Burma Center Söndag 20 november 2011 Förändringens tid för medierna i Myanmar Foto: Burma Center Det vintras för exilmedierna Dags för biståndsgivare att rikta blickarna inåt landet? Bo A.Olson, Burma Center (med Marcus B. i Yangon) I takt med att frosten mellan västländerna och Myanmar (Burma) börjat tina och pressfriheten i landet ökat har burmesiska exilmedierna som senaste 20 åren förmedlat nyheter världen runt börjat känna av snålblåsten. Vissa tecken finns på att demokratiseringsstödet håller på att ändra riktning. Burma uppmärksammades på allvar av internationella medier först 1988 då hundratusentals demonstranter intog huvudstadens gator i protest mot militärregimens förtryck. Blodbadet som följde garanterade en plats på de stora tidningarnas förstasidor men inga utländska journalister släpptes in för att dokumentera vad som pågick. Hade det inte varit för mängder av ungdomar som lyckats fly till grannländerna kanske publiciteten hade stannat vid detta, men så blev det inte för de
som tog sig ut startade ett globalt nätverk med hjälp av det då förhållandevis okända Internet. Detta nätverk utvecklades till vad som så småningom blev världens första cyberrevolution. Demokratifrämjande bistånd I början av 1990-talet kunde man märka en viss omsvängning i nordiska ländernas biståndspolicy. Efter den tidigare koncentrationen på rent humanitärt bistånd fördes nu kategorin demokratifrämjande åtgärder in i biståndspolitiken och bland annat Sverige har prioriterat den kategorin som, i fallet Burma, inneburit avsevärt stöd till exilmedier. Burmesiska medieorganisationer i exil har i decennier varit ganska ensamma om att förse både burmeser utomlands och internationell press med aktuella nyheter om Burma. Speciellt de stora, som resursstarka Democratic Voice of Burma (DVB) med hemvist i Norge, Mizzima med högkvarter i Indien och Irrawaddy i Thailand, har erhållit avsevärt ekonomiskt stöd av regeringar och organisationer i väst. Även mindre exilburmesiska nyhetsdistributörer, främst etniska minoriteters webbsidor samt enskilda initiativ av olika slag, har erhållit donationer. Demokratifrämjande biståndet går i huvudsak till exilburmeser vars syfte varit att informera sina landsmän om verkliga förhållanden i hemlandet. DVB, som startade sina radiosändningar från Norge i juli 1992, var en av dessa och svenska biståndsmedel gavs i april 1993 genom SIDA för nära en miljon svenska kronor till de nystartade radiosändningarna. Avsevärd svensk finansiering av projektet har sedan fortsatt och under 2010 var detta en inte så liten del av de drygt 45 miljoner kronor som gavs genom SIDA till Burma för demokrati, mänskliga rättigheter & jämställdhet (1) Kontroversiellt projekt Svenska skattebetalares finansiering vid etablerandet av DVB var kontroversiellt då ansvaret för sändningarna direkt togs över av den så kallade exilregeringen NCGUB(2) bestående uteslutande av Burmaner(3) och därmed inte alls blev den enande faktor för de olika etniska grupperna som var tänkt. Snarare utgjorde DVBs etablerande ett steg tvärt emot detta syfte.(4)
DVBs amatörmässiga rapportering inledningsvis var synnerligen vinklad och rykten gavs inte sällan skenet av att vara fakta. It has been learnt... blev en fras som ofta inledde rapporteringen. Vid Burma Centers undersökande resor inne i landet under 90-talet var det mycket få människor som hört talas om DVB och ännu färre som lyssnat till sändningarna. BBCs och VOAs(5) program riktade till Burma var däremot mycket populära bland allmänheten. Bättre organiserat DVB blev med tiden effektivare genom anlitandet av duktigare burmesiska journalister, mer kvalificerad teknik och bättre administration. Genom införandet av tv-sändningar via satellit tillfördes även en ny publik, dock fortfarande mycket begränsad inne i Burma. DVB hade nu etablerat en ansenlig organisation och det stora genombrottet kom hösten 2007 i samband med vad som senare blev känt som Burmas Saffron Revolution (6) Anlitandet av burmesiska amatörfilmare som med små videokameror gömda i fickor och axelväskor dokumenterade militärens grymheter mot fredliga demonstranter på Yangons gator var ett smart drag som när materialet sedan smugglats ut kunde distribueras till världspressen. Det hela blev sedan en Oscarsnominerad dramadokumentär vilken i sin tur användes i propagandasyfte av juntamotståndare över hela världen.(7) Dramadokumentären Burma VJ gick dock miste om en Oscar Ansvariga för DVB, långt från händelsernas centrum, kritiserades emellertid för att ha utnyttjat oerfarna amatörer som genom sitt filmande riskerat sina liv. I vilket fall som helst befann sig Burmaaktivister i extas och det talades till och med om att DVB var aktuellt för Nobels Fredspris. Medier som Irrawaddy och Mizzima, vilka specialiserade sig på nyhetsförmedling främst via egna webbsajter, fick även de allt större publik. Dessutom kunde Irrawaddy med dansk finansiering publicera en påkostad engelskspråkig papperstidning som distribuerades globalt varje månad. Då biståndspengar fortsatte strömma in med automatik vållade ekonomin föga bekymmer för organisationerna.
Grus i maskineriet Problem började märkas utåt för ett par år sedan när Norska Burmakommittén- NBC(8), DVBs huvudsponsor från begynnelsen, avsade sig fortsatt samarbete med burmesiska studentorganisationen ABSDF(9), en av DVBs initiativtagare. Motivet var enligt NBC att ABSDF propagerade för och deltog i väpnat våld i Burma. Det var allmänt känt att ABSDF var involverat i väpnat våld redan innan DVB fick etableringsstöd genom NBC som dessutom tidigt utsåg ett par medlemmar i just ABSDF som nyhetsankare. Samarbetet mörkades emellertid, sannolikt för att NBC var desperat för ekonomisk hjälp för att kunna fullfölja sitt åtagande inom radioprojektet och därmed inte kunde riskera att andra potentiella biståndsgivare skulle dra öronen åt sig(10). Senaste åren har DVB upprätthållit populariteten internationellt, bland annat genom att publicera några sensationella scoop som sedan cirkulerat i världspressen. Ett var sommaren 2010 då det handlade om Myanmars påstådda nukleära program. Myanmar anklagades för att förbereda tillverkning av kärnvapen med hjälp av nordkoreansk teknologi men bevisen som publicerades var dock ganska så otillräckliga för anklagelser av den dimensionen. Möjligen kan man tänka sig att Myanmar, ett land i enormt behov av elektricitet och där aktivistgrupper protesterar högljutt mot utbyggnaden av vattenkraften, vill utveckla kärnenergi, men från detta torde steget vara ganska långt till bomber...(11) Inte bara DVB utan även Irrawaddy och Mizzima började i takt med den ekonomiska krisen i väst känna av ett bortfall inom den tidigare generösa finansieringen. Irrawaddy måste till exempel sluta ge ut sin påkostade månadstidskrift The Irrawaddy men båda organisationerna hade nu väl inarbetade webbsidor vilket räckte för att förmedla den information de ville ha ut. Inte heller de många mindre mediegrupperna drabbades alltför hårt då dessa ändå var vana att fungera hjälpligt med volontärer och minimala ekonomiska förutsättningar.
Minskat bistånd problematiskt Värst drabbades onekligen DVB vars tyngd numera låg i kostsamma radiooch framför allt tv-sändningar. I januari 2011 meddelade DVBs verkställande direktör, Aye Chan Naing, att bidragen minskat med ca femton procent eller runt en halv miljon US$. Detta innebar mindre medel för främst radioprogrammen vilket han ansåg kunde kompenseras med nedskärningar inom kontorsutgifter och liknande(12). Om femton procent av driftkostnaden var 500 000 US$ skulle det innebära att totala bidragen till DVB var åtminstone uppemot 20 miljoner kronor årligen vilket av de flesta frivilliggrupper som jobbar med människor inne i Myanmar måste anses ganska rikligt för det som presteras av organisationen vad gäller demokratiseringen i landet. För att ytterligare stapla upp problem för DVB så har åtskilliga av dess journalister som opererar inne i Burma lämnat sina jobb och blivit frilansare. Detta delvis på grund av missnöje med ledningen långt där borta i Oslo. Kanske början till dödsstöten kom nu i höst då anklagelser om att några ur DVBs personal i Mae Sot, Thailand förskingrat 300 000 US$ av medel ämnade för medarbetare inne i Burma. Detta tvingade DVBs verkställande direktör Aye Chan Naing och hans vice Khin Maung Win att kliva åt sidan i avvaktan på en oberoende utredning.(13) Personligen känner vi Aye Chan Naing ganska väl från tiden han bodde med oss i Stockholm i början av 90-talet och har därför väldigt svårt att tro honom om något ont uppsåt. Faktum är dock att är man satt att hantera så mycket av andras pengar så måste man ta sitt ansvar på allvar. Aye Chan Naing intervjuas av Dagens Eko vid demonstration på Sergels Torg, Stockholm 8 augusti 1991 Kan inhemska journalister i Myanmar ta över? Exilmedierna, speciellt DVB, har i praktiken aldrig haft sin primära målgrupp inne i Burma utan bland exilburmeser runt om i världen, inte minst i grann-
ländernas flyktingläger. Således är det ganska logiskt om bidragen till exilorganisationer minskar i takt med att demokratiseringen i Myanma fortskrider, flyktingar vänder hem och fler möjligheter för biståndsgivare att direkt nå mer akuta behov inne i landet tillkommer. Vad innebär det då på sikt för exilmedierna att den mediala atmosfären inne i Myanmar tycks hålla på att lättas upp? Fortsätter den nya regimen i takten som den börjat så kan det mycket väl hända att tusentals exilburmeser snart återvänder hem, att journalister kan arbeta fritt och att mediecensuren till och med avskaffas vad det lider(14). Om inrikespolitiken kan vädras fritt därhemma så finns det knappast något behov av oppositionell propaganda utifrån och vad händer då med exilmedierna? Läskunnigheten i Myanmar är förvånansvärt hög för ett u-land och folk älskar att läsa(15). Det utges mer än 300 vecko- och månadstidskrifter i landet inom varierande genrer som nu, efter decennier av hård censur, kan skönja en gryning. Typiskt tidningsstånd i Yangon Den strikta kontroll som statliga censurmyndigheten Foto Burma Center PSRD (16) utövat börjar rämna och i juni meddelade myndigheten att utgivarna skulle tillåtas trycka artiklar inom områdena sport, nöje, teknik, hälsa och barnlitteratur utan myndighetens godkännande. Medierna prövar sig just nu fram så smått för att se hur långt man törs gå men till och med intervjuer med människorättsaktivister, företrädare för exilmedier, oppositionspolitiker och andra oliktänkande släpps igenom liksom bilder av Aung San Suu Kyi vilket tidigare varit tabu. Bilaga i Myanmar Times på ettårsdagen efter valet. Notervärt är fotot av Suu Kyi som släpper en duva fri Ett talande exempel är att Myanmar Times, en Yangonbaserad tidskrift regimen hållit speciellt vakande ögon på, i veckan kom ut med en bilaga på temat Hoppet regerar, innehållande rubriker som Optimism ersätter fruktan som den politiska valutan samt beskrivande både Aung San Suu Kyi, inklusive helsidesbild, och andra representanter för demokratirörelsen vilket hade varit otänkbart för bara lite mer än ett år sedan.(17)
Man märker också att den tidigare i statliga medier så positiva beskrivningen av förhållanden i landet börjar bli mer realistiska. Det tycks inte längre vara en skam för landet eller dess regering att erkänna att större delen av befolkningen faktiskt lever i misär. Istället kan sociala frågor diskuteras öppet och de styrande krävas på åtgärder, krav som förr sannolikt skulle innebära långa fängelsestraff för vederbörande redaktörer. Otillräcklig journalistisk tradition Tillgången till Internet inne i Myanmar ökar i snabb takt. Även här tillåts nu allt fler tidigare blockerade webbsajter. Ett stort problem med journalister verksamma inne i Burma är att de levt och arbetat så länge under strikt censur att de tappat greppet om verklig journalistik. Här kan återvändande professionella som utbildat sig och arbetat utomlands bli en värdefull resurs och inte minst i sin tur utbilda kollegor som tvingats stanna hemma. Internetcaféer numera även i många mindre städer Foto: Burma Center Tyvärr har biståndet till exilmedierna även inneburit att dessa blivit alltför mycket beroende av donationer och inte utvecklat en egen överlevnadspolicy. Krav av bidragsgivarna för motprestation borde inte bara ha varit demokratifrämjande verksamhet utan även att bidragstagaren skulle utveckla en realistisk ekonomisk policy som skulle främja utvecklingen av samma medier i hemlandet med tiden. De allra flesta burmaobservatörer utomlands ser försiktigt positivt på senaste årets utveckling i Myanmar. De som förkastar den nya regeringens initiativ som bara kosmetika för omvärlden, är i huvudsak de som har ett intresse i ett status quo. Till exempel inflytelserika aktivistorganisationer vars anställda personal lever gott på att situationen stannar som den är och skribenter vars levebröd varit kritik mot de styrande i Myanmar.
Ännu en lång väg att gå Ännu är vi långt från pressfrihet i Myanmar, åtminstone så länge informationsminister Kyaw Hsan får råda. Den före detta brigadgeneralen som ansetts ha företrätt tidigare militärjuntans hårda linje och nu ansvarar för landets medier, sade till exempel för en tid sedan i ett tal inför parlamentets andra kammare(18) att okontrollerad pressfrihet skulle föra med sig mer nackdelar än fördelar. I samma tal jämförde han medierna med rödmyror som kunde bita Myanmar om de fick rumstera fritt.(19) Infomationsminister Kyaw Hsan Foto: Irrawaddy/Yonhap Danmark har varit en stor biståndsgivare till exilburmesiska mediegrupper och Danmarks ambassadör till Myanmar, Mikael Winther, berättade i en intervju att Danmark inte ändrat sin policy men att eftersom vi nu har mer tillträde inne i landet än förut så stödjer vi fattigdomsinriktade projekt för människor som lider inne i Burma (20). Trots senaste tidens massamnestier för oliktänkande sitter fortfarande ett antal burmesiska journalister fängslade enligt de hårda lagarna för brott mot uttrycksfriheten. Mer påtryckningar på myndigheterna behövs fotfarande, men är det inte dags att låta detta tryck komma mer inifrån landet? Om den nya regimens demokratiseringstendens skall hålla i sig så räcker det inte med egen vilja. Det kommer att behövas avsevärt stöd utifrån, inte bara ord utan konkret handling på alla områden. Burmesiska exilmedier har utan tvivel haft mycket stor betydelse för landets flyktingar världen över, inte minst de med politiska ambitioner. Det finns dock knappast längre någon anledning varför inte medierna i Myanmar räknas in i biståndsgivandet och får stöd likt det som hittills exilorganisationerna fått. Nu när uttrycksfriheten inne i Myanmar verkar öka, vore det inte tragiskt om alla erfarenheter som byggts upp av burmeser utomlands skulle gå till spillo? * Kommentera gärna: burmacenter@gmail.com
Kommentarer (1) Att jämföras med 7,5 miljoner under posten Hälsa och 20 miljoner under posten Humanitärt bistånd. Källa: Sidas årsredovisning 2010 (2) National Coalition Government of the Union of Burma. En självutnämnd alternativ regering med säte först i Thailand och senare i Washington. Bildad av folkvalda representanter från valet som hölls i maj 1990 med syfte att utse delegater till nationalförsamlingen som skulle arbeta fram en ny konstitution. (3) Burmaner (Bumma) är det etniska majoritetsfolket i landet (ca 65 procent). Tanken med radiostationen var ett samarbete mellan alla större etniska grupper. (4) Turerna kring etablerandet av DVB finns dokumenterade i Burma Centers rapport With friends like this, who needs enemies, september 1993. (5) Voice of America (VOA) och BBC hade dagliga radiosändningar på burmesiska. Ett flertal hushåll brukade samlas för att lyssna hos någon som hade en radio. (6) Protester sommaren 2007 mot myndigheternas indragande av subventioner för drivmedel. Protesterna eskalerade under hösten till massdemonstrationer i Yangon där buddistmunkar intog en ledande roll, därav namnet efter färgen på deras munkkåpor. (7) Mer om dramadokumentären Burma VJ på http://www.burmacenter.org\bcs100307e.pdf (8) Norwegian Burma Council (NBC) (9) All Burma Students Democratic Front, studentorganisation bildad i Thailand efter massprotesterna i Burma1987-88 och involverad i väpnat motstånd till regimen (10) Läs mer i Burma-Den gäckande påfågeln - kapitlet Svenskt u-landsbistånd till Norge!!? Utgiven av Vänskapsföreningen Sverige-Fria Burma, juli 1995 (11) Rykten om Myanmars ambition att skaffa kärnvapen spreds redan för ganska många år sedan av utländska journalister och har sedan dykt upp lite då och då utan att kompletteras av några verkliga bevis.
(12) Intervju med Aye Chan Naing, verkställande direktör i DVB, Mizzima 28 januari 2011 (13) Tillfällig verkställande direktör i DVB är luttrade exilpolitikern, tillika chefen för Euro-Burma Office, Harn Yawnghwe. Aye Chan Naing och Khin Maung Win kvarstår som chefredaktör respektive vice chefredaktör. (14) Källa UN-IRIN 7 nov 2011 (15) Läskunnigheten i Myanmar var enligt FNstatistik 94,4% år 2006 (16) Press Scrutiny and Registration Division (17) Bilaga till Myanmar Times 14-20 november 2011 med helsidesbild av Aung San Suu Kyi frisläppande en duva samt titeln Hope Rules och underrubriken Optimism replaces fear as the political currency (18) House of Representatives - Pyithu Hluttaw (19) The Irrawaddy 9 september 2011 (20) AFP, februari 2011