#2 2012 läkare utan gränser sjukvård i fara Dödlig hosta Allt fler smittas av tuberkulos Sydsudan Fast i ingenmansland
Ledare #2 2012 Lång väg att gå för världens nyaste land För knappt ett år sedan blev Sydsudan ett självständigt land, och när jag tar mig runt i huvudstaden Juba ser jag hur det byggs överallt moderna flervåningshus som återvändande affärsmän bygger upp mellan skjul och containrar. Det går nästan att ta på stoltheten och alla förhoppningar inför framtiden. jonas borg Samtidigt är de humanitära behoven enorma; barn- och mödradödligheten är skyhög, analfabetismen omfattande och bristen på sjukvård är nästan total. Att stora delar av landet helt saknar vägar gör att vissa områden inte kan nås utan flyg när regnet börjar falla och förvandlar marken till en seg, oframkomlig lervälling. Sydsudan har präglats av humanitära kriser i många år. Olja, boskapsräder, gränsstrider och ett hårt klimat har alla bidragit till de många rapporter vi får om flyktingar, svält och epidemier. Nu senast är det i de omtvistade gränstrakterna till Sudan som striderna blossat upp med stora flyktingströmmar till följd. Kristina bolme kühn ordförande läkare utan gränser En sak är säker, landet har fortfarande lång väg att gå och det är en farlig, osäker väg. I dagsläget saknar man kapacitet att på egen hand förebygga eller lindra akuta kriser. Ändå prioriterar de flesta givare långsiktigt utvecklingsarbete framför humanitära insatser. Det kommer med andra ord förmodligen att finnas all anledning för Läkare Utan Gränser att finnas kvar i det nya landet under lång tid framöver. I det här numret av Direkt kan du läsa mer om våra insatser i norra Sydsudan. Vi diskuterar också hur sjukvården har använts som ett vapen under den»arabiska våren«och bjuder på spännande läsning från den oroliga södra Kivu-provinsen i Kongo-Kinshasa.»En sak är säker, landet har fortfarande lång väg att gå och det är en farlig, osäker väg.«läkare UTAN GRÄNSER är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd. Vi är opartiska, neutrala och oberoende och gör våra insatser där vi behövs mest. 2 läkare utan gränser
En underjordisk klinik i Idlib i syrien som förstördes av beväpnade styrkor i mars. Bild msf sjukvård som vapen Sjukhus som attackeras, patienter som torteras och läkare som arresteras eller bara»försvinner«. I kölvattnet av upproren i Mellanöstern och Nordafrika har sjukvården förvandlats till måltavla. Text Åsa Nyquist Brandt Den»arabiska våren«visade sig inte vara så mycket till vår. I varje fall inte i länder som Syrien, Bahrain och till viss del Libyen, där tiotusentals människor dödats och ännu fler skadats och där det för många blivit förenat med livsfara att söka vård för sina skador. Gång på gång har Läkare Utan Gränsers team själva bevittnat eller tagit del av vittnesmål om hur sjukvården inte respekteras som en neutral och opartisk zon där vård ges till dem som behöver den mest det vill säga själva grunden i den humanitära tanken. Och det handlar inte om brist på sjukhus eller personal tvärtom har de här länderna egentligen en väl fungerande hälso- och sjukvård. Det handlar om politik och om hur de stridande parterna, i de flesta fall makthavarna, utnyttjar sjuk- läkare utan gränser 3
Vad gör Läkare Utan Gränser? Tunisien Det var här allt började, med den så kallade Jasmin revolutionen kring årsskiftet 2010/2011. Läkare Utan Gränser donerade utrustning för ortopedisk kirurgi till två sjukhus. I samband med konflikten i Libyen tog många sin tillflykt till läger i Tunisien. Läkare Utan Gränser bistod flyktingarna med sjukvård och psykologiskt stöd. Man evakuerade också skadade från Libyen. Libyen Läkare Utan Gränser har varit på plats i Libyen se - dan konflikten inleddes i början av 2011. Sjukhus har fått stöd i form av läkemedel, utrustning och personal. I Misrata bistår teamen med psykologiskt stöd. Ett projekt i stadens fängelse stängdes i april efter att teamet förgäves protesterat mot den tortyr som fångarna utsattes för. Teamen ger också stöd till migranter från länder i Afrika söder om Sahara, vilka har blivit hårt drabbade av konflikten. Italien Tiotusentals människor tog sig över Medelhavet för att söka skydd i Italien under förra året. En majoritet av dem var på flykt undan våld och konflikter i Libyen och Tunisien. Läkare Utan Gränser bistod bland annat med första-hjälpen. Egypten Under protesterna på Tahirtorget i Kairo förmedlade Läkare Utan Gränser medicinska förnödenheter till två sjukhus och en tillfällig klinik inrymd i en moské. Teamet hjälpte också till med utbildning i hur man tar hand om många skadade på kort tid och hur man bäst kan förbereda kommande akutsituationer. vården för att underminera sina motståndare. Både patienter och sjukvårdspersonal har fått utstå tortyr, de har blivit arresterade inne på sjukhusen, bortförda och ibland inte återfunna igen. Som en kirurg i Syrien uttryckte det: att bli tagen på bar gärning med en patient är farligare än att bli ertappad med ett vapen. Proteststormarna i Nordafrika och Mellanöstern, som inleddes 2010 när en tunisisk grönsakshandlare tände eld på sig själv i protest mot regimen och som sedan spred sig över stora delar av regionen, har satt ljuset på åratal av förtryck. Men de har också med skrämmande tydlighet visat att en av samhällets viktigaste funktioner sjukvården går att använda som ett vapen och som sådant vändas emot grupper av den egna befolkningen. I Syrien, Bahrain och Libyen har sjukvården dragits rakt in i konflikternas centrum. I dessa länder kan kontakt med vården utgöra en fara för människors liv. Det förklarar Jonathan Whittall, humanitär rådgivare inom Läkare Utan Gränser och med erfarenhet av att jobba i alla tre länder. Sjukhuset blev ett slagfält I Bahrain utgjorde det enda stora statliga sjukhuset först ett slags högkvarter för proteströrelsen innan det ockuperades av militären. Sjukhuset blev till ett slagfält, 4 läkare utan gränser
Jemen Läkare Utan Gränser stod beredda att bistå landets medicinska personal om ett behov skulle uppstå i kölvattnet på de regimkritiska demonstrationer som påbörjades i januari 2011. Dessutom finns team på plats i Saada-provinsen i norra delen av landet där en konflikt pågår sedan många år. Libanon Tusentals människor från Syrien har flytt över gränsen till Libanon. Läkare Utan Gränser har skänkt akututrustning till kliniker som ligger nära gränsen och sedan i november 2011 ger man psykologiskt stöd till syriska flyktingar och till lokalbefolkningen i regionen Wadi Khaled. Syrien Läkare inne i Syrien har sedan i april 2011 fått stöd i form av läkemedel och annan utrustning. I Amman, Jordaniens huvudstad, har skadade fått kirurgisk hjälp och i Libanon har flyktingar från Syrien kunnat få pyskologiskt stöd. Vid korta besök inne i landet har ett litet tvåmannateam även utfört viss akutsjukvård. Jordanien Sedan 2006 bistår Läkare Utan Gränser med plastikkirurgiska ingrepp till skadade irakier i huvudstaden Amman. Nu mera tar man även emot patienter från andra länder, däribland Jemen, Libyen och Syrien. Bahrain I mars 2011, kort tid efter att protesterna mot regimen inleddes, fick Läkare Utan Gränser tillstånd att utbilda sjukvårdspersonal i hur man tar hand om stora grupper av skadade. Teamet gav också akutvård till skadade som inte vågade söka hjälp inom den offentliga vården. Något officiellt arbetstillstånd har vi dock aldrig fått och i mars i år avbröts därför alla aktiviteter. I juli genomförde militären en raid i Läkare Utan Gränsers lokaler och tillfångatog en lokalanställd tolk som senare släpptes. och ett sätt för regimen att slå till mot oppositionen var att hämta patienter direkt ur sjukhussängen, att arrestera läkare som anklagades för att ha begått»tjänstefel«och att skjuta demonstranter med hagel vilket ger så specifika skador att det blir lätt för polisen att identifiera dem på sjukhusen. I Syrien är situationen liknande, fortsätter han, även där har regimen ockuperat sjukhus, placerat krypskyttar på taket och arresterat patienter direkt från sjukhussängen. Men man får inte heller glömma att det pågår allvarliga interna strider i Syrien. Det innebär en rad risker för både patienter och sjukhuspersonal som kan bli beskjutna på väg till jobbet, utsatta för bombattacker eller av någon annan anledning utestängda från det område som de försöker ta sig till. Alla dessa faktorer bidrar till att patienter sällan får behandling i tid och att de underjordiska kliniker som vuxit fram sedan konflikten inleddes är helt överbelastade eftersom de måste ta hand om nästan alla skadade och sjuka. Underjordiska kliniker Svårigheterna att nå fram till allmänna sjukvårdsinrättningar har gjort att oppositionen i både Bahrain och Syrien har satt upp nätverk av små kliniker och mottagningar ibland bara ett rum i en lägenhet läkare utan gränser 5
En man med splitterskador undersöks av Läkare Utan Gränser. Bild msf, syrien»vi bodde i ett av de värst drabbade områdena, när heten till patienterna var avgörande för att kunna bygga upp ett förtroende.«där de framför allt ger akutvård till krigsskadade. Men polis och militär försöker ständigt slå sönder nätverken, i Syrien genom militära attacker och i Bahrain framför allt genom massarresteringar av den medicinska personalen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen skadad skulle känna sig bekväm med att behöva söka vård på en klinik som kontrolleras av motståndarsidan. Visst är attackerna på sjukvårdsinrättningar en spegling av maktbalansen, det vill säga det är framför allt regimen som tagit kontrollen över sjukhus. Men det är inte heller alltid så enkelt som att det är de»goda«mot de»onda«. Det är tyvärr betydligt mer komplext än så. I flera månader har Läkare Utan Gränser försökt få tillstånd att komma in i landet för att bistå de som är i behov av hjälp, även på regeringskontrollerade områden. Det berättar Katrin Kisswani, sjuksköterska och medlem i Läkare Utan Gränsers akutpool. De områden som kontrolleras av oppositionen har lidigt kraftigt under bombattacker och beskjutningar med ett stort antal skadade och dödade. Regeringsstödda områden har inte alls blivit utsatta för samma massiva attacker, men även där har man tagit emot ett stort antal skadade och för en tid sedan gick hälsoministeriet ut med en officiell förfrågan om hjälp. Hittills har vi inte fått något tillstånd, men vi fortsätter att försöka. Stor brist på personal I vissa områden i Syrien fungerar det underjordiska nätverket av kliniker ganska bra, fortsätter hon. På andra håll har regimen förstört alla fältsjukhus och där gör sjukvårdspersonalen hembesök istället. Men många läkare och sjuksköterskor har flytt landet så det är stor brist på personal och de som finns kvar tvingas jobba hela tiden. Under våren har Katrin Kisswani varit inblandad i Läkare Utan Gränsers ansträngningar för att nå fram till drabbade områden inne i Syrien med läkemedel och sjukvårdsutrustning och med att ge stöd till läkare som är kvar i landet. Skadade som lyckas ta sig över gränsen kan få vård på våra sjukhus i Jordanien eller Libanon. De flesta som kommer till Jordanien har skottskador, men cirka tio procent har blivit torterade. I Libyen har vi även kliniker som erbjuder psykologisk hjälp. För Läkare Utan Gränser har situationen i Libyen, Bahrain och Syrien inneburit en operativ utmaning eftersom det inte har varit självklart vilken roll organisationen ska spela, och vilket mervärde en insats kan göra, förklarar Jonathan Whittall. Hembesök hos torterade Men vi har hela tiden känt att det är viktigt att vi är på plats för att med egna ögon se vad som händer och för att bistå alla dem som inte längre har tillgång till den statliga vården. Det har gjort oss innovativa och kreativa. I Bahrain gjorde vi till exempel hembesök hos människor som blivit torterade och inte vågade lämna sina hem. Vi kommunicerade med våra patienter via sociala medier och de som inte ens vågade ta emot oss hemma höll vi kontakt med via skype. Vi bodde i ett av de värst drabbade områdena, eftersom närheten till patienterna var avgörande för att kunna bygga upp ett förtroende. Strider mot medicinsk etik Vad vi bevittnar i Mellanöstern och Nordafrika är på många sätt en ny situation för Läkare Utan Gränser, menar Katrin Kisswani. Det rör sig om länder med fungerande infrastruktur, som inte varit i krig på länge och där de folkliga upproren inleddes mycket snabbt, nästan utan förvarning. Jag brukar jämföra med Afrika. De flesta länder där är svaga och har enorma behov av hjälp. Så är det inte nu. De här länderna är starka och behöver inte oss på samma sätt. Det enda undantaget är Jemen, där båda sidor i konflikten har haft behov av medicinskt stöd från Läkare Utan Gränser och därmed också visat större respekt för vårt arbete. Att sjukvården används som vapen är däremot inget nytt, Jonathan Whittall poängterar Jonathan Whittall. Själva grundtanken i det humanitära arbetet, att vård ska ges till den som behöver den bäst, oavsett politisk eller religiös tillhörighet, Katrin Kisswani har sin historiska grund just i att sjukvården så ofta varit en bricka i det politiska spelet. Och även i modern tid finns många exempel på hur sjukvårdspersonal blivit en måltavla i konflikten och hur sjukhus och patienter attackerats, till exempel i Afghanistan under 2000-talet och i El Salvador och Mocambique på 1980-talet, berättar han. Men det faktum att det här inte är en ny trend gör inte vår ilska och frustration mindre. Att hälso- och sjukvården inte ska dras in i konflikten är något som vi hela tiden måste slåss för. Om vi förlorar den striden innebär det att vi accepterar att vissa patienter inte kommer att ha tillgång till vård och detta är något som fundamentalt strider mot medicinsk etik. Detta är en anledning till att jag tror på det humanitära arbetet som en motståndshandling, fortsätter han. Vi kan aldrig acceptera att delar av befolkningen inte får tillgång till vård. 6 läkare utan gränser
Medel från Sida 26% VARIFRÅN KOMMER PENGARNA? Medel från Sida VARIFRÅN 26% KOMMER PENGARNA? Insamlade medel 74% Insamlade medel 74% Stiftelser och fonder 1,1% Allmänheten Företag VARIFRÅN INSAMLADE KOMMER MEDEL PENGARNA? 91,1% varifrån kommer PENGARNA 7,8% Stiftelser och fonder 1,1% Medel från Företag Sida 26% 7,8% VARIFRÅN KOMMER PENGARNA? INSAMLADE MEDEL Allmänheten Insamlade 91,1% medel 74% Asien 16% VART INSAMLADE GÅR PENGARNA? Central- och MEDEL Sydamerika 8% Europa och Stiftelser Mellanöstern och 3% fonder 1,1% Asien 16% Central- Företag och Sydamerika 7,8% 8% Europa och Mellanöstern 3% HUR ANVÄNDS PENGARNA? Fördelning av totala kostnader VART GÅR PENGARNA? just nu vart går PENGARNA Afrika 73% Afrika Allmänheten 73% 91,1% As Ce Sy Eu M Medel från Sida VARIFRÅN 26% KOMMER PENGARNA? Medel från allmänheten 74% Administrativa kostnader 1,8 % Medel från årsredovisning Sida 26% ändamålet allmänheten 74% Insamlingskostnader 91,6 74% % 6,6% läkare utan gränser i siffror HUR ANVÄNDS PENGARNA? VARIFRÅN Fördelning KOMMER av totala kostnader PENGARNA? Insamlingskostnader Administrativa 6,6% kostnader 1,8 % HUR ANVÄNDS PENGARNA Det ideella ändamålet 91,6 % Administrativa kostnader 1,8 % HUR ANVÄNDS PENGAR Fördelning av totala kostna Bild msf, Kongo kinshasa Medel från Sida 26% modevisning hivpositiva på catwalken Tolv vackra kvinnor på catwalken i Kinshasa och alla är hivpositiva. För att uppmärksamma publiken på diskrimineringen av hivpositiva och på hur viktigt det är att få behandling, ordnade Läkare Utan Gränser en modevisning i Kongo- Kinshasas huvudstad i mars. De tolv modellerna var alla levande bevis på att det går att leva ett normalt liv med sjukdomen, så länge som man får behandling. I Kongo är det bara en bråkdel av alla som är i behov av hiv behandling som får de livsuppehållande medicinerna. Medel från allmänheten De fem länder som fick mest pengar från Läkare Utan Gränsers svenska sektion under 2011 var Kongo-Kinshasa, Somalia, Sydsudan, Haiti och Niger. I det här axplocket från senaste årsredovisningen kan du läsa mer om året som gick. Insamling: Totalt samlade svenska sektionen av Läkare Utan Gränser in 443 miljoner kronor vilket är en ökning på drygt 3 miljoner från 2010. 27 miljoner samlades in i samband med hungerkrisen i Somalia och till flyktinglägren i grannländerna Kenya och Etiopien. Rekrytering: Under 2011 hade Läkare Utan Gränser 123 fältarbetare ute i fält på sammanlagt 154 uppdrag. De arbetade i 34 länder. Flest fältarbetare skickade vi till Etiopien, Kongo-Kinshasa och Sydsudan. Vi har märkt ett ökat intresse från Det Medel ideella från Insamlingskostnader 6,6% vårt grannland Finland att delta i vårt arbete och skickar ut fler och fler finska fältarbetare. Kommunikation: Läkare Utan Gränser hade hög närvaro i media under året, både i samband med uppblossade konflikter som i Libyen och Elfenbenskusten och när det gäller mer långvariga kriser som i Somalia och Kongo-Kinshasa. Satsningen på sociala medier ledde till att vi blev 100 000 fans på Facebook, en fördubbling från föregående år. Påverkansarbete: Påverkansarbetet fokuserade bland annat på vikten av att höja kvaliteten på matbiståndet, finansieringen av hivbehandling och hotet mot tillgången till generiska läkemedel. Fördelning av 2011 års kostnader: Kostnader ideella ändamålet: 91,6 procent Insamlingskostnader: 6,6 procent Administrativa kostnader: 1,8 procent stockholm Otyst minut för patienternas skull Bild msf I mitten av april höll Läkare Utan Gränser en otyst minut på Sergels torg i Stock holm. Genom att föra så mycket oväsen som möjligt ville man väcka uppmärksamhet kring frågan om tillgång till läkemedel i fattiga länder. En mycket stor del av de läkemedel som Läkare Utan Grän ser använder är så kallad generika från Indien. Genom tillverkning av billiga men fullgoda kopior har exempelvis priset på hivläkemedel sjunkit från 10 000 dollar per person och år till cirka 100 dollar. Men nu är generikan och därmed patienternas hälsa under attack från flera håll samtidigt. Inte minst genom Actaavtalet som, om det godkänns, ökar risken att lagliga kopior beslagtas i tullen. Ett annat hot är det frihandelsavtal som EU och Indien håller på att förhandla fram och där EU ställer krav som kan komma att försvåra tillverkningen av generika. läkare utan gränser 7
sydsudan Fler än 90 000 flyktingar har samlats i Maban i norra Sydsudan. När regnsä songen inleds i juni förvandlas landskapet till lervälling. Bild Robin Meldrum Fast i ingenmansland De humanitära kriserna i världens nyaste land Sydsudan avlöser varandra. I det öde gränslandet Maban har 90 000 människor samlats på flykt undan strider med grannlandet Sudan. Utan tillgång till vatten och mat är de helt beroende av hjälp för att överleva. Text lina eidmark I Maban finns ingenting, berättar logistikern Rickard Wennergrund som precis kommit tillbaka därifrån efter en insats i flyktinglägren Jamam och Doro. Människor lever utspridda över ett stort område, de sover i skogen och använder material som de hittar på marken för att bygga skydd mot väder och vind. Rickard var bland de första från Läkare Utan Gränser som kom till Maban i mitten av december förra året. Då uppskattades antalet flyktingar till runt 20 000 och inga internationella organisationer fanns på plats för att assistera dem. Nu, ett halvår senare, beräknas de vara fler än fyra gånger så många och fortfarande finns varken tält eller tillräckligt med mat och vatten. Att det är dåligt med rent vatten märks på Läkare Utan Gränsers två kliniker. En fjärdedel av alla patienter lider av diarré. Bland barnen är även undernäring vanligt förekommande. Många har gått väldigt långt för att komma till Maban och är helt utmattade när de kommer fram. Att söka sjukvård är ofta inte heller deras första prioritering så när de väl kommer till oss kan de vara i riktigt dåligt skick, säger Moa Lindeberg, sjuksköterska som också precis har kommit hem efter ett par månader i Maban. Hon berättar om ett till synes tröstlöst läge, med en aldrig sinande ström av flyktingar som samlas i ingenmanslandet på gränsen mellan Blue Nile State i Sudan, och Upper Nile State i det sydligare grannlandet. Flyktingarna samlas i två läger i området, de har tvingats överge sina odlingar och sina tillhörigheter och de flesta har inga utsikter att kunna återvända. De berättar om urskillningslösa bombningar och hur de tvingats lämna allt för att skydda sig själva och sina familjer. Utan tillgång till rent vatten, ordentliga latriner, och med brist på mat och dåliga möjligheter att kunna sköta hygienen är hälsoriskerna otaliga. Behandlar så gott vi kan Vi ser mycket diarré, luftrörsinfektioner och undernäring på våra kliniker. Vi be - handlar allt så gott vi kan, men det finns 8 läkare utan gränser
ingenstans att remittera svårt sjuka patienter, säger Moa. Läkare Utan Gränser fick på bara två veckor upp ett första tältsjukhus för att kunna bistå flyktingarna med sjukvård. Att lyckas med detta i ett otillgängligt område mitt i ingenstans var en stor utmaning, berättar Rickard som var ansvarig just för att bygga sjukhuset. Torrmark förvandlas till träsk Vi började med att identifiera ett lämpligt område som vi hägnade in. Sedan var det dags att rekrytera personal som kunde förbereda terrängen och få upp tälten. Nästa steg var att skapa skugga och få dit vatten. Det är livsviktigt, särskilt eftersom det kunde bli upp till 45 grader varmt. Och under hela arbetet stämde vi av med den medicinska personalen vad de behöver för att kunna göra sitt jobb. Sängar? Då fixar vi det? Tält? Filtar? Utrustning? Inget är omöjligt, det kanske bara tar lite längre tid än hemma. Den annalkande regnperioden kommer att medföra ytterligare svårigheter, både medicinska och logistiska. Vi befarar att antalet malariafall kommer att öka, och det finns också större risk för andra vattenburna sjukdomar som diarré, säger Moa. Rickard berättar att de redan svårframkomliga vägarna kommer att förvandlas till totalt ofarbar lervälling. Och än värre, de områden där flyktingarna nu bor kommer förmodligen att helt läggas under vatten. Den dammiga slättmarken riskerar att förvandlas till ett vidsträckt träsk, med bara ett fåtal torra öar. Läkare Utan Gränser har flera gånger uppmanat andra aktörer att agera snabbare och med fler insatser för att säkra flyktingarnas överlevnad de kommande månaderna. Uppmaningar som hittills gett magra resultat, och fortfarande finns allvarliga brister i den befintliga hjälpen. Till exempel delas det bara ut cirka 8 liter vatten per person och dag, långt under den rekommenderade miniminivån på 15-20 liter. Flyktingarnas liv står på spel, och nödvändigheter som rent vatten, mat, hushållsutrustning och skydd måste nå fram innan regnen kommer. Det måste gå fort nu. Snart kommer områdena där tiotusentals människor bor vara täckta med 25-50 cm vatten, säger Rickard. Läkare Utan Gränser har trappat upp sin medicinska verksamhet och driver nu en hälsocentral i varje läger samt genomför mobila kliniker i hela området. 50 internationella medarbetare arbetar sida vid sida med nära 200 lokalt anställda för att bistå flyktingarna med sjukvård, mödravård, behandling för undernäring och mässlingsvaccinering. På två dagar vaccinerade vi 14 200 barn mot mässling i ett av lägren. Det var otroligt att vi kunde organisera något så stort på så kort tid, och att allt funkade, berättar Moa. Eftersom tillgången till rent vatten är så dålig, och avstånden till befintliga brunnar långa började Läkare Utan Gränser också att distribuera vatten. Vi bytte ut handpumpar mot eldrivna, borrade fler brunnar och körde vatten med truck, berättar Rickard. När jag åkte kunde vi dela ut 135 000 liter om dagen. De knappa resurserna tär på relationerna mellan flyktingarna och den befintliga lokalbefolkningen i området. Före tillströmningen av flyktingar fanns ett tiotal bosättningar i en närliggande by och de brunnar som fanns räckte förstås inte när invånarantalet mångdubblades. De flesta bosatta har själva varit flyktingar och var väldigt välkomnande till en början. Men nu blir läget allt mer spänt och nykomlingarna anklagas för att ta vatten och ved från de bofasta. Vi har till och med fått in folk till våra kliniker med skärsår efter slagsmål vid brunnarna, berättar Rickard.»Snart kommer områden där tiotusentals människor bor vara täckta med 25-50 cm vatten.«dålig kapacitet för akuta kriser I flera år har Läkare Utan Gränser varnat för bristande kapacitet att hantera akuta kriser i landet, eftersom de flesta internationella givare fokuserat på mer utvecklingsorienterade, statsuppbyggande insatser. Fokus nu måste ligga på att täcka människors mest grundläggande behov av tak över huvudet, mat, vatten och sjukvård, säger Moa. På plats i Sydsudan Striderna och det spända läget mellan Sydsudan och dess nordliga granne Sudan fortsätter med oförminskad styrka. För närvarande bistår Läkare Utan Gränsers team med livräddande kirurgi i Aweil och Agok för patienter som skadats i de senaste våldsamheterna. I Unity State får sjukhus och kliniker i Bentiu och Abiemnom stöd i form av läkemedel och personal, och Yida-lägret får flyktingarna tillgång till akutsjukvård och rent vatten. På flera håll i de oroliga gränstrakterna genomförs dessutom mobila kliniker. Under de senaste månaderna har fler än 10 000 nya flyktingar tagit sig över gränsen. I kombination med den annalkande regnperioden står Läkare Utan Gränser beredda att ytterligare trappa upp de medicinska insatserna. Men våldet i de norra delarna är inte den enda utmaningen för landet. Även inom landet råder intensiva spänningar mellan befolkningsgrupper som inte sällan leder till våld. Dessutom hotas Sydsudan av omfattande matbrist och utbrott av smittsamma och dödliga sjukdomar. Läkare Utan Gränser har arbetat i det område som nu utgör Sydsudan sedan 1983. I dagsläget arbetar över 2 500 nationella och 200 internationella medarbetare i projekten. Rickard och kollegor reser sjukhustältet. [underst] tak över huvudet för fältarbetare. Bild msf läkare utan gränser 9
sydsudan»när ett barn börjar bli jobbigt, då vet man att det klarar sig«vittnesmål av Kirrily de Polnay, brittisk läkare som arbetar på Läkare Utan Gränser klinik i Jamam-lägret, där tusentals flyktingar från Blue Nile State i Sudan har sökt skydd. Jag är jämt på kliniken och därför lite isolerad från själva flyktinglägret. Så de flesta patienter jag möter är väldigt artiga mot mig och har gjort samma sak som patienter gör över hela världen de har gjort sig fina inför doktorn. De är så artiga, och så hela och rena, att man nästan glömmer bort att man befinner sig i ett flyktingläger. Det är bara när ett barn kommer in som har haft diarré i en månad och familjen har kommit från El Fuj (gränsövergången) natten innan och de har inte fått något att äta eller dricka på två dagar och de har varit utsatta för fem attacker bara i dag... det är bara då som man plötsligt kommer ihåg var man befinner sig. Och föräldrarna är så stressade och oroliga och man böjer sig ner över barnet och på något sätt försöker man få in en nål här och ett dropp där. Och barnen man möter är ofta undernärda så man måste göra allting oändligt varsamt eftersom Kirrily de Polnay med sin unga patient Aman. bild Robin Meldrum»Det var så hjärtskärande att se henne gråta, det syntes att hon var rädd och ensam.«de annars så lätt kan drabbas av hjärtsvikt eller lungödem. Så det är verkligen en balansgång; det här är inte friska barn som blivit sjuka utan barn som redan är väldigt svaga. Vi har så många fall av diarré. Vi försöker förklara för föräldrarna hur de ska göra vätskeåterställande socker-salt-lösning men ofta har de ingenting att göra det i. Och så säger man till dem att vad ni än gör så måste ni dricka vatten, ni måste dricka den här lösningen. Och de nickar och säger ja, men samtidigt vet man att de inte har tillräckligt med vatten för att kunna göra det. De har bara ett par liter om dagen. Så det som vi föreskriver, det har de inte tillgång till. Det känns som att sätta ett litet plåster på en stor blödning. Det var en patient, han var väl två eller tre år, och när han kom in tänkte vi att den här kommer aldrig att klara sig. Som tur var hade vi precis installerat syrgasmaskinen så vi började med syrgasen, gav barnet all behandling vi hade tillgång till och i slutet av dagen klagade ungen över att han ville gå hem! Det var så fantastiskt. När ett barn börjar bli jobbigt, då vet man att det har klarat sig och kommer att överleva. I såna här fall brukar vi behålla dem över natten, jag menar, han kom in döende och då kan man ju inte bara skicka hem honom samma dag Vi har haft flera barn som tillfrisknat på det här otroliga sättet efter att ha blivit remitterade till Doro, där Läkare Utan Gränser har ett större fältsjukhus. Man tillbringar några nätter med att undra hur de har det. Och så plötsligt dyker de upp. I dag till exempel såg jag en liten sjuårig pojke som jag aldrig trodde skulle överleva. Han var extremt sjuk och vi kunde inte ens ställa någon diagnos här hos oss. När han åkte iväg till Doro gick allt väldigt fort, hans mormor fick mer eller mindre kasta sig in i bilen och hon grät hela tiden. Det var så hjärtskärande att se henne gråta, det syntes att hon var rädd och ensam. Och så i dag kom hon tillbaka, med ett stort leende på läpparna, hon tog alla i hand och fick den lille pojken att skaka hand med allihop han också. 10 läkare utan gränser
just nu boktips Turkanarapporten Martin Roeykens är en svensk kirurg som jobbar för Läkare Utan Grän ser i norra Kenya. Eller rättare sagt efter bara nå g- ra veckor får han sparken. Han är för ofokuserad, tycker chefen, behöver vila upp sig. Och jo, nog stämmer det att han har tankarna på annat håll. På Nadine, till exempel, antropologen som en dag dyker upp i hans liv och lika plötsligt försvinner igen. Men innan hon gör det berättar hon för Martin om sin forskning bland nomaderna i Turkanaprovinsen i nordvästra Kenya. Det är något som inte stämmer, befolkningen verkar ha drabbats av en konstig sjukdom som ingen förstår vad det är. Sen är hon borta. Och när Martin försöker hitta henne, liksom det medicinska svaret på hennes forskningsgåta, tätnar dimmorna allt mer»turkanarapporten«är skriven av Christian Unge, till vardags biträdande överläkare på akuten på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och med flera uppdrag för Läkare Utan Gränser i bagaget. Han skrev boken eftersom det bästa han vet är att skriva, berättar han. Jag har alltid skrivit. När jag jobbade för Läkare Utan Gränser i Burundi skrev jag brev från fält och jag har också skrivit mycket poesi. Att skriva är på något sätt beroendeframkallande. Varför valde du deckarformen? Mina vistelser i Afrika har varit så oerhört inspirerande, det är så starka miljöer och jag var tvungen att få det ur mig på något sätt. Jag såg framför mig en deckarhistoria, det kändes som den bästa formen att fånga de här miljöerna. Det är ganska vanligt med läkare som skriver skönlitteratur. Varför är det så? Läkaryrket är som klippt och skuret för det. Man får ta del av människors liv på ett nästan absurt sätt. Man träffar dem några minuter på en akutavdelning och får höra de mest personliga historier. Vi har ju tystnadsplikt förstås men man hämtar inspiration på ett mer diffust sätt. Blir det några fler uppdrag för Läkare Utan Gränser? Absolut, men eftersom vi har tre små barn så blir det nog något lugnare ställe nästa gång. Turkanarapporten kan köpas på Akademibokhandeln eller adlibris.se. Hela överskottet går till Läkare Utan Gränser. Bild dan lepp Haiti koleran kommer med regnen Varje dag anländer nya kolerapatienter till Läkare Utan Gränsers behandlingscenter i huvudstaden Port-au-Prince och Léogane Bild Mathieu Fortoul, Port-au-Prince, Haiti på Haiti. Sedan regnsäsongen inleddes har antalet mer än tredubblats. Bristen på rent vatten och latriner utgör en perfekt grogrund för kolera och läget har förvärrats av regnsäsongen som får vatten- och sanitetssystem att svämma över. Kolera är lätt att behandla men specialiserade behandlingscenter måste vara tillgängliga och patienterna måste föras dit så fort de får symtom, säger Sophie Duterne, läkare och medicinsk koordinator på Haiti. Om kolera inte behandlas i tid kan den sjuke dö inom loppet av ett par timmar. Det var efter den förödande jordbävningen i januari 2010 som Haiti först drabbades av kolera. Sedan dess har fler än 500 000 personer insjuknat. Mali Oro driver folk på flykt I Mauretanien pågår just nu en akut undernärings- och flyktingkris. Oroligheter i Mali har lett till att många människor har flytt till grannlandet Mauretanien. I lägret i Mbera befinner sig närmare 60 000 människor. Läkare Utan Gränsers team bistår med primär- och mödravård och be - handlar undernärda barn, såväl inhemska barn som flyktingbarn från Mali. 24 procent av barnen i lägret riskerar att insjukna i undernäring om de inte får hjälp. Läkare Utan Gränser har också öppnat sju undernäringskliniker i regionen Brakna i södra Mauretanien, där andelen undernärda bland befolkningen ligger precis under akutgränsen på 15 procent. läkare utan gränser 11
Dubbel börda i Burma Burma är hårt drabbat av både hiv och tuberkulos. Men tillgången till behandling är extremt liten och varje år dör tiotusentals människor. I nnan Maung Myint fick hiv försörjde han sig genom att tillverka plasttofflor, så kallade flip-flops. Men så började han få feber och diarré. Han vände sig till det statliga sjukhuset och där konstaterade man att han hade smittats av hiv. Men någon livsuppehållande behandling kunde de inte erbjuda honom. Nu sitter han i behandlingsrummet på Läkare Utan Gränsers klinik i Tharketa och medan han tar den ena klunken efter den andra ur flaskan med vätskeersättning berättar han om sin sorg och oro inför framtiden. Jag lärde mig att göra flip-flops av mina föräldrar. Men nu klarar jag inte att jobba längre utan måste be andra om hjälp hela tiden. Jag hatar det. Förutom hiv har Maung Myint även tuberkulos, en sjukdom som är den främsta dödsorsaken bland hivpatienter. Förekomsten av tbc i Burma är nästan tre gånger högre än det globala genomsnittet och andelen som drabbats av multiresistent tbc hör till de högsta i världen. Behandlingen tar två år På Läkare Utan Gränser klinik får Maung Myint behandling mot sin tbc, däremot får han inte antiretroviral (ARV) behandling mot hiv. I Burma finns i dag uppskattningsvis 120 000 personer med hiv som är i behov av livräddande ARV-behandling. Enligt inhemsk statistik från 2010 var det färre än 30 000 som fick behandling. Av dessa behandlades fler än 23 000 av Läkare Utan Gränser. Det överväldigande antalet hivinfekterade i behov av behandling gör att Läkare Utan Gränser tvingas fatta omöjliga beslut vilka av alla dessa sjuka som ska få behandling. På flera håll i landet tvingas teamen avvisa vårdsökande som ännu inte är tillräckligt dåliga brist på resurser gör att behandlingen bara räcker till dem som är allra sjukast. Samtidigt håller spridningen av multiresistent tbc på att bli ett allt allvarligare hot. Att behandla denna form av tbc tar cirka två år, jämfört med sex månader för ickeresistent tbc. Under den perioden måste patienterna ta en cocktail av mediciner som ger svåra biverkningar, ibland så svåra att de inte klarar av att fullfölja behandlingen. Av de runt 9 300 som varje år nysmittas med den här formen av tbc i Burma är det bara drygt 300 som får behandling. 28-åriga Ma Moe Moe (ej hennes riktiga namn) är en av dem. Det senaste året har varit fruktansvärt. Jag var tvungen att lämna mina barn hemma. I åtta månader fick jag behandling oavbrutet och drabbades av svåra biverkningar. Det var vidrigt. Men nu är jag lycklig, fortsätter hon. Nu är mina barn hos mig och jag behöver inte få några injektioner längre. [från ovan] En patient i samtal med Läkare Utan Gränsers rådgivare. Ma Moe Moe är en av få som får behandling mot multiresistent tbc i Burma. Receptionen på kliniken i Tharketa, Burma. bilder Greg Constantine [höger sida, från ovan medsols] Läkaren Johanna Kuhlin. bild msf Sjuksköterskan Sayyora förbereder sig inför besök hos patient. Rohatay Abdullaeva får hjälp att ställa sig på vågen. bilder Natalia Sheletova, Uzbekistan Fakta Burma Burma är ett av de minst utvecklade länderna i Sydostasien. Samtidigt har den politiska situationen lett till att landet får ytterst lite utländskt bistånd. Varje år dör 15 000-20 000 människor till följd av hiv. Brist på resurser gör också att endast några hundra har tillgång till behandling mot multiresistent tbc. 12 läkare utan gränser
annat med hjälp av medel från Postkodlotteriet. Läkaren Johanna Kuhlin från Göteborg är på plats och skriver på sin blogg att hon aldrig förr sett så många tuberkulospatienter samtidigt. En behandling mot multiresistent tbc tar två år. De mediciner som patienterna behandlas med ger ofta svåra, och ibland farliga biverkningar, vilket gör att behandlingen är jobbig att fullfölja. De flesta läkemedel är fyrtio år gamla. På sjukhuset där Johanna arbetar får för närvarande 196 tuberkulospatienter behandling varav 122 har drabbats av multiresistent tbc. Många patienter är unga. Ofta sover hela familjer i samma rum, där de utsätts för utandning och hosta från en redan smittad. På vintern täcks ofta fönstren med plast för att stänga ute kylan och då finns ingen ventilation alls.tuberku losbakterierna stannar då länge i luften vilket ökar smittorisken. TBC frodas i Uzbekistan I Uzbekistan är andelen människor som smittats av multiresistent tuberkulos bland de högsta i världen. Läkare Utan Gränser är på plats i landet, bland annat med stöd av Postkodlotteriet. text Elisabeth Wallton och Åsa Nyquist Brandt Tuberkulos (tbc) är en av de vanligaste döds orsakerna i världen, enligt Världshälsoorganisationen WHO. 12 miljoner män niskor lever i dag med sjukdomen och nya siffror visar också att spridningen av den dödligare, multiresistenta formen av tbc är mycket större än man tidigare trott. Samtidigt innebär föråldrade och dyra diagnosverktyg och läkemedel att bara en bråkdel får rätt diagnos och därmed rätt behandling. Mindre än fem procent av världens tbcpatienter har tillgång till diagnosmetoder som kan visa på läkemedelsresistens, och bara runt tio procent av patienter med multiresistent tbc får den behandling de behöver för att överleva. I fattiga länder, där den allvarligare formen av sjukdomen är vanligast, är de ännu mycket färre. 40 år gamla mediciner I regionen Karalkapakstan i Uzbekistan arbetar Läkare Utan Gränser med att bekämpa multiresistent tuberkulos, bland Minskat givarstöd Men det är inte bara i Uzbekistan som antalet patienter med multiresistent tbc ökar. Överallt där Läkare Utan Gränser undersöker förekomsten av denna typ av tbc upptäcker man oroväckande många fall, och många fler än vad den aktuella statistiken visar, förklarar David Veldeman, t f generalsekreterare för Läkare Utan Gränser i Sverige. Samtidigt minskar givarstödet till multiresistent tbc vilket framför allt hänger ihop med neddragna anslag från Globala fonden mot aids, tbc och malaria. Denna minskning, som Direkt tidigare rapporterat om, skulle enligt tidigare prognoser ha inneburit att inga nya pengar betalades ut före 2014. Tack vare mer hoppfulla finansiella prognoser har Globala fonden nu meddelat att man förmodligen kommer att kunna tidigarelägga utbetalningarna till 2013. Ändå är glappet mellan behoven och det internationella givarstödet fortfarande stort. Vi behöver nya läkemedel, ny forskning och ett nytt engagemang från internationella givare och regeringar. Först då kommer fler människor att testas, behandlas och botas. Världen kan inte längre luta sig tillbaka, vi måste göra något nu, säger David Veldeman. Läs mer om Johanna Kuhlins arbete i Uzbekistan på http://johannaiuzbekistan. wordpress.com läkare utan gränser 13
Chris Bird med patienter, många med misstänkt malaria. bild Emily Lynch Vägen till Lulimbasjukhuset. bild Frank Rammeloo Chris Bird tillsammans med en sjuksköterska på Lulimbasjukhuset. bild Emily Lynch Den långa resan till östra kongo Sjukhuset består av ett tält. Det finns varken elektricitet eller tillräckligt med personal. Ändå inträffar små mirakel nästan varje dag på Läkare Utan Gränsers klinik i Lulimba. Läs barnläkaren Chris Birds berättelse om sin tid i östra Kongo. De långa resorna är bara en av alla hisnande upplevelser i Kongo-Kinshasa, ett land som dignar av värdefulla mineraler samtidigt som vart femte barn dör före sin 5-årsdag. Jag är på väg till Lulimba, en liten avlägsen stad i östra Kongo. Den ligger 30 mil från Bukavu, provinshuvudstad i Sydkivu, men resan tar två dagar i en fyrhjulsdriven bil. Det går inte att flyga dit eftersom landningsbanan av jord, framgrävd för länge sedan av en grupp missionärer, är ojämn och full av gropar. Resan går längs en röd jordväg, vi korsar floder där barn leker i vattnet och utbyter hastiga artighetsfraser med beväpnade män som är på väg någonstans. Den franska grammatikbok som jag har i knät blir liggande där. Min egen resa till Kongo har tagit ännu längre tid. Innan jag blev läkare jobbade jag som krigskorrespondent, bland annat i Bosnien och Afghanistan. Reportrar har en tendens att dras till sjukhus och kliniker eftersom man där kanske tydligare än någon annanstans kan få syn på civilbefolkningens lidande. Jag talade med läkare och sjuksköterskor bakom många frontlinjer och ju mer jag pratade med dem, desto svårare blev det att bara ta anteckningar samtidigt som de riskerade sina liv för att behandla sjuka och sårade. Så jag la ner anteckningsblocket och sökte in på läkarutbildningen i London. Tio år senare, när jag kör förbi en bar som är målad i marinblått och lystrar till namnet Clinique à la Soif (Törstens klinik), börjar jag plötsligt oroa mig för mitt kliniska ansvarsområde som nu har ökat dramatiskt. Som läkare i Storbritannien tar jag hand om patienter på en akutmottagning, det är stressigt men jag behöver inte oroa mig för att jag inte ska få tag i antibiotika eller inte kunna göra en lungröntgen. I Kongo, som ligger i botten av FN:s utvecklingsindex, är resurserna oerhört begränsade. När vårt team anländer till stadens sjukhus berättar vi för personalen att vi tänker införa gratis sjukvård. Glada i hågen monterar de lokalanställda samma kväll ner skylten med prisuppgifter. Och på bara en natt sprider sig ryktet. Nästa mor- 14 läkare utan gränser
gon har en stor klunga kvinnor samlats utanför den förfallna kliniken och allihop bär de sina hostande, febriga barn insvepta i färgglada tygstycken. Georges, en av sjuksköterskorna, får nästan ett desperat uttryck i ögonen.»nu när behandlingen är gratis kommer alla att komma!«säger han. Innan Läkare Utan Gränser kom hit och vården blev gratis tog man emot 231 patienter under en månad. Under vår första vecka hade vi fler än 300 patientbesök. Sjukhusets läkare, Serge och Albert, ber mig närvara vid ett kejsarsnitt. Operationssalen är ett kalt rum utan elektricitet eller belysning. På dagtid är de beroende av ett plastförsett takfönster för att se vad de håller på med och på nätterna använder de pannlampor. De förväntar sig inte att babyn ska överleva eftersom moderns livmoder har brustit. De utför operationen för att rädda moderns liv. Men med hjälp av en andningsballong får vi in lite luft i barnets lungor, och strax hör vi ett skrik från den lilla flickan. Både modern och barnet klarade sig. Vårt team kom hit till Lulimba mitt under den värsta malariasäsongen. Vi hann knappt packa upp vårt bagage innan sjuka barn började strömma in och innan vi upptäckte att det bara fanns en enda termometer på hela sjukhuset. Att kunna ta tempen är avgörande i ett område där malaria är endemiskt och man inte har tillgång till andra slags test. Så personalen tillbringade de första dagarna med att springa mellan de olika avdelningarna för att leta efter fler termometrar. Till slut hittade vi två till, i bilen. Det finns planer på att bygga ett nytt sjukhus men under tiden gör vi enkla förbättringar i de befintliga lokalerna samtidigt som vi betar oss igenom förrådet av läkemedel, framför allt antimalariatabletter och Alvedon. Antalet barn ökar hela tiden, nu måste två eller tre dela madrass, och de ligger där tillsammans med sina mammor och allt som oftast några syskon. Personalen är utarbetad men hanterar kaoset med tålamod och humor. När jag frågade en mamma, vars barn jag hade behandlat, om det var något mer jag kunde göra för henne, så fick hennes svar de andra mammorna att skratta. Sjuksköterskan Silele drog på munnen och översatte från swahili: Hon undrar om du kan hjälpa henne att reda ut de problem som hon har med sin man. Men jag tror nog att vi har tillräckligt att göra ändå. Det råder brist på allt, framför allt på sjukvårdspersonal, och det hindrar vårt arbete på alla tänkbara sätt. I början hade vi inte heller något snabbtest för malaria och det stora antalet febriga barn var nästan mer än vad vårt lilla labb klarade av. Labbet är inrymt i ett dammigt rum och det enda mikroskopet är omsorgsfullt placerat framför fönstret för att ljuset ska räcka till att hitta parasiterna som plågar våra patienter. På natten använder labbteknikerna ficklampa. I operationssalen sövs patienterna med hjälp av ketamin och en liten bomullstuss placeras över ena näsborren. Så länge den rör sig upp och ned vet operationspersonalen att patienten andas. Medan solen går ned och Mitumba-bergen färgas mörkt blåa sitter en lång rad mödrar på en träbänk utanför tältet där barnmottagningen är inrymd. Barnen i deras knän är nyanlända och alldeles för svaga för att orka protestera när sjuksköterskorna i skenet från sina pannlampor letar efter en ven att sätta droppet i. De här barnen lider av svår malaria, som man får av parasiten Plasmodium falciparum. Det är en mikroskopiskt liten sabotör som slår sönder de röda blodkropparna med andnöd och svår blodbrist som följd och som borrar sig fast i hjärnans blodkärl vilket leder till krampanfall, koma och efter ett tag till döden. Allt handlar om tid. Ju senare behandling, desto mer tid för parasiterna att föröka sig och för patienten går det då snabbt utför. Sjuksköterskan Lejuif och jag började med det barn som såg sjukast ut, Bahati,»En liten bomullstuss placeras över ena näsborren. Så länge den rör sig upp och ned vet man att patienten andas.«1,5 år. Hans fötter var kalla, ett tecken på att han befann sig i chock. Han reagerade inte när vi gnuggade honom hårt på bröstet han var i koma och bröstet hävde sig upp och ner. HB-värdet, det vill säga hur mycket syre som binds i de röda blodkropparna var väldigt lågt. Det var uppenbart att han var i behov av en omedelbar blodtransfusion. Men i Lulimba finns inga blodbanker och därför är det föräldrarna som måste donera blod. Bahatis mamma var gravid och därför kunde hon inte ge blod. Inte heller fanns det något passande blod i sjukhusfrysen. Slutligen hittade vi en annan förälder i barntältet som gick med på att hjälpa Bahati. Den lille pojken låg kvar i koma och hade periodvisa anfall i två dagar. Men Bahati betyder»tur«på swahili, och tack vare den vård han fick och omsorgen från personalen klarade han sig. Till skillnad från tusentals andra barn i Kongo som kommer att dö av malaria bara i år, trots att det är en sjukdom som både går att förebygga och behandla. Chris Bird är en brittisk barnläkare och för närvarande på uppdrag för Läkare Utan Gränser i Lulimba i Kongo. Texten är en förkortad version av hans blogg som tidigare publicerats på The Guardian Development Site. läkare utan gränser 15
B-POSTTIDNING Retur: Läkare Utan Gränser, Box 34048, 100 26 Stockholm NYHET! 25 procent i skattereduktion på dina gåvor. Sedan årsskiftet är det nya regler för gåvor till ideella organisationer där du kan dra av 25% av gåvan till godkända organisationer. Läkare Utan Gränser är godkända av Skatteverket sedan 24 januari 2012. Det innebär att om du till exempel ger 200 kr i månaden idag, får du tillbaka 50 kr per månad i skattereduktion på årsbasis blir det hela 600 kr som du får tillbaka. Ge mer utan att det kostar dig något extra Med de nya reglerna innebär exemplet ovan att du även kan höja ditt belopp till 267 kr per månad utan att det kostar dig något extra, du får tillbaka hela höjningen på 67 kr per månad i skattereduktion nästa år. Det innebär att 267 kr = 200 kr för dig, men Läkare Utan Gränser får tillgodoräkna sig hela beloppet och varje krona är mycket viktig för vår verksamhet. Du behöver inte göra något för att få din skattereduktion utan vi rapporterar in allt till Skatteverket som kommer förtrycka uppgifterna på din skattedeklarationsblankett som du får ut i mars/april nästa år. Skattereduktionen får du tillbaka runt midsommar 2013 (i normalfallet). För att vi ska kunna skicka in rätt uppgifter till Skatteverket behöver vi ditt personnummer och adress. Vill du meddela oss dina uppgifter eller höja ditt gåvobelopp gör du enklast så här: Mailar till givarservice@msf.org och anger namn, adress, personnummer och det nya beloppet. Går in på hemsidan: www.lakareutangranser.se/skattereduktion och fyller i formuläret. Ringer 010-199 33 00, måndag-torsdag 9-17 och fredag 9-16, lunchstängt 12-13. Varmt tack för ditt stöd! VIKTIG INFORMATION: mer information hittar du på www.lakareutangranser.se/skattereduktion direkt ges ut av LÄKARE UTAN GRÄNSER. Tidningen är ett verktyg för den del av vårt arbete som tar vid när den medicinska och humanitära delen inte räcker till att höja rösten och informera om de övergrepp och missförhållanden vi bevittnar, att vara en katalysator för förändring. Vi vet att ord inte alltid kan rädda liv men vi vet också att tystnad kan döda. REDAKTÖR Åsa Nyquist Brandt ANSVARIG UTGIVARE Johan Mast E-POST direkt@msf.org GRAFISK FORM Anders Birgersson ADRESS Läkare Utan Gränser, Gjörwellsgatan 28, Box 340 48, 100 26 Stockholm TELEFON 010-199 32 00 FAX 010-199 32 01 WEBB www.lakareutangranser.se TRYCK Norra Skåne Offset, ISSN 651-3347 OMSLAG En far vakar över sin son som behandlas för undernäring på Boost-sjukhuset i Helmand, Afghanistan, där både sjukhus, personal och patienter dragits in i konflikten vid flera tillfällen. Cheme Anderson/MSF 16 läkare utan gränser»dina gåvor används alltid där behovet är som störst«plusgiro 90 06 03-2 Bankgiro 900-6032 Frågor om gåvor: 010-199 33 00 eller givarservice@msf.org