Hur lagliga är kärnvapen? Manual till Lär om kärnvapen PASS 5

Hur lagliga är kärnvapen? Manual till Lär om kärnvapen PASS 5 Bild 1 Hur lagliga är kärnvapen? Detta pass handlar om: Lagar och avtal Humanitär rätt Vapenförbud Bild 2 Provstoppsavtalet Det finns två provstoppsavtal, eller snarare: det finns det två avtal som reglerar kärnvapenprovsprängningar. Ska förbjuda provsprängningar. Idag råder frivilligt uppehåll för provsprängningar (undantag Nordkorea). Träder i kraft först då samtliga 44 kärnkraftsstater ratificerat avtalet. Det första är det partiella provsprängningsavtalet (PTBT) och det andra är det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT). Medan PTBT förbjuder provsprängningar i atmosfären, under vattnet och i rymden så förbjuder CTBT provsprängningar ovan och under mark, under vattnet, i rymden samt provsprängningar för fredliga syften. Det senare avtalet, CTBT, har ännu inte trätt i kraft, men uppehåll i provsprängningar av kärnvapen accepteras av alla kärnvapenstater, förutom Nordkorea. Dessa stater måste ratificera CTBT för att avtalet ska träda i kraft: 1 Indien 2 Pakistan 3 Nordkorea 4 Egypten 5 Iran 6 Israel 7 USA 8 Kina Oavsett om alla länder uttalar provsprängningsmoratorium är det ändå viktigt att CTBT verkligen träder i kraft för att bli juridiskt bindande. CTBT är ett viktigt steg för icke- spridning av kärnvapen, eftersom avtalet i princip förhindrar utvecklingen av nya kärnvapen. 1

Avtalet strävar också efter att stoppa den kvalitativa kapprustningen, där kärnvapenstaterna kanske inte ökar sina arsenaler i antal, men däremot i funktion och kapacitet. CTBT förbjuder inte forskning kring kärnvapen, men det är svårt att utveckla nya kärnvapen utan att provspränga. För att kontrollera avtalets efterlevnad från medlemsstaternas sida etablerade avtalet en organisation: Comprehensive Test Ban Treaty Organisation (CTBTO). En förberedande kommission för denna organisation jobbar för att underlätta för att avtalet ska träda ikraft så snart som möjligt, och för att det globala övervakningssystemet IMS ska fungera problemfritt när avtalet väl blir internationell lag. Bild 3 Icke- spridningsavtalet Nuclear Non- Proliferation Treaty (NPT) Ska förhindra att kärnvapen sprids till fler stater. Internationell lag sedan 1970. Det enda lagligt bindande åtagandet för nedrustning av kärnvapen. Icke-spridningsavtalet öppnade för underskrifter 1968 då det fanns fem kärnvapenstater i världen. Det fanns en oro för hur säker världen skulle vara med fler kärnvapenstater och därför ville man hindra spridning till fler stater. Kalla krigets terrorbalans mellan USA och Ryssland var instabil, och fler aktörer med kärnvapen skulle mångdubbla riskerna för användande av kärnvapen, avsiktligt eller av misstag. Icke- spridningsavtalet, NPT, är idag det viktigaste, och enda, multilaterala avtalet som manar till nedrustning. Avtalet trädde ikraft som internationell lag 1970. Icke- spridningsavtalet är ett av de avtal som har högst anslutning, 189 stater har anslutit sig (190 om man räknar med Nordkorea som gick ur 2003 men deras status diskuteras ännu på avtalets konferenser på grund av procedurella frågor). Några av länderna som står utanför avtalet är kärnvapenstaterna Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. 1970 fanns det fem kärnvapenstater: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina vilka enligt avtalet är erkända, officiella kärnvapenstater. Efter avtalets ikraftträdande har Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea skaffat kärnvapen. I NPT åtar sig kärnvapenstaterna att inte överlåta kärnvapen till andra stater. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra icke- kärnvapenstater att utveckla kärnvapen. Icke- kärnvapenstaterna förbinder sig i sin tur att inte ta emot eller skaffa kärnvapen. Denna överenskommelse brukar kallas the grand bargain. 2

Icke- spridningsavtalet är uppbyggt kring tre huvudsakliga frågor: förhindra spridning av kärnvapen till nya aktörer nedrustning av existerande arsenaler alla länders rätt till fredlig användning av kärnenergi, det vill säga kärnkraft Vart femte år sammanträder alla icke- spridningsavtalets medlemsstater för en översynskonferens (på engelska NPT Review Conference, NPT RevCon). Översynskonferensen är till för att utvärdera hur avtalet efterlevs och för att fatta beslut om hur man bättre kan verkställa de åtaganden länderna har gjort i och med avtalet. Översynskonferenserna fattar i regel beslut med konsensus enighet. Medlemsländerna turas om att sitta ordförande för översynskonferenserna. En översynskonferens är cirka en månad lång. Mellan översynskonferenserna sker varje år (förutom året innan NPT RevCon) förberedande kommittéer, så kallade NPT PrepCom. Bild 4 Start- avtalet Strategic Arms Reduction treaty (START) Omfattar endast USA och Ryssland. Innebär ingen större minskning av arsenalerna. Symboliskt värde. Visar på god ambition. 1991 slöts avtalet START I (Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms), mellan USA och Sovjet. Förhandlingarna om minskning av de strategiska vapnen fortsatte även sedan Sovjetunionen upplösts. 1993 skrev USA:s president George Bush, den äldre, och Rysslands president Boris Jeltsin under START II. Enligt START II får USA och Ryssland år 2003 inte ha mer än 3500 strategiska kärnvapen utplacerade vardera. START II trädde aldrig i kraft utan ersattes istället med SORT- avtalet (Strategic Offensive Reduction Treaty) i maj 2002. Enligt SORT skulle de båda länderna år 2012 ha minskat sina strategiska kärnvapenarsenaler till en nivå på mellan 1700 och 2200 kärnvapen. SORT- avtalet saknar kontrollmekanismer och ställer inte heller krav på att de vapen som nedrustas ska förstöras. New START ratificerades 2011 efter att signeras av USA:s president Obama och Rysslands dåvarande president Medjevev i Prag 8 april 2010. Avtalet efterträdde SORT- avtalet, som upphörde att gälla 2012. START är ett steg framåt från SORT, eftersom man nu åter från en kontrollmekanism med inspektioner av att nedrustningen verkligen genomförs. Under New START har länderna enats om att begränsa antalet utplacerade strategiska kärnvapenspetsar till 1550 samt reducera antalet missilbärare med hälften, det handlar om robotsilos, ubåtar, bombplan med mera. Dock finns det fortfarande ingen begränsning av antalet kärnvapenstridsspetsar i lager. 3

Ryssland och USA förbinder sig att nå målen inom 7 år och avtalet gäller i 10 år, men möjlighet att förlänga avtalet 5 år. Därefter kommer sannolikt förhandlingarna att fortsätta. President Obama fick för detta Nobels fredspris för sina ambitioner för kärnvapennedrustning. Bild 5 Avtal om kärnvapenfria zoner Frivilliga regionala avtal som förbjuder tillverkning, provsprängning, lagring, utplacering eller anskaffning av kärnvapen Kärnvapenstater får ej anfalla en kärnvapenfri zon Omfattar >50% av jordens landyta 99 % av landytan på södra halvklotet 119 länder och 18 andra områden Om länder kan vara förvissade om att grannstater som de känner sig hotade av inte har egna eller andra staters kärnvapen stationerade på sitt område, är de mindre benägna att skaffa kärnvapen. Därför fungerar överenskommelser om kärnvapenfria zoner som ett hinder mot kärnvapenspridning. Kärnvapenfria zoner kan upprättas av grupper, av stater som utgör hela kontinenter eller andra stora geografiska områden, men också av enskilda stater eller mindre grupper av stater. Alla militärt betydelsefulla stater i regionen bör delta, och det måste finnas ett fungerande kontrollsystem. De länder som har anslutit sig till en kärnvapenfri zon är förbjudna att tillverka, provspränga, lagra eller skaffa kärnvapen. De får inte heller ha kärnvapen utplacerade på sitt territorium, oavsett om det gäller egna eller andra staters kärnladdningar. Idag finns flera områden i världen som är kärnvapenfria zoner: Latinamerika och Karibien, södra Stilla Havet, Sydostasien, Mongoliet, Centralasien och Afrika. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta (varav 99 % av allt land på södra halvklotet), och 119 av världens 195 självständiga stater samt 18 andra områden. 1,9 miljarder människor bor inom zonerna. Enskilda stater som utropat sig som kärnvapenfria zoner är Österrike (1999) och Mongoliet (2000). Juridiskt sett fungerar dessa enstatszoner inte riktigt på samma sätt som vid ett avtal kring en kärnvapenfri zon. Mongoliet vill uppnå internationell status som en enstatszon fri från kärnvapen och har i viss utsträckning fått internationellt stöd för detta. Österrike har inte sökt status som kärnvapenfri zon internationellt, utan har skrivit in i sin lagstiftning att landet är och ska vara fritt från kärnvapen. 4

Bild 6 Avtal för kontroll av klyvbart material Fissile Material Cut- Off Treaty (FMCT) Finns ännu inte, har diskuterats sedan 1996. Skulle förbjuda tillverkning av klyvbart material för vapenändamål. Eventuellt även kontroll av existerande lager samt avveckling av dessa. Sedan icke- spridningsavtalet trädde ikraft har frågan om produktion av klyvbart material för vapenändamål diskuterats bland de som arbetar med nedrustning och vapenkontroll. 1993 antogs en resolution i FN:s generalförsamling som rekommenderade att ett sådant internationellt bindande och kontrollerbart avtal skulle förhandlas fram. Ett avtal för kontroll av klyvbart material har ännu inte förhandlats fram. Men ett sådant avtal skulle förbjuda tillverkning av klyvbart material för vapenändamål. Huvudskälet till att avtalet inte har förhandlats fram ännu är då det råder oenighet om hur omfattande avtalet ska vara. Vissa stater anser att avtalet enbart ska förbjuda nyproduktion av klyvbart material vilket innebär att stater med stora existerande lager inte skulle beröras särskilt hårt. Andra stater vill att avtalet också ska inkludera kontroll och avveckling av existerande lager av klyvbart material, vilket skulle innebära ett mycket större steg mot nedrustning. Bild 7 Humanitärrättsliga principer Distinktion Proportionalitet Försiktighetsåtgärder Stridsmetoder måste kunna skilja på civila och militära mål. Attack inte tillåtet om risken för skador på civila eller civil egendom är större än den militära fördelen. Båda parter ska akta civila, både den part som attackerar och den part som blir attackerad. Dessa tre principer är en del av folkrätten. Folkrätten är den rättsordning som reglerar förhållandet mellan stater i både krig och fred. Den gäller oavsett om staten är demokratisk eller totalitär. Även stater som Tyskland under 1930- och 1940- talet och Nordkorea är bundna av folkrätten. Till skillnad från den inhemska rätten kan det ofta saknas kontrollmekanismer och sanktioner för att garantera att stater efterlever folkrätten. 5

Folkrätten är en del av den internationella rätten som även innefattar internationella organisationer såsom Internationella Röda Korset, FN och internationella domstolen i Haag. Folkrätten kan delas in i tre huvuddelar, fredens folkrätt, krigets folkrätt och konfliktpreventionens folkrätt. Krigets folkrätt benämns inom den internationella humanitära rätten krigets lagar och är till för att skydda både stridande och civila i krig. När det gäller kärnvapen är både sedvanerätt och traktaträtt av betydelse. Avtal om nedrustning är till för att skydda stater och syftar i huvudsak till att förebygga krig. Om krig väl har brutit ut gäller särskilda krigets lagar, och dessa syftar då till att göra kriget så humant som möjligt. Dessa regler är inriktade på att skydda individer, både stridande och civilbefolkningen. Reglerna om detta går under beteckningen humanitär rätt, och det finns förstås ett samband mellan den humanitära rätten och nedrustning. Ett exempel på detta är förbudet mot personminor. Det förbjuder användande av personminor eftersom dessa utgör ett inhumant hot mot mänskligheten. En av de grundläggande principerna i krigets lagar är att de reglerar både stridsföring och vilka vapentyper som är tillåtna. All stridsföring måste följa de tre grundprinciperna: distinktionsprincipen, som innebär att åtskillnad måste göras mellan militära mål och civilbefolkning och dess byggnader, proportionalitetsprincipen, som går ut på den möjliga militära vinsten måste stå i proportion med de möjliga civila förlusterna, och försiktighetsprincipen, som gäller att stridsmedel och stridsmetoder ska väljas för att undvika eller minimera civila förluster. Bild 8 Konventioner Internationella vapenförbud Att förbjuda vapenslag är inget nytt. Människor och organisationer har arbetat hårt för att olika vapenslag ska förbjudas och lyckats. Men kärnvapen är det enda massförstörelsevapen som ännu inte är förbjudet enligt internationell lag. Kärnvapen är det kraftigaste vapen som någonsin skapats och utgör ett hot mot mänskligheten varje dag. Följande vapenslag har blivit förbjudna: 2008 Klustervapen 1997 Personminor 1993 Kemiska vapen 1972 Biologiska vapen 1925 Giftgas 1899 Dumdumkulor 6

Bild 9 Användning av kärnvapen All användning av kärnvapen måste ske i enlighet med de folkrättsliga regler som är tillämpliga under väpnade konflikter, särskilt den internationella humanitära rättens regler. "Hotet eller användning av kärnvapen skulle i allmänhet strida mot folkrättsliga regler tillämpliga i väpnade konflikter och i synnerhet de principer och regler om humanitär rätt. Sommaren 1996 presenterade den internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ) ett rådgivande beslut som svar på frågan om det är olagligt eller inte att använda kärnvapen. Domstolen hade blivit tillfrågad av FN:s generalförsamling om användandet av kärnvapen strider mot den internationella rätten. Den internationella rätten förbjuder stater att använda våld mot varandra. Därför är det olagligt att till exempel starta ett krig. Det finns ett undantag från förbudet om att stater inte får använda våld och det är om ett land har blivit anfallet av ett annat land. I en sådan situation har det landet som blivit attackerat rätt att använda våld i självförsvar. Frågan var alltså om ett land kan använda kärnvapen i självförsvar trots att det i de flesta fall är olagligt. Domstolen kunde inte utesluta att det kunde förekomma en extrem situation där ett lands existens hotas, och då kärnvapen kunde komma i fråga för att användas i självförsvar. Inte heller i ett sådant läge får användandet av kärnvapen leda till död eller omfattande skada hos civila, eller påverka neutrala stater. Domstolen kunde inte identifiera något sådant fall, men kunde inte med säkerhet utesluta att situationen kunde uppstå. Däremot konstaterade domstolen att kärnvapen i allmänhet är att anse som olagliga. Den internationella domstolen uttalade dessutom i sitt rådgivande beslut att de kärnvapenländer som är anslutna till icke- spridningsavtalet (NPT) har en skyldighet att nedrusta. Domstolen hänvisade till den del av NPT som handlar om nedrustning av kärnvapen. Medlemsländerna har en skyldighet att förhandla om kärnvapennedrustning. I den skyldigheten ligger att man också måste nå ett visst resultat, nämligen kärnvapennedrustning. Länderna måste se till att kärnvapnen avskaffas så att vi människor kan få en kärnvapenfri värld att leva i. 7

Bild 10 Användning av kärnvapen djupa oro över de katastrofala humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen och bekräftar behovet av alla stater alltid följer gällande internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt. Medlemsstaterna i Icke- spridningsavtalet (2010) Innan det humanitära initiativet uppdagades så talades det väldigt lite om kärnvapnens humanitära konsekvenser, fokus låg främst på de tekniska bitarna. Nu har diskursen ändrats och de humanitära konsekvenserna står i fokus. Bild 11 Användning av kärnvapen Vi har svårt att föreställa oss hur någon användning av kärnvapen skulle kunna vara i överensstämmelse med den internationella humanitära rättens regler. Staterna uppmanas att med skyndsamhet inleda förhandlingar om ett juridiskt bindande avtal som syftar till att totalt avskaffa och förbjuda kärnvapen. 2011 antog Internationella Röda Kors- och Röda Halvmåneföreningen en resolution om att återuppta arbeta för kärnvapennedrustning grundat på de humanitära effekterna av kärnvapen. Detta var ett stort steg, Japanska Röda Korset var bland de första sjukvårdarna på plats i Hiroshima och några av de första rapporterna från Hiroshima kom från just rödakorspersonal. Allt sedan dess har Röda Korset tagit tydlig ställning mot kärnvapen men inte agerat på senare år. Därför är detta väldigt viktigt för hela nedrustningsrörelsen, det ger ökad legitimitet och tyngd åt det humanitära perspektivet grundat på Internationella Röda Kors- och Röda Halvmåneföreningen särskilda mandat att tolka humanitär rätt. 2013 antog sedan Internationella Röda Kors- och Röda Halvmåneföreningen en fyraårig arbetsplan om hur man ska implementera resolutionen. Bild 12 Innehav av kärnvapen Sammanfattning Inte lagligt för kärnvapenfria stater att bygga, köpa eller stjäla kärnvapen. Stater som tillåts ha kärnvapen är enligt lag skyldiga att förhandla om kärnvapennedrustning. Stater utanför icke- spridningsavtalet (Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea) bryter heller inte mot något internationellt avtal genom att ha kärnvapen. 8