in handlingar, - få tillgång till alla uppgifter som kan underlätta kommitténs arbete, - höra tjänstemän och andra personer som är anställda av unionen eller medlemsstaterna, - kalla in vittnen och begära sakutlåtanden, - föreslå lämpliga straff om skyldigheterna inte efterlevs. Antagande av parlamentets förslag och resolution I betänkandet av Martin, sådant det röstades igenom i plenum den 23 maj 2012, försökte man nå fram till vissa kompromisser. Genom att inte låta lagstiftningsresolutionen gå till omröstning ville man lämna beslutet om att finna en lösning på de punkter där störst oenighet rådde åt de trepartsförhandlingar som skulle hållas på politisk och teknisk nivå. De främsta diskussionsfrågorna enligt rådets synsätt gällde följande: - Räckvidden för den undersökningsrätt som avses i artikel 1 (förhållandet mellan de undersökningar som genomförs av undersökningskommittéerna respektive kommissionen). - Undantaget i artikel 5.2 om utredningar av fall som är föremål för rättslig prövning (parlamentets rätt att självt bestämma om det vill göra en undersökning trots att rättsliga förfaranden inletts om samma ärende verkar inte förenlig med maktdelningsprincipen ). - Resultat av undersökningar enligt artikel 10.3 (nationella rättsliga myndigheter måste ta sig an ärenden som undersökts av en undersökningskommitté). - Undersökningsmetoder enligt artikel 11.1 (som en öppen förteckning) och undersökningsmetodernas karaktär (nästan domstolsrättigheter). - Tillgång till handlingar enligt artikel 14 (undantag kräver omröstningar i EU och nationell lagstiftning när det gäller sekretess). - Kallande av EU-tjänstemän och medlemsstaternas tjänstemän som vittnen enligt artikel 17.2 (som bör anpassas till EU-anställda) och artikel 17.3 (vittnesmål från medlemsstaternas tjänstemän är föremål för undantag och begränsningar enligt nationell lagstiftning). - Sanktioner enligt artikel 20 (medlemsstaternas skyldighet att föreskriva brottspåföljder går längre än mandatet i artikel 226 i EUF-fördraget). När Martin-betänkandet diskuterades i plenum den 23 maj 2012 klargjorde kommissionens vice ordförande och ansvariga ledamot Maroš Šefčovič sin institutions ståndpunkt. Kommissionen menar att de ändringar som Lissabonfördraget medfört av artikel 226 endast gäller förfarandet och typen av akt, inte undersökningskommitténs mandat, vilket i grunden är ett politiskt och inte rättsligt verktyg som Europaparlamentet har till sitt förfogande för att kunna utöva politisk kontroll. Kommissionen hävdade därför följande: - De undersökningsmöjligheter som föreslås i parlamentets förslag är alltför långtgående. - I artikel 17 i förslaget, om förhör av tjänstemän och övriga anställda inom EU eller PE544.488v03-00 4/4 DT\1045561.doc
medlemsstaterna, kan en olikartad behandling av nationella tjänstemän respektive EUtjänstemän inte motiveras objektivt. Förhandlingar hade inletts, men sedan parlamentets förhandlingsteam kommit fram till att det var omöjligt att nå en överenskommelse klargjordes det vid sammanträdet den 6 november 2013 att det inte var sannolikt att något avtal om förslaget skulle kunna nås före valperiodens slut, trots att vissa framsteg otvetydigt gjorts, särskilt avseende sekretess och behandling av säkerhetsklassificerad information. För att förslaget inte skulle förfalla föreslogs det att parlamentet skulle anta lagstiftningsresolutionen före valperiodens slut. Förhandlarna betonade även att man måste värna om de framsteg som gjorts och återuppta förhandlingarna med det nya parlamentet efter valet 2014. Denna strategi fick stöd först av AFCO-utskottet och sen av plenum, som den 16 april 2014 antog lagstiftningsresolutionen med 532 röster för, 81 emot och 7 nedlagda röster. Till följd av detta uppmanades rådet och kommissionen att återuppta förhandlingarna med det nyvalda parlamentet och erkänna de framsteg som gjorts under de tidigare förhandlingarna på politisk nivå och under de informella kontakterna på teknisk nivå, särskilt när det gäller frågan om sekretess och hanteringen av säkerhetsskyddsklassificerade och andra uppgifter. Kommissionens och rådets ståndpunkt Några dagar före omröstningen, i en skrivelse av den 4 april 2014*, meddelade rådets respektive kommissionens generalsekreterare (Uwe Corsepius och Catherine Day) parlamentets generalsekretariat att det fanns vissa rättsliga och institutionella problem som skulle kunna göra det mycket svårt att nå fram till en överenskommelse mellan institutionerna i detta ärende. För att ändå bana väg för ett konstruktivt institutionellt samarbete översände de formellt de positiva resultaten av de rättsliga experternas arbete avseende följande punkter: - Oförenlighet, artikel 5. - Sekretess, artikel 8. - Utförande av undersökningar, artikel 12. - Begäran om handlingar, artikel 14. Förslag för att lösa det blockerade läget Att utarbeta och anta en förordning om närmare föreskrifter för utövandet av parlamentets undersökningsrätt är något som tillfaller Europaparlamentet enligt artikel 226 i Lissabonfördraget. När Europaparlamentet antog förslaget till förordning den 16 april 2014 agerade parlamentet inom ramen för sina befogenheter i detta ämne, och i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som fastställs i fördraget. Förslaget röstades igenom med mycket stor majoritet i parlamentet och är helt i överensstämmelse med det yttrande som parlamentets rättstjänst avgett. Att ett parlament har möjlighet att tillsätta undersökningskommittéer med verkliga DT\1045561.doc 5/5 PE544.488v03-00
befogenheter att sammankalla vittnen och få tillgång till handlingar är en mycket viktig del av en lagstiftningskammares roll och ett grundläggande villkor för maktdelningen i en demokrati värdig namnet. Att kommissionen och rådet hittills inte har accepterat detta förslag som utvidgar Europaparlamentets behörighet och ger det denna grundläggande möjlighet, kräver ett nytt klargörande och en snabb lösning. De rättsliga och institutionella problem som rådets respektive kommissionens generalsekreterare signalerade i sin skrivelse från april 2014 bör dock inte i sig utgöra ett oöverstigligt hinder. Föredragandens åsikt är att dessa frågor kräver alternativa lösningar och mer flexibla formuleringar som gör det möjligt att gå vidare i arbetet med att godkänna förordningen och ge parlamentet korrekta regler för denna befogenhet, som är grundläggande för dess roll. När det gäller till exempel frågan om förhör och problem i samband med att vittnen ska kallas för att avlägga vittnesmål, kan och bör vi försöka finna lösningar med referens till den nationella lagstiftning som är i kraft i medlemsstaterna. Samma sak kan man göra när det gäller tillgången till handlingar vars användning och skydd skulle kunna garanteras genom referenser till Europaparlamentets interinstitutionella avtal om dessa frågor. I en anda av kompromissvilja och dialog föreslår föredraganden därför att man ska inta en öppen och flexibel hållning, utan att glömma att EU:s medlagstiftare har en ny politisk roll, som ger demokratiska kontrollbefogenheter i alla frågor som har att göra med en inkorrekt tillämpning av fördragen, och som en följd av detta, även ger den lagstiftande kammaren vissa undersökningsrättigheter. Trovärdigheten i hela den europeiska integrationsprocessen bygger även på att den institution som är direkt vald av unionsmedborgarna har kapacitet att ge tydliga, kraftfulla och välunderbyggda svar på frågor och tvivelsmål om hur fördragen har tillämpats och om institutionernas verksamhet. Nu handlar det om att så snabbt som möjligt återvända till förhandlingsbordet och hålla trepartssamtal, först politiska och sedan tekniska. Därför bör både rådet och kommissionen svara officiellt på parlamentets förslag och klargöra sina alternativ (eftersom förfarandet för att anta denna rättsakt enligt artikel 226 kräver deras samtycke). I annat fall kan föredraganden föreslå att AFCO-utskottet ber det lettiska ordförandeskapet och kommissionen att träffas i trepartssammanträde för att ta upp de politiska frågor som har hindrat ett snabbt antagande av dessa normer, vilka alltid utgjort en grundpelare i parlamentarismen. PE544.488v03-00 6/6 DT\1045561.doc