25.11 FREDAGSSERIEN 6 Musikhuset kl. 19.00 Frank Strobel, dirigent DET NYA BABYLON (Sovjetunionen 1929) Produktionsbolag: Sovkino Regi och manus: Grigorij Kozintsev, Leonid Trauberg Fotograf: Andrej Moskvin Fotograf i Paris: Jevgenij Mihailov Scenografi: Jevgenij Jenej Regiassistenter: Sergej Bartenev, Sergej Gerasimov, Mihail Jegorov, Nadezjda Kosjeverova, Nikolaj Klado Musik för filmorkester: Dmitrij Sjostakovitj Restaurerad 2004. 2091 m /20 fps 93 min HUVUDROLLERNA: Jelena Kuzmina (Louise Poirier, försäljerska), Pjotr Soboljevskij (Jean, soldat), David Gutman (direktör på varuhuset Det nya Babylon), Sofia Magarill (skådespelerska), Arnold Arnold (medlem i kommunens centralkommitté), Sergej Gerasimov (Lutreau, journalist), Andrej Kostrisjkin (försäljarnas förman), Sergej Gusev (gamle skomakaren Poirier, Louises far), Janina Zjejmo (Thérèse, modist), Natalia Rasjevksaja, A. Glusjkova (en tvätterska), Jevgenij Tjervjakov, N. Rochefort (en soldat i nationalgardet), Oleg Zjakov (ung kommunard), Anna Zarzjitskaja (blomsterhandlare, flicka på barrikaderna), Boris Feodosjev (officer), Boris Poslavskij (officer med blomma i knapphålet), Vsevolod Pudovkin (polisintendent), Ljudmila Semjonova (cancan-dansös med monokel), Tamara Makarova (cancan-dansös), Boris Asarov (soldat), Emil Gal (borgare), Ida Penso (kvinna på balen), Aleksandr Orlov (Kung Menelaos av Sparta i operetten), Roman Rubinstein (Paris i operetten).
FILMPHILHARMONIC EDITION Film by courtesy of ZDF / ARTE / FILMPHILHARMONIC EDITION, Music by courtesy of Sikorski Musikverlage. Ingen paus. Konserten slutar ca kl. 20.40. 2
DET NYA BABYLON För Sovjetstaten var Pariskommunen ett omhuldat minne som man betraktade som en kär föregångare. En folkresning ägde rum i Paris år 1871, då kriget mellan Frankrike och Preussen slutade med fransk förlust och med fredsvillkor som omfattade ockupationen av Paris. En revolutionär regering styrde Paris från mars till maj och grundade Nationalgardet som kämpade mot de preussiska belägrarna. Kommunens centrum befann sig på Montmartre medan regeringens trupper var stationerade i Versailles. Kommunen krossades till slut och 25 000 kommunarder, bland dem kvinnor och barn, avrättades under den så kallade "blodiga veckan". Basilikan Sacré-Cœur byggdes till minnet av händelserna 1871. Filmkonstens unga avantgardister Grigorij Kozintsev (1905 1973) och Leonid Trauberg (1901 1990) fick uppdraget att göra en film om Pariskommunen. Först var de inte så tagna av idén men mycket snart märkte de, att ämnet hade direkta beröringspunkter med deras föregående filmer. De beslutade sig för att undvika den ryska epokfilmens klichéer, de läste Marx verk Inbördeskriget i Frankrike och Hippolyte Lissagarays bok Huit jours de mai derrière les barricades men även Emile Zolas romaner, framförallt Au Bonheur des Dames, som inspirerade dem i gestaltningen av varuhuset Det nya Babylon. I februari 1928 reste regissörerna till Paris för tre veckor. Med sig hade de fotografen Jevgenij Mihailov och en del av det som han filmade på plats kom med i filmen. Till huvudpersonerna hör Louise, som deltar i Pariskommunen och är försäljerska på varuhuset Det nya Babylon, och den unge Jean, en pojke från landet och soldat i regeringens trupper. Louise och Jean blir kära i varandra fastän de hör till motsatta sidor. Ett antal veckor före premiären bad regissörerna den 23-årige Dmitrij Sjostakovitj (1906 1975) delta i projektet. Stolt över sin yrkesskicklighet komponerade Sjostakovitj på nio dagar en pianoskiss med groteskt parodiska inslag för filmen och började orkestrera den inför premiären. Under de följande två veckorna klippte emellertid regissörerna ned filmen radikalt och koncentrerade speltiden från två timmar till ca 90 minuter. Sjostakovitj blev förkyld och fick kämpa hårt för att anpassa musiken till den kortare versionen. De första visningarna misslyckades totalt och därmed lades Sjostakovitjs första filmmusik åt sidan för ett halvt sekel. Först efter Sjostakovitjs död lyftes det bortglömda partituret till Det nya Babylon fram i dagens ljus och man började organisera filmkonsertturnéer. En version av musiken hördes även vid Helsingfors Festspel 1985, dirigent var Omri Hadari. Under änkan Irina Sjostakovitjs ledning publicerades år 2004 en kritisk utgåva, ett mycket mer fullständigt partitur. På den utgåvan har filmkonserterna med Det nya Babylon sedan dess baserat sig. Denna musik som hör till alla tiders mest originella filmmusik har fått en tacksam internationell publik flera generationer efter sin tillkomst. Antti Alanen (sammandrag) 3
DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906 1975): MUSIK TILL FILMEN DET NYA BABYLON OP. 18 Då Dmitrij Sjostakovitj i slutet av år 1928 blev ombedd att skriva musik till filmen Det nya Babylon, kunde valet inte ha träffat en kompositör som hade bättre koll på tidens nerv. Sjostakovitj var bara 22 år gammal men hade redan i och med sin första symfoni (1925) hunnit bli den mest lovande och omstridda nya kompositören i den unga sovjetstaten. Han hade inte tidigare skrivit filmmusik men han kände personligen väl till branschen genom att han fem år tidigare hade börjat ackompanjera stumfilmer på piano för att hjälpa sin familj som kommit i ekonomiskt bryderi. Därtill hade han sommaren 1928 färdigställt den satiriska operan Näsan, där han med framgång experimenterat med att kombinera musik med händelser på scenen. Därifrån var vägen till filmmusik inte lång. Filmproducenterna gav inte Sjostakovitj speciellt mycket tid. Klaverutdraget skulle vara färdigt i början av februari 1929 och det slutliga orkesterpartituret en månad senare och för filmen behövdes en och halv timme musik. Men Sjostakovitj använde inte ens hela den tid som stod till buds utan levererade hela partituret redan i slutet av februari. Musiken spelades emellertid inte vid filmens premiär i Leningrad den 18 mars 1929 utan först vid den första visningen i Moskva. Filmens manusförfattare och regissörerna Grigorij Kozintsev och Leonid Trauberg var entusiastiska men inte publiken. Musiken spelades enbart vid några enstaka filmvisningar. Partituret var länge försvunnet, men det hittades senare och försattes i spelbart skick. Det finns även en orkestersvit som arrangerats av Gennadij Rozjdestvenskij och som innehåller något över hälften av filmmusiken. Det nya Babylon hör till stumfilmsepokens sista skeden. På den tiden ljöd musiken ofta genom hela filmen och dominerade dess budskap i högre grad än i ljudfilmerna. I allmänhet använde man sig av redan existerande musik som en pianist eller en liten ensemble försökte inflika så naturligt som möjligt i filmens händelser. Enligt normal praxis var musikens uppgift närmast att ackompanjera eller framhäva det som visades på den vita duken. Sjostakovitj och regissörsparet hade en mera nyanserad approach och Kozintsev berättade senare: "Vi kom snabbt överens med kompositören om att musiken skulle anknyta till andemeningarna, inte den yttre handlingen." Musiken är komponerad så den fungerar i intim samverkan med bildspråket och dess reaktioner är ofta noggrant synkroniserade med plötsliga snitt i händelserna och stämningarna. Å andra sidan finns det även plats i filmen för ett bredare, mera symfoniskt gestaltat uttryck. Efter de två första filmrullornas oftast scherzoaktiga ironi följer den tredje rullens svårmodiga stämning, alltså på sätt och vis en "långsam sats". Sedan kommer 4
den fjärde rullen, där motoriken blir allt intensivare. Det nya Babylon markerade början på Sjostakovitjs filmmusik som kom att växa till över 30 verk. Den senare filmmusiken hade mycket varierande utgångspunkter och kvalitet. Vissa partitur sammanställde han med hög konstnärlig ambition men ännu fler i sin egenskap av sovjetregimens ödmjuke tjänare. Det nya Babylon kom till under en tid då Sjostakovitj inte ännu hade stött på motstånd från de estetiska censorerna och den representerar hans mest äkta och bästa filmmusik. Kimmo Korhonen (sammandrag) FRANK STROBEL Dirigenten Frank Strobel har gjort en imponerande karriär inom filmmusiken. Förutom som dirigent är han känd som arrangör, producent och studiomusiker. Strobel har editerat och dirigerat musik till stumfilmens klassiker. Därutöver har han specialiserat sig på att arrangera och framföra nya partitur. Strobel började vid mycket unga år intressera sig för film och en tid skötte han projektorn på en biografteater som ägdes av hans föräldrar. Vid filmfestivalen i Berlin framförde han den restaurerade musiken till Fritz Langs Metropolis som dirigent för Rundfunk- Sinfonieorkester Berlin (RSB). År 2004 editerade och dirigerade Strobel Prokofjevs ursprungliga musik till filmen Alexander Nevskij. Därtill har han dirigerat filmatiseringen av Strauss Rosenkavaljeren på Semperoperan i Dresden och musiken till filmen MATRIX i London och i Australien. År 2014 uruppförde Orchestre Philharmonique de Radio France under Strobels ledning den nutida kompositören Philippe Schoellers nya musik till Abel Gances film J'accuse från 1919. Under denna säsong dirigerar Strobel RSB-orkestern vid visningen av den restaurerade versionen av Sergej Eisensteins film Iwan Grozny vid musikfestivalen i Berlin. I täten för NDR Radiophilharmonie i Hannover dirigerar han dessutom MATRIX och gästdirigerar MDR Sinfonieorchester Leipzig vid Grafenegg Festival. Åren 1997 1998 var han chefsdirigent för Deutsches Filmorchester Babelsberg. Sedan 2000 har han varit konstnärlig ledare för European FilmPhilharmonic Institute som är verksamt i Berlin. 5
RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester och har som uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns chefsdirigent Hannu Lintu tillträdde sin post hösten 2013. RSO:s hedersdirigenter är Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Den ursprungliga tiomanna Radioorkestern grundades år 1927. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka- Pekka Saraste och Sakari Oramo. Förutom de stora klassisk-romantiska mästerverken omfattar RSO:s repertoar en hel del nutida musik och orkestern uruppför årligen ett flertal verk som beställt av YLE. Till RSO:s uppgifter hör även att förse radions arkiv med friköpta inspelningar av hela den inhemska orkesterrepertoaren. Under säsongen 2016 2017 uruppför orkestern fem verk beställda av Yleisradio och presenterar några av den finländska modernismens pionjärer: Väinö Raitio och Uuno Klami. Därtill omfattar programmet orkesterverk av Stravinskij, symfonier av Mahler och Bruckner, Haydns Årstiderna samt konserter av nutida kompositörer. RSO:s gäster är bl.a. sopranen Karita Mattila och mezzosopranen Michelle DeYoung, dirigenterna Esa-Pekka Salonen, Teodor Currentzis och Gustavo Gimeno samt pianisten Daniil Trifonov. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Mahler, Ligeti, Eötvös, Sibelius, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns skivor har fått pris av bl.a. BBC Music Magazine, Académie Charles Cros och MIDEM Classical. RSO:s skiva med Sibelius Lemminkäinen och Pohjolas dotter valdes till Critics' Choice i tidskriften Gramophone i december 2015. Med den inspelningen fick RSO och Hannu Lintu även det inhemska Emma-priset i kategorin Årets klassiska skiva 2015. Under säsongen 2016 2017 spelar orkestern in musik av bl.a. Sibelius, Prokofjev och Fagerlund. RSO företar regelbundet konsertturnéer på olika håll i världen. Under säsongen 2016 2017 uppträder orkestern under Hannu Lintus ledning även i Suomussalmi, Kajana, S:t Michel och Kuopio. RSO:s radiokanal är Yle Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds såväl de utländska som de inhemska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas på RSO:s webbsidor (yle.fi/rso) och ses live i hög resolution. En stor del av konserterna televiseras också direkt i Yle Teema. 6