25.10 FREDAGSSERIEN 4

25.10 FREDAGSSERIEN 4 Musikhuset kl. 19.00 Sakari Oramo, dirigent Ismo Eskelinen, gitarr C. P. E. Bach: Sinfonia för stråkar och continuo h-moll Wq 182/5 11 min I Allegretto II Larghetto III Presto Sebastian Fagerlund: Transit, konsert för gitarr och orkester, uruppförande (Yles beställning) 20 min I Moderato con anima II Intenso, liberamente III Espressivo IV Ritmico V Brillante VI Intenso PAUS 20 min 1

Edward Elgar: Variationer över ett eget tema op. 36 för orkester (Enigma) 30 min I Tema (Andante) II Variation nr 1 C.A.E. (Elgars hustru Alice) (L istesso tempo) III Variation nr 2 H.D.S-P. (Hew David Steuart-Powell, amatörpianist) (Allegro) IV Variation nr 3 R.B.T. (Richard Baxter Townshend, författare) (Allegretto) V Variation nr 4 W.M.B. (William M. Baker, godsägare) (Allegro di molto) VI Variation nr 5 R.P.A. (Richard P. Arnold, musiker) (Moderato) VII Variation nr 6 Ysobel (Isabel Fitton, amatörviolast) (Andantino) VIII Variation nr 7 Troyte (Troyte Griffith, arkitekt) (Presto) IX Variation nr 8 W.N. (Winifred Norbury, musikamatör) (Allegretto) X Variation nr 9 Nimrod (August Johannes Jaeger, förläggare) (Adagio) XI Variation nr 10 Dorabella (Dora Penny) (Intermezzo) (Allegretto) XII Variation nr 11 G.R.S. (George Robertson Sinclair, organist) (Allegro di molto) XIII Variation nr 12 B.G.N. (Basil G. Nevinson, cellist) (Andante) XIV Variation nr 13 xxx (Okänd kvinna) (Lady Mary Lygon) (Romans) (Moderato) XV Variation nr 14 E.D.U. (Kompositörens smeknamn) (Final) (Allegro Presto) Paus ca kl. 19.45. Orkesterkonserten slutar ca kl. 20.45. Sänds direkt på Yle Radio 1 (orkesterkonserten) och på webben (yle.fi/klassinen). KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN, Boccherinis Fandangokvintett, börjar i Konsertsalen efter en paus på ca 10 minuter. Publiken ombeds söka sig till parketten för att lyssna till kammarmusiken. Platserna är onumrerade. 2

KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN Ismo Eskelinen, gitarr Hannu Vasara, violin Maria Puusaari, violin Riitta-Liisa Ristiluoma, viola Jukka Rautasalo, cello Luigi Boccherini: Kvintett för gitarr och stråkar D-dur G. 448 (Fandango) 22 min I Pastorale II Allegro maestoso III Grave assai IV Fandango 3

CARL PHILIPP EMANUEL BACH (1714 1788): SINFONIA FÖR STRÅKAR OCH CONTINUO H-MOLL WQ 182/5 Tio av CPE Bachs nitton sinfonior komponerades i Hamburg. De sex första av dem skrevs för stråkar år 1773 och de övriga fyra för större orkester åren 1775 76. Stråksinfoniorna (Wq 182) beställdes av den kände musikälskaren baron Gottfried van Swieten, som vid den tiden var österrikisk ambassadör i Berlin. Swieten visste mycket väl att Bach hade rykte om sig att vara en kompositör som trotsade det traditionella uttrycket, en man som översked sin egen tids gränser. Då han beställde sinfoniorna, gav han Bach fria händer och betonade att denne gärna fick komponera utan att känna sig begränsad av eventuella speltekniska svårigheter. Innan Bach sände sinfoniorna till Berlin, spelades de i en salong i Hamburg, där verkens originella, vågade uttryck, rika formbehandling och spännande modulationer togs emot med entusiasm, såsom en av de närvarande har berättat. Sinfonia h-moll är den enda av sinfoniorna som går i moll. Bach använder sig där liksom i sina övriga sinfonior av den i Nordtyskland populära tresatsiga formen, som han band samman till en fast helhet genom att foga satserna till varandra utan uppehåll. Musiken får skärpa genom att den är så mångfacetterad med plösliga klipp i dynamiken, stämningen och texturen, något som var typiskt för Bach. Första satsen är långsammare än i allmänhet hos Bach (Allegretto, inte Allegro som i de övriga stråksinfoniorna), men fastän den har ovanligt lugnt tempo, präglas satsen av en andlig bredd, som sträcker sig från klagande toner i vissa avsnitt till energisk pondus. Den milt gungande långsamma satsen är mera balanserad, men saknar ingalunda inre spänning. Finalens (Presto) musik är full av flammande intensitet. Mitt i det fartfyllda tempot framstår tydligast ett några gånger förekommande harmonisk avsnitt med utdragna toner. SEBASTIAN FAGERLUND (f. 1972): TRANSIT, KONSERT FÖR GITARR OCH ORKESTER Den som tar på sig uppdraget att skriva en gitarrkonsert stöter på två specifika utmaningar. För det första är kompositörer av klassisk musik sällan lika förtrogna med gitarrens speltekniska möjligheter som de är med grundinstrumenten: piano, symfoniorkesterns stråkar och blåsinstrumenten. För det andra täcks den lågmälda gitarren lätt av orkestern, vilket ställer speciella krav på komponerandet. Det är inte så ofta man tar sig an ett instrument vars idiomatiska spelteknik är så pass främmande, säger Fagerlund. Men jag ville inte fastna i mina egna uppfattningar om vad som är idiomatiskt för gitarr. Ismo Eskelinen och jag kom överens om att jag ger 4

fantasin fria tyglar och sedan får han avgöra om stämman är spelbar. Jag blev förvånad över hur många sätt det finns att spela upp vissa saker på gitarr. Det var även intressant att konstatera att gitarren tvingade mig som tonsättare att leta efter mitt eget uttryck mera på djupet, jag blev tvungen att dryfta hur det material jag använder går att anpassa för gitarr. Att se till att solisten får tillräckligt utrymme är verkligen ett krävande precisionsarbete i en gitarrkonsert. Fastän uttrycket här är mera lågmält än i mina verk i allmänhet, så betyder det inte att musiken för den skull inte skulle kunna vara intensiv. Jag har intresserat mig för hur gitarren ingår organiskt i helheten; jag ville inte ha någon överdriven konfrontation mellan solisten och orkestern. Namnet Transit har inte någon djupare programmatisk bakgrund. Ordet betyder genomfart och för kompositören handlar det om hur det använda materialet återkommer och förändras under verkets lopp som i en spiral. Fagerlund utpekar tre typer av material som är centrala i verket: 1) en nedåtgående linje som tar sig uttryck förutom i nedåtgående motiv även i komprimerade harmonier, 2) arpeggiomässigt material som är typiskt för gitarr och som kan förekomma även i andra instrument samt 3) ett rytmiskt kraftfullt, synkoperat motiv. Transit har sex satser som fogas samman utan uppehåll. Härmed bildas en storform som består av en omfattande båge i flera avsnitt. Den nedåtgående linjen som strukturerar verket tecknas genast i första satsens öppningstakter. Musiken färgas först av en skör, transparent, nästan pointillistisk klangbild, men händelserna förtätas ju längre fram satsen avancerar. Gitarren för tidvis en intensiv dialog med orkestern. En stämning av förväntan dominerar andra satsen och gitarristen har beretts möjlighet att improvisera en kort kadens mot bakgrunden av stråkarnas utdragna toner. I tredje satsen hörs det nedåtgående motivet i stråkarna i en glesare, utvidgad version. Stämningen i satsen blir tätare och leder orkestern till ett effektfullt crescendo. Det rytmiska uttrycket är som slagkraftigast och mest accentuerat i fjärde satsen där gitarristen också tilldelats perkussiva effekter. Rörelsen fortsätter i femte satsen men är inte lika rytmisk och målmedveten. I sjätte satsen blir musiken mera meditativ. Och först mot slutet av verket blottas gitarrens verkliga karaktär, då den nedåtgående linjen och arpeggiomaterialet smälter samman. Då musiken kristalliseras blir den allt skörare och tynar bort. EDWARD ELGAR (1857 1934): VARIATIONER ÖVER ETT EGET TEMA OP. 36 (ENIGMA) Enigmavariationerna fick sin början utgående från Elgars pianoimprovisationer. Han hade redan länge velat skriva ett omfattande orkesterverk men hade inte funnit ett lämpligt sätt att nalkas storformens problematik. Lösningen på problemet blev en variationssvit som 5

grundar sig på ett tema som dök upp medan han improviserade på piano. Elgar fogade ordet Enigma till variationstemat och berättade att man kan föreställa sig att det finns ett annat känt tema i verket som emellertid inte spelas en enda gång. Man har ihärdigt försökt lösa gåtan med detta hemliga tema men något allmänt accepterat svar har man inte kommit på. Vissa musikforskare har börjat misstänka att det i själva verket inte finns något annat tema. Enigmavariationerna har tillägnats vännerna som beskrivs i musiken. Verkets fjorton ypperligt orkestrerade, tematiskt rätt fritt behandlade variationer med varierande stämningar bildar ett musikaliskt galleri av personer ur närkretsen kring Elgar. Han antecknade deras initialer i partituret. Den första variationen (C.A.E.) avser t.ex. kompositörens hustru som troget gav honom sitt stöd under karriärens svåraste år. Variationssvitens kärna är den raffinerade nionde variationen (Nimrod), som ofta även spelas separat. Den beskriver Elgars bäste vän, musikförläggaren Augustus E. Jaeger. Som kontrast till den sublima skönheten i Nimrod finns det även humor i verket, t.ex. den elfte variationen vars första takter beskriver organisten George Robertson Sinclairs bulldog, som skakar av sig vattnet efter att ha fallit i floden. I den sista variationen (E.D.U.) målar Elgar ett självporträtt. Här förekommer även hänvisningar till hustruns och Jaegers variationer, så att säga till tecken för att är det just dessa som står Elgar allra närmast bland de personer som beskrivs. LUIGI BOCCHERINI (1743 1805): KVINTETT FÖR GITARR OCH STRÅKAR D-DUR G. 448 Den italienske cellisten och tonsättaren Luigi Boccherini skrev egentligen överhuvudtaget ingen musik för gitarr. Därför är det tur att amatörgitarristen och markisen de Benavent beställde kammarmusik för gitarr och stråkkvartett av honom för eget bruk. Boccherini, som tillbringade nästan hela sitt vuxna liv i Madrid, skrev 12 kvintetter för markisen, av vilka sju har bevarats till våra dagar, men de är alla arrangemang av tidigare skrivna kammarmusikaliska verk för varierande besättning. Den mest kända av dessa kvintetter är det verk som vi hör ikväll med sin fartfyllda finalsats (Fandango). Fandangon är en allmänt känd dans på den Iberiska halvön och ett väsentligt element utgörs av kastanjetter och handklappningar som vi känner från flamencon. I första satsen rör vi oss i herdestämningar och musiken ger en stiliserad imitation av herdarnas musik på säckpipa. Jukka Rautasalo (sammandrag) Kimmo Korhonen (sammandrag) 6

SAKARI ORAMO ISMO ESKELINEN Sakari Oramo är chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och BBC Symphony Orchestra. Därtill är han dirigent för Karlebyoperan (West Coast Kokkola Opera) och konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester. Oramo var chefsdirigent för Radions symfoniorkester 2003 2012, varefter han utnämndes till orkesterns hedersdirigent. Under åren 1998 2008 var han musikchef för City of Birmingham Symphony Orchestra (CBSO). Oramo har dirigerat bl.a. filharmonikerna i Berlin, Wien och New York, samt symfoniorkestrarna i Boston, Chicago och San Francisco, Concertgebouworkestern samt Staatkapelle Dresden. Under säsongen 2012 2013 dirigerade han bl.a. Wiener Philharmoniker, Chicago Symphony Orchestra och RSO Frankfurt. Därtill åkte han på turné till Förenta Staterna med Stockholmsfilharmonikerna. Oramo fick doktorstiteln vid University of Birmingham 2004. Han beviljades år 2008 den prestigefulla Elgarmedaljen och år 2009 förlänade Order of the British Empire honom titeln OBE för hans meriter inom Storbritanniens musikliv. I december 2010 beviljade Republikens president Sakari Oramo Pro Finlandia-medaljen. Ismo Eskelinens internationella karriär började vid 17-årsåldern med ett antal tävlingsframgångar och sedermera har den fört honom till flera berömda konserthus, bl.a. Philharmonie i Berlin, Concertgebouw i Amsterdam och Royal Festival Hall i London. Under spelåret 2013 14 uppträder han som solist med bl.a. BBC Symphony Orchestra, Tampere Filharmonia, Lapplands kammarorkester och Kymi Sinfonietta. Eskelinens repertoar omspänner musik från 1500-talet till våra dagar. Hans samarbete med samtida kompositörer, bl.a. Einojuhani Rautavaara, Aulis Sallinen, Jukka Tiensuu, Olli Mustonen, Sebastian Fagerlund, Kirmo Lintinen, Leo Brouwer och Helmut Lachenmann, har lett till ett sort antal uruppföranden och inspelningar. Eskelinen varit den förste någonsin inbjudne gitarristen vid ett flertal festivaler, bl.a. Moritzburg, Charlottesville och Festival Schaubeck. Vid gitarrfestivaler som GFA i USA är han en uppskattad artist och lärare. Eskelinens skivinspelningar har haft stor internationell framgång. Eskelinen har varit konstnärlig ledare för festivalen Sonkajärvi Soi sedan 1992. Han har även planerat konstnärliga helheter för bl.a. kammarorkestern Avanti!. 7

RSO:S OCH SIBELIUS-AKADEMINS UTBILDNINGS- SAMARBETE Fem unga musiker medverkar vid denna konsert inom ramen för utbildningssamarbetet mellan RSO och Sibelius- Akademin. De valdes till utbildningen på basis av provspelning och arbetar som bäst på sin kandidatexamen. En konsertmästare eller en stämledare i RSO fungerar som deras personliga handledare. Violinisterna Sara Mansnerus och Aleksi Kotila, violasten Oili Tuhkanen, cellisten Anna Liukkonen och kontrabasisten Iikka Järvi spelar under tre veckor med i RSO:s led bredvid sin handledare, som vägleder dem i veckans repertoar. Handledningen fortsätter under konsertveckan och studerandena får också återkoppling på sina prestationer. Konsertveckorna motsvarar Sibelius-Akademins orkesterperioder och studerandena får studiepoäng för dem. Nästan gång får en grupp studeranden tillfälle att spela under ledning av Hannu Lintu (20.12) och Mario Venzago (12.2). RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. 8 År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013 2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013 14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning.