28
D et finns många sätt att närma sig en stad att uppleva den och förmedla den. Målningen, kartan eller fotots fram kallade bild är en. Diktens frammanade inre bilder är en annan. Några av förra seklets stora författare har genom språkets inte den konkreta bildens kraft, fångat och uttryckt, inte bara den yttre stadsbilden, utan just staden sedd, hörd och levd inifrån en människas temperament och livskänsla. Staden i betraktarens sinne sedd genom känslans och själens sköra fönsterglas. Den mellansvenska småstadens idylliskt tillrättalagda yta och ångestladdade underströmmar har sin ojämförlige uttolkare i Birger Sjöberg. I Fridas visor, i Kvartetten som sprängdes. Staden, ett yttre och ett inre landskap: Gör en kikare av handen Frida! säger bodbetjänten. Skärp din uppmärksamhet. Se och bortse! Hjalmar Bergman beskriver den markurellska girighetens och självhävdelsens deformerande krafter i det dystopiska lilla Wadköping. Hjalmar Söderberg låter oss genom Martin Birck, Lydia och doktor Glas för en stund tid vistas i det förra sekelskiftets oscarianska Stockholm. Men också en deckarförfattare som Stieg Trenter bärgar och bevarar ett svunnet Stockholm. Hans hjälte Harry Friberg hastade genom nu raserade gator och kvarter från min skoltids Stockanita ankarcrona Stockholm Bellmans stad och vår Til Fru Widman Patronessa på Elfvik. Den 15 September 1789. Teckning av färjstället till Lidingö sannolikt av Pehr Hilleström. KB, HS. Autografsamlingen. holm. Han påminner mig om ljuden och dofterna i den trånga Slöjdgatan bakom Hötorget, där Statens Normalskola hade några klasser inhysta i samma kvarter som den gamla Konstakademien, åren innan grävskopsarméerna jämnade kvarteren med marken. Men, Carl Michael Bellman var den förste, och kanske den störste, av alla Stockholmsskildrare. Han var en stadens poet. Han hade blick för konkreta detaljer i kombination med en genuin känsla för den enskilda människan, för hennes tid och hennes villkor. Han levde i en stad som präglades av politisk turbulens, merkantil utveckling och fruktansvärd misär. De burgna handelshusen längs Skeppsbron bebodda av familjerna Grill, Setton, Arwedsson, Jennings m. fl. utgjorde en vacker front framför den egentliga Stadens, Gamla Stans, smuts, fattigdom, fylleri och prostitution. Hur upplevde Bellman den, eller snarare hur skildrade han den sedd med Fredmans ögon? Hur såg den stad ut som såg honom födas? Carl Michael Bellman föddes i Stockholm år 1740 och han levde i stort sett hela sitt liv i staden och dess omgivningar. Ett liv då han flyttade otaliga gånger. Födelseplatsen var den ståtliga Daurerska Malmgården vid Maria Torget ägd av hans farmor. Det enda som idag påminner om malmgården är Bellmansgatan som ju går utmed Mariatorgets södra sida. Gården finns dock att beskåda som modell på Stockholms Stadsmuseum. Bellmans farfar, professorn i vältalighet vid Uppsala universitet Johan Arndt Bellman, hade 29
1704 gift sig med Katarina Elisabeth Daurer, dotter till assessorn vid Kommerskollegium Jakob Daurer i dennes äktenskap med Katarina von Santen, vars far, vinhandlaren Here von Santen ägde den malmgård som senare kom att heta Daurerska Malmgården. Den bestod av två hus med tillhörande stor trädgård. I det större av husen föddes Carl Michael Bellman den 4 februari 1740, son till Katarinas och Johan Arndts yngste son med samma namn som sin far; Johan Arndt. Han var sekreterare vid Kungl. slottskansliet och fick vid sin avgång lagmans titel. I denna smått idylliska och privilegierade miljö bor Bellman till 1763, det vill säga tills han var 23 år. Sedan började han flytta runt i staden och hade under sin livstid upp emot tjugo skilda boplatser. Han bodde bland annat i Urvädersgränd på Söder, på Lästmakargatan vid Hötorget, Stora Nygatan i Gamla Stan, Stora Brogatan vid Klara sjö, kvarteret Braxen vid Klara sjö (gamla Kungsholmsbrogatan 33, nu under Centralstationens bangård) i en fastighet ägd av hovurmakaren Bourdillon! Det kan synas vara en ödets nyck att Bellmans avsked till liv och dikt sker i en urmakares hus. Han dog den 11 februari 1795 och jordfästes i Klara Kyrka, på vars kyrkogård Svenska Akademien reste en gravvård år 1851. Också Fredman var urstockholmare, såväl verklighetens söndersupne hovurmakare Jean Fredman, död och begraven år 1767, som hans återuppståndne namne i Fredmans epistlar och sånger. Urmakaren har sin minnesgravvård på Adolf Fredriks kyrkogård, rest av Stockholms Urmakarämbete år 1967. Förre urmakaren Jean Fredman var en värdig bärare av epitetet Bacchi tjänare. Han var född 1712 och var långt fram i livet en välbeställd urmakare i Stockholm. Han skötte flera tornur i staden. Han fick titeln Kunglig hovurmakare, innan allt började gå illa. Olyckliga familjeomständigheter drev honom att söka tröst i flaskan. Han tillhörde dem som kunde påträffas redlös i rännstenen likt Epistel 23, då Fredman låg i rännstenen vid krogen Kryp-in, gentemot Banco- Huset en sommarnatt år 1768. Epistlarnas Fredman, skuggan av en Bacchi hjälte, som Bellman själv säger, är det öga vi ser Stockholm genom, den lins som bestämmer brännvidd och fokus. Han är också en gudabenådad konferencier, en lysande stjärnreporter som i några få ord kan måla upp en scen och beskriva ett händelseförlopp. Han regisserar, han dirigerar. Han vänder sig till sina egna vänner i dikten med tillrop som, Movitz gråt ej mer!, Rak i ryggen Ulla!, Gråt fader Berg och spela. Tjenare Mollberg hur är det fatt? Men han vänder sig också till oss med sina uppmaningar att lyssna och se: Titta dit åt, dit åt strand, ut åt sjön på vänster hand, dit mitt över, åt det huset, där som ljuset, syns ibland (Ep 49). Han deltar i fester och utfärder med mikrofonen dold i spetsmanchetten. Han är reportern med en känsla av ansvar mot oss, som inte får vara med. Denne reporter är därtill en utsökt känslig iakttagare av former och färger, av skuggor och dagrar. Han är en lyriker vars livskänsla svänger från luftigt, nyckfullt rokokolynne, till tung, bristfällig lidelse. Men han är också sin tidsålders ypperste verskonstnär och hela hans väsen är genomdränkt av musik. Det är Fredman. Det är Bellman. (Staffan Björck, Fredman som conférencier, i Kring Bellman, 1964) Detta själens ljus och skuggspel mellan livsyran och förgängligheten, finns också i skildringen av stadens ljus och dunkel, av dess natt och dess dag, där solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel, men där också månen försilvrar det solen förgyllt, där tårpilens skuggor faller långa över kyrkogårdens bleka fält. Så skänker han oss sin stads tid och rum dess människors utmätta timmar på tidens smala näs. På 1700-talet var Stockholm en liten tättbefolkad stad som till stor del var hopgyttrad på en ö. Men många århundraden utan större risk för fientlig belägring hade också gjort det möjligt för människor att slå sig ner på Söders solida bergshöjder. Där reste sig koppartaken på adelsmäns och burgna borgares stenhus. Där bredde deras välskötta trädgårdar ut sig, på behagligt avstånd från söders många textil- och tobaksfabriker och dess eländiga kåkstäder. Där höjde sig Katarina och Maria Magdalenas kyrktorn över ond och god. Över den Daurerska Malmgården, som var Carl Michael Bellmans födelseplats. Över kyrkoherden i Maria Magdalena, Michael Hermonius, Bellmans morfar. Även på Norr hade adeln byggt sina Palats; de la Gardie (Makalös), Fersen, Bååth, Oxenstierna 30
m.fl. Men Stockholms hjärtpunkt och centrum var fortfarande staden mellan broarna, Gamla Stan, eller som invånarna sade: Staden. I husen, som med sina raka fasader sköt i höjden utmed de trånga kullerstensgatorna, bodde förvånansvärt många människor. Huvudparten av stadens 70 000 invånare bodde där. I Bellmans och Fredmans: Stolta Stad! Jag nu glad Förglömmer ditt prål, Ditt buller, larm och skrål Movitz, blås i ditt horn Böljan slår, Båten går, Bland Jakter och Skutor Spanjefararn står Segelstinn, Går snart in, I Cadix och Dublin. (Ep 33) Det är Fredmans vidvinkelperspektiv över vattnet in mot staden. Det är hans fokus på den salige medpassageraren Movitz, som i sin lycka kastar hatten och peruken i sjön och dricker hela världens skål, omgiven av de munviga roddarmadammerna, som ror folk över till Blasieholmen och Djurgården. Under Gustaf III:s dagar var Stockholm en stad i bakvatten. Mellan åren 1749 och 1770 hade befolkningen ökat dramatiskt från 45 000 till 70 000 invånare, men sedan stagnerat. Barnadödligheten var enorm. Också Bellman förlorade ett barn, sonen Elis 1787. I sin sorg skriver han den vackra vaggvisan till sonen Carl: Lilla Charles sov sött i frid, Du får tids nog vaka. Tids nog se vår onda tid Och hennes galla smaka. Stadens bofasta befolkning utgjordes av tre grupper: den första; den högre byråkratin, ridderskapet och adeln. Den andra; präster och skolfolk och övriga ståndspersoner. Den tredje; lägre statstjänare och enklare näringsidkare. De två första grupperna var inbördes ungefär lika stora och utgjorde tillsammans knappt en tredjedel av Stockholms befolkning, det vill säga drygt 20 000 personer. Den återstående stadsbefolkningen, ca 50 000 personer, dominerades av de enklare näringsidkarna, alltså hantverkare med gesäller och lärogossar, manufakturidkare (fabrikörer) och deras arbetare, handlande och deras bodsvenner och så sjöfolket naturligtvis. Stockholm var Sveriges viktigaste utskeppningshamn för järn och koppar. Metallerna bröts i det inre av landet och skeppades till Stockholm, vägdes och taxerades vid Slussen på Söder, för att sedan exporteras, huvudsakligen till England. Man befordrade också tjära för de europeiska flottorna över Stockholms hamn. Dessa exportartiklar bildade underlaget för välståndet hos den grupp vi kallar Skeppsbroadeln och som bodde i husen utmed just Skeppsbron. De drev också bruk och gårdar som; Österbybruk, Söderfors, Forsmark etc. Familjerna Arwedsson, Grill, Tottie, och Jennings m.fl. var handelsmän av gammal tradition och hade nära förbindelser med England. En snabb blick i deras bibliotek avslöjar den anglofila orientering. Anna Johanna Grill härskarinna till Söderfors skrev en dagbok under en resa till just England år 1788. Skälet till att hon skrev, säger hon i sann bruksanda, var inte för att roa men för att visa att tiden ej blivit illa använd (Anna Johanna Grill, Resedagbok, utg. av Catharina Lagercrantz, Atlantis 1997). Men makten i Stockholm låg inte hos dem, den låg hos dess borgerskap, det vill säga de som ägde burskap och taxerade till ordinarie kontribution, ett annat ord för skatt. Det var detta kontribuerande borgerskap som ensamma utgjorde styrelsen i såväl magistrat som i domstolar, och som därför dominerade stadens liv. Medborgarrätten hette inte pengar, den hette skatt. Detta skattebetalande, kontribuerande borgerskap uppgick under den gustavianska tiden till 3 600 män. Till detta skall förvisso läggas deras familjer. Ämbetsmannakåren, den unge Bellmans vänkrets, växte under Gustaf III:s tid. Den tillhörde en kategori som kallas ofrälse ståndspersoner och utgjorde ett övre socialt skikt i staden, men var inte representerade i något av de fyra riksdagsstånden. Dessa ofrälse ståndspersoner var, utöver ämbetsmän, just brukspatroner, läkare och officerare. Till viss del stadens stöttepelare, men utan politiskt inflytande. Vid Gustaf III:s Konungaförsäkran 1771 krävde 31
Stockholm på Bellmans tid. KB, KoB, H. vol. 21 nr 2. 32
man att adelns företrädesrätt till stats- och rådsämbeten skulle upphävas vilket också skedde men mer än så blev det inte med ståndsutjämningen. Kungens skickligt iscensatta statsvälvning den 19 augusti 1772 var en triumf för Gustaf III personligen, till ackompanjemang av Bellmans för tillfället skrivna kungssång Gustafs Skål! Var voro de lärde? De deltog inte i Stockholmslivet. De vistades vid universiteten i Uppsala, Lund och Åbo, där de mötte just borgerskapets söner, som sändes till lärosätena för att bedriva nyttiga studier inom naturkunnighet, ekonomi och moderna språk. Frihetstidens nyttoinriktade vetenskapssyn ville omsätta naturvetenskapliga rön och upptäckter i ekonomiskt vinstgivande verksamheter. Det resulterade i att Uppsala fick sin första professur i ekonomi år 1739. Det var det första universitet utanför det tyskspråkiga området, som hade ekonomi som ett självständigt ämne. Men hur var det då med barnens skolgång i Stockholm? Skolordningen från 1724, som aldrig trycktes officiellt, men som gällde till 1807, stadgade att målsman eller klockare skulle lära barn läsa i bok. Kyrkan hade således det yttersta ansvaret för utbildningen. Ett ansvar som medförde stora befogenheter, något som 1700-talets progressiva skolmän och uppfostrare opponerade sig mot. Det fanns de som krävde att skolväsendet skulle sekulariseras och i stället placeras under ett särskilt uppfostringskollegium. Vid sekelskiftet 1800 fanns det i Stockholm ca 9 000 barn i åldrarna sex till femton år, barn som borde ha tillgång till skolundervisning. Ett tusental återfinns i stadens offentliga skolor, men de flesta undervisades i någon av Stockholms mer än etthundra privatskolor och pensioner, eller av privatinformatörer och skolmästare. Dessa skolor hade mycket skiftande kvalitet och lärare med mycket varierande kompetens. Vi finner pedagoger, predikanter, skräddaränkor, en bladarbetare och en kyrkosångare. Man inser lätt att den undervisning som erbjöds inte alltid var den bästa. Den offentliga undervisningen stod lågt i kurs. Den tristess, smuts och pennalism man tvingades uthärda var förfärande. Latin, kateches, glosor och stryk var botanisten Samuel Öhmans omdöme om sin unga skolår. 33
Under 1700-talet växer också den borgerliga kärnfamiljen fram, som en följd av att det gamla självförsörjande hushållet gradvis förändrades till ett marknadshushåll. Man levde i allt större utsträckning av pengar. Kärnfamiljen, med husfadern i spetsen och tjänstefolket i trossen, sluter sig mot samhället, lever i sina salonger, sina malmgårdar och på sina sommarvisten. I Bellmans dikter till enskilda återfinner vi en rad av dessa människor och miljöer. Hovgulddragare Petter Widman på Elfvik på Lidingö, arkitekten Erik Palmstedt med hustru Gustava vid Tyska Brunn och deras sommarställe Fiskarstugan, Fru Helena Quiding på Heleneberg vid Lilla Värtan. Över kontinenten i allmänhet, också över Stockholm, blåste sedan seklets mitt en stadig kulturell västanvid från den engelska övärlden. En vind som förde med sig en borgerlig livsstil och kultur. Tidskrifter av engelsk typ, till exempel The Spectator, blev en inflytelserik faktor, som gärna lade större vikt vid just bildning och nyttighet, än vid lärdom och intellektuell färdighet. Akademierna och de vittra samfunden bildades, samtidigt som kaffehusen och de politiska klubbarna efter engelsk modell blev centrum för samhällsdebatt och samhällskritik. Bland besökarna på dessa klubbar blandade sig polisspioner och rapportörer för att vädra eventuella konspirationer mot det rådande politiska systemet. Under 1700-talets senare decennier fanns det ett tjugotal kaffehus bara runt Riddarhustorget. Där läste man tidningar, diskuterade politik, men man kunde också köpa teaterbiljetter och teckna bokprenumerationer. Runt Riddarhustorget fanns också större delen av Stockholms cirka tjugo bokhandlare. Vid Tyska Brunn 19 (gamla Nicolai polisstation) låg sedan 1703 Stockholms Bokauktionskammare. 1787 flyttade den till Myntgatan, mellan Kanslihuset och Riddarhustorget, då den fick ge rum åt Stockholms första synagoga. Gustaf III:s Judereglemente från 1782 tillät invandrande judar att bosätta sig i Stockholm, Norrköping, Göteborg och Marstrand. Bokauktionskammaren var Stadens stora bokbörs. Den hade auktioner tre dagar i veckan, nio månader om året. Under 1700-talets två sista decennier omsatte den ungefär femtontusen böcker om året. Köpare och säljare var framför allt ämbetsmän, präster och det bildade borgerskapet. Klockorna ringa, Trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och klämtar ropar Fredman från vattnet utanför Skeppsbron (Ep 33). Detta Stockholm är fullt av ljud. Överallt hörs skrik och skrän, sopor som slängs, pottor som töms, forpojkar som drar sina bullrande kärror, väktarnas rop och kyrkklockornas dån. I Tyska Kyrkan fanns rikets enda klockspel. Löpare och betjänter springer med biljetter och brev. Dessa brev och biljetter var våra dagars telefonsamtal och e-post, där betjänterna tjänade som tvåbenta telekombolag, när de ilade fram och åter, fram och åter, mellan abonnenterna. Men staden hyste inte blott människor utan också djur. På bakgårdarna fanns höns, hästar, kor och svin. Och så flugorna; kring rännstenarna och de öppna latrinerna. I stadens ytterområden fanns hela sjöar av orenlighet, som sjön Fatburen vid nuvarande Medborgarplatsen. Den spred dysenteri, inte minst bland arbetarna i fabrikerna på Söder. Man tvättade i förorenat vatten, få brunnar var rena. Tuberkulos, febrar och epidemier var legio. Inte underligt att dödligheten var stor, nästan lika stor som i Paris, den stad i Europa som hade den högsta mortaliteten. Den sjuke sköttes i bästa fall av en fattigläkare. En av dessa var Bellmans mycket näre vän Anders Blad, till vilken Bellman dedicerade den mörka, vackra episteln 81, Märk hur vår Skugga, Märk Movitz Mon Frère, inom ett Mörker sig slutar. Det var samme doktor Blad som uppmanade Bellman att under den ofrivilliga inhysningen i Högvaktsflygeln på slottet våren 1794, påbörja sin Lefvernesbeskrifning. Kyrkogårdarna var fyllda till bristningsgränsen med grav vid grav utan några gångar emellan. Dödskallar och benknotor stack upp ur det glesa gräset och dessa måste snart skyfflas in i benhuset för att ge plats åt nya lik. I 1700-talets Stockholm var döden var mans granne. Vid 50 år var man gammal. Bellman blev 55. De riktigt robusta levde förvisso längre. Bellmans änka Lovisa Grönlund-Bellman dog först 1847, vid 92 års ålder. Livets timliga villkor var hårda. Ruset blev för mången vägen till befrielse. Urmakaren Jean Fredman visste det bättre än någon. Carl Michael Bellman säger om sin diktnings hjälte att Fred- 34
man Uhrmakaren, i sin lifstid varit lika känd för sin skicklighet, at afdela tidens lopp uti timmar och minuter, som för sin behändighet, att gjöra tiden till intet uti ett litet grönt Timglas med finkel. Det var ingen tillfällighet att en urmakare fick det poetiska uppdraget att göra tiden till intet, genom att tömma vinglaset, stjälpa omkull timglaset och förneka den skuld som har Döden som inkasserare. Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar, Slipar sitt svärd och vid din tröskel står, Bliv ej förskräckt han blott på grafdörn gläntar, Slår den igen, kanske än på ett år (Ep 30) Men urmakaren Fredman vet att livstimmen ilar. Han pekar på visaren som skyndar runt urtavlans cirkel, han pekar på klockan som slår och på kyrkklockorna som dånar, i Jacobi, i Katarina, i Nicholai. Det är slag som bekräftar tidens tyranniska välde. Det var först under 1300-talet som tiden och timmen fick direkt del i människors tillvaro. Innan dess hade kyrkan ägt och kontrollerat tiden, genom sin liturgi och böneringning, eftersom det var bönetimmen och inte tiden på dygnet som reglerade livet. Men på 1300-talet uppfanns så det mekaniska slagverket, som snart fick sin plats på de framväxande städernas rådhustorn. Tiden blev synlig och dygnet fick sina likformiga timmar, markerade utmed urtavlans periferi. Alltsedan dess rytmiseras och kontrolleras livet av tidens jämna och utmätta gång. Fickur, pendyler och andra klockor tillhörde 1700-talets personliga attribut och rekvisita. Urmakaren Fredman är ett barn av sin tid, skicklig i att hantera såväl timglas som tomglas. När en broders eller systers timglas runnit ut då för Fredman oss i Epistel 54 till Katarina kyrkogård, till de bleka fält, där aldrig en Iris minsta blomma plockat. I Epistel 81 står han vid Löfbergskans grav och reflekterar; Märk hur vår skugga, märk Movitz Mon Frère, Inom ett mörker sig slutar, hur Guld och Purpur i Skoveln den där, Byts till grus och till klutar. Men det fredmanska timglaset symboliserar inte i första hand dödens inkassouppdrag, utan snarare livets möjlighet att med hjälp av det lilla gröna glaset finkel glömma att livet är en skuld till naturen. En skuld som skall återgäldas; att Clotho ren ur syrtuten avklippt en knapp vid Charons bud. (Ep 82, Fredmans oförmodade avsked.) Det gällde att erövra ögonblicket, dess lust och glädje. 1700-talet var en nöjenas och njutningens epok i hela Europa. Det kunde vara en picknick på Djurgården eller en pastoral måltid med lax och spenat på Mosebacke, eller en bullrande bal på någon av stadens krogar. Man gick med liv och lust upp i dessa stundens nöjen, som den bästa vägen att fly bort från bekymren. Ty Morgondagen blott oro föder som det står i Ep 63 eller i 10:ans; Hvar en följe sitt begär. Glöm allt livs besvär. Bellman lägger örat mot tidens stämton. Han har ett absolut gehör! Den engelskinspirerade parken, med sina mjuka kullar, vida lövträd, ekotempel och ruiner är tidens landskapsmode, som vi möter det på Drottningholm, Haga och Djurgården. Att vistas i detta av människohand kultiverade landskap tillhörde 1700-talets förnöjelser. Man metade, man rullade kägelklot. I Sång 31 Opp Amaryllis vädjar kavaljeren: kom nu och meta, noten är bunden, kom nu på stunden, följ mig åt. I Epistel 55 spelar Mollberg Kägelspel hos Faggen vid Hammarby-tull en sommarafton 1770. Vi ser honom mitt bland dem käglor slå, Stiger på tå, Grälar och nekar, att i slagen ramla två. Faggens krog, som låg vid Vintertullen, är uppkallad efter trädgårdsmästare Fagge som öppnade värdshusrörelse 1731. När Fagge dog 1739 sålde hans änka den till en viss Eric Nordström, som blev en viss Ulla Winblads svärfar! Tills nyligen har där bott en präst en kvinnlig präst dessutom. Bellman ler nog åt dessa ödets lekar. Stadens krogar var många, ungefär 700 stycken. En krog på var hundrade invånare. Djurgården, som var kronomark, låg utanför det egentliga Stockholm och där var det förbjudet att servera destillerade drycker. Men brännvinet var lätt att smuggla och lönnkrogarna var många. Djurgårdens s.k. kojor var sanna tempel för Bacchus och Fröja. Den ståtliga Epistel 25, Bellmans favoritepistel, beskriver Ullas överfart till Djurgården: Blåsen nu alla, Hör böljorna svalla, Åskan Går. Episteln 50 skildrar hennes återfärd: Phoeubus förnyar, 35
De gyllene skyar, Kring städer och byar, Bestrålar vår syn. Epistlarnas bröder och systrar har vidlyftiga dryckesvanor. Deras supande är ritualiserat. Ruset har i Fredmans värld samma kraft som fantasin har hos Bellman. Det är tankens och känslans befriare. Ruset förändrar inte verkligheten, men det förändrar upplevelsen av verkligheten, på samma sätt som fantasin. Det upphäver tiden och öppnar en värld där ingen tid finns, en värld där ingen frågar efter timmen, där ingen mäter den, där ingen värderar den. Där vinglaset skall tömmas och timglaset stjälpas. Den frihetens värld är Krogen! I Epistel 52 Til Movitz när hans fästmö dog säger Fredman: fly Bror, fly Fröjas skara / och din Frihet ömt bevara / Förr du snärjdes i en snara / Nu får du på krogen vara / Nu är du fri min son. Krogen är epistelvärldens skyddade rum. Där blir, med rusets hjälp, friheten möjlig. En frihet från såväl sorgen som passionen. Fröjas praktiserande prästinnor var många. I Fredmans Stolta stad och i Bellmans Stockholm, där prostitutionen var minst sagt omfattande. I spetsen för detta tidlösa yrke stod en sådan skräckfigur som den beryktade Platskan, eller moster von Platen som hon kallade sig, som drev glädjehus på Baggensgatan och Västerlånggatan. När Kellgren i dikten Mina Löjen levererar en hånfull och dräpande dom över Bellmans diktning inte på grund av dess brist på moral men dess brist på respekt för den goda smakens fasta ramar, skriver han om Bellman att; Hans muser sig på Spinnhus nära, hans gratier ligga under kur, och uti Platskans Jungfrubur han Kärleksgudens språk fått lära. Alla kvinnor som gick lösa och lediga eller hade ett oregelbundet arbete fick misstankar riktade mot sig. Krogarna hade en uttaxering på femtio riksdaler för att täcka kostnaderna för Spinnhuset på Långholmen och för att avlöna separationsvakten, de så kallade paltarna, som hade till uppgift att gripa alla fruntimmer som synbarligen inte hade något att bestyra och sätta dem i arbete. Bellman låter oss med Fredmans ögon skymta en flicka i grändens dunkel; Igår såg jag ditt barn min Fröja, I Yxsmedsgränd, Klädd i en svart garnerad tröja, Så snörd och spänd; En kullrig vidd av många stubbar Bjäfs och granlåt och flärd Men i dess fjät såg jag två gubbar Med långa svärd (Ep 28) Dessa paltar, som var allmänt avskydda, och säkert hade full sysselsättning med kvinnor och med berusade slagskämpar var utrustade med särskilda saxtänger av järn med vilka de på betryggande avstånd kunde ta ett fast grepp om halsen på sitt offer och marschera iväg till häktet. Vägen var alltså kort mellan glädjehuset på Baggensgatan och Spinnhuset på Långholmen. Traktören Magnus Benedictus, var en man som åtagit sig att hålla stadens gator rena genom att leja straffdömda prostituerade och kommendera dem att tömma latrintunnor, för att sedan ro över lasten till Salpetersjuderiet vid Mariebergs Porslinsfabrik vid Kungsholmens strand. Den som Fredman pekar ut i Epistel 48, Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen en sommarmorgon 1769. Såg du nu Marieberg, / så se längre neder; / Med en gul och bleknad färg / Sig ett tjäll utbreder. / Fönstren glittra. Kännen I / ej salpetersjuderi? / En gång Ulla raljeri! / Palten dit dig leder. Epistlarnas rum är gränden, kyrkogården, krogen, sovkammaren och Djurgårdens gröna lundar. Men vad är det för livskänsla Bellman vill formulera? Vad är det för upplevelse av människans villkor och utmätta jordetid som hans dikt vill uttrycka? Varför är timglasets utrunna tid, tomglasets urdruckna vin och krogens försonande rum hans spelplats? Hur kan han i krogrummets larm och i sovkammarens lust gestalta vår kanske största dikt om livets guld och grus? Han, en man av föga djupsinnighet som han säger i sin Lefvernesbeskrifning. Han, den naive sensualisten, den av hjärtat så innerligt gode och känslige människovännen. Han betraktar helt enkelt sina bröder och systrar med fantasins och medkänslans ögon. Han förvandlar dem och deras värld till ett utopiskt lyckoland. Landet Ingenstans. En antivärld. Han låter den tidsbundna världens 36
Bellmans namnteckning. KB, HS, Autografsamlingen. Bellmans likprocession, teckning av C. M. Bellman. KB, HS, Vf 38: 3. Äntlig är den stunden inne, at jag måste ombyta linne, ock låta mig nedsättas i grafven med Préstafven; jag har föranstaltat om mitt hus, med saffrans:kringlor och talgljus, och ifrån krogen Förgylta Lyran skall jag bäras bort med ohyran. 37
Bysättningshäktet i högvaktsflygeln på Slottet. Våren 1794 sitter Bellman här under tio veckor för en skuld om 102 riksdaler. KB, HS, Vf 18. tunga villkor rinna ut likt timglasets sand och låter för en stund tidlöshetens villkor råda. På krogen, i sovkammaren, i gränden och i lunden. Villkor som bestämmer att sinnenas upplevelse av det närvarande ögonblickets fullhet är livets enda sanna evangelium. Mitt i Stockholms smuts och förnedring är Fredmans värld en värld av medmänsklighet och livsglädje. En värld som har sin alldeles egna logik. Den är utpräglat sinnlig, bröderna och systrarna är genuina sensualister. De söker den livets frihet som bara kan finnas mellan jämlika varelser, där ingenting uppnås på bekostnad av någon annan, utan i gemenskap med dem. Detta behov av en nära mänsklig samvaro, är den fredmanska kretsens livsnerv. Visst är tonen mellan dryckesbröderna mången gång högljudd och grov, men där finns alltid en underström av medkänsla och inlevelse. En insikt om att brödra- och systerskapet genom sin ömsesidiga respekt ser till att människan, all skröplighet och svaghet till trots, aldrig förlorar sin värdighet. Epistlarnas brödraskap är ett sällskap utan behov av vare sig makt eller framgång. De har ingen förankring utanför den egna kretsen och de är helt ointresserade av pengar och ägodelar. Det är inte vardagslivets tråk och tvång som härskar. Ingen av dem har egentligen något arbete. Med ett modernt språkbruk kan man möjligen säga att de har en sysselsättning. Med Bellmans terminologi var de passagerare. Personförteck- 38
ningen till Fredmans Epistlar säger att Movitz är konstapel, Mollberg är korpral och senare dansmästare, Fader Berg är tapetmålare, Fader Bergström är namnsdagsblåsare i Katarina. Men de vänder alla uppmärksamheten och intresset mot viktigare ting än plikt och arbete; mot kärlek, musik, sång och dans. Dock, epistelvärlden har också en nattsida. En ruelsens, melankolins och förgängelsens aspekt. Vi ställs då inför dödsångestens och bakrusets kaos, dess desperata lek med livet, med passionen och med döden. Krogen och kammaren fylls av en känsla av tomhet, ofullkomlighet och sorg. Även om den känslan till sist alltid tvingas tillbaka av brödernas förnyade lust och engagemang i vinets, musikens och erotikens glädje. I Epistel 30, Till Fader Movitz under dess sjukdom, Lungsoten granskas ingående i strof efter strof, Movitz lungsjuka och härjade kropp. Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, Nedkramadt bröst och platta skulderblad. Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder Ligger så sväld och fuktig som i bad; Handen är svettig och ådrorna stela. Ändå slutar varje strof med en uppmaning till musik eller sång: Knäpp nu och spela, / töm din flaska, sjung och drick, var glad! Det är en uppmaning, som icke blott är till tröst och styrka för den döende Movitz. Det är också en uppmaning till oss alla att ta ett steg tillbaka från sjuksängens lidande. Döden och sorgen måste bekämpas med livets och glädjens vapen. Många Epistlar, framför allt de som Bellman själv kallar Pastoraler anger i titeln såväl plats som tid: året, årstiden och tiden på dygnet. En precisering i tid och i rum som Bellman kan ha lärt av 1700-talets store pastoraldiktare engelsmannen Alexander Pope. Pope krävde också att pastoralen, skulle ha en dramatisk monolog- eller dialogform utan direkt handling. Platsen skall uppges i diktens titel, texten skall ge täta allusioner till platsen och dess omgivning. Bellman följer Pope tätt i spåren. Epistel 71 har titeln: Til Ulla i fönstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag I. I Epistel 72 lyder titeln: Lemnad vid Cajsa Lisas Säng, sent om en afton. Epistel 23; Som är et Soliloquium då Fredman låg vid krogen Kryp-In, gent emot Banco-huset, en sommar-natt år 1768. Platsen är angiven, tidpunkten likaså, ibland även årstiden och året. Dikten fästs och förankras i Bellmans Stockholm, men det är Fredmans blick som ser och beskriver. I Epistel 71 fångar hans betagna öga det gudomliga Fiskartorpet, medan den stampande hingstens rullande ögon riktas mot det fönster där Ulla står. I Epistel 72 vandrar hans blick från Cajsa Lisa i de höga bolstren, till sovkammarens smala och utsläckta ljus, via Norströms piskperuk som hänger på sin spik, till den stängda fönsterluckan och den tillslutna porten. I Epistel 23, den s. k. rännstensmonologen, som tilldrar sig vid Järntorget, får vi följa Fredmans abstinensplågade öga från den egna kroppens smuts och förfall med rocken i trasor, skjortan svart som sot, händerna magra och kalla, som Darra vid larm och dån. Det söker sig upp mot morgonrodnandens himmel och de glimmande kyrktornen, ner igen till krogdörren som öppnas och till trapporna som leder till löftet om liv i Bacchi rum. Det är törstens och förtvivlans öga som fångar reflexerna i en splittrad verklighets spegelskärvor. Skärvor som Bellman fogar samman till en bild av livet och av Staden. En bild som ger oss en upplevelse av igenkännande och tillhörighet. 39