Igor Stravinsky: Fanfar för tre trumpeter. Igor Stravinsky: Symfonier för blåsare

Transkript

1 16.9 FREDAGSSERIEN 1 Musikhuset kl Esa-Pekka Salonen, kapellimestari Igor Stravinsky: Fanfar för tre trumpeter Igor Stravinsky: Symfonier för blåsare Igor Stravinsky: Agon 1. Pas de quatre 2. Double pas de quatre 3. Triple pas de quatre 4. Prélude 5. Sarabande-Step 6. Gaillarde 7. Coda 8. Interlude 9. Bransle simple 10. Bransle gay 11. Bransle double 12. Interlude 13. Pas de deux 14. Coda 15. Quatre Duos 16. Quatre Trios Coda 1 min 12 min 20 min PAUS 20 min Igor Stravinsky: Våroffer 33 min Första delen L'adoration de la terre (Tillbedjan av jorden) Andra delen Le sacrifice (Offret) 1

2 KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN börjar i Konsertsalen efter en paus på ca kl. 10 minuter. Publiken ombeds ta plats på parketten för att lyssna till kammarmusiken. Platserna är onumrerade. Giuseppe Gentile, klarinett Jouko Laivuori, piano Hannu Vasara, violin Maria Puusaari, violin Riitta-Liisa Ristiluoma, viola Tuomas Lehto, cello Esa-Pekka Salonen: Meeting Esa-Pekka Salonen: Homunculus 6 min 12 min Paus ca kl Konserten slutar ca kl Kammarmusik i sena kvällen slutar ca kl Sänds direkt i den franska kanalen Mezzo, Yle Teema, Yle radio 1 och på webben yle.fi/rso. 2

3 LÅNGFINGRAD KAMELEONT Det har varit brukligt att grovindela Igor Stravinskys musik i tre stilperioder. Den ryska perioden varade fram till första världskrigets sista år. Sedan började den nyklassiska perioden som sträckte sig fram till mitten av 50-talet. Under de sista 15 åren tillämpade han dodekafoni och till och med serialism visserligen först då Schönberg inte längre hade tillfälle att bevittna det. Denna indelning är mycket grov och i synnerhet den nyklassiska perioden innehåller en sådan stilistisk mångfald att den egentligen bara kunde kallas för stravinskysk. Under den ryska perioden var han bosatt i Frankrike, under den nyklassiska perioden i Schweiz och i Förenta Staterna, där han etablerade sig på 30-talet. Stravinsky var en veritabel polyglott och kosmopolit. I sin musik plockade Stravinsky minsann åt sig ingredienser från oerhört många olika håll och han bytte färg som en kameleont. Folkmusik, barock och till och med medeltida musik, ragtime och jazz, ortodox kyrkosång, serialism allt detta införlivades sömlöst i hans tonspråk. Han var en musikalisk kleptoman. En av Stravinskys kända gliringar lyder: Goda tonsättare lånar, men de bästa stjäl. Men stal han i själva verket någonting alls? Visst byggde han till exempel sin balett Pulcinella på musik av ett flertal mindre kända italienska 1700-tals komponister. Men en riktig tjuv skulle inte liksom Stravinsky visa upp sitt byte för hela världen. Oberoende av stil och stilperiod låter dessutom alla lånade och egna melodiska motiv alltid som hans egna. Han talade med andras tungomål men berättelserna var hans. Programordningen vid denna konsert är inte kronologisk. Den bara 10 (!) takter långa Fanfar för tre trumpeter är ursprungligen skriven för tre basuner och avsedd som inledning till baletten Agon. Stravinsky skrev den år 1953, men den ströks ur baletten och fick sitt uruppförande först 1981, då tonsättaren hade legat i sin grav i Venedig i över tio år. Fanfaren fungerar som en behändig bro till verket Symfonier för blåsare. Under sin mogna period skrev Stravinsky fyra verk med namn som anspelar på begreppet symfoni men inget av dem hänför sig till den gamla symfoniska traditionen. Det tidigaste av dem är Symfonier för blåsare från år 1920, vars namn egentligen ordagrant översatt skulle lyda Blåsarsymfonier (Symphonies d'instruments à vent). Med detta verk och Pulcinella från samma tid skakade kompositören sig fri från sin ryska period trots att många av dess melodier låter som om de plockats direkt ur Våroffer. Ordet symfoni hänför sig inte här till symfonier av Haydn, Beethoven och deras gelikar utan till ordets ursprungliga betydelse, någonting som klingar samtidigt. Detta stycke är tillägnat Claude Debussys minne (Debussy dog 1918) och skrivet för symfoniorkesterns vanliga blåsarsektion. Det är ensatsigt och instrumenten fungerar oftast parvis eller i små grupper, ända tills de i den orgelmässiga slutkoralen alla samlas vid samma bord. Denna andaktsstund har inte mycket kvar av den ryska periodens 3

4 dekorativa drag. Vid denna konsert används Stravinskys version från år 1947 (Symphonies of Wind Instruments). Baletten Agon från 1957 hör till Stravinskys sena dodekafoniska period och till vissa delar närmar den sig den seriella musiken. Detta var ett av kompositörens många samarbetsprojekt med koreografen George Balanchine och i praktiken en balett helt utan någon berättande intrig. Ordet agon är grekiska och betyder tävling. Denna abstrakta "danstävling" för åtta dansare är en svit med korta nummer som tagit modell direkt ur hovets danshandböcker på Ludvig XIII:s och Solkungens tid. Även musiken kryssar roligt mellan klara och enkla, antika harmonier och tonartslös 12-tonsmelodik. I avsnittet som börjar med Sarabande-Step fästs uppmärksamheten vid soloviolinens virtuositet. Vissa upprepade motiv och expositionens retur i slutet av verket gör Agon till fungerande konsertmusik också utan dansare. Den romantiska symfoniorkestern hade i början av 1900-talet uppnått sin "fulla storlek" senare förändringar har närmast gått ut på smärre justeringar av instrumenttekniken och utvidgning av slagverkssektionen. Orsaken är uppenbar: orkestrarna spelar huvudsakligen musik som skrivits före början av 1900-talet. Stravinskys tajmning var lyckosam: nu behövde det stora maskineriet bara en tonsättare som var kapabel att få ut allt ur drömfabriken. Då Sergej Djagilev i S:t Petersburg höll på att bilda sin trupp Ballets russes, hörde han år 1909 uruppförandet av orkesterverket Fyrverkeri av den unge Stravinsky. Djagilev insåg genast att han nu hade funnit den kompositör som han letat efter och tog med sig Stravinsky till Paris. Baletterna Eldfågeln (1910) och Petrusjka (1911) fyllde alla förväntningar. Djagilev erövrade Paris och Stravinsky var hans segerrike general. Förväntningarna var hisnande, då Djagilev våren 1913 annonserade en tredje balett med musik av Stravinsky, Våroffer (Le sacre du printemps). Den 30-årige Stravinsky var ingalunda det enda skandalomsusade namnet i produktionen: kostymeringen var designad av Nicolas Roerich, koreograf var Vaslav Nijinsky och huvudrollen axlades av Tamara Karsavina var och en av dem hörde till de hetaste namnen på sin tid. Musiken chockerade och premiären blev en kalabalik som dokumenterats grundligt av musikhistorien. Olika fraktioner försvarade högljutt sina åsikter och det blev rent av handgemäng dem emellan. Premiärens sabotörer förlorade kampen. Verkets disharmonier och våldsamma rytmik samt den i tiden rent av fräcka orkestreringen är inte lika skakande för dagens publik som är van vid det mesta, men musiken har bevarat sin urkraft. Våroffer har hållit för tidens tand och just detta har bevisat dess värde: verkets kärna är dess musikaliska substans, inte dess chockvärde. Våroffers klanger och rytmer fick naturligtvis många epigoner under hela 1900-talet. Man kan således med fog hävda att Våroffer alltsedan uruppförandet har varit konstmusikens mest betydande enskilda verk. Musiken var ett självskrivet nummer också vid invigningen av Musikhuset Våroffer beskriver vårliga riter från det hedna Ryssland. De gamlas råd i 4

5 byn samlas för att välja en ung flicka som skall offras till våren. Musikens styrka ligger inte i dess melodik, trots att de flesta scenerna nog också har oförglömliga teman. Exempelvis fagottens inledande höga melodi som känns så abstrakt är ursprungligen en litauisk folkmelodi. Men de våldsamma växlingarna i rytmerna och de väldiga abrupta förändringarna i dynamiken får musiken i Våroffer att verka oerhört brutal och i den dåtida publikens öron rent av barbarisk. Våroffer är delad i två avdelningar. Den första delen (Tillbedjan av jorden) består av åtta satser, som spelas utan uppehåll. De rituella vårliga danserna kulminerar med Jordens dans som blir avslutningen på den våldsamt rörliga första delen. Andra delen (Offret) omfattar en introduktion och fem satser som också spelas attacca. Musikens ton är i början mera hemlighetsfull. Bland de unga flickorna väljs ett offer som med sin dans kommunicerar med förfäderna och som slutligen dansar sig själv till döds. Den utvaldas offerdans ger verket en agiterad avslutning. Osmo Tapio Räihälä ESA-PEKKA SALONEN Esa-Pekka Salonen hör till de mest uppskattade dirigenterna i världen. Han har även gjort en betydande karriär som kompositör och enligt tidningen Boston Globe visar han prov på ett komplett musikerskap av ett slag som man sällan stöter på idag. Salonen har varit chefsdirigent för Philharmonia Orchestra i London sedan För ett år sedan tillträdde han som residenskompositör vid New York Philharmonic Orchestra och från i år är han även konstnärlig partner vid Finlands Nationalopera och Nationalbalett. Han är även konstnärlig ledare för Östersjöfestivalen i Stockholm. Åren var Salonen engagerad som Los Angelesfilharmonikernas musikchef. Dessförinnan var han chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester Esa-Pekka Salonens stora diskografi omfattar bland annat en CD med hans egna orkesterverk inspelade av RSO. År 2009 fick Salonen en Grammy för en Schönberg-Sibelius skiva med Sveriges Radios Symfoniorkester och violinisten Hilary Hahn. År 2012 utkom en inspelning på skivmärket DG av Sjostakovitjs opera Orango med Los Angeles Philharmonic. Tillsammans med Philharmonia Orchestra har Salonen förverkligat banbrytande musikprojekt som utnyttjar digital teknologi, såsom RE-RITE och Universe of Sound installations. Dessa projekt låter publiken dirigera orkestern eller spela med i den med hjälp av audio- och videoprojektioner. Salonen har även utvecklat applikationen The Orchestra för ipad, där användaren kan bekanta sig i detalj med arbetet i orkestern. Esa-Pekka Salonen har under sin karriär fått många prestigefyllda utmärkelser. För sin komposition Floof 1992 fick han UNESCO Rostrum-priset och som första dirigent fick han Accademia Chigianas pris I Storbritannien har Esa-Pekka Salonen fått Royal Philharmonic Societys operapris och 5

6 franska staten har förlänat honom hederstiteln Officier de l ordre des Arts et des Lettres. Därtill har Salonen utnämnts till hedersdoktor vid Royal College of Music i London. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester och har som uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns chefsdirigent Hannu Lintu tillträdde sin post hösten RSO:s hedersdirigenter är Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Den ursprungliga tiomanna Radioorkestern grundades år På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka- Pekka Saraste och Sakari Oramo. Förutom de stora klassisk-romantiska mästerverken omfattar RSO:s repertoar en hel del nutida musik och orkestern uruppför årligen ett flertal verk som beställt av YLE. Till RSO:s uppgifter hör även att förse radions arkiv med friköpta inspelningar av hela den inhemska orkesterrepertoaren. Under säsongen uruppför orkestern fem verk beställda av Yleisradio och presenterar några av den finländska modernismens pionjärer: Väinö Raitio och Uuno Klami. Därtill omfattar programmet orkesterverk av Stravinskij, symfonier av Mahler och Bruckner, Haydns Årstiderna samt konserter av nutida kompositörer. RSO:s gäster är bl.a. sopranen Karita Mattila och mezzosopranen Michelle DeYoung, dirigenterna Esa-Pekka Salonen, Teodor Currentzis och Gustavo Gimeno samt pianisten Daniil Trifonov. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Mahler, Ligeti, Eötvös, Sibelius, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns skivor har fått pris av bl.a. BBC Music Magazine, Académie Charles Cros och MIDEM Classical. RSO:s skiva med Sibelius Lemminkäinen och Pohjolas dotter valdes till Critics' Choice i tidskriften Gramophone i december Med den inspelningen fick RSO och Hannu Lintu även det inhemska Emma-priset i kategorin Årets klassiska skiva Under säsongen spelar orkestern in musik av bl.a. Sibelius, Prokofjev och Fagerlund. RSO företar regelbundet konsertturnéer på olika håll i världen. Under säsongen uppträder orkestern under Hannu Lintus ledning även i Suomussalmi, Kajana, S:t Michel och Kuopio. RSO:s radiokanal är Yle Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds såväl de utländska som de inhemska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas på RSO:s webbsidor (yle.fi/rso) och ses live i hög resolution. En stor del av konserterna televiseras också direkt i Yle Teema. 6