Är hällristningar design eller konst?

Är hällristningar design eller konst? Rune Pettersson Finns det ännu äldre exempel än den stora Jellingstenen på föregångare till dagens informationsdesign? Är hällristningar tidiga exempel på informationsdesign? Hällristningar är värdefulla dokument som speglar forntida samhällen, med designade budskap som är riktade till bestämda målgrupper. Det är troligt att många av de samtida människorna kunde förstå budskapen. Men koderna är inte bevarade och idag går det inte att säkert tolka bilderna. Vi kan ändå betrakta flera tusen år gamla hällristningar som mycket intressanta föregångare till dagens informationsdesign. Hällristningar i Sverige De tre benämningarna hällbilder (Burenhult, 1999a; Larsson, 1999; Fredell, 2003; Goldhahn, 2006), hällkonst (Broadbent, 1999:400) och bergkonst (Malmer, 1989:15) omfattar de båda grupperna hällmålningar och hällristningar. Den här texten fokuserar i huvudsak på hällristningar som finns i Sverige. Hällristningar är bilder med figurer, linjer, mönster och symboler som är huggna eller knackade in i ytan av släta berghällar, lösa klippblock eller släta stenar under förhistorisk tid. Hällarna är vågräta eller sluttar ofta ner mot älvar och vattendrag. Materialet kan vara gnejs, granit, sandsten, skiffer och andra bergarter. Hällristningar förekommer i hela världen, i Europa bland annat i Skandinavien och i alpområdet. De äldsta hällristningarna finns i sydvästra Afrika och är 25 000 år gamla, eller kanske ännu äldre. En del av de skandinaviska hällristningarna är från yngre stenåldern, de flesta från bronsåldern och en del från järnåldern. Hela hällristningsperioden i Norden omfattar kanske 5 000 år (Nordbladh, 1999:144). Det finns 15 20 000 hällristningar i Sverige (Bengtsson, 2000:66). Det innebär 3 4 per år. I Skandinavien brukar man traditionellt tala om två hällristningstraditioner eller huvudgrupper, en nordlig grupp och en sydlig grupp. Men gränsen mellan de båda grupperna är inte entydig och skarp. På många platser i mellersta Skandinavien finns det exempel på överlappningar (Burenhult, 1999b:123). Uppdelningen i hällristningstraditioner har knappast stöd i arkeologiska fynd. Regionala skillnader är många gånger större än likheterna (Goldhahn, 2006:128). I anslutning till flera platser med hällristningar har man genomfört arkeologiska utgrävningar. Det finns vanligen flera arkeologiska fynd i anslutning till hällristningar som är associerade till nordliga jakt- och fångstbaserade samhällen från stenåldern (Goldhahn, 2006:91f). Vid utgrävningar av hällristningsplatser från brons- och järnåldern är det ofta få fynd, men ibland är det många fynd (Bengtsson, 2011). 1

Nordliga hällristningar I likhet med många förhistoriska grottmålningar kan naturalistiska bilder på hällristningar vara jaktmytiska djurframställningar. Syftet med sådana hällristningar var kanske att jägarna skulle få bättre jaktlycka och att bytesdjuren skulle vara fruktsamma. Nordliga hällristningar, eller viltristningar, visar ofta båtar, fiskar, fåglar, människor, renar, sälar, valar och älgar. Dessa ristningar är ofta daterade till yngre stenåldern och fram till mitten av bronsåldern. De nordliga hällristningarna finns inte bara i Norge och Sverige. Man känner till liknande ristningar från nordligaste Ryssland och Sibirien och från Nordamerika. De förekommer också i en kedja runt nordpolen. Åke Hultkrantz (1989:47) menar att de nordliga hällristningarna förtjänar namnet cirkumpolära. En del av dessa jaktbilder är röntgenbilder så att vi kan se delar av djurens inre, som hjärta och lungor. Den cirkumpolära kulturen och religionen är rester av mänsklighetens urreligion, som trängdes bort i samband med övergången från insamling, jakt och fiske till boskapsskötsel och jordbruk. Altaristningarna finns vid Altafjorden i norska Finnmarken har den största samlingen av hällristningar med jaktmotiv i norra Europa. Ristningarna, som gjordes för ungefär 6200 2000 år sedan, är fördelade i fyra lokaler. De flesta av de cirka tre tusen hällristningarna finns i Jiebmaluokta. Ristningarna har huggits in i berghällar av fast, grå sandsten. Vanliga motiv här är brunbjörn, fisk, fågel, ren och älg. Sedan 1985 är ristningarna i Alta upptagna på Unescos lista över världsarv (Altaristningarna, 2011). Glösaristningarna finns på berghällar utmed Glösabäcken, i Alsens socken i Krokoms kommun, i Jämtland. Ristningarna visar cirka 65 stiliserade djurfigurer, varav de flesta är älgar (Jensen, 1989:208). En del av älgarna har linjer i kropparna. Dessa har tolkats som inre organ. Ristningarna gjordes för ungefär 5 000 år sedan. Några århundraden före 4 000 f Kr låg Nämforsen, i Näsåker vid Ångermanälven, längst in i en fjord flera mil från det öppna havet. Där fanns ett delta med sandbankar och revlar som drog till sig ett rikt djurliv (Welinder, 2009:320). Sedan lyfte landhöjningen upp klipporna så att dagens forsar bildades. Här finns ett av norra Europas största områden med hällristningar. Omkring 2 300 figurer och linjer blev uthuggna under tiden 4 000 2 000 f Kr, med särskild intensitet under tiden 2200 2 000 f Kr. Bilderna finns både på fastlandet och på öar i forsen. De vanligaste motiven är älgar och båtar. På båtarna är ofta stävarna utformade som älghuvuden. Andra motiv är björn, fisk, fötter, människa och vapen. Området var kanske en helig samlingsplats dit olika jägargrupper kom under sommaren för att delta i gemensamma aktiviteter. Det omfattande och rika arkeologiska fyndmaterialet och själva hällristningarna visar kontakter med och inflytande från kulturer i Nordnorge, Ryssland och Sydskandinavien. Tidigare tolkningar har kretsat kring handelskontakter och jaktmagi, men inom den postprocessuella arkeologin finns andra förslag till tolkningar, som människornas världsbild (Carlsson, 1998:46). Hans Bolin (1999:178) menar att hällristningar har haft en betydelsefull roll på en övergripande nivå, som är gemensam för flera 2

grupper av människor, när det gällde att återberätta skapelsemyten. Det mytologiska innehållet i bilderna kan bygga på en föreställning om transformation mellan människor och djur (älg), men också mellan djur och båtar. Del av en hällristning vid Nämforsen vid Ångermanälven. Foto: Rune Pettersson. Vid Nämforsen finns även exempel på hällristningar som räknas till gruppen Sydskandinaviska hällristningar. Exempel är fotsulor och hjulkors (Lihammar, 2010:111). Hällristningslokaler med hällristningar av båda typerna kallas ibland för blandningsristningar (Burenhult, 1999b:123). Sydskandinaviska hällristningar Sydskandinaviska hällristningar, eller så kallade jordbruksristningar eller skeppsristningar, finns i hela Sydskandinavien. De visar ofta djur, fotsulor, handflator, hjul, hjulkors, människor, redskap, skepp, skålgropar, solen, tamdjur, träd, vagnar och vapen. Dessa ristningar är ofta daterade till tiden 1 500 500 f Kr. De här bilderna är betydligt yngre, mer schematiska och vanligen mer fria ifrån varandra än vad bilderna i de nordliga hällristningarna är. Hällristningar är särskilt vanliga i Bohuslän, Uppland och Sydnorge, men det finns även många fina hällristningar i Skåne, Södermanland och i flera andra landskap. De nordligaste Sydskandinaviska hällristningarna finns i Alta vid Norra ishavet (Welinder, 2009:323). Professor Jarl Nordbladh (1999:142) menar att det finns fler än 5 000 hällristningsplatser utmed den svenska västkusten. Enligt professor Göran Burenhult (1999b:129) är Bohuslän ett av jordens främsta områden med förhistorisk klippkonst. Anna Lihammar (2010:112) beräknar antalet hällristningsplatser i Bohuslän till ungefär 1 500, vilket är den största koncentrationen av hällristningar i hela Europa. På grund av landhöjningen ligger många av dessa områden idag en mil från kusten. 3

Sedan 1994 finns ett område med mer än 350 grupper med hällristningar i Tanum, i Bohuslän, med på Unescos lista över världsarv (Tanum, 2011). De mest kända områden som ingår i världsarvet är Aspeberget/Tegneby, Fossum, Gerum, Kalleby, Litsleby och Vitlycke. Totalt omfattar världsarvet 45 kvadratkilometer. I det här landskapet har människor levat under 8 000 år. Fossum, i Tanums socken, har ett nästan 500 meter långt stråk med cirka 20 ristningar vid foten av ett bergsparti, vänd mot solen. Den centrala arean med ristningar är cirka 25 kvadratmeter. Här finns en sammanhängande komposition med cirka 130 elegant utförda figurer. Dessa står tätt intill varandra. Endast ett fåtal figurer täcker över andra. Här finns flera jaktscener och vackert tecknade hjortdjur. Enligt Ulf Bertilsson (1989b:107) anser många forskare att den här ristningen är den mest fulländade av alla ristningar i hela landet. Det är troligen en enda person som har utfört hela ristningen, som är daterad till 600-talet f Kr (Bengtsson, 1999:47; 2004:85). Del av en hällristning i Fossum i Bohuslän. Figuren till vänster kallas Danserskan. Skålgropen mellan hennes ben är tolkad som en könsmarkering. Till höger om henne pågår en kultisk strid mellan falliska män. Foto: Rune Pettersson. Vitlycke, också i Tanums socken, har en 22 meter lång, sluttande berghäll med cirka 300 inhuggna figurer och 170 skålgropar (Bengtsson, 1999:39). Bilderna i Vitlycke blev troligen inknackade under en period av 1 300 år. Flera avbildade krigare förefaller att vara i strid med varandra (Bertilsson, 1989b:99). Lokalen omfattar cirka 200 kvadratmeter. Numera är de huggna linjerna ofta ifyllda med röd färg så att de syns tydligt mot den råa berghällen. Enligt Jarl Nordbladh (1999:140) är det tveksamt om hällristningar var infärgade från början. Han menar att färgen är till för turisterna. Enligt Jarl Nordbladh (1999:140) har minst tjugo dokumentationsgenerationer varit verksamma med att leta upp, beskriva och avbilda hällristningsplatser i Bohuslän. Trots mängden av inventeringar finner man ännu nya områden. Samtidigt för- 4

svinner äldre hällristningsplatser, dels på grund av att miljöförstöring sliter hårt på berget och dels på grund av att man inte kan hitta platserna igen. Flyhov är ett stort område med elva hällristningsplatser och närmare 400 figurer nära Husaby kyrka i Västergötland. Bilderna visar djur, fötter, hjul, människor, skepp, skålgropar, sliprännor och solhjul. Mest berömda är den så kallade Yxguden, från ungefär 1 500 1 000 f Kr. Bronsåldern De flesta av de skandinaviska hällristningarna kom till under bronsåldern (Almgren, 1987). I Sydskandinavien omfattar bronsåldern tiden 1 700 500 f Kr, med de två underperioderna äldre bronsålder, 1 700 1 100 f Kr, och yngre bronsålder, 1 100 500 f Kr (Welinder, 2009:43). Andra källor anger delvis andra tider. Den klassiska indelningen av bronsåldern omfattar sex perioder: I 1 700 1 500 f Kr, II 1 500 1 300 f Kr, III 1 300 1 100 f Kr, IV 1 100 900 f Kr, V 900 700 f Kr och VI 700 500 f Kr, där perioderna I III ingår i äldre bronsålder och perioderna IV VI ingår i yngre bronsålder (Burenhult, 1999a:409). Brons var råmaterialet för redskap och vapen, men man fortsatte att använda flinta och annat stenmaterial till vardagliga redskap. Vapnen och smycken av brons var prestigevaror och sociala symboler och är vanliga som gravgåvor och även offergåvor. Skickliga hantverkare gav bronsföremålen en rik ornamental utsmyckning. Den skandinaviska bronsåldern är en dynamisk period med många yttre influenser. Under bronsåldern utvecklades en ny elit av skickliga hantverkare och specialister. Det utvecklades också ett helt nytt samhällssystem, stöttat av nya gudar och nya religioner. Europa fick en snabb utveckling. Föremål och idéer spreds snabbt genom resor och kontakter. Metall och salt blev viktiga varor. I slutet av bronsåldern började man importera föremål av järn. I södra Sverige började boskapsskötsel och odling utvecklas från 3 900 f Kr. Samtidigt försvann fångstsamhällets livsstil. Enligt professor Stig Welinder (2009:169) förändrades människornas kost genomgripande inom loppet av någon enstaka generation under tiden 3 900 2 000 f Kr. Man gick från den marina säl- och fiskmaten till ost och biff. Från tiden omkring 1 000 f Kr och framåt finns röjningsrösen, åkerkanter, stenhägnader. Dessa spår kan fogas samman till ett fossilt kulturlandskap (Welinder, 1998:14). Odlingsrösen bildar de vanligaste spåren efter forntida åkerbruk. Hällristningarna utgör bara en liten del av alla bilder, ornament och symboler som människan skapade under bronsåldern. Kiviksgraven, eller kungagraven i Kivik, är en monumentalt stor gravhög belägen i Bredarör i Kivik i östra Skåne (Burenhult, 1999a:441f). Detta restaurerade röse var 75 meter i diameter och 3,5 meter högt. Man vet inte vem som är begravd i den 3,25 meter långa och drygt en meter breda kistan. Den 3 300 år gamla gravhögen är en av de största gravarna i Skandinavien. Åtta av tio stenar i gravens hällkista har restaurerade hällbilder med inristade figurer som föreställer djur, människor och skepp. Bilderna är av två typer (Kristiansen och Larsson, 2005:269). Den ena typen beskriver olika framföranden eller händelser och den 5

andra typen visar symboler. Hövdingar som var på besök hos den store hövdingen i Kivik spred en del av de här motiven till hällristningar i stora delar av Skandinavien (Kristiansen, 2002:74f). I Trundholmmossen på nordvästra Själland i Danmark fann man 1902 en 57 cm lång, väl bibehållen skulptur i brons och guld (Burenhult, 1999a:419f; Nilsson, 2005:37f). Det är en 57 cm lång solvagn, en kultvagn. Trundholmsvagnen bär en häst och drar en 30 cm stor solskiva av brons. Ursprungligen var båda sidorna eventuellt täckta med guld, men endast den ena sidans guldplåt finns ännu kvar. Bronsskivan är försedd med spiralmönster och koncentriska cirklar. Vagnen har sex hjul med vardera fyra ekrar. Det är troligt att Trundholmsvagnen var använd i ceremonier i samband med solkult. Genom att föra runt solskivan på en vagn ville man stimulera solen att främja växtligheten. Trundholmsfyndet är daterat till cirka 1500 1300 f Kr. Flera arkeologiska utgrävningar med fynd från boplatser, gravar och kultplatser visar att det är sannolikt att bronsåldern hade en rik visuell värld. Fynd av dräktspännen, gravurnor, smycken och vapen har ornament och symboler. Men ornament och symboler som var målade på näver och skinn och på lättbearbetade material som plana trästycken, och intryckta i keramik har försvunnit och inte sparats till eftervärlden. Professor Mats P. Malmer menar att (1989:15):... bronsåldersmänniskorna hade en skatt av bilder en bildvärld vars former och innebörd alla kände till. Bilderna ristades, knackades, målades eller syddes i olika material. De bilder som knackats in i sten eller ristats i brons har bevarats bäst. Material som tyg, läder, trä och näver bevaras däremot bara under mycket gynnsamma förhållanden till sena tider. Ändå beror det sannolikt inte bara på bevaringsförhållandena att bilderna så ofta finns just på berghällar att vi kallar dem bergkonst, hällristningar och hällmålningar. Konstnärerna ville utan tvivel att bilderna skulle finnas kvar länge, och de ville att många människor skulle se dem. Själva framställningen av bilderna borde utföras som en ceremoni, som kunde höras och ses av många. Allt detta talade för de stora, släta bergytorna, och ungefär samma motiv torde all världens bergkonstnärer ha haft. Det finns många bilder av skepp på hällristningar i Bohuslän. Enligt Li Olsson (1999) har flera av dessa skepp slående likheter med ristade och målade bilder av skepp i östra Medelhavsområdet. Man känner till att det fanns omfattande kontaktnät i Europa. Omsättning av varor mellan regioner och mellan människor, förekommer från omkring 2 400 f Kr och framåt i tiden (Welinder, 2009:158). Gåvor skapade förtroende, inflytande och samhörighet med andra kulturer. Det är tänkbart att även föreställningar och idéer kunde förmedlas i samband med utbyte av varor. Maja Hagerman (2011:100) menar att den elit som hade fina båtar tävlade om att ge sig iväg på prestigefulla resor, djupt in i okända vatten. De båda arkeologiprofessorerna Kristian Kristiansen och Thomas B. Larsson (2007) jämför hällristningar och bronsfigurer i Skandinavien med sigillbilder och väggmålningar i palats vid Medelhavet. De menar att det under tiden 1 800 1 500 f Kr fanns hövdingar i Skandinavien som gjorde resor runtomkring i hela Europa (s. 39f). 6

I sin doktorsavhandling diskuterar Åsa Fredell (2003) hur man använder och läser bilder i samhällen med muntliga traditioner utan skriftspråk. I muntligt baserade samhällen var bilder inte enbart estetisk konst och inte heller ett skriftsystem (s. 175). Den rika förekomsten av bilder på föremål och i hällristningar, liksom figuriner var uttryck för medveten kommunikation i symbios med talet och människors minnen. Bilder kan förmedla många fler budskap än vad skrifter kan göra. Skrift innebär ett mer fixerat, förenklat och standardiserat sätt att upprepa det som någon har berättat. Med skriften försvinner många av de varianter av berättelser som förekommer i muntliga traditioner. Syften och funktioner Med utgångspunkt i bildsemiotiska fallstudier i Norrköping respektive i Tanum kommer Åsa Fredell fram till att bilderna på hällristningarna fungerar som broar mellan ting och tanke. Bilderna blev även broar i tid och broar i rum. Genom muntliga traditioner som var knutna till bilderna blev berättelser, föreställningar om gudar, ideologiska budskap, kosmologiska föreställningar, myter, riter, sagor, skapelseberättelser, tankar och värderingar förmedlade dels mellan generationer och dels även mellan olika samhällen. De forntida bilderna fungerar som arkiv med minnen. Muntliga berättelser, bilder och symboler var uttryck för ideologisk kommunikation under bronsåldern (s. 206). Detta höll ihop ett ideologiskt system i nära tvåtusen år. Berättelserna förändrades över tid och rum. Bildens förmåga till mångtydighet är troligen en kvalitet som människorna utnyttjade. En och samma hällristning kunde därför vara generella minnesbilder för att berätta flera olika historier. Åsa Fredell (s. 211) menar att många av bilderna inte nödvändigtvis speglade episka/mytiska berättelser utan de kan ha haft andra funktioner. Det finns likheter mellan hällristningarnas bilder och dagens tecknade serier. Det finns anledning att fundera över ytterligare tänkbara syften, motiv, utförande, placeringar och tolkningar. Syften Hällristningarna tillkom och användes under mycket lång tid och under skilda ekonomiska, ideologiska, politiska och sociala förhållanden. Att hugga och knacka in bilder i en noga utvald, slät berghäll innebär ett omfattande arbete. Det fanns rimligen något tydligt syfte för varje projekt. Kristian Kristiansen (2002:69) menar att en klippa med hällristningar var en hövdings utställning där han visade upp sina bedrifter och långväga resor, men även den plats där man utförde ritualer för att försäkra sig om en framgångsrik resa. I likhet med många andra arkeologer menar Maja Hagerman (2011:128f) att syftet med bilderna på hällristningarna antagligen var att påminna om viktiga berättelser. En del bilder visar gudar och gudinnor och kanske även ceremonier där härskare deltog. Joakim Goldhahn (2006:111) menar emellertid att man bör ifrågasätta antagandet att alla hällbilder gjordes i samband med olika ceremonier och ritualer. 7

Kristian Kristiansen och Thomas B. Larsson (2007:335) menar att det var möjligt för flera tusen människor att samtidigt följa de ceremonier och religiösa riter som präster och hövdingar utförde vid stora och monumentala hällristningar, som t ex i Vitlycke. Det är emellertid även möjligt att en del hällristningsplatser var avgränsade med staket eller palissader (s. 337). I så fall var bilderna endast avsedda för särskilt utvalda personer ur eliten och för himlens gudomligheter. Mats P. Malmer (1989:11) menar att det finns fyra huvudtyper av syften med bergkonsten. Både hällmålningar och hällristningar riktar sig till högre, gudomliga makter. Att knacka, rista eller måla en bild är i många fall ett magiskt medel att uppnå något som man önskar sig, som till exempel att få en bättre jaktlycka eller att få en bättre skörd. Men bilderna kan även vara ett uttryck för en dyrkan av gudomen. Bilderna riktar sig även till människor. Att utföra vedertagna ceremonier och religiösa riter har alltid ansetts vara hedervärt. Men det kunde även gälla ett praktiskt syfte. Bergkonst utgjorde beständiga bomärken och gränsmarkeringar som bofasta människor placerade i utkanten av sina områden. Slutligen har hällmålningar och hällristningar även haft ett estetiskt syfte. I de flesta fall är de tecknade i en bestämd konstnärlig stil, som måste vara eftersträvad. Detta innebär att det fanns tre tydliga målgrupper för både hällmålningar och hällristningar. Den första målgruppen var högre, gudomliga makter. Den andra målgruppen var människor inom den egna, nära kretsen, som familjen, släkten eller gruppen. Den tredje målgruppen var främmande och eventuellt fientliga människor. Det väsentliga hos både hällmålningar och hällristningar är bildernas betydelse, deras begreppsliga innehåll (Malmer, 1989:12). Det estetiska och konstnärliga värdet finns där, men det har underordnad betydelse. Hällmålningar och hällristningar liknar bildskrift. Bergkonsten fungerar som nutidens tryckta texter och vill att läsaren eller betraktaren skall förstå (Malmer, 1989:16). Göran Burenhult (1999b:122) menar att hällristningar är värdefulla samhällsdokument som visar ett långt avsnitt av vår förhistoriska kulturutveckling, så som den avspeglar sig i förändrade rituella handlingsmönster bland klipphällarnas tiotusentals figurer. De markanta förändringarna i den yngre bronsålderns kulthandlingar, som avspeglas i ett förändrat gravskick och en ny sammansättning av offerfynden, har sina direkta motsvarigheter i hällristningarnas bildvärld. Fynden av praktföremål som var använda vid ceremonierna, som hornprydda hjälmar, lurar, eller vapen väcks till liv bland hällristningarna (Burenhult, 1999b:131). Motiv Hällmålningar och hällristningar finns i alla delar av världen (Malmer, 1989:10). Det är stora likheter i fråga om motiv och utförande. Det finns ganska få motiv. Det rör sig framför allt om tydliga avbildningar av djur, föremål och människor. Lasse Bengtsson (2000:71) menar att hällristningarnas bildvärld generellt sett är ganska stereotyp. Framställningarna i Bohuslän är dominerade av ett tiotal motiv som ständigt återkommer i olika utföranden. Dit hör skepp, människor, fotsulor, cir- 8

kelfigurer av olika slag och framförallt skålgropar. Samtidigt finns det många typer av figurer som bara förekommer vid enstaka tillfällen. Mats P. Malmer (1989:17) diskuterar tre huvudgrupper av motiv: 1) avbildningar i naturlig skala, 2) avbildningar i miniatyr, samt 3) symboler. Till den första gruppen avbildningar i naturlig skala hör bilder av vapen som dolk, pilbåge, spjut, svärd och yxa. Malmer (1989:18) menar att vapenbilderna föreställer offer till gudarna. Bilderna är exakt lika originalen. Till den här gruppen hör även bilder av kläder. Avbildningarna i den här gruppen motsvarar konkreta substantiv, som yxa. Till den andra gruppen avbildningar i miniatyr hör bilder av skepp eller båtar med och utan besättningar. Skepp är det absolut vanligaste av alla motiv. Skeppen på hällarna har köl och stäv. De var kanske stora kanoter klädda med skinn. De små strecken kan föreställa besättningar eller kanske spanten. Till den här gruppen hör även bilder av däggdjur, fiskar, fåglar, ormar och alla bilder av människor. Bland däggdjuren går det att känna igen djur som björn, hund, häst, kronhjort, nötkreatur, ren, svin, säl, val och älg. En del bilder är mer diffusa och blir tolkade som fyrfotadjur. Den berömda Yxguden ingår i en hällristning vid Flyhov i Västergötland. Foto: Rune Pettersson. Bilderna av människor är de mest varierade. De allra flesta bilderna visar män, sällan kvinnor och aldrig barn. En del män står upp, andra sitter eller rider. En del håller upp redskap, sköldar eller vapen. Bilder som visar arbete är sällsynta. Hällristarna avbildade inte det vardagliga livet. I några bilder använder människor årder eller vagnar som dras av hästar eller nötkreatur. Här kan finnas en anknytning till fruktbarhet och återväxt respektive till död. Flera av avbildningarna i den här gruppen motsvarar konkreta substantiv, som häst. Men när en bildscen visar en människa som kör en vagn med hästar som dragdjur motsvarar bilderna kanske en hel me- 9

ning. Inom samhällen med muntliga traditioner finns en bred variation av gester. Och människofigurer på våra hällristningar visar ett stort spektrum av gester. Positioner och utförande av armar, ben, fötter, huvuden, händer och kroppar visar möjliga tecken, känslor och kroppsrörelser som akrobatik, dans och trans (Fredell, 2003:182). Betydelsen av en gest kan variera med kontexten. Till den tredje gruppen symboler hör cirkelfigurer, fotsulor, hjul, hjulkors, händer och skålgropar. Avbildningarna i den här gruppen motsvarar abstrakta substantiv, som idag är svåra att förstå. Utförande Hällristningar förekommer i alla storlekar, allt från enstaka skålgropar och även figurer upp till sammanhängande areor på stora berghällar med hundratals enskilda figurer. Det var tidsödande att göra hällristningar. Man använde man typer av knackstenar för att hugga, knacka och rista in linjer och areor. Det är möjligt att linjerna i hällristningarna var infärgade från början, till exempel med röda ockrafärger som syns tydligt mot berghällen. Hällristningarnas magiska och praktiska syften kan förklara varför samma motiv ofta är upprepade många gånger på samma berghäll. Ibland fyller ett motiv hela den tillgängliga berghällen. Det är till exempel rimligt att man varje vår önskade sig rikliga skördar och därför knackade in rätt bild för att åstadkomma detta. Professor Mats P. Malmer (1989:10) menar att det var vanligt att folk fördjupade linjerna i existerande bilder varje år som ett alternativ till att göra ytterligare bilder på samma häll när det inte längre fanns plats för flera bilder. På många platser är stora hällristningar mycket svårtolkade på grund av att flera bilder delvis täcker över andra bilder. Senare under vikingatiden blev runristningar på runstenar ofta signerade med namnet på den som har utfört arbetet. När det gäller hällristningar är upphovsmännen okända, men det är mycket troligt att det var speciellt utvalda personer som tränade upp sin skicklighet att utföra olika figurstudier på stora och noga utvalda hällar. Var och en kunde kanske knacka ut enstaka skålgropar nära de egna betesmarkerna. Den centrala kompositionen i Fossum kan alltså vara utförd av en enda person (Bengtsson, 1999:47; Bengtsson, 2004:85). Kristian Kristiansen (2002) anser att en viss typ av främmande skepp, från äldre bronsålder, förekommer på hällristningar i Trondheim, Tanum, Kville och Truehøjgard i Nordjylland. De avviker från den stora mängden bilder av lokala skepp och kan vara framställda av en eller flera hövdingar som reste från plats till plats och på det här sättet dokumenterade sina besök och signerade sina bilder. I samband med omfattande studier av hällristningslokaler i Bohuslän genomförde Lasse Bengtsson (2004:85f) noggranna mätningar och analyser av tre unika motiv som han fann på olika platser. När det gäller motivet fyrhjulig vagn visar de mycket stora likheterna mellan åtta figurer från tre fyndplatser att dessa figurer sannolikt är utförda av en person. På fem lokaler finns sammanlagt tio gestaltningar av motivet hästhov. Analysen visar att nio av dessa figurer sannolikt är utförda av en person. Vid två lokaler finns sammanlagt tre ovanliga människofigurer. Även här visar ana- 10

lysen att figurerna är utförda av en person. Det rör sig kanske om tre olika personer som genomfört arbetet med dessa ristningar. Enligt Bengtsson (2004:99) kan dessa resultat antyda att hällristningarna generellt sett var framställda av särskilda personer som var specialister i bronsålderssamhället. Det var personer med de kanske hemliga kunskaper som krävdes för den rituella bildframställningen. Vidare skriver Lasse Bengtsson (2004:101): Jag föredrar att se ristaren som en sorts druid, eller kanske främst som en individ som besatt speciella kunskaper kanske främst av genealogisk karaktär. Hans, eller kanske hennes, uppgift var att bekräfta hjältesagorna och myterna, att bekräfta elitens status och maktanspråk och föra berättelserna vidare i mytologins form. Hällristningarna är idag stumma tecken inhuggna i berget när de var i bruk kompletterades de med berättelser, eller som en del föredrar att beskriva det narrationer. Bilderna kläddes i språkdräkt, fick liv och gestaltning. Varje figur hade sin egen berättelse, sitt eget berättigande. Berättelserna kan ha framförts som just berättelser men också i form av sånger och kväden, något som är vanligt under den snare delen av nordisk järnålder och på kontinenten. Under flera tusen år har vädrets skiftande förhållanden med frost- och värmesprängning långsamt påverkat hällristningarna. Men på grund av skadliga ämnen från bilavgaser och den allmänna försurningen går söndervittringen går allt snabbare. Många hällristningar riskerar att snabbt bli helt förstörda, kanske inom bara några årtionden (Bengtsson, 1999:33). För att minska vittringen gäller det att skapa så stabila förhållanden som möjligt (Löfvendahl, 2000:81). Nu testar man olika metoder med täcka över hällristningarna, till exempel med sand. Riksantikvarieämbetet har skapat ett digitalt informationssystem för dokumentation och skadeinventeringar av hällristningar och hällmålningar (Bertilsson, 2000). Placeringar På grund av landhöjningen, som har pågått ända sedan inlandsisen försvann, finner vi idag ofta de skandinaviska hällristningarna långt inne i landet. Medan hällmålningar finns på branta och skyddade bergväggar och klippor ute i naturen finns hällristningar vanligen på noga utvalda plana eller svagt sluttande berghällar. De låg ofta vid stränder till hav, sjöar, vikar och älvar. Catarina Bertilsson (1989a:41) menar att utbredningen av skålgropar avspeglar bygdens totala utsträckning, medan de större hällristningarna med andra abstrakta symboler, bildframställningar och scener i stället visar platser av central betydelse. Centralt belägna hällmålningar och hällristningar kan ha varit viktiga kultplatser, där syftet var att stärka den sociala sammanhållningen i bygden. Oavsett vilket syfte hällristningarna hade ger de idag signaler om bygder, områden och platser som var viktiga för den forntida människan (s. 42): Platser där man fiskat och jagat, där man vallat boskap och t.o.m. brukat jorden, där man har tillbett sina gudar och förfäder, eller där man kanske har svurit trohet till en ny hövding och en ny tro och där man har mött främmande män som hand- 11

lade med prestigefyllda vapen av brons. På så sätt ger hällristningar inte endast upplysningar om förhistoriska idéer och religiösa bruk utan också om samhälle och bebyggelse. Även Lasse Bengtsson (2004:66f) menar att det går att tolka utbredningen av mindre och större hällristningslokaler i sociala termer. Större lokaler är tolkade som elitens kultplatser. Här finns de figurativa bilderna. Vid mindre lokaler bodde vanligt folk. Här finns mest skålgropar. Professor Joakim Goldhahn (2006:98) menar att detta stämmer för skålgroparna, men att större hällbildslokaler aldrig har påträffats i en nära relation till en boplats som har bedömts vara samtida med hällbilderna. På en del ställen kan det se rätt förvirrande ut idag. Men det kan mycket väl hända att bilderna inom en hällristningslokal kan ha tillkommit under flera hundra år. På många platser kan man se att bilderna är placerade på berghällarna enligt någon överordnad plan. Tolkningar Vi har bara begränsade kunskaper om de människor som levde under stenåldern och under bronsåldern. Vi vet inte så mycket om varken de som beställde hällristningarna, de som utförde arbetet med att göra hällristningarna, eller de som tog del av motiv och budskap i hällristningarna. Vi har tillgång till ett stort antal artefakter hällristningar men vi vet inte vad de betyder. Det finns inga inristade ord eller texter på hällristningarna, men det finns symboler och tecken som vi i dag inte förstår vad de betyder. Och eftersom vi omöjligen kan fråga upphovsmännen återstår att göra tolkningar av innehållet. Arkeologi är en tolkningsvetenskap och Stig Welinder, (2009:109) menar att arkeologer gör sina tolkningar efter bästa förmåga utifrån sina referensramar och erfarenheter. Åke Hultkrantz (1989:43) konstaterar att den långa historien om hällristningsforskningen är rik på löslig spekulation, misstag och omvärderingar. Man behöver därför noga värdera alla tolkningar och kanske göra om en del. Det är omöjligt för människor som lever idag att sätta sig in i hur forntidsmänniskan tänkte och vilka kulturella förutsättningar som gällde under flera tusen år. Stig Welinder menar att hällristningarnas bilder är en ingång till en annan tankevärld för en nutida betraktare (2009:342). Hällristningarnas bilder är inte som vi. För en nutida betraktare är de en ingång till en annan tankevärld. Det är så påträngande uppenbart att de är tysta, men de inbjuder till, nästan kräver att bli förstådda. De går inte att lämna utan att man har gjort sig tankar om vad de föreställer, vad de betyder och vad de vill säga. Fantasin får vingar, och varför skulle den ene betraktarens fantasi vara bättre än den andres? Vem kan veta vad bronsålderns människor tänkte på, när de såg på bilderna? För en nutida åskådare är det alltså svårt att förstå bilderna på hällristningar och hällmålningar. Vi har inte tillgång till de rätta koderna och vi förstår inte de symboler som finns i bildberättelserna. 12

En del av älgarna vid Nämforsen ser ut att vara styckade. Foto: Rune Pettersson. Schamanismen anser att världen är fylld av osynliga andar, förfäder och krafter som kan påverka och styra över de som är levande. Det är inte en religion. Schamanismen finns utbredd över hela världen och uppkom hos jägar- och samlarfolk för 20 30 000 år sedan. Hans Bolin tolkar hällristningar (1999:170) och hällmålningar (1999:178) som uttryck för en långvarig tradition med variationer av en shamanistisk ideologi. Utförandet av bilderna har ingått i formaliserade möten och i religiösa ritualer vid traditionella högtider som syftade till att kommunicera med andar och förfäder för att komma till rätta med kriser och sjukdomar inom lokalsamhället. Både bilderna och orden var troligen betydelsefulla inslag i besvärjelser av olika slag. Från bronsåldern finns det många tecken på att både solen och månen var dyrkade i fornnordiska religioner. I flera hällristningar finns det olika cirkelfigurer. En del är enkla hjulkors, andra består av mer komplicerade mönster, som en cirkel med många radiella linjer, som koncentriska cirklar eller som andra mönster. Ibland är dessa cirkelfigurer placerade på ett skepp, på en vagn eller på någon form av ställning. En del forskare menar att hjulkorsen på hällristningarna symboliserar både solen och hjulen på solens egen vagn. I sin bok Hjul på hällar diskuterar professor Lars Erik Nilsson bilder av vagnar på hällristningar. Han har under lång tid studerat hjulens tidiga historia. Nilsson har kunnat visa att en del människor under bronsåldern var duktiga tekniker. Jordbrukarna hade tillgång till skilda typer av vagnar. En del var konstruerade för att transportera stora stenblock, andra för att köra timmer. Enligt Lars Erik Nilsson (2005:52) är det vanligt att naturfolk använder flera olika perspektiv i samma bild. De geometriska kraven ställs helt åt sidan. Man kan till exempel avbilda en krokodil med kropp och ben uppifrån, medan huvudet är sett från sidan. På en sådan bild går det inte att förväxla en krokodil med något annat djur. 13

Här använder man flera perspektiv för att skapa ökad tydlighet och få ett tydlighetsperspektiv. I hällristningar visar man ibland en verksamhet på ett förenklat sätt, i ett verksamhetsperspektiv (s. 53). En hjulmakare står till exempel vid ett hjul och håller upp ett verktyg, men bilden visar inte själva arbetsprocessen. Det påminner om de skyltar som förr var vanliga utanför hantverkares butiker och verkstäder. På hällristningarna kan en beröring betyda håller på med (s. 16). I en del bilder framgår de avbildade föremålens och personernas betydelse, rang, status eller värde av deras storlek i bilden. Även här ställs de geometriska kraven helt åt sidan. Betydelsefulla personer som till synes finns långt bak i bilden är större än personer i förgrunden. Sådana värdeperspektiv finns även i hällristningar (s. 56). Lars Erik Nilsson (2005:137f) menar att skålgropar, som är mycket vanliga i hällristningar, kan ha flera olika betydelser. Skålgropar representerar viktiga konstruktionselement i vagnar. De representerar ofta huvuden, och kvinnligt kön hos både människor och djur. Men skålgropar kan eventuellt även utgöra markörer för kraft, riktning och rörelse. En skålgrop under en häst kan visa att hästen rör sig. En skålgrop i ett hjul kan visa att hjulet är i rörelse. Detta ger ytterligare en dimension till hällristningar. I bilder av vagnar på hällristningar kan dragdjuren visas från sidan eller uppifrån. Det gäller även hjulen, dragstockar och vagnstockar. Människor kan visas framifrån eller från sidan. I enskilda hällristningsbilder av vagnar har Lars Erik Nilsson som mest samtidigt sett fem olika typer av perspektiv (s. 54). Inom stora geografiska områden har elden haft stor rituell betydelse. Men spår av eldning kan vara svåra att tolka. Det finns ibland spår efter eldning och härdar vid och på hällristningar. Tillsammans med offerfynd, som man funnit vid utgrävningar i anslutning till ristningarna, tyder spåren efter eldning och härdar på rening och offer (Bengtsson, 2004:48). Hällristningslokalerna var kanske rituella arenor. Joakim Goldhahn (2006:70) ger exempel på ett stort antal forskare som har diskuterat förståelse och tolkning av hällbildernas innebörd och mening. Under perioden 2000 2005 publicerades fler än 500 artiklar, rapporter och andra texter om hällbilder. Design eller konst? Informationsdesign är en vetenskap som tolkar dels hur människor gestaltar sina budskap och dels hur andra människor uppfattar dessa budskap. Det är även nödvändigt att studera de artefakter som förmedlar budskapen. En informationsdesigner är en person som i stor utsträckning arbetar som projektledare. Uppgiften är då att samordna arbetet med framställning av ord, bilder och grafisk form, men även användningen av ljud, ljus, rum och tid, för produktion av informationsmaterial i skilda medier. Idag kan det ofta gälla stora och sammansatta informationsprojekt. God informationsdesign gör vardagslivet enklare för de människor som behöver information. Genom att tillämpa de grundläggande principerna inom informationsdesign ser sändarna till att all dokumentation är aktuell, begriplig, korrekt och relevant för de avsedda målgrupperna. 14

Det är uppenbart att den stora Jellingstenen, Danmarks dopattest, är ett tidigt exempel på informationsdesign (Pettersson, 2010). Nationalmuseet i København, som har ansvar för det här världsarvet, daterar runstenen till omkring år 965. Beställaren (Kung Harald Blåtand) hade något att berätta avsedda budskap (om föräldrarna, om makt och om religion). Beställaren får hjälp att gestalta sina budskap (i det här fallet av den eller de som designar, hugger och ristar runor, bilder och ornament på stenen). Det färdiga originalet (runstenen) innehåller designade budskap. Varje informationsanvändare (undersåte) tolkar budskapen, eventuellt med hjälp av läskunniga experter. Den grafiska utformningen av runstenen tyder på att kungen från början enbart tänkte sig en textsida med en hyllning till sina föräldrar, samt de båda bildsidorna. De begränsade utrymmena för de övriga texterna tyder starkt på att kungen ville lägga till dessa texter i efterhand för att därigenom förtydliga och framhäva sin egen roll. Bild, text och grafisk form i samverkan fungerar bättre än bara text. Finns det ännu äldre exempel än den stora Jellingstenen på föregångare till dagens informationsdesign? Kan man hävda att hällristningar var tidiga exempel på informationsdesign? Designprocesser och visuella gestaltningar Verbet gestalta innebär att ge form åt en idé, en litterär figur eller dylikt (NEO, 1996, band 1:538). Det är använt i svenskan sedan 1841. Substantivet gestaltning avser resultatet av processen att gestalta. Vi kan se design och konst som delmängder inom begreppet gestaltning (Pettersson, 2011:242). Substantivet design avser konstnärlig formgivning, gärna av bruksföremål (NEO, 1996, band 1:278). Verbet designa avser processen att utforma en design. Det engelska ordet design blev introducerat i Sverige 1948, utan översättning till svenska. Det latinska ordet designare betyder teckna av, planera, framställa, men också intention och avsikt. Mot slutet av 1900-talet har designbegreppet successivt vidgats. I senare beskrivningar av begreppen design och formgivning förskjuts fokus från traditionella estetiska värden och konstindustri till funktionella förutsättningar för modern industriell serietillverkning. Design avser numera en aktivitet med syfte att gestalta form och funktion med hänsyn till tekniska, marknadsmässiga, ekonomiska och distributionsmässiga krav (Pettersson, 2011:140). Substantivet konst avser en verksamhet som syftar till att framkalla särskilda sinnesintryck och känslomässig eller tankemässig inlevelse. Ofta finns en inskränkning till enbart bildkonst, eller till produkter av bildkonst (NEO, 1996, band 2:182). Konst är alltså en kulturyttring vars utförande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter. Man kan då se konst som en obunden, autonom intention (Högskoleverket, 2000:53). I den här betydelsen är ordet konst använt sedan före 1520 i Sverige. Först under 1700-talet blev konst det särskilda begreppet för arkitektur, bildkonst, dans, konst- 15

hantverk, litteratur, musik, opera och teater. Inom bildkonst är konstverket vanligen ett bestämt fysiskt föremål. Ett musikverk behöver däremot ständigt uppföras på nytt. När människor framställde hällristningar fanns varken begreppen design, gestaltning eller konst. Därför är frågan: Är hällristningar design eller konst? egentligen inte relevant. Vi kan betrakta alla bilder som visuella gestaltningar och visuella dokument. Men många bilder är varken att betrakta som design eller som konst. Oavsett synsätt är hällristningar under alla förhållanden värdefulla dokument från forntida samhällen. De tolkningar som många arkeologer gör tyder emellertid på att hällristningar är resultat av reglerade och strukturerade designprocesser snarare än resultat av fria, konstnärliga processer, så som vi känner dem idag. Om detta stämmer kan vi betrakta hällristningar som design snarare än som konst, vilket emellertid inte hindrar att hällristningar även har haft estetiska syften. Designprocesser, eller formgivningsprocesser, avser processer i arbete med design och kan omfatta följande aktiviteter eller faser: 1) definiera problem, 2) analysera behov, 3) definiera förutsättningar för arbetet, 4) skapa en syntes, 5) utarbeta en skiss eller modell, 6) genomföra en (dator)simulering, 7) genomföra en utvärdering, 8) genomföra korrigeringar, 9) fatta beslut, samt 10) skapa en färdig gestaltning (Pettersson, 2011:142). Därefter följer den tekniska produktionen och distributionen. Inom informationsdesign styrs designaktiviteterna av designprinciper och genomförs med hjälp av designverktyg. Beställare, utförare, budskap och målgrupper Hällristningar utfördes under en mycket lång tidsperiod, kanske 5 000 år (Nordbladh, 1999). Och det finns många hällristningar i Sverige, kanske 15 20 000 (Bengtsson, 2000). Under bronsåldern utvecklades en ny elit av skickliga hantverkare och specialister. Det utvecklades också ett helt nytt samhällssystem, stöttat av nya gudar och nya religioner (Burenhult, 1999a, 1999b; Welinder, 2009). Boskapsskötsel och odling blev utvecklat, samtidigt försvann fångstsamhällets livsstil. Föremål och idéer spreds snabbt genom resor och kontakter (Welinder, 2009). Människornas kost förändrades genomgripande inom loppet av någon enstaka generation (Welinder, 2009). Bronsåldersmänniskorna hade en rik bildvärld och hällristningarna utgör bara en liten del av alla bilder (Malmer, 1989; Burenhult, 1999a, 1999b; Fredell, 2003). Det är uppenbart att det har funnits varierande funktioner och syften under så lång tid och på så många skilda platser. Arkeologerna gör tolkningar som kan vara mer eller mindre träffsäkra. De tolkningar som många arkeologer gör av det sociala livet under främst bronsåldern tyder på att man kan betrakta hövdingar och/eller religiösa ledare, eller kanske själva samhällsstukturen, som faktiska beställare av figurativa hällristningar. Hällristningar är värdefulla samhällsdokument (Carlsson, 1998; Burenhult, 1999b) som bland annat visar förändrade rituella handlingsmönster under långa tidsperioder. 16

Några tolkningar tyder på att det fanns speciella personer med särskilda kunskaper som utförde arbetet med att knacka in de visuellt figurativa hällristningarna. Enstaka personer kan ha utfört hela ristningar (Bengtsson, 1999; 2004; Kristiansen, 2002). Tidigare tolkningar av syften med budskapen i hällristningar gällde ofta handelskontakter och jaktmagi (Carlsson, 1998). Senare tolkningar kan gälla människornas världsbild (Carlsson, 1998), skapelsemyten (Bolin, 1999). Hällristningar innehåller ibland tydliga syften (Malmer, 1989). Hällristningar har ganska få motiv. Det rör sig framför allt om tydliga avbildningar av djur, föremål och människor (Malmer, 1989; Bengtsson, 2000). Flera hällristningar innehåller medvetet designade budskap (Hultkrantz, 1989; Malmer, 1989; Fredell, 2003; Nilsson, 2005). Det är uppenbart att det fanns skilda målgrupper för budskapen i hällristningarna (Malmer, 1989). Den första målgruppen var högre, andliga makter. Den andra målgruppen var människor inom den egna, nära kretsen, som familjen, släkten eller gruppen (Bolin, 1999). Den tredje målgruppen var främmande människor. Arkeologernas tolkningar tyder även på att, åtminstone en del, av de samtida människorna kunde förstå budskapen. Idag saknar vi dock de relevanta koderna. Vi kan varken säkert förstå bilderna eller förstå hur forntida människor tänkte (Hultkrantz, 1989; Welinder, 2009). Informationsdesign? Idag saknar såväl hällristningar som hällmålningar ord. Men muntliga traditioner var starka och uttryck för ideologisk kommunikation under bronsåldern (Fredell, 2003). En del ceremonier omfattade reglerade religiösa ritualer (Bolin, 1999). Hällristningarna ingick i olika ceremonier. Förutom ord använde man ibland även eld (Bengtsson, 2004), och troligen olika former av dans och kanske musik och andra ljud (Fredell, 2003). Många hällristningar är gestaltade på ett medvetet sätt. Det är uppenbart att de enskilda bilderna är genomtänkta och resultat av ett mycket medvetet arbete (Bertilsson, 1989b; Hultkrantz, 1989; Jensen, 1989). Det gäller även hur bilderna är placerade i förhållande till varandra på berghällarna (Bertilsson, 1989a; Bengtsson, 2004). Här finns troligen ofta en genomtänkt grafisk form som tar hänsyn till de naturliga förutsättningarna. Hällristningar är ofta placerade på sluttande berghällar (Bengtsson, 1999). Det är tveksamt om hällristningar var infärgade från början (Nordbladh, 1999). För mig är det tydligt att hällristningar är resultat av ett genomtänkt arbete med ord, bilder och grafisk form. Vi kan därför betrakta flera tusen år gamla hällristningar som intressanta föregångare till de artefakter som blir resultat av arbete med informationsdesign idag. De personer som knackade in bilder på hällar arbetade antagligen på uppdrag av särskilda beställare. De arbetade på ett systematiskt sätt med att planera och genomföra arbetet med hjälp av de metoder, redskap och rutiner som var 17

tillgängliga vid tiden för respektive arbete. Dessa personer var alltså forntida föregångare till dem som arbetar med informationsdesign idag. Referenser Almgren, Bertil (1987). Die datierung Bronzezeitlicher Felszeichnungen in Westschweden. Uppsala: Acta Musei Antiqutatum Septentrionalium Regiae Universitatis Upsaliensis. Altaristningarna (2011). < http://whc.unesco.org/en/list/352 > Bengtsson, Lasse (1999). Hällristningsresan Bohuslän. Uddevalla: Bohusläns museum. Bengtsson, Lasse (2000). Ett dokumentationsprojekt i Askum socken, Bohuslän. Ingår i T. Edgren & H. Taskinen (Red.). (2000). Ristad och Målad Aspekter på nordisk bergkonst. Föredrag presenterade vid ett nordiskt seminarium om bergkonst i Suomussalmi 8 11 september 1998. Helsinki: Museiverket/Nordiska ministerrådet. Vammala: Vammalan Kirjapaino Oy. Bengtsson, Lasse (2004). Bilder vid vatten. Kring hällristningar i Askum sn, Bohuslän. Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för arkeologi. Gotarc Serie D Arkeologiska skrifter 51. Bengtsson, Lasse (2011). Muntlig kommunikation 9 augusti. Bertilsson, Catarina (2000). Hällrist En presentation av Riksantikvarieämbetets digitala hällristningsdokumentationsprogram. Ingår i T. Edgren & H. Taskinen (Red.). (2000). Ristad och Målad Aspekter på nordisk bergkonst. Föredrag presenterade vid ett nordiskt seminarium om bergkonst i Suomussalmi 8 11 september 1998. Helsinki: Museiverket/Nordiska ministerrådet. Vammala: Vammalan Kirjapaino Oy. Bertilsson, Ulf (1989a). Hällristningar och bygden. Ingår i S. Janson, E. Lundberg & U. Bertilsson (Red.). (1989). Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Stockholm: Forum. Bertilsson, Ulf (1989b). Bohuslän. Ingår i S. Janson, E. Lundberg & U. Bertilsson (Red.). (1989). Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Stockholm: Forum. Bolin, Hans (1999). Kulturlandskapets korsvägar. Mellersta Norrland under de två sista årtusendena f. Kr. Stockholm Studies in Archaeology 19. Akademisk avhandling. Institutionen för arkeologi. Stockholms universitet. Broadbent, Noel (1999). Norrländsk förhistoria. Ingår i G. Burenhult (1999a). Arkeologi i Norden 1. Stockholm: Natur och kultur. Burenhult, Göran (1999a). Arkeologi i Norden 1. Stockholm: Natur och kultur. Burenhult, Göran (1999b). Arkeologi i Norden 2. Stockholm: Natur och kultur. Carlsson, Anders (1998). Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern. Stockholm: Arkeologiska institutionen Stockholms universitet. Fredell, Åsa (2003). Bildbroar, bildkommunikation av ideologi och kosmologi under sydskandinavisk bronsålder och förromersk järnålder. Göteborg: GOTARC. Series B, Gothenburg Archaeological Thesis no 25. 18