Nummer Fem 2006. vision och tradition

Nummer Fem 2006 vision och tradition

I K O N E R i n n e h å l l Ledare................................................ 3-4 De moderna pionjärerna B e ngt Holmstr öm......................................... 6-13 Farbror Hjalmar Ste fan E r sgår d......................................... 14-23 Bibliotekskarriärer B ir gitta Olande r........................................ 24-29 Min väg med boken: Inte veta men förstå B e ngt Gör ansson........................................ 30-31 På herrens mark Rapport fra et landligt bibliotekssystem i Mississippi He nr ik Jochum se n och Casp e r Hve ne gaar d R asm usse n........... 32-37 Även tystade författare får komma till tals i litteraturstaden Edinburgh Sar a Gr ib e r g........................................... 38-41 IKONER är dödande tråkig att läsa. Den begåvade och alltid lika högintressanta Biblioteksbladet är i en klass för sig i Norden. Christer Hermansson, krönikör i BBL (6/2006, sid. 47) I Dylan Thomas fotspår Suzanne Mor te nse n...................................... 42-47 Folkbibliotekets gåvor: Vem ger vad till vem? Nick Jone s............................................. 48-51 Glenn Gould och konstens nya verktyg K ar l-e r ik Tallmo........................................ 52-56 Framtidsfilen Bortom marknaden Sv e n Nilsson........................................... 57-59 Nästa nummer skickas den 11 december. Manusstopp den 17 november. 2 5/2006 Årgång 9 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: www.btj.se/ikoner Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Oberoende publikation utgiven av BTJ Sverige Postadress: 221 82 Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: +46 46 18 00 00 +46 46 18 02 61 Fax: +46 46 18 04 32 www.btj.se/ikoner Ansvarig utgivare: Sophie Persson PRENUMERERA! BTJ Prenumerationsservice 221 82 Lund 046/18 01 90, fax 046/30 79 47, e-post: service.pren@btj.se ISSN 1403-7211 Grahns Tryckeri AB, Lund

A tt allting må få ha sin givna plats vill vi gärna få ta för givet. Efterrättelse och anpasslighet, försiktighet som dygd och trygghet, vår obekvämhet med det obekanta. Vi rättar oss efter det förment rätta och rätar in oss i räta och rätta led, i vart fall som vi tror att det ska vara. Vi vill ha vår invanda bordskant att hålla oss i, vi behöver vår skyddade verkstad att verka i. Den säkra särken, den trygga trikån, den välvanda västen. Det oförutsägbara är inte det vi mest har behov av att eftersträva. Vi följer gärna John men undviker lika lyckligt att se runt hörnet. Detta märks i stort och i smått, vi gör helst som andra, tycker som omgivningen, håller på samma namn och företeelser sådana som etablissemanget uppmanar oss att satsa på. Detta kan synas på den magra kandidatlistan till Svenska Akademiens stolsitteri. Det är inget alls fel på dem som blivit ditsatta men rekryteringsbasen är väl ändå bredare än bara två-tre namn!? Fler finns det alla gånger lika duktiga, lika belästa, lika välskrivande, lika användbara. Till en följande gång. Det märks när man ska utse bäst klädde svensk. Då rotar man bland stureplanare med ihåliga jeans och allmänt dålig klädsmak, och inte bland folk som vet att ha vett att klä sig. Det kunde noteras när man nominerade Årets tidskrift. I första hand en hoper förväntade inne(stockholms)blad förordade av kompisarna till sina redaktionella kompisar. Resumé med honom som känner alla och som alla vill känna. Internt, insulärt, indolent, inskränkt! Det kan förnimmas när vi verkställer våra anställningar. Det blir sällan det överraskande, det där som kunde ha blivit riktigt bra. I stället det trygga, det opportunistiska, det som inte sticker ut och ruckar på konventionerna. Det som talar i annan sak än i egen sak. Slentrianen, det efterföljansriktiga, det oorginella och kreativitetsbefriade. Klassifikationssystem, ordning och reda. Det var Lucretius som i Om tingens natur någon gång kring år noll enligt Ingvar Björkesons tolkning skrev: Uppe i luften växer ej träd och nere i havets djup svävar inga moln, inga fiskar simmar på fälten, blod finns inte i trä och sav stiger inte i stenar. Allt har fått sin bestämda plats för att växa och vara. Och det var Piraten som i Småländsk tragedi drygt 1936 år senare skrev: Han saknade de goda armbågar som för utkomsten här i livet äro viktigare än ett gott huvud. Sedan sitter vi där allihop oavsett kvantitet och kvalitet på professionell position och trängtar efter bekräftelse och beröm. I en epistolär liten biljett till en ung väninna skrev Frans G. Bengtsson: Jag brukar aldrig glömma dem som varit snälla mot mig och till och med tyckt en smula om mig, en bedrift som alltid förefaller mig själv lika märklig. Bibliotek är väl inte det som Dagens Nyheter sedan starten 1864 sett som mest angeläget att omhulda. Men i en ledare den 4 oktober hände det minsann, och om än sällan tidigare. När Reinfeldt frågades ut av SVT före valet om bibliotek återknöt han till en trist moderat tradition där denna institution betraktas med nedlåtenhet och ointresse. Under förra borgerliga regeringsperioden krävdes en landsomfattande kampanj för att rädda biblioteken från kommunalpolitiker som uppfattat nicken från Rosenbad. Håller något liknande på att ske igen? Besökarna ska betala för sina lån, lät Reinfeldt förstå i SVT:s program. Svaret rymde ingen insikt om att biblioteken binder samman vår historia med nutiden och öppnar världen för unga människor. Att alla medborgare får del av litteraturen genom biblioteken och dess kompetenta personal som är skamlöst underbetald borde vara självklart för samtliga riksdagspartier. Ändå bedrivs ett krypskytte. Det visar sig bland annat i planerna att se över den lag som är tänkt att skydda bokutlåningen. Ikoner 5/2006 3

F oto: Tom De nham Detta var två dagar före den i vart fall i tid mastodontiska regeringsdeklarationen med sin entonigt frammässade ministerlista. Nu tycks det emellertid inte föreligga något förslag som på ett mer äventyrligt sätt skulle kunna ödelägga kombinationen bibliotek och avgift per lån. Däremot är det klart att den succéfulla gratisentrén på statliga museer kommer att skrotas för alla över nitton år. Därmed likvideras en framgångsrik kulturpolitisk åtgärd med en ökning i besök motsvarande storleksordningen 159 % eller 2,9 miljoner. Om inte samma summa i pengar så ändå i något annat kanske inte alldeles oväsentligt i en förlängning. Så fick emellertid ett kultursamhälle återigen en kulturminister. Flera små glada grodor kvackade snabbt ut mellan de ministeriella läpparna. Dock inte ordet bibliotek. Fast det har förstås sitt grekiska ursprung vilket kanske här och var ter sig som rena grekiskan. Annars är det väl ändå så att det torde kunna påfinnas andra kultiverade och kulturkunskapskunniga personer med förmåga att administrera ett kulturdepartement än bara någon som säger sig ha sju böcker för samtidig läsning på nattduksbordet utan att kunna ange titeln på en enda av dem. Alla ska ha sin rättmätiga chans, också nymornade kultur- och fotbollsministrar. Dvs. om nu när detta läses, det kulturkulturella departementet fortfarande förestås av samma sakförstånd som när detta skrives. Enligt politisk hederskodex och allmän moralregel borde det efter vad som hittills inträffat anständigtvis inte få vara så. Och i så fall är vi redan utan kulturminister men får väl en ny, eller kanske rent av redan fått (Jodå, jag vet vem det blev!) Om utbildning och kultur också fortsättningsvis avses hållas isär. Den högre utbildningen utlovades ett betydande tillskott i flermiljonklassen. Globalisering var ett i sammanhanget ofta använt uttryck. Huruvida något härav kommer att skvätta över på bibliotek av endera slag, eller om biblioteken skulle omfattas av den påyrkade internationaliseringen, är väl dock oklart intill osannolikt. Små svenska bibliotek i stora vida världen, bibliotekarier utan gränser!? Hur en marknadsliberal bibliotekspolitik kan komma att se ut är ju alldeles omöjligt att förutse på ett teoretiskt och ideologiskt plan så här i förväg. Begreppsmässigt och i praktikalitet är det skitenkelt: AB Stadsbiblioteket. Kungliga Biblioteket & Co. Skolbibliotek u.p.a. Bibliotek bör nu ha högt ställda förväntningar på Biblioteksföreningen. Varifrån i sin tur distinkta krav måste artikuleras så att det inte bara blir dansövningarna som administreras. DN igen: Med moderater i ledningen för kulturdepartementet finns en uppenbar risk att alliansen skapar oro och onödig misstänksamhet bland dem som på ett eller annat sätt arbetar med kultur. Inställningen till museerna och biblioteken kan verka som två separat frågor men har en tydlig beröringspunkt. Ska viktiga samlingar, arkiv och litteraturkällor finnas allmänt tillgängliga, så att alla människor oavsett inkomst och familjeförhållanden kan ta del av vårt gemensamma arv? Att svara ja på den frågan borde vara kulturpolitikens minsta gemensamma nämnare och en naturlig prioritering för en regering som slår vakt om kunskapssamhället. Må vi nu få hoppas på politiska ambitioner med en tydlig kultur- och biblioteksvision också från nymoderat håll. Visionerna finns, ta vara på dem och vidareutveckla dem! Visioner har alltid funnits och de visioneras överallt. Vi gör det i vårt privatliv och i vårt yrkesliv. Minns hur det var en gång, kanske inte för alltför länge sedan, när vi deporterades till strategimöten för att utfärda visioner och strategier 1 år, 5 år, 10 år framåt i framtiden Så en dag stod Internet där mitt framför näsan på oss och skamlöst inför våra ögon, hämtat från någon militärförläggning i USA. Och alla goda och visionära ord på alla papper i alla pärmar fick om det varit nu sopsorteras. Så ser världen ut och varför i all världen skulle den inte fortsätta att göra det!? Men det gör samtidigt en sak helt klar det Internet vi har i dag är inte det Internet ni får i morgon. Jan-Eric Malmquist F oto: E va Ingvar sson 4 Ikoner 5/2006

BTJ:s stipendium i Bengt Hjelmqvists namn 2006 Samtidigt med att Pamuk tillerkändes årets nobelpris i litteratur på middagen den 12 oktober belönades två olika forskningsprojekt med Bengt Hjelmqvist-stipendiet. Marisa Ponti vid IT-universitetet i Göteborg för ett kommande arbete som vill öka kunskapsutbytet mellan forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap och bibliotekarier för att utveckla och öka kapaciteten i biblioteksorganisationerna. Danmarks Biblioteksskole för initiativet till en nordisk forsknings- och utvecklingsplan med syftet att utreda, analysera och beskriva de nordiska folkbibliotekens utveckling, värdegrund, uppdrag, utmaningar och framtidstro. En komparativ studie i samverkan mellan bibliotekshögskolor i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Apropå uppgiften på sidan två i förra numret om att generalen Moltke lyckades åstadkomma två leenden under hela livet när svärmor dog och när han fick se Vaxholms fästning så låter Ove Sandell, en gång kulturredaktör i tidningen Arbetet, meddela Ikoners läsare följande: General Cederschiöld lär ha skrattat bara en gång i sitt liv. Det var när han fick höra, att Moltke hade trott att det var en fästning. IL-TELEGRAM: Ikoner-Akademien inbjuder till konferensen BIBLIOTEKET SOM ÖPPET RUM OCH OFFENTLIG MÖTESPLATS! Vilken innebörd och konkretion ger vi denna nutida truism? Tid: Fredagen den 17 november kl. 09:30-16:30 Plats: van der Nootska Palatset, S:t Paulsgatan 21 (T-bana: Mariatorget) Pris: 1 500:- inkl lunch samt frukost- och eftermiddagskaffe Anmälan: Jan-Eric Malmquist BTJ 221 82 Lund, tel.: 046/18 02 61, fax: 046/18 04 32, e-post: jan-eric.malmquist@btj.se; www.btj.se/ikoner med anmälningsformulär Välkommen! Jan-Eric Malmquist ikoner@btj.se Ikoner 5/2006 5

D e m o d e r n a p i o n j ä r e r n a Bengt Holmström Bengt Holmström, legendarisk stadsbibliotekarie i Malmö under många år, har hela tiden varit en självklar pionjär i den här serien. Vi var överens om hans medverkan men Bengt Holmström gick bort innan han ännu hunnit påbörja sitt bidrag. Bengt Holmströms nära vän och kollega Bo Gentili har varit behjälplig med att sammanställa nedanstående text hämtad från två olika omfattande och opublicerade dokument, 1989 respektive 1992. En biografisk artikel som på ett genuint sätt återspeglar det holmströmska allmänkunnandet, tankegodset, språkkänslan och formuleringsskickligheten. JEM Låt oss välja ett år. Låt oss ta 1951 när jag var 27 år gammal. Det var det året när man i USA visade det första färgteveprogrammet och man började förhandla om vapenstilleståndet i Korea. Den första civila kärnreaktorn togs i bruk i Harwell i England en bejublad teknisk innovation och ett tyskt väveri kunde presentera ett natursidenliknande tyg, som var en blandning av konstfibermaterialet perlon och ull. De nordiska länderna grundade ett gemensamt nytt flygbolag som kallades SAS. I Sverige fick vi religionsfrihet, vilket bl.a. innebar att man fick lov att begära sitt utträde ur svenska kyrkan (på den tiden en både solenn och invecklad procedur kan jag försäkra). Vi fick en koalitionsregering, som ledde till att den socialdemokratiska ministären späddes ut med 4 s.k. bondeförbundare. I pressen rasade debatten om tredje ståndpunkten, en fejd som kom både Artur Lundkvist och Karl Vennberg att framstå som vad man numera kallar säkerhetsrisker. Men Kejnekommissionen kunde i sin rapport meddela, att vi inte hade någon rättsröta i Sverige. Malmö FF vann allsvenskan som vanligt efter 49 seriematcher utan förlust och en sportreporter som hette Lennart Hyland gjorde succé med det nya radioprogrammet Karusellen. Kafferansoneringen upphörde och varmvattnet släpptes fritt i alla hyreshus. Pär Lagerkvist fick Nobelpriset och Lennart Hellsing Nils Holgersson-plaketten. Gunnar Ekelöf gav ut sin diktsamling Om hösten där man bl.a. kunde läsa: Timmarna går. Tiden förgår. Det är sent eller tidigt för olika mänskor Det är sent eller tidigt för olika ljus. Jag längtar från den svarta rutan till den vita. Jag längtar från den röda tråden till den blå. Så var det 1951. Det är sent eller tidigt för olika människor. Den förromerska järnåldern är ju inte särskilt längesedan om man t.ex. jämför med den äldre stenåldern. Men 1951 hade för mig en särskild signifikans. Det var det året jag gjorde min entré i biblioteksvärlden. Bibliotekarieutbildningen, vars huvuddel om två terminer var förlagd till skolöverstyrelsen i Stockholm, föregicks av sex månaders obligatorisk elevtjänstgöring vid ett för ändamålet auktoriserat bibliotek. Denna tjänstgöring omfattade 6 Ikoner 5/2006

både teori och praktik men bedrevs mycket olika på olika bibliotek. Vi i Malmö var favoriserade och hade när vi kom till Biblioteksskolan en mycket gedigen teoretisk grund för fortsatta studier i ämnena katalogisering, klassifikation, uppslagsböcker och bibliografier. Den praktiska tjänstgöringen var lärorik och stimulerande, bokuppsättningen inte minst. Så synd det är om dagens elever, som inte tycks få denna bakgrund och som aldrig har sett levande låntagare när de börjar sin utbildning. Och naturligtvis injicerades vi dagligen med den serviceanda, som alltid varit kännetecknande för Malmö stadsbiblioteks verksamhet. Den andan är svår att definiera, men innehåller bl.a. en stor dos folkbildarnit. Egendomligt nog kan man hos den ofolklige Vilhelm Ekelund finna en formulering som antyder vad det är fråga om: Så här står det i Passioner emellan: Att skapa publik: skapa ambitioner. Publik: nytt ljus på ett ansikte; glimt av den viljans sällhet som födes inför det obeträdda. Detta är mer en antydan om den atmosfär som vi fostrades i. Själv hade jag turen att jämsides med elevtjänstgöringen få arbeta mot betalning. Lönen var 4:17 i timmen, vilket inte var så mycket ens då. I gengäld kunde man glädja sig åt tolv timmars daglig vistelse på biblioteket, en verkningsfull uppmjukning inför de nattetid bedrivna extraknäck, som gav familjen dess bärgning. Flitig var och du skall vinna/ hälsa munterhet och bröd./ Vägen till din hydda finna/ då ej ledsnad eller nöd., som Fredrika Bremer uttryckte det i Tre gyllene regler. Varför blev man bibliotekarie 1951? Varför väljer man med öppna ögon en tillvaro med svältlön och relativt låg status? Den frågan är naturligtvis fortfarande aktuell, inte minst eftersom tillströmningen till biblioteksvärlden är vida ymnigare nu än då. Till bilden hör att mycket få personer i den svenska bibliotekariekåren sedan barnsben lär ha varit inriktade på sitt nuvarande yrke, och att bibliotekariekarriären för unga människor ter sig föga glamorös. Möjligen kan man hävda, att yrkesvalet för många varit resultatet av en negativ process: man har helt enkelt valt bort de andra alternativ som en diffus humanistisk utbildning kan leda till. Mången blev alltså bibliotekarie i stället för lärare, journalist, copy writer eller för den delen författare. Ikoner 5/2006 7

Men att denna negativa process vanligen genom åren avsatt positiva resultat lär ingen kunna förneka. Svenska bibliotekarier är i allmänhet skickliga och starkt engagerade yrkesmässigt. Det är som om biblioteksarbete i sig automatiskt föder en tro på verksamhetens värde. Sommareld tindrar en stjärna, släcks och tänds och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den så har jag stått vid hundrade Land s Ends och tänkt på vad jag vill och skall i världen. uppenbarligen funnits i något register och därför kommit med. Alltså blev vi tvungna att fabricera definitionen själva och lotten föll på mig. Jag har alltså skrivit en snutt om detta okända simsätt. Och fortfarande är det så, att när jag vid midsommartid läser om helgens drunkningsolyckor, grips jag av den fasansfulla misstanken att någon i praktiken försökt tillämpa mina teoretiska simningstekniska anvisningar. Så lyder en annan strof i Ekelöfs Om hösten, med all säkerhet utomordentligt relevant för många unga personer i Lund 1951. När jag själv vid alla mina Land s Ends tänkte på vad jag ville och skulle i världen var det här med böcker och läsning ett återkommande tema. Under studentåren kom jag att tillhöra den exklusiva men disparata krets som bildade Litterära studentklubben och som gav ut de första årgångarna av den litterära kalendern Vox, sedermera debattforum för den s.k. Lundaskolan med poeter som Majken Johansson och Göran Printz-Påhlson. Jag var präglad, ofrånkomligen, men min debut i den professionella bokvärlden ägde rum på Parnassens nedre botten, där jag en tid verkade som korrekturläsare och redaktör vid Allhems sportlexikon. När jag började hade man hunnit till artikeln Segling. Mina idrottsliga kunskaper är därmed hänförbara huvudsakligen till alfabetets senare del. Det här arbetet hade sina kreativa inslag. När vi en gång i ett ombrutet tryckfärdigt korrektur hade en vit glugg med rubriken Skruvad crawl, klappade paniken på Allhems magnifika portar. Ingen av våra simningsexperter visste vad detta var, men uppslagsordet hade Men naturligtvis var det i mitt fall en helt annan sorts böcker som var livsnödvändiga. Två angelägenheter föreföll betydelsefulla. För det första att det skulle framställas fler och fler goda böcker, gärna med min medverkan någonstans i produktionsprocessen. För det andra att så många människor som möjligt skulle begripa att man för att överleva måste läsa goda böcker. Att mitt slutliga yrkesval skulle leda därhän att jag under större delen av mitt professionella liv under arbetstid huvudsakligen skulle hantera två böcker, nämligen telefonkatalogen och Malmö kommuns budget, anade jag dessbättre inte. Mina föreställningar om svenska folkets läsbehov var därtill möjligen något romantiska. Malmö stadsbibliotek var när jag började fortfarande en liten organisation, med bara ett femtiotal anställda. Det absoluta flertalet var bibliotekarier. Personal av annat slag hade man på allvar börjat rekrytera först vid inflyttningen i det då nya huvudbiblioteket 1946. Men det var en inspirerande och lärorik miljö, där tonen angavs av en rad ideologiskt besjälade bibliotekspionjärer. Verksamheten leddes av Ingeborg Heintze, som hade blivit stadsbibliotekarie 1948 men långt dessförinnan satt sin prägel på institutionens mål och inriktning. Trots att man i varje fall inom bibliotekariegruppen kände varandra utan och innan var styrelseskicket vid biblioteket närmast att betrakta som ett slags upplyst envälde. Också i historiens ljus framstår Heintze som en av de allra största gestalterna på folkbiblioteksområdet, inte bara i Sverige utan också internationellt. Hon knöt professionella kontakter på sina 8 Ikoner 5/2006

Foto: Fr e ddy Mar de ll 1989/S y dsv e nsk an Bild Bengt Holmström 1924-2006. många resor världen över och gjorde Malmö stadsbibliotek ryktbart långt utanför Norden. Som chef och arbetsledare var Ingeborg Heintze temperamentsfull och krävande. Hennes vrede kunde vara olympisk men på personalens bussutflykter spelade hon dragspel. Reformsträvandena kom kanske allra tydligast till uttryck i Malmö under Ingeborgs Heintzes 1950-tal. Verksamheten skulle breddas och intresset riktas mot icke-läsarna, som attackerades med olika slag av lockelser. Programverksamhet och utställningar, uppsökande aktiviteter och nya medier introducerades. Om onsdagarna klämde vi in 300 personer som såg på reklamfilmer från SAS eller ABU i Svängsta medan en bibliotekarie som aldrig varit i Italien inledde med bokprat (fast det hemska ordet var inte uppfunnit än) om Rom och Capri. Personer som aldrig hade hållit i ett spö bokpratade lyriskt om laxfiske i Mörrumsån. Social biblioteksverksamhet blev efterhand ett naturligt inslag i strävan att göra en insats för vad man kallar eftersatta grupper. Det är t.ex. symptomatiskt att begreppet Boken kommer myntades i Malmö en höstdag 1954. Från England importerades The Talking Book Machine, ett vidunder som skulle användas av de blinda. Böckerna spelades in på stora grammofonplattor och var följaktligen ganska voluminösa, och när man sedermera började lansera bandinspelade talböcker uppstod lite skärmytslingar mellan de grammofontroende och Tandbergskamarillan. För första gången tog man itu med fängelsebiblioteken. Till mina uppgifter hörde att rensa upp och reformera centralfängelsets bibliotek, som Ikoner 5/2006 9

förut skötts av präster. Det var en lite herkulisk uppgift. Till min hjälp hade jag en trevlig och beläst kassaskåpsöppnare och bland det mera anmärkningsvärda i bokbeståndet var en utgåva av Anatole France samlade skrifter, på vars titelblad någon fängelsepräst med mycket viljekraftig handstil skrivit: Får endast läsas av bildade fångar! Elektroniska informationsapparater hade vi ännu inte hört talas om på 1950- talet. Men folkbibliotekets funktion som informationscentral för hela samhället accentuerades. Den biblioteksvärld jag introducerades i var alltså innehållsrik och mångfasetterad. Här fanns partituret till allt det som först långt senare skulle komma att spelas upp med full orkester. 1957-58 fick jag tillfälle att som deltagare i ett av det då ännu okomprometterade State Department sponsrat program arbeta ett år i ett amerikanskt bibliotek, Cleveland Public Library i Ohio. Cleveland är en mångmiljonstad dominerad av tung industri och hade i bibliotekssammanhang ett mycket gott rykte. Huvudbiblioteket var gigantiskt och de ekonomiska resurserna därefter. Huvudavdelningarna i Deweys klassifikationssystem hade jag på en fusklapp i fickan i övrigt var det bara att göra precis som hemma. Att bibliotekarieyrket kanske är det humanistiskt förankrade yrke som allra lättast kan utövas utomlands var en svindlande upptäckt och ett faktum som många fler unga svenska bibliotekarier borde ta fasta på. En tid arbetade jag med den mycket imponerande skandinaviska samlingen i den utländska avdelningen. De äldsta katalogkorten var handskrivna med en stil som jag kände igen. Det sista av de handskrivna korten meddelade, att denna katalog är uppgjord av Miss Greta Linder, Sweden. Denna excentriskt intelligenta svenska bibliotekspionjär, en gång en av mina lärare på Biblioteksskolan, hade alltså en gång haft samma jobb som jag. Större delen av tiden arbetade jag i den sociala biblioteksverksamheten, främst med service to shut-ins, dvs. det som vi döpt till Boken kommer och som jag i Malmö haft i uppdrag att dra i gång. Hemma sköttes distributionen till 50 handikappade av 20 scouter. I Cleveland utrustades jag med egen transportbil och chaufför. I mitt distrikt ingick några miljonärskvarter i Cleveland Heights men man hade också aningslöst tilldelat mig några av de värsta slumområdena och en del privata genomkommersialiserade, urinstinkande Dickens-aktiga sjukhem. Jag fick lära mig att det kändes ungefär likadant att beträda de tumstjocka heltäckningsmattorna i Cleveland Heights som att trampa på de döda råttorna i slumhusens trappor. De upplevelserna ändrade min politiska uppfattning och det hade kanske inte State Department tänkt sig. Att leva familjeliv i USA var lärorikt, oturistiskt och gav inblickar i vardagen. Vi fick så småningom låna en bil av en snäll amerikansk kollega, men länge färdades vi till fots vilket var uppseendeväckande. Vi kände oss som The Last Pedestrians i någon ännu inte publicerad fabel av James Thurber. Under sex veckor fick vi resa runt och var både så långt västerut och så långt söderut som man kan komma. Det gav den numera välbekanta lärdomen att USA inte är ett land utan många, att det typiskt amerikanska trots den kapitalistiska och massmediala likriktningen är ett begrepp som saknar verklighetsförankring. Walt Whitman hörde rätt: Jag hör Amerika sjunga. De skilda sångerna hör jag, som det står i Erik Blombergs översättning. 1955 hade jag blivit sekreterare i Svenska folkbibliotekarieföreningen, den militanta fackliga sammanslutningen, som 1952 hade övergått från Kommunaltjänstemannaförbundet till SACO. Det var ett oavlönat extrajobb som bedrevs i hemmet. SFF hade då 431 medlemmar som varje månad skulle ha ett stencilerat meddelande från sekretariatet. Det rent fackliga arbetet var kärvt och det föreföll näst intill omöjligt att under nattmanglingarna på Svenska stadsförbundet få någon rätsida på lönesituationen. Vad uppdraget skulle komma att innebära visste jag inte när jag tackade ja. Men avsikten var att man för första gången skulle undersöka biblioteksarbetets kvantitativa och kvalitativa sammansättning för att se efter hur mycket som egentligen krävde bibliotekarieutbildning. Ett vanligt argument i löneförhandlingarna var att man inte behövde ha akademisk utbildning och akademikerlön för att, som det hette, stämpla ut böcker. Det var ett svårhanterligt argument, eftersom det var ovedersägligt och de flesta bibliotek fortfarande saknade annan personal än bibliotekarier. Lokalt var det svårt att övertyga kommunerna om att arbetet kunde differentieras och många bibliotek ville inte. Stämningen inom kommittén var till en början kännetecknad av ömsesidig misstänksamhet och själv framstod jag i egenskap av f.d. facklig motpart som ytterligt suspekt. Så småningom förbättrades klimatet och jag tror att vi lyckades lära herrarna i stadsförbundet ett 10 Ikoner 5/2006

och annat om bibliotek. Som expert i kommittén anlitades bl.a. stadsbibliotekarien i Göteborg Sigurd Möhlenbrock, vars böjelse för att låta övertygande kunde knäcka den mest ihärdige. Den här utredningen fick stor betydelse för biblioteken, framför allt genom att personalen efter 1960 i relativt snabb takt differentierades på det sätt vi föreslagit. Vad det betydde för bibliotekarierna fackligt är svårare att ange. Men man hade åtminstone berövat motparten dess huvudargument i lönediskussionerna och löneläget förbättrades faktiskt. Tyvärr kom den strikta uppdelningen i B- och K-arbete att missförstås av alltför siffer- och bokstavstroende bibliotekarier, vilket kom att skapa onödiga motsättningar mellan personalkategorierna. Jag har haft dåligt samvete för att det blev så den gången. Efter två års slit som utredningssekreterare var min primära ambition att någon gång i livet själv få bli kommittégubbe med beslutande funktion, att med sakförståndig min, pompa och sarkasm få penetrera någon stackars svettig utredningssekreterares mödosamt framvaskade reformtankar. På den punkten skulle jag bli bönhörd över hövan, först som expert i den danska motsvarigheten till rationaliseringsutredningen, senare i den svenska uppföljningsutredningen NRU, i bibliotekarieutbildningssakkunniga och i den s.k. ULL-utredningen om regionala biblioteksuppgifter, för att nämna några exempel. Att vara statlig enmansutredare, en variant som jag prövade på 1977 vad gällde litteraturstödet, var inte lika sinekurbetonat. Jag nämner detta mest för att exemplifiera den rika utredningsflora, som blomstrat under min bibliotekstid och som kan ses som led i biblioteksfolkets oavlåtliga strävan att visa och slå fast att biblioteket behövs. Till det yrkesangenäma hör att jag 1962 blev stadsbibliotekarie i Malmö, vilket f.ö. vållade viss förstämning bland andra karriärister i riket. Efter Ingeborg Heintze kändes det ansvar som lades på mina axlar inte alldeles lätt att bära. Min första arbetsvecka i den nya stolen började med en av mig föreslagen ombyggnad av våningsplanet ovanför mitt tjänsterum. Lokalen hade förut använts som bokmagasin och när belastningen upphörde började golvet, dvs. mitt tak att röra på sig. Rasrisk ansågs föreligga och jag uppmanades att tills vidare byta rum. Naturligtvis insåg jag vilken glädje som skulle uppstå i landet om Malmö stadsbibliotek började rasa samman under min första tjänstgöringsvecka. Skulle detta hända var det lika bra att jag själv följde med i spillrorna. Jag stannade därför tappert kvar på min post. Och efter några dagar hade takets valvkonstruktion återhämtat sig och anpassat sig till de nya förhållandena. Som stadsbibliotekarie var jag också central/länsbibliotekarie och i den funktionen kände jag mig om möjligt ännu mera kort i rocken än när det gällde den primärkommunala verksamheten. Också ute i länet kändes det Heintzeska arvet förpliktigande. Min allra första uppgift som central/länsbibliotekarie var något slags invigningsliknande tilldragelse på Söderslätt. Det avslutades med kaffedrickning på ortens gästgivargård. En åldrad och aktad kommunordförande hälsade oss alla välkomna. Särskilt gladde det honom, sade han, att fröken Heintze velat hedra kommunen och dess bibliotek med sin närvaro. Det beredde vissa svårigheter att delta i den dämpade men fullt märkbara munterheten. En gråmelerad oktoberdag samma år besökte jag med skälvande knän det dåvarande stadshuset i Malmö. Som nyutnämnd stadsbibliotekarie var min uppgift att inför drätselkammare och lönenämnd tentera på och försvara Malmö stadsbiblioteks förslag till budget. Jag var 37 år gammal och hade glömt mina nyförvärvade läsglasögon hemma. Det senare, i sig en panikskapande kalamitet, neutraliserades när det visade sig att jag kunde budgeten utantill, både siffror och text. Detta hände före de ekonomiska ramarnas tid, och förvaltningarnas budgetförslag hade karaktären av hänsynslösa önskelistor. Själv hade jag i ungdomligt oförstånd hemställt, att stadsbibliotekets personalbudget, som omfattade ca 75 personer, skulle utökas med 14 nya tjänster. Själva tentamen hade formen av en orgie i verbal uthållighet, och utfallet, hade det sagts mig, var relaterat till pläderingen. Att vi, trots mina ansträngningar bara beviljades 13 av de 14 begärda befattningarna uppfattade jag den gången som ett personligt nederlag. Hur det efter detta pinsamma fiasko skulle gå för Malmö stadsbibliotek i framtiden vågade jag inte tänka på. Några formella delegationsbeslut existerade inte och jag invaggades sakta men Ikoner 5/2006 11

säkert i tron att Malmö stadsbibliotek var ett av mig lett familjeföretag, en uppfattning som jag omsider fick anledning att grundligt revidera. Bara en gång lyckades jag chockera min snälla styrelse. Det var när jag 1963 för första gången förde fram tanken, att man kanske skulle börja tänka på behovet av ett nytt huvudbibliotek. Det blev inte omtyckt. Efter 41 års inackorderingsliv på Hotell Tunneln var det 1946 tillkomna huvudbiblioteket alltjämt nytt och sakrosankt. På olika sätt hade man bibringats föreställningen att detta var världens bästa bibliotek och skulle så förbli. Men redan 1970 förelåg den första utredningen i huvudbiblioteksfrågan. Den utvisade exakt det ytbehov som det nya biblioteket senare kom att kräva. Men det tog alltså ett kvartssekel att förverkliga tanken. Huvudbiblioteksfrågan blev för mig under mina yrkesverksamma sista decennier den helt dominerande angelägenheten. Det var under 1950-talet som man började bredda folkbibliotekens aktivitetsspektrum. Två betydande utredningar genomfördes, BTJ startade på fullt allvar. Decenniet bör tveklöst räknas till rekordåren och det gäller över hela landet. Biblioteksanslagen ökade med 233 %, medan konsumentprisindex stannade vid 57 %. Ser man på utlåningssiffrorna, denna trubbiga och halvsanna måttenhet, finner man att de ökade med 78 %, det näst högsta tillväxttalet under seklets senare hälft. Under början av 60- talet var de kommunalekonomiska förutsättningarna goda. Den offentliga sektorn svällde, och folkbiblioteken genomgick en expansion utan motstycke. Biblioteksbyggandet fortsatte, filialer upprättades, bokbussar blev allt vanligare. Personalorganisationen gjordes om med utgångspunkt i 1960 års normer, och de biblioteksanställdas lönesituation förbättrades. Siffrorna talar som vanligt ett tydligt språk: under 60-talet ökade biblioteksanslagen med 437 %, medan inflationen bara var 60-procentig. Att bokutlåningen fördubblades och snabbt nådde rekordtalet 52 miljoner är en föga förvånande bekräftelse av satsningarnas effekt. 1965 ville så staten klippa av banden med folkbiblioteksväsendet. Trots att man från departementets sida högst seriöst utlovat statligt stöd av dansk modell, ströks nästan allt vad statsbidrag hette i det här årets nådiga lunta. Efter en livlig lobbyverksamhet, delvis av undergroundkaraktär, som iscensattes av Bengt Hjelmqvist, blev resultatet att ett antal statliga miljoner trots allt fick fortleva i form av utvecklings- och upprustningsbidrag. Lite statlig välvilja visades också genom att den första lånecentralen, etablerad i Malmö 1962, kompletterades med motsvarigheter i Stockholm och Umeå. Men var inte 60-talet också revolternas och radikalismens decennium? Jovisst, SAB:s årsmöten fick en allt tydligare karaktär av konspirationsteoretisk opera, där tondöva samhällsomstörtare framträdde som högljudda solister samtidigt som BiS med sitt solidaritetstänkande och sitt engagemang i de missgynnade människornas problem positivt kom att påverka biblioteksarbetet. Lika viktigt, om på sikt inte viktigare, som när Jan Gumpert på SAB:s årsmöte i Göteborg 1968 lät meddela att BTJ beslutat satsa 5 miljoner på utvecklingen av ett datoriserat utlåningssystem. Hade då, när 70-talet randades, visionerna förverkligats? Jo för all del, men bara ställvis och temporärt. Blomstringen hade inte varit generell; den svenska biblioteksstandarden var då som alltid utomordentligt varierande. Statistiken visade att resultattillväxten dämpades och mot slutet av decenniet började mörka moln lägra sig över folkbibliotekssverige. Vi lär oss ett nytt fult ord, Sparbeting, och rekordårsboomen började falna. Den diskussion om en bibliotekslag och om ett biblioteksobligatorium som av och till förts under de gångna åren, blossade upp med ny styrka som alltid i svåra tider. Som en blixt från klar himmel drabbade oss beskedet om att bibliotekarieutbildningen 1972 skulle förläggas till Borås. Vi som tillhört bibliotekarieutbildningssakkunniga betraktade väl först lokaliseringen som ett statsfinansiellt practical joke, men kunde samtidigt konstatera, att själva utbildningen fick ungefär den utformning vi enats om. Enigheten grundade sig dock på en framtvungen kompromiss; flera av utbildningskommitténs ledamöter stred för en decentraliserad utbildning liknande den som nu är aktuell. På 80-talet plockades osthyvlarna fram; ett första förebud om den motorsågsmassaker som i dag, ett decennium senare, försiggår i folkbibliotekssverige. Anslagstillväxten var fortfarande något större än vad penningvärdesförändringen påkallade, men skillnaden var försumbar. För första gången i modern tid försämrades också det mätbara resultatet; medieutlåningen minskade under 80- talet med 12 %. Men mot en dyster bakgrund med biblioteksnedläggningar och nedskärningar framstod också 80- talet som ett förnyelsens årtionde. Datoriseringens och informations 12 Ikoner 5/2006

teknologins snabba genombrott var en angelägenhet av samma dignitet som rekordårens förvandlingsnummer. Att biblioteken så skickligt anpassat sig till den nya metodiken är av stor betydelse. Bara där, i biblioteken, kan det för den apparatlöse oåtkomliga vetandet göras tillgängligt för envar. I detta ryms ett demokratiskt värde, som starkt markerar bibliotekets roll som informationsorgan och måste hanteras med stort politiskt allvar. Samtidigt är det inte minst i bibliotekarieutbildningen viktigare än någonsin att stimulera den levande kunskapen. Maskinerna är duktiga men dumma. Ett fullgott informationsarbete kräver inte bara kabel och stickkontakt utan också stora mått av bildning, intuition och kreativt tänkande. Tyvärr är min erfarenhet, att unga bibliotekarier i denna de binära kodernas tid ibland måste upplysas om att en bok, som inte finns i BURKEN eller dess motsvarigheter, ändå kan existera i sinnevärlden och att det faktiskt tänkts och fomulerats tankar, som inte registreras i Artikel Sök. Håll i sär media och message! Den här stora omdaningen på biblioteksområdet, alltså introduktionen av datorer i biblioteken, representerar för mig en utvecklingsfas som är en ny skön värld där jag inte klarar mig utan karta eller vägvisare. En dikt till: Inte varje blick är nära. Ingen by är sen. Ett slott är fritt och varje boende är fjärran. Varje främling är fjärran. En dag är sen. Varje hus är mörkt. Ett öga är djupt. Inte varje slott är gammalt. Varje dag är gammal. Inte varje gäst är rasande. En kyrka är smal. Intet hus är öppet och inte varje kyrka är stilla. Inte varje öga är rasande. Ingen blick är ny. Varje väg är nära. Inte varje slott är sakta. Nej, detta är inte Ekelöf. Detta är en dikt som en dator komponerat. Men datorer är dumma och kan än så länge bara det de blir lärda att kunna. Den här var programmerad av en matematiker hos Standard Electronics i Stuttgart. Orden är emellertid inte heller hans. De är hämtade från första sidan i Franz Kafkas Slottet men presenteras här i en semantiskt effektfull ny ordning. Människans minns och återger sina minnen. Maskinen reproducerar minnen, men först när människan berättat vad hon minns. Vad man på bibliotekshåll nästan alltid saknat är manifestationer av politisk vilja, ett spontant engagemang i den stora kulturfråga som folkbiblioteksväsendets fortsatta utveckling måste anses vara. Vad man saknar är ett högt och tydligt konstaterande av att biblioteket behövs! Att satsa på en alltigenom positiv sak borde te sig relativt ofarligt för den mest prestigemedvetne partigängare. För en politiker med intellektuell insikt och normal känsla för väsentligheter borde omsorgen om biblioteken vara värd samma självklara allvar som nu ägnas skolfrågorna, för att ta det mest närliggande exemplet. Kanske är det i dagens ekonomiska läge likgiltigt varifrån bibliotekens pengar kommer (eller inte kommer), i varje fall så länge en avgiftsbeläggning inte är aktuell. Vad som däremot är viktigt är bekräftelsen, stadfästelsen av en verksamhets gestaltning och status. På biblioteksområdet saknas en sådan sanktion. Detta har skapat problematik som nu har drag av förvirring. Det torde inom svensk förvaltning vara tämligen unikt, att samhället upprätthåller ett relativt kostnadskrävande institutionellt system utan att någon övergripande instans tydligt utsagt vilket ändamål systemet skall tjäna, vart man syftar med verksamheten och vilka resurser som kan bedömas vara rimliga i en av ändamål och syfte betingad situation. Och ändå: visst har många bibliotek i dag börjat tillämpa anmärkningsvärda smygavgifter på vissa slag av medier och tjänster, precis som om förpackningen eller arbetsmetoden skulle motivera avsteg från folkbiblioteksverksamhetens primära principer. Man har också lanserat avgiftsbelagda förmåner för välsituerade kunder, och det lär t.o.m. finnas bibliotek där man överväger att ta betalt för sin Boken kommer-service. Så är bilden av biblioteket i dag en bild med molnskuggans beständighet, en projektion av ovissheter, en avspegling av goda drömmar. Så vag borde inte bilden av biblioteket få vara. Redan den oförlikneliga Valfrid Palmgren betonade, att biblioteket skall vara fritt för alla på lika villkor. I stort sett är väl den maximen fortfarande giltig, trots att managementmarodörer och privatiseringspredikanter börjat härja också i det laglösa territorium som kallas folkbibliotekssverige. Att i den situationen bejaka att visionerna förverkligats bär mig emot. Vad som nu är viktigast är uppenbarligen att med full kraft värna om de ideologiska grundelementen och ha siktet inställt på det 2000-tal som om nu Marknaden medger det och visionerna vidmakthålles kan bli de riktigt rekorderliga rekordårens sekel. Ikoner 5/2006 13

Farbror Hjalmar Stefan Ersgård Hjalmar Gullberg kunde vara kvick, men han var ändå försynt. Man kan säga att det var väldigt lite buller kring honom. Det berättar Mats Holmberg som redan från barnsben via sin pappa, litteraturprofessorn Olle Holmberg (1893-1974) lärde känna diktaren som farbror Hjalmar. Mats Holmberg, född 1943, är en av redaktörerna för avdelningen Namn och Nytt i Dagens Nyheter, där hans dagsverser tillhör läsekretsens efterlängtade pärlor. Tillika är Holmberg en driven journalist med rötter i 1960-talet, då han kom till Sydsvenska Dagbladets huvudredaktion i Malmö och inom mycket kort blev reporterstjärna. Han var mogen, och hans stil attraherade läsarna redan då. Holmbergs bredd imponerade, och han behärskade allt från det lätta materialet till tunga reportage om viktiga nyheter. Hans karriär fortsatte 1969 som Expressens korrespondent i Latinamerika och han var stationerad i Chile under Allendes första tid som president före kuppen 1973. Mats Holmberg gav 1971 ut reportageboken Revolution med piroger och vin, som skildrar det chilenska samhället efter president Salvador Allendes tillträde. Holmberg ger även en personlig skildring av sitt möte med poeten Pablo Neruda. Dessutom har han varit verksam bland annat i England och Frankrike, samt gjort andra reportageresor i Latinamerika. Mats Holmberg håller inte med om att hans pappa professorn var särskilt allvarlig eller respektingivande. För mig är han en fullständig gåta, min lilla pappa. Här är ett exempel. När jag började på Sydsvenskans redaktion i Malmö 1966, påpekade en av redaktionssekreterarna, att jag minns när du satt uppflugen på en flygel och såg elak ut när jag tentade för din far hemma hos er. Pappa Olle var för sin 14 Ikoner 5/2006

Ikoner 5/2006 15

tid en modern person och kombinerade gärna barnpassning med sitt arbete. Men han var fruktad bland sina medarbetare och studenter, och när jag kom till institutionen i Lund för att inleda mina studier fick jag veta att jag till utseendet var mycket lik min pappa. Redan detta faktum skapade oro. Olle Holmberg, som var professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet 1937-1959, hade väntat sig att sonen Mats skulle följa honom i fotspåren. Det var oklokt av oss båda att tänka sig en framtid för mig i den akademiska världen. Jag ville göra honom glad, men det var katastrofalt dumt av mig att börja läsa i Lund. Han hängde ju som Gud på litteraturhistoriska institutionens väggar, och så skulle jag komma som en liten Jesus. Det gick bara inte. Han var därför nog innerst inne både stolt och glad för att jag valde banan som journalist. Fadern var forskare av rang, men också kritiker samt en produktiv och mångsidig författare. Han ägnade sig åt Voltaire och åt Carl Gustaf af Leopold, men även romantikens diktare Erik Johan Stagnelius (bördig från professorns älskade Öland) och Carl Jonas Love Almqvist fanns på hans dagordning. Olle Holmberg skrev om fransmannen Roger Martin du Gard och om vännen, den originelle Sigfrid Lindström i Lund. Han gav ut en serie på temat tankar, bland annat Tankar om rådjursstek och annat, Tankar i en husvagn, Tankar från en hed eller Tankar till tidsfördriv och Tankar vid en kopp te. Parapsykologi tilltalade professor Holmberg och han skrev i detta ämne boken Den osannolika verkligheten. Hjalmar Gullberg gästade ofta familjen Holmbergs hem på Studentgatan 20 i Professorsstaden i Lund, där för övrigt många andra representanter för svensk litteraturs elit samlades under familjära former, och barnen hade tillstånd att ingå i sällskapet tillsammans med de namnkunniga författarna. Maj och Olle Holmberg tillsammans med sonen Mats under en resa från Lund till Stockholm. Året är troligen 1949. Mats Holmberg valde journalistyrket istället för att gå i pappans fotspår. Bland barnen Holmberg ingick utöver Mats även hans ett år äldre syster Brita samt de fem år yngre tvillingarna Stina och Katrin. Äldst var Åsa som föddes 1940 och avled två år senare. Detta var professor Holmbergs andra barnakull i sitt äktenskap med Maj (1919-1986). Maj Holmberg var både egyptolog och psykolog, och doktorerade i båda ämnena. Hon var som rättspsykolog knuten till fängelset på Långholmen i Stockholm. Vi ungar satt alltid med vid bordet tillsammans med de vuxna. Min pappa var noga med att om det var roliga kalas skulle barnen självklart vara med. Olle satt själv i länstol omgiven av alla sina gäster och med oss barn nära sig på stolskarmarna. Mats Holmberg tror inte att den för ljus och ljud känslige Hjalmar Gullberg stördes av barnens stoj. Jag minns tvärtom att farbror 16 Ikoner 5/2006

Olle Holmberg. Familjen Holmberg tillbringade somrarna på Öland. Många brev från Olle Holmberg till Hjalmar Gullberg var avsända från Löttorp. På bilden från slutet av 1920-talet ses Hjalmar Gullberg tillsammans med Olle Holmbergs son Hemming samt historikern och reskamraten Walfrid Holst från Lund. Ikoner 5/2006 17

Hjalmar var glad över att träffa mina systrar och mig. Däremot kan jag inte komma ihåg att Hjalmar uttryckte något spirituellt. Han satt och teg för det mesta, och när han uttalade sig var det på en mjuk och nästan feminin skånska. Han var diametralt motsatt sin glada livskamrat grevinnan Greta Thott. Mats Holmberg minns dock ett tillfälle när Gullberg höjde rösten. Han yttrade något som jag särskilt minns, och det är av ett personligt skäl som jag brukar berätta om detta tillfälle, när jag blir hånad för att använda rimlexikon, säger han och fortsätter: När de här stora grabbarna kom ihop var det särskilt roligt att tala illa om frånvarande kollegor. Jag tror att vid detta tillfälle handlade det om Johannes Stefan Ersgård är kulturjournalist i Malmö. Han var i 22 år anställd på tidningen Arbetet fram till dess nedläggning 2000. Ersgård har varit utredare i kulturförvaltningen i Malmö och var under en mandatperiod styrelseledamot i Svensk Biblioteksförening. Mats Holmberg. Edfelt. När någon i sällskapet hånfullt konstaterade att kollegan använde rimlexikon frågade Hjalmar Gullberg: Gör inte alla det? Det minns jag med glädje, berättar Mats Holmberg. I ett brev till Olle Holmberg på sommarnöjet Löttorp på Öland den 9 juli 1959 beklagar Gullberg tvillingen Stinas tillstånd med en skadad arm: Det är synd om Stina som naturligtvis inte kan simma och röra sig obehindrat med armen i band. Han avslutar sitt brev: Jämte Maj och på Öland befintliga barn (tvillingar) hälsas du. Den 30 december, utan att ange år, sänder Gullberg en hälsning till familjen Holmberg: Ett gott slut på det nya året tillönskas Maj och dig spädbarn och för mig presenterade barn (tvillingar såväl som enfödda). Denna udda nyårshälsning torde ha skickats 1949, samma år som tvillingflickorna föddes. I svensk litteraturhistoria framträder Gullbergs och Holmbergs relation som ett exempel på hur trogen och mångårig vänskap kan utvecklas och vara ända in i döden. De båda lärde känna varandra i Lund. Den fem år äldre Holmberg var docent och hade kommit från Stockholm, och han berättar i sin vänbok om Gullberg om deras första bekantskap, troligen 1924: Kanske hade han för sin del betraktat mig med den spydighet med vilken studenter i Lund på den tiden gärna såg på sina lärare, men därom vet jag ingenting. Eller kanske tyckte man bland folk som han att det var fjäsk att överhuvud taget träda i vänskapliga förbindelser med en docent? I denna vänkrets fanns också Sigfrid Lindström, Ivar Harrie, Frans G. Bengtsson samt den blivande biblioteksmannen Bengt Hjelmqvist (1903-2005), sålunda Benjamin i denna lundensiska kändisgrupp. Mats Holmberg tror emellertid inte att faderns ålder eller akademiska rang var ett problem för de båda vännerna. Gullberg skrev ju tidigt vers i Lundagård och han var ganska kvick och välkänd i de akademiska kretsarna i Lund. Apropå kvick så beskriver Olle Holmberg sin vän Gullberg så här: Ordet spirituell är ju ett ord att snubbla på i studentstilar: på svenska betyder det kvick, på franska andlig. Hjalmar Gullberg var spirituell i ordets båda betydelser. I Universitetsbiblioteket i Lund finns en omfattande samling korrespondens mellan Holmberg och Gullberg. I F oto: Ste fan E r sgår d 18 Ikoner 5/2006

Ur Dagens Nyheter 05 10 04: Mörkrets tid Förutan samlagsinstruktör, i brist på sexolog, tvangs mänskor älska på gehör, helt efter egen håg. Så torftig var den urtidsnatt som inte många minns. Det är ett sant mirakel att vi mänskor ändå finns. HOLMBERG diktade. JOHAN TOBIAS SERGEL illustrerade. Ikoner 5/2006 19

anslutning till denna artikel publiceras tre brev från Olle Holmberg till Gullberg från UB:s samling. Urvalet har gjorts för att visa på Holmbergs spiritualitet och skämtlynne. Dessutom rapporterar han flitigt från sommarstället Löttorp på Öland, om sina barn och om semesterfirarens vedermödor. De skrev ofta till varandra och använde mycket tid för att meddela sig med handskrivna brev. Men det är klart att de här påfåglarna insåg att deras brev förr eller senare skulle hamna i Kungl. biblioteket. Mats Holmberg konstaterar att hans pappa var Hjalmar Gullbergs bäste vän och att det är osäkert om denne skulle kunna ha haft förtroende för någon annan. Jag har funderat på vem som mer stod honom nära i författargänget. Absolut inte en person som Vilhelm Moberg utan då hellre Eyvind Johnson, som på många sätt var samma typ som Gullberg: tyst, diskret och lite finurlig. Men det är klart att pappa och Gullberg stod varandra nära från ungdomsåren. Däremot inleddes pappas vänskap med Eyvind Johnson och andra författare mer professionellt i förhållandet kritikern-författaren. När Hjalmar Gullberg fattade beslut om att begå självmord, ringde han Olle Holmberg omkring den 1 juni 1961. Det var sista gången vännerna talade med varandra, berättar Olle Holmberg i sin vänbok. Gullberg berättade att han föredrog att dö för att slippa fortsatt vård på sjukhus och behandling i respirator. Han anförtrodde nu sin bäste vän om sitt beslut. Följande månad, den 19 juli 1961, tog skalden sitt liv i sjön Yddingen vid Bökebergs slott. E-post: stefan.ersgard@comhem.se Olle Holmberg hade långt innan sina sommarsejourer på Öland ett sådant viste i Ljunghusen. Liksom i Lund bodde han där granne med sin mångårige vän, docent- och professorskollega Algot Werin. Här nere samlades ofta författare av olika schatteringar och vid några tillfällen samtidigt också Frans G. Bengtsson och Hjalmar Gullberg. Sommaren 1927 skickade FGB ett tackbrev till Falsterbonäset med titeln Ode till Ljunghusen där några rader lyder så här: Dit, samman med en skaldebror som är till åsyn lik pärlfiskarn som i sagan bor vid en arabisk vik, dök jag för att bland magiskt ljus se om ej spår sågs till av något bukigt mässingskrus med Salomos sigill. Frans G. Bengtsson-sällskapet, pg 490 10 27-5 Hjalmar Gullberg-sällskapet, pg 188 98 68-4 20 Ikoner 5/2006