16:1 I samband med exploatering för bebyggelse utfördes en enskild va-anläggning, vilken skulle överlämnas till de blivande fastighetsägarna för gemensamt bruk. Något sådant överlämnande skedde dock inte. När en allmän va-anläggning hade utförts i området hade fastighetsägarna ingen rätt att använda den enskilda anläggningen. Yrkande av ägaren om ersättning för den enskilda anläggningen har lämnats utan bifall. B.E. och L. E., som är bröder, äger tillsammans fastigheten Å 19:1 i Kävlinge kommun. Den ligger ungefär tre kilometer söder om Saxtorp utmed väg nr 110. Bröderna E. förvärvade fastigheten för en köpeskilling av 62 000 kr vid exekutiv auktion den 2 september 1982. Under 1960-talet blev två områden av Å 19:1, belägna på var sida om och gränsande till väg nr 110, exploaterade för fritidsbebyggelse. Väster om vägen avstyckades ett femtiotal tomter. Ett tiotal av dessa, däribland Å 19:88, bebyggdes medan återstoden förblev obebyggda. Bröderna E. äger sex av de obebyggda tomterna. Öster om vägen avstyckades ett sjuttiotal tomter. Huvudparten har bebyggts och åtskilliga utnyttjas numera för åretruntboende. Efter avstyckningarna återstår av Å 19:1 cirka 31 hektar, bestående av förutom vägar och grönområden i exploateringsområdena huvudsakligen skogsmark. Den ligger öster om det östra exploateringsområdet och gränsar till detta. I samband med exploateringen anlades dels en vattenanordning med vattentäkt och vattenverk samt tillhörande ledningar för att betjäna avstyckningarna på ömse sidor om vägen jämte ett antal närliggande fastigheter, dels en avloppsanordning, bestående av avloppsledningar, trekammarbrunn och infiltrationsledningar, för att betjäna 19 fastigheter, belägna närmast den nyöppnade vattentäkten. Anordningarna förlades till markområden som ingick och alltjämt ingår i Å 19:1, vattentäkten och vattenverket omedelbart öster om det östra exploateringsområdet, trekammarbrunnen med infiltrationsledningar i ett grönområde i sydöstra delen av samma exploateringsområde samt ledningsnäten i vägar och grönområden inom bägge exploateringsområdena. 35
Köpare av tomter inom exploateringsområdena fick i sina köpekontrakt med exploatörerna ursprungligen Aktiebolaget Seven och från juni 1973 Design Malm AB, sedermera Malmgruppen AB förbinda sig att inträda i tomtägar- eller vägförening, som var avsedd att bildas inom områdena, att bidra till sådan förenings utgifter, däribland kostnad för drift av vattenanordningen, samt att under tiden intill dess att anordningar som brukades gemensamt inom områdena övertogs av tomtägar- eller vägförening betala 100 kr om året till säljaren som bidrag till underhåll av anordningarna. När Design Malm AB övertog Å 19:1 utfäste sig detta bolag att också överta AB Sevens förpliktelser mot tidigare tomtköpare beträffande bl.a. överlämnande av vägar, grönområden och vattenverk till blivande tomtägar- eller vägförening. Någon överlåtelse av vatten- och avloppsanordningarna till tomtägarna eller till av dem bildad förening kom inte till stånd. Genom 1982 års exekutiva auktion övergick således även dessa anordningar i bröderna E:s ägo. I samband med auktionen hävdade tomtägare att skyldighet förelåg för ägare av Å 19:1 att leverera hushållsvatten från vattenverket till avstyckad tomt. Såväl kronofogdemyndigheten som hovrätten över Skåne och Blekinge fann emellertid att Å 19:1 inte besvärades av någon rättighet till förmån för avstyckad tomt eller dess ägare. Under år 1985 lät Kävlinge kommun bygga ut sin allmänna vatten- och avloppsanläggning till exploateringsområdena. Verksamhetsområdet för den utvidgade anläggningen bestämdes så att det kom att innefatta hela det östra exploateringsområdet men bara en begränsad del av det västra exploateringsområdet. Vad beträffar sistnämnda område hamnade huvudparten av de obebyggda tomterna samt den till vattenverket på Å 19:1 anslutna fastigheten Å 19:88 utanför verksamhetsområdet för kommunens anläggning. Vid utbyggnaden av den allmänna anläggningen blev inte något av de privata va-anordningarna på Å 19:1 utnyttjat för anläggningen. Bröderna E. yrkade att kommunen skulle förpliktas utge ersättning till dem enligt 16 va-lagen för va-anordningarna på Å 19:1 med 463 500 kr jämte indexuppräkning av detta belopp. Som grund för ersättningsyrkandet åberopade bröderna E. att va-anordningarna på Å 19:1 i sin helhet blivit onyttiga genom att kommunen byggt ut sin allmänna va-anläggning så att den omfattar större delen av anordningarnas funktionsområde. Vad särskilt beträffar det förhållandet att vattenanordningen även betjänar fastigheter som inte omfattas av det nu bestämda verksamhetsområdet, gjorde bröderna E. gällande att det inte är rimligt att de skulle behöva vänta med ett ersättningsyrkande tills en eventuell 36
ytterligare utbyggnad av det allmänna va-nätet kom till stånd samt att deras vattenanordning i praktiken redan var helt onyttig eftersom inga byggnadslov beviljas inom det område som inte tagits in i verksamhetsområdet. Kommunen bestred ersättningsyrkandet under invändning beträffande vattenanordningen att denna redan innan kommunen beslutade att bygga ut den allmänna va-anläggningen varit onyttig dels till följd av att någon skyldighet för bröderna E. att leverera vatten till anslutna fastigheter inte förelegat, dels till följd av att anordningen varit bristfällig och för klent dimensionerad för att täcka vattenbehovet samt beträffande avloppsanordningen att det inte är visat att denna överhuvudtaget använts. Ytterligare invände kommunen att det med hänsyn till den fördel, som bröderna E. får av den allmänna va-anläggningen genom att denna i kommande etapper kommer att omfatta även de av bröderna E. ägda obebyggda tomterna, inte är skäligt att ersättning skall utgå. Kommunen invände vidare att anordningarna inte har något värde, i följd varav kommunen inte heller kunde vitsorda något belopp som i och för sig skälig ersättning. Bröderna E. anförde till utveckling av sin talan: Va-anordningarna på Å 19:1 har varit nyttiga ända fram till dess att kommunen slutligen bestämde sig för att bygga ut den allmänna va-anläggningen. När de förvärvade fastigheten och övertog anordningarna förelåg i och för sig inget rättsförhållande med fastighetsägarna i området. De har dock fortsatt att leverera vatten som tidigare till fastigheterna. Fastighetsägarna har faktiskt varit tvungna att köpa vatten från vattenanordningen för att klara sin vattenförsörjning och har dessutom hävdat att det föreligger leveransskyldighet enligt det ursprungliga avtalet med AB Seven. I viss utsträckning har fastighetsägarna också betalat för vattnet. Ett rättsförhållande med fastighetsägarna får därigenom anses ha uppkommit. Kommunen anförde bl.a.: Något rättsförhållande har aldrig förelegat mellan bröderna E. och fastighetsägarna rörande vattenförsörjning. Genom försäljningen på den exekutiva auktionen bortföll den leveransskyldighet som tidigare ålegat ägaren av Å 19:1. Vattenanordningen på fastigheten blev därigenom enligt kommunens mening onyttig. Därefter har rått ett avtalslöst tillstånd, under vilket bröderna E. ej haft någon skyldighet att leverera vatten, vilket de också själva tidvis har framhållit. Anordningen har dessutom varit onyttig till följd av dess art och skick. Den täcker inte vattenbehovet idag och långt mindre senare när nybyggnadsförbudet hävs. Nybyggnadsförbudet 1974 kom till 37
därför att va-frågan i området inte var löst på ett tillfredsställande sätt. Såväl vattentäktens som vattenverkets kapacitet är otillräcklig för att tillgodose de boendes behov av vatten. Kommunen kan vitsorda att bröderna E. inte har någon fördel av den allmänna va-anläggningen i dess nuvarande omfattning. Kommunen anser dock att frågan om den fördel ägaren får av den allmänna anläggningen skall bedömas med utgångspunkt från dennes totala innehav av fastigheter i området som betjänas eller i framtiden kommer att betjänas av den allmänna anläggningen. De av bröderna E. ägda fastigheterna kommer att få ett betydande värde genom att va-nätet i kommande etapper kommer att omfatta även dessa, som då kan bebyggas. Va-nämnden yttrade: Va-nämnden har hållit förhandling i målet och därvid besett va-anordningarna på Å 19. Enligt 16 va-lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som blir onyttig till följd av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas, ersättas av huvudmannen för den allmänna anläggningen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen och övriga omständigheter. Bestämmelsen i 16 syftar till att tillgodose å ena sidan den enskilde fastighetsägarens befogade anspråk på ekonomisk gottgörelse, när en väl fungerande va-anordning blir onyttig vid tillkomsten av en allmän va-anläggning, å andra sidan intresset av att önskvärda va-utbyggnader inte skall hindras eller hämmas av alltför vittgående ersättningskrav. Av bestämmelsens utformning framgår att den är avsedd att tillämpas med restriktivitet, något som också tydligt betonas i förarbetena till densamma. Vad särskilt beträffar hänvisningen till anordningens art markerar detta enligt förarbetena till lagen (prop. 1970:118 s 145) att ersättning inte bör komma ifråga när det gäller primitiva anordningar. Den åsyftade restriktiviteten i det avseendet har kommit till uttryck i rättstillämpningen bl.a. på så sätt att ersättning endast undantagsvis lämnas för icke slutna avloppssystem. Å andra sidan uttalades i förarbetena (samma ställe) att det när en rättsligen bildad gemensamhetsanläggning blev överflödig genom tillkomsten av en allmän va-anläggning ofta kunde vara skäligt att ersättning utgick. Av förarbetena till den väsentligen likalydande ersättningsbestämmelsen i 1955 års va-lag framgår vidare (prop. 1955:121 s 88 jfrt med SOU 1951:26 s 262) att hänvisningen till fastighetsägares fördel av den allmänna va-anläggningen tillkommit med tanke på speciella 38
situationer, såsom när den allmänna anläggningen tillkommit huvudsakligen i en eller ett fåtal ägares intresse; det kunde då framstå som oskäligt att kollektivets övriga medlemmar belastades med ersättning för äldre anordningar på de förras fastigheter. Vad beträffar normalsituationen, dvs. det fall att den allmänna va-anläggningen tillkommer i allas eller åtminstone flertalets intresse, bör däremot beaktas att, om en reduktion av ersättningen för äldre anordning görs med hänsyn till vunnen fördel, detta i princip skulle innebära att fastighetsägare med äldre va-anordning missgynnades i förhållande till övriga fastighetsägare, eftersom han efter alldeles samma grunder som de senare tvingas genom avgifter betala för den fördel som han får av den nya anläggningen. Ersättningsyrkandet i förevarande mål gäller anordningar som tillkommit i samband med exploatering för bebyggelse och som, enligt vad utredningen i målet får anses ge vid handen, ursprungligen varit avsedda att, när exploatering fullbordats, överlämnas till gemensamt ägande och nyttjande av dem som förvärvat tomter inom exploateringsområdena. Vad beträffar avloppsanordningen har denna visserligen utförts så att endast ett fåtal tomtägare kunnat begagna sig av densamma. Den har dock såtillvida varit av gemensamt intresse för samtliga tomtägare att den i görlig mån fungerat som ett skydd mot att den gemensamma vattentäkten förorenades av avloppsvatten från de närmast belägna tomterna. Det förhållandet att va-anordningarna inte kom att överlämnas till tomtägarna eller något organ, som haft till uppgift att tillvarata deras intressen, utan i stället övergick i andra personers ägo utan någon bindande förpliktelse för de nya ägarna att leverera vatten till och ta emot avlopp från berörda tomter innebär att ersättningsfrågan måste bedömas från andra utgångspunkter än som vanligen är att anlägga i hithörande situationer. Det ekonomiska intresset som 16 va-lagen avser att tillgodose är knutet till den kategori fastighetsägare som, jämsides med att de blir skyldiga att bidra till kostnaderna för en ny allmän va-anläggning, gör en förlust genom att det kapital som de själva investerat i alltjämt användbara va-anordningar blir onyttigt. I förevarande fall är visserligen fråga om va-anordningar som åtminstone indirekt via erlagda köpeskillingar för tomterna bekostas av fastighetsägarna. I och med att anordningarna senare övergått i utomstående personers ägo har emellertid fastighetsägarna förlorat förfoganderätten till anordningarna och i stället blivit hänvisade till en eventuell möjlighet att efter frivillig överenskommelse med anordningarnas nya ägare fortsättningsvis dra nytta av anordningarna. Det nu sagda innebär att de privat vaanordningarna för fastighetsägarnas del blivit i va-lagens mening 39
onyttiga, inte genom att kommunen utvidgat sin allmänna va-anläggning till deras områden utan redan dessförinnan i och med att de till följd av bröderna E:s exekutiva förvärv gått miste om rådigheten över anläggningarna. För bröderna E. åter har anordningarnas värde betingats uteslutande av möjligheten för dem att kommersiellt utnyttja anordningarna för vattenleverans till och omhändertagande av avlopp från fastigheterna inom områdena. Tillkomsten av den allmänna va-anläggningen har visserligen medfört att deras möjlighet att vinna avsättning för dessa tjänster avsevärt beskurits. Den förlust som de härigenom må ha åsamkats är emellertid av annan art än det slags förluster som va-lagstiftningen har till uppgift att bereda gottgörelse för och den kan ej anses omfattad av bestämmelsen i 16 va-lagen. Bröderna E:s talan kan följaktligen ej bifallas. Va-nämnden lämnade bröderna E:s talan utan bifall. Beslut: 1988-06-17, BVa 88 Mål nr: Va 13/86 40