Flerskrovsbladet Nr 3 Oktober 2010 www.multihulls.org Anmäl dig till IMM 2011! www.imm2011.se Sveriges catamaran- och trimaranseglare
SCTS OFFICIELLT STYRELSE Ordförande Mats Leander Rönnvägen 16 181 46 Lidingö 070-581 07 68 mats.leander@teliasonera.com Vice ordförande Glenn Linder Olof Palmes gata 20 111 37 Stockholm 08-714 92 00 glenn@ventura.se Sekreterare Janne Palmquist Hodellvägen 6 129 35 Hägersten 08-97 31 66 jan-erik.palmquist@telia.com Kassör Tomas Eriksson John Lundbergs väg 1 810 64 Karlholmsbruk 070-640 03 21 syladybird@telia.com Redaktör Eva Furhoff Mjärdgränd 3 116 68 Stockholm 076-129 76 51 eva.furhoff@gmail.com Webbredaktör Niklas Bergelv Katarina Bangata 75 116 42 Stockholm 070-320 14 21 niklas@bergelv.se Kryssarkommitté Karl Bertil Wirenstål Svinningevägen 114 184 94 Åkersberga 070-538 54 39 wirenstaal@hotmail.com Kappseglingskommitté Gabriel von Euler Tulevägen 16 181 41 Lidingö 070-643 91 64 gabriel.von.euler@multihulls.org Teknisk kommitté Jan Törnqvist Vasavägen 22 185 34 Vaxholm 070-546 50 17 jan.tornqvist@uptron.se Handicat Olle Hansen Himlabacken 5A 171 74 Solna 08-525 08 552 olle.hansen@handicat.se Valberedning Anders Andermo Turebergsvägen 1 187 32 Täby 070-722 49 28 anders.andermo@cashtech.se Mats Johansson Travarevägen 11 187 54 Täby 070-815 15 53 mats@gransegel.se Revisorer Magnus Johansson Tagelgränd 6 187 54 Täby 073-352 01 00 larsmagnus.johansson@se.ey.com Pär Jakobsson Stagneliusvägen 43 112 57 Stockholm 08-656 06 34 ÖVRIGA KONTAKTPERSONER Bottenviken Kent Andersson Skihagestigen 3B 941 52 Piteå 0911-121 95 Greger Nilsson Förpostvägen 10 945 91 Norrfjärden 0911-20 05 51 greger.nilsson@sicomp.se Västkusten Bo Rimgren Trädgårdsvägen 5 435 35 Mölnlycke 031-88 65 90 brimgren@volvocars.com Gävlebukten Hans Wigö Stålbogatan 13 806 46 Gävle 026-14 10 07 hans.wigo@hig.se Hanöbukten Lars Johansson Stationsvägen 5 360 40 Rottne 0709-50 11 12 Jollekommittén Håkan Fröjd Alvägen 4A 756 45 Uppsala 0708-54 17 38 Årsboksredaktör Ralf Sass Sågtorpsvägen 70 183 30 Täby 08-792 22 57 ralf@sass.se Da Capo Ingvar Sätterström Smultronvägen 2 196 32 Kungsängen 08-581 736 46 Belo Bo Brink Norra Kustvägen 48 312 71 Laholm 0430-205 41 2
Ordföranden har ordet Bästa flerskrovsseglare och SCTS-medlemmar Er ordinarie ordförande är tillbaka. Jag vill först av allt ta tillfället i akt och rikta ett varm och innerligt tack till alla som bidragit till att hålla god fart i skutan. Styrelsen med Glenn Linder i spetsen har i mitt tycke gjort ett förnämligt jobb, jag hoppas ni alla håller med mig. Det har varit ett annorlunda år för mig, helt utan segling. Föga avundsvärt i det avseendet men rikt på många andra intryck och upplevelser. Paris saknar som bekant förutsättningar för segling så som vi är vana vid att utöva den i Sverige, även om det faktiskt finns en klubb som försöker på Seine. Intresset för segling och båtliv håller dock en mycket framskjuten position och är något av en nationalsport. Så fort det pågår någon Atlantsegling eller något rekordförsök med franskt deltagande blir det daglig bevakning i tidningar och inslag på TV-nyheterna. De framgångsrika seglarna hyllas som hjältar och åtnjuter en stor myckenhet av erkännande. Folk går ofta man ur huse för att välkomna skeppare som återvänder till hemmahamn, framför allt om något rekord fallit. Det närmaste vi kommer en dylik folkfest här hemma är nog då Volvo Ocean Race gör ett stopp i Göteborg eller Stockholm. Det närmar sig höstmöte och denna gång hoppas vi kunna erbjuda alla besökare en intressant internationell utblick. Om alla bitar faller på plats kommer vi att kunna lyssna till ett fascinerande föredrag om svindlande hastigheter genom, nej, ovanpå vattnet. Just nu finns Matt Hodgson i Sverige och han har lovat att berätta för oss hur det är att gasta ombord på den spektakulära bärplanstrimaranen l Hydroptèr! Detta kommer garanterat att vara värt att lyssna till. Vi hoppas givetvis på att få se en massa häftiga bilder också! Så vill jag avslutningsvis passa på att slå ett par slag för IMM 2011. Arbetsgruppen är formerad sedan en längre tid tillbaka och takten på arbetet med alla förberedelser ökar nu raskt. I och med detta gör sig behovet av ytterligare delaktiga personer allt mer påkallat och detta kommer att öka än mer ju närmare vi kommer. Jag skulle därför vilja be alla som kan tänka sig att bidra med en arbetsinsats, stor som liten, att ge er till känna. Listan på saker som behöver göras är diger så alla bidrag tas tacksamt emot. Med förhoppningar om att de sista seglingarna sker i höstsol och att torrsättningen går smidigt! Mats Leander Innehåll SCTS Officiellt 2 Ledaren 3 Rapport från en konvertit 4-7 Sommarens kappseglingar 8-10 Brev från Dick Newick 10-11 Extrem ögonfröjd 12-13 Handicatsommaren 14-15 Kallelse till höstmötet 15 Inför IMM 16 Rapport från För-IMM och Prova-på 17 Rakt in i dimman 18-19 Ny batteriteknik 19 Dellencat 20 Kappseglingsresultat 21-23 Redaktörens rader Välkommen till detta nummer av Flerskrovsbladet! Jag vill börja med att tacka alla er som har bidragit med material det är verkligen kul att så många engagerar sig i tidningen. En del av oss vill ju segla långt, andra snabbt och andra kanske trivs lika bra på land, meckande och fifflande, med siktet inställt på nästa säsong... I Bladet hoppas jag att det finns något att läsa för var och en av oss! Bladet är ju en medlemstidning och står öppen för alla som vill medverka. Om du har idéer, tankar, uppslag eller material får du gärna höra av dig. Enklast är att mejla eva.furhoff@gmail.com. Deadline för nästa nummer är den 13 januari. Eva Furhoff Bild omslag Vinnaren i Gran Prix, Läs mer om sommarens kappseglingar på sidorna 8-10. Foto: Mats Johansson Bild baksida Livet är bäst i skärgården... Läs mer på sidan 4-7. Foto: Anders Jangö Flerskrovsbladet är officiellt organ för Sveriges catamaran- och trimaranseglare, ett av Svenska Seglarförbundets klassförbund. Vår främsta uppgift är att sprida kunskap om flerskrovsbåtar och få fler att upptäcka hur fantastiskt det är att segla OVANPÅ vattnet. Minimalt djupgående och frånvaro av krängning är ytterligare två positiva faktorer. Och så farten, förstås! Läs mer på www.multihulls.org 3 Redaktör Eva Furhoff, 076-129 76 51 Ansvarig utgivare Mats Leander, 070-581 07 68 Redaktionsmail eva.furhoff@gmail.com Annonspriser Helsida 2 000 kr, halvsida 1 000 kr och kvartssida 500 kr.
Rapport från en Att konvertera från vanlig blyseglare till flerskrovsdåre gick fort, när väl insikten kom var det mer eller mindre som ett blixtnedslag. Det som för mig var den självklara drivkraften hade mycket att göra med grundgåendet och möjligheten att komma in i naturhamnar. Att det går fortare var mer en bieffekt, även om det självklart är kul att segla fort. Just att man-övrera sig in i naturhamnar på knädjupt vatten låter ju självklart, men det är efter två säsonger fortfarande inte alltid så lätt. Text och foto: Anders Jangö Upp med motorn och rodret, och så in med aktern där det är som grundast ett nytt sätt att lägga till för Anders Jangö. Här berättar han om sina erfarenheter efter sin andra säsong som flerskrovsseglare. Val av båt Jag funderade, som den seglande ingenjör jag är, mycket på detta med fällköl. Det finns i stora delar av Europa behov av båtar med fällbar mast och uppdragbar köl som ser ganska intressanta ut. Man offrar en del seglingsegenskaper eftersom det är oundvikligt att tyngdpunkten förskjuts uppåt, men det var jag beredd att ta. Då. Samtidigt så förefaller det mig också som rena vansinnet att lägga en massa energi på att transportera båten i och ur vattnet, bor man i ett land där det är kallt på vintern så verkar det ju enklast att anpassa båten till det. Så gjorde jag också med min förra båt och det var en väldigt skön känsla att ha båten gripbar i sjön hela året. Det var dock oundvikligt att jag ramlade in på diverse flerskrovshemsidor och speciellt då naturligtvis de sidor som handlade om alla hembyggeriprojekt av framför allt Ian Farriers båtar. Jag insåg dock att risken med alla sådana projekt är att man förvandlas från seglare till båtbyggare. Det var ju ganska populärt på det glada 1970-talet med halvfabrikatsbåtar och det hade väl inte varit ett hopplöst projekt om man hade kunnat köpa nakna skrov, men att bygga helt från grunden kändes som ett helt omöjligt projekt. Jag kan bara beundra dem som faktiskt slutför sina projekt inom en rimlig tidplan. Dessutom blir det en väldig kostnadseffektivitet av seriebygge jämfört med one off. Alltnog, någon sen kväll, natt eller tidig morgon, sannolikt med någon av de Farrierska StudyBook-ritningarna inom synhåll insåg jag plötsligt att det var läge att tänka tanken hela vägen till slutet och då var det en trimaran som gällde. Ekonomin var problematisk, men på något vis brukar det ju alltid lösa sig om man bara bestämmer sig. Jag var med på en prova-på-segling vid Gåshaga, jag var och tittade på ett par båtar och jag fick vara med på en kvällskappsegling och sedan var saken för mig helt solklar. En båt är väl alltid en kompromiss, men den möjlighet till avskildhet för gäster (eller båtägaren) som den Farrierska akterruffen ger fällde avgörandet. Jag har ödslat så mycket tid på gamla, slitna, sunkiga och mögliga båtar, så jag fokuserade ganska direkt på att beställa en ny båt. Som jag seglar och har båt så hade jag egentligen inte behövt en fälloch trailerbar båt, jag hade hellre velat ha uppsvängbart centerbord och jag hade som sagt gärna haft en vinteranpassad båt. Men allt sammanvägt så vann akterruffen och dessutom föll jag för linjerna och då fanns det bara en möjlig båt och det var Corsair 28CC i utförandet med akterruff, toa och den förhöjda rufflinjen. Det sistnämnda var viktigt, jag är inte så lång, men jag har korta ben och lång överkropp och har seglat ganska mycket IF och jag fann det alltid enormt plågsamt att behöva sitta med huvudet lutat åt ena sidan eftersom IF:s sitthöjd inte räckte till och det var en av anledningarna till att en begagnad F27, som annars hade fått ekonomin att se bättre ut, fick slås ur hågen. Båten beställdes och på vårvintern 2009 stod den helt overkligt plötsligt där 4 i en container. Det var värdefullt att få vara med att montera båten, det är bra att veta hur den ser ut i en massa skrymslen som man annars inte ser. Man lägger till bara det är knädjupt! Det lät ju så enkelt och självklart och det var en viktig drivkraft för hela idén. Första gången vi försökte gick det helt perfekt, det var samma dag som Ornö runt 2009 och lugnt och stilla gled vi in i en vik vi kände till. Vi tyckte att det var helt perfekt, tog bilder, varav en till och med hamnade på Flerskrovsbladets baksida. Senare skulle det visa sig att det inte alls var så enkelt alltid. Svårast är det nog att tänka om alldeles när det gäller val av hamnar. Vi hade hittat en hel del smultronställen, klivvänliga klippor och trånga sund långt ut bland de yttersta skären. På en del av öarna så var det helt enkelt som det var och vi tyckte att bästa möjligheten var att backa in, men det Forts på nästa uppslag
konvertit
kräver en del nerver att stoppa motorn i rätt ögonblick. En annan möjlighet är att gå in med ena sidoskrovets för och att till exempel ha ett fall fäst i en ögla längst fram som man kan hålla sig i. Med artrosgistna leder så är det ändå inte riktigt inbjudande att gå i land på den rundade och smala ytan på ett sidoskrov. Att försöka hitta andra platser var ändå det mest uppenbara. Foppaförtöjning En variant är att hitta riktigt grunda vikar. Tidigare undvek man alla vikar där det växte vass, men nu signalerar vassen tydligt att här är det grunt och här är det mjukt och när man väl lokaliserat en sådan plats så tar man upp roder och centerbord, lägger i ankaret från fören, fäller upp motorn så att propellern är precis under vattenytan och så backar man in, stänger av och fäller upp motorn, kliver i Foppatofflorna och kliver ned i vattnet och går in med båten dit man vill ha den. Tofflorna är tillverkade i något skummat material som flyter. Nackdelen är naturligtvis att man nästan alltid får ta ett par kliv i vattnet, knappast idealiskt för oktoberseglatser alltså. Det allra mest bekväma är att förtöja långsides och många öar har flacka och av inlandsisen slipade klippor där det går bra att ställa ett sidoskrov på ett par fendrar. Fånigt att måla? Anders Jangö tvättade bort beväxningen från sidoskroven med en svamp förra sommaren. Som en smörklick i en stekpanna Några gånger har det dock varit ganska besvärligt att komma dit. Man vill ju ligga i lä av land och det inte så lätt att flytta en båt som i sin manövrerbarhet mest påminner om en smörklick i en stekpanna i sidled mot vinden. Någon skribent föreslog att man skulle ha en dragg av minsta modell med en tunn lina och använda den på Cowboyvis för att kunna dra sig in. I hamnar så har det några gånger blivit skvalpigt när man legat förtöjd långsides i lovart om en brygga och då kan det vara bättre att utnyttja grundgåendet och krypa in på andra platser. I somras var vi ute nästan fyra veckor i sträck och inför nästa sommar så överväger vi att ta med oss en gummijolle av absolut minsta modell, det finns sådana som väger cirka 20 kg och möjligheten att ankra på knädjupt vatten gör nog att man kan övernatta i stort sett var som helst. Att måla eller inte måla Det råder ju en viss debatt om detta med giftfärger. Det är min högst personliga uppfattning att kemikalieinspektionen är ute och cyklar. Det förefaller som om de hamnat i klorna på färgindustrin och för mig förefaller det obegripligt att de mjuka och blödande färger som alla båtägare tvättar bort varje höst (och som då rimligen hamnar i sjön i stora blåa moln, var skulle färgen annars hamna?) skulle vara bättre för miljön än hårda, kopparhaltiga färger vars beväxningshindrande effekt beror på en långsam korrosion av kopparn i färgen. En båt som inte går djupare än att man når under den borde ju då vara den perfekta lösningen, eftersom man då enkelt kan tvätta bort de späda havstulpanerna om man gör det i rätt ögonblick. Jag tyckte jag gjorde det under sommaren 2009 och jag blev ytterligt förvånad när jag studerade botten när båten kom upp på land. Där fanns stora och många kalkblemmor som var riktigt besvärliga att få bort. Inför säsongen 2010 tog jag beslutet att bottenmåla, men jag tyckte det kändes fånigt att måla sidoskroven under och struntade i dem utan håller dem rena med en svamp. Just nu (slutet av augusti) så känns det som ett vettigt beslut. Det är värdefullt att vara med och montera båten, tycker Anders Jangö. Nu känner han till varje skrymsle i sin Corsair 28CC. Att bo ombord Båten är uppenbart mindre inuti än en modern enskrovsbåt av jämförbar längd. Allting är ju relativt och trampoliner och toa (detta är min första båt med toa) gör att den känns väldigt beboelig. Under sommaren 2010 bodde vi två vuxna nästan fyra veckor ombord och vi har varit ute med barn, måg och barnbarn, inalles sju personer och det gick bra. En för mig viktig trivselfaktor för att kunna bo ombord är möjligheten att kunna stå rak och diska eller laga mat 6
och att samtidigt kunna se ut, liksom att kunna se ut när man sitter i ruffen även i regn och rusk under gång. Ståhöjd ingår ju inte i egenskaperna, men det har jag ordnat med halvpermanenta plexiglasskivor runt nedgångsluckan. För mig är det fullständigt obegripligt hur man kan trivas i båtar som nästan känns som ubåtar, med små fönsteröppningar där man bara ser en bit himmel. Andra projekt Jag är ju den seglande ingenjör som jag är och det uppstod redan innan båten anlände ett större antal projekt med förbättringar, modifieringar och installationer. I min värld så blir en båt nog aldrig klar, utan det är ett ständigt förbättrande. Kylskåp Det vore en enorm fördel om man kunde sätta en strömsnål OZ-kyl under en salongssoffa, men det är lätt att inse att till skillnad från andra båtar så finns det inte båt där. Enda möjliga platsen så som jag kan bedöma det är under sittbrunnen och Vitrifrigo har en modell som nästan har sugpassning med några millimeters marginal. Kök Som standard levereras båten med ett Origo spritkök, men jag har haft ett sådant i förra båten och var så hjärtligt trött man någonsin kan bli på att diska sotiga kastruller och att ständigt jaga metanol, så det fick bli ett gasolkök med en liten 2 kg gasolflaska i stuvfacket i sittbrunn. Annars har jag inte gjort mycket med båten, installerat solpaneler på ruffluckan och dragit en del kabel. Det finns trevliga pysselprojekt kvar, som till exempel värmare och tryckvatten. Att segla då? Den allra mest basala egenskapen hos en segelbåt är ju ändå att kunna segla. Jag fick litet svindel inför relationen segelyta/vikt, men jag kan konstatera att det inte var något bekymmer alls. Snarare tvärtom likheten är frapperande. Jag seglade den gamla båten med självslående kryssfock och stor och jag har seglat trimaranen med kryssfock och stor. Den uppmärksamme läsaren ser att min båt saknar bogspröt och det innebär att den också saknar varje tillstymmelse till undanvindssegel. Hade inte dollarkursen gjort den väldiga kullerbyttan hösten 2008 hade det inte varit på detta nesliga vis. Men det ska naurligtvis ordnas och jag är rätt säker på att både segel och bogspröt är beställda när detta läses. Jag var fullständig oskuld när det Anders Jangö blev förtjust när han såg den här holländska båten och lösningen med en Peterbom för att få en självslående fock. gällde kappsegling när jag blev flerskrovare, men under augusti har jag redan hunnit med två klubbkappseglingar och då framstå ju behovet av mer segel som nära nog desperat. Har man seglat i en litet slankare båt så har man ju fått instinkten att man i byarna tar litet extra höjd. Det känns avigt att inte tänka så och att kanske snarare trycka ner litet och accelerera när draget kommer. Liksom vid bilkörning så vänjer man sig fort och blicken söker sig bekymrat till GPS:en och undrar vad som är galet när farten sjunker under nio knop. Fart är kul, så enkelt är det! Flerskrovsseglare Flerskrovsseglare är naturligtvis rent definitionsmässigt trevligare än annat båtfolk! När andra håller sin smultronställen och favorithamnar hemliga så kan vi dela med oss i broderlig och systerlig anda och när vi träffas på havet så fotograferarar vi varandra och utbyter bilder efteråt. Flersskrovseglare är också fritänkare som inte fastnat i förlegade föreställningar utan hellre tänker nytt och fritt! Eller? Kanske inte obegränsat. Jag retas nog litet nu, men jag tycker att känns som om en del litet har fastnat i kolfiberträsket, litet som att så här gör vi. Ett exempel. Jag tycker att den vanliga snubbelskenan för självskotande fock är en tekniskt ganska klumpig lösning och jag valde att ha en Hoytbom på min förra båt. Helt suveränt och jag skulle påstå att min kryssfock var mycket mer effektiv än många genuafockar, speciellt tydligt märktes det när vindvinkeln ökade litet och man kunde ändra vinkeln på focken men ändå bibehålla formen. Inför att jag beställde båten så lade jag upp en fundering om detta på vårt forum och fick rätt tydligt svar att, nej, så gjorde man inte på en flerskrovsbåt. Nehej. Förra sommaren mötte vi en liten holländsk DF på norra Mysingen (se bild ovan). Den har exakt det jag frågade om, inte Hoytbom utan en vanlig Peterbom, och det vanliga problemet med en sådan, att den lyfter för högt när man skotar ut, är ju lätt ordnat på en båt med sidoskrov. Annars är det ju rätt så skönt att tillhöra en skara som under överskådlig tid kommer att vara en liten minoritet, det är knappast någon risk att ett rykte om en trevlig hamn leder till svår trängsel. 7
Kappseglingsresultat Kappseglingssommaren 2010 Här berättar några av vinnarna i sommarens kappseglingar. Jonas Seweling och Göran tog hem segrarna i Watski2star, Ornö Runt och Ingmarsö Race. Jörgen Lannerstedt och Magnus Wikström vann Archipelago Twostar Race. Noel Barkelius och Fredrik Hallsten kammade hem segern i Gran Prix. En rolig säsong med siktet inställt på seger Att köpa i Italien var inte det lättaste sättet att få en ny båt. Men när vi tittar i backspegeln var det värt allt besvär. Det tycker i alla fall vi efter denna roliga säsong. Vi sjösatte sent på våren 2009, efter en omfattande vårrustning. Vi seglade endast halva säsongen med varierande resultat. En av seglingarna skörade vi våra segel så det blev en tung investering i slutet av säsongen. Det var dock inte helt fel för vi avslutade säsongen med helt nytt segelställ. Sen kunde Gransegel i lugn och ro göra en del justeringar under vintern. Det kändes skönt att veta att våra segel var utprovade och justerade inför säsongen 2010. Både jag och Göran hade fått en nytändning i att kappsegla igen, framför allt att segla trimaran. Vi bestämde oss på hösten att vi skulle satsa på mästerskapet 2010. Vi gjorde en lång lista på saker vi skulle fixa på båten och bestämde att vi skulle vara med på alla seglingar inklusive Watski 2Star (som jag hoppas att fler kommer att delta i nästa säsong) för då skulle vi ha många timmar i båten tidigt på säsongen. Förberedelser Vi skrapade hela botten ren från den gamla italienska giftfärgen, och ersatte den med en hård slipbar färg. Det var inget roligt jobb, men nödvändigt. Dessutom lämnade vi in centerbordet till Hugo Ljung för spackling och slipning. Resultatet blev ett superfint centerbord, med lite fartygsfärg längst ner så vi inte skulle få någon beväxning där när centerbordet är uppdraget. (Det är någon decimeter av centerbordet som är i vattnet när det är uppdraget.) Vi gick igenom alla block, fall, schacklar och allt sånt som kan gå sönder under en segling i förebyggande syfte. Vi ville inte riskera att behöva bryta ett race på grund av av något slitage. En av fördelarna med att vara med på Watski2Star är att båten måste vara i toppskick samt att man tänker mycket på säkerheten. Seglingen Vi bestämde oss för att segla båten shorthanded på alla seglingar, även om det skulle blåsa hårt. Ett undantag har vi gjort och det var på Lidingö Runt. En fördel med att bara vara två ombord är att man slipper ringa runt och jaga besättning samt att man har tydliga roller och lättare ekipage. Samspel och timmar i båten är A och O. Vi försöker ha fasta roller när det är kortare seglingar, men när man seglar längre seglingar som Watski 2Star är inte det möjlig. Normalt styr jag, med min erfarenhet från isjaktsegling som påminner väldigt mycket om Corsairsegling. Göran ansvarar för segeltrim och taktik, med sin erfarenhet från 40-fotscupen. Som gjord för Stockholms skärgård Båten är perfekt för Stockholms skärgård, där snittvinden oftast är runt 4-5 m/s. Det är då vi gör de bästa resultaten. Båten är förhållandevis lätt, så vi lider inte av att vara shorthanded. Sidoskroven har liten våt yta och är bananformade, vilket gör att båten inte stannar upp vid slag och manövrar. Vi håller nu på med vår ToDo-lista inför nästa säsong, och hoppas på tillväxt i klassen under vintern. Vi kommer att stå brevid Magnus och Hugos Dragonfly under vintern, så vem vet: Det kanske ploppar fram en Corsfly till våren. Jonas och Göran 8 Jonas och Göran bestämde sig för att Det lönar sig Fredag Lämnade Saltsjöbaden med min bror Magnus för transport upp till startlinjen i det värsta åskvädret på länge. Under Skurubron kom en åskknall som fick hela båten att skaka och satte igång varenda villa- och billarm på en kilometers avstånd. Väl uppe vid starten började vi fixa båten för racing, och som vanligt underskattar man tiden att ställa i ordning allt och vi fick en alldeles för sen start. Det känns som om det behövs ett fem minuters skott för att man på allvar ska börja klocka tid mot linjen och positionera sig, minuterna tickar av någon anledning fram extra fort när man startar på GPS-tid. Ny trend var att många kunde kryssa med screacher och fältet försvann snabbt över Saxarfjärden mot slutmålet i Nassa. Vår båt väger över 3,7 ton och behöver
Kappseglingssommaren Kappseglingsresultat 2010 På sidorna 21-23 hittar du resultaten och på SCTS hemsida, www.multihulls.org, finns länkar till alla sommarens kappseglingar. Vill du att din tävling ska presenteras i Bladet? Peppa vinnaren att skriva en artikel eller gör det själv! tvåan och Mats Johansson tog tredjeplatsen med Thura, en Dragonfly 920 R. Lördag Efter skepparmöte med Champagnefrukost (!) var det dags för delsträcka två mellan Nassa och Träskö Storö. Det blev en skön gennakersegling i lätt vind, trots några timglas så tycker jag att det gick ganska bra att segla på bara två. På Falcon Crest hade vi en kamp mot Gustaf Winqvist på Gill som visade sig vara riktigt svår, vi försökte allt utom att starta motorn utan att komma förbi. Seglade med djup vinkel med vår gennaker och det blev en del både bra och dåliga vägval, vinnande strategin i den lätta vinden var nog att ligga nära land. Vid målgången vred vinden ordentligt och det gällde att skifta segel snabbt för att kryssa igenom grinden. Vann gjorde Gill en Dragonfly 28 Sport och Mats J tog andraplatsen med sin Thura, Vi hamnade på en tredjeplats, och därmed var det upplagt för en avgörande tävling på söndagen med tre båtar som hade chans på totalsegern. satsa på mästerskapet 2010 med sin Jena. att aldrig sluta segla Falcon Crest vann Archipelago Twostar Race. en hel del vind (och det skulle komma senare), vi försökte hänga på så gott det gick utan att ramla för långt bak. Till vår fördel kunde vi se vilken sida som hade mest tryck och det var tillfällen då vi kunde hämta hem någon plats på vägval, till skillnad mot enskrovsbåtar kan man ju faktiskt hämta hem (och förlora) placeringar ganska snabbt och det gör ju flerskrovstävlingar extra roligt. Vid Grindafjärden öppnade det upp sig mer och vi kunde äntligen sätta vår screacher, vi seglar den i kombination med focken, är inte helt säker om det lönar sig men det kändes som att vi fick bra driv i båten och kunde rycka närmare fältet igen längst hela Träsköfjärden. Nu hade vinden börjat öka på lite mer och efter Möja-rundningen fick vi till riktigt bra fart på båten, det gäller att hänga med på navigeringen speciellt när det dessutom var ganska tät dimma. Vår Garmin GPS fick frispel och hoppade kors och tvärs över hela banan, ena sekunden var vi uppe på land för att sedan vara 300 meter åt andra hållet. I full koncentration/ förvirring kunde vi köra upp mot mål i 15-16 knop, vi hade gärna fortsatt hela vägen till Åland! Vid inloppet till Nassa hade det skett en rejäl grundstötning men lyckligtvis helt utan personskador. Corsair 31:an Jena gjorde ytterligare en bra segling och tog förstaplatsen, vi tog 9 Söndag Sista etappen mot Allegrogrund startade klockan tio och det var utlovat 7-9 m/s nord-sydlig vind! Det visade det sig att vinden skulle komma ganska sent under dagen och det blev återigen en nervöst långsam kryss får vår del. Vi hittade några bra stråk på ena kanten och tittar man på spåren i GPS loggen blev det inte för många fällknivar. För att spara vikt hade vi tankat obefintligt med vatten ombord och det visade sig vara riktigt dumt i solvärmen. Det blev en olympisk huvudvärk som fick dämpas med Red Bull och Alvedon (rekommenderas ej...) kan även tänkas att en och annan Single malt whisky kvällen innan kan ha spelat in. Efter Kalvön blev det slut på kryssandet och det såg ut som en omstart i fältet, vinden ökade, huvudvärken försvann och vi kunde öka farten med tio knop. Vi var i vårt rätta element och lyckades kamma hem totalsegern före Gill och Thura. Återigen kan man sammanfatta att det lönar sig att aldrig sluta segla trots att man tycker sig ligga flera sjömil efter fältet och tänker att om jag bara låg där eller där... Vi vill också framföra ett tack till arrangören för ett lyckat arrangemang. Jörgen Lannerstedt, Falcon Crest
Kappseglingsresultat Kappseglingssommaren 2010 Det gick undan för Noel och Fredrik i GP. GP ur trapetsperspektiv Att segla F18 på ett skrov i plattvatten är som att fara fram på en bit smör i en het stekpanna. Det var så det kändes för mig och Fredrik Hallsten under början av årets Gran Prix. Vi kom iväg bra och började passera båtar efter bara ett par minuter. På Möja Söderfjärd visade vår GPS 10-15 knop i den byiga vinden. Vi gippar ihärdigt för att hitta rätt vinklar och vindstråk. Det går riktigt fint och vi börjar pressa båten allt hårdare, så pass att jag i min iver svänger runt så fort i en gipp att Fredrik åker av båten och skapar en liten vattenbomb. Sekunderna därefter blev rejält vingliga. Att få ner gennakern, vända om och ta mig fram mot den vinkande Fredrik, närma mig honom så att han kunde få tag i båten och släpa sig upp, visade sig bli dagens största utmaning. Det gick emellertid bra och vi tappade bara någon minut eller två på hela fadäsen Foro: Mats Johansson och adrenalinet det gav oss blev en bra injektion för resten av resan. Under resan runt Möja upplever vi väldigt tydligt skillnaderna mellan en jollekatta och en stor kölbåt. När vi hade så mycket vind att båda kunde stå i trapets och vi genererade mycket skenbar vind, kändes även de snabbaste kölbåtarna som rundningsmärken, men mellan byarna hade vi svårt att hålla höjden och vi kände oss små i trafiken med alla stora båtar med höga master. Vi hade svårt att hålla koll på hur vi låg till i det stora fältet. Det var först när vi närmade oss Norrholmen strax innan målgång som vi insåg att vi var på väg mot line honors. Gustav Dillner ensam ombord på sin F27 var den sista båt vi passerade innan vi till slut fick höra målskottet. Det fina resultatet fick Fredrik att förlåta mina snäva svängar och vi konstaterar ännu en gång att Formula 18 katamaraner är fantastiska skärgårdskryssare. Noel Barkelius Brev Här kommer en del material inspirerat av ett brev från Dick Newick där han bifogade nya konstruktioner på både catamaraner och trimaraner. Under flerskrovens barndom, åtminstone i västerlandet, var han en föregångsman, med Nat. Herreshoff och dennes tidiga catamaraner som undantag. Newicks snabba, lätta och eleganta, men knappast rymliga, trimaraner stod i kontrast till de tunga, underriggade plywood-plast trimaraner som Arthur Piver förespråkade. Jag kommer ihåg Pivers inlägg i AYRS, Amateur Yacht Research Society: With the 30-knot ability of these boats you can sail around the gales. I verkligheten var det få av Pivers båtar som med sina låga riggar och ineffektiva lateralplan kunde mäta sig med snabba kölbåtar. När Ulf Haasum, salig i åminnelse, och jag gastat på en stor Pivertrimaran och hamnade i Västindien 1964 besökte vi Dick Newick på S:t Croix. Hans stora catamaran Ay-Ay tog turister ut till reven. Där fanns också Lark, en 24 fots lätt tri med svärd/bärplan i sidoskroven samt Trice som seglat Bermuda Race utom tävlan och lämnat den övriga flottan bakom sig. Enkelhet och snabbhet Vi fann en helt annan syn på trimaraner. Enkelhet, måttligt utrymme, snabbhet. Lite av detta överfördes på trimaranen Brunte, en modifierad Jim Browntrimaran, som byggdes 1967-1968 av Lennart Minnegård och undertecknad. Samma år, 1968, kom en sensationell båt seglande till Portsmouth från S:t Croix i Västindien inför OSTAR, enmanskappseglingen över Atlanten. Den långa, låga proan Cheers, med två ostagade master ritad av Newick stod i kontrast till allt man tidigare sett, förutom i Stilla Havet och Indiska Oceanen. Hans proa Cheers är nu renoverad, finns i Frankrike och kan ses på en filmsekvens med Moxie som senare vann OSTAR. Sök på Cheers, Moxie, Newick. Konstruktör före sin tid Dick Newick var och är före sin tid. Även i dag ritar han båtar av olika slag. Inte bara trimaraner utan lättdrivna motorbåtar, dubbelkanoter för Stilla Havet och naturligtvis trimaraner. Den vackraste av 10
skärgårdskryssare som självklart används för långfärd. Gå på grund utan allvarliga konsekvenser, flerskrovseglarens självklara rätt. Gulan är modifierad med ett pivoterande centerbord som fungerar bra tack vare den tätningsdel som förhindrar kavitation akter om det uppfällbara centerbordet. Centerbordstrumman passar bra ihop med en stor dubbelkoj. Enkelhet, låg vikt, och ett bra bomtält ger den komfort som består av enkel inredning, låg vikt och litet vindfång. Gulan känns tryggare i hårt väder än någon annan flerskrovsbåt jag seglat, både tecken på bredden (6,4) och kanske att riggen kunde vara högre. En kvalitet är att kunna segla bekvämt liggande, med fri sikt föröver över ruffrån Dick Newick Dick Newick och Ulf Haasum seglar i Västindien, nyårsafton 1964. Artikelförfattaren Björn Enqvist var också med och höll i kameran. Trimaranernas Stradivarius, Björn Enqvists Gulan, en Outrigger 26, ritad av Dick Newick. Dick Newicks Spark är inspirerad av Francis Herreshoffs kanotyawl Rozinante. trimaraner, Spark, inspirerad av Francis Herreshoffs kanotyawl Rozinante kan du leta upp genom att söka på Newick, Spark och Damfino. Trimaranernas Stradivarius Efter trimaranen Brunte, en modifierad Jim Brown-tri, medförde Pintaprojektet Brunte II som jag seglade i 25 år, en komfortabel välseglande tri, ritad av Ib Pors Nielsen. Den efterträddes av Newicks Outrigger 26 eller Somersault (frivolt) ett mindre säljande namn på en flerskrovsbåt. Newicks 26-fotare tycker jag är trimaranernas Stradivarius. Kanske mer en beboelig dagseglare men för ett par med barn och försedd med bomtält fungerar den minst lika bra som alla de 11 fen. Dikt bidevind i god bris loggar hon 11 knop. Tyvärr byggdes endast 9 båtar. Att få en så kort trimaran linjeskön vittnar om att Newick är både konstnär och konstruktör. Andra båtar av Newick som tävlat över Atlanten förutom Cheers som kom trea är den spartanska 31-fots Val som kom tätt i hälarna på de gigantiska enskrovarna. Så småningom vann Newicks tri Moxie som Phil Weld seglade till den första amerikanska segern. Sedan dess har storlek och exklusiva material gjort sådant seglande till en sponsoraffär. Dagens båtar är oftast snabba, lätta, starka, men den pionjäranda som påminner om flygets barndom kan jag dock sakna. Björn Enqvist
Extrem ögonfröjd I somras var Odd Lindqvist med på Cowes Week. Här kan du njuta av hans bilder från en tävling mellan åtta Extreme 40. Cowes Week 2010 var som alltid en mötesplats för seglare från olika hörn av världen i en bred varieté av båtar. Allt från små jollar och kölbåtar till stora monster såsom Lepard och den engelska AC-båten Jaguar som matchade mot BMW-Oracle. Och man möttes verkligen i Cowes! Vilken härlig plats! På kvällarna stod man i barer med seglingens hot-shots. Från Sverige fanns två sölbåtar och en trimmis Calle Hennix med en SeaCart 30. Han deltog i en blandad flerskrovsklass, som i likhet med de andra klasserna fick segla orienteringsbana på The Solent. Naturligtvis ingick tidvattnet som en extra utmanande dimension. Pedal in the metal När våra egna seglingar var klara hastade vi med våra kameror till Egypt Point där de åtta Extreme 40 hade en fantastiskt idrottsplats. Seglingarna gick utmed stranden på kort bana. Den lätt galna Des som vi kan se och höra på blur.se, var en exalterad speaker. Han tjöt förtjust när båtarna krängde på gränsen, eller när dom dundrade fram i 20+. Pedal in the metal blir kul med hans franska accent. Många misstag Det var naturligtvis väldigt tätt mellan båtarna, i alla fall på det första varvet innan alla misstag börjat skapa avstånd. Och misstag gjordes verkligen. Starterna var så där, och många var stekta redan där. Kolla också in Youtube där det finns en film när Groupama förlorar styrningen i en krock, och båten drar rätt in i kajen efter att besättningen lämnat skeppet. Hanteringen av babordsbåt möter styrbordsbåt var intressant. Eftersom babordsbåten inte ville tappa höjd, samt att en duck bakom en styrbordsbåt leder till om-trimning eller väldigt kraftig krängning, så pinade babordsbåten tills styrbordsbåten hunnit passera framför. Bara en kort duck för att få upp farten igen. Väldigt smart, speciellt som man förstod att hydraul-skotningen för storen inte är särskilt snabb. Kryssarna räckte inte till för att trimma klart! Det var inte svårt att förstå att båten Det gick fort i Cowes Week. Foto: Odd Lindqvist lätt gör pitch-pole och att det var en av utmaningarna. Även det kan ses på Youtube och är riktigt underhållande. Resultatlistan blev väldigt svajig på grund av de svåra förhållandena. Bilder för trattamaran-lovers Jag tog med en lång glugg, hade fina ljusförhållanden och en fast kaj att stå på. Så var så goda trattamaran-lovers, här bjuds seglingsgodis i bildform. Med seglarhälsning Odd Lindqvist Fler bilder på webben Du hittar fler av Odd:s bilder både på multihulls.org och på oddlindqvist.se 12
från Cowes Week 13
Den handikappanpassade katamaranen Handicat har en händelserik sommar med många dagsseglingar, ett läger på Åland, besök på Gotland under Almedalsveckan och en del kappsegling bakom sig. Galen idé blev succé För 20 år sedan fick Olle Hansen idén att ge personer med funktionshinder möjlighet att segla. I dag driver stiftelsen Handicat, där SCTS ingår, projektet. I sommar hade Handicat 550 deltagare på sina seglingar, en siffra som har ökat stadigt de senaste åren. Här kan du läsa om vad som hänt 2010. Uppgraderingar av båten Efter mycket tankearbete av tekniska gruppen under vintern gjordes en del uppgraderingar av båten. Ramperna i aktern plockades bort och en ny öppning gjordes i styrbords skrov för att göra en enklare ombordstigning. Dessutom flyttades toastolen längre förut, durken höjdes tillsammans till hissplattans lägrehöjd, och vips hade vi en toalett som funkar även om man sitter i rullstol. Nu är det bara ny kran och spegel till handfatet, sen är toaletten komplett. Snyggt jobbat ni som tänkte och byggde! Pulpits i förarna och på helikopterplattan i aktern har monterats av säkerhetsskäl. Dessutom har en stävstege specialbyggts för att underlätta ombordstigning. Äntligen har problemet med hängande storsegel åtgärdats. Problemet var att storseglet inte kom ner självmant utan man var tvungen att dra ner det. Efter byte av fall, montering av nya travare och skena på masten, kommer seglet ner av sig själv. Skönt!! Sponsorer Under våren knöts ett samarbetsavtal med Särnmarks Assistans AB. Företaget är verksamt inom personlig assistentbranschen. Särnmark har erbjudit sina kunder seglingar, en aktivitet som är helt främmande och ny för denna kategori. Seglingar har gjorts i Stockholm och i samband med Almedalsveckan på Gotland (läs mera nedan). Även Marinplus, som marknadsför plotter, AIS, radar med mera har stöttat projektet under året. Material som har varit till stor nytta under året. Tack vare deras plotter hittade vi hem i segling i tät dimma. Vi har även nytt porslin, glas, muggar och fyrkantiga tallrikar. Toppen med fyrkantiga 14 tallrikar, då de tar mindre plats och ligger still på hyllan. Jakten på fler sponsorer går vidare då vårt projekt med Arvsfonden går ut i höst. Handicat på Almedalsveckan Då temat för 2010 års politikervecka var Tillgänglighet styrde Handicat sina stävar mot Visby hamn den 1 juli. Efter en solig men blöt segling (kryss hela vägen) nådde vi hamnen och guidades till vår hamn. Det seglades under dagarna. Två pass per dag med Särnmarks-kunder från hela landet. Alla var nöjda, även de få som blev lite sjösjuka. Handicat-Crew var Anders Andermo, KB Wirenstål, Britt- Marie Rydh Berner och undertecknad (som blev sjuk på ditresan och hamnade i sängen istället). På hemvägen besökte Anders och KB Arkösund och seglade med ett gäng. De
lyckostarna fick segla spinnaker i 14 knop. Vilken härlig dag tyckte de. När Arkösundsgänget mönstrat av satte grabbarna Anders (65) och KB (63) kurs mot Svinninge. Vinden var toppen och knopmätaren visade 21 knop! Dagen efter de kom hem var dagseglingsaktiviteten igång som vanligt, då med Ralf Sass som skipper, i mer moderata hastigheter. Dagseglingar Säsongsstart blev den 15 maj med två dagars segling med ungdomar från Fryshuset. Färden gick till Möja. Vi seglade dit med 12 ungdomar, sov över på vandrarhemmet på Möja och seglade hem dagen därpå med nya ungdomar. Båda dagarna bjöd på fint väder, men kallt. Ungdomarna tyckte att det var en fett häftig båt kul att segla. Dessa ungdomar är helt nya på sjön men vi tror att ett intresse tändes i några av dem. Som vanligt har dagseglingar varit i majoritet. Familjer, skolor, gruppboende och assistentföretag har anlitat oss.den senaste seglingsaktiviteten var att Jorielskolan (skola för elever med funktionsnedsättningar) seglade med alla sina elever och assistenter. Det blev nio dagar med en ny klass per dag. Seglingarna utgick från Skeppsholmen, så numera är vi kända (dock inte ökända) av Djurgårdsfärjan. De hälsade med Gomorron kollega när jag åkte till båten om morgnarna. Veckoläger till Mariehamn Käringsund på Åland En utförlig rapport från lägret kommer i nästa nummer av Bladet. Regatta Då Handicat (TRT 1200 GT) har potential som snabb seglare ställde The White Grey Team (Håkan Widmark, Björn Grönlund, Per Jakobsson och undertecknad) upp i Gran Prix. Vi genomförde regattan utan några misstag och resultatet blev en sjunde plats i flerskrovsklassen och bästa catta över 9 m. Detta gav mersmak till att delta i fler regattor nästa säsong. Skärgårdsstiftelsen Stiftelsen Handicat har inlett samarbete med Skärgårdstiftelsen för att göra en inventering av vad som är bra och vad som bör uppgraderas på deras anläggningar i skärgården, så att alla skall kunna njuta av den. Crew-pool Då intresset för vår verksamhet ökar från år till år, har problemet med att hitta kvalificerade besättningar till seglingarna växt. Problemet är ju att våra killar ofta har egna båtar som skall vattnas. Vi behöver skeppare, gastar och fixare som vill vara med och göra en insats och få segla en häftig båt. Det vore kul om även tjejer hör av sig! Intresserade som vill vara med i Crew-pool kan höra av sig mig, Olle Hansen, på info@handicat.se Sammanfattning Att en galen idé för 20 år sedan kan bli sådan succé? Fler och fler hör av sig och vill boka seglingar. Vi får önskemål att segla på västkusten, i norrland osv. Ska ni inte skaffa fler båtar? Att behovet finns är helt klart, det råder inget tvivel om. Att denna idé blev succé är helt klart Kallelse till SCTS ordinarie Höstmöte 2010 Härmed kallas alla nya och gamla medlemmar till SCTS ordinarie Höstmöte. Tid: Lördagen den 13/11, klockan 13.00 Plats: Blynäsvikens Båtklubbs lokal i Vaxholm Vägbeskrivning: N 59 24 25,35 O 18 19 10,16 Buss 670 går från Tekniska högskolan via Danderyd till Vaxholm. Gå av på Eriksövägen. Tar cirka 35 minuter. P-platser: Se skyltar vid klubblokalen. Preliminärt Program Frågan om mötets behöriga utlysande. Val av mötesfunktionärer: Ordförande, sekreterare och 2 justeringsmän. Inlämnade motioner och förslag. Föredrag av Matt Hodgson, som har gastat ombord på bärplanstrimaranen l Hydroptèr. Berättelse och bilder. SCTS-mästare 2010 koras. Bilder och filmer från sommaren kan visas. Har ni något trevligt ni vill visa upp så tag gärna med er materialet. Alla önskas hjärtligt välkomna! Styrelsen ett resultat av ett framgångsrikt temaarbete. Jag vill återigen tacka grabbarna, Håkan Widmark, Björn Grönlund, KB Wirenstål, Anders Andermo, Glenn Linder, Gert Nilsson, Ingemar Lundh, Britt-Marie Rydh Berner och nykomlingarna Ralf Sass, Per Jakobsson och Oskar Green, som gör denna idé till verklighet för så många. Planeringen för 2011 pågår för fullt då vi räknar med ännu fler nöjda seglingsgäster. Deltagare: 2007 = 150, 2008 = 300, 2009 = 450, 2010 = 550, 2011 =? Se gla ut, det är livet! Olle Hansen PS. Team White Grey, syftar på besättningens hårfärg förstås. 15
Nu är förberedelserna I våras blev det klart att den stora flerskrovsfesten IMM, International Multihull Meeting, ska hållas på Djurgården i Stockholm nästa sommar. SCTS är värd för arrangemanget som väntas locka seglare från hela Östersjön. Nu väntar ett år av intensivt arbete. Här kan du läsa mer om planerna. IMM-förberedelserna är nu inne på sitt sista år. I stort har de tidigare tre åren ägnats åt att hitta en plats i Stockholm som vi kan var på. Det är nu Nya Djurgårdsvarvet (NDV) vid Beckolmsbrons brofäste på Djurgården som blir huvudhamn. Detta kommer att hända Tanken så här långt är att vi håller kajen på Nya Djurgårdsvarvet öppen från måndag den 18 juli för tidiganlända. Detta dock utan särskild service. Tisdag samlas IMM-eskader på Östmarsfladen. Onsdag förmiddag börjar IMM-eskader från Stockholms södra skärgård. Onsdag klockan 12 öppnas IMM:s infocenter där Stockholms Visitors Board (SVB) har lovat att deltaga. Då öppnas el, vatten och sanitetsanläggningar. Onsdagen och torsdagen blir tillseglingsdagar. IMM invigs torsdag kväll den 21 juli. Fredagen ägnas åt nationella lekar och guidade turer i Stockholm. På kvällen tänder vi grillar för enskild grillning och gemensam sittning till middag. Lördagen blir kappseglingsdag och på kvällen blir det seglarmiddag med prisutdelning. Söndagen träffas vi för brunch. Resten av dagen lämnas för hemresa eller för att turista i Stockholm. Kvarliggningsmöjlighet utan service finns till onsdag. Våra bryggplatser Nya Djurgårdsvarvet är en skapelse av inte helt obekanta Stockholmsseglaren Per Wermelin och seglarprofilen Christer Salén. Per Wermelin tilldelades 2007 Scandinavian Boat Shows hedersbetygelse för sitt arbete med att skapa ett träbåtsvarv öppet för besökare på Djurgården. Gustaf Bråkenhielm är VD för varvet. 175 m kaj är i stort klar. Som bas för ett större event blir det i princip IMM 2011 som kommer att inviga varvet. Övriga platser för förtöjning som vi undersöker är västra bryggan på Sjöfartsverkets område. Vi väntar fortfarande på besked från Sjöfartsverket. Mellan Sjöfartsverkets brygga och Beckholmsbron finns ett par privata bryggor. De ägs båda av släkten som bebor Hissa tillseglingsvimplen ett roligt sätt att göra reklam för IMM. fastigheten närmast bron. Där har en av familjerna, Sweger, gett tillstånd till att använda den östra bryggan i befintligt skick. På Skeppsholmen har Statens Fastighetsverk gett tillstånd att använda öppna kajerna på Östra Brobänken. Där är det omkring 10 båtplatser med i snitt två i bredd. Tidigare har vi fått positivt besked från folkhögskolan på Skeppsholmen. Deras brygga kan ta ett drygt tiotal båtar. Negativt besked har vi fått från Gröna Lund om deras brygga. När det gäller stora dockan på Beckholmen får vi låna den om den är tom på torsdagsmorgonen när IMM börjar. Får vi låna den behöver vi förmodligen ingen annan hamn förutom Nya Djurgårdsvarvet. Men om något akut händer så måste vi tömma dockan. 16 Intensivt förberedelsearbete I dagsläget är vi en mindre grupp som förutom av undertecknad jobbar med IMM. Den består främst av KB Wirenstål, som kommer att vara hamnkapten, Björn Sjöström som svarar för hemsidan och Per Georén som tagit tag i lite av varje. Bland annat har han med hjälp av Gransegel och Screenbolaget tagit fram vår Tillseglingsvimpel, se bild. Tillsammans med Per jagar jag kontaktpersoner i våra östra grannländer och Polen. Vi har bland annat fått tag i ordföranden i Litauens flerskrovseglarförbund. Men vi letar efter fler. Känner Du till någon så hör av Dig till mig. Per kommer också att hålla i nationslekarna. En egen Facebooksida Ingmar Ögren håller i eskadersegling till IMM. Ingmar har en Facebooksida för eskadern, IMM sailing together from Nåttarö. Tanken är att erbjuda en eskader från Östmarsfladen på norra Nåttarö med samling tisdagen den 19 juli för segling in mot Stockholm. Ingmars Facebooksida kommer sedan att bli den officiella IMM-sidan med tillstånd för alla IMM-deltagare som blir medlemmar att lägga upp IMM-bilder. Tommy, TC, Carlsson från Hanöbuktens flerskrovsseglare är vår IMM-konstnär och svarar för logga med mera. Anders Andermo har lovat att hålla i lördagens traditionella seglarmiddag. Gabriel von Euler ansvarar tillsammans med SCTS kappseglingskommitté för kappseglingen. Per Grönlund, som bland annat säljer Fountaine Pajots Salina, ansvarar för elen. Kurt Svensson, en av SCTS medlemmar ända från 1960-talet, har lovat att hålla i de datoruppkopplingar som vi behöver. Jeppe Larsen supportrar med sina eldrivna tenderbåtar. Många olika roller behövs Trots ovanstående saknar vi fortfarande många krafter för att göra IMM möjligt. Blir vi fler än 60 båtar behöver vi dela på oss till andra platser runt Nya Djurgårdsvarvet. Till det behöver K-B stöd med extra hamnkaptener. Vi behöver Dig som kan hjälpa till vid IMM-infocentret, någon som svarar för invigningen, fredagens grillmiddag (var och en tar med sig, vi står för grillar och kol), guider till exempel för Gamla Stan, ansvarig för sanitetsvagnar, söndagens brunch och biträden till de redan uppräknade verksamheterna. Har Du möjlighet att ställa upp i något av ovanstående eller kommer på något jag glömt eller något annat som till exempel ta fram sånghäften, namnskyltar och skyltar för de olika båtarna, anmäl Dig till glenn@ventura.se eller 0707-22 52 11. Glenn Linder
inför IMM i full gång Anmäl dig och läs mer om IMM i Stockholm 2011 på imm2011.se I augusti arrangerade SCTS ett kombinerat För-IMM och Prova-på på Skeppsholmen. Rapport från För-IMM och... I augusti samlades ett gäng från SCTS på Skeppsholmen till ett För-IMM. Här kan du läsa en rapport från mötet. Vi kom på fredag middag till Skeppsholmen. På plats var redan Ventura, vice ordförandens stora Belocatta. Efter någon timme så dök Sjöströms upp med sin Think Twice och senare även KB och Marita med Maram Ess.Vi satte oss väl tillrätta i största cattan och planerade. Lördag tog vi Djurgårdsfärjan, som hade sin hållplats mellan våra båtar, till Gröna Lund och gick därifrån till Nya Djurgårdsvarvet. Där byggs det för glatta livet. Det som för ett år sedan bara var ruckligt och förfallet håller på att renoveras. Kajer och bryggplatser var nu till hälften klara och anslag visade vad som skulle göras med varvs- och bygghallar och med en hyfsad portion fantasi kunde vi nog tänka oss att de också kan bli fina. Och det här ska vi få använda nästa år. I vattnet mellan varvet och Beckholmen uppskattar vi att 50-60 båtar kan klämmas in. I varvshallen kommer vi kunna ha sittningar om det inte är så fint väder att man dukar på bryggdäcket. Sedan gick vi över bron ut på Beckholmen och upp på högsta punkten där man har en underbar utsikt över Stockholm från Saltsjön och dessutom kan titta ner i dockan som är 180 meter lång och 30 meter bred och bör rymma cirka 40 båtar. Rundan på Beckholmen är riktigt promenadvänlig med stigar och trappor och informationstavlor och därifrån besiktigade vi också möjliga förtöjningar vid flytbryggor på Beckholmens ostsida. På kvällen samlades vi på Ventura och fortsatte diskutera IMM. Efter en stund kom taxin med pizza utanför oss så var den dagen räddad. Fler funktionärer behövs! Det kommer behövas en hel del frivilliga krafter nästa år som hjälper till med allt möjligt, sitta i receptionen, filma ankommande båtar med video och lägga ut på storbild i puben, langa öl i samma pub, och hålla rätt glöd i grillarna utanför, leta rätt på folk i båtar, lämna information och hämta information osv, osv... Att bygga upp ett funktionärsgäng och se till att de har trevligt tillsammans, före under och efter IMM2011. Det är en viktig uppgift. Per Georén Vill du jobba som funktionär? Kontakta Glenn Linder: glenn@ventura.se, 0707-22 52 11 17 Foto: Lennart Pukitis...Prova-på Årets Prova på-segling hölls mitt i Stockholm. Femton nyfikna dök upp för att få möjlighet att följa med någon av de sex båtarna ut. Vid kajen på Skeppsholmen väntade tre trimaraner och tre katamaraner på besökarna. De tre trimaranerna var en Dragonfly 28, en Gepard XL och en Multi 23 och katamaranerna var två Maramer och en Belo 39. De allra flesta ville ut och provsegla trimaranerna, men trots det stora intresset kunde alla som ville komma ut på två turer, vilket var ambitionen. Det blåste inte så mycket under dagen så seglingarna blev lugna. Mycket flerskrovssnack Under dagen fanns det förstås alla möjligheter att ställa frågor och diskutera olika båtars fördelar och nackdelar och den möjligheten tog många till vara. Överlag verkade besökarna nöjda och de verkade ha fått svar på många av sina frågor när de lämnade Skeppsholmen. Årets Prova-på skilde sig från tidigare år både genom att det hölls inne i Stockholm och genom att det hölls i augusti i stället för på våren. Det berodde på att SCTS valde att arrangera både För- IMM och Prova på vid samma tillfälle. Eva Furhoff
Rakt in i dimman Det inte ofta, men ibland breder tjockan ut sig. Här berättar Per Georén om en äventyrlig seglats från Skeppsholmen till Nynäshamn. Efter avslutat För-IMM och Prova-på (se föregående uppslag) satte vi kurs mot Nynäshamn. Först motor genom de trånga sunden, men på Baggensfjärden fick vi slör och hissade på och såg fram emot en fin spinnakerbog ner över Mysingen. Så blev det inte. Vinden tog slut alldeles före Dalarö så vi gick in och tankade. När vi kastade loss och gick ut visade det sig att en monumental dimma lagt sig över sjön. Det var bara grått. Vi såg inte någon av de närmaste öarna ens och de är nära. Förr i tiden hade det bara varit att slå back, lägga till igen och vänta på bättre tider. Nu är det bättre tider. Vi har två GPS-navigatorer, inte med plotter men så att vi kan läsa av vår position, kurs, fart och distans och tid till nästa waypoint. Den ena går på egna småbatterier och den andra är kopplad till båtens elsystem. Medan Birgitta laddade den stora med nästa waypoint kunde jag fortsätta segla med den lilla. Första anhalt var Dalarö skans. Vi såg bara ljusgrå dimma ända tills vi var kanske hundra meter från stranden. Hundra meter är väldigt kort när man är van vid att se flera kilometer. Följde stranden Så följde vi stranden tills det var dags att hoppa till nästa ö. Plötsligt tutade det till, jag tutade tillbaka, och så ur tjockan dyker Ornö-förjan upp. Den måste ha sett radarreflektorn i masttoppen. Ytterligare en båt mötte vi på väg till nästa ö. Men sedan såg vi inga fler. Och knappast något annat heller. Vi försökte gå så rakt som möjligt från punkt till punkt och Birgitta lade nya utanför stranden på de öar vi hade kontakt med. Efter en timmes gång tror vi att vi skymtade Söderhäll på väg mot Mysingholm men den försvann lika fort. Anledningen till att vi hoppade så här var att om något gick på tok så borde vi kunna hitta någon känd punkt där vi skulle kunna stanna om elektroniken skulle svikta. Från Mysingholm gick vi mot monumentet, eller alldeles utanför eftersom det är lite skrammel i vattnet, men där fick vi aldrig landkontakt. Nästa waypoint var Svartars/Blacken Vid Norra Stegholmen blev det riktigt jobbigt. utanför klubbholmen Lacka men de öarna såg vi inte heller så vi var inte förvånade när vi inte fick kontakt med Skomakaren heller. Nu närmade vi oss hemmahamn och klockan närmade sig nio och nattmörkret närmade sig också. Nästa kurs siktade på en punkt mellan Norra Stegholmen och Finnhällan. Dit kom vi inte. När GPS:n markerade att det var hundra meter kvar skymtade vi ett skär på styrbordssidan. Måste vara Finnhällan, sade jag självsäkert och styrde närmare för att få syn på fyren. Det fanns ingen. Däremot dök det upp land bakom skäret. Stopp i maskin! Helt vilse? Så låg vi och drev. Jag läste positionerna från än den ena än den andra apparaten och Birgitta lade in positionerna på sjökortet. De var samstämmiga. Vi stod uppe vid N:et i Norra Stegholmen. Dubbelkoll! Samma plats. Båtens kompass visade bara vart stävarna pekade, inte hur vi drev och GPS:erna visade hur vi drev men inte var olika väderstreck var. Vi tittade ännu noggrannare på skäret och bestämde oss för att vi var alldeles öster om Stegholmens norra del. Så följde vi land i mörkret, övertygade om att vi skulle se stadsljus när vi kom runt udden. Icke! Bara mörk dimma. När vi förlorade Stegholmen ur sikte fick vi plötsligt syn på Finnhällan. Vi var däremellan men kunde inte se bägge samtidigt. Nu lade Birgitta en kurs alldeles söder om det som en gång var Skyttens häll och som efter utfyllnad är kajplats för färjorna till Ventspils. Gotlandsbåten i närheten Efter en stund hörde jag slammer som från landgång eller liknande. Måste vara Gotlandsterminalen, sa jag självsäkert och styrde mot ljudet. Jag trodde att Gotlandsbåten kommit in och höll på att lossa och att vi kommit längre söderut än beräknat. Kort därpå såg vi den yttersta dykdalben på Lettlandkajen och svagt ljus fem meter upp i luften. BRÖÖÖÖÖL!!!!!!! Så skraja vi blev! Det var Gotlandsbåten, ute i hamnbassängen. Skulle vi fortsätta söderut och försöka hinna före? Det hörs på Birgittas röst när det är allvar så vi vände tillbaka och lade oss stilla mellan dykdalberna. BRÖÖÖÖÖL!!!!! Så skraja vi blev! Fast den här gången 18
Ny batteriteknik kan det inte ha varit åt oss. Vi avvaktade en stund tills vi antog att den måste ha kommit till kaj och så gick vi försiktigt söderut och siktade färjan efter en stund och gick nära den söderut. Vi kunde se belysningen i färjan svagt när vi var som närmast. Likaså strålkastarna på parkeringen efter färjläget. Sedan bensinbryggan och sedan följde vi fiskebryggan ut till nocken och tog sikte på nästa bryggnock, och därifrån till nästa ända till vår brygga. Sista biten hem från Stegholmen tog minst tre gånger så lång tid som brukligt men vi kom fram, och hem och till jobbet på måndagen. Vi har varit i dimma förr men aldrig någonsin av den kalibern. På tisdag kväll träffade jag en i besättningen på livräddningskryssaren som är stationerad i Nynäshamn. Han berättade att de på söndagskvällen hade en utryckning till Ålö för att hämta en hjärtpatient för vidare transport med helikopter. Han hade heller aldrig varit med om sådan dimma. Han hade varit navigatör när de hade kört på plotter och radar tvärs över Mysingen i trettio knop. Spännande sade han. Tur att det inte var någon kanot eller roddbåt ute samtidigt tänkte jag. Per Georén Länge har vi hört samma visa, snart kommer det bättre batterier och det känns som om detta snart ständigt flyttas framåt. Men ändå händer det till slut något. Vi har vant oss vid att telefoner och kameror går allt längre på en laddning. Den teknik som finns i sådana batterier blir dessvärre groteskt dyr om den skalas upp till vad vi skulle behöva i våra båtar. Men en mer robust och mindre eldfängd teknologi, nämligen de så kallade LiFePO-batterierna har nått nivåer som de flesta skulle kalla dyrt, men ändå inte orimligt. Litiumbatterier har ett rykte om sig att vara instabila så att de kan börja brinna, men LiFePO tycks av många rapporter att döma klara felaktig behandling bra. Ett vanligt marinbatteri av normalstorlek brukar ha en kapacitet av 75 80 Ah och de brukar väga 18 20 kg. Om man ska ha livslängd på batterierna bör de inte laddas ur djupare en cirka 70 % av nominell kapacitet, vilket då innebär att man kan använda drygt 50 Ah och en livslängd på kanske som mest 500 cykler. Ett 60 Ah LiFePO-batteri (se bilden) kan cyklas till i varje fall 90 % av sin kapacitet och fortfarande ha en förväntad livslängd av mer än 1000 cykler. Det som annars mest skiljer är att vikten på ett sådant är drygt 9 kilo. Tillverkas av Thunder Sky Största tillverkare är kinesiska Thunder Sky och det är troligt att de kommer att dyka upp på marknaden. En komplikation är att de inte tål överladdning alls. Den kontrollerade överladdning som man utsätter blybatterier för för att utjämna cellerna fungerar inte, utan man måste ha Värme till salu Eller åtminstone värmare. Härom dagen stötte jag på en oanvänd (nästan = testad) katalytvärmare i förrådet. Den är säkert tjugo år gammal. Med hjälp av en platinakatalysator förbränns gasol utan öppen låga. Det låter mystiskt men det fungerar. Perfekt till den lilla båten. Den kostade tusen då och nu kostar den bara några hundra och då slänger jag in en begagnad reducerventil också så man behöver bara komplettera med en 2 kg gasoltub. Kontakta: Per Georén, birgitta.georen@comhem.se 19 Ett LiFePO-batteri har nästan dubbelt så mycket användbar kapacitet som ett normalt marinbatteri. Foto: Anders Jangö elektronik som utjämnar cellerna och övervakar cellernas tillstånd. Intill dess att vi har mer erfarenhet är det en rimlig försiktighetsåtgärd att montera batterierna så att de ventileras utanför båten om de skulle gasa. Cellspänningen varierar mellan 2,5 och nära 4 V beroende på laddning, vilket innebär att polspänningen för ett batteri med 4 celler varierar mellan 10 15,5 V. Ett normalstort batteri är på 90 eller 100 Ah, det vill säga dubbelt så mycket användbar kapacitet som ett normalt marinbatteri. Och haken då, priset i volym, fritt fabrik i Kina hamnar på ca 340 USD för 60 Ah, tillkommer frakt, övervakningselektronik, kostnader för någon att ta systemansvar/ garanti och rimlig vinst. Blir säkert dyrt, men ändå inte groteskt. Håll ögonen öppna i vår! Anders Jangö
Här rullar vi ut ena skrovet på första cruisingsegelkatamaran Dellen Dancer från vår tillverkningslokal ut till stora monteringshallen. Från vänster: Jan-Åke, Thorbjörn, Mats, Tomas och Thomas. Hur går det för Dellencat? I nummer 1 2010 berättade Bladet om dom där norrlänningarna som tänker starta tillverkning av stora cruisingkatamaraner. Här kommer en rapport om hur det går för oss. I vår förra artikel i Bladet berättade vi att vi börjat bygga en 11 x 6 meters segelcruisingkatamaran ritad av engelsmannen Richard Woods med modellbeteckningen Flica. Vi har nu kommet så långt att vi gjort ett av skroven trämässigt färdigt och börjar nu på det andra. Tidplanen är att båten ska sjösättas i Dellensjöarna och användas av delägarna våren 2011. Vi har redan döpt båten till Dellen Dancer. Den finansieras genom att vi säljer ägarandelar i den och att vi i Dellencat sköter båten året om. Delägare blir både privatpersoner och företag. Tanken är att vi ska bygga upp en turist- och företagsverksamhet med båten just på Dellensjöarna som ligger nordväst staden Hudiksvall i sköna Dellenbygden. Detta koncept ska även kunna användas på andra ställen tänker vi och att vi då ska leverera båtarna. Vi ska även försöka förlänga säsongen genom att vintertid lägga den i strömmande vatten i utloppet av Dellensjöarna i Näsviken och att båten ska vara självförsörjande med ljus och värme genom att båtens elmotorer används som generatorer. Vår affärsidé är att bygga stora, starka och lätta cruisingkatamaraner av miljövänligt modifierat trä, biobaserat epoxy och glasfiber. I skroven kommer vi att använda acetylerat trä. Acetylering innebär att man i en miljövänlig metod kemiskt modifierat radiatatall med ättiksyraanhydrid. Detta högpresterande trä kommer från väl hanterade och förnyelsebara odlingar, är helt giftfritt och har en dimentionell stabilitet som överskrider även de bästa typerna av tropiskt hårdträ. Obehandlat håller det i 50 år ovan mark och 25 år i marken, mer hållbart än teak. I våra båtar är det inbakat i ett laminat av glasfiber och epoxy. Epoxy är till och med tätare på molekylnivå än vanlig polyester. När det gäller biobaserad epoxy så håller vi på att utvärdera produkter från en amerikansk och en finlänsk tillverkare. Till icke bärande delar kommer vi att använda andra typer av miljövänligt modifierat trä såsom värmebehandlat och impregnerat med furfurylalkohol-lösning. Dialog med Woods Vi fick ju även möjligheten att berätta om vårt företag på SCTS:s senaste årsmöte och fick då med oss några synpunkter om design av själva båten och riggen. Vi har hanterat detta så att vi har en dialog med konstruktören Richard Woods men även tagit upp ett samarbete med det kanadensiska företaget www.buildboats.info som i sin tur samarbetar med franska konstruktörer. Just nu väntar vi på ett förslag på 20 design för den showcasebåt vi ska bygga åt Ecobuild. Genom detta samarbete breddar vi även vårt sortiment med eldrivna motorkatamaraner. Vi tittar även på detta med olika typer av vingsegel. Efter BMW-Oracles vinst i Americas cup har intresset ökat. Fördelarna med en vinge är att den är effektivare än ett vanligt segel och lättare att hantera. Vi tittar både på Omer Wingsail och den svenska smartsailing.se. Fredrik Grufman hos Smart sailing har ett intressant koncept där masten är den främre delen av en vinge och ett mjukt segel är fortsättningen på vingen. Storleken på vingen kan därmed varieras genom att seglet rullas ihop nere i bommen. Man får därmed även en förvaring av seglet i bommen. Nu väntar motorkatamaranen Det som händer med vårt företag nu är att vi lägger i nästa växel. Vi flyttar nu ut i stora monteringshallen i den industrifastighet vi håller till i. Vi bygger klart Dellen Dancer och börjar på med Ecobuildbåten. Vi har även investerat i en stor lamellsåg för att själva kunna såga till rätt dimensioner av modifierat trä till skrov och överbyggnad. Vi tar emot ytterligare beställningar och planerar även börja med vår första motorkatamaran. Vi ser fram emot fortsatta kontakter med flerskrovsintresserade. Besök gärna vår hemsida www.dellencat.se Jan-Åke Malmqvist, Dellencat