Förvaltningsplan för Vildsvin Jägareförbundet Västmanland Bakgrunden till att vi i Jägareförbundet Västmanland har tagit fram denna plan är för att vi ser stora behov med att förvalta vildsvinen inom vårt län. Utbredningen på vildsvinen är i dagens läge ojämn över länet men på vissa områden så stark att stammen är för stor. Därför ser vi att insatser behöver görs i de områden där vildsvinen redan har övertaget. Det är också mycket viktigt att vi startar med förvaltningen i god tid på de områden där vildsvinen börjar etablera sig för att inte få en okontrollerad situation även där.
Samarbete väsentligt Vildsvinet är en sådan art som behöver förvaltas på stora områden och genom ett ingående samarbete mellan jordbrukare, jägare och markägare. En bra storlek på förvaltningsområde torde vara de redan befintliga älgskötselområden. Där har vi organisationen klar och kan komma igång med en gemensam förvaltning på ganska kort tid. Skulle vi inte samarbeta på stora områden är det stor risk att flera små marker börjar med sina egna förvaltningar och då har vi inte i lika stor utsträckning kontroll på antalet utfodring och åtelplatser. Detta leder till att fodertillgången blir för hög i relation till vad vildsvinen behöver. Vildsvinen är en art som gynnas av ett högt energiintag, dvs mycket foder, vilket ger en stark populationsökning. Med stor förökningstakt är det mycket svårt att hålla stammarna på de nivåer man vill ha dem. En aktiv förvaltning och hårt arbete med väl avvägda avskjutningar tror vi kan vara lösningen till att vi kan hålla en jaktbar stam och där vi inte har oacceptabla skador inom jord och skogsbruksnäringen. Vid vargetableringar kommer stora delar av denna praktiska förvaltningsplan att bli mycket svår att genomföra. Detta pga att det blir nästintill omöjligt att släppa hundar vid jakt och eftersök.
Praktisk Förvaltningsplan för Vildsvin i Västmanland 1. Målsättning: En jaktbar stam som är acceptabel för alla berörda parter. Förvaltningen ska ske i samarbete mellan jordbrukare, jägare och markägare i området där förvaltningen ska utföras på. 2. Storleken på stammen: Storleken på stammen är ganska svår att avgöra hos vildsvin. Det finns olika sätt att inventera stammen på och se tendenser om man har en ökande stam vilket är på följande punkter Skador: Är det en ökande skadebild på t.ex. grödor år efter år är det förmodligen en ökande vildsvinsstam. Inventera i mjölkmognad: När vakjakt i gröda bedrivs bör man notera vilka vildsvin som ses samt tid man är ute. Detta kan ge en indikation om vilka vildsvin man har på ett område. Detta ger bäst resultat om man sitter på flera platser samtidigt och vid samma tid. Åteljakter: Även här kan man se tendenser om man för statistik på hur många individer man ser och hur mycket man skjuter. Man kan också sätta sig på alla åtlar man har på ett område samtidigt och räkna ihop antalet individer man ser och då uppskatta vilken stam man har. Om detta görs två gånger årligen före och efter grisningen kan man även se vilken föryngring man har. Statistik: Att föra statistik på alla jakter som bedrivs inom området ger en bild på hur stammen förändras år efter år. Statistiken ska då föras på vilken jaktform, antal observerade individer, avskjutning, mantimmar osv. Viltolyckor: Även antalet viltolyckor, vid hårt trafikerade vägar, med motorfordon kan ge en indikation på om stammen ökar eller minskar.
3. Åtgärder Samarbete: För att lyckas med en framgångsrik förvaltning av vildsvinstammen så måste det ske på stora områden. Därför måste ett samarbete mellan jägare, jordbrukare och markägare inom ett större område skapas. En lämplig storlek på område är älgskötselområden (Äso:n) där organisationen runt förvaltning redan finns. Samarbetet är A och O för att nå framgång och där är viktigt att påpeka att det inte endast är jägarnas ansvar att förvalta vildsvinen. Jordbrukarnas/arrendatorenas medverkande är viktig i många aspekter. Med tanke på att det är lantbrukarna som får de ekonomiska påföljderna av vildsvinen framfart så måste de vara med från början i en förvaltningsprocess med såväl åsikter som praktisk hjälp. Spridaren bör vara igång regelbundet så att vildsvinen vet att det finns mat där. Är det för sällan och vildsvinen passerar och det inte finns foder där kommer de inte så ofta till åteln. Placeringen av åteln bör vara så att den är lätt att nå för skötsel hela året, minst 200m från jaktmarksgräns och ej vara i närheten av skadekänsliga grödor, hårt trafikerade vägar eller nära bebyggelse. Åteln bör byggas med en vakkoja, både för att det är enklare att komma till skott och utan koja så blir jakttrycket mindre under vintern på grund av kyla. Foderspridaren bör flyttas med jämna mellanrum för att eventuella parasiter ska dö ut. Förebyggande åtgärder så att skyddsjakt kan bedrivas: Längs skogskanter kan man så in en remsa med vall. Dessa kan användas transportvägar under jakt samt utfodring. Man kan också utöka skogsbrynet intill åkern som skjutgata. Vid akut skada: Man kan med enkla medel som att göra skjutgator i skadekänsliga grödor och bidra med foder till åtelplatser mm kan minska skador på fält i hög grad. Ibland kan det också vara befogat med elstängsel en kortare tid för att hålla vildsvinen borta från skadekänsliga områden. Åtling: Åtling av vildsvin är till för att locka fram viltet för att få skottchans på det. Åtling ska endast ske med oförädlade produkter så som majs, ärtor, vete mm. För utfodring med animaliska biprodukter krävs tillstånd från länsstyrelsen. Mängden foder som läggs ut behöver inte vara mer än ca 1 kg/dygn/åtelplats för att lyckas locka fram vildsvin. Att lägga ut mer foder bidrar bara till att man göder vildsvinen och det är inte tanken med en åtel. Åtling sker enklast med en elektrisk foderspridare då man kan styra tiden på utläggning av foder för att locka in vildsvinen till platsen.
Stödutfodring: I enstaka fall, tex hårda vintrar, kan det få förekomma stödutfodring med ensilage. Fri tillgång på foder så som sockerbetshögar mm får aldrig förekomma. Utfodring för övrigt vilt bör endast ske med ensilage. Då ensilaget är en energifattig gröda bidrar det inte till förändring av reproduktionen hos vildsvinen utan har bara en mättande effekt. För att skjuta vuxna hondjur som är ett måste för att hålla en stam i rätt nivå är det viktigt att suggorna får kultingar perioden feb-mars och inte går med kultingar dec-jan som är den tiden när suggor bör skjutas. För mycket foder gör att det blir kultingar som föds under stora delar av året vilket försvårar förvaltningen och jakten. Viltåkrar: Viltåkrar är ett mycket bra sätt att leda bort vildsvin från skadekänsliga grödor samt att skapa en biotop där de vintertid kan söka föda. Viltåker ska anläggas med mer begärlig gröda än den gröda som man vill styra bort vildsvinen ifrån. Viltåkerns grödor ska gödslas och brukas på samma vis som produktionsfälten. Här kan också en foderspridare placeras. Grödan kan sedan med fördel få stå kvar under vintern. Under grödornas skadekänsliga period får inte jakt bedrivas på viltåkern däremot på vintertid kan det vara en bra plats att bedriva vakjakt på när grisarna är på födosök. Viltanpassat skogsbruk: Viltanpassat skogsbruk är också en del i förvaltningen och ett sätt att leda bort vildsvin från ställen man inte vill ha dem. Att t.ex. spara alla ekar på skogen skapar bra föda åt vildsvinen och är ett naturligt och bra sätt att minska behovet för utfodring i avledande syfte. Viktigt är dock att friställa ekar ordentligt då de är extremt känsliga för konkurrens av solljus från närstående träd. Andra åtgärder kan vara att spara vissa täta partier med gran och sly för skydd till djuren. Dessa ska då ligga så långt från skadekänsliga grödor som möjligt. Om dessa platser också är insprängda med lövträd så skapar man en bra biotop för annat klövvilt för att minska beteskador på gran och tall. I övrigt finns det inga forskningsresultat som visar på att vildsvinen har negativ inverkan på skogsbruket utan snarare tvärs om. Vildsvinens bökningar i skogsmark leder till att man får en bättre biologisk mångfald och ett rikare insektsliv.
4. Jakt Bevakning av fält: Den tiden då det finns skadekänsliga grödor på fälten så bör all jakt bedrivas på dessa. Ett kontinuerligt samarbete och dialog bör finnas mellan jägare och jordbrukare denna tid på året. Jordbrukaren bör hjälpa jägarna i så stor utsträckning som möjligt med bevakning av skador och rapporter om observationer på vildsvin. Skjutgator och klippta kantzoner kan öka framgången avsevärt under dessa jakter. En kombination med åtelplatser som man inte jagar vid under denna period kan bidra till mindre skador på grödor. Skyddsjakt: Framför allt ska den bedrivas i skadekänsliga fält vid den skadekänsliga tiden, som t.ex. när vetet går in i mjölkmognadsstadiet och vid sådd av ärter mm. Vakjakten bedrivs med fördel som smygjakt eller vak. Det är förhållandevis lätt att smyga sig på en grupp med grisar som står och betar i spannmål, bara man har rätt vind och smyger medan vildsvinen för oväsen så är det inte alls sällan man kommer in på en grupp på mindre än fem meter. Vaka på grisarna är också bra, med rätt vind och kamouflage så skapas ofta skottchans ute i fälten. Man kan med fördel skapa fria skjutriktningar där man tänkt vaka på gris igenom att putsa skjutgator på t.ex. kantzoner och i den växande grödan där grisarna håller till. Vakjakt kan också bedrivas på viltåkrar om man har sådana. Då är det dock viktigt att man enbart jagar där under vintertiden. Tanken med viltåkrar för vildsvin är att leda bort djuren från den produktiva jordbruksmarken, därför är det ett måste att dessa platser lämnas lugna under den tid man ej vill ha ut vildsvinen i skadekänsliga grödor. Skyddsjakt på vallarna behöver ofta ske hela året men främst på vår och höst när det inte finns spannmål, sker skador då främst på äldre vallar. Åteljakter: För att få stor effekt bör jakten ske på alla åtlar samtidigt (kom ihåg alltid ha tillgång till eftersöksekipage). Jakten på åtlarna bör inriktas under den tid av året som grödorna inte är känsliga för skador. Drevjakter: Om stor utdelning av jaktresultat önskas bör drevjakt ske över stora områden och angränsande områden bör jaga samtidigt. Vid dessa jakter bör trycket läggas där högsta koncentrationerna av vildsvin finns. Då krävs att man under en tid före jakten vet var vildsvinen finns. Det är även effektivt att ställa passkyttar inne i såtarna på viltväxlarna. Viktigt är också att rätt hundar både i antal och hundtyp används.
Avskjutningsstrategier: Suggor bör skjutas (okt-dec), Årsgris skall skjutas under hela året och bör utgöra en stor andel. Ska stammen minskas bör stor andel i avskjutningen vara vuxna hondjur. Eftersök: Eftersök är grunden till att effektiv jakt skall kunna bedrivas. Det är av största vikt att området där man ska förvalta vildsvin på har en strategi för eftersöksekipage. I den bör man ha med upplägg på hundträning, jourlistor mm. Det skall vara lätt för jägare att få tag i en eftersökspatrull innan man går ut på t.ex. åteljakt vilket leder till att jakttrycket då blir större. Därför är ett bra upplägg att göra en jourlista av de eftersöksekipage man har inom området. Ett bra sätt att hålla eftersöksekipagen på en hög kunskapsnivå är att skapa en hundgrupp inom området. Där kan man gemensamt utföra träning och fortbildning osv. Man bör också redan från början ha fria gränser för eftersöksekipagen inom ett förvaltningsområde. Detta gör det mycket enklare för dem som ska utföra eftersöket då de inte sällan sker på natten och kan vara omöjligt att få tag i jakträttsinnehavare när skadat vilt går över jaktmarksgräns. Det är också av fördel om man redan från början även har kontaktat gränsande områden för ett upplägg om eftersöket går utanför förvaltningsområdets gränser. Särskild tränad eftersökspatrull skall enligt lag finnas på plats inom 2 timmar efter påskjutningen.
5. Etik: Skytte: Skott mot vildsvin skall inte avlossas då skytt ej är 100% säker på en dödande träff! Säkerheten är A och O som vid all annan jakt, framför allt behöver man planera passen så att säkra skott kan avlossas mot vildsvin. En skytt skall alltid kunna visa skottplats efter avlossat skott. Hundanvändning: Hundar som används till vildsvinsjakt skall ej vara för skarpa. Det är inte heller acceptabelt att använda hundar som tar friska vildsvin. Det bör inte släppas för många hundar på en gång då det kan det medföra att de jagar efter samma drevdjur. Viktigt är också att man inte använder stötande/kortdrivare hundar tillsammans med ställande hundar då dessa har olika jaktsätt vilket kan leda till att vildsvin och hundar kommer till skada. Man bör ha i åtanke om och hur eventuella hundskador av vildsvin ska ersättas, hundarna bör vara försäkrade. 6. Efter skottet Fördelning av byte: Man bör ta upp frågan om fördelning av slaktkropparna redan från början i processen med skapande av den lokala förvaltningsplanen. Försäljning och ge bort kött från vildsvin: Om vildsvin säljs vidare måste det alltid levereras till en vilthanteringsanläggning, det får heller inte ges bort. När jägaren själv eller någon i jaktlaget behåller vildsvinsköttet lämnar man själv in ett trikintest till godkänt laboratorium.
Denna skrift har utarbetats av Vildsvinsgruppen inom Jägareförbundet Västmanland. Eftertryck förbjudes utan Jägareförbundets tillstånd. Foto: jakt och djur Thomas Ohlsson Naturbilder: fotoakuten.se Grafisk form: Åsa Söderberg Tryckt på Arkitektkopia Västerås