alt En annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse. #13 14 våren 2011 30kr ISSN 1654-6067 Irland nyliberalismens totala misslyckande Europa satt i skuld Susan George Attac Sverige 10 år WSF i Dakar Inga skattepengar till skatteparadisen! Kultur och politik efter nyliberalismen
Innehåll Vi fyller 10 år 2 Med fokus på skatteparadis! 3 Är det verkligen så att allt ordnar sig? 3 Inga skattepengar till skatteparadisen! 4 Skatt på finansiella transaktioner det rör sig framåt. 9 World Social Forum i Dakar 12 Belöna de skyldiga, straffa de oskyldiga 14 Deras kris, våra lösningar. 15 Europa satt i skuld 17 Kultur och politik efter nyliberalismen 20 Notiser 22 Kalendarium 24 Redaktör: Håkan Sundberg Ansvarig utgivare: Johan Rootzén Layout: Anton Andreasson Omslagsbild: gibbons/flickr.com Material: Vi tar tacksamt emot bidrag i form av exempelvis texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till redaktion@attac.se så svarar vi så fort vi kan! Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter. Som medlem i Attac Sverige får du Alt utan kostnad. För dig som inte är medlem är det möjligt att beställa lösnummer för 30 kr/exemplar. Kontakta oss på redaktion@attac.se. Vi fyller 10 år Nu har Attac Sverige funnits i 10 år. Varför då, kan man fråga sig. Har vi någon politisk relevans, eller är det lika bra att lägga av? När Håkan Juholt valts till partiledare för Socialdemokraterna talade han bland annat om hur vinster från välfärdssektorn hamnade i skatteparadis. Några dagar senare fyllde nya partisekreteraren Carin Jämtin på i ett debattinlägg, där hon hänvisade till en artikelserie i Svenska Dagbladet. Denna hämtar i sin tur mycket av sitt innehåll från artiklar som tidigare publicerats i ETC och Ordfront Magasin av frilansjournalisten Kent Werne. Och hans granskning började när Alt-redaktionen sökte upp honom som en del av vårt fokus på skatteparadis hösten 2009, se Vinsten framför allt (Alt 9-10, s10-17) (*). Det är sällan det går att följa påverkan så tydligt från en liten påtryckarorganisation som Attac, ända till landets högsta politiska nivå. Men det som kommer upp på den politiska agendan måste komma någonstans ifrån, de dyker inte upp ur ett vakuum. Så länge Attac kan lyfta fram idéer och argument som inte redan täcks in av andra organisationer, så har vi en viktig roll att fylla. < Johan Rönnblom (*) Alla Kent Wernes artiklar om välfärdsindustrin kan hittas på hans hemsida: kentwerne.se/granskande-artiklar/ Attac Sverige: Attac Sverige, Götgatan 22 A, 118 46 Stockholm För personlig kontakt, ring 0705 315183 (Håkan) info@attac.se www.attac.se ATTAC Association pour la Taxation des Transactions financières a l Aide aux Citoyens ATTAC Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa 2
Med fokus på skatteparadis! På Attac Sveriges riksårsmöte i Örebro 2-3 april bildades en arbetsgrupp som ska driva frågan om hur skatteparadisen kan bekämpas. Frågan kan drivas på kommunal, nationell, nordisk och europeisk nivå. Det låter väl ambitiöst! Nåja. Vi får göra så gott vi kan. I arbetsgruppen ingår både gamla rävar och nya entusiaster, närmare bestämt: Åsa Ågren, Stockholm, Einar Faanes, Stockholm, Johan Sanne, Kalmar, Ingevi Fall, Örebro, Carin Fröjd, Örebro, Anton Andreasson, Alingsås, Gunilla, Andersson, Malmö. Även Gemensam Välfärds vårdnätverk i Stockholm har visat intresse för att driva frågan. Är du intresserad av att vara med i arbetsgruppen? Kontakta Gunilla Andersson: ga.javisst@ telia.com < PS. Stort tack till Attac Örebro för ett generöst och varmt årsmöte! 6Svenska hushållens skuldutveckling, mkr. Källa SCB Är det verkligen så att allt ordnar sig? I förra numret av Alt skrev jag en artikel med ovanstående titel, där jag tecknade en pessimistisk bild av Europas ekonomiska framtid. Den bilden tycks stämma rätt väl för Europa som helhet. Men enligt Anders Borg är Sverige ett undantag. Svensk ekonomi växer så det knakar och det råder stor brist på arbetskraft med rätt kompetens. Och det är klart räknar man från 2009 så pekar kurvorna starkt uppåt. Och fortsätter man att dra de kurvorna vidare så ser det ljust ut. BNP ökade med 210 miljarder förra året. Företagens skuldsättning hos svenska finansinstitut (netto) ökade bara med 35 miljarder och hushållens med 108 miljarder, vilket betyder att BNP ökade mer än de privata skulderna för första gången på 10 år. Men om vi slår ihop bottenåret 2009 och toppåret 2010 blir bilden en annan. BNP ökade under den perioden med 97 miljarder, företagens skuldsättning med 22 miljarder och hushållens skuldsättning med 257 miljarder. Alltså netto dvs ökad upplåning minus ökat sparande.* Jag drar den enkla slutsatsen att en kraftigt ökad privat skuldsättning har hållit de svenska hjulen igång under finanskrisen. Hur länge håller det? Att sedan svenska företag nu kan utnyttja den produktionskapacitet man hade före finanskrisen gör naturligtvis att BNP rakar i höjden. Men hur länge räcker det? < Håkan Sundberg *När det gäller de svenska hushållens skuldsättning (brutto) ökar den till synes obönhörligt efter 2003. Bland alla ekonomiska kurvor som åker upp och ner tycks denna vara den enda säkra. Vi lånar ca femton miljarder kronor mer varje månad, 500 miljoner mer om dagen. Man skulle också kunna säga att varje svensk går en femtilapp back varje dag. En stor stark på krita. 3
Inga skattepengar till skatteparadisen! Malmö Stad har idag avtal med Attendo Care och Carema för upphandling av äldreomsorg. Två riskkapitalbolag som slussar ut sina vinster till skatteparadiset Jersey. Det är de för övrigt inte ensamma om. 55 procent av den internationella handeln och 35 procent av de finansiella flödena passerar genom världens skatteparadis som passande nog kommit att kallas för världsekonomins svarta hål. Men en liten kommun kan väl inte göra något åt den saken. Varför inte? Inför valet förra året framförde Attac Malmö förslaget att kommunen i sin upphandlingspolicy ska slå fast att man inte vill göra affärer med företag som är registrerade i skatteparadis. Kommunalrådet Katrin Stjernfeldt-Jammeh (S) var försiktigt positiv när förslaget presenterades på ett seminarium för ett rättvist och hållbart samhälle arrangerat av Glokala folkhögskolan. Vid ett uppföljande möte är hon fortfarande positiv, men konstaterar något uppgivet: - En sådan skrivning skulle troligtvis omedelbart överklagas. Hon har nämligen konsulterat Malmö Stads upphandlingsenhet som gjort den bedömningen. - Sanny Hell heter jag. Var har ni gatstenarna? Så lyder upphandlingschefens hälsningsfras när en Attac Malmö-delegation möter honom för ett samtal om vårt förslag. Samtalet blir dock mycket civiliserat och lärorikt. Sanny är bekymrad över Lagen om Offentlig Upphandling överhuvudtaget. Enligt honom är den svenska lagtexten som baseras på ett EU-direktiv så luddigt formulerad att det ständigt uppstår tolkningsproblem. Han är även kritisk mot Attacs förslag, dels för att det inte är kriminellt att vara registrerad i ett skatteparadis, dels för att det är oklart vad som ska definieras som skatteparadis. OECDs svarta lista finns inte längre, eftersom processen med informationsavtal nu är igång. När vi hänvisar till Kalmar kommun som i sin uppförandekod för kommunens upphandling infört skrivningen Våra leverantörer får ej ha någon koppling till företag baserade i s k skatteparadis skakar han på huvudet och menar att koppling till inte är en hållbar juridisk formulering. Nähä. Vi blir nyfikna på den modiga kommunen som vågat sätta ner foten trots de juridiska fallgroparna. Gissningsvis har det haft en viss betydelse att en viss attacare vid namn Johan Sanne lever och verkar i denna Kalmar kommun. Jag ringer upp kommunalrådet Bertil Dahl (V) och frågar hur de kan vara så modiga. Han kontrar med en motfråga: - Vill kommuninvånarna att skattepengarna ska gå till skatteparadis? Vi vill vara en ansvarsfull och medveten kommun. Nej, vi har inte definierat skatteparadis och är medvetna om att det är svårt att driva frågan juridiskt, men vi måste visa vad vi vill och ta upp diskussionen när den kommer. Det finns en stor kraft om landets kommuner markerar sin inställning. Därför är vår skrivning viktig. Per-Gunnar Fransson, upphandlingschef i Kalmar kommun, verkar inte heller vara särskilt ängslig för eventuella juridiska konsekvenser. - Många kommuner och landsting är så rädda. Vi måste våga sticka ut hakan och testa gränserna. Vi är inte rädda för att hamna i länsrätten. 4
34Jonas Danielsson på Glokala seminariet för ett rättvist och hållbart samhälle 10 april 2010, då han presenterade förslaget om skatteparadis och kommunal upphandling Men hur går det nu när uppförandekoden ska tillämpas? undrar jag. Skrivningen trädde i kraft hösten 2010. - Vi har konsulterat kreditupplysningsföretaget Credit Safe och fick t ex reda på att Carema har en koppling till skatteparadiset Jersey. Men vi har insett att det finns ett annat problem också. Det gäller uppföljningen av underleverantörer. Det finns många exempel på kommuner och landsting som hamnat i rättstvist när de försökt införa etiska krav av olika slag i upphandlingen. Exempelvis krav på kollektivavtal, rättvisemärkt, närodlat. Då griper SKLs jurister in. Därför ringer jag upp Mathias Sylwan, jurist på Sveriges Kommuner och Landsting. Hans första reaktion är kritisk. Även han pekar på att de oklara formuleringarna förmodligen inte håller juridiskt. Då utmanar jag i stället hans juridiska kompetens med frågan: - Kan man formulera sig på ett annat sätt i en upphandlingspolicy för att minimera risken att våra skattepengar försvinner till skatteparadis? Jag hänvisar till den rödgröna franska regionen Ile-de-France där man den 17 juni 2010 fattade beslutet att kräva att banker som vill upprätta relationer med regionen ska bevisa att de inte är aktiva i skatteparadis. På sin hemsida presenterar man stolt nyheten med rubriken Ilede-France, första regionen som tar upp kampen mot skatteparadisen. Det handlar om tuffa krav på transparens vad gäller namn på filialer, omsättning, vinst och hur mycket skatt man betalar i varje land och territorium där banken har verksamhet. Mathias Sylwan berättar att det är första gången frågan om skatteparadis kommer på hans bord och lovar att sätta sig in i frågan och återkomma. Och ja, det finns personer på SKL som kan franska och som kan kolla upp vad de hittar på i Ile-de-France. Malmö då? Vågar Malmö sticka ut hakan? Kanske det. Det är inte utan stolthet som upphandlingschefen berättar om hur kommunen lyckats ställa krav på miljöhänsyn genom att tänja på tolkningen av EU-direktivet och Malmö Stad blev landets första Fairtrade City 2006. - Mycket intressant! Det är Carina Nilssons spontana kommentar när jag tar upp skatteparadisfrågan med henne. Sedan valet 2010 är hon socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö med ansvar för vård och omsorg. Några dagar efter att jag först kontaktat henne meddelar Carina att hon tänker driva frågan inför behandlingen av 2012 års budget, och vi kommer överens om att tillsammans anordna ett seminarium om skatteparadis och kommunal upphandling. Hoppsan. < Gunilla Andersson 5
Skatteverket välkomnar informationsavtal med skatteparadisen Skatteparadisen har uppmärksammats av bland annat Attac som ett internationellt finansiellt problem och under de senaste åren har det faktiskt hänt en hel del. Inom OECD har ett ramverk för förhandlingar om utbytesavtal om skatteinformation upprättats: Tax Information Exchange Agreement (TIEA). Hur arbetar det svenska Skatteverket med skatteparadis och vad har man att säga om frågan internationellt? OECD lanserade efter G20-mötet i London i april 2009 tre listor med tre olika graderingar: vit, grå och svart, där stater fördelas efter transparenskriterier. Detta är ett exempel på normativ styrning (som är den enda form av politisk styrning som OECD i praktiken kan använda). Listan är tänkt att ha en normativ effekt på så sätt att länder som räknas som skatteparadis kan höja sin position genom att t.ex. ingå avtal om informationsutbyte med andra länder. Så hoppas man att de problem som förbinds med skatteparadis skall försvinna. Tax Justice Network (TJN) har kritiserat OECDs listor för att inte reflektera vilka stater som är skatteparadis då åtgärderna som krävs för att gå från svart till grå till vit lista har lite med själva skatteparadisfunktionen att göra. Enligt OECD-reglerna måste information enbart utlämnas på begäran, något som TJN inte tycker är tillräckligt. För att flyttas till vita listan krävs enbart tolv TIEA. TJNs egna Financial Secrecy Index (FSI; www.financialsecrecyindex. com) är bland annat baserad på hur transparenta länderna är, på staternas faktiska lagar och deras juridiska förhållningssätt till finansiella hemligheter, och på staternas roll i den finansiella världen. Under 2008-2010 förhandlades 29 TIEA-avtal mellan Sverige och andra stater, alla uppförda på Financial Secrecy Index. Avtalet som Sverige har ingått med Lichtenstein, och som verkar vara typiskt för denna form av avtal, innehåller uttalade intentioner om att de två staternas skattemyndigheter skall samarbeta för god skattepraktik. Information utlämnas enbart på begäran och under bestämda omständigheter, bland annat bara när informationen inte kan fås på andra vägar och när det begärande landets skattemyndigheter redan har mycket detaljerad information om ärendet. Det är med andra ord inte möjligt att fiska efter information som kan misstänkas finnas. Samtidigt finns det stora möjligheter för att avslå begäran, bland annat om det rör sig om bolagshemligheter eller konfidentiell information. Göran Haglund, analytiker på Skatteverkets utlandsenhet, säger att avtalen så långt har haft bra effekt och att man hittills har använt avtalen i över femtio fall, i huvudsak mot Isle of Man, öarna i Engelska kanalen (Jersey, Guernsey) och Gibraltar. Enligt honom har utbytet gått snabbt, ofta snabbare än med länder man har haft längre samarbete med. Så långt har enbart tolv av avtalen blivit användbara, och man förväntar att kunna använda dem mer när flera blir giltiga. Skatteverket driver delvis kontrollverksamhet, där misstankar om skattebrott utreds, och preventivt, där information om att utbytesavtalen existerar är en del. Enligt Aktiespararna har avtalen haft en preventiv effekt när det kommer till så kallade självrättelser, det vill säga att deklarera inkomster och tillgångar som tidigare utelämnats i deklarationen. Under 2010 fram till idag har cirka 600 ärenden frivilligt kommit in vilket innebär skatteinkomster på ungefär 300 400 miljoner kronor. Självrättelserna är en möjlighet som privatpersoner har för att deklarera beskattningsbart kapital i utlandet utan att ställas inför rätta eller betala straffskatt. Hur situationen är för bolag, som utgör storparten av problemet med skatteflykt är något mer oklart. I förhandlingarna av avtalen arbetar de nordiska länderna tätt enligt Haglund. Därför är det inte en tillfällighet att alla de nordiska länderna har nästan likadana avtal med samma länder. Hur saken ser ut för utvecklingsländer som inte sitter på lika stora administrativa resurser är oklart. Information om TIEA-avtal där icke-oecd-länder eller utvecklingsländer ingår har inte hittats. Enligt Tax Justice Network är inte skatteflykt från rika länder det största problemet, utan frånvaro av skatteinkomster i utvecklingsländer. Forskning på 40 afrikanska länder indikerar att dessa gick miste om 607 miljarder USdollar 1970-2004. Faran är att rika länder först sätter ribban och sen säger att allt är okej. Även om utvecklingsländer skulle ingå liknande avtal med skatteparadis skulle det inte vara lika gynnsamt på grund av de stora utredningsressurser som behövs innan en begäran kan ställas. En fara finns för att TIEA-avtalen blir en vilosten, är att de i huvudsak används mot privatpersoner och att de i liten grad gynnar utvecklingsländer. Om kampen mot skatteparadisen skall ta en mer offensiv form måste frågan drivas internationellt på bredare front. OECDs 6
ramverk är möjligvis ett steg i rätt riktning, men för smalt för att ha varaktig effekt. Här har rika länder ett ansvar för att också kämpa för utvecklingsländers villkor. Det är riktig biståndspolitik. < Einar Faanes Tax Justice Network en internationell organisation för skatterättvisa Tax Justice Network (TJN) är ett nätverk för skatterättvisa. TJN vill uppnå ett skattesystem som är socialt rättvist, demokratiskt och progressivt. TJN verkar för ett skattesystem som gynnar de fattiga i såväl fattiga som rika länder, som finansierar allmänna nyttigheter som sjukvård och skola och som kan fungera som ett effektivt ekonomiskt styrmedel mot exempelvis miljöförstörningar. Tax Justice Network startades 2003 i England och regionala nätverk finns idag i Europa, Afrika och Nordamerika. TJN samlar bland annat ideella organisationer, biståndsorganisationer, fackföreningar, forskare, ekonomer och journalister. Flera nationella Attac-grupper är medlemmar i TJN. Det finns även en nordisk samarbetsgrupp inom TJN, Nordic Tax Justice Network, som Attac Sverige var med och startade. < Skandal på skandal och lite nytändning Efter en genomgång av vad som har skrivits om skatteflyktsfrågan den senaste tiden kan man konstatera att det finns ett ökande intresse för frågan. Uppdrag granskning hade två program där IKEA, det svenska folkhemsföretaget synades i sömmarna. IKEA som ofta pratar om ansvar och sitt småländska arv visade sig ha 100 miljarder i skatteparadiset Liechtenstein. Även Kastrup flygplats har nu visat sig utnyttja skatteparadis för skatteflykt. Den australiska huvudägaren Macqaurie Airports misstänks ha blåst den danska staten på 500 miljoner danska kronor årligen som slussats till skatteparadiset Bermuda. Kastrup ägs till 39 % av danska staten, men det är Macqaurie som sitter på alla styrelseposterna. Svenska Dagbladet hade i mars månad en artikelserie i fyra delar kallad Välfärdens nya herrar. Artikelserien belyste vad som händer när vår offentliga välfärd säljs ut till riskkapitalbolag. Våra skattepengar hamnar plötsligt i skatteparadis istället för i vården. Skattebetalningarna sjunker i nittio procent av fallen till noll när ett företag tas över av ett riskkapitalbolag, exempelvis nolltaxerar de stora vårdkoncerner Attendo och Capio. Vilka är det då som äger riskkapitalbolagen? Inte sällan är det du eller jag genom våra pensionspengar. De statliga AP-fonderna och privata pensionsjättarna har investerat miljardbelopp i riskkapitalbolagen. Det finns ett visst hopp om att det politiska intresset börjar öka kring dessa frågor. Denna nyhetssammanfattning får avslutas med ett citat från den nya S-ledaren Håkan Juholts linjetal: Och självfallet gläds vi åt att vårt moderna välfärdssamhälle kanske är det bästa och mest humana samhälle som någonsin skapats, men samtidigt säger det mycket om vart Sverige nu är på väg, när vinster från fördyrad medicin på apotek hamnar i utländska skatteparadis... Detta är inte vad vi socialdemokrater vill, för att låna några bevingade ord av August Palm. < Åsa Ågren 7
Ny rörelse mot skattesmitare 2008 orsakade bankerna och Wallstreet en finanskris. Skattebetalare i hela världen fick ställa enorma summor allmänna medel till förfogande och göra offentliga nedskärningar för att rädda våra kraschade banker. I Storbritannien gjorde landets regering de största nedskärningarna i landets historia sedan 1920-talet samtidigt som det blev känt att banker och bolag smitit från miljardbelopp på skatter genom skatteparadis och betalat ut stora bonusar. Nätverket Uncut spred ett enkelt budskap via twitter. Ska skattebetalarna ställa upp som garanter med allmänna skattemedel får bolagen också betala skatt eller bidra på något annat sätt! Kampanjen samlade aktivister som förvandlade 40 bankkontor runt om i Storbritannien till dagis, tvätterier, klassrum, bibliotek, ungdomsgårdar, vårdcentraler och arbetsförmedlingar. Protesterna blev mycket uppmärksammade och fick politikerna att utlova åtgärder mot skattesmitarna. Regeringen samlade in två miljarder pund i utestående skatter och tvingades leva upp till sitt vallöfte om tuffare reglering av skatteparadis. < Attac-aktivist-tips: Så tar du tillbaka dina skattepengar på ett bankkontor nära dig. 1 Samla ihop ett gäng kompisar. 2 Fundera på vad det skurits ned på sista tiden i din stad skola, bibliotek, vårdcentraler 3 Sök upp närbelägen bank. 4 Bygg om den till valfri allmänning. Läs mer: www.usuncut.org 5US Uncut-aktion. Foto: nisuspi/flickr.com 5Mer info på www.globalrattvisa.nu där du även kan skriva under namninsamlingen. Medverkande: Attac Sverige, Emmaus Stockholm, Framtidsjorden, Färnebo folkhögskola, Glokala folkhögskolan, Jordens Vänner, Klimataktion, Latinamerikagrupperna, Latinamerikakommittén i Jönköping, Medveten Konsumtion, MST stödgrupp, Svensk-Kubanska Föreningen och Sörängens folkhögskola i Nässjö. 8
Skatt på finansiella transaktioner det rör sig framåt. Ett hett ämne i Europa just nu är beskattningen av den finansiella sektorn. Det finns en växande uppslutning bakom förslaget om en skatt på finansiella transaktioner, en Financial Transaction Tax, förkortad FTT. Det gäller små skatter på finansiella transaktioner inklusive obligationer, aktier, derivat samt valutahandel. Förslaget, som även kallas Tobinskatt eller Robin Hood-skatt, har stor potential genom möjligheten att fördela intäkterna till arbete för att bland annat begränsa klimatförändringarna, fattigdomen i världen och för att skapa nya arbetstillfällen. Införandet av en FTT är även ett sätt att ställa de finansiella institutionerna till svars för deras roll i den globala finanskrisen. Den 8 mars 2011 röstade en majoritet i Europaparlamentet igenom ett förslag om att introducera en finansiell transaktionsskatt (FTT) inom EU. I sitt nuvarande ordförandeskap för G20 arbetar Frankrikes president Nicolas Sarkozy, med stöd från Tyskland samt ett antal andra europeiska länder, för att vinna stöd för frågan på en global nivå bland G20 länderna. Det verkar som att stora delar av Europa börjar öppna upp för möjligheten att förverkliga idéen om en FTT inom en snar framtid. Men var är Sverige i debatten? Socialdemokraterna står bakom förslaget om en FTT på EU-nivå, och sedan länge är Miljöpartiet och Vänsterpartiet förespråkare. Den svenska regeringen har däremot uttryckt ett starkt motstånd till att introducera en finansiell transaktionsskatt. Vid finansministermötet i Bryssel den 7 september 2010 beskrev finansminister Anders Borg en skatt på finansiella trans- aktioner som praktiskt taget helt orealistiskt. 1 Resultatet av omröstningen om en FTT i EUparlamentet 8 mars visade att 7 av de 18 svenska parlamentarikerna röstade för förslaget. Som väntat tillhör de medlemmar som stöttar detta initiativ Socialdemokraterna, Miljöpartiet samt Vänsterpartiet. Gunnar Hökmark, Moderaternas representant i Europaparlamentet, beskriver förespråkarnas inställning som...gammaldags socialistisk eller frihandelsfientlig... och hävdar att en FTT skulle göra det dyrare med handel, göra det dyrare med investeringar, göra det dyrare med att se till att det finns kapital där man behöver det som mest, dvs i fattiga länder. 2 De Socialdemokratiska EU-parlamentarikerna har kritiserat denna inställning och menar istället att; Debatten om transaktionsskatten måste relatera till hur marknaden faktiskt fungerar i dagsläget. Det håller inte att som moderaterna leva kvar i det förgångna och blunda för existerande problem. 3 Svenska kritiker av en skatt på finansiella transaktioner grundar sina argument på en negativ erfarenhet med den svenska omsättningsskatt på aktier som gällde 1984 1991, liksom den 1) EU möte: Borg vill stoppa Tobinskatt Rapport 2010-09-07, SVT svtplay.se/v/2136167/rapport/eu-mote borg_vill_stoppa_tobinskatt 2) Tobinskatt drabbar fattiga Speech by Gunnar Hökmark www.youtube.com/watch?v=dm_lgyr1ugi 3) Inte hållbart med laissez faire-attityd baserad på 80-talsexempel www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/inteh-llbart-med-laissez-faire-attityd-baserad-p-80-talsexempel www.youtube.com/watch?v=dm_lgyr1ugi 9
kortlivade omsättningsskatten på räntebärande värdepapper (inklusive statsobligationer och tillhörande derivat). Men det är numera allmänt känt att problemen med det svenska försöket orsakades av fel i konstruktionen av skatterna, inte av det generella konceptet med finansiella transaktionsskatter. En rapport av Internationella valutafonden (IMF) till G20 i september 2010 lyfter fram två centrala problem 1 : 1 Skatten på stamaktier var bara applicerad på transaktioner genomförda av registrerade svenska mäklare. Detta gjorde det enkelt att undvika denna skatt genom att använda sig av utländska mäklare och resulterade i att mycket av aktiehandeln flyttade till Storbritannien. 2 Skatten på verksamhet inom räntehandel, från 1989-1990, resulterade i en övergång till andra finansiella instrument som inte omfattades av denna skatt, exempelvis företagslån och swappar. Den slutsats som IMF har dragit från det svenska exemplet är inte att en skatt på finansiella transaktioner bör avfärdas helt och hållet. De menar snarare att skattebasen bör göras så övergripande som möjligt för att hindra undanflykt, och bör även utnyttja rättsliga och administrativa medel... för att försäkra samarbete. Stephan Schulmeister, en österrikisk ekonom, har publicerat en mycket detaljerad analys av det svenska exemplet där han jämför med en 1) Financial Sector Taxation The IMF s report to the G-20 and Background Materials www.imf.org/external/ np/seminars/eng/2010/paris/pdf/090110.pdf 5Aktioner över hela världen. Från vänster till höger: Mexiko, Senegal, Norge, USA, Storbritannien. Foto: Global Day of Action FTT / Robin Hood Tax/Flickr.com 10 mycket mer effektivt utformad transaktionsskatt i Storbritannien. 2 Bristerna i utformandet av den misslyckade svenska finansiella transaktionsskatten bör inte hindra Sverige från att medverka till en finansiell transaktionsskatt eller andra innovativa former av beskattning för att finansiera akuta behov som jobb och sociala program i Europa, samt kostnaderna för den globala finanskrisen. Trots att resultatet av omröstningen om en FTT i Europaparlamentet i mars var mycket positivt ser EU-kommissionen skeptiskt på implementeringen inom EU i detta skede och kallar det förhastat och ansvarslöst. 3 Algirdas Šemeta, budgetkommissionär, menar att...när man ser på den potentiella effekt som [en FTT] kan ha på den europeiska konkurrenskraften, så är det ansvarslöst att introducera en sådan skatt utan att först analysera och förstå dess konsekvenser. 4 EU-kommissionen har tagit initiativ till en offentlig konsultation där man bjuder in olika aktörer, inklusive det civila samhället och allmänheten, för att dela med sig av åsikter och erfarenheter rörande en skatt på finansiella transaktioner. Detta ska bidra till en rapport som förväntas komma ut till sommaren. 2) Schulmeister, Stephan, Margit Schratzenstaller, and Oliver Picek. A General Financial Transaction Tax Motives, Revenues, Feasibility and Effects. ÖSTERREICHISCHES INSTITUT FÜR WIRTSCHAFTSFORSCHUNG. (2008): Print. 3) EU commissioner accused of obstructing plans for a European financial tax www.theparliament.com/ latest-news/article/newsarticle/eu-commissioner-accused-ofobstructing-plans-for-a-european-financial-tax/ 4) Šemeta offers conditional FTT support www. gfsnews.com/article/1300/1/ emeta_offers_conditional_ FTT_support
Bankerna bär ett stort ansvar för den ekonomiska krisen så det är bara rättvist att de betalar sin del av saneringskostnaderna. Det senaste året har ett stort antal organisationer arbetat tillsammans för att organisera en internationell kampanj för en skatt på finansiella transaktioner. Den 17 februari i år samlades aktivister i mer än 25 länder på olika håll i världen för en Global Day of Action och organiserade evenemang för att dra uppmärksamhet till vikten av att regeringar välden över introducerar en FTT. Kampanjaktiviteter genomfördes i Australien, Belgien, Burkina Faso, Brasilien, Demokratiska Republiken Kongo, Frankrike, Ghana, Italien, Japan, Kanada, Malawi, Mali, Mexico, Nepal, Nederländerna, Norge, Rwanda, Senegal, Spanien, Sydafrika, Tyskland, USA samt Österrike. Organisationer inom bland annat miljö, arbetsrätt och global fattigdomsbekämpning ser 2011 som ett avgörande ögonblick för framsteg för en FTT. En av de viktiga drivkrafterna i denna rörelse är International Trade Union Confederation (ITUC). Generalsekreteraren för ITUC, Sharan Burrow har uttryckt: Med Frankrike som ledare för G20 har vi vår största chans någonsin att övertyga regeringar att tiden äntligen kommit att beskatta bankerna mer rättvist. Regeringar behöver visa att de menar allvar med att se till att bankerna den sektor som bär det största ansvaret för skadorna i världsekonomin betalar sin beskärda del. 1 En annan viktig kraft är Oxfam, som har använt sina omfattande nätverk av internationella kontakter för att verka för vad de kallar en Robin Hood-skatt. Jeremy Hobbs, internationell VD för Oxfam, har uttryckt att: Bankerna bär ett stort ansvar för den ekonomiska krisen så det är bara rättvist att de betalar sin del av sane- ringskostnaderna. En finansiell transaktionsskatt är ett praktiskt och populärt sätt att hjälpa de miljontals människor som tvingas in i fattigdom genom misstag från några av de rikaste människorna i världen. 2 Det är hög tid för svenska aktivister och politiker att lägga diskussionen om 80-talets experiment åt sidan. Istället är det dags att se morgondagens möjligheter och att aktivt delta i kampanjen för en finansiell transaktionsskatt på europeisk och global nivå. < Abeba Belachew student vid Uppsala universitet och för närvarande utbytesstudent vid Univeristy of Maryland i College Park, samt forskningsassistent vid Insitute for Policy Studies i Washington, DC 1) Make Finance Work for people and the planet www.makefinancework.org/home/financial-transaction-tax/ worldwide-campaign-for-higher.html?lang=e 11 2) Make Finance Work for people and the planet www.makefinancework.org/home/financial-transaction-tax/ worldwide-campaign-for-higher.html?lang=e
World Social Forum i Dakar Den 6-11 februari hölls World Social Forum i Senegal. Det var första gången världsforumet genomfördes i ett fransktalande land, och andra gången i Afrika. Förväntningarna var inte lika stora som tidigare. Men fortfarande fyller forumet sin funktion att föra samman aktivister och rörelser. Går man längs forumets huvudgata i Dakars universitet möter man först till höger bonderörelsens tält, sedan kommer boenderörelsens tält och sist kvinnornas. Mellan färgstarka senegalesiska kvinnor som säljer sina hantverksprodukter finns här den aktivistiska axeln för hela forumet, egentligen hela dess berättigande. Via Campesina heter det globala nätverk för småjordbrukare som länge varit den viktigaste kraften i den globala rättviserörelsen. Via Campesina har ofta varit kritisk till forumen, menat att det varit för mycket snack och för lite konkret handling. Nätverket som byggdes först i Latinamerika och Asien börjar nu grena ut sig också i Afrika och här i Västafrika finns sedan nyligen ett regionalt centrum. Det är därför en handling som ser ut som en tanke att forumet genomförs här. Det skapar ytterligare dynamik åt det framväxande motståndet mot landgrabbing, bioenergi på jordbruksmark och Europeiska Unionens försök att stärka sitt grepp över matproduktionen. Mitt i denna organisatoriska katastrof som forumet är, tycker vi i alla fall att vi har fått mycket gjort, säger Cesare Ottolini. Vi träffar nya organisationer och människor och vårt nätverk bara växer. Han sitter i nästa tält och talar med en lokal aktivist. Cesare är hjärnan bakom det som De första forumen samlade 100 000 deltagare och många svenskar, nu finns här betydligt färre och bara en handfull svenskar. många hoppas kommer att bli nästa viktiga sociala rörelse, den som organiserar de fattiga i världens städer. Via Urbana är det namn de tänker sig och de har börjat med att organisera dem som hotas att bli vräkta från sina bostäder. Det gäller att försvara den öppna staden till för alla mot privatisering och segregering. Det finns redan organisationer från 15 länder bakom plattformen. En mindre sandstorm drar fram på huvudstråket, men den hindrar inte en grupp kvinnor som genomför en manifestation för rätten till mat. Senegal är ett muslimskt land, men i kontrast mot bilden av förtryckta muslimska kvinnor dominerar kvinnorna forumet. I nästa tält är det smockfullt och här hörs de intensivaste debatterna. Ett av forumets övergripande teman är våldet mot kvinnor i Afrika. Fackföreningsrörelsen syns inte lika mycket. Det är främst franska CGT som syns och de använder forumet för att knyta kontakter med andra fack, främst i det fransktalande Afrika. Diagne Roland kommer från Senegal men arbetar nu som lärare i Frankrike och är aktiv i i CGT. Jag stöttar också aktivt det kollektiv av papperslösa som finns i Frankrike och som genomfört flera spektakulära aktioner. Här har jag möjlighet att tala med afrikanska fackledare så att vi kan fördjupa vårt samarbete. Lika förtjust är man inom det senegalesiska facket, man ser forumet som en kraftfull injektion till det egna arbetet. Den förtjusningen delar man med olika aktivister i Dakar som tagit emot forumet med öppna armar. När World Social Forum genomfördes i Brasilien i början av 00-talet kom det att påverka debatten runt hela klotet. Den nyliberala hegemonin som till dess varit total skakades i grunden och många hoppades att detta skulle påverka hela världsordningen. De sociala rörelserna har velat politisera forumen mer, medan de mer etablerade organisationer som inte har en rörelsebas och betecknas som NGOs håller tillbaka. De första forumen samlade 100 000 deltagare och många svenskar, nu finns här betydligt färre 12
3Foto: transnationalinstitute/flickr.com och bara en handfull svenskar. Men i Senegal och hela Västafrika är man desto mer entusiastisk, hela Dakar tar forumet i sin famn. Lamin Sadyhanm är en ung aktivistkille från Gambia som sprudlar över av entusiasm. Jag har lärt mig så fantastiskt mycket här. Forumet är mycket viktigt för ungdomarna, vi ungdomar är mer än 60 procent av jordens befolkning och det är vi som skall bestämma. Under forumet pågår revolutionen i Egypten och deltagarna följer den som en fotbollsmatch, alla rykten om Mubaraks avgång möts av jubel. Trots närheten till Tunisien och Egypten kan det dock knappast sägas råda en revolutionär stämning på forumet. De NGOs som dominerar forumet med sina små tält är mycket upptagna av sina egna aktiviteter och problemställningar. För dem är detta en mötesplats, kanske till och med en marknadsplats. Omvärlden gör sig visserligen påmind då och då. Det tält som aktivister från Västsahara uppfört attackeras flera gånger av marockaner som har förbindelser med Marockos ambassad. En enda gång bränner det till rejält så att sanden ryker. Det är när en grupp ungdomar går runt och ropar: Ya na mar, vilket betyder ungefär: We are fed up. Precis samma slagord har ropats runt hela Nordafrika. De tillhör hip-hop rörelsen här, säger Daha Sow som studerar marknadsföring och stämmer in i slagorden. De protesterar mot arbetslöshet, förtryck och korruption. För ett ögonblick handlar forumet inte bara om teoretiska frågeställningar utan brinnande verklighet, men snart återgår allt till det vanliga. Det betyder inte att forumet är meningslöst, det är en viktig mötesplats. Men det är på torgen i Nordafrika som de stora förändringarna äger rum. < Lennart Kjörling Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i Flamman 13
Belöna de skyldiga, straffa de oskyldiga det är tidsandan! Text: Susan George Översättning: Håkan Sundberg Efter en kort period av instabilitet, självrättfärdigande och en och annan ursäkt, har nu samma människor och institutioner som störtade världen i kris poppat upp igen, oskadda och återigen en outsinlig källa till sanning och förnuftig politik. Kommer ni ihåg hur doktrinerna om den allvetande marknadens ofelbarhet och självreglering och hur faran med statlig inblandning i finanssektorns verksamhet plötsligt avslöjades som förrädiska myter? Hur personal på investmentbanker slutade berätta för folk var de arbetade? Hur den folkliga ilskan över massiva räddningspaket och bonusar för ett ögonblick tycktes kunna explodera i oförutsägbara riktningar Ilskan var berättigad. Tack vare två anställda på Bank of England vet vi att i slutet av 2009 hade regeringarna i Storbritannien, USA och Europa lämnat över 14 biljoner dollar (14.000.000.000.000) till bankerna i form av olika stödpaket. När det gäller USA och Storbritannien uppgick denna generositet gentemot vårdslösa och oansvariga finansiella institutioner till nästan tre fjärdedelar av ländernas BNP. Vad har då befolkningen i Storbritannien, USA och Europa fått i gengäld för dessa enorma räddningspaket som inte föll ner från himlen utan togs ur medborgarnas fickor? Krav på mer uppoffringar. De statliga underskotten exploderade i första hand på grund av utgifter och upplåning för att rädda det finansiella systemet. Visst måste det räddas, men inte på bekostnad av fattiga eller vanliga medelklassmänniskor. Medborgarna betalar nu en andra gång och regeringarna har bevisat att de styr på uppdrag av den smala befolkningsgrupp som jag kallar 5Susan Georges är en av grundarna till Attacrörelsen, forskare vid Transnational Institute och hedersordförande i Attac Frankrike. Hennes motto som det presenteras på hemsidan: För en ansvarsfull samhällvetare gäller det först att kartlägga de krafter som styr välstånd, makt och kontroll, att skriva om detta klart och begripligt och slutligen att ta ställning för de svaga, de längst ner och de som drabbas av orättvisa. Davosklassen den finansiella, ekonomiska och politiska elit som träffas årligen i januari i den schweiziska skidorten för att inventera tillgångarna och diskutera nästa drag. Vänliga människor utsätts istället för åtstramningsprogram; nedskärningar i offentlig service, skattehöjningar, lönesänkningar, minskade pensioner och förmåner, senarelagd pensionsålder och stigande arbetslöshet. Alla barn, utom de mest privilierade, kommer att få lida av hårda nedskärningar inom de offentliga skolsystemen. Ojämlikheten kommer att fortsätta att öka. Utlovade investeringar i forskning, ren energi och en grönare framtid stoppas. Ekologiska systemsammanbrott idag innebär att att vi inte kan känna oss säkra på den mänskliga 14
rasens överlevnad, och absolut inte på möjligheterna att leva ett bra liv, i morgondagens klimat. Frågan är kan vi lita på bankerna den här gången? Kommer de att börja betala sin rimliga andel av kostnaderna? Jag tror inte det. Det har gjorts vissa utspel, men som Financial Times nyligen konstaterade: Osbornes bankavgift är inte alltför skrämmande. De banker som var för stora för att tillåtas falla har blivit ännnu större. Många har farligt stora tillgångar i statsobligationer. En allvarligt syftande reglering och omstrukturering finns inte på spelplanen. Finansbranschens verksamhet innebär fortfarande ett hög risknivå för systemet som helhet, men regeringarna har praktiskt taget gått med på alla branschens krav. Under 2008 och 2009 gav de panikslagna G8- och G20-församlingarna ifrån sig några svaga reformuttalanden, men nu är det självbelåtenhet och business as usual som gäller. Sammanfattningsvis har vi nu ett perfekt recept för en ny kasinokrasch. Nationella och internationella befattningshavare kommer att få ingripa igen för att städa upp efter nya finansiella vansinnigheter. Vad skulle kunna göras om regeringarna visade lite ryggrad, om medborgarna tvingade dem att agera? Världen är översvämmad av pengar men regeringarna letar inte där de finns. Ta t ex den senaste årsrapporten World Wealth Report från mäklarföretaget Merrill-Lynch som belåtet konstaterade att omkring 10 miljoner High Net Worth Individuals i världen kunde glädja sig åt en kollektiv förmögenhet av 39 biljoner dollar. Det är ungefär tre gånger så mycket som USA:s eller EU:s BNP. Dessa 10 miljoner är också tillräckligt rörliga och tillräckligt rika för att skydda sig mot beskattning. Att stänga ner skatteparadisen skulle ge åtminstone 250 miljarder dollar i extra skatteinkomst för olika stater. En liten skatt på alla finansiella transaktioner på promillenivå skulle kunna tillföra upp till 600 miljarder dollar årligen tillräckligt för att börja reparera de sociala välfärdssystemen i nord, dra syd ur fattigdom och gå över till en grön ekonomi. De banker Naomi Klein om boken: Det är sällsynt och underbart när en bok skriven av en våra mest betrodda intellektuella kommer vid det specifika tillfälle i historien när den behövs som mest. Det vi behöver göra är att ta den till oss och börja agera för att ändra historiens förlopp. som inte skulle finnas kvar utan räddningsaktionerna från medborgarna skulle åtminstone delvis bli samhällsägda och tvingas låna ut pengar till små och medelstora företag, särskilt de som vill satsa på sociala eller ekologiska projekt, företag som idag har oerhört svårt att få krediter. Sådana förslag är praktiska, inte utopiska, och de tekniker som krävs för att få dem att fungera är väl kända. Utsikterna för en grönare, rättvisare och rikare värld finns där, och den snabbaste vägen dit kommer att vara den som medborgarna tar tillsammans i insikten om att skenbart skilda grupper, småbönder, arbetare och fackliga, små och medelstora företagare, kvinnor, ekologer, pensionärer, studenter, aktivister, faktiskt har samma intressen. När dessa grupper får denna insikt och börjar handla utifrån detta, ja då kommer inte politiken att belöna de skyldiga och straffa de oskyldiga att fungera längre. < Fotnot: Artikeln publicerad i The Broker i nov 2010 Deras kris, våra lösningar. Susan George har varit en ledande analytiker, forskare och aktivist i den globala rättviserörelsen under lång tid. I sin nya bok Whose Crisis, Whose Future (Politiy Press 2010) som kommer ut på svenska i höst ger hon sig på den inte alltför enkla uppgiften att samla ihop alla de analyser hon och närstående gjort under många år för att teckna en helhetsbild av mänsklighetens läge nu efter finanskrisen och inför alla de andra globala krisfenomen som tornar upp sig. Hennes perspektiv är aktivistens, den politiska agitatorns men den strategiska blicken finns där hela tiden. Hon är de fattigas och förtrycktas taleskvinna men en stor del av hennes analys handlar om hur makten och rikedomen agerar. Bokens utgångspunkt är en metafor. Vi är instängda av ett antal murar, den finansiella muren, muren byggd av fattigdom och ojämlikhet, den mur som byggs av den ökande bristen på de allra nödvändigaste mat och vatten och slutligen den mur som byggs av konflikter. Hon 15
lyckas verkligen teckna en helhetsbild av de utmaningar vi står inför. Boken inleds: De flesta av oss har inte upptäckt det än, men bortsett från en liten minoritet, sitter vi alla i fängelse. Vakterna är inte dumma, vi får gå omkring fritt i solskenet och välja vilka filmer vi vill se, men när det gäller de viktigaste aspekterna av våra liv, då är friheten ytterst begränsad. Och hennes första fråga är vem beväpnar vakterna och ser till att de finns i vakttornen natt och dag för att förhindra alla flyktförsök? Hon skriver vidare att svaret på den frågan är det som hennes normala åhörare vid föredrag och seminarier har svårast att ta till sig nämligen att det finns en stor grupp beslutsamma,mäktiga, eleganta men i sanning farliga människor där ute. De har gemensamma klassintressen, de tjänar oerhört mycket på att bihålla status quo, de känner varandra, de håller ihop och de vill inte att något i grunden ska förändras. Hon fortsätter sin beskrivning av det hon kallar Davosklassen som nomader, mäktiga och utbytbara. Några har stor ekonomiska makt och nästan alltid en avsevärd privat förmögenhet. Andra har administrativ och politisk makt, för det mesta utövad för de ekonomiskt mäktigas räkning, som belönar dem på sitt eget sätt. Förvisso kan det finnas motsättningar, men när det handlar om övergripande samhällsfrågor är de nästan alltid överens. Davos-klassen finns i alla länder är alltid extremt liten i förhållande till folkmängden, har sina egna sociala institutioner, bostadsområden, semesterorter, föreningar som alla hjälper till att stärka sammanhållningen och den kollektiva makten. De sköter de stora institutionerna inklusive media, vet exakt vad de vill och är mycket mer eniga och välorganiserade än vad vi är. Beskrivningen avslutas på följande sätt: Davos-klassen, trots medlemmarnas trevliga uppförande och välsydda kläder, är rovdjur. Dessa människor kan inte förväntas agera logiskt eftersom de aldrig tänker långsiktigt, knappast ens när det gäller sina egna intressen, utan de vill äta, nu. Vi måste studera de rika, säger hon vidare. De har så stor makt och vi måste förstå vad de gör om vi ska göra en annan värld möjlig. Det finns redan gott om studier av de maktlösa fattiga, som gjorts av olika FN-organ och NGOer. Vi vet redan tillräckligt om dem för att inte ha någon ursäkt för att inte förbättra deras livsvillkor. Men vi saknar tillräcklig kunskap om dem som fattar beslut som påverkar en oändlig mängd människors liv och som kan manipulera regelverken som det passar dem. Det hon talar om är transnationella företag, banker, internationella finansinstitutioner, högerns tankesmedjor, media m.m. Det är för att vi inte studerade de rika och deras verksamhet som i stort sett hela världen togs på sängen av finanskrisen. Och det är utifrån denna analys hon drar sina slutsatser för vad som måste göras för att vi ska kunna gör oss fria och börja forma utvecklingen efter våra egna behov av anständiga liv och ekologisk hållbarhet. Vi måste få breda grupper av människor att förstå att den regerande ekonomiska makteliten är vår gemensamma fiende, inte har någon plan för hur våra barn och barnbarn ska kunna leva ett bra liv och faktiskt inte heller bryr sig. Det är nästa kvartalsrapport som gäller. I den avslutande delen av boken presenterar hon en mängd tankar och idéer om hur detta kan genomföras. Hon återkommer vid flera tillfällen till att det som krävs för att hantera den samlade krisen är den typ av bred folklig mobilisering som man lyckades åstadkomma i Storbrittanien och USA under Andra världskriget. För den som menar att den politiska diskussionen idag är visionslös och saknar övergripande strategiska frågeställningar så är det här en inspirerande bok. < Håkan Sundberg Susan George kommer till Stockholm den 7:e maj för ett heldagsseminarium på ABF-huset. (börjar kl 10.00) 16
Europa satt i skuld Text: Jens Cavallin, Håkan Sundberg Den belgiske historikern och statsvetaren Eric Toussaint, verksam inom Attac Frankrikes vetenskapliga råd, har gjort en analys av skuldsättningen i länderna inom EU och ställt samman en hel del fakta som avsevärt förändrar den bild som ofta förmedlas i medierna och av politiker, om bakgrunden till, och rimliga lösningar på situationen i dessa länder. (www.cadtm.org/the-debt-in-the-north-some) Hans framställning är utförligt statistiskt dokumenterad och slutsatserna är helt andra när det gäller utvägarna än de som oftast tas för givna både av ekonomer och politiker i de dominerande politiska kretsarna inom EU och IMF (Internationella valutafonden). Statsfinanserna i många länder har gradvis försämrats sedan slutet av 1980-talet, bl a tack vare inkomstskattesänkningar som främst gynnat höginkomsttagare och företag, delvis ersatta av höjda mervärdeskatter, men framför allt genom ökad upplåning. Situationen blev akut år 2007-2008 med finanskrisen när statsingripanden med ofantliga belopp (bailouts) krävdes för att rädda konkursfärdiga banker, t ex på Irland, i Storbritannien och Nederländerna. Ett liknande öde kan förväntas i Spanien där regionala banker är konkursmässiga efter den fastighetsbubbla som brustit i landet. Vi har ju också erfarenheter från de svenska banker (SEB, där som bekant finansminister Anders Borg arbetat, samt Swedbank) som lånat ut frikostigt till hushåll och företag i de baltiska länderna. Räddningsaktionerna för bankerna har samtidigt inneburit att stora summor ställts till förfogande vilka de i många fall lånat till både offentliga och privata låntagare i Syd- Östoch Centraleuropa, EU:s utkant. Länder som Grekland, Portugal och Spanien både privata och offentliga instanser ökade därmed drastiskt sin belåning hos utländska banker. Tyska och franska banker sitter således på en ansenlig del av den offentliga skuldsättningen i Grekland, Spanien och Portugal. Den privata skuldsättningen har dessutom, precis som i Sverige, ökat dramatiskt under samma tid. De nedskärningsåtgärder som nu sätts in inte minst på rekommendation av Internationella valutafonden kommer att förlänga krisen, försvaga de sociala skyddsnäten, öka fattigdomen, stärka finansinstitutionernas makt och försvaga staternas möjligheter att uppfylla sina förpliktelser mot medborgarna och mot biståndstagare i Tredje världen. Det är därför värdefullt att närmare granska skäligheten i skuldsättningen hos ett land som Grekland, det land som först diskuterats i medierna och inom de internationella finansinstitutionerna. Det är en historia som sträcker sig tillbaka till den grekiska överstediktaturen 1967-1974 då statsskulden fyrdubblades inte minst genom omfattande vapenköp utomlands. OS i Aten belastade också den grekiska offentliga budgeten med uppskattningsvis 20 miljarder dollar, inte minst genom kontrakt med stora västliga företag oftast efter omfattande mutaffärer. Greklands inträde i Eurozonen 2001 innebar också en drastisk ökning av den privata skuldsättningen, utan att det innebar en nämnvärd ökning av investeringar i verklig näringsverksamhet. Tyska, franska och holländska staten gav ett omfattande stöd för sina bankers utlåningsverksamhet i Grekland. Pengarna kom till stor del från det omfattande stöd som dessa banker fått via våldsamt ökad utlåning till låg ränta från de nationella riksbankerna och EUs centralbank. Här fanns stora vinster att hämta. När det gäller nedskärningar av statsutgifterna som krävs av valutafonden och EU spelar däremot de stora vapenexporterande länderna i Västeuropa en tvivelaktig roll; Grekland är Frankrikes tredje största vapenköpare och militärbudgeten har till skillnad från sociala utgifter ingalunda skurits ner i den grekiska krisen inte minst genom EU:s krav! Grekland lägger 4 % av sin BNP på militärutgifter, nästan dubbelt mot Frankrike. Skandalerna kring vapenköpen har varit legio. När Turkiets premiärminister besökte Grekland i början av 2010 föreslog denne att båda länderna skulle skära ner sina militärutgifter med 20%, men detta föll inte i god jord. De franska och tyska vapenexportörerna tyckte nog inte att detta var en bra idé. Detta gör de grekiska utlandslånen i sig till ganska tvivelaktiga skulder. Krav har rests i Grekland på en grundlig analys av vilka lån som kan anses rimliga och vilka som utan omsvep kan skrivas av som odious debt, skamliga skulder. Till detta scenario hör också enligt Toussaint att den förre grekiske konservative statsminis- 17
tern med hjälp av det amerikanska finansföretaget Goldman Sachs systematiskt förfalskat statistiken för den grekiska skulden, och därmed ställt den tillträdande socialdemokratiska regeringen inför närmast oöverstigliga politiska problem. Många tongivande utländska ekonomer stödjer kravet på en avskrivning av sådana orimliga skulder, exempelvis ekonomipristagaren 2001, Joseph Stiglitz. En sådan skuldsanering har prövats, med framgång, i flera latinamerikanska länder, t ex Argentina och Ecuador, och i Ryssland, och ingalunda lett till senare problem på finansmarknaden för dessa länder. Toussaint tittar också i detalj på situationen på Irland (översatt nedan) och i Spanien. Han avslutar sin artikel med att föreslå ett antal alternativa handlingsvägar till nedskärningar av välfärdssystemen och den offentliga sektorn, i de drabbade länderna. Hans förslag sammanfaller till stor del med förslag till handlingsprogram som lagts fram av Attac Frankrike och Attac Europa-nätverket. < Vi rekommenderar den som vill få en överblick över den europeiska krisen att läsa artikeln i sin helhet på www. cadtm.org/the-debt-in-the-north-some I slutet av 2010 uppgick det europeiska stödpaketet till 85 miljarder euro i lån (inkl 22,5 miljader från IMF) och det står redan klart att det inte kommer att räcka. Irland nyliberalismens totala misslyckande Text: Eric Toussaint Översättning: Håkan Sundberg Under ett decennium framhölls Irland som ett föregångsland av de ivrigaste förespråkarna för nyliberal kapitalism. De keltiska tigern visade upp en högre tillväxt än det europeiska genomsnittet. Bolagsskatten hade sänkts till 12,5% och den verkliga skatt som betalades av de transnationella företag som arbetade där låg mellan 3 och 4 procent en företagsledares dröm. Irland hade inget budgetunderskott 2007 och ingen arbetslöshet 2008. I detta jordiska paradis tycktes alla dra nytta av situationen. Arbetarna hade jobb (även om de ofta var osäkra), familjerna konsumerade och drog nytta av det rådande överflödet och både lokala och utländska kapitalister tjänade bra. I oktober 2008, några dagar innan den belgiska regeringen löste ut de stora belgiska bankerna Fortis och Dexia med skattemedel, publicerade Bruno Colmant, chef för den belgiska börsen och ekonomiprofessor, en ledarartikel i Le Soir, den ledande franskspråkiga dagstidningen, där han bestämt hävdade att Belgien måste följa det irländska exemplet och ytterligare avreglera sitt finansväsende. Enligt Colmant var det nödvändigt att Belgien gjorde de legala och institutionella ändringar som krävdes för att landet skulle bli en bas för det internationella kapitalet, precis som Irland. Ett par veckor därefter hade den keltiska tigern lagt sig på rygg och tiggde om nåd. På Irland hade den finansiella avregleringen satt igång ett uppsving för utlåning till hushållen (hushållens skuldsättning hade nått 190% av BNP när krisen kom), speciellt när det gällde fastigheter, en sak som stimulerade den irländska ekonomin (bygg- och finansbranschen). Banksektorn hade genomgått en exponentiell tillväxt när många utländska företag etablerade sig i lan- 18
det och banktillgångarna ökade. Fastighets- och aktiebubblorna började växa. Det sammanlagda kapitalvärdet av aktier, obligationer och banktillgångar var fjorton gånger högre än landets BNP. Sedan hände det som absolut inte kunde hända i detta sagoland: i september 2008 hade korthuset rasat och fastighets- och finansbubblorna brustit. Företag stängde eller lämnade landet, arbetslösheten steg från 0% 2008 till 14% i början av 2010. Antalet familjer som inte kunde betala sina lån steg snabbt. Hela det irländska bankväsendet vacklade på konkursens knivsegg och en panikslagen regering garanterade obesett banktillgångar på 480 miljarder Euro (dvs ca tre gånger Irlands BNP). Den ledande bostadslånebanken Allied Irish Bank, nationaliserades och fick ett kapitaltillskott på 48,5 miljarder Euro (ca 30% av BNP). Exporten krympte. Statsinkomsterna minskade. Budgetunderskottet ökade från 14% av BNP till 32% 2010 (mer än hälften på grund av det massiva stöd som bankerna fått: 46 miljarder i kapital, 31 miljarder i köp av dåliga tillgångar.) I slutet av 2010 uppgick det europeiska stödpaketet till 85 miljarder euro i lån (inkl 22,5 miljader från IMF) och det står redan klart att det inte kommer att räcka. I utbyte mot lånen har den keltiska tigern påtvingats en radikal medicinering i form av ett åtstramningspaket som kraftigt påverkar hushållens köpkraft med minskad konsumtion, lägre offentliga välfärdsutgifter, lägre löner för offentligt anställda, mindre investeringar i infrastruktur och lägre skatteintäkter som följd. På det sociala området får nedskärningarna katastofala följder: 24.750 tjänster avskaffas inom offentlig sektor (8% av arbetskraften) nyligen anställda får 10% sänkt lön minskning av familje- och arbetslöshetsunderstöden, en betydande nedskärning i vården, frysning av pensionerna. skattehöjningar för den stora befolkningsmajoriteten som redan drabbats av krisen, t.ex en momshöjning från 21 23% år 2014, införandet av en fastighetsskatt som drabbar den hälft av befolkningen som tidigare var undantagen från denna. minskad minimilön från 8,65 till 7,65 euro. Räntesatserna för de irländska lånen är höga: 5,7% för lånen från IMF, 6,05% för EU - lånen. Dessa lån kommer att användas till att betala tillbaka till de banker och finansinstitut som köper irländska obligationer med pengar de lånat av den europeiska centralbanken till 1% ränta ytterligare ett klipp för det privata finanskapitalet. Enligt AFP har IMF:s chef Dominique Strauss-Kahn hävdat att det kommer att fungera även om det blir svårt eftersom det är tufft för de människor som måste gör uppoffringar för att budgetåtstramningarna ska fungera. Oppositionen har varit väldigt bestämd, på gatorna, och i parlamentet som röstade för räddningsplanen med endast 81 röster mot 75. Istället för att överge sin nyliberala position, deklarerade IMF att de förväntade sig att Irland skulle prioritera att genomföra reformer som avägsnade strukturella hinder för affärsverksamhet och konkurrens under de kommande åren. Socialisten Dominique Strauss-Kahn sade att han var övertygad om att en ny regering efter valen i början av 2011 inte skulle ändra något: Jag är förvissad om att även om oppositionspartierna, Fine Gael och Labour, idag kritiserar regeringen och programmet så förstår de att åtgärderna är nödvändiga. De ekonomiska och finansiella liberaliseringarna vars syfte var att attrahera utländska investeringar och transnationella företag har kort och gott misslyckats å det grövsta. För att ytterligare förstärka de skador som befolkningen åsamkats av denna politik, bibehåller IMF och den irländska regeringen samma nyliberala inriktning man haft under de gångna två decennierna, och utsätter den irländska befolkningen, under tryck från det internationella finanskapitalet, för samma strukturreformer som man tvingat på länder i tredje världen under tre decennier. Och detta trots att just dessa decenniers historia visar vad som inte bör göras, och varför det är hög tid att använda sig av en helt annan logik som gynnar människorna istället för kapitalet. < Artikeln i sin helhet finns här: www.cadtm.org/the-debt-inthe-north-some 19
Kultur och politik efter nyliberalismen en uppgörelse med nyliberala sätt att uttrycka sig, forma meningar, att tänka alt #13 14 våren 2011 Bokanmälan: Jens Cavallin Nick Couldry: Why Voice Matters. London: SAGE, 2010 Det finns många olika former av kapital ekonomiskt, socialt, kulturellt, symboliskt har vi lärt oss av sociologer som Pierre Bourdieu, och före honom filosofer som Ernst Cassirer, (under 30-talet verksam i Göteborg), liksom vår egen författare Stig Dagerman. De olika kapitalformerna kan ofta växlas mellan varandra en kändis tjänar pengar just genom att vara kändis Nyliberalismens frammarsch under flera decennier har starkt gynnats av, men också påverkat, flödena av kulturellt kapital över världen och medfört, främst genom mediernas snabba expansion, en ökad global marknadisering av inte bara bokutgivning, musik- och filmproduktion utan också själva utrymmet för att ge röst eller uttryck åt olika grupper i samhället. I praktiken har just röstutrymmet påverkats starkt av att de rika och starka företagens ägare tar allt mer plats och påverkar själva det sätt vi tänker, kategorier som våra tankar får utrymme i och ord som vi väljer. Föreställningen om att internet ger nytt utrymme åt alla som överhuvud har en dator och därmed bryter denna utveckling bestrids av många forskare som ett slags illusionsnummer, låt vara att enstaka undantag är obestridliga. Nick Couldry är mediesociolog vid det traditionellt Labour närstående Goldsmiths College. I en intensiv uppgörelse med det marknadiserade sättet att tänka och konsekvenserna för hur man ser på människans samhälle genom att ge röst åt olika hållningar och perspektiv kritiserar Couldry de nyliberala kyrkofäderna von Hayek, von Mises, Milton Friedman och andra, samt de förutsättningar om marknadens allt överskuggande betydelse på alla plan i människans liv och samhälle som kännetecknar det som kallas för nyliberalism. Begreppet röst (voice) är utgångspunkt för ett mer allsidigt synsätt på mänskliga handlingar, samhället och de system för uttryck, värden och processer som människan har till förfogande. Användningen av ordet röst är förstås inte ny; på det mediepolitiska planet finns Unescos klassiska utredning under Sean McBride år 1980 under titeln Many voices, One World. Med begreppet röst vill Couldry uttrycka den grundläggande mänskliga tillgången att ge sin egen berättelse åt andra. Det handlar alltså inte om något fysiskt begrepp utan just om möjligheten att uttrycka något eget för andra människor. Rösten bestäms som: det sätt som folk berättar om den värld i vilken de handlar. På det sättet är rösten socialt grundad, förverkligas genom ett utbyte, reflexiv, förkroppsligad och beroende av en materiell form. Couldry tar sig därmed an kärnan i den liberala människo- och samhällsuppfattningen, friheten. Poängen för Couldry, liksom för Marx och även för den som politisk teoretiker tämligen okände dandyn Oscar Wilde i den korta skriften Människans själ under socialismen - är emellertid att frihet inte handlar om att välja bland ett utbud av varor och tjänster utan om möjligheten att själv delta i skapandet av detta utbud framför allt genom att ha utrymme för egna berättelser om det egna ödet och levnadsvillkoren. Detta frihetsbegrepp ligger nära det frihetsbegrepp som Marx använde och där motsatsen är främlingskapet (alienationen), som omöjligheten att delta med den egna rösten i samhällslivet och kulturproduktionen. Både för Marx och Wilde i motsats till liberalismens klassiker är förutsättningen för att människan befrias avskaffandet av det slaveri som kapitalismens produktionsform, privat ägande av produktionsmedlen, marknaden, ja enligt Wilde t o m privat egendom överhuvud, utgör. Det finns också en närhet till Rousseaus kritik av privategendomen och den tekniska civilisationen det som kan knytas till den romantiska hållningen i synen på människan, samhället och konst-/kulturproduktion. Möjligen håller inte begreppet röst för den omfattande användning som Couldry gör av det i boken, men som ett nyckelbegrepp när det gäller motstånd mot en frihet som sätts lika med möjligheten att välja andras produkter och tjänster kan det vara nog så användbart, och framför allt när det gäller den immateriella produktionens område, vilket idag kan beräknas till i många avseenden lika ekonomiskt betydelsefullt som den materiella produktionens. Röst -begreppet är även en naturlig tanke, om man tillmäter den mänskliga upplevelsen en grundläggande betydelse, vilken inte utifrån gjorda iakttagelser eller observationer av beteenden kan ersätta. Engelska språket har här, i motsats till svenskan (och tyskan), ett problem genom att ordet experience betyder både (omedelbar) upplevelse och (mer strukturerad) erfarenhet. Couldry argumenterar samtidigt mot att betrakta upp- 20