Nervsystemet sköter information Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas gemensamt för nervsystemet. Människan har ett nervsystem som är mer utvecklat än djurens och har därför mer avancerade mentala och intellektuella funktioner. Tack vare det kan man tala och skriva. Människan har också ett välutvecklat minne och ett rikt känsloliv. Nervsystemet är nödvändigt för att kroppens olika delar snabbt ska kunna få kontakt med varandra, och fungera som en enhet. Kommunikation kan även ske med hjälp av hormonsystemet, men det går långsammare. Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans centrala nervsystemet, som ofta förkortas CNS. Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallens ben och av ryggkotorna. De fungerar som kroppens kommandocentral. Nerverna som skickar iväg eller tar emot information kallas perifera nervsystemet, PNS. Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas för nervsystemet. Styr kroppens funktioner Nervsystemet har flera övergripande uppgifter i kroppen. Det tar emot olika typer av information, till exempel syn- och hörselintryck, lagrar informationen i minnet och styr kroppens funktioner med hjälp av den informationen. Styrningen av andra vävnader och organ sker dels genom nervtrådar som leder information ut i kroppen, och dels med hjälp av signalämnen som för informationen vidare till muskelceller, körtelceller eller andra nervceller. Nervsystemet påverkar alltså inte bara skelett, leder och muskler, utan styr även kroppens hormoner samt de inre organen. Förutom att registrera olika upplevelser, gör nervsystemet även att man blir medveten om dem. Man blir bara medveten om ungefär en procent av all information som man tar emot från sina sinnen. Resten sorteras bort på vägen.
Allt kan inte styras med viljan Den del av centrala och perifera nervsystemet som kan påverkas av viljan kallas somatiska nervsystemet. Den del som inte kan styras medvetet kallas autonoma nervsystemet. Namnet beror på att detta nervsystem arbetar helt självständigt eller autonomt, utan viljans kontroll. Två olika sorters celler Nervsystemet är uppbyggt av nervvävnad. Den består dels av nervceller, och dels av stödjande celler som kallas gliaceller. Nervceller är uppbyggda på liknande sätt som alla andra celler i kroppen. Något som skiljer nervcellerna från andra celler är att de har utskott. Varje nervcell har ett långt utskott som kallas axon. Det leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera kortare utskott, så kallade dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Med hjälp av utskotten har cellerna kontakt med andra nervceller, muskler eller körtlar. De längsta utskotten är över en meter långa. Både de långa och korta utskotten är förgrenade så att de kan ha kontakt med många andra celler. Nerverna består av buntar med långa utskott, axon. En del nervertrådar omges av en myelinskida. Den bildas av speciella gliaceller som ligger virade runt nerven. Myelinet består av fett och fungerar som isolering. Det täcker inte hela nerven, utan det bildas små mellanrum, noder, med en till två millimeters mellanrum. Nervvävnaden i det centrala nervsystemet är av två slag, grå och vit substans. Nervcellens cellkropp som innehåller kärnan utgör den gråa substansen. Den vita substansen består av cellernas långa utskott och myelin. Den vita substansen får sin färg av myelinet. Varje nervcell har ett långt utskott som kallas axon, som leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera kortare utskott, dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Nerverna består av långa utskott, axon, som ligger tillsammans i nervbuntar. En del nerver omges av en så kallad myelinskida.
Nervceller leder elektriska impulser Något som är typiskt för nervceller är att de kan bilda, ta emot och leda impulser. Impulser är en form av elektriska urladdningar som uppstår i nervcellerna. Urladdningen beror på att natrium och kaliumjoner snabbt passerar genom cellens yta, cellmembranet. Impulsen sprids sedan i nervcellen och dess utskott, och fortsätter sedan till andra celler. Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en kemisk signalsubstans som påverkar nästa cell. Om cellen då stimuleras uppstår en ny impuls som förs vidare till nästa nervcell. På så sätt kan en impuls färdas lång väg genom många nervceller innan den slutligen leder till något. Man kan till exempel känna att spiken som man trampat på är vass. Ibland leds inte nervimpulsen vidare Det är inte alltid som en cell stimuleras av en impuls från en annan nervcell. Impulsen kan istället hämma cellen, vilket gör att det inte bildas någon ny nervimpuls som kan föras vidare. Det är en mycket viktigt funktion, annars skulle vi ständigt bombarderas med alltför många impulser. Det sker alltid ett noga avvägt samspel mellan stimulering och hämning i nervcellerna.
Cellerna har många kontaktpunkter En nervcell kan ha kontakt med mer än tusen andra nervceller, och själv kontaktas av ytterligare tusen andra celler. På så sätt bildas ett nätverk av celler. Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta, och fungerar på liknande sätt som synapsen mellan två nervceller. När impulsen överförs till muskelcellen drar den ihop sig. Om impulsen istället överförs till en körtelcell utsöndrar den sitt sekret, exempelvis saliv. En nervcell, neuron, skickar alltid sina impulser i samma riktning. De nervceller som förmedlar information från centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg, till muskler och körtlar i kroppen kallas motoriska. Nervceller som leder information från kroppen till centrala nervsystemet kallas sensoriska. Motoriska och sensoriska nervceller ingår ofta i samma nerv som då sägs vara blandad ( endast i ryggens nerver) Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta. Den fungerar på liknande sätt som synapsen mellan två nervceller. När man ska röra en muskel skickar hjärnan en impuls som fortsätter genom ryggmärgen och vidare ut i ryggmärgsnerverna. När impulsen till slut överförs till muskelcellen drar den ihop sig.
Hjärnan Hjärnan ligger väl skyddad i det hålrum som bildas av skallens ben. Den väger knappt 1,5 kilo vilket motsvarar cirka två procent av kroppsvikten, men hjärnan förbrukar 15-25 procent av kroppens energi. Hjärnans olika delar är storhjärnan hjärnstammen lillhjärnan hjärnhinnorna. Hjärnan använder ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via blodet. Blodet kommer genom två par blodkärl, artärer, som förenas till en ring på hjärnans undersida. Små artärer förgrenas från ringen och når hela hjärnans yta. Hjärnan väger knappt 1,5 kg och använder ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via blodet. Nerverna Nerverna består av långa utskott Nerverna ute i kroppen kallas för det perifera nervsystemet. Nerverna består av buntar av långa utskott, axon, från nervcellerna. Cellkärnorna finns i hjärnan eller ryggmärgen. Nerverna förmedlar information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen. Kroppens olika typer av nerver är: hjärnnerver ryggmärgsnerver
nerver som inte kan styras av viljan. Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv par hjärnnerver. Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Totalt har man 31 par ryggmärgsnerver. Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan och ryggmärgen ut till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till hjärnan. Hjärnerver utgår från hjärnstammen Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv par hjärnnerver: Luktnerven leder luktinformation från näsans slemhinna till luktcentrum i tinningloben. Det är den första hjärnnerven och kallas olfaktoriusnerven. Synnerven förmedlar synintryck från näthinnan till syncentrum i nackloben. Det är den andra hjärnnerven, optikusnerven. Ögats rörelsenerver leder impulser till de små muskler på ögonglobens utsida som gör att vi kan titta uppåt, nedåt och åt sidorna. En av nerverna drar dessutom ihop pupillen och ökar linsens ljusbrytande förmåga. Ögats rörelsenerver består av tredje, fjärde och sjätte hjärnnerverna, och de heter ockulomotoriusnerven, trochlearisnerven och abducensnerven.
Trillingnerven är den största hjärnnerven. Den tar emot känselintryck från ansiktet och förmedlar dessutom nervimpulser till tuggmusklerna. Det är den femte hjärnnerven och kallas också trigeminusnerven. Ansiktets rörelsenerv leder nervimpulser till ansiktets muskler, tårkörtlarna och två av spottkörtlarna. Dessutom förmedlar nerven smak som registreras på tungans främre två tredjedelar. Det är den sjunde hjärnnerven, facialisnerven. Hörsel- och balansnerven leder information om hörsel och balans från innerörat till hjärnan. Den åttonde hjärnnerven heter vestibulokoklearisnerven. Hörselnerven kallas även akustikusnerven, men det gäller bara den del som har med hörseln att göra. Tung-svalgnerven leder information till de muskler som sköter om sväljningen. Den tar även emot information om smak från tungans bakre tredjedel, och känsel i svalget. Den nionde hjärnnerven kallas också glossofaryngeusnerven. Lung-magnerven kallas vagusnerven eller den kringirrande nerven och är kroppens längsta hjärnnerv. Den påverkar på ett omedvetet plan bland annat struphuvudet, hjärtat, lungorna, magsäcken och tarmarna. Det är den tionde hjärnnerven. Hjälpnerven eller binerven förmedlar nervimpulser till kappmuskeln och stora nickmuskeln. Den elfte hjärnnerven heter också accessoriusnerven. Tungans rörelsenerv sköter om tungans rörelser. Hypoglossusnerven är ett annat namn på tolfte hjärnnerven. Ryggmärgsnerver leder information till och från hjärnan Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Man har 31 par ryggmärgsnerver som indelas i: åtta par halsnerver tolv par bröstnerver fem par ländnerver fem par korsnerver ett par svansnerver. Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan och ryggmärgen ut till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till hjärnan. Strax efter att ryggmärgsnerverna har passerat ut från ryggradskanalen delar de upp sig i en främre och en bakre gren. Några av de främre grenarna från intilliggande ryggmärgsnerver flätas ihop till nervflätor. På latin kallas en nervfläta plexus. På så sätt bildas halsflätan, armflätan och länd-korsflätan. Från dessa flätor utgår därefter nerver till bland annat halsen, mellangärdet, skuldran, armen, höften och benet. Var och en av dessa nerver innehåller därför nervtrådar som kommer från flera olika ryggmärgsområden. Bröstnervernas främre grenar ingår inte i nervflätor, utan varje gren bildar en revbensnerv som löper under revbenet med samma nummer. Ryggmärgsnervernas bakre grenar bildar inte heller flätor utan går direkt till bakhuvudets, nackens och ryggens muskler och hud.
Nerver som inte kan påverkas av viljan De nerver som styr aktiviteten i våra inre organ kan inte påverkas av viljan, exempelvis hjärtat. Dessa nerver hör till det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemets två delar är sympatiska nervsystemet parasympatiska nervsystemet. Det autonoma nervsystemet samordnar och styr kroppens grundläggande funktioner. Det påverkar bland annat andningen, hjärtverksamheten, blodtrycket och aktiviteten i magtarmkanalen. Det styr också förmågan att kissa och könsorganens funktioner. Sympatiska nervsystemet Det sympatiska nervsystemet består av flera nervknutor eller ganglier. Nervknutorna är förenade med varandra till ett pärlband som ligger på båda sidor om ryggraden. De kallas tillsammans den sympatiska gränssträngen. Nervknutorna är omkopplingsstation för nervtrådar som kommer från ryggmärgen. Impulserna i dessa nervtrådar fortsätter i långa utskott, axon, vars cellkroppar ligger i nervknutorna. Dessa axon löper tillsammans med en del av hjärn- och ryggmärgsnerverna och når stora delar av kroppen. Sympatiska ganglier finns även i bukhålan intill stora kroppspulsådern. De sympatiska nervtrådarna bildar nätverk runt artärernas blodkärl. Förbereder kroppen för kamp Det sympatiska nervsystemet påverkar de flesta av kroppens inre organ. Det aktiveras när kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i stressituationer eller när man känner sig rädd. Det gör att kroppen bättre kan hantera sådana påfrestningar. Impulser i det sympatiska nervsystemet stimulerar även binjuremärgen, vilket leder till att stresshormonerna adrenalin och noradrenalin går ut i blodet. När det sympatiska nervsystemet aktiveras medför det bland annat att: pulsen ökar hjärtat pumpar kraftigare blodcirkulationen omfördelas så att blodflödet till muskulaturen ökar, medan det minskar till hud och inälvor blodtrycket ökar luftrören vidgas så att det går lättare att andas blodsockernivån ökar så att man får extra energi pupillerna utvidgas svettningen ökar
tarmrörelserna minskar matsmältningen sätts på sparlåga. Dessa effekter gör kroppen redo att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet är inte bara aktivt i stressituationer, utan deltar hela tiden genom att bland annat reglera blodtrycket och kroppstemperaturen. Parasympatiska nervsystemet mest aktivt vid vila Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i kroppen nära de områden som påverkas. Nervtrådarna till ganglierna följer dels några av hjärnnerverna (nummer 3, 7, 9 och 10) från hjärnstammen, och dels ryggmärgsnerver från korssegmenten. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål. När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att: pulsen minskar hjärtats pumpkraft minskar blodtrycket sjunker luftrören dras ihop pupillerna dras ihop salivproduktionen ökar tarmrörelserna ökar matspjälkningen ökar erektionen underlättas man kan kissa man kan tömma tarmen. Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska nervsystemet. De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen. Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen. Nervbanor sköter kontakten mellan kroppens delar Nerver förmedlar information mellan centrala nervsystemet och övriga kroppen, och kallas ledningsbanor eller nervbanor. En nervbana består av flera nervceller, neuron, ungefär som länkarna i en kedja. Nervcellerna har kontakt med varandra med hjälp av synapser. De flesta nervbanor mellan storhjärnans bark och ryggmärgen korsar över till motsatta sidan i hjärnstammen. Höger hjärnhalva styr därför vänster kroppshalva, medan vänster hjärnhalva styr höger kroppshalva. Nervbanorna kan vara av olika slag.
Motoriska banor kallas nervbanor som går från hjärnan till skelettets muskler. De förmedlar information från rörelsecentrum i pannloben. Impulserna gör att skelettmuskulaturen drar ihop sig och man kan röra sig. Sensoriska banor kallas nervbanor som går från kroppen till hjärnan. De leder information om tryck, beröring, smärta och temperatur från huden till känselcentrum i hjässloben. De förmedlar också information från leder, muskler och senor som lillhjärnan behöver för att kunna kontrollera hållning och rörelser.