150 ord och begrepp inom astronomisk navigation Skriven av Gösta Bågenholm. Införd 2005-06-12. Gösta Bågenholm är sjökapten och filosofie doktor i arkeologi. Han har skrivit ett lexikon om medeltida sjötermer på Island och arbetar just nu, år 2005, med ett modernt nautiskt lexikon. Följande sidor är hans ordlista: "150 ord och begrepp inom astronomisk navigation". Detta är de grundläggande termerna och de kan vara intressanta att känna till också för den som inte har sextant ombord. Vi har Bågenholms tillstånd att lägga ut detta på Internet. Inledning Att finna sin position på ett öppet hav med hjälp av astronomisk navigation är idag ovanligt. Det är en reservmetod som allt färre navigatörer behärskar fullt ut. Ämnet har låg prioriterat på navigationsskolor. Bristen på praktik gör också sitt till. För att underlätta behållningen av den med möda inlärda astronomiska navigationen (som nautisk reservmetod) har jag sammanställt en alfabetiskt lista. Listan ersätter inte en kursbok i astronomisk navigation, men den är tänkt att underlätta inlärandet, behållningen och förståelsen för metoden och de kulturhistoriska miljöer (dvs dåtida skepp) där astronomisk navigation var en viktig del av vardagen. Avancerad astronomisk navigering är en konst som utvecklades och förfinades under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Nya nautiska instrument som kronometer, oktant och sextant såg då dagens ljus. Förståelsen av fenomenen missvisning och deviation ökades och därmed också kompasskunskapen. Den första moderna nautiska almanackan trycktes 1766. [1] De sista stora geografiska upptäckterna: kartläggningen av Stilla havets övärld och kringseglandet av Australien är resultat av att navigatörer som James Cook (1728-1779) och Matthew Flinders (1774-1814) hade ny teknik ombord. Deras framgångar berodde nästan uteslutande på att de kunde bestämma longituden med hjälp av den då nyuppfunna kronometern. Oaktat att astronomisk navigation är flera tusen år gammal är det bara ca. 250 år sedan en tillräckligt noggrann kronometer (klocka) konstruerades. Utan exakt tid och erforderliga astronomiska data över himlakropparna är det svårt, för att inte säga omöjligt, att bestämma longituden till havs. Kronometern uppfanns i slutet av 1700- talet, men det tog nästan sextio år därefter innan kronometrarna var någorlunda vanlig ombord på civila oceangående skepp. Efter ytterligare 160-170 år har astronomisk navigation nästan undantagslöst ersatts av modern satellitnavigering. [2]
A ABC-tabell, se under Asimuttabell. Aftonstjärna (eng. evening star) är ett gammalt namn för planeten Venus, när Venus lyser klar på den ljusa kvällshimmeln. Sådana kvällar syns först bland stjärnor och planeter därav namnet. -stjärna skall här förstås som irrstjärna (dvs planet). Afton- är ett specifikt nordiskt ord. Grundbetydelsen kan vara efter arbetets slut. Jfr. Morgonstjärna & Planet. Agetontabell, se under Höjdtabell. Alidad, alihdad, alhidad, arm (eng. index bar, ty. zeigerarm, alhidade, fr. alidade) är den rörliga delen (armen) i ett vinkelmätningsinstrument, astrolab, kvadrant, oktant, pejlskiva, sextant m.fl. Tvärpinnen i en jakobstav kallas också alidad. Till sjöss används mycket ofta ordet arm som synonym till sextantens, pejlskivans och oktantens alidader. Alidad är ett lån från arab. al-hidad (stolpe, pelare). De första alidaderna satt sannolikt på arabiska pilgrimsastrolaber (se Astrolab). Med den vridbara alidaden kan man mäta vinkeln mellan horisonten, zenit och polstjärnan, och på så sätt få fram latituden. Eftersom alidadens läge vid pejling av polstjärnan vid Mekka var utmärkt på astrolaben kan skillnaden mellan pejlad aktuell höjd och polstjärnans höjd vid Mekka omräknas till ett avstånd, fågelvägen från här till Mekkas latitud. Förutom Mekka kan man markera hembyns och större städers latituder på astrolaben och på så sätt beräkna fler avstånd (dvs skillnad i latitud) än från här till Mekka. Sextantens och oktantens alidad kommer primärt (både tekniskt och etymologiskt) från kvadrantens lodsnöre, vilket i sin tur kommer från astrolabens alidad. Apparent (eng. apparent, ty. scheinbar) är ett begrepp inom astronomisk navigation som används för att bestämma astronomiska höjdvinklar. Apparent kommer närmast från eng. apparent (synbar, skenbar), men eng. apparent går via medeltidsfranskans apparant tillbaka till latin apparens som är pres. part. av apparere (synbar). Grundbetydelsen av apparent är skenbar. Se Apparent horisont, Apparent höjd & Apparent ort. Apparent horisont (eng. apparent horizon, ty. sichtbarer horizont) är den horisont den astronomiske navigatören ser och mäter till. Den synliga horisonten sammanfaller med den apparenta horisonten när navigatörens öga befinner sig i vattenytan. Det är detta horisontalplan genom navigatörens öga som bestämmer den apparenta horisonten. När navigatören höjer sig över ytan rör sig den synliga
horisonten bortåt och sjunker. En ny vinkel (som kallas horisontens dalnining, dalning eller dip) uppträder mellan den ändrade siktlinjen till horisonten och den apparenta horisonten. Se Apparent höjd & Horisontens dalnining. Apparent höjd (eng. apparent altitude, ty. scheinbare höhe) är den observerade höjd (uppmätta höjden) över horisonten som en himlakropp befinner sig i efter att denna uppmätta höjd korrigeras för (horisontens) dalning (eng. dip). Detta under förutsättning att instrumentet (sextanten) är felfri, annars tillkommer först en rättelse för instrumentfel. I korthet: Apparent höjd är lika med observerad höjd korrigerad för horisontens dalning. Se Apparent horisont & Horisontens dalning. Apparent ort (eng. apparent place, ty. scheinbare ort) är en himlakropps position på himlavalvet, där koordinaterna korrigerats för strålbrytning (refraktion), dvs ljusets böjning vid gång genom lufthavet. Se Apparent & Strålbrytning. Aries, se Vårdagjämningspunkten. Asimut, azimut (eng. azimuth) kan enklast översättas med bäringen till en himlakropp, som med sextantens eller fantasins hjälp dragits lodrätt ner till horisonten. Asimut är en av de två sfäriska koorinaterna. Den andra koordinaten är höjd. Av detta följer att asimut är en båge från norr mätt åt öst eller väst till den punkt där himlakroppens vertikalcirkel skär horisonten. Asimut räknas från nord på nordliga latituder, och från syd på sydliga latituder. Asimut är ett astronomisk begrepp som också används inom satellitnavigation. Asimut är bildat efter arabiskans as-sumut vägarna, riktningarna (dvs plural av arab. as-samt = sv. vägen, riktningen). Jfr. Höjd. Asimutberäkning (eng. azimuth calculation) är att beräkna en himlakropps asimut. Jfr. Horisontalasimut. Asimutdiagram (eng. azimuth diagram) är en grafisk metod att finna himlakroppars asimut. Jfr. Star Finder & Stjärnglob. Asimuttabell (eng. asimuth tables) är tabellariska uppställningar där man kan finna en himlakropps asimut, då egen latitud och himlakroppens deklination och timvinkel är kända. Asimuttabeller ingår ibland i nautiska tabellverk under beteckningen ABC-tabeller. Jfr. Höjdtabell. Astrolab, astrolabium (eng. astrolabe) är ett skivformigt instrument, med tillhörande alidad (till sjöastrolab) eller aranea till landastrolaber (aranea är en metallplatta som fungerar som stjärnkarta i stereografisk projektion). Med astrolaben mäter man solens, polstjärnans, andra stjärnors och planeternas höjder. Astrolaben gör det också möjligt att bestämma tiden för en himlakropps upp- och nedgång.
Astrolaber antas ha funnits under antiken, för ca. 2000 år sedan. Sjöastrolaben, som är betydligt enklare än landastrolaben, är en tidig föregångare till sextanten. Sjöastrolabers enkelhet (jämfört med landastrolaber) förklaras av att det är svårare att göra mätningar på ett gungande skeppsdäck än på land. Astro- kommer av grek. astron (stjärna, stjärnbild). lab-, labium kommer av grek. lambanein (fatta). Grundbetydelsen är infångad och därmed mätbar [himlakropp]. Se Alidad & Astronomiska instrument. Astronavigering (eng. astronavigation) som synonym till astronomisk navigering. Namnet förekommer som svensk titel (1979) i Bobby Schenks mycket pedagogiska kursbok i astronomisk navigation (Astronavigering. Praktisk tillämpning av astronomiska navigation utan formler). Se Astronomisk navigering. Astronomiska instrument (eng. instruments of celestial navigation) är en samlingsterm för hjälpmedel vid mätning av himlakroppars tim- och höjdvinklar. Se Alidad, Astrolab, Brissextant, Cirkel, Davis kvadrant, Jakobsstav, Kamal, Kronometer, Kvadrant, Nattskiva, Sextant & Teodolit. Astronomiska klockan, se Sann tid & Nattskiva. Astronomiska koordinater är olika tänkta linjer, eller mer exakt bågar över himlavalvet. Med vertikal- och horisontalbågar kan bekvämt ange en himlakropps läge och rörelse. Stjärnglober är uppbyggda enligt denna modell. Stjärnglobens vertikal- och horisontalbågar motsvaras på en jordglob av longituder och latituder. Jordekvatorn - om den dras ut i rymden - sammanfaller med himmelsekvatorn (om man betraktar himlavalvet som en glob som omger jorden). I denna modell sammanfaller himmelspolen med polstjärnan. [3] Vill man göra en plan karta över himlen kan man dela upp himlen i cirklar där den yttersta cirkeln motsvarar himmelsekvatorn och där den innersta minsta cirkeln blott blir en punkt som utmärker norra eller södra himmelspolen. Från himmelspolen ritas raka linjer ut mot himmelsekvatorn. Detta koordinatsystemet liknar en spindelväv. Ringarna kallas deklinationer. De motsvarar jordens breddgrader. De raka sträcken kallas endera timvinklar eller rektascensioner. De motsvarar jordens längdgrader. Något förenklat kan man säga att astronomisk vetenskap använder tre koordinater: (1) avstånd, (2) breddgrader över himmelskupolen (3) längdgrader över himmelskupolen. Avstånd anges i ljusår eller km, men är av lite intresse för den astronomiska navigationen. (2) och (3) är astronomiska koordinater. I astronomisk navigation betraktas alla himlakroppar som tvådimensionella ljuspunkter på en plan himmelskupol. De finns flera olika astronomiska koordinatsystem. De har olika namn beroende på vad man utgår från som himlavalvets grundplan (himmelsekvatorn, ekliptikan,
eller vintergatan) och vad man utgår från som denna grundplans noll-latitud. (1) Sammanfaller jordekvatorn med himmelsekvatorn kallas himmelskupolens breddgrader deklinationer. Himmelskupolens längdgrader kallas timvinklar. I detta fallet är också himmelsekvatorns nollpunkt och himmelskupolens noll-längdgrad parallell med Greenwich meridian, dvs jordens nollmeridian (se Referensmeridian). (2) Om istället himmelsekvatorns nollpunkt är vårdagjämningspunkten kallas himmelsklotets längdgrader rektascensioner. De räknas moturs från vårdagjämningspunkten utmed himmelsekvatorn till den deklinationscirkel (längdgrad) som skär den himlakropp man önskar ge en position. Se Rektascension. (3) Om ekliptikan är grundplan, istället för himmelsekvatorn, kallas himmelskupolens breddgrad (ekliptikal) bredd och dess längdgrad (ekliptikal) längd. Se Ekliptika. (4) Om slutligen vintergatan är grundplan, istället för himmelsekvatorn, kallas vintergatan galaxtisk ekvator. Himmelskupolens breddgrad kallas galaktisk latitud och dess längdgrad galaktisk longitud. Inom astronomisk navigation använder man sig av deklination (breddgrad) och timvinkel. Timvinklar anger avståndet från nollmeridian (Greenwich meridian). Härav följer att himmelsekvatorn är den (moderna) astronomiska navigationens grundplan. Jfr. Deklination, Efemerider, Himmelsekvator, Himmelspol, Himmelsklot, Projektionspunkt & Rektascension & Vintergatan. Astronomisk dag, se under Astronomisk tid. Astronomisk grundtriangel (eng. astronomical triangle) är en tänkt sfärisk triangel på himlavalvet. Inom astronomisk navigation används den astronomisk grundtriangeln för ortsbestämning (dvs att räkna fram sin position). Triangelns tre hörn är: (1) zenit (vilket bestäms av t.ex. den plats där navigatören är), (2) himmelspolen, (3) himlakroppen. Om den astronomiska grundtriangeln är projekterad på jordklotet motsvaras (1) av platsen på jorden där navigatören är, (2) av Nordpolen och (3) av himlakroppens projektionspunkt. Sträckan mellan (1) och (3) är grundtriangelns ena sida. Sträckan är en storcirkelbåge eftersom figuren är sfärisk, jorden är ju ett klot. En annan sida är mellan (1) och (2), varav följer att den tredje och återstående triangelsidan (mellan 2 och 3) kan räknas ut matematiskt. Jfr. Astronomisk ortlinje & Haversin. Astronomisk navigering (eng. celestial navigation) är att hitta sin position på havet (eller på jorden) genom att mäta himlakroppas höjd över horisonten med vinkelmätningsinstrument typ sextant, kvadrant, oktant, astrolab, m.fl och därmed bestämma på vilka ortlinjer man befinner sig. Principen är enkel. En korrekt inmätt himlakropp kan ge en ortlinje. Två eller flera ortlinjer som skär varandra ger oss positionen. Hela hemligheten bakom den moderna astronomiska navigationen är att
förstå innebörden bakom ordet projektionspunkt. Se Projektionspunkt. Den astronomiska navigationens ursprung är enkla inmätningar av polstjärnan. Det gav latituden (se Himmelspol). Longituden fann man inte förrän den engelske urmakaren John Harrison (1693-1776) konstruerade en praktiskt användbar kronometer för sjöbruk ca. 1759. Longitiuden lästes då som ett avstånd från här till Greenwichobservatoriet i London (se Longitud). Kruxet är att man måste mäta exakt tid för att finna sin exakta longitud, varav följer att den exakta astronomiska navigationen är en tämligen ung vetenskap. Den föddes först på 1700-talet efter att kronometern hade uppfunnits. Se vidare: Apparent, Astronomiska instrument, Astronomiska koordinater, Astronomisk grundtriangel, Astronomisk ortlinje, Brissextant, Deklination, Himmelspol, Horisontens dalning, Höjdmetoden, Höjdrättelse, Kronometer, Longitud, Medeltid, Meridian, Middagshöjd, Middagslongitud, Måndistans, Nautisk almanacka, Nordpolen, Projektionspunkt, Referensmeridian, Sann middag, Sann tid, Sextant, Star Finder, Stjärnnavigering, Tidsekvationen Timvinkel & Vårdagjämningspunkten. Astronomisk ortlinje, sumnerlinje, likahöjdlinje (eng. astronomical position line, [ledigare] sumner line, ty. sumner standlinie) är ett avstånd från en himlakropps projektionspunkt på jordklotet. Den astronomiska ortlinjen läggs ut som en cirkel, där projektionspunkten är i mitten, och avståndet mellan projektionspunkten och egen position är en radie. Det är cirkeln som är den astronomiska ortlinjen. Vid astronomisk navigation räknar man först ut den pejlade himlakroppens projektionspunkt (den kan endera räknas ut för hand, eller slås fram på förprogrammerade räknedosor, eller slås upp i en nautikalalmanacka). Därefter mäter man himlakroppens höjd över den synliga horisonten (med en sextant, eller med ett annat likvärdigt vinkelmätningsinstrument). Den uppmätta höjden ger (efter ganska enkla matematiska korrektioner) avståndet till projektionspunkten. Detta avstånd kan vara ofantligt stort. Om man mäter solhöjden utanför Orust, den 21 mars finns solens projektionspunkt vid Ekvatorn. Man får en ring runt jorden, där radien är avståndet från Ekvatorn till Orust ( 645 landmil)! Även om jag vet, att jag är nära Orust, så vet jag egentligen inte mer än att jag befinner mig någonstans på den ortlinje som jag räknat ut. Men jag vet inte var exakt på denna ortlinje jag befinner mig. Pejlar jag månen (som ibland syns mitt på dagen) får jag en ny ortlinje. Där denna nya ortlinje skär den gamla (solens) ortlinje utanför Orust, exakt där är jag. Vad jag fått är två cirklar som läggs ovanpå varandra (solens ortlinje och månens ortlinje). Dessa cirklar skär varandra på två punkter: En (i detta fallet) utanför Orust och den andra - på andra sidan jordklotet! Mina ortlinjer utanför Orust är raka streck på mitt sjökort (cirkelbågen är så stor att jag kan bortse från krökningen). Ort betyder här pejlat läge (observerat läge). Likahöjd betyder att var jag än mäter himlakroppen utefter min ortlinje - och vid exakt samma tidpunkt - kommer den uppmätta höjden till den pejlade himlakroppen att vara exakt likadan. Den astronomiska ortlinjen upptäcktes av en sjökapten från USA, Thomas H. Sumner den 18 december 1837. Den kallas därför ibland för sumnerlinje (eng. Sumner line). Se Höjdmetoden. Astronomisk tid (eng. astronomical time) var en dygnsindelning före 1925 i
engelska nautikalalmanackor. Den räknades mellan en himlakropps två närmast följande meridianpassageer. I anslutning till begreppet astronomisk tid blev en astronomisk dag definierad som solens två på varandra följande meridianpassager, dvs från kl. 12.00.00 sann tid till kl. 12.00.00 sann tid nästföljande dag. Brissextant, fixvinkelsextant (eng. brissextant, ty. minisextant) är ett litet dubbelreflekterande eller kvadruppelreflekterande vinkelmätningsinstrument med tre, eller fler speglar. En spegel är färgad och fungerar samtidigt som fast skymglas. Instrumentet saknar rörliga delar. Det första man måste göra när man köpt instrumentet är att mäta ut dess exakta fixerade vinkel mot en känd vinkel. Man får då, en gång för alla, instrumentkalibrering, korrektion för solens halvdiameter och korrektion för atmosfärens refraktion. Instrumentet har därefter bara en inställning. En korrigerad rättad höjdvinkel. När man tar ut en position håller man instrumentet nära ögat. Istället för att flytta en alidad (sextantarm) väntar man till solen tangerar horisonten och antecknar tiden. Eftersom instrumentet är kvadruppelreflekterande innebär det att man får åtta solar i rad: tre starka dubbelreflekterande solar och fem svagare kvadruppelreflekterande solar, som ett pärlband. När första solen tangerar horisonten och antecknats väntar man till nästa sol, eller vilken som helst av de återstående sju solarna tangerar horisonten och antecknar den nya tiden, eller tiderna. Man kan ta upp till åtta olika solhöjder på en mätning. Solhöjd och tid ger position, endera man räknar fram positionen för hand, slår upp den i nautikalalmanacka eller får fram den med hjälp av en miniräknare. Inte sedan sextanten uppfanns 1757 har någon så stor inovation presenterats inom området som brissextanten. Den är uppfunnen av den svenske båtkonstruktören Sven Yrvind (f. Lundin 1939). Bris var Yrvinds firmamärke. Namnet går tillbaka till en långfärdslustbåt som Yrvind konstruerade 1970 och byggde 1971. Båten hette Bris. B C Celesta meridianen, meridianen på stället (eng. celestial meridian) är den storcirkel på himmelssfären som går genom himmelspolerna och en navigatörens zenit och nadir. Eftersom navigatören följer med jordrotationen innebär det att den celesta meridianen också vrider sig med jordrotationen från väst mot öst (dvs motsatt solens skenbara vandring över himlavalvet från öst mot väst). Celest kommer av latin caelestis sv. som hör eller rör himmelsrymden, jfr. lat. caelum (himmel). Se Meridian, Nadir & Zenit. Cirkel, prismacirkel, Bordas cirkel är ett äldre (runt) astronomiskt instrument som användes för att fastställa longituder till sjöss. Den kan också användas vid sjömätning och lantmäteri. Cirkeln är ett vinkelmätningsinstrument av samma
beskaffenhet som oktanten och sextanten. Men den tillåter mätning av större vinklar än dessa och var därför (mer) användbar vid mätning av måndistanser. Cirkeln uppfanns av den danske astronomen Ole Römer (1644-1710). Den förfinades 1775 av den franske matematikern Charles de Borda (1733-99) och kom därefter till praktiskt bruk. Jfr. Måndistans. Cirkumpolär (eng. circumpolar) betyder runt polen. Inom astronomisk navigering kallas stjärnor som inte går under horisonten på sin skenbara vandring runt himmeln för cirkumpolära stjärnor. Karlavagnens stjärnor är cirkumpolära. D Daglig parallax (eng. diurnal parallax) är ett mätfel som uppkommer vid astronomisk navigation eftersom alla beräkningar teoretiskt utgår från att man mäter en rät linje som börjar i jordens medelpunkt går rakt genom navigatören och vidare ut i rymden för att stanna vid Solens, Månens, Venus eller Mars medelpunkt. Det är bara dessa himlakroppar som ger daglig parallax. I verkligheten mäter man en rak linje från jordytan och inte från jordens medelpunkt. Det ger ett litet men märkbart vinkelfel. Korrigering för detta vinkelfel kallas daglig parallax. Felet ingår i totalrättelsen och brukar betecknas med R (som står för jordradien). R kan beskrivas som en triangel vars hörn är jordens och himlakroppens medelpunkter samt navigatörens plats på jordytan. Härav följer att en himlakropp som står i zenti 90 saknar parallaxfel. Den teoretiska mätlinjen är spikrak. När det gäller stjärnor är avståndet till dem så stort att det inte ger någon daglig parallax. Befinner sig himlakroppen i horisonten kallas vinkelfelet - som då är störst - horisontalparallax. Detta fel brukar betecknas med HR. Jfr. Höjdrättelse & Parallax 1. Dalnining, se Horisontens dalnining. Datumlinjen (eng. date line, ty datumgrenze) är med vissa justeringar den 180:e longitudgraden räknat från Greenwich. Passerar man datumlinjen från öster till väster får man lägga till en dag (dubblera ett datum). Passerar man datumlinjen från väster till öster får man dra ifrån en dag (hoppa över ett datum). Vid jordenruntresor, i östlig riktning, måste man ställa fram klockan en timme för varje tidzon om femton grader som man passerar. När Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout reste jorden runt på 80 dagar i Jules Vernes roman (från 1873): Jorden runt på 80 dagar glömde de bort datumlinjen vilket fick betydande inverkan på utgången av romanen. Sv. datumlinje är en ganska underlig kontamination av ty. datumgrenze och eng. date line. Grundbetydelsen av datum- i ty. datumgrenze är referens (> medeltidslatin datum angiven plats och tid). -linje kommer av eng. line (linje). Jfr. Lokal tid, Meridian, Referensmeridian &
Tidzon. Davis kvadrant, engelsk kvadrant, backstav (eng. Davis's quadrant, back-staff) är en förbättring och utveckling av kvadranten och jakobstaven. Davis kvadrant förbådar oktanten. För att slippa den tunga bågen i kvadranten är daviskvadrantens båge uppdelad i två mindre bågar, limber (som tillsammans blir 90 ). Den mindre bågen har ungefär hälften så korta ben som den större. Totalt finns tre ben. Det mittersta benet är gemensamt för båda bågarna. Båda bågarna är graderade (i en åttondels cirkel) och de har var sin flyttbar diopter ( sikten). I centrum av instrumentet finns en spegel (ett metallblad) med spalt (dvs en smal springa). För att finna solens höjd vände navigatören ryggen mot solen, därav namnet backstav. Stav syftar på likheten med jakobstaven. Navigatören iakttog horisonten genom spegelns spalt och flyttade dioptrarna så att solbilden föll genom den ena dioptern till spegeln och vidare till den andra dioptern. Dioptrarnas lägen avlästes från bågens gradskiva. Summan av de båda avlästa dioptranas vinklar ger solens höjd. Davis kvadrant användes för avläsning av solhöjder. För stjärnhöjder var den mindre lämpad än jakobsstaven, varför de båda instrumenten användes som komplement till varandra fram till dess att oktanten uppfanns och blev allmän i slutet av 1700-talet. Davis kvadrant uppges vara uppfunnen av den engelske upptäktsresanden John Davis (ca. 1550-1605) ca. 1594, men ett liknande instrumet finns beskrivet av den iransk-arabiske vetenskapsmannen Avicenna, alias Abul-Hassan Ibn Sina (980-1037). Härav följer att Davis kvadrant kan vara en utveckling av ett arabiskt sjöinstrument som John Davis kommit i kontakt med under någon av sina upptäcktsresor. [4] Se Astronomiska instrument, Diopter, Jakobsstav & Kvadrant. Dekadragning betyder att man har ett värde för en kronometers genomsnittliga dragning (fel) som grundar sig på (minst) tio dagliga jämförelser med korrekta tidsignaler. Dragning och deckadragning bokförs i en kronometerjournal. Eftersom kronometrar aldrig ställs om, de dras bara upp, måste man känna kronometerns dragning (fel). För att få GMT avläses kronometern och dragningen (tidsfelet) läggs till eller dras ifrån, beroende på om kronometern går efter eller före. Deka- är bildat av grek. deka (tio). Se Kronometerjournal. Deklination (eng. declination) är himmelskupolens breddgrader. De räknas från 0 (himmelsekvatorn) till +90 (norra himmelspolen) eller -90 (södra himmelspolen). Om man ritar in alla stjärnbilder på en stjärnglob och placerar jorden i mitten av globen och drar ut jordens paralleller (breddgrader) till himmelsgloben, då blir dessa paralleller deklinationer på himmelsgloben. Deklinationsparallellerna bildas av plan som är parallella med himelsekvatorn och som är vinkelräta mot en tänkt världsaxel som går från den ena himmelspolen till den andra och genom jordens medelpunkt och genom jordens båda poler. Himlavalvets longitud kallas timvinkel - om himlens noll-längdgrad är parallell med Greenwich meridian: dvs jordens nollmeridian, se Referensmeridian.
Om himmelsekvatorns nollpunkt istället är vårdagjämningspunkten, kallas himmelsklotets longituder rektascensioner, se Rektascension. Deklination är bildat ur latinets deklinare (vika, böja). Det som är böjt är den tänkta deklinationen på den tänkta himmelskupolen. Jfr. Greenwich timvinkel & Projektionspunkt. Deklinationscirkel, timcirkel (eng. cirkle of declination) är en halv storcirkel går från (himmels)pol till (himmels)pol över himlavalvet och vinkelrätt mot ekvatorn. Deklinationscirkeln motsvarar meridianer på jorden. Dip, se Horisontens dalning. Dubbelreflexion, se under Sextant. E ECEF (earth-centred / earth-fixed), se under Himmelsklot. Efemerider (eng. ephemerides) kallas himlakropparnas ställning vid en viss tidpunkt. Sådana data publiceras i de större astronomiska årsböckerna. I astronomisk navigation anges en himlakropps läge i grennwichvinkel (projektionspunkens longitud) och deklination (projektionspunktens latitud). Efemerider är bildat av grekiskans efemerides (dagböcker). Grundbetydelsen är uppgifter för nautikalalmanackan. Jfr. Astronomiska koordinater, Deklination, Efemerider, Greenwich timvinkel, Himmelsklot, Nautisk almanacka & Rektascension. Ekliptika (eng. ecliptic, ty. ekliptik) kallas solens skenbara bana på himmelsklotet under ett år. Ekliptikans höjd över himmelsekvatorn sammanfaller med solens skenbara höjd över himmelsekvatorn för var och en av årets dagar. Härav följer att ekliptikan som mest når +23 27' över himmelsekvatorn vilket också är solens högsta projektionspunkt vilket infaller sann middag den 21/6 (dvs på midsommar). Solens projektionspunkt är på ekvatorn på höst- och vårdagjämningen sann middag den 23 september respektive 21 mars. Solens projektionspunkt är som lägst -23 27' sann middag den 22/12. På stjärnglober brukar ekliptikan ritas som ett antal solar på en sinuskurva som når högst +23 27' över himmelsekvatorn och som lägst - 23 27' under himmelsekvatorn. Ekliptikan är underkastad små periodiska förändringar. Ekliptika är bildat efter grek. ekleipein (utelämna, försvinna, förmörkas). Jfr. Nod & Sann middag. F Fixstjärna (eng. fixed star) är stjärnorna på himlen. De har fasta fixerade avstånd mellan sig. Tidigare betraktades även planeter som stjärnor. Dessa kallades irrstjärnor i motsats till de fasta fixerade fixstjärnorna. Skenbart förflyttar sig planeterna ganska oregelbundet över himlavalvet. Fix- kommer av latin fixus (fast).
Ytterst är fixstjärna ett motsatsord till irrstjärna (planet). Jfr. Planet. Fixvinkelsextant, se Brissextant. G GHA (eng. Greenwich hour angle), se Greenwich timvinkel. Greenwich timvinkel, GHA (eng. Greenwich hour angle) är en projektionspunktens longitud. Se Projektionspunkt. Greenwich timvinkel mäts från Greenwich' meridian, från 0 till 360 och åt väster. En projektionspunktens på jordytan som har O 15 motsvaras av en Greenwich timvinkel 345. I astronomisk navigation anges en himlakropps läge i grennwichvinkel (projektionspunkens longitud) och deklination (projektionspunktens latitud). Eng. Greenwich hour angle har sitt namn av att man fram till ungefär mitten av 1900-talet angav vinkeln i timmar (60 timmar = 60 distansminuter = 60 gånger 60 bågsekunder). Eng. hour = sv. timme. Numera ges timvinklar i vinkelmått: grader bågminuter, bågsekunder osv. Se Projektionspunkt. H Haversin (eng. haversine) är en matematisk formel att räkna ut sidorna i en sfärisk triangel. Haversin är ett matematiskt samband mellan halva kosinus och en vinkelgrad. Dvs harvesin = 1 - cosinus för vinkelgraden, delat med 2. Härav förstås att haversin förkortar logaritmiska tabeller till sinusfunktioner. Inom astronomisk navigation är haversin ett sätt att räkna ut den astronomisk grundtriangelns sidor, för att därmed fastställa en position. Andra sätt att lösa detta är grafisk metod, numerisk metod, att slå i tabeller eller trycka på förprogrammerade räknedosor. Haversin användes med förkärlek i brittisk undervisning. I Sjökrigsskolans Lärobok i Navigation uppl. 1945, finns haversin med, men är utbytt i 1956 års uppl. mot en förenklad formel som kallas marinformeln. Haversin betyder halva sinus versus (eng. half versed sine). Jfr. Astronomisk grundtriangel. Havets stjärna, se Stella Maris. Himmelsekvator (eng. celestial equator) är liksom den jordiska ekvatorn en tänkt ring som omger och delar himmelsgloben i två lika stora halvor. I teorin är himmelsekvatorn en utdragen jordekvator. I en stjärnglob finns en tänkt jordglob i
stjärnglobens centrum (mitt). Polstjärnan sitter (nästan) rakt över Nordpolen, och jordens och himlens ekvatorer är parallella. Jfr. Meridian. Himmelsklocka, se Nattskiva. Himmelsklot, himmelsglob (eng. celestial globe) är en konstruerad figuration där himlens stjärnbilder, planeter och satelliter är projekterade på en glob. I globens centrum finns ett tänkt jordklot. Genom att betrakta stjärnhimlen som ett klot bortser man från avstånd. Himlakropparna får fasta positioner på himlen. Himmelsgloben med all sin förenkling är högt utvecklad teori som underlättar både astronomisk navigation och positionering av himlakroppar - inklusive positionering av satelliter. Himmelsklotets koordinatsystem kallas geocentriskt koordinatsystem (jorden är i centrum av klotet), vilket inom bl.a. satellitteknik förkortas till ECEF (eng. earthcentred / earth-fixed). I antiken tänkte man sig himmeln som en sfär som omgav jorden och med jorden som universums medelpunkt. Utanför sfären bodde Gud. I slutet av medeltiden vidgades sfären så att sfären omgav solen och hade solen som universums medelpunkt. I vår tid betraktas universum som en sfär som utvidgar sig efter big bang. Modellen använder mycket avancerad matematik för att leda i bevis att det icke existerar några raka linjer i universum. Därför saknas både rum och tid eller någon annan dimension utanför sfären. Universums medelpunk i denna modell är platsen för big bang. En himmelsglob är en mer förenklad modell av universum, vilket inte hindrar att himmelsgloben är invecklad nog för att bli grund för all astronomisk navigation. Jfr. Astronomiska koordinater, Efemerider, Himmelsekvator, Meridian & Stjärnglob. Himmelspol (eng. celestial pole, ty. himmelspol, weltpol) är en tänkt punkt på himmelsgloben som står käpprätt över de jordiska polerna. Mycket nära norra himmelspolen finns polstjärnan. Polstjärnan gör en liten för ett obeväpnat öga omärkbar cirkel kring himmelspolen. Vinkelavståndet mellan polstjärna och himmelspol är mindre än en grad. För ett obeväpnat öga förefaller polstjärnan att stå stilla. När jorden vrider sig runt sin axel vandrar inte polstjärnan. Det ser istället ut som om alla andra stjärnor kretsar runt polstjärnan. Det gör att polstjärnan intar en alldeles enastående plats i den astronomiska navigationens historia. Den skenbart stillastående polstjärnans höjdvinkel över horisonten är alltid den samma som den breddgrad navigatören befinner sig på. Se Polhöjd. Pol- kommer från grek. polos ( axel, mer exakt: hake eller spets kring vilket något vrider sig). Grundbetydelsen är stjärna kring vilken alla andra kretsar. Äldre svenska namn för Polstjärna är Nordstjärna och (medeltidssvenska) Ledhestiærne, jfr. isl. lei_arstjarna (polstjärna). Medeltidsplatt. leidstern (polstjärna) är sannolikt ett nordiskt lånord. Grundbetydelsen är stjärnan som det går att navigera (ledas) efter. Jfr. Astronomiska koordinater, Nordpolen, Polhöjd & Södra korset. Himlakropp (eng. celestial body, heavenly body, orb) är solen, månen, planeterna, stjärnorna och konstgjorda satelliter. Inom astronomisk navigation är solen den mest användbara himlakroppen för att finna en position. Detta eftersom man lättare hittar sjöhorisonten på dagen än på