Magiska dörren Av: Laura
Kapitel 1- Hej! Hej! Jag heter Vera och jag bor i Älvsjö, min skola heter Kämpetorpsskolan. Och jag är 12 år gammal. Min bästa vän heter Miranda, Miranda är jätte snäll och jag litar på henne. Min hobby är basket och jag gillar att läsa. Mitt hår är brunt och lockigt, jag har bruna ögon och är ganska lång. Kämpetorpsskolan är en väldigt bra skola jag har många kompisar, men det finns en grej som är konstig, det är en konstig dörr. Det finns en till grej som är konstig, en konstig lärare. Alla är rädda för Britta som matteläraren heter. Jag är väldigt nyfiken på dörren, alla undrar vad det finns där. Den där dörren ska jag öppna, det är lördag idag men på måndag ska jag försöka öppna den där dörren. Min familj består av: mamma Ingrid, pappa Peter och storasyster Julia som är 14 år. Undrar vilken bok jag ska läsa idag, tänker jag för mig själv. Jag kunde inte läsa boken, för jag hade tänkt på vad som hade hänt idag. Äntligen måndag, jag hade verkligen längtat till den dagen. -Hejdå mamma jag går till skolan nu. Jag nynnade lågt på en låt för mig själv. -Vera!!Vera!! Jag kollade runt mig, men kunde inte se någon som ropade på mig. -Hallå Vera stanna. Hjälp det var någon som förföljde mig, tänkte jag oroligt och tyst. Det var någon som var bakom mig, jag vågade inte titta bak. Personen som ropade på mig kom närmare och närmare och nu var personen bredvid mig. -Låt mig vara!!!, skrek jag. -Hallå varför stannar du inte, sa min bästa kompis Miranda. -Jaha jag trodde du var någon annan, sa jag tyst. När jag och Miranda kom in på skolgården såg vi Britta den elaka och konstiga matteläraren. - Spotta ut tuggummit, sa Britta strängt till en rädd kille. -Kom Vera vi går in i skolan.
-Undra vad vi ska ha för lektion nu, sa jag nyfiket till Miranda. Jag såg Britta igen, Britta öppnade klassrummet. -Hej alla bortskämda elever vi ska ha två timmar matte nu, sa Britta glatt och ondskefullt. Äsch så farligt kunde det väll inte bli eller. - Nu är det rast men kom ihåg att vi ska ha matte på morgonen imorgon med, säger Britta. - Jag vet vi kan gå till den mystiska dörren Miranda, sa jag. - Okej visst vi går. Dörren var ganska stor och det var en massa skyltar som det tex stog VARNING och STOPP. Precis när jag skulle trycka ner handtaget kom Britta och sa, - Vad håller ni på med!!ser ni inte att det står stopp. - Förlåt Britta. Britta grick iväg och sa. -Jag har koll på dig.
Kapitel 2-Brevet En dag när jag skulle gå till musiken gick jag förbi den konstiga dörren. Jag såg nåt som stack fram ur dörren, det såg ut som ett brev. Jag tog upp brevet. Brevet var vitt och ganska stort. Jag öppnade brevet, samtidigt visste jag inte om jag verkligen skulle gjort det. Jag läste brevet och det stod såhär: Hej!! Vi har ett jätte stort problem och vi behöver hjälp!! Problemet är att en ond härskarinna har tagit över vårt land. Vi får inte göra någonting, annars hamnar vi i fängelse. Snälla vi behöver din hjälp så fort så möjligt. Härskarinnan har förtrollat jätte många. Dem som hon har förtrollat kan inte prata, inte höra och inte se. SNÄLLA, SNÄLLA HJÄLP!!!! Mvh Tea-Bella. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag öppna dörren? Men det gick ju inte att öppna den. Skulle jag försöka öppna dörren igen eller? Och skulle jag verkligen hjälpa dem. Det var många frågor som jag hade i mitt huvud. Men den största frågan var: vad händer med mig om jag går in i dörren?
Kapitel 3- Nycklarna Nu var jag tvungen att få tag på nycklarna. Någon där på andra sidan dörren behövde min hjälp. Vad typiskt, Britta den elaka matteläraren har nycklarna. Jag skulle försöka ta nycklarna ifrån Britta. Men jag visste att det skulle bli svårt för Britta har alltid på sig nycklarna i bakfickan. Jag behövde min bästa vän Mirandas hjälp. På rasten var Britta rastvakt. Jag närmade mig henne, jag kände mig väldigt rädd för tänk om hon upptäckte mig. Nycklarna stack fram ur Brittas bakficka, jag stack fram handen men just då kollade Britta underligt på mig. Jag sprang iväg snabbt. Hur skulle jag göra nu, jag behövde en plan.
Kapitel 4- En annan värld Sakta vred jag om nyckeln. På andra sidan dörren öppnade sig en värld jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag gick in sakta och osäkert, allt var så annorlunda. Jag var inne i någon skog, istället för att skogen var grön var den rosa. Jag hörde ett väldigt konstig ljud, det lät som något som knakade. Mitt hjärta dunkade hårt och snabbt. Ljudet kom närmare och närmare. - Gör mig inte illa, skrek jag. Snart såg jag små huvuden som stack fram bakom träden. Dem kom närmare och närmare mig. Det var små, små, små människor som kom mot mig, dem var väldigt många. Jag fortsatte gå, jag hade ingen lust att hälsa på dem för dem såg väldigt arga ut. Jag fortsatte gå på den långa stigen, oj vad gott det luktade. Det luktade choklad. Snabbt följde jag efter doften. Snabbt följde jag efter doften. Choklad lukten luktade starkare. Det tog inte långt tid tills jag såg ett choklad vattenfall. Jag hörde hur chokladen forsade ner. Oj vad jag var hungrig, jag kunde kanske smaka på chokladen. Långsamt stoppade jag ner fingret i chokladen. Chokladen hade en alldeles perfekt smak. - Aj!!, skrek jag. Det kändes som om någon kastade något på mig. Äsch jag går vidare. Undra var personen som skickade brevet till mig är. Jag måste leta rätt på den personen. Det började bli mörkt. Jag måste nog sova men imorgon ska jag leta rätt på personen.
Kapitel 5- En annorlunda vän Jag vaknade hastigt av något som knakade. Plötsligt såg jag en märklig varelse framför mig. Varelsen hade spetsiga öron, spetsig näsa och var helt rosa. Hej vem är du?, sa jag nervöst. Jag är Tea-Bella. Då visste jag precis vem det var, det var Tea- Bella som skickade brevet. Är det du som ska hjälpa oss? Frågade Tea-Bella ivrigt. Jag tror det men hur vet du det? Frågade jag. För du ser konstig ut, sa Tea-Bella. Snabbt berättade Tea-Bella vad som hade hänt i hennes värld. Hon berättade om den elaka härskarinnan och hur hon hade förtrollat många. Tea-Bella och jag gick igenom skogen och kom till ett litet hus.
Här bor jag, sa Tea-Bella stolt. Okej, har du någon familj, frågade jag. Nej dem dog på grund av härskarinnan, svarade Tea-Bella tyst. Jag vågade inte fråga något mer. Istället följde jag efter Tea-Bella in i huset. Är du hungrig? Frågade Tea-Bella. Vrål hungrig, utbrast jag. Tea-Bella gick iväg och hämtade något att äta. Medans Tea-Bella var borta tänkte jag på att Tea-Bella påminde om någon, hon påminde om Miranda min bästa kompis. Lite senare kom hon tillbaka med kakor, bullar, glass och saft. Jag tog två bullar, fem kakor, glass och mycket saft. Samtidigt som vi åt, pratade vi om hur vi kan besegra den onda härskarinnan. Vad heter den onda härskarinnan? Frågade jag. Hon heter Agatha, viskade Tea-Bella. Men hur ska vi besegra Agatha? Frågade jag nyfiket. Jag vet inte, sa Tea-Bella ledset. Det här känns hopplöst, tänkte jag för mig själv.
Kapitel 6- Mitt uppdrag Jag och Tea-Bella satt vid Tea-Bellas matbord. Jag behövde fråga några frågor till Tea-Bella. Vad är Agathas svaghet? Frågade jag. Agathas svaghet är socker, hon hatar socker, svarade Tea-Bella. Är hon allergisk mot något? Frågade jag snabbt tillbaka. Hon är allergisk mot och mjöl. Rätt som det var kom jag på hur jag skulle göra. Men jag behövde några saker. Finns allting här? Frågade jag Nej det finns inte här, dem rika har bara dem grejerna, Svarade Tea-Bella sorgset Jag tror jag får gå in i min värld. Hejdå Tea-Bella, vi ses snart, jag måste gå in i min värld för att hämta grejerna. Okej men lova att du kommer tillbaka. Ja såklart jag kommer tillbaka, sa jag medan jag gick ut genom dörren till Tea- Bellas hus. Jag gick ut ur huset, förbi den rosa skogen och in i dörren. Socker Koppar bestick Mjöl Hammare Rep
Kapitel 7- Tillbaka till skolan När jag kom tillbaka till skolan var allt som vanligt. Jag behövde hämta grejerna. Klockan var mycket jag behövde springa hem. När jag var hemma gick jag direkt till skafferiet, där låg mjölet och sockret. Sen gick jag ner i källaren och hämtade en hammare, det här var ju enkelt. Jag gick upp till köket igen och kollade i bestick lådan, och där låg koppar bestick jag tog en kniv och en gaffel. Nu behövde jag bara en grej till, ett rep. Jag sprang ner och letade igenom allting men inget rep. Jag gav nästan upp tills jag kom på att det fanns ett rep på skolan. Medans jag satte på mig jackan kände jag en hand på min axel.- - Var har du varit, sa mamma ilsket. - J.. Jag har varit, stammade jag försiktigt. -Var har du varit!! Upprepade mamma. Nu får du faktiskt svara. - Hos Miranda, ljög jag försiktigt. -Okej men du måste ringa om du ska gå hem till någon efter skolan jag blir faktiskt orolig. Okej. Jag kramade mamma och tänkte ta på mig skorna. Du kan inte gå någonstans nu klockan är snart 5, sa mamma medans hon gick till köket. Jag gick upp till mitt rum medans jag försökte ringa Miranda. Det kom några signaler innan Miranda svarade med en arg röst. Vad vill du, jag är upptagen!! Jag undrar om du har ett rep, sa jag försiktigt Nej det har jag inte men min elaka granne har, sa Miranda men lät fortfarande sur. Är du sur, frågade jag undrande. Vi hade ju bestämt att vara med varandra igår. Juste,sa jag tyst. Jag hade lite dåligt samvete. Men snälla kan du hjälpa mig, sa jag med ännu tystare röst. Okej då jag hjälper dig kan du komma nu. Okej, sa jag Men jag fick ju inte gå någonstans. Jag fick försöka smyga ut ändå. Jag gick ner för trappan. På med skorna och jackan. Jag öppnade dörren försiktigt. Det här var ju enkelt. Jag stängde dörren tyst efter mig. Åhnej. Vart ska du, frågade min storasyster Julia. Eh jag ska. - Du vet att du inte får gå någonstans såhär sent, sa Julia med ett leende på läpparna.
Jag ska till Miranda, sa jag med en svag röst. Säg inget till mamma. Okejdå bara om du tar disken i 5 månader. Okej. Julia trallade in sjungande. Nu var det bråttom jag sprang till Miranda. När jag kom stod Miranda med repet i händerna. Varsågod, sa Miranda och såg sur ut. Tack så jätte mycket. Jag tog repet och sprang till skolan. Yes nu hade jag alla grejerna. Vad bra att jag tog en påse med mig, i påsen låg alla grejerna. Hoppas att skolan är öppen. Skolgården var helt tomm. Jag kände på skolporten. Snäll, snälla, snälla. Dörren öppnades. Vad bra. Jag öppnade den magiska dörren. Jag kände mig stolt över mig själv. Kapitel 8- Sanningens ögonblick Jag tog mod till mig och gav mig iväg till Tea-Bellas hus. Tea-Bella stod vid dörröppningen till hennes hus och såg rädd ut. Vad är det, frågade jag med en orolig röst. Agatha letade igenom alla hus, hon har hört att det är en främling här i världen, svarade Tea-Bella. Hur har hon hört det, skrek jag. Jag vet inte, Vrålade Tea-Bella. Tea-Bella var nära på att gråta nu. Jag visade alla sakerna jag hade med mig. Tea-Bella såg lite gladare ut. Kan du visa mig till slottet, vågar du det? Frågade jag. Tea-Bella såg ännu räddare ut än förut. Okejdå, mumlade Tea-Bella. Bra kan vi gå nu? Sa jag. Tea-Bella stängde dörren. Det är den här vägen, sa Tea-Bella ivrigt. Okej. Jag gick bakom Tea-Bella. Det syntes ett svart torn bakom en kulle. Vi gick upp för kullen. Nedanför kullen var det ett stort slott med många fångar med en en vakt bakom varje fånge.
Tea-Bella och jag gick till porten, det stod två vakter på varsin sida. När jag skulle försöka öppna porten stoppade en vakt mig och sa: Du ska inte vara här. Vad ska jag göra nu? Juste jag har ju ett rep med mig. Jag och Tea-Bella sprang till bak sidan vi valde ett fönster som var öppet. Jag tog fram repet, kastade det upp. Jag sa till Tea-Bella att vänta utanför. Jag klättrade upp för repet. När jag var uppe i ett rum såg jag massa Skelett. Jag gissade vilket rum det var, Agathas. Rummet var låst. Då kom jag på, jag har ju kopparbestick med mig. Jag tog fram kniven och gaffeln. Först prövade jag med gaffeln, det gick inte då prövade jag med kniven. Jag tog på handtaget. Ja det gick. När jag kom ut ur rummet så jag ännu mer skelett. Jag gick ner för en knarrande trappa. Ånej en vakt, jag tog försiktigt upp hammaren. Vakten kom närmare. Jag höjde hammaren upp i luften och slog till vakten. Han svimmade. Kaj fortsatte vidare i slottet. Tillslut kom jag till en stor sal. Längst bak i salen satt en kvinna med en stor svart klänning. Jag antog att det var Agatha. Som pall hade hon en.människa. Det var en rädd liten tjej. Är det du som är främlingen, sa Agatha med en arg röst. Inte direkt främling men...mina händer började skaka. Jag gillar inte främlingar, avbröt Agatha mig. Varför har du en liten tjej som pall. Jag gör precis som jag vill, skrek Agatha. Jag kollade Agatha rakt in i ögonen, hon påminde om någon, hon påminde om Britta. Försiktigt tog jag fram mjölet och sockret. Vad är det där, jag kan inte läsa, sa Agatha ivrigt och argt. Det är en skatt, du ska äta det, du måste blunda, sa jag lika ivrigt. Agatha tog försiktigt handen i mjöl påsen och stängde ögon locken. Hon tog mjölet i munnen sammtidigt hällde jag sockret på Agatha. Agatha började hosta. Jag ger dig botemedlet om du släpper alla fria och och om du försvinner, sa jag självbelåtet. Jag kan aldrig bli frisk längre, mjöl gör så att jag inte kan göra magi och jag kommer inte kunna röra mina ben, snyftade Agatha. Jag tyckte inte synd om henne. Jag sprang ut ur slottet,
det var massor av folk som sprang ut som hade varit fångade jätte länge. Tea-Bella stod och grät i ett hörn. Varför gråter du, frågade jag. Nu när du har besegrat Agatha kommer du åka hem, snyftade Tea- Bella. Men jag kommer och hälsar på, ljög jag för jag visste att jag inte skulle hälsa på. Tea-Bella såg lite gladare ut. Hejdå, sa jag och var nära på att gråta. Hejdå. Jag sprang hem förbi den rosa skogen och in i dörren. Kapitel 9- Tills någon annan öppnar dörren igen Dagen efter satt jag på lektionen och tänkte på allt som hade hänt. Hallå det är rast, skrek Miranda. Oj, okej ska vi gå ut, sa jag men tänkte fortfarande på det som hade hänt. Miranda och jag satte på oss skorna, jackan och gick ut. Ute såg såg vi Britta som sa till alla att sluta hålla på med mobilerna. Hjälp!! skrek Miranda hon höll på att halka på grus. Åhnej, Britta kommer hit, suckade jag. Britta kom snabbare mot oss och snart var hon framme. Tills hon halkade med en duns. Kaffekoppen som hon höll i landade bredvid henne. Britta muttrade argt för sig själv, men hon såg ändå ut att vara ledsen. Vill du ha hjälp, frågade jag snällt och tog fram min hand. Britta såg lite glade ut, hon tog tag i min hand och reste sig upp. Tack, har du sett mina nycklar, jag tror dem ramlade ut när jag halkade, sa Britta. Nej men jag kan hjälpa dig att leta, sa jag.
Britta såg lite glade ut, hon tog tag i min hand och reste sig upp. Tack, har du sett mina nycklar, jag tror dem ramlade ut när jag halkade, sa Britta. Nej men jag kan hjälpa dig att leta, sa jag. Jag såg nycklarna och gav dem till Britta, Britta kollade noggrant. Hon såg misstänksam ut. Det fattas en nyckel, sa Britta, men inte så argt. Jag tog fram nyckeln och gav den till Britta. Varför har du den? Frågade Britta underligt. Jag hittade nyckeln där borta, sa jag och pekade på ett hörn. Har du användt nyckel? Frågade Britta. Kanske, svarade jag nervöst. Det är okej, det här får bli våran hemlighet, sa Britta och blinkade med ena ögat. Britta gick iväg glatt. Vad bra att jag löste det där. Jag såg Miranda gå förbi ledset. Hej Miranda, skrek jag. Hej, sa Miranda tyst. Skulle vi gå på bio, frågade jag ivrigt. Miranda så genast gladare ut. Okej, kan vi gå nu, sa Miranda med ett stort leende. Ja det kan vi. Miranda och jag gick mot bio salongen, jag tänkte på allt bra jag hade gjort. När vi var framme pratade jag om allt jag hade varit med om i världen.