Armenien - Hayastan 2008 Armenien: republik, självständig sedan 1991 BNP/inv. 915 USD (2003, 2005 hade Sverige motsvarande 50.000 USD/inv) Yta: 29,800 km 2 Befolkning: 3.280.000. De flesta armenier, någon procent ryssar, azerier och kurder. Religion: Kristendom. Nationell kyrka sedan år 301. Grannländer: Iran i söder, Turkiet i väster, Georgien i norr och Azerbadjan i öster. Öppen gräns enbart mot Iran och Georgien. Mörkret utanför flygplansfönstret är kompakt. Ett litet ljus dyker upp här och var. Vi närmar oss Yerevan, huvudstaden i Armenien eller Hayastan som landet heter på armeniska. Hur kommer det sig att jag sitter i flyget på väg till en plats som var okänd för mig för fem år sedan? Pingstdagen 2006 fick jag möjligheten att fira ekumenisk mässa med Armeniska apostoliska kyrkans företrädare i Skandinavien, Fader Sarkis Melkon. Det var en ny upplevelse för mig och för den församling där jag verkar som kyrkoherde. Detta har inneburit att jag fått en större kunskap och medvetenhet om vår systerkyrka. Vad förenar våra kyrkor? Hur kan vi öka förståelsen för varandra? Fader Melkon och jag började leta efter en möjlighet till något ekumeniskt projekt som del i att få besöka Armenien. Det blev möjligt denna sommar att åka dit och med mig åkte Anders Mattson, kyrkoherde i Arjeplog. Han har god kunskap om de ortodoxa kyrkofamiljerna och besöker regelbundet en vänförsamling utanför Murmansk. Vi satte oss på planet från Luleå den 24 juni. Resan från Luleå via Arlanda och Riga tog 9 timmar inklusive en rejäl väntetid på Arlanda. Första dagen i Yerevan fick vi ta det lugnt, vila efter resan och ta promenader i närmiljön. Vi besökte minnesmonumentet över förintelsen 1915 vilket firas stort varje år 24 april. Där lade vi ner blommor och sjöng SvPs 297 i en liten andakt. I övrigt var vår vistelse i Armenien fulltecknad långt in på nätterna. Vår armeniske kollega med söner ordnade ett digert program med nya erfarenheter varje dag. I Yerevan blir det väldigt hett om somrarna, eftersom staden ligger i en djup dalgång som är en vulkanisk förkastningsspricka. Staden tycks bitvis klättra upp längs bergssidorna. När vi åker norrut mot sjön Sevan är temperaturen mer lik vår svenska högsommar. Halva landet ligger på mer än 2000 meters höjd över havet så luften är tunn och man blir andfådd av minsta ansträngning. Vi hade rummen fyra trappor upp på vårt hotell i Yerevan och vi sprang inte dessa trappor i onödan. Även med god kondition kom flåset igång efter två trappor.
Lokalvårdarna på hotellet sopade trapporna med gamla sopkvastar, ingen dammsugare där inte. De arbetar sex dagar per vecka till låga löner. Metsamor, det sovjetbyggda kärnkraftverket, ligger även det i den vulkaniska förkastningssprickan, nära huvudstaden. Det betecknas som världens mest riskabla och stängdes efter jordbävningen 1988. Driften återupptogs delvis sju år senare. USA hjälpte Armenien med säkerhetsåtgärder mot löfte att de skulle stänga kärnkraftverket 2004. Så har inte skett, men man uppgav till oss att förhandlingar pågår med USA om hjälp att flytta Metsamor till en säkrare plats. Armenien var det första landet i världen med nationell kyrka. Armeniska apostoliska kyrkans födelseår är 301. Det var apostlarna Bartolomeus och Taddeus som missionerade där, så de har en speciell plats hos armenierna. Apostlarna är avbildade på flera ställen, bland annat på snidade kyrkportar. Gregorius Upplysaren, (257-332), fick vittna för kungen, som senare omvändes till kristen tro. Armenierna var tidigare eldsdyrkare eller zoroastriska vilket enkelt innebar att de såg solen som en gud. De trodde på en ständig kamp mellan det godas och det ondas andemakter. I och med att kristen tro kom en intensiv kulturell omvandling igång. Språket hör hemma i den indoeuropeiska språkfamiljen och alfabetet skapades av Mesrop Mashtot år 405. Han etablerade skolor med hjälp av kungen och Catholikos. Bibeln översattes först från syriska och grekiska. De bästa studenterna skickades bland annat till Edessa, Alexandria och Konstantinopel för att översätta arbeten av Kyrkofäderna. I armeniska apostoliska kyrkan är det Catholikos som styr. För närvarande innehas ämbetet av Kharekin II. Han är catholikos över alla armenier. Hans ställning är att likna vid katolikernas påve. I Cilicien finns en lokal catholikos som är högste ledare över församlingarna i Libanon, Syrien och Cypern. I Jerusalem finns en patriark som leder kyrkorna i Israel, Palestina och Jordanien. I Konstantinopel styr patriarken kyrkorna i Turkiet och Kreta. I Etchmiadzin, förort till Yerevan, ligger huvudsätet för kyrkan. Där byggde Gregorius Upplysaren den allra första kyrkan. Det berättas att Gregorius hade en vision där skyn öppnade sig och änglar stiger ner, omgivna av ett starkt ljus. Gregorius bygger en kyrka här på denna bönens plats. Kyrkan byggdes i början av 300-talet i Etchmiadzin, vilket på armeniska betyder Den enfödde, Jesus Kristus, nedstigen. Här bor Catholikos i ett residens, det finns ett museum med liturgisk utrustning, vilken ofta brukas i gudstjänsterna. Det finns också ett teologiskt seminarium med sexårig prästutbildning. Alla präststudenter börjar som diakoner och tjänstgör under studietiden i kyrkans gudstjänster. Diakon Mikael som visar oss runt, kommer att prästvigas. Men först skall han gifta sig (han har en flickvän).
De som prästvigs som ogifta förblir i celibat. En annan diakon berättar att de som gifter sig skall helst också ha fått första barnet före prästvigningen. Vi möter Archemandriten (en präst på väg att bli biskop), som har ansvar för ekumeniska frågor. Det är en beläst ung man som talar om betydelsen av samarbete kyrkor emellan. Han säger att om det kommer kristna människor från luthersk eller katolsk tradition och som deltar i en armenisk församling liv så förvägras dessa inte nattvarden. Likaså är det bra om de armeniskt troende som är bosatta där den egna kyrkan inte finns, ändå deltar i den lokala kyrkans gudstjänstliv. Armenierna är mycket medvetna om sin kyrkotillhörighet. Vi frågar vad det beror på att armeniska kyrkan har behållit människorna och lyckats hålla sekulariseringen på håll. Måhända är det svårigheterna som Armenierna har mött genom historien som gjort att det redan stolta folket också har enats i tron. Det är i stort sett ingen nu levande armenier som inte har någon släkting som dödades i 1915 års massmord. Men visst. Det som ser ut som medveten kristen tillhörighet skulle även kunna vara slentrian. Inte är det överfyllt i alla kyrkor på söndagens gudstjänst. Kanske är det så att Armeniska kyrkan också kämpar för att vinna ungdomar. I någon kyrka bedriver de olika hobbyverksamheter för ungdomar, för att knyta kontakten med ungdomarna. Jag får frågan av en ung kvinna och lärare, om hon kan döpas igen eftersom hon tappat sitt dopkors. Den frågan säger mig att kunskapen är inte särskilt stor. I Europa brukar sociologiska forskare tala om Belonging without Believing, dvs. folk är inte särskilt kristna men tycker ändå det är viktigt med kyrkan. Religionssociologen Grace Davies talar om det Vikarierande minnet. Hon menar att människan behöver religionen, men låter kyrkan som organisation sköta hennes religiösa behov, som ställföreträdande. Det är därmed bra att kyrkan finns, men hon känns inte angelägen för individen förrän ett personliga behov uppstår. Det vikarierande minnet kanske fungerar, även i Armeniens apostoliska kyrka. Ytligt sett är de mer medvetna än vi svenskar, men skrapar vi lite på ytan visar det sig att även här har kyrkan problem. Söndagen tillbringade vi i Etchmiadzin. Gudstjänsten är rikt utsmyckad med många diakoner som tjänstgör klädda i rött och präster i svart. En fyrstämmig kör sjunger och orgeln brusar. När solister sjunger Helig i växelsång med präst och diakon är det en himmelsk. Det finns tre kyrkbänkar och där sitter biskopar och präster. Vi anvisas också dit. Alla övriga besökare firar hela gudstjänsten stående. Söndagens firningsämne var Kristi förklarings dag, en stor armenisk festdag. Det har kyrkan kopplat ihop med en folklig tradition som
kan beskrivas som vattenkrig. Man häller vatten på varandra helt enkelt. Det fick vi vara med om på uteserveringen. I den tryckande hettan kändes det skönt med en hink kallt vatten! Vi fick noga kontrollera att vår bil hade stängda vindrutor, för folk försökte verkligen blöta ner bilar som passerade. Kyrkorna är många i Armenien. Den viktigaste och den första är Katedralen S:t Etchmiadzin. När vi kommer in i kyrkorna är det en varm känsla som fyller en under de mörka gamla stenvalven. Både historia och nutid kommer emot mig och det är en stark upplevelse av ande och liv. Sjön Sevan, vilket utgör en viktig energikälla med sin vattenkraft, är även ett viktigt turistmål. Uppe på berget ligger det två kyrkor. Den ena, belägen på toppen, erbjuder en fantastisk utsikt över en stor del av sjön. Här står många tjusigt utsirade stenar, khatchkar. Ingen är den andra lik. Dzaghatzor, ett gammalt kloster från 1000-1200-talet, är fortfarande i bruk. Även om inga munkar finns här, så möter vi några präster vid kyrkorna. Vi går in, tänder ljus, ber och så sjunger vi en svensk psalm medan våra armeniska kollegor sjunger en armenisk liturgisk sång. Sångerna letar sig upp under kyrkovalven. Stillheten är förnimbar, eller som kvinnan bredvid mig säger: Här känner jag påtagligt Guds närhet. I Artashat, vid den turkiska gränsen med berget Ararat i fokus, finns också en kyrka. Här ligger grottan där Gregorius var fånge. När vi klättrar ner i djupet, är det dimmigt av alla ljuslågor och det finns inte mycket syre här. Utsikten från kyrkan är betagande. Stora och lilla Ararat visar sig i all sin prakt. Det är en sorg hos armenierna att Turkiet har tagit detta landområde med Armeniens viktiga symbol. Det berättas att när ledare för Turkiet och Armenien möttes så klagade Turkiet på att Armenien gjorde anspråk på berget Ararat när de använde berget som symbol. Armeniens ledare svarade med en motfråga: Hur kan Turkiet göra anspråk på månen och stjärnor på sin flagga? Klippkyrkan uppe i bergen, där armenisk-kanadensiska sångerskan Isabell Bayrakdarian sjunger varje gång hon kommer till Armenien, har en fantastisk akustik. Fader Melkon sjunger en liturgisk hymn och tonerna fyller kyrkorummet. Från ena bergväggen rinner det en källa vars vatten som sägs vara läkande. Prästen kommer och bjuder in oss på lokalt producerat thé och honung. Han berättar att orgelmusik är förbjuden i denna kyrka. En att kvinna har arbetat med att återuppliva den liturgiska sången. Utanför klippkyrkan, finns några av de många typiska stenar, khatchkar, som finns runt om i landet. När det är begravning i Armeniska apostoliska kyrkan sker gudstjänsten mycket sällan i kyrkan. Man tar den döde från hemmet direkt till kyrkogården. På
kyrkogården får inga kvinnor närvara. Detta visste jag före resan och detta fick jag se exempel på ute på den armeniska landsbygden. Utanför kyrkan Hripsime rörde sig männen på kyrkogården och inte en enda kvinna syntes till. I kyrkan var det vigsel, där såväl kvinnor som män deltog. Brudparet stod nedanför altaret (motsvarande vårt kor). Prästen med diakoner höll sitt vigseltal för dem och beseglade äktenskapet, som sedan inte får upplösas. Skulle ett par ändå tvingass separera, får prästen intyga att så är bäst och biskopen skall sedan ge sitt tillstånd. Utanför kyrkan skickade man iväg tre vita duvor som en lyckönskan över brudparet. Vigsel ägde rum i den kyrka som byggts till minne av jungfrun Hripsime som kungen ville gifta sig med. Hripsime vägrade, vilket medförde att hon blev dödad tillsammans med ett antal andra unga jungfrur som i likhet med Hripsime inte var beredda att gifta sig. Denna kyrka vittnar om deras tro. När Catholicos tar emot oss är det en stilla man i 60 års åldern som möter och bjuder på förfriskningar i skuggan på altanen. Han uppskattar möten mellan kyrkor och säger att vi är människor, sedan präster och som sådana är vi på samma nivå. Utöver detta har vi olika uppgifter som vi är satta att utföra. När jag räcker honom hälsningar från vår ärkebiskop Wejryd och från biskop Stiglund, blir han glad. Han vill inbjuda Svenska kyrkans företrädare till gudstjänsten i september när den s.k. myronoljan skall välsignas, Denna speciella ceremoni sker vart sjunde år. Den äldste ärkebiskopen mötte vi föregående dag på parkbänken vid kyrkan i Etchmiadzin. Han har sin uppgift att sätta ihop texterna som skall läsas under årets gudstjänster. En gång satt han som representant i Kyrkornas världsråd, och sommaren 1968 besökte han Sverige och Stockholm. Han kom ihåg ljuset på kvällarna, vilket gjorde det svårt för honom att somna. Och han säger att vi präster är satta att tjäna våra medmänniskor, det är vårt uppdrag. Från kyrkan hör vi den vackra liturgiska sången, det är morgonmässa. Utanför kyrkan kommer trädgårdsarbetare gående. Det är kvinnor, klädda i likadana byxor och blusar och med stora hattar på huvudet. Kvinnornas klädsel påminner oss om att vi är på gränsen till Asien. I övrigt märks det tydligt i hela samhället att Armeniens folk vill orientera sig mot väst. Ett medlemskap i EU är en förhoppning som många talar om. Skolan Armenien har obligatorisk nio-årig skolgång: Fyra år i primärskola följt av sekundärskola. Universitet finns i Yerevan och det finns ytterligare några akademiska lärosäten i landet. En dag är vi inbjudna av rektorn till en grundskola. De har avsatt en hel dag för oss, trots att det är mitt i en pågående
examinationsperiod. Vi utbyter gåvor, samtalar och går runt på skolan som bär tydliga spår av det sovjetiska undervisningssystemet med tillhörande byggnadsstil. När vi hälsar på 18-årige Sevag i hans studentkorridor, jämför vi med de svenska motsvarigheterna. Trapphus och våningsplan skulle inte vara godkända av svenska myndigheter! Skolan är stolt över den datasal som de har och visar även upp affischer med de bästa eleverna. När jag påpekar att det är väldigt osvenskt, får jag till svar att man har i alla fall slutat med att sätta ut de elever som lyckats sämst! Skolan uppbär små bidrag från staten, i övrigt finansieras skolans verksamhet av terminsavgifterna. På eftermiddagen bär det iväg till skolans sommarcamp uppe i bergen. Vi passerar en liten stad med ett stort cementgjuteri från Sovjettiden beläget mitt i staden. Inga bilar eller människor syns till. Jag tänker att det är siesta, men blir snabbt tagen ur den villfarelsen. Tomheten beror på att de flesta arbetsföra har lämnat landet för att bygga upp en ny tillvaro någon annanstans. Armenierna är drygt tre miljoner i landet. De som bor utanför landet är ännu fler. Sommarcampen visar sig ligga på en bergssluttning. Campen består av två jättelika betongbyggnader och användes under sovjettiden för politbyråns semesterfirande familjer. Nu är skolan stolta ägare. Vi skulle inte direkt jubla över fastigheterna, med tanke på vinter och kyla som förvisso även råder i Armenien. Anläggningen ser ut som en byggarbetsplats av rivningshus. Här ska det komma barn på sommarcamp om en vecka! Dessutom berättar de att om fastigheterna skulle säljas skulle den vara värd en förmögenhet. Vi blir bjudna på middag i en restaurang på vägen därifrån. Restaurangägarna visar oss en matplats ute med en fantastisk utsikt över berg och dal. Under middagen höjs glasen för skolan och för Sevag. Han vaknade en morgon hemma i Uppsala för fyra år sedan och visste att han ville åka till Yerevan och gå skola där. Nu är han 18 år och skall fortsätta på scenskolan i Yerevan. Vid vägen i närheten av sjön Sevan står några grabbar och mäter med armarna. De säljer fisk och visar hur stora fiskar de har. Vägen mellan Yerevan och Sevan är i bra skick, men det sker ofta olyckor här. Människor åker till Sevan och grillar och badar och kör hem - inte alltid nyktra och utvilade. Många har kört utför stupen och förolyckats. Vernissage Den som reser till Armenien och Yerevan bör uppleva lördagens stora marknad, Vernissage. Ett mycket stort område där det går att finna nästan vad som helst. Vi hittar allt från ryska gamla medaljer till konsthantverk, instrument, mattor eller böcker. Att pruta på priset hör till, och det går göra fina fynd! Upplevelsen
av folkvimlet och varuutbudet är överväldigande. En gumma, som själv har ett bord, har greppat sopkvasten och sopar området kring hennes bord. När jag tar ett foto på henne, niger hon och ler mot mig. BILD Kaukasiska bergspassen Det armeniska folket är ett mycket stolt och gästfritt folk. Vår chaufför och filmare, Levon, vill bjuda oss på en bilresa genom de kauskasiska bergspassen. Vi tackar ja och åker iväg, fem personer i en jeep. Levon, filmdirektor på ryska tv-kanalen, är en van chaufför på denna sträcka. Jag lär känna en annan passagerare, Aida Matevosyan, journalist och lärare för blivande journalister vid universitetet i Yerevan. Hon är en modern kvinna med två vuxna barn. Eftersom vi är jämnåriga och eftersom Levon har en hel packe med cd-skivor, jämför vi vår musiksmak under bilfärden. Vi känner igen många musikstilar och George Harrisons My sweet Lord får dåna genom högtalarna samtidigt som mina prästkollegor försöker sova sig genom det kaukasiska höglandet. Släpp av mig vill jag ropa, lämna mig här i bergen och låt mig få vara ensam med Gud i dans och bön! Vägarna som går från Yerevan och mot Georgien är i tämligen gott skick. Pavarottislingor kallas den minst sagt krokiga bergsvägen. Vid vägen står en polisbil och människor som spanar nedför stupet. Någon har kört över kanten och det är omöjligt att klättra ned för att se om överlevande finns. Korstecken tecknas för vår säkerhet och för de människor som kanske inte överlever olyckan. På ett par ställen har man byggt tunnlar genom bergen. Uppe i bergspassen öppnar sig ett vidunderligt landskap. Enorma dalgångar i grönska och med omgivande berg. Där, i två stora byar, bor en rysk folkgrupp, Malagans, som folkgruppen kallas, blev bortdrivna av Katarina den store. De slog sig ned i dalen och de påminner lite grann om Amishfolket. En man ur folkgruppen väljs och denne får makt att bestämma allt. Klädstilen utmärker dem, tv och radio är förbjudet, de säljer vad de odlar längs vägen. Giftermål inom byarna. Att studera är tillåtet, men bara för att komma tillbaka och ge kunskapen vidare i byn. Vi ser gamla män med enorma mustascher och tjocka skinnmössor, som rider på hästar och små pojkar följer med männen. De vaktar korna, vilka går fritt omkring. Levon får sakta ner och smyga förbi korna som oberört strövar omkring på vägen. Åskan mullrar och blixtarna lyser upp den mörka himlen uppe vid gränsen. Vi stannar till och beställer kaffe i vad som närmast är att likna vid en illa skött barack. Ryska kvinnor kör iväg fem pojkar som fikat där för att bereda plats åt oss. Vi tömmer snabbt de små kopparna och åker vidare. När vi åker tillbaka
ser vi en lyftkran vid vägkanten där vi tidigare såg polisbilen. Nu ska man försöka bärga bilen. Det farliga här på vägarna är om bromsarna skulle sluta fungera eller om lösa stenar från bergssluttningarna faller på bilen. Vi ser stenbumlingar, stora och små, men ingen som träffar vår bil. När vi stiger ur bilen tar vi vår packning och åker vidare för ett besök hos Ashot och hans familj. Vi duschar, vilar och äter middag före avresan mot Sverige. Hela familjen är samlad, det hålls tal och maten är förstklassisk. De bjuder på fisk och grönsaker. Vi hinner också dansa före kaffet och vi får se trädgården och plocka lite aprikoser, körsbär och äpplen. Vi har varit i Armenien i en vecka och hunnit uppleva otroligt mycket. Gästvänligheten hos det armeniska folket kommer vi inte att glömma i första taget. Smaken av mogna aprikoser kommer att kännas länge. Hit kommer vi gärna fler gånger och till dess tänker jag förkovra mig i Armenien, deras historia och kultur. Som lästips kan jag rekommendera romanen Lärkornas borg - en familj, en kärlek, ett förlorat land skriven av Antonia Arslan. Helén Lundberg, kyrkoherde, Råneå församling.