AVGÖRANDEN I VA- MÅL - DEL 3 26A:1

Transkript

1 26A:1 En va-taxa enligt vilken engångsavgift för anslutning till allmän va-anläggning bestäms med hänsyn till - utöver en grundavgift - endast fastighetens areal, har ansetts inte vara förenlig med avgiftsreglerna i VAL A.W. ägde en fastighet i Strängnäs kommun. Fastigheten ligger inom verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning och är kopplad till anläggningens renvatten-, spillvatten- och dagvattennät. Fastigheten bebyggdes med en enfamiljsvilla och kopplades hösten 1977 till kommunens va-nät. Fastigheten hade ursprungligen en areal om m 2. Sedan A.W. förvärvat 560 m 2 av den intilliggande fastigheten har denna del genom sammanläggning uppgått i förstnämnda fastighet, som numera således har en areal om m 2. Området, för vilket gäller en den 27 februari 1968 fastställd stadsplan, är bebyggt med kedjehus och friliggande villor, totalt ett 30-tal fastigheter lades huvudledningar i området. Den i målet aktuella va-taxan antogs av kommunfullmäktige den 23 november 1975 och innehöll bl.a. följande bestämmelser. 3 Mom 1. Avgiftsskyldighet föreligger enligt 9 och 10 va-lagen för följande ändamål: V Vattenförsörjning till fastighet S Spillvatten från fastighet Df Dg Dag- och dräneringsvatten avlopp från fastighet Dagvattenavlopp från gator, vägar och andra allmänna platser inom stadsplan eller byggnadsplan. Mom 2. Avgiftsskyldighet för vart och ett av ändamålen V, S och Df inträder när va-verket upprättat förbindelsepunkt för ändamålet och underrättat fastighetsägaren därom. Avgiftsskyldighet för Dg inträder när åtgärder härför blivit utförda. 4 Mom 1. För fastighet som enligt stadsplan eller byggnadsplan är eller avses bli bebyggd skall anläggningsavgifter vid avgiftsskyldighet för samtliga i 3 mom 1 angivna ändamål erläggas enligt följande: k x 8 x ty kronor = Grundavgift per anslutning varav skall utgöra del i fasta va-anläggningar (VA-verk, huvudledningar) 8 = kr per m 2 tomtyta 89

2 ty k = Fastighetens areal enligt nybyggnadskarta eller annan karta, som Va-verket godkänner. = Områdesfaktor, vilken bestämmes efter beräknad anläggningskostnad (verklig kostnad om denna är känd). Områdesfaktorn = k = anläggningskostnad x y 8 x ty Minimiavgift kronor. Mom 2. Områdesfaktorn k fastställes av kommunstyrelsen områdesvis och som regel i samband med att ny eller ändrad stadsplan eller motsvarande fastställes. För anslutning inom område, för vilket stadsplan eller motsvarande fastställes före skall områdesfaktorn vara 1.0. Mom 4. Kommunstyrelsen äger att med avsteg från bestämmelserna i mom. 1 3 här ovan för viss eller vissa fastigheter fastställa andra anläggningsavgifter enligt följande: a) på grund av speciella terrängförhållanden, grundförhållanden eller andra omständigheter kostnaden för anslutning väsentligen avviker från genomsnittliga förhållanden. b) på grund av frågan om ökning eller minskning av arealen för eller nybebyggelse på fastighet, för vilken tidigare anslutningsrätt funnits. c) i övrigt om enligt mom 1 och 3 beräknad anläggningsavgift enligt kommunstyrelsens bedömande skulle vara uppenbart oskäligt. Av grundavgiften kr utgjorde kr del av fasta kostnader för vaverk och huvudledningar medan återstående kr utgjorde del i kostnader för servisledning. K var en områdesfaktor som i princip bestämdes för varje exploateringsområde. Tomtyteavgiften var avsedd att täcka kostnader för det lokala rörnätet. Med stöd av taxan debiterade kommunen genom räkning den 12 oktober 1979 A.W. en anläggningsavgift om kr, varav grundavgift kr och tomtyteavgift (2 580 x 8 = ) kr. Enär stadsplanen för området var fastställd före 1974 var områdesfaktorn 1.0. A.W. yrkade att Va-nämnden måtte fastställa anläggningsavgiften till kr eller i vart fall till lägre belopp än kr. A.W. åberopade som grund för nedsättning bestämmelsen i 4 mom 4 a) i kommunens va-taxa och det förhållandet att avgiftsskyldigheten mellan fastigheterna inte är fördelad efter skälig och rättvis grund eftersom enligt taxan anläggningsavgiften i huvudsak bestämdes med hänsyn till tomtens storlek och inte efter fastighetens nytta av va-anlägg- 90

3 ningen. Kommunen bestred A.W:s yrkande och gjorde gällande att det inte förelåg sådana omständigheter att en nedsättning av anläggningsavgiften kunde ske med stöd av 4 mom 4 a) i va-taxan och att taxans reglering av anläggningsavgifter uppfyllde va-lagens krav på skälig och rättvis avgiftsfördelning. A.W. anförde bl.a: Kommunens va-taxa är utformad på ett sätt som medför att man för större tomter uttar en högre avgift vilket inte kan anses vara en skälig och rättvis fördelning av avgiftsskyldigheten. Va-taxan tar inte någon som helst hänsyn till den nytta fastigheten har av kommunens va-anläggning. Den normala anläggningsavgiften för fastigheterna i området är kr medan anläggningsavgiften för A.W:s fastighet enligt vataxan är cirka kr. Kostnader för exempelvis ledningar är inte högre för hans fastighet än för normala fastigheter. Kommunens debitering innebär att hans fastighet får bära för stor andel av kostnaderna för den allmänna vaanläggningen. Rättsfallet RÅ 1964 not I 56 åberopas liksom uttalande därom i Bouvin-Hedman, VA-lagstiftning, s 147. Kommunens va-taxa medför en kostnadsfördelning med hänsyn tagen enbart till tomtens storlek. Taxan kan därför inte anses uppfylla va-lagens krav på avgiftsfördelning efter skälig och rättvis grund. Kommunen anförde: Utformningen av va-taxan är uttryck för en strävan att fördela avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund. Det innebär att kostnaden för va-anläggningen fördelas på den tomtyta som finns i området. En fastighet med större tomtyta får alltså en högre avgift än en med mindre tomtyta. Då området exploaterades nedlades ren-, spill- och dagvattenledningar. Enligt kommunens mening skall varje område betala sina egna kostnader för det lokala rörnätet samt vissa kostnader för huvudledningar. Den faktor som mest påverkar fastigheternas inbördes andel i områdeskostnaden är, enligt kommunens uppfattning, tomtytans storlek. Kommunens va-taxa är utformad på ett sätt som uppfyller va-lagens krav på skälig och rättvis avgiftsfördelning. Taxan möjliggör att en fastighetsägare kan göra vad han vill med sin tomt. En normaltomt kan vara m 2 men den fastighetsägare som vill ha en betydligt större tomt får ha det. Tomtytans storlek bestämmer möjligheten att exploatera fastigheten. En fastighetsägare med stor tomt har större möjligheter än en med liten tomt att efter egna önskningar utnyttja och exploatera sin fastighet. Det är obilligt att ta hänsyn till varje fastighets nytta av kommunens va-anläggning. Begreppet nytta är svårt att definiera och precisera och ligger bl.a. därför inte till grund för kommunens va-taxa. Sålunda förekommer inte våningsytan som avgiftsfaktor i kommunens va-taxa. 91

4 Va-nämnden yttrade: Enligt 24 va-lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar får avgifter som huvudman för allmän va-anläggning uttar av fastigheternas ägare inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. I lagen föreskriven avgiftsskyldighet skall enligt 26 fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Beträffande engångsavgift gäller därjämte enligt 27 lagen att sådan avgift inte för någon fastighet får sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för anläggningens utförande. Bestämmelser av delvis enahanda innebörd återfanns även i lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I 15 första stycket denna lag föreskrevs beträffande kostnadernas fördelning mellan de avgiftsskyldiga fastigheterna, att avgifterna i princip skulle stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen. Härmed förstås att avgifterna skulle stå i relation till den omfattning i vilken anläggningen kunde brukas av respektive fastighet. I 1970 års va-lag har regeln om kostnadsfördelning efter nytta ersatts med principen om fördelning efter skälig och rättvis grund (26 ). Ändringen föranleddes bl.a. av en önskan att förenkla motsvarande bestämmelser i den äldre lagen, vilket utöver vad ovan redovisats även innehöll en del detaljbestämmelser, och av att den nya lagen införde möjlighet att utta avgift även för obebyggda fastigheter, vilket nyttoregeln ej ansetts ge utrymme för. Den huvudsakliga innebörden av fördelningsregeln i 1970 års va-lag överensstämmer dock med vad som enligt ovan gällde tidigare, vilket alltså innebär att fördelningen i första hand skall ske så att avgifterna står i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av va-anläggningen. Enligt 15 andra stycket va-lagen 1955 kunde avgifterna dock anpassas med hänsyn till att kostnaden för anslutning av viss fastighet på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållanden eller andra omständigheter var avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter. Denna regel innefattas numera även i den i bestämmelsen i 1970 års va-lag om skälig och rättvis avgiftsfördelning. Regeln om anpassning av avgiften efter kostnad är emellertid att anse som en undantagsregel och skall, som ovan framgår, tillämpas endast där skillnaden är avsevärd eller väsentlig. Va-nämnden upptar först till bedömning om det är förenligt med regeln om skälig och rättvis avgiftsfördelning att bestämma anläggningsavgiften med beaktande av förutom grundavgift enbart tomtytans storlek. I nu förevarande fall kan bortses från områdesfaktorn eftersom denna är lika 1,0 och alltså inte påverkar 92

5 avgiftens storlek. Som tidigare redogjorts för är huvudprincipen även enligt den nuvarande valagen att avgiften skall utgå efter varje fastighets nytta av den allmänna anläggningen. Vidare skall som huvudregel gälla att varje fastighet skall efter sin nytta bidra till kostnaderna för alla i anläggningen ingående ledningar och andra anordningar (den s.k. sociala kostnadsfördelningsregeln). Enligt 27 va-lagen skall avgift utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i bl.a. 26 samma lag. I sistnämnda lagrum stadgas, som ovan framgått, att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Att bestämma anläggningsavgiftens storlek med hänsyn till utöver grundavgiften enbart fastighetens areal och inte därjämte annan faktor såsom våningsyta eller antal lägenheter innebär att den regel om fördelning efter nytta, som alltså gäller även enligt den nuvarande va-lagen, inte tillräckligt beaktas. Kommunens taxa, såvitt nu är ifråga, är således inte förenlig med va-lagens bestämmelser och kan därför inte heller läggas till grund för uttag av högre anläggningsavgift än vad A.W. själv i första hand medgett eller kr, varav kr utgör grundavgift. Vid denna utgång finns ej anledning att ingå i prövning av vad A.W. ytterligare anfört som grund för nedsättning av avgiften. Va-nämnden fastställde att A.W. inte var skyldig att betala mer än kr i anläggningsavgift för fastigheten. En ledamot var skiljaktig och anförde: A.W. gör sina bedömningar med hänsyn till övrig bebyggelse inom stadsplaneområdet och anför att den honom påförda anläggningsavgiften ej är skälig och rättvis i förhållande till normalfastighetens, på grund av att taxan enbart tar hänsyn till tomtytans storlek. A.W. anför även att anläggningsavgiften ej tar hänsyn till fastighetens nytta av va-anläggningen. Eftersom A.W:s talan enbart utgår från jämförelse med övrig bebyggelse inom ifrågavarande stadsplaneområde kan man begränsa tillämpningen av taxan till detta område. Man finner då att planbestämmelserna medger en bebyggelse intill en femtedel av fastighetens yta. Tomtytan utgör härigenom inte enbart den kostnadsfaktor, som den allmänt anses vara, utan även att direkt mått på nyttan, uttryckt som tillåten våningsyta. Enligt kommunens uttalande är också tilläggsexploatering möjlig och tillåten på tomten. Om man då lägger lika stor vikt vid tomtytans båda funktioner, innebär den ifrågavarande taxetillämpningen en avgift av 4 kr/m 2 tomtyta och 20 kr/ m 2 tillåtlig våningsyta, vilket är att bedöma som en "normaltaxa". Om tomten varit obebyggd, skulle ju även bedömningen ha skett som om tomten varit bebyggd enligt planen. Den debiterade avgiften står uppenbarligen i god relation 93

6 även till den omfattning i vilken fastigheten kan nyttiggöras för bebyggelse och kan alltså bedömas vara skälig och rättvis. Emellertid föreligger det förhållandet att A.W:s fastighet "till största delen" ej utnyttjar kommunens dagvattenledningar. Om man, som brukligt är, bedömer "dagvattennyttan" till 20 % och "spill- och renvattennyttan" till 80 %, synes det skäligt att den rörliga avgiften reduceras till kr, vartill skall läggas grundavgiften. Under hänvisning till det anförda fastställer jag att A.W. är skyldig att till kommunen utge en anläggningsavgift av sammanlagt kr. Beslut: , BVA 88 Mål nr: VA 8/78 Kommunen fullföljde talan och yrkade att Vattenöverdomstolen med ändring av Va-nämndens beslut måtte förplikta A.W. att i anläggningsavgift erlägga i första hand kr och i andra hand kr. A.W. bestred ändring. Vattenöverdomstolen yttrade: Kommunens yrkande om att A.W. skall förpliktas erlägga anläggningsavgift har framställts först i Vattenöverdomstolen. Eftersom kommunen inte fört någon dylik fullgörelsetalan vid Va-nämnden kan yrkandet ej nu komma under Vattenöverdomstolens prövning utan skall avvisas. Kommunens vadetalan får emellertid även anses innefatta yrkande om att Vattenöverdomstolen skall lämna A.W:s i Va-nämnden förda fastställelsetalan utan bifall. Vid prövning därutinnan finner Vattenöverdomstolen vad härstädes och eljest förekommit ej föranleda annan bedömning än den Va-nämnden gjort. Va-nämndens beslut skall därför fastställas. Vattenöverdomstolen avvisade kommunens fullgörelsetalan och fastställde Va-nämndens beslut. Dom: , DT 60 Mål nr: T 81/79 94