Förstärkt åklagarfunktion

Förstärkt åklagarfunktion när flera åklagare handlägger samma ärende Promemoria RättsPM 2008:3 Åklagaravdelningen Februari 2008

Innehållsförteckning Förstärkt åklagarfunktion sammanfattning...3 1 Inledning...4 2 Några slutsatser från Knutbyrapporten...4 3 När bör åklagarfunktionen förstärkas?...5 3.1 Inledning...5 3.2 Omfattande ärenden...5 3.3 Ärenden med särskild hotbild...6 3.4 Utbildningssyfte...6 3.5 Massgripanden och liknande fall...7 4 Arbetsfördelning vid en förstärkt åklagarfunktion...7 4.1 Rättslig reglering avseende förundersökningsledning...7 4.2 JO 2006/07 s. 54...7 4.3 Åklagaravdelningens syn på arbetsfördelning vid en förstärkt åklagarfunktion...9 4.3.1 Inledning...9 4.3.2 Ärenden med massgripanden och liknande fall...9 4.3.3 Tvångsmedelsfrågor i brådskande fall...10 4.3.4 Vad skall iakttas vid en förstärkt åklagarfunktion?...10 Källor...11

3 Förstärkt åklagarfunktion sammanfattning Det bör som regel alltid vara två åklagare som hanterar förundersökning och huvudförhandling i omfattande ärenden. Härigenom kan kvaliteten öka, både i det enskilda ärendet och långsiktigt, genom att erfarenhet och kunskap om dessa svårare ärenden sprids till flera åklagare. Vidare kan tidsutdräkt undvikas och sårbarheten minska. Vid handläggning av ärenden som aktualiserar frågor om personsäkerhet för åklagare, skall alltid övervägas att dela upp handläggningen mellan flera åklagare. Vid domstolsprocessen bör eftersträvas att två åklagare alltid är närvarande. Kammarchefer, vice kammarchefer och andra erfarna åklagare bör överväga möjligheten att i utbildningssyfte låta yngre åklagare biträda en erfaren åklagare under förundersökningen och domstolsprocessen i större ärenden som bedöms lämpliga. Vid befarade massgripanden och liknande fall, t.ex. större tillslag, är det lämpligt att i nära samarbete med polisen antingen utöka ordinarie åklagarjour eller att engagera två åklagare utanför jouren. Då ett omfattande ärende består av flera förundersökningar med samma misstänkt t.ex. olika grova stölder eller rån kan det vara lämpligt att dela upp de olika förundersökningarna mellan flera åklagare. Åklagare A är då förundersökningsledare avseende vissa brottsmisstankar och åklagare B avseende andra misstankar. Åklagare A kommer i dessa fall att vara biträdande förundersökningsledare i de delar som åklagare B handlägger (och vice versa). En och samma förundersökning kan handläggas av två åklagare; emellertid kan endast en av dem, vid varje givet tillfälle, vara förundersökningsledare. Förundersökningsledaren är normalt ensam behörig att fatta de beslut som är knutna till den funktionen, bl.a. beslut om tvångsmedel. Den som biträder förundersökningsledaren kan fatta beslut i ärendet då denne är förhindrad att utöva sina befogenheter. Så kan bl.a. vara fallet då många tvångsmedelsbeslut i en och samma förundersökning måste fattas på kort tid och vid brådskande fall då förundersökningsledaren inte kan nås. Det skall alltid noga dokumenteras vem som är förundersökningsledare och när byte av förundersökningsledare sker så att det alltid står helt klart vem som leder förundersökningen och därmed bär ansvaret Då två åklagare handlägger ett ärende, bör åklagarna i ett mycket tidigt skede göra upp hur de skall förhålla sig till massmedia. För det fall båda åklagarna skall lämna uppgifter till massmedia är det viktigt att de samråder om detta.

4 1 Inledning Att ett ärende såväl under förundersökningsstadiet som under domstolsstadiet handläggs av flera åklagare är ingalunda ovanligt. Således kan åklagare A vara förundersökningsledare, åklagare B genomföra häktningsförhandling, åklagare C väcka åtal och ha målet i tingsrätten samt åklagare D ha målet i hovrätten. Så sker inte sällan och sammanhänger med vilka åklagare som är i tjänst och hur arbetet bäst fördelas. Vidare involveras flera åklagare i handläggningen av ett ärende i den vanligt förekommande situationen då jouråklagare fattar beslut om t.ex. tvångsmedel i en pågående åklagarledd förundersökning. Denna promemoria behandlar dock inte de ovan beskrivna situationerna, och inte heller att särskiljbara brottsmisstankar beträffande samma gärningsman handläggs i olika ärenden. Istället behandlas de fall då ett ärende av ett eller flera skäl medvetet handläggs av två eller flera åklagare samtidigt. När en sådan förstärkning av åklagarfunktionen kan framstå som mest ändamålsenlig och bli aktuell redogörs för närmare i denna promemoria. För att inte tynga texten alltför mycket hänvisas i promemorian främst till två åklagare som arbetar tillsammans med ett ärende. För tydlighetens skull skall dock sägas att det naturligtvis inte finns något som hindrar att fler åklagare än så handlägger ett ärende när det bedöms vara lämpligt. 2 Några slutsatser från Knutbyrapporten Utredningen angående de uppmärksammade händelserna i Knutby i januari 2004 handlades i princip från första början av två åklagare vid Åklagarkammaren i Uppsala. De handlade ärendet tillsammans såväl under förundersökningen som under tingsrätts- och hovrättsprocessen. En inspektion av hela Knutbyärendets handläggning har genomförts gemensamt av Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen. Inspektionen har resulterat i den s.k. Knutbyrapporten. I rapporten berörs vissa frågor angående en förstärkt åklagarfunktion. En slutsats som dras i rapporten då viss osäkerhet rörande förundersökningsledarskapet rådde under förundersökningens inledande timmar på natten är att det är av yttersta vikt att frågan om vem som leder en förundersökning och därmed bär ansvaret för den framstår som absolut klar. Osäkerhet i detta hänseende kan få förödande effekter för förundersökningsresultatet, varvid hänvisas till den osäkerhet eller rent av konkurrens om förundersökningsledarskapet som rådde vid utredningen efter mordet på statsminister Olof Palme. Vidare konstateras i rapporten att det alltid klart skall framgå av dokumentationen vem vid varje givet tillfälle som är förundersökningsledare och när byte av förundersökningsledare sker. En nackdel med att flera åklagare handlägger ett ärende med massmedialt intresse är enligt rapporten att medierna kan försöka att spela ut åklagarna mot varandra. I Knutbyrapporten anförs att frågan om att anlita två åklagare i stora mål bör uppmärksammas vidare, då frågan har betydelse såväl ur operativ synpunkt som ur arbetsmiljösynpunkt. Denna fråga, men även andra aspekter på två

5 åklagares gemensamma handläggning av ett och samma ärende, belyses i denna promemoria. 3 När bör åklagarfunktionen förstärkas? 3.1 Inledning Nedan behandlas fyra olika situationer då det av olika skäl kan vara lämpligt att engagera två eller flera åklagare vid handläggningen av ett och samma ärende. De situationer som behandlas är omfattande ärenden, ärenden med särskild hotbild, förstärkt åklagarfunktion i utbildningssyfte samt ärenden med massgripanden och liknande fall. 3.2 Omfattande ärenden Riksåklagaren tillsatte i juli 2003 en arbetsgrupp med uppgift att göra en bred analys beträffande kvaliteten i de olika leden i brottmålsprocessen. Syftet var att identifiera behovet av olika slags förbättringar avseende bl.a. arbetsmetoder och hur dessa sammantaget kan leda till att lagakraftvunna domar står sig över tiden och inte blir föremål för resningsbeslut. Den s.k. Förtroendegruppen redovisade i sin rapport Hållbara domslut en förtroendefråga för rättsväsendet (oktober 2004) att det i vissa större och komplicerade mål bör vara huvudregel att två åklagare delar på arbetet såväl under förundersökningen som vid huvudförhandlingen. Som skäl anfördes att en sådan ordning skulle kunna bidra till att öka kvaliteten i det enskilda målet och vidare medföra en långsiktig kvalitetsökning genom att erfarenhet och kunskap om dessa svårare mål sprids till flera åklagare. Som nämnts ovan redovisades även i Knutbyrapporten att frågan om att anlita två åklagare i stora mål har betydelse såväl ur operativ synpunkt som ur arbetsmiljösynpunkt. Med uppdraget att undersöka vad som kan göras för att ytterligare effektivisera handläggningen av stora och komplicerade brottmål, tillsatte riksåklagaren en arbetsgrupp i september 2005. Drygt ett år senare, i december 2006, presenterade arbetsgruppen sina slutsatser i skriften Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål en idéskrift. Däri görs bl.a. den bedömningen att det som regel alltid bör vara två åklagare som hanterar förundersökning och huvudförhandling i stora ärenden. Härigenom kan kvaliteten öka, tidsutdräkt undvikas och sårbarheten minska. Det finns onekligen många goda skäl till att två åklagare engageras vid handläggningen av ärenden som är av en sådan omfattning att de blir i det närmaste ohanterliga för endast en åklagare. Även vid handläggningen av ärenden av medelstor omfattning kan det ibland vara lämpligt med dubbla åklagare. När så sker torde det vara lämpligt att båda åklagarna deltar i utredningen så tidigt som möjligt gärna redan från den tidpunkten då åklagare inträder som förundersökningsledare. Genom att två åklagare har ett nära samarbete under förundersökningen och även närvarar under domstolsprocessen kan arbetet effektiviseras genom att åklagarna delar upp arbetet mellan sig. Genom att två åklagare är inlästa på ärendet minimeras också risken för att uppgifter missas eller glöms bort under handläggningen. Detta innebär att kvalitets- och effektivitetsvinster uppnås i det enskilda ärendet. Det innebär naturligtvis även en avlastning för den åkla-

6 gare som alternativt hade haft att handlägga ärendet ensam. Nämnas bör även den försäkring dubbla åklagare kan sägas innebära mot att handläggningen stoppas upp vid sjukdom eller annat förhinder på åklagarsidan. Då ett omfattande ärende består av flera särskiljbara förundersökningar med samma misstänkt t.ex. olika grova stölder eller rån kan en lämplig praktisk lösning vara att dela upp förundersökningarna mellan åklagarna. Åklagare A är då förundersökningsledare avseende vissa brottsmisstankar och åklagare B avseende andra misstankar. Åklagare A kommer i dessa fall att vara biträdande förundersökningsledare i de delar som åklagare B handlägger (och vice versa). 3.3 Ärenden med särskild hotbild Vid handläggning av ärenden som aktualiserar frågor om personsäkerhet för åklagare, kan det vara en framgångsrik strategi att flera åklagare delar på ärendehandläggningen. Man torde därigenom minska risken för att personer med anknytning till ärendet på ett eller annat sätt, i syfte att påverka åklagararbetet, söker utöva påtryckningar eller framställa regelrätta hot och i värsta fall använda våld mot åklagare. Fokusering på en enda åklagare undviks härigenom, vilket gör det svårare för den som överväger att försöka störa ärendets handläggning. Det kan t.ex. vara lämpligt att den åklagare som inte är förundersökningsledare och inte har beslutat om anhållande närvarar vid häktningsförhandling. Vid omhäktningsförhandling kan det vara lämpligt att en tredje åklagare närvarar osv. Vid huvudförhandling är det särskilt lämpligt att två åklagare hela tiden närvarar på åklagarplats i rättssalen och att båda är aktiva på ett eller annat sätt under huvudförhandlingen. Om det inte är ett mål av alltför stor omfattning men hotbilden är påtaglig, kan det övervägas att låta två åklagare som har varit osynliga vid förundersökningens bedrivande, driva målet i domstol. 3.4 Utbildningssyfte Som nämnts ovan (se avsnitt 3.2) slog Förtroendegruppen bl.a. fast att två åklagares deltagande vid handläggningen av större ärenden i ett längre perspektiv kan öka kvaliteten inom åklagarväsendet. Detta genom att erfarenhet och kunskap om svårare mål sprids till flera åklagare. Att en yngre åklagare i ett större ärende bereds tillfälle att medverka under såväl förundersökningens bedrivande som under domstolsprocessen, är tveklöst oerhört värdefullt och givande ur utbildningssynpunkt för den yngre åklagaren. Ett sådant deltagande kan även medföra en minskad arbetsbelastning för den äldre åklagaren genom att den yngre åklagaren tilldelas lämpliga arbetsuppgifter, t.ex. att analysera praxisfrågor, skriva förslag till stämningsansökan, lägga upp strukturen för en sakframställning, dokumentera utsagor vid domstolsförhandlingar och skriva ett överklagande. Det är därför angeläget att denna möjlighet till utbildning på kammarnivå utnyttjas i större utsträckning än vad som sker idag. Således bör kammarchefer, vice kammarchefer och andra erfarna åklagare överväga möjligheten att låta yngre åklagare deltaga i handläggningen av större ärenden som bedöms lämpliga. Även äldre och mer erfarna åklagare torde kunna ha utbyte av att vara biträdande åklagare vid handläggning av ett ärende där en yngre kollega är förundersökningsledare.

7 3.5 Massgripanden och liknande fall I de fall det kommer till åklagares kännedom att en särskild händelse är nära förestående och där massgripanden kan befaras, är det lämpligt att antingen utöka ordinarie åklagarjour eller att engagera två åklagare utanför jouren. Detsamma gäller när ett eller flera tillslag är nära förestående och ett stort antal beslut om tvångsmedel kan komma att behöva fattas. I vissa speciella situationer kan åklagarna komma att agera i samma förundersökning (se avsnitt 4.3.2). Naturligtvis bör ett nära samarbete med polisen ske i så god tid som möjligt. Genom att agera på detta sätt kan behovet av snabbt beslutsfattande och tydlig dokumentation i inledningsskedet av en förundersökning tillgodoses. 4 Arbetsfördelning vid en förstärkt åklagarfunktion 4.1 Rättslig reglering avseende förundersökningsledning I 23 kap. 3 första stycket rättegångsbalken (RB) stadgas följande. Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen avseende brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. 1 a förundersökningskungörelsen (1947:948; FUK) lyder enligt följande. Ett beslut att inleda en förundersökning eller att utvidga en förundersökning skall sättas upp särskilt eller antecknas i akten. Det skall framgå vem som har fattat beslutet. Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet. Den reglering som finns angående förundersökningsledning utgår således ifrån att det bara finns en förundersökningsledare. Man talar om principen om det odelbara förundersökningsledarskapet, vilken framför allt hindrar en fördelning av förundersökningsledarskapet avseende ett brott på flera olika personer. Förundersökningsledaren har i sin tur möjlighet att anlita biträde för förundersökningens bedrivande, vilket normalt är polisens roll i ärenden där åklagare är förundersökningsledare. 4.2 JO 2006/07 s. 54 Justitieombudsmannen (JO) har i beslutet JO 2006/07 s. 54 närmare utvecklat sin syn på principen om det odelbara förundersökningsledarskapet. JO redogör i beslutet relativt utförligt för sin syn på två åklagares handläggning av förundersökningen rörande mordet på utrikesminister Anna Lindh. JO konstaterar att bestämmelserna i RB och FUK inte ger utrymme för kollegialt beslutsfattande vid förundersökningsledning och egentligen inte heller för en uppdelning av ledningen av en förundersökning på flera personer. Vidare hänvisar JO till Knutbyrapporten och anför att han delar den slutsats som framkommit i rapporten beträffande vikten av att frågan om vem som

8 leder en förundersökning, och därmed bär ansvaret för den, framstår som absolut klar. JO menar dock att principen om det odelbara förundersökningsledarskapet inte alltid är möjlig att upprätthålla fullt ut. Som exempel anför JO att förundersökningsledaren under kortare eller längre tid kan vara förhindrad att fullgöra sin uppgift, t.ex. för att få vila eller föra talan i domstol i ett annat ärende. För att förundersökningen i en sådan situation skall kunna drivas framåt måste det vara möjligt för en annan åklagare att träda in i ärendet. Systemet med jouråklagare syftar bl.a. till att tillgodose sådana behov. När en åklagare tillfälligt träder in i ett ärende får denne rollen som förundersökningsledare och är därmed ansvarig för sina beslut. Vidare anför JO beträffande förundersökningar av stor omfattning att det självfallet är så att det kan krävas att flera åklagare är insatta i och arbetar med ärendet. Det kan i ett sådant ärende redan från början stå klart att åklagaruppgiften inte över tid kan utföras av en åklagare ensam. Principen om det odelbara förundersökningsledarskapet hindrar givetvis inte att flera åklagare arbetar tillsammans med en utredning under ledning av en förundersökningsledare och inte heller att någon av de åklagare som biträder förundersökningsledaren tillfälligt axlar uppgiften som förundersökningsledare när den ordinarie förundersökningsledaren har förhinder. Beträffande den närmare arbetsfördelningen mellan de två åklagarna i det aktuella ärendet anför JO följande. A.B. har uppgett att både hon och K.P. arbetade på plats hos polisen tillsammans med spaningsledningen under utredningens första dagar och då fattade beslut i tvångsmedelsfrågor. Jag uppfattar det som att de under denna tid arbetade samtidigt med förundersökningen och att de var för sig fattade beslut. Enligt min uppfattning tyder detta på att de då båda i praktiken fungerade som förundersökningsledare. Beträffande tiden därefter har A.B. uppgett att en uppdelning alltefter behov gjordes mellan henne och K.P. Rent faktiskt förefaller arbetet då ha bedrivits på så sätt att A.B. och K.P. inte tjänstgjorde samtidigt. A.B. har uppgett att polisen alltid var informerad om vem de vid varje enskilt tillfälle skulle vända sig till. Hon har även uppgett att polisen kände väl till deras överenskommelse. Det är, som jag berört ovan, givet att det i omfattande förundersökningar kan vara lämpligt att flera åklagare är insatta i, och arbetar med, en förundersökning. Det helhetsansvar som förundersökningsledaren har enligt 1 a FUK och det principiella synsätt som bär upp denna regel kan däremot enligt min mening inte frångås genom att arbetet organiseras så att en åklagare, sida vid sida med den åklagare som är förundersökningsledare, fattar beslut om exempelvis tvångsmedel. En sådan ordning som åklagarna synes ha tillämpat under de första dagarna av den aktuella förundersökningen kan inte vara avsedd. I de fall där flera åklagare deltar i arbetet samtidigt är det viktigt att det även i det praktiska arbetet klart framgår vem av dem som är förundersökningsledare och att det är den personen som utövar de befogenheter som tillkommer denne, såsom att fatta beslut om tvångsmedel. En sådan ordning har såvitt framgått tillämpats i t.ex. Knutbyärendet. Det är däremot, som jag nyss konstaterat, självfallet godtagbart att en biträdande åklagare under viss tid träder in och ersätter förundersökningsledaren när denne av någon anledning är förhindrad att utöva sitt ledarskap. Den biträ-

9 dande åklagaren kan då givetvis, på eget ansvar, fatta beslut i ärendet. Mot den ordning som jag har uppfattat att A.B. och K.P. tillämpade vid utövandet av förundersökningsledarskapet efter de inledande dagarna har jag därför inte någon erinran. Jag noterar härvid även att A.B. uppgett att utredningsmännen var väl medvetna om vem de skulle vända sig till. 4.3 Åklagaravdelningens syn på arbetsfördelning vid en förstärkt åklagarfunktion 4.3.1 Inledning Det skall inledningsvis åter sägas (se avsnitt 3.2) att det inte finns något som hindrar att ett omfattande ärende som består av flera särskiljbara förundersökningar med samma misstänkt t.ex. olika grova stölder eller rån delas upp mellan två (eller flera) åklagare, på så sätt att åklagare A är förundersökningsledare avseende förundersökningarna 1-5 och åklagare B avseende förundersökningarna 6-10. Mot bakgrund av vad JO uttalar rörande handläggningen av en och samma förundersökning, finns det emellertid anledning att närmare utveckla på vilket sätt principen om det odelbara förundersökningsledarskapet i ärenden med en förstärkt åklagarfunktion påverkar åklagarnas arbetsfördelning. Åklagaravdelningen delar i allt väsentligt de synpunkter JO anför i sitt beslut angående förundersökningsledning. JO menar att utrymmet att fatta beslut, t.ex. om tvångsmedel, för någon annan än förundersökningsledaren är mycket litet om ens något när två åklagare samtidigt arbetar med samma förundersökning. För att förundersökningen skall kunna drivas framåt menar dock JO att en annan åklagare än den ordinarie förundersökningsledaren måste kunna träda in då denne är förhindrad att fullgöra sin uppgift. Fråga uppkommer därför om det finns situationer då en åklagare, som i och för sig är i tjänst och arbetar med det gemensamma ärendet, får anses vara förhindrad att, helt eller delvis, utöva sitt förundersökningsledarskap. I de följande avsnitten, 4.3.2 och 4.3.3, ges exempel på sådana situationer. 4.3.2 Ärenden med massgripanden och liknande fall Lagstiftningen ställer långtgående krav på skyndsam handläggning och noggrann dokumentation i ärenden där frihetsberövande förekommer. Av 24 kap. 8 andra stycket RB kan bl.a. utläsas det skyndsamhetskrav som gäller för åklagare och polis vid handläggning av frågor om frihetsberövande. Har någon gripits enligt 7, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas. Av 13 FUK framgår att det inom Åklagarmyndigheten skall föras noggranna anteckningar i den s.k. anhållningsliggaren om de personer som anhållits såsom misstänkta för brott. Av bestämmelsen framgår att ett flertal uppgifter skall införas i liggaren. Vidare ställs i Åklagarmyndighetens föreskrifter om dokumentation och underrättelser vid tvångsmedel (ÅFS 2005:30), krav på att åklagare dokumenterar sina beslut i tvångsmedelsfrågor.

10 Vid fall av massgripanden, t.ex. vid ett våldsamt upplopp, kan det vara näst intill omöjligt för en ensam åklagare att med beaktande av kraven på skyndsam handläggning och noggrann dokumentation handlägga i vart fall förundersökningens inledningsskede. Om det i dylika situationer inte skulle vara möjligt att dela upp beslutsfattandet mellan flera åklagare, finns en avsevärd risk att beslut om anhållande eller hävande av gripande fattas långt senare än vad som får anses stå i överensstämmelse med skyndsamhetskravet. Detta innebär ett allvarligt men för den frihetsberövade. Att därutöver som ensam åklagare noga dokumentera samtliga beslut vilka kan röra sig om över hundra stycken och även i övrigt kontrollera att tvångsmedelsblanketterna är korrekt ifyllda, är nästan ogörligt. Att det i nu beskrivna situationer endast skulle vara möjligt för en enda åklagare (förundersökningsledaren) att fatta beslut skulle innebära en avsevärd risk för att handläggningen sker i strid med lagstiftarens krav på skyndsamhet och tydlig och klar dokumentation. Således måste två eller flera åklagare i ifrågavarande fall kunna dela upp beslutsfattandet sinsemellan inom ramen för en och samma förundersökning. Om vissa brott t.ex. våld mot tjänsteman och skadegörelse kan särskiljas i samband med t.ex. ett våldsamt upplopp, är det självfallet inget som hindrar att flera olika åklagare fattar beslut om tvångsmedel då flera förundersökningar bedrivs och det inte är samma åklagare som är förundersökningsledare i ärendena. Möjligheten att dela upp beslutsfattandet mellan åklagare gäller även vid fall som liknar massgripanden. Sådana situationer aktualiseras t.ex. i samband med planerade tillslag då ett stort antal personer skall höras och beslut därefter fattas rörande frågor om frihetsberövande och vidare då ett stort antal beslut måste fattas rörande frågor om beslag skall bestå då beslagen verkställts av polisen (jfr skyndsamhetskravet i 27 kap. 4 tredje stycket RB). 4.3.3 Tvångsmedelsfrågor i brådskande fall Vidare finns det situationer då två åklagare arbetar med en förundersökning och den biträdande åklagaren bedömer att ett beslut måste fattas omedelbart, men denne inte har möjlighet att komma i kontakt med förundersökningsledaren. Så kan t.ex. vara fallet då förundersökningsledaren inom ramen för ärendet är på häktningsförhandling eller närvarar vid ett förhör, samtidigt som den biträdande åklagaren från polisen erhåller sådana uppgifter att ett beslut om husrannsakan eller frånvaroanhållande inte kan avvaktas. I sådana brådskande situationer kan den biträdande åklagaren själv fatta det aktuella beslutet (jfr polismans rätt att ta gods i beslag vid fara i dröjsmål, 27 kap. 4 andra stycket RB). Detta är en av de stora vinsterna med att ha dubbla åklagare i ett ärende, dvs. att polisen i princip alltid snabbt kan få ett beslut av en åklagare som är väl insatt i ett omfattande ärende istället för att behöva vända sig till dag- eller nattjouråklagaren. 4.3.4 Vad skall iakttas vid en förstärkt åklagarfunktion? Gemensamt för de fall där en och samma förundersökning handläggs av två eller flera åklagare är att det vid varje tillfälle genom noggrann dokumentation måste stå helt klart vem som är förundersökningsledare. Kommunikationen med polisen måste också vara tydlig. Polisen skall alltid veta vilken åklagare som är förundersökningsledare och att det är denne som i första hand skall kontaktas vid behov av beslut eller direktiv.

11 Beslut av större vikt, t.ex. om tvångsmedel, skall endast fattas av förundersökningsledaren om inte särskilda skäl föreligger (se avsnitten i det föregående angående massgripanden och brådskande fall). På motsvarande sätt torde det för processen i domstol vara nödvändigt att domstolen vet vilken av åklagarna som är den som med för åklagarsidan bindande verkan kan företa processhandlingar (se Gunnel Lindberg i Förvaltningsrättslig Tidskrift 2000 s. 44). I Knutbyrapporten drogs slutsatsen att en nackdel med att flera åklagare handlägger ett ärende med massmedialt intresse är att medierna kan försöka spela ut åklagarna mot varandra. I sådana ärenden bör därför åklagarna i ett mycket tidigt skede göra upp hur de skall förhålla sig till massmedia, t.ex. om en av dem eller båda skall ställa upp på intervjuer. För det fall båda åklagarna skall lämna uppgifter till massmedia är det viktigt att de samråder om detta. Källor SOU 1987:72. Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme, särskilt s. 107 f. JO 2006/07 s. 54. JO 1998/99 s. 62, särskilt s. 84. Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål en idéskrift. December 2006. Gemensam inspektion. Granskning av det s.k. Knutbyärendet. RPS/ÅM 2/05. Augusti 2005. Hållbara domslut en förtroendefråga för rättsväsendet. Rapport från Förtroendegruppen. Oktober 2004. Åklagaren sedd ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv. Gunnel Lindberg i Förvaltningsrättslig Tidskrift 2000 s. 37 ff., särskilt s. 44.