2008-04-29 Diarienummer 112-2008-241 Handläggare Arne Johansson Vetenskapsrådet Utbildningsdepartementet 103 33 STOCKHOLM Vetenskapsrådets synpunkter på "Betänkande av Befattningsutredningen U 2006:08" SOU 2007:98 Utredningen har som övergripande mål att föreslå en befattningsstruktur för universitet och högskolor (UoH) som ger en tydlig akademisk karriärväg och ökad trygghet för de anställda i den tidigare delen av forskarkarriären. Sammanfattning och allmänna synpunkter Vetenskapsrådet anser generellt att rekrytering av den absolut bästa forskarkompetensen är den enskilt viktigaste komponenten i möjligheten för ett forskningsuniversitet att hävda sig i den internationella konkurrensen. Det framlagda förslaget har en del svagheter i detta avseende. Öppen utlysning av anställningar är härvidlag en nyckelfråga. Vetenskapsrådet kan därför inte ställa sig bakom utredningens förslag om en sammanhållen befattningsstruktur med rätt till prövning för befordran till tillsvidareanställning som biträdande professor. Vetenskapsrådet anser istället att alla anställningar som biträdande professor skall utlysas i öppen konkurrens. Vetenskapsrådet anser att utredningens förslag riskerar att ge negativa effekter på mobilitet och på kvalitetsutvecklingen vid UoH. Några viktiga synpunkter sammanfattas här i kortform. VETENSKAPSRÅDET SWEDISH RESEARCH COUNCIL Postadress/Postal address SE-103 78 Stockholm Sweden Besöksadress/Visiting address Klarabergsviadukten 82 Tel: +46(0)8546 44 000 Fax:+46-10)8-546 44180 Org. nr/vat No 202100-5208 vetenskapsradet@vr.se www.vr.se Vetenskapsrådet anser att: postdoktorstiden bör vara 3 år med möjlig förlängning med 6 månader motiverad av undervisning mobilitet bör uppmuntras så att postdoktorsanställning i normalfallet bör innebära byte av forskargrupp/fakultet en lämpligare benämning för biträdande lektor respektive biträdande professor är forskningslektor respektive docent anställningen som biträdande lektor bör förlängas (från utredningens förslag på 4 år) till 5 år anställningen som biträdande lektor ska inte ge rätt till prövning för befordran till tillsvidareanställning som biträdande professor om utredningens förslag om sammanhållen karriär/befordringsväg genomförs är det viktigt för förnyelsen och kvalitetsutvecklingen i systemet att befordringsvägen kompletteras med krav på att ett betydande utrymme reserveras för öppen utlysning av anställning som biträdande professor och/eller professor 1(8)
om anställningen som biträdande lektor (i enlighet med förslaget ovan) utformas som en visstidsanställning utan rätt till prövning för befordran, bör behovet av undantagsregler från 5-årsregeln (d.v.s. max 5 år gammal doktorsexamen vid ansökan om anställning som biträdande lektor) utredas för forskare inom exempelvis klinisk forskning, för forskare med lång internationell forskningserfarenhet eller lång näringslivserfarenhet. Om istället utredningens förslag genomförs med rätt till prövning för befordran för biträdande lektor bör 5-års-regeln avskaffas mekanismerna för hur de speciella förhållanden med delade tjänster (inom t.ex. den kliniska forskningen) ska kunna utvecklas i samklang med utredningens förslag skyndsamt behöver utredas Utredningen berör endast ytligt de speciella förhållanden med delade tjänster som utgör normalfallet inom den kliniska forskningen. Det behöver skyndsamt utredas hur en sådan tjänstekonstruktion, som är avgörande för forskningen och undervisningen inom de medicinska fakulteterna, kan utvecklas i samklang med de förslag som utredaren lämnar. Utredningens förslag har ett fokus på förbättrade villkor och ökad trygghet för unga forskare. Om förslaget genomförs ställs nya krav på systemet för att få detta att gå ihop med strävan efter excellens och ökad konkurrens om forskningsmedel. Dessa och andra aspekter av förslaget kommer att diskuteras i mer detalj nedan. Postdoktorsanställn ingen Man kan först konstatera att c:a en tredjedel av doktoranderna fortsätter inom den akademiska världen medan alltså två tredjedelar går till positioner inom näringsliv och omgivande samhälle. Utredningen föreslår att betydligt fler bör anställas som postdoktor än som sedan ska fortsätta i den akademiska karriären. Detta är naturligt och samtidigt som det är en förutsättning för att bibehålla höga kvalitetsambitioner, så ger det också ett ökat utbyte med det omgivande samhället på en postdoktorn! nivå. Vetenskapsrådet anser att detta bör få positiva effekter både på den akademiska sidan som det omgivande samhället. Införandet av postdoktorsanställningen i högskoleförordningen är en välkommen och nästan självklar nödvändighet. Utredningen anser att det ska vara möjligt att inom en postdoktorsanställning i Sverige vistas vid någon forskningsinstitution utomlands under en del av tiden. Detta borde uppmuntras och stimuleras på olika sätt för att öka inflödet av nya idéer från ledande internationella forskningsmiljöer. Det bör också uppmuntras att förlägga hela postdoktorstiden vid utländskt universitet eller annan forskningsinstitution. 2(8)
Postdoktorserfarenhet i utlandet bör ej vara ett hinder för att kunna söka postdoktorsanställning i Sverige. Sådan erfarenhet bör i stället ses som en merit vid anställningen som postdoktor. Vetenskapsrådet instämmer med utredaren att problematiken kring sådan utlandsvistelse och socialförsäkringssystemet bör utredas närmare. Vikten av öppen utlysning av postdoktorsanställningarna poängteras i utredningen, och bör understrykas bl.a. ur mobilitetsfrämjande synpunkt. Detta gäller också biträdande lektorat. Utlysningarna bör också läggas ut på UoH:s web-platser på engelska så att internationella sökande kan nås. Även annan internationell annonsering bör övervägas. En aspekt som bör övervägas är meritvärderingen vid anställning av postdoktorer. Med tanke på att doktorsexamen tillåts vara upp till tre år gammal kan volymen av meriter vara mycket olika mellan kandidater med olika lång erfarenhet efter doktorsexamen. Vetenskapsrådet anser att man av denna anledning närmare bör utreda bedömningskriterierna, bl.a. om "forskningspotential" ska kunna vägas mot "volymmeriter" (i form av t.ex. antal publikationer). En stor svårighet uppkommer vid rekryteringen till biträdande lektorat, där ett strategiskt beslut måste fattas om en långsiktig karriärplanering för den tilltänkte kandidaten. Den forskningserfarenhet som då kan bedömas kommer normalt stanna vid en postdoktorsperiod. I en internationell jämförelse är en sådan ofta tre år och en total tid med postdoktorsvistelser ligger inte sällan upp mot fem år. Utredningens förslag att man p.g.a. hög andel undervisning skulle kunna förlänga perioden från två till tre år förefaller orealistisk. Det förefaller då som att en orimligt hög andel undervisning skulle krävas för att kunna förlänga perioden med ett år. Vill man göra en sådan förlängning upp till tre år mer realistisk borde den normalt tillåtna postdoktorsperioden vara 3 år med möjlig förlängning på ett halvår pga undervisning. Det vore ett sätt att uppmuntra till en rimlig mängd undervisning för att uppnå den i alla akademiska sammanhang nödvändiga pedagogiska meriteringen. Anställning som biträdande lektor Utredningen menar att det krävs mycket mer av strategisk planering i samband med rekrytering än vad UoH varit vana vid. Framförallt framhålls att anställningen som biträdande lektor, till skillnad från forskarassistentanställningen är en tydlig och förutsägbar fortsättning (om utredningens förslag genomförs). Vetenskapsrådet instämmer med detta resonemang, inklusive det faktum att kravet på akademiskt ledarskap och aktiv rekrytering måste betonas i det föreslagna systemet. Vetenskapsrådet anser att kvalitetsaspekterna i systemet blir lidande i ett system där anställning som biträdande lektor ger rätt till prövning för befordran till biträdande professor och därigenom en tillsvidareanställning. Vetenskapsrådet anser att anställning som biträdande lektor inte ska medföra sådan rätt till prövning för befordran. 3(8)
Vetenskapsrådet anser därför att alla anställningar som biträdande professor ska utlysas i öppen konkurrens. Vetenskapsrådet anser vidare att anställningen som biträdande lektor ska förlängas från 4 till 5 år. Om anställningen som biträdande lektor utformas som en visstidsanställning utan rätt till prövning för befordran, bör behovet av undantagsregler från 5-årsregeln (d.v.s. max 5 år gammal doktorsexamen vid ansökan om anställning som biträdande lektor) utredas för forskare inom exempelvis klinisk forskning, för forskare med lång internationell forskningserfarenhet eller lång näringslivserfarenhet. Om istället utredningens förslag genomförs med rätt till prövning för befordran för biträdande lektor bör 5-års-regeln avskaffas. Utredningen diskuterar Vetenskapsrådets system med anställning av forskarassistenter och föreslår att denna möjlighet avskaffas och att eventuellt stöd från Vetenskapsrådet till biträdande lektorer måste ges efter samråd med lärosätet och att lärosätet "endast bör ta emot de personer som passar universitetets eller högskolans långsiktiga forsknings- och undervisningsprofil". Utredningen drar den naturliga slutsatsen av detta att det "framstår som naturligt att rådens satsningar förskjuts mot den tidiga meriteringsanställningen som postdoktor". För de forskarassistenter som Vetenskapsrådet idag ger anställning ges också kompletterande bidrag för att ge forskarassistenten resurser för styra sin egen forskning. Det är viktigt att beakta denna aspekt för de tillkommande biträdande lektorerna så att de ges rimliga chanser att bygga upp sina egna forskargrupper. Det är uppenbart att utredningen pekar på en nödvändig förändring och anpassning av rådsfinansieringen av meriteringsanställningar. Forskningsråden måste utreda konsekvenserna och överväga eventuella förändringar av dagens system. Det är inte självklart att råden bör utlysa biträdande lektorat på samma sätt som exempelvis Vetenskapsrådet idag utlyser anställningar som forskarassistent om utredningens förslag genomförs. Diskussionen i utredningen om rätten till prövning för befordran till tillsvidareanställning som biträdande lektor ger ett antal delvis motstridiga argument kring kravnivån, men ger huvudsakligen intrycket av att man eftersträvar en tämligen enhetlig och måttlig basnivå för befordran till biträdande professor (även om man på sid 227 säger att kravet skulle kunna läggas på dagens docentnivå). Om utrednings förslag genomförs med rätt till prövning för befordran vore det en intressant möjlighet att tillåta universitet med höga ambitioner att definiera högre krav för befordran (med bibehållen transparens i regelsystemet och med rimlig avvägning mot de lokala kraven på personalkompetens). 4(8)
Man bör utreda närmare om systemet med befordran av biträdande lektorer med deltidsanställning (exempelvis inom klinisk forskning) skulle kunna utgöra ett problem. Benämningen biträdande lektor är inte helt lyckad. I jämförelse med lektorsanställningen som också kommer att finnas kvar är den tydligaste skillnaden i arbetsuppgifter att den biträdande lektorn förväntas ägna betydligt större del av sin tid åt forskning än vad som i normalfallet kan förväntas av en lektor. En tydligare titel vore forskningslektor. Anställning som biträdande professor Utredaren menar att det faktum att docentnivån finns kvar på UoH är ett tecken på att det saknas en nivå i karriärstegen och att den i det anglosaxiska systemet skulle motsvaras av "associate professor". Utredningen har övervägt olika namnförslag men fastnat för biträdande professor. Man skulle kunna invända att den normala översättningen av lektor i dagens system just är "'associate professor" och att det vid stora delar av (åtminstone de stora) universiteten just krävs docentnivå för att bli lektor. Frågan är därför om det behövs någon ny nivå som biträdande professor, vilket ju ordagrant dessutom skulle översättas som "assistant professor". Om en sådan nivå ska införas skulle just benämningen docent kunna vara rimlig. De lektorer som idag redan är docenter skulle i sådant system (som också föreslås i utredningen) med ett förenklat förfarande kunna befordras till denna nivå. Om systemet med biträdande professor införs är det viktigt för förnyelsen och kvalitetsutvecklingen i systemet att ett rimligt utrymme planeras in för öppen utlysning av anställning som biträdande professor och/eller professor. Utredningen menar att den s.k. befordringsreformen är och bör vara endast en titelreform utan koppling till arbetsuppgifter inom anställningen. Det är visserligen viktigt att arbetsgivaren kan ta ett aktivt ansvar i att fördela arbetsuppgifter och ansvar och att dessa ska kunna variera mellan individer med samma anställning, men att uttrycka det som utredaren gör, att det endast ska vara en titelreform är att underminera befattningstrukturens betydelse. I en trovärdig befattningsstruktur måste finnas en grundläggande koppling mellan, å ena sidan, benämningen på anställningen ochå andra sidan ansvar och arbetsuppgifter inom denna anställning. Mobilitet En viktig fråga som diskuteras mycket i utredningen rör effekterna av förslaget på forskarmobiliteten. När forskarassistentanställningen ersätts med anställning som biträdande lektor kan man befara att mobiliteten minskar i systemet. Rätten till prövning för befordran riskerar att kraftigt minska utrymmet för strategiska satsningar i form av spetsrekryteringar på professorsnivå 5(8)
inom önskvärda områden. Det är av stor vikt att lärosätena lägger upp sin rekryteringsstrategi på ett sätt att sådant utrymme bibehålls. Utredningen påpekar att 80% av de som nu anställs som forskarassistent har disputerat vid samma lärosäte som de anställs vid, vilket onekligen pekar på en låg nivå av mobilitet i dagens system. Man menar vidare att frekventa och öppna utlysningar av postdoktorsanställningar skulle kunna bidra till att öka mobiliteten, men man vill inte lägga krav på byte av institution eller fakultet, bl.a. av jämställdhetsskäl. Vetenskapsrådet kan inte fullt ut acceptera detta resonemang och menar att mobilitet måste uppmuntras på olika sätt, bl.a. genom krav på att postdoktorsanställning i normalfallet bör innebära byte av forskargrupp/fakultet. Mobiliteten i det föreslagna systemet kommer i första hand att förekomma vid anställningen av postdoktorer och i andra hand vid anställningen av biträdande lektorer. Detta utgör ett hot mot kvaliteten i systemet och torde totalt sett innebära in minskning av forskarmobiliteten. Det innebär också betydligt högre krav på strategisk planering för att möjliggöra utlysningar i rimlig omfattning också på professorsnivån. I första hand anser Vetenskapsrådet att alla anställningar som biträdande professor ska utlysas i öppen konkurrens (dvs ej rätt till prövning för befordran för biträdande lektor). Om utredningens förslag med befordringsmöjlighet mellan biträdande lektor och biträdande professor genomförs bör krav sättas på att en betydande del av anställningarna som bitr. professor och professor ska utlysas i öppen konkurrens. Det är viktigt att åtminstone avsätta centrala resurser för utlysningar av professurer, i rimlig omfattning, för att kunna attrahera internationell toppkompetens till svenska universitet. Sådana professurer bör då också ges adekvata kringresurser. Avreglerins en' anställningsprocessen Möjligheten för lärosätet att utforma lokala varianter av anställningsordningen kan innebära fördelar i form av frihet för lärosätet att utforma regler som är anpassade till strategi, ambitioner och inriktning för respektive lärosäte. Detta är helt i linje med ambitionerna i resursutredningen, men det är olämpligt att friheten ska sträckas så långt att den gör det möjligt att ta bort sakkunnigprövning i anställningsprocessen. Det har också framhållits i utredningar, som också utredaren refererar till, att jämställdhet gagnas av formal i serade tillsättningsförfaranden med hög grad av transparens. En möjlighet som borde övervägas, är att tillåta ett lärosäte att sätta extra höga kvalitetskrav för befordran till biträdande professor för att möjliggöra höga ambitioner i strävan efter excellens i forskning och undervisning. Det viktiga är i så fall att regelsystemet är transparent och rimligt avvägt i förhållande till de uppsatta ambitionerna för personalkompetens vid det aktuella lärosätet. 6(8)
En aspekt som berör avregleringen av anställningsprocessen är skrivningen på sid 57 angående bedömningsgrunder. Den föreslagna nya delen av 5 för anställning av professorer, biträdande professorer och lektorer lyder: "Lika stor omsorg ska ägnas prövningen av samtliga behörighetsgrundande förhållanden enligt första stycket." Den tredje delen av dessa förhållanden är "annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till anställningen"'. Det är knappast rimligt att tillmäta denna del samma vikt (eller "omsorg") som vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. En sådan ordning skulle kunna undergräva förtroendet för anställningsprocessen och öppna för ett visst godtycke i kriterierna. Några detalj'synpunkt'er Det förefaller rimligt att rådens möjligheter att anställa professor på tidsbegränsade anställningar avskaffas. För att kompatibilitet med resten av systemet ska uppnås bör högskoleförordningens regler för anställning av "rådsforskare" ändras så att mottagande universitet måste garantera tillsvidareanställning på minst biträdande professorsnivå efter bidragstidens slut. Möjligheten att kalla personer av underrepresenterat kön till anställning som professor bör användas mycket restriktivt och kopplas med sakkunniggranskning för att säkra den vetenskapliga kvalitetsnivån. På sid 323 sägs: "Antalet kvinnliga professorer bör - som Resursutredningen föreslår - utgöra en kvalitetsindikator som styr omfördelningen av forskningsmedel. Alternativt bör ekonomiska sanktioner införas för de lärosäten som inte når rekryteringsmålen." Vetenskapsrådet anser att atntalet kvinnliga professorer inte kan utgöra en kvalitetsindikator. Det vore här mer relevant att påpeka att målen bör sättas på ett korrekt sätt i relation till andelen kvinnor i rekryteringsunderlaget. Vetenskapsrådet anser att det bör finnas en stark strävan att öka andelen forskarutbildade lärare vid UoH. Utredningen ger här inte ett tillräckligt tydligt ställningstagande i denna riktning. Utredningen tar upp möjligheten till deltidsanställningar, exempelvis i samband med klinisk forskning. Det är här viktigt att detta tillåts också i samband med andra liknande situationer, såsom för deltidsanställning som lärare eller museianställning. Ett utkast till detta remissvar har utformats av en arbetsgrupp bestående av Elisabeth Haggård, Lisbeth Larsson, Hans Wolf-Watz och Arne Johansson. Synpunkter har inhämtats från ämnesråden för Humaniora och Samhällsvetenskap, Medicin och Naturvetenskap och teknikvetenskap, samt från Vetenskapsrådets strategiska ledningsgrupp och personal. Det föreliggande remissvaret skiljer sig på flera väsentliga punkter från utkastet som utsändes inför beslutsmötet med Vetenskapsrådets styrelse. 7(8)
Beslut om detta remissvar har tagits vid Vetenskapsrådets styrelsemöte den 29 april 2008. Föredragande var professor Arne Johansson, huvudsekreterare för naturvetenskap och teknikvetenskap. För Vetenskapsrådet, fp) CA Pär Omling Skiljaktig mening: Föredragande Arne Johansson anmäler skiljaktig mening i följande avseenden: Jag anser, i motsats till Vetenskapsrådets styrelse, att det finns ett stort behov att införa en sammanhållen karriärväg med möjlighet att bli prövad för befordran från biträdande lektor (forskningslektor) till biträdande professor (docent). Jag anser att detta utgör en vital del i ett system med rimliga krav på tydlighet i det akademiska karriärsystemet. Jag anser mig också ha ett visst stöd för denna synpunkt hos de olika Ämnesråden (+KFI och UVK). Inget av dessa har i sina inlagor haft invändningar mot ett sammanhållet karriär- och befordringssystem. Jag anser i likhet med Vetenskapsrådets styrelse att kvalitetsaspekterna bör ges större tyngd än i utredningens förslag men att detta i första hand ska ske genom att universitet med höga forskningsambitioner ska ges rätt att sätta höga krav för befordran till biträdande professor (docent). Dessutom bör kvalitetsaspekten tillgodoses genom krav på att en betydande del av professurerna ska utlysas i öppen konkurrens. Jag anmäler också skiljaktig mening avseende postdoktorstidens längd. Jag anser att den bör vara 2,5 år med möjlig förlängning på 6 månader motiverad av undervisning, för att i likhet med vanlig internationell praxis uppnå en total längd på 3 år. Jag anmäler också skiljaktig mening avseende tiden för biträdande lektor (forskningslektor). Jag anser i likhet med utredningens förslag att denna tid bör vara 4 år (med möjlighet till förlängning pga undervisning). Stockholm 0804 Arne Johansson 8(8)