Remissrunda 1 Nationellt vårdprogram för Malignt melanom Den nationella vårdprogramgruppen för malignt melanom har arbetat fram en ny version av nationellt vårdprogram för malignt melanom. Vi emotser nu tacksamt synpunkter på innehåll och rekommendationer från professionen. Remissvar skickas senast 161215 Skicka svaret till Annika Asketun, annika.asketun@regionostergotland.se. Syftet med denna första remissrunda är att ge profession och patienter tillfälle att kommentera och ge synpunkter på det medicinska innehållet i vårdprogrammet. Vi vill gärna ha konkreta förslag på ändringar och tillägg, t.ex. om det saknas relevanta behandlingsalternativ, om en rekommendation är svårtolkad eller om vi har värderat den vetenskapliga bakgrunden felaktigt. Vi ställer inga formella krav på remissvaren utan tar tacksamt emot även mycket kortfattade kommentarer. Även inga synpunkter är ett värdefullt remissvar. Nytt i denna reviderade version är följande. Utökade avsnitt som avser handläggning av melanom i huvud-halsregionen, utredning och behandling av mukosala melanom, melanom med okänd primärtumör, samt handläggning av lokaliserad och avancerad sjukdom vid graviditet och hos barn. Vårdprogrammet omfattar nu hänvisningar till SVF för hudmelanom och en beskrivning av skillnaden mellan handläggning utanför respektive inom SVF. Gemensamt kapitel för kirurgi vid både primär och avancerad sjukdom. Kapitlet för onkologisk behandling är uppdaterat bl.a. avseende rekommendationer om målsökande läkemedel, immun-checkpoint-hämmare, samt strålbehandling. Nya bilagor har tillkommit: Handläggning av familjära melanom samt KVAST-dokument om melanompatologi. Uppdaterade bilagor: Ögonmelanom, Mukosala melanom, Melanom hos äldre och bildbilagan Melanom kliniska fall med dermatoskopi. Kortversionen av vårdprogrammet och patientinformatinen efter kirurgi har tagits bort. Målsättningen med vårdprogrammet är att belysa den diagnostik, behandling, omvårdnad och uppföljning som är specifik och central för cancerformen, vilket innebär att vi inte belyser mer generella åtgärder, t.ex. rehabiliteringsåtgärder som tas upp i vårdprogrammet för rehabilitering. Efter sammanställningen av de medicinska synpunkterna och en eventuell revidering som följd av dem kommer vårdprogrammet att skickas på ytterligare en remissrunda till landstingens linjeorganisationer för kommentarer kring organisatoriska och ekonomiska konsekvenser av vårdprogrammet. Efter den andra remissrundan kommer vårdprogrammet att fastställas och publiceras. På vårdprogramgruppens vägnar, Hanna Eriksson Ordförande, vårdprogramgruppen för Melanom
Landstingens och regionernas nationella samverkansgrupp inom cancervården Malignt melanom Nationellt vårdprogram November 2016
Versionshantering Datum Beskrivning av förändring 2016-11-01 Inför remissrunda 1 Rekommendationer utarbetade av nationell arbetsgrupp och fastställda av Regionala cancercentrum i samverkan ÅÅÅÅ-MM-DD. Beslut om implementering tas i respektive region/landsting i enlighet med överenskomna rutiner. Ansvarigt Regionalt cancercentrum: Regionalt cancercentrum XXX. Vårdprogrammet publiceras enbart som pdf-dokument och finns att ladda ner på www.cancercentrum.se. Nationellt vårdprogram X-cancer ISBN: 978-91-87587-44-3 November 2016 2
Innehållsförteckning 1. Inledning... 7 1.1 Vårdprogrammets giltighetsområde... 7 1.2 Förändringar jämfört med tidigare version... 8 1.3 Standardiserat vårdförlopp (SVF)... 8 1.4 Vårdprogrammets förankring... 8 1.5 Evidensgradering... 9 1.5.1 Evidensnivåer... 9 1.5.2 Grad av rekommendationer... 9 2. Mål med vårdprogrammet... 11 3. Bakgrund och orsaker... 12 3.1 Bakgrund... 12 3.1.1 Ålder... 13 3.1.2 Lokalisation... 13 3.1.3 Överlevnad... 14 3.2 Orsaker... 14 3.3 Riskfaktorer för primära melanom... 14 3.3.1 Riskfaktorer för multipla primära melanom... 15 3.4 Ärftlighet... 15 4. Primär- och sekundärprevention... 17 4.1 Livsstilsfaktorer... 17 4.2 Yttre riskfaktorer... 17 4.3 Primärprevention... 18 4.4 Sekundärprevention... 19 4.5 Screeening... 19 5. Symtom och tidig utredning... 20 5.1 Praktiska råd vid klinisk diagnostik... 20 5.2 Symtom och kliniska fynd... 20 5.2.1 Signaler om malignitet... 20 5.3 Anamnes, klinisk undersökning... 21 5.3.1 Dermatoskopi... 21 5.4 Vid avskriven misstanke... 21 5.5 Kliniska melanomtyper... 22 5.5.1 Tidig diagnostik av de olika melanomtyperna... 22 3 5.6 Ingång till SVF... 22
4 5.6.1 Välgrundad misstanke kriterier för start av utredning enligt standardiserat vårdförlopp... 22 5.7 Utredning av misstänkt melanom med eller utan start av SVF... 23 5.8 Diagnostik och behandling av melanom hos gravida och barn... 23 5.8.1 Graviditet och melanom (inklusive hormonell substitution och p-piller)... 23 5.9 Behandling av metastatiskt melanom hos gravida... 24 5.9.1 Melanom hos barn... 25 5.9.2 Behandling och överlevnad... 26 5.10 Diagnostik och handläggning av övriga melanom... 27 5.10.1 Mukosala melanom... 27 5.10.2 Melanom med okänd primärtumör... 27 5.10.3 Ögonmelanom... 28 6. Diagnostik... 29 6.1 Utredning enligt SVF... 29 6.2 Excision av pigmenterade hudförändringar... 29 6.2.1 Diagnostisk excision... 29 6.2.2 Biopsier... 29 6.3 Remissuppgifter vid primär utredning av melanom... 30 6.3.1 Råd vid praktisk diagnostik... 30 6.4 Diagnosbesked... 31 7. Kategorisering av tumören... 33 7.1 Patologins roll i den diagnostiska processen... 33 7.2 Anvisningar för provtagarens hantering av provet... 34 7.2.1 Generella anvisningar... 34 7.2.2 Hudpreparat... 34 7.2.3 Portvaktskörtel... 34 7.3 Anamnestisk remissinformation... 35 7.4 Klassificering av tumören... 36 7.4.1 Primärt melanom... 36 7.4.2 Utvidgad excision... 37 7.4.3 Portvaktskörtelbiopsi... 37 7.4.4 Terapeutisk lymfkörtelutrymning... 37 7.4.5 Mutationsanalys... 38
5 7.4.6 TNM-klassifikation och stadieindelning... 38 7.4.7 Dysplastiskt nevus... 41 8. Multidisciplinär konferens (MDK)... 42 9. Behandling... 44 9.1 Kirurgisk behandling... 44 9.1.1 Primär kirurgisk behandling... 44 9.1.2 Sentinel node biopsi (portvaktskörtelbiopsi/snb)... 46 9.1.3 Lymfkörtelutrymning... 48 9.1.4 Kirurgi vid lokoregionalt återfall... 51 9.1.5 Omvårdnad och rehabilitering efter kirurgi... 53 9.2 Systemisk onkologisk behandling... 55 9.2.1 Adjuvant /postoperativ systemisk behandling... 55 9.2.2 Systemisk behandling vid spridd, icke operabel sjukom... 57 9.3 Strålbehandling... 66 9.3.1 Adjuvant/postoperativ strålbehandling... 66 9.3.2 Stålbehandling vid återfall... 67 9.4 Omvårdnad och rehabilitering efter systemisk behandling eller strålbehandling... 68 10. Palliativ vård och insatser... 69 11. Omvårdnad och rehabilitering... 70 11.1 Psykosociala aspekter vid melanom... 70 11.2 Lagstöd... 70 11.3 Kontaktsjuksköterska... 71 11.4 Min vårdplan... 71 11.5 Aktiva överlämningar... 71 11.6 Löpande cancerrehabilitering... 71 11.6.1 Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående... 72 11.6.2 Grundläggande och specialiserad rehabilitering... 72 12. Egenvård... 73 12.1 Kontrollera huden... 73 12.2 Hitta nya melanom snabbt... 73 12.3 Nationella riktlinjer... 73 12.4 Rökning... 73 12.5 Alkohol... 74
12.6 Komplementär och alternativ medicin... 74 13. UPPFÖLJNING... 75 13.1 Riskfaktorer för uppkomst av melanom... 77 13.2 Risk för lokoregionala och generella återfall... 78 13.3 Råd för uppföljning av melanomopererade patienter med risk för lokoregionala återfall... 78 13.3.1 Uppföljning (oavsett riskkategori)... 78 13.3.2 Undersökning... 79 13.3.3 Riskbedömning... 79 13.3.4 Information... 79 14. Underlag för nivåstrukturering... 80 15. Kvalitetsregister... 81 15.1 Kvalitetsindikatorer och målnivåer... 81 16. Referenser... 83 17. Vårdprogramgruppen... 101 17.1 Vårdprogramgruppens sammansättning... 101 17.2 Vårdprogramgruppens medlemmar... 101 17.2.1 Nationella vårdprogramgruppen för melanom... 101 17.2.2 Övriga medlemmar i vårdprogramgruppen... 101 17.3 Adjungerade författare... 102 17.4 Jäv och andra bindningar... 103 6
1. INLEDNING I Sverige diagnosticeras cirka 4000 invasiva maligna hudmelanom årligen och nästan lika många förstadier till sjukdomen. En liten andel av patienterna har melanom med okänd primärtumör eller melanom lokaliserade till slemhinnorna eller ögat. Varje år avlider över 500 patienter av melanom i Sverige. Melanompatienterna handläggs initialt ofta inom öppenvården. Uppföljning även vid lokaliserad sjukdom, större kirurgi inklusive portvaktskörtelkirurgi liksom utredning och behandling av avancerad sjukdom sker inom specialistsjukvården vanligen vid de större sjukhusen i Sverige. Tidig upptäckt och kirurgiskt borttagande av melanom är fortfarande avgörande för prognosen i sjukdomen. Vid misstanke om melanom ska utredning ske med teledermatoskopisk konsultation eller remiss till hudspecialist och alltid diagnostisk excision. För hudmelanom finns ett standardiserat vårdförlopp (SVF) framtaget, som gäller från och med maj 2016. Den histopatologiska bedömningen vid melanom är många gånger komplicerad, avgörande för korrekt handläggning och prognos samt omfattar allt oftare molekylär patologi. Utvecklingen av nya terapier, som inkluderar målsökande läkemedel och immun check-point hämmare, har gått mycket snabbt för melanom och har markant förlängt tiden till återfall och förbättrat överlevnaden vid metastaserad sjukdom. Durationen av behandlingssvaret varierar dock mellan patienterna och det saknas fortfarande behandlingsprediktiva markörer. Detta vårdprogram syftar till att ge nationella riktlinjer för diagnostik, utredning, behandling och uppföljning av patienter med alla typer av melanom oavsett ålder. Vårdprogrammet beskriver i första hand godkända och beprövade behandlingar. Information om pågående kliniska prövningar finns nu på RCCs hemsida:http://www.cancercentrum.se/samverkan/varauppdrag/forskning/cancerstudier-i-sverige/ Målgruppen för vårdprogrammet är de läkare som har hand om och behandlar melanompatienter i olika skeden av sjukdomen, de sjuksköterskor och paramedicinare som vårdar dessa patienter, samt de patologer, röntgenologer och kliniska genetiker som är involverade i utredningen av melanom. 1.1 Vårdprogrammets giltighetsområde Vårdprogrammet gäller för alla patienter med malignt melanom i olika skeden av sjukdomen och omfattar melanom i huden, ögat och slemhinnor (så kallade mukosala melanom). Vårdprogrammet innehåller också rekommendationer avseende handläggningen vid sjukdom hos gravida och barn < 8 år. 7
1.2 Förändringar jämfört med tidigare version Den tidigare versionen av vårdprogrammet från 2013 uppdaterades 2014. I 2016 års vårdprogram har följande tillkommit: Utökade avsnitt som avser handläggning av melanom i huvudhalsregionen, utredning och behandling av mukosala melanom, melanom med okänd primärtumör, samt handläggning av lokaliserad och avancerad sjukdom vid graviditet och hos barn. Vårdprogrammet omfattar nu hänvisningar till SVF för hudmelanom och en beskrivning av skillnaden mellan handläggning utanför respektive inom SVF. http://www.cancercentrum.se/samverkan/cancerdiagnoser/hudoch-ogon/vardforlopp-hud/ Gemensamt kapitel för kirurgi vid både primär och avancerad sjukdom. Kapitlet för onkologisk behandling är uppdaterat bl.a. avseende rekommendationer om målsökande läkemedel, immun-checkpointhämmare, samt strålbehandling. Nya bilagor har tillkommit: Handläggning av familjära melanom samt KVAST-dokument om melanompatologi. Uppdaterade bilagor: Ögonmelanom, Mukosala melanom, Melanom hos äldre och bildbilagan Melanom kliniska fall med dermatoskopi. Kortversionen av vårdprogrammet och patientinformatinen efter kirurgi har tagits bort. 1.3 Standardiserat vårdförlopp (SVF) För malignt hudmelanom finns ett SVF framtaget, som gäller från och med maj 2016. Det finns ingen konflikt mellan innehållet i vårdprogrammet och SVF. Vårdförloppet beskriver vad som ska göras medan vårdprogrammet utvecklar hur, samt vilken evidensgrund som finns för åtgärderna i det standardiserade vårdförloppet. SVF finns delvis integrerat med texten i vårdprogrammet men kan också laddas ned i sin helhet från RCC:s webbplats: http://www.cancercentrum.se/samverkan/cancerdiagnoser/hud-ochogon/vardforlopp-hud/ 1.4 Vårdprogrammets förankring Vårdprogrammet har utarbetats på uppdrag av Regionalt Cancer Centrums(RCCs) samverkansgrupp, som utsett Hanna Eriksson till vårdprogramgruppens ordförande. 8
I en första remissrunda har nedanstående organisationer lämnat synpunkter på vårdprogrammets innehåll: [organisation] [organisation] Efter sammanställning av de inkomna synpunkterna och revidering som följd av den första remissrundan, har vårdprogrammet skickats på ytterligare en remissrunda. Denna har gått till landstingens linjeorganisationer för kommentarer kring organisatoriska och ekonomiska konsekvenser av vårdprogrammet. Efter den andra remissrundan har vårdprogrammet bearbetats och godkänts av vårdprogramgruppen samt fastställts av RCC:s samverkansnämnd. 1.5 Evidensgradering Vid arbetet med vårdprogrammet har Australiensiska och Nya Zeeländska (ANZ:s) riktlinjer använts som förebild. Vårdprogramgruppen har tidigare fått tillstånd att använda dessa och har även jämfört med andra system. Riktlinjer från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har inte använts då dessa framför allt är anpassade till interventionsstudier. Vid arbetet med vårdprogrammet har Australiensiska och Nya Zeeländska (ANZ:s) riktlinjer använts som förebild. Vårdprogramgruppen har fått tillstånd att använda dessa och har även jämfört med andra system. Riktlinjer från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har inte använts då dessa framför allt är anpassade till interventionsstudier. 1.5.1 Evidensnivåer Evidensnivåerna beskrivs i detalj i ANZ:s riktlinjer och skiljer sig åt beroende på frågeställningarna (intervention, diagnos, prognos, etiologi och screening). En förenklad nivågradering beskrivs nedan. Nivå I En systematisk genomgång av nivå II-studier. Nivå II Randomiserade kontrollerade studier eller prospektiva kohortstudier. Nivå III Alltifrån pseudorandomiserade studier till fall-kontroll, historiska kontroller och retrospektiva kohortstudier. Nivå IV Serier av fall eller kohortstudier av patienter i olika sjukdomsstadier. Rekommendationerna har sedan graderats från grad A till D utifrån graden av evidens 1.5.2 Grad av rekommendationer A. Det finns pålitligt stöd för tillämpning av riktlinjerna. B. Det finns pålitligt stöd för tillämpning av riktlinjerna för de flesta fallen. 9
C. Det finns ett visst stöd för rekommendationerna men uppmärksamhet och medvetenhet om detta bör iakttas vid dess tillämpningar. D. Det finns svagt stöd och rekommendationerna måste användas med försiktighet och omdöme (1-5). Vissa rekommendationer måste dock göras utan tydligt vetenskapligt underlag då det saknas studier som direkt tar upp frågeställningen. Vi har då utgått från indirekta resultat i publicerade studier och från vår samlade erfarenhet 10
2. MÅL MED VÅRDPROGRAMMET Målsättningen med vårdprogrammet är att bidra till en internationellt sett högklassig och nationellt likvärdig handläggning av patienter med melanom som följer intentionerna i det tidigare vårdprogrammet från 2013. Vidare syftar det till att införliva nya rutiner och behandlingar i vården av melanompatienter och därmed successivt förbättra behandlingsresultat, överlevnad och livskvalitet. Vårdprogrammet ska ytterst stödja god vård som är kunskapsbaserad, säker, patientfokuserad, effektiv och som ges i rimlig tid. Vårdprogrammet har kontinuerligt uppdaterats, speciellt inom de områden där utvecklingen har varit snabbast och är tydligast för onkologisk systemisk behandling vid metastaserat melanom. En fortlöpande uppdatering, speciellt inom området onkologisk systemisk behandling, är en grundförutsättning för att vårdprogrammet ska reflektera moderna och evidensbaserade behandlingar som ska komma patienterna likvärdigt till del. Vårdprogrammets riktlinjer är att betrakta som rekommendationer och utgör inte föreskrifter. Ytterst får man förutsätta att behandlande läkare känner till riktlinjerna, men att beslut om behandling sker i samråd med den enskilda patienten. 11
3. BAKGRUND OCH ORSAKER 3.1 Bakgrund I Europa tillhör Sverige de länder som har högst insjuknande i melanom (6). I Norden är insjuknandet högst i Danmark, Norge och Sverige medan det är betydligt lägre på Island och i Finland (7). Melanom är den sjätte vanligaste cancersjukdomen för män och den femte vanligaste för kvinnor (8). Under år 2014 registrerades 1 813 kvinnor med totalt 1 840 maligna melanom i cancerregistret. 1 855 män registrerades med totalt 1 912 melanom. Dessutom registrerades totalt 3 212 (1 639 för män, 1 573 för kvinnor) in situ-tumörer till cancerregistret. Den åldersjusterade incidensen var 39,7/100 000 hos män samt 35,3/100 000 hos kvinnor (8). Trenden för de 10 senaste åren baserad på den åldersstandardiserade incidensen är 5,3 % per år för kvinnor och 5 % per år för män. Dödligheten har under det sista decenniet legat relativt oförändrad runt 5 % (9). Figur 1. Åldersstandardiserad incidens och dödlighet per 100 000 uppdelat på kön, 1990 2014 (10). Insjuknandet varierar över tid och med latitud och är nästan dubbelt så hög i södra Sverige. Den intresserade läsaren kan göra likartade cancerkartor som de nedan, genom att använda länken: http://astra.cancer.fi/cancermaps/nordic (11). 12
Figur 2. Kartor över incidens uppdelat på män och kvinnor 3.1.1 Ålder Medianåldern för melanomdiagnos år 2014 var 63 år hos kvinnor och 68 år hos män (10). Patienter med lentigo malignamelanom (LMM) har högre insjuknandeålder. Förekomsten av melanom är ovanlig i barnaåren och i puberteten, och ökar därefter med stigande ålder. Figur 3. Ålderspecifik och åldersstandardiserad incidens 1990 2014 (10). 200 Åldersstandardiserad incidens per 100000 160 120 80 40 0 0-4 5-9 Män Kvinnor 15-19 10-14 20-24 25-29 30-34 35-39 40-44 45-49 50-54 55-59 60-64 65-69 70-74 75-79 80-84 85+ Åldersgrupp 3.1.2 Lokalisation Lokalisationen av hudmelanom varierar mellan könen (10, 12). Den dominerande lokalisationen för kvinnor är nedre extremiteter, medan bålen är den vanligaste lokalisationen hos män. 13
3.1.3 Överlevnad Överlevnaden vid melanom är relaterad till ett flertal faktorer såsom kön, ålder, tumörens lokalisation (13-15). TNM-klassifikation och stadieindelning baseras på American Joint Committee on Cancer (AJCC) 2009 (16). Ett statistiskt prognosinstrument har utarbetats. Instrumentet ger individuella riskprofiler för patienter med melanom. Beräkningen kan göras manuellt online genom att välja olika riskfaktorer. Instrumentet resulterar i uppskattad melanomspecifik överlevnad för 1, 5 och 10 år (17). 3.2 Orsaker Hudmelanom utvecklas genom malign transformation av melanocyter i överhudens basala cellager. Benigna nevi kan således ses som markörer för melanomrisk men utgör i de allra flesta fall inga prekursorlesioner, det vill säga, förstadier som utvecklas till hudmelanom (18, 19). Bakomliggande faktorer kan vara genetiska och yttre riskfaktorer. Hudmelanom innehåller en stor mängd mutationer, framför allt i melanom som har uppkommit i solbelyst hud (20). Det stora antalet mutationer leder till att många av cellernas signalvägar kan aktiveras i melanomtumörer (21). Flera typer av genmutationer är vanligt förekommande, till exempel aktiverande mutationer i gener som BRAF och NRAS och inaktivering eller förlust av tumörsuppressorgener som CDKN2A och PTEN. Av speciellt intresse är BRAFV600-mutationer som är de vanligaste kända mutationerna i melanomtumörer (22), och förekomst av BRAFV600 i tumörvävnad är en förutsättning för svar på behandling med BRAF-hämmare (23, 24). 3.3 Riskfaktorer för primära melanom Individens risk för melanom påverkas av både solvanor och genetiska faktorer (25, 26). Tidig upptäckt av melanom kan förbättras av att läkare är medvetna om vilka högriskgrupperna är och att dessa individer informeras om sin risk. Värdet av diagnostiska och förebyggande insatser är störst vid stor absolut risk, främst hos äldre individer samt hos yngre och medelålders högriskindivider som har en relativ risk minst 5 10 gånger högre än hos normalbefolkningen. Riskfaktorerna vägs samman vid en övergripande riskbedömning. Vissa faktorer bidrar självständigt med hög risk, till skillnad från de mest välkända som är relativt svaga (fördubblad relativ risk). Informationen nedan om riskfaktorer och riskökning nedan är tagna från Australiens vårdprogram. www.cancer.org.au (27). 14
Tabell 1. Riskfaktorer och riskökning. Riskfaktor Förekomst av melanom hos förstagradssläkting (utan bekräftad ärftlighet) Individer inom bekräftade melanomfamiljer Tidigare melanom 3.3.1 Riskfaktorer för multipla primära melanom Riskfaktorer för att få ytterligare melanom (multipla primära melanom) sammanfaller till stor del med riskfaktorerna för att få ett första melanom. De mest studerade och användbara riskfaktorerna för multipla melanom är melanomärftlighet, förekomst av många särskilt dysplastiska nevi och hos äldre uttalad solskada, aktiniska keratoser samt anamnes på skivepitelcancer eller basalcellscancer. 3.4 Ärftlighet Riskökning x gånger 2 för varje förstagradssläkting. Särskilt om dessa är unga eller har haft multipla melanom. Mycket ökade risker (upp mot > 60 x riskökning) Genetiska predisponerade förändringar, se bilagan Handläggning av individer inom familjer med familjärt melanom > 10, störst risk de första 1 2 åren. Melanocytära nevi Ökar linjärt med antalet, t.ex. 7 vid > 100 vanliga nevi. 6 vid > 5 dysplastiska nevi. Tidigare annan hudcancer 4 Ljust hår och ljus hudfärg, ljus pigmenteringstyp och fräknar Skattad hög solexponering 1,5 2 Ärftlighet för hudmelanom förekommer hos 5 10 % av melanomfallen (28). I Sverige har cirka 10 % av alla familjer med konstaterad melanomärftlighet mutationer i tumörsuppressorgenen CDKN2A, som ger ökad risk även för bukspottkörtelcancer och även för en del andra cancerformer (29). Den genetiska orsaken för melanomärftlighet är okänd ide flesta familjer där ingencdkn2a-mutation identifierats (30): 2 15
Kriterier för familjära melanom För att en familj ska definieras och omhändertas som en melanomfamilj ska följande kriterier uppfyllas: 1. Melanom finns diagnostiserade hos minst två sinsemellan förstagradssläktingar där minst en diagnostiserats före 55 års ålder. 2. Tre eller fler melanom finns diagnostiserade hos en individ eller hos individer från samma släktgren inom en familj. 3. Melanom i kombination med bukspottkörtelcancer finns I bilagan Handläggning av individer inom familjer med familjärt melanom finns ytterligare fördjupning om melanomärftlighet och bakomliggande genetik, rekommendationer för familjeutredning och genetisk testning samt vidare om uppföljning och screening av melanomfamiljer. 16
4. PRIMÄR- OCH SEKUNDÄRPREVENTION 4.1 Livsstilsfaktorer Alla verksamheter inom hälso- och sjukvården bör kunna hantera frågor som gäller levnadsvanor. Arbetet bör bygga på Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder för levnadsvanor (31-33). 4.2 Yttre riskfaktorer Det råder i dag enighet om att ultraviolett (UV) strålning är den viktigaste omgivningsfaktorn involverad i uppkomst av hudmelanom (25). Solstrålning är den dominerande UV-källan. UV-strålning från både solen och solarier har klassats som ett omgivningskarcinogen av WHO. Expositionen samverkar med kända fenotypiska riskfaktorer som hudtyp, hårfärg, ögonfärg och antalet nevi. Även en genetisk predisposition har betydelse (34). De cellulära och biologiska effekterna av både UVA- och UVB-strålning som bidrar till canceruppkomst innefattar DNA-skador och mutationer, cellulär tillväxtstimulering, stört immunsystemet och inflammation. Det är inte ännu kartlagt hur stor den relativa betydelsen av dessa olika effekter av UV-strålningen är för den slutliga melanomuppkomsten. Moderna försök i modellsystem talar för att UVA har en större betydelse för melanom än man tidigare antagit (26). UV-strålningen är involverad i uppkomsten av majoriteten av hudmelanomen, medan orsakssambandet saknas när det gäller slemhinnemelanom och är oklart för uveala melanom. 17
4.3 Primärprevention Evidens och Rekommendationer Individuellt anpassade solskyddsråd kan ges baserade på Strålsäkerhetsmyndighetens råd. Evidensgrad II Grad B Användning av solarier i kosmetiskt syfte bör avrådas, särskilt för individer under 18 år. Evidensgradering II Grad C D-vitaminfrågan bör inte påverka strävan efter att minska UVexponeringen i befolkningen. Solexponering under uppväxten tycks utgöra en särskild risk för melanomutveckling (35). Solexponering i barndomen är dessutom relaterad till utvecklingen av melanocytära nevi, där ett stort antal nevi är en riskfaktor för melanom (36). Ett flertal studier visar att svenskar solar mycket med avsikt att bli bruna. En internationell studie visar dessutom att svenskar solar mer och har ett mer solbrunt skönhetsideal än andra nationaliteter (37). Svenskar skyddar sig dessutom i mindre utsträckning och bränner sig mer i solen än andra nationaliteter (38). Det finns därför all anledning att påverka människors solvanor så att de beter sig på ett mindre riskabelt sätt. Strålsäkerhetsmyndigheten har ansvar för UV-prevention i Sverige. Solråd ges på deras webbplats, http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/start/sol-ochsolarier/ (39). Solarieanvändning (10 gånger per år) ger en kraftig riskökning för melanom, speciellt hos unga kvinnor (40). Från och med juli 2017 föreslås åldersgräns (18 år) för solarieanvändande i Sverige. Rådgivning för att minska UV-exponering bör ge information om risker, såsom tidpunkt på dagen, tid i solen, kläder som skydd, att undvika brännskador, solarieanvändning samt användning av (41, 42) solskyddsmedel. Strålsäkerhetsmyndigheten avråder i synnerhet personer under 18 år, personer med ljus och känslig hud och personer som har många eller stora födelsemärken att sola solarium. Åtgärder för att minska UV-exponering är av särskilt stor betydelse för genetiskt predisponerade individer. UV-index är ett mått på hur stark solens UV-strålning är. Ju högre värde, desto starkare strålning. SMHI ger en UV-indexprognos för hela landet. 18
4.4 Sekundärprevention Evidens och rekommendationer Möjligheter bör ges att få misstänkta hudförändringar undersökta. Evidensnivå: III Rekommendationsgrad A Högriskgrupper bör undervisas i självundersökning. Evidensnivå: III Rekommendationsgrad: B Tidig upptäckt av melanom är av stor vikt för överlevnaden (43). Det är därför av största betydelse att individerna är uppmärksamma på hudförändringar och söker medicinsk bedömning av dessa i ett tidigt skede. Majoriteten av melanomen upptäcks av patienterna själva eller av närstående (44). För att personer som vill ha en hudförändring undersökt ska ta detta initiativ och fullfölja sin intention krävs god tillgänglighet i sjukvården. Se även avsnittet för standardiserat vårdförlopp7.1. 4.5 Screeening Det finns i dagsläget inte underlag för populationsbaserad screening av hudcancer inklusive malignt hudmelanom i hela befolkningen. Det pågår inte några studier med denna frågeställning i Sverige för närvarande. För hudundersökning och uppföljning vid familjära melanom, se Bilaga Familjära melanom. 19
5. SYMTOM OCH TIDIG UTREDNING Evidens och rekommendationer Riskfaktorerna för melanom är mestadels väl karaktäriserade i populationsbaserade studier och kan användas för att bedöma den framtida risken att utveckla melanom. Evidensnivå I Rekommendationsgrad B 5.1 Praktiska råd vid klinisk diagnostik En omsorgsfull anamnes är mycket betydelsefull för att kunna värdera misstanken om melanom, speciellt för melanom som saknar utmärkande egenskaper för melanom eller har ett ovanligt utseende. Patienter som bedöms ha ökad risk för melanom bör uppmuntras att regelbundet undersöka hela sin hud med hjälp av spegel eller en närstående och undervisas om vilka förändringar som kan förekomma vid tidig melanomutveckling. 5.2 Symtom och kliniska fynd 5.2.1 Signaler om malignitet Förändring (oftast pigmenterad lesion) Nytillkommen. Ökad storlek. Förändrad färg. Förändrad form. Symtom Klåda, irritationskänsla eller annan förnimmelse, bestående eller återkommande i enskild lesion. Krusta, fjällning, rodnad, sårbildning/ulceration, blödning. Tidig upptäckt har stor betydelse för att minska dödligheten vid melanom. I tre fall av fyra upptäcker patienten själv eller en närstående melanomet och i övriga fall sker det vid läkarbesök inom primärvården. Hälften av alla diagnostiska excisioner utförs av primärvårdsläkare. När en läkare, oavsett specialitet, upptäcker melanomen är de tunnare än om patienten själv upptäckt dem (45). I en internationell genomgång hade 20 33 % av alla patienter med melanom vid ett tidigare tillfälle sökt läkare för samma förändring, vilket antyder att den primära diagnostiken kan förbättras (46). 20
5.3 Anamnes, klinisk undersökning Anamnestiska uppgifter om förändringar och symtom är mycket viktiga och kan vara vägledande för utredning av även till synes ospecifika lesioner och omfattar vilka förändringar som har uppträtt i en pigmenterad hudlesion, symtom från denna och händelseförloppet i tiden (47). Avvikelser i en lesions utseende, jämfört med normala och patientens övriga nevi, ska leda till vidare utredning (remiss till hudläkare, teledermatoskopi alternativt diagnostisk excision). Hela huden och alla patientens pigmentlesioner ska undersökas i god belysning. Undersökningen utförs bäst med patienten liggande på brits och avklädd till underkläderna. 5.3.1 Dermatoskopi Evidens och rekommendationer Dermatoskopi rekommenderas för läkare som ofta undersöker patienter med pigmenterade hudförändringar. Evidensnivå I Rekommendationsgrad A Digitalfotografering av hudförändringar (helkropps- och dermatoskopibilder) med dermatoskop och uppföljning av förändringarna över tid (år) kan fungera som tillägg till klinisk bedömning och undersökning hos högrisk-individer och patienter med många DN/nevi. Evidensnivå II Rekommendationsgrad B Med dermatoskopi förbättras diagnostiken ytterligare för tränade användare. Dermatoskopi utnyttjar luppförstoring med polariserat ljus alternativt immersionsgel och förbättrar möjligheten att se diagnostiska kännetecken hos pigmenterade hudförändringar, som inte kan ses med blotta ögat (48-50). Sekventiell digital dermatoskopi kan användas för kort- eller långsiktig monitorering/uppföljning av en hudspecialist. Kortsiktig monitorering (intervall på 1,5 4,5 månader, vanligen 3 månader) används för att följa misstänkta melanocytära lesioner. Långsiktig monitorering (intervall på 6 12 månader) används vid kontroll av högriskindivider (51-54). 5.4 Vid avskriven misstanke Innan misstanken avskrivs ska patienten erbjudas en fullständig hudundersökning för att man inte ska missa melanom på andra hudområden än det patienten söker för. Studier har visat att 30 % av de melanom som diagnostiseras påträffats på en annan del av huden än den lesion patienten söker för (55). 21
5.5 Kliniska melanomtyper Den klassificering av de olika undergrupperna av melanom som förordas av WHO och som används i dag föreslogs ursprungligen av Wallace Clark (56) och utgår från särskiljande kliniska, histopatologiska och epidemiologiska kännetecken och associationer till speciella lokaler i huden. Melanomen klassificeras som superficiellt spridande melanom (SSM), nodulära melanom (NM), lentigo maligna melanom (LMM) och akrala lentiginösa melanom (ALM) (57). Dessutom har spitzoida melanom, nevoida melanom, desmoplastiska melanom och andra ovanliga melanomtyper tillkommit. Melanomtyp har framför allt ett värde för beskrivningen av kliniskt förlopp och utseende men har i sig ingen prognostisk betydelse. 5.5.1 Tidig diagnostik av de olika melanomtyperna I bildbilagan Melanom kliniska fall med dermatoskopi finns ytterligare fördjupning om de olika melanomtyperna och diagnostik av dessa. 5.6 Ingång till SVF 5.6.1 Välgrundad misstanke kriterier för start av utredning enligt standardiserat vårdförlopp Välgrundad misstanke föreligger vid ett eller flera av följande: klinisk undersökning och/eller anamnes inger stark misstanke om hudmelanom* dermatoskopisk eller teledermatoskopisk undersökning som stärker misstanke om hudmelanom histopatologiskt fynd av primärt malignt melanom, in situ-melanom eller lentigo maligna melanom undersökningsfynd talande för melanommetastas. *Bedömning av vad som är stark misstanke grundas på läkarens kliniska erfarenhet. För aktuell version av det standardiserade vårdförloppet se: http://www.cancercentrum.se/samverkan/cancerdiagnoser/hud-ochogon/vardforlopp-hud/ 22
5.7 Utredning av misstänkt melanom med eller utan start av SVF Rekommendationer Vid misstanke på melanom ska utredning ske med diagnostisk excision, teledermatoskopisk konsultation eller remiss till hudspecialist. Vid stark klinisk misstanke på melanom (välgrundad misstanke) eller om PAD-svar visar melanom ska SVF startas. SVF startas om syftet med utredningen är att bekräfta melanom. Om den kliniska misstanken är tillräckligt stark ska standardiserat vårdförlopp (SVF) samtidigt startas. SVF startas inte om syftet med utredningen är att utesluta melanom. I dessa fall startas SVF först efter att melanomdiagnosen ställts genom histopatologisk undersökning, när PAD-svar inkommit. Stark misstanke om melanom (välgrundad misstanke) är en bedömning oavsett specialitet och avgörs av den läkare som startar SVF och grundas på läkarens kliniska erfarenhet Vid misstanke om melanom ska utredning ske med diagnostisk excision och patologbedömning, teledermatoskopisk konsultation eller remiss till hudspecialist, men inte inom ramen för SVF. Se även tabell 5 i avsnittet Kirurgisk behanling vid primära melanom, sid 46. Graden av misstanke grundas på en komplex sammanvägning av anamnes på riskfaktorer, förändring och symtom samt kliniskt och dermatoskopiskt utseende. 5.8 Diagnostik och behandling av melanom hos gravida och barn 5.8.1 Graviditet och melanom (inklusive hormonell substitution och p-piller) Evidens och rekommendationer Nevi eller nytillkomna hudförändringar under en graviditet och som inger misstanke om melanom ska undersökas Evidensnivå III Rekommendationsgrad C Melanom hos en gravid kvinna behandlas efter tumörstatus, det vill säga som för en icke-gravid kvinna Evidensnivå III Rekommendationsgrad B 23
Inget i litteraturen talar för att nevi ska ändra sin biologiska karaktär under graviditeten och nevi som genomgår förändring eller tydligt melanommisstänkta förändringar ska därför alltid undersökas och handläggas på samma sätt som hos icke-gravida(58-60). Melanom utgör nästan hälften (46 %) av alla diagnostiserade cancerformer under graviditet i Sverige (61, 62). Incidensen uppnår omkring 2,8 5 per 100 000 graviditeter (63). Den totala överlevnaden inte skiljer sig inte mellan gravida kvinnor med melanom jämfört med icke-gravida kvinnor med melanom i fertil ålder (62, 64-66). Ingen skillnad i överlevnad har heller konstaterats mellan kvinnor som skaffar barn efter sin melanomdiagnos och de som inte gjorde det (67). Det finns inga skäl att avråda från en ny graviditet vid diagnos av så kallade tunna (T1) melanom där risken för återfall är mycket liten. Rekommendationen att vänta med en graviditet vid högrisk melanom ökar möjligheterna att följa upp patienten för ett eventuellt återfall i melanom (64, 68, 69). Kvinnor i fertil ålder som har primärbehandlats för melanom bör informeras fullständigt om sin prognos när de överväger en graviditet (62, 64-70). 5.9 Behandling av metastatiskt melanom hos gravida Rekommendationer Gravida kvinnor med melanom ska diskuteras och handläggas vid en multidisciplinär konferens (MDK), vilket särskilt gäller vid avancerad sjukdom. Handläggning vid avancerat melanom hos gravida bör diskuteras på MDKi samråd med gynekolog för monitorering av graviditeten samt för ställningstagande till sectio. Den samlade erfarenheten av nya melanombehandlingar, det vill säga, målsökande läkemedel och immun-checkpoint-hämmare, är begränsad vid metastatiskt melanom hos gravida kvinnor och dessa rekommenderas vanligen inte vid graviditet. Det finns en fallrapport som beskriver singelbehandling med BRAF-hämmaren vemurafenib vid metastaserat BRAF-muterat melanom under den sista trimestern av graviditeten där patienten initialt svarade på behandlingen och ett friskt barn förlöstes (71). Cytostatikabehandling rekommenderas inte under första trimestern på grund av ökad risk för kongenitala missbildningar och är inte alls eller mycket begränsat studerat vid graviditet (72). Strålbehandling vid graviditet kan innebära risk för barnet vilken bl.a. är korrelerad till stråldosen strålfältets närhet till fostret och gestationsåldern (72). 24
En internationell multicenter-fallkontrollstudie som jämfört barn till mödrar som diagnostiserats med cancer under graviditeten med barn till mödrar utan cancer visade inga skillnader mellan dessa grupper avseende kognitiv, kardiologisk eller generell utveckling tidigt under uppväxten, oavsett om mödrarna fått någon form av behandling (cytostatika, kirurgi, strålbehandling eller kombinationer där av eller inte) (73). 5.9.1 Melanom hos barn Evidens och rekommendationer Melanocytära förändringar som exciderats hos barn där man har malignitetsmisstanke bör undersökas av en patolog med erfarenhet av melanomdiagnostik under uppväxtåldern. Evidensnivå IV Rekommendationsgrad C Melanom är mycket ovanligt i barnaåren. Sjukdomen uppträder vanligen efter puberteten (10 14 år) och incidensen ökar därefter med ökande ålder. En fördubbling av antalet ungdomsmelanom (<20 år) noterades i Sverige 1973 1992 (74), men tycks ha minskat under följande period 1993 2002 (75). En svensk studie har visat en två gånger högre incidens av melanom hos barn som bor i södra delen av Sverige jämfört med dem i norra delen (76). Tabell 2. Antal fall av melanom hos barn i Sverige 2000 2015. Ålder Antal 0 9 år 5 10 14 år 14 15 19 år 119 (varav 41 pojkar och 78 flickor) Primära melanom hos barn kan uppstå från baddräktsnevi (giant congenital melanocytic nevi) vilka finns hos cirka 1 av 20 000 nyfödda (77). Livstidsrisken för malign omvandling av dessa nevi är 2 20 % och uppträder då oftast före puberteten (78, 79). Ärftlighet för melanom och förekomsten av ökat antal pigmentnevi är riskfaktorer för utveckling av melanom även hos patienter under 18 års ålder (79, 80). Spitz nevi (spol- och epiteloidcellsnevi) är relativt vanliga hos barn och har ett benignt förlopp trotts flera histopatologiska likheter med melanom (81). Det finns fortfarande inga säkra diagnostiska kriterier som definitivt skiljer lesioner i detta spektrum, som inkluderar helt godartade Spitz nevi, atypiska Spitz tumörer och spitzoida melanom (82, 83). Atypisk Spitz tumör är förknippad med en hög grad av positiva portvaktskörtelbiopsier (SNB) (41 %), paradoxalt nog utan sjukdomsprogression (81, 84). Därför finns idag 25
inga rekommendationer för SNB i dessa fall (84, 85), som bör diskuteras på MDK. 5.9.2 Behandling och överlevnad Evidens och rekommendationer Principer för behandling och uppföljning av melanom hos vuxna kan användas hos barn. Evidensnivå III Rekommendationsgrad C Portvaktskörtelbiopsi hos barn rekommenderas på samma sätt som för vuxna vid melanom. Evidensnivå III Rekommendationsgrad C Föräldrar bör informeras om att överlevnaden hos barn är minst likvärdig och troligen bättre än hos vuxna med samma sjukdomsstadium. Evidensnivå III Rekommendationsgrad C Grunden för behandlingen är kirurgisk för barn och följer behandlingsrekommendationerna hos vuxna. Den relativa sällsyntheten av melanom i barndomen omöjliggör prospektiva studier av behandling och överlevnad hos barn. Den största studien på barn hittills kommer från the National Cancer Data Base i USA, som fått sina fall från sjukhusregister. Den beskriver den demografiska och kliniska bilden av melanom hos 3 158 unga patienter i åldrarna 1 19 år, åren 1985 2003. Den visar att såväl regional som generell metastasering är vanligare vid diagnos hos barn 1 9 år jämfört med barn 15 19 år (86). Förklaringar som ges är: a. fördröjd diagnostik hos små barn på grund av en låg medvetenhet om möjlig melanomdiagnos b. åldersrelaterade biologiska skillnader c. en överrepresentation av patienter med mer avancerad sjukdom hos en sjukhusbaserad population. Trots att man ofta finner en mer avancerad sjukdom vid diagnos hos barn än hos vuxna så är överlevnaden densamma (87, 88). I en fallkontrollstudie där man jämförde melanom hos patienter under 21 år med äldre patienter var 5-årsöverlevnaden och 10-årsöverlevnaden lika hög och inte signifikant olika för de bägge grupperna. 5-årsöverlevnaden var 91 % för personer under 21 år jämfört med 86 % för äldre patienter. Motsvarande siffror för 10-årsöverlevnaden var 89 % jämfört med 79 %. I de fall portvaktskörtelbiopsi var gjord fann man positiva körtlar hos 44 % av de yngre patienterna och hos 29 % av de vuxna. Skillnaden var dock inte statistiskt signifikant på grund av litet antal observationer (89). 26
Sentinel node biopsi (portvaktskörtelbiopsi, SNB) anses vara motiverat hos barn beroende på melanomtjocklek. I sex rapporterade serier anges positiv SNB finnas i 25 60 % av fallen (89). I ännu en studie där man jämfört barn med vuxna fann man positiv SNB hos 40 % av barnen och hos 18 % av vuxna samt inga återfall eller dödsfall hos barnen men 25 % återfall och 9 % dödsfall hos de vuxna. Observationstiden är dock kort (90). 5.10 Diagnostik och handläggning av övriga melanom 5.10.1 Mukosala melanom Evidens och rekommendationer För samtliga mukosala melanom, det vill säga slemhinnemelanom som utgår från vulva, delar av näshålan, glans penis och distala delen av analkanalen, är evidensnivåerna låga: III IV. Rekommendationsgrad (C D) bör användas med försiktighet. Var god se bilagan Mukosala Melanom 5.10.2 Melanom med okänd primärtumör Evidens och rekommendationer Patienter med metastasering av melanom utan uppenbar primärtumör och eventuell utredning bör diskuteras vid MDK. Utredning av primärtumör bör ske med ledning av stadium och metastaslokalisation. Om man härefter inte påvisar primärtumören antas att tumören genomgått en komplett regression. Evidensnivå IV Rekommendationsgrad D Melanom är en av de tumörformer där den primära tumören inte alltid kan påvisas. Tumören kan ha en ovanlig lokalisation som till exempel i ögat eller mukosalt, men i de flesta fallen har den primära tumören sannolikt angripits och försvunnit efter det att kroppens immunsystem aktiverats i huden (91, 92). Sannolikt förekommer total regress/tillbakabildning hos 10 20 % av melanomen även om man bara diagnostiserat metastasering utan känd primärtumör i cirka 5 % av alla fall. Partiell regress av melanom beskrivs i 30 50 % av alla PAD-svar. Två studier har visat att patienter med metastaser och okänt primärt melanom har en bättre prognos än de som har metastaser och en känd primärtumör (93, 94). Detta tyder på att en patient med okänd primärtumör har ett mycket starkt immunsvar mot tumören. Patienter med metastaserande melanom utan känd primärtumör bör behandlas enligt principerna för hudmelanom i motsvarande stadium. Detta grundar sig på att majoriteten av patienterna kan antas ha icke-identifierade, 27
regredierade hudmelanom och att molekylära karakteristika vid melanom med okänd primärtumör motsvarar vad som ses vid hudmelanom. Det kan vara värt att framhålla för patienter och närstående att behandlingen inriktar sig mot den metastatiska sjukdomen och att en icke-identifierad primärtumör inte utgör någon ytterligare risk, samt att prognosen generellt är gynnsammare vid en okänd primärtumör (93, 94). 5.10.3 Ögonmelanom Evidens och rekommendationer Ögonsparande behandling är tillgänglig för ögonmelanom. Överlevnaden i uvealt melanom är densamma oavsett om patienten behandlas med enukleation eller ögonsparande behandling (brachyterapi) Ögonmelanom är en komplex och ovanlig form av melanom som bör diskuteras och omhändertas i samarbete med S:t Eriks Ögonsjukhus där ögonsparande behandling är tillgänglig. Evidensnivå II III Rekommendationsgrad C Var god se se även bilagan Ögonmelanom 28
6. DIAGNOSTIK 6.1 Utredning enligt SVF Se SVF för hudmelanom samt avsnittet Symtom och tidig utredning, sid 23 24, http://www.cancercentrum.se/samverkan/cancerdiagnoser/hud-ochogon/vardforlopp-hud/ 6.2 Excision av pigmenterade hudförändringar Evidens och rekommendationer Komplett excision med 2 mm marginal ner till fettet i underhuden ger säkrast diagnos av ett suspekt melanom Evidensnivå III Rekommendationsgrad B I fall där hela förändringen av olika skäl inte har kunnat excideras (till exempel vid stora förändringar i ansikte, öron, ögonlock, handflator och fotsulor), bör patienten remitteras till specialistklinik Evidensnivå III Rekommendationsgrad C 6.2.1 Diagnostisk excision Vid provtagning av pigmenterade hudförändringar bör de avlägsnas i sin helhet och sändas för histopatologisk undersökning. Snitten ska läggas vinkelrätt mot hudytan, och för att vara säker på radikalitet rekommenderas en komplett excision med 2 mm marginal. Excisionsmarginaler större än 5 mm bör undvikas då detta kan påverka det lokala lymfdränaget vid portvaktskörtelbiopsi vid melanomdiagnos (95, 96). Se även tabell 5, i avsnittet Kirurgisk behandling vid primära melanom, sid 46. Förändringar på ben och armar bör excideras i extremitetens längdriktning för att en eventuell senare utvidgad excision ska kunna primärslutas utan hudtransplantation. Om man är det minsta osäker på om man själv kan excidera förändringen radikalt, eller på vilken teknik man bör använda, bör man direkt kontakta specialistläkare för hjälp med diagnostisk excision. 6.2.2 Biopsier Partiella biopsier rekommenderas inte på grund av att en biopsi inte alltid är representativ och att stadieindelningen och därmed handläggningen ändras i 20 40 % av fallen om biopsin jämförs med slutligt PAD (97, 98). Ibland går det inte att excidera hela förändringen av olika skäl, till exempel vid en större förändring, speciell lokal som ansikte, händer, fötter, anogenitalt samt vid signifikant annan sjuklighet. Patienten bör i dessa fall remitteras till specialistklinik. Biopsin bör planläggas noga, gärna med hjälp av dermatoskop, för att den ska tas i det mest suspekta området. En skiss underlättar både för patologen och för kirurger som kan komma in i ett senare skede. 29
Risken vid partiella biopsier är framför allt fel diagnos på grund av att viktiga histopatologiska kriterier inte kan värderas (symmetri, växtsätt och periferavgränsning) och medför ofullständig information (99-102). Multipla biopsier ökar naturligt förutsättningarna för en adekvat bedömning. Den teoretiska risken för att en icke-radikal excisionsbiopsi före utvidgad excision ökar risken för melanomspridning har generellt förkastats och randomiserade studier stöder detta (102). Så kallad shave biopsi ska undvikas därför att den är biopsi är ytlig varför en eventuell invasion av en malign tumör inte kan värderas. 6.3 Remissuppgifter vid primär utredning av melanom Vid stark klinisk misstanke om melanom eller om PAD som bekräftar diagnosen föreligger bör SVF i första hand startas. Innehåll i remiss till specialist för primär utredning av melanom Symtom eller fynd som ligger till grund för välgrundad misstanke lokalisation och storlek eventuellt foto anamnes, ange särskilt när patienten sökte för symtomen eller fynden första gången allmäntillstånd och samsjuklighet tidigare hudcancer ärftlighet för hudmelanom eller melanom i familjen läkemedel (särskilt trombocythämmare eller antikoagulantia) social situation, eventuella språkhinder eller funktionsnedsättningar PAD-svar om sådant finns, inkl. datum för excisionsbiopsin om relevant: hur patienten fick sitt PAD-besked kontaktuppgifter för patienten inklusive aktuella telefonnummer uppgifter för direktkontakt med inremitterande (direktnummer). vid stark misstanke om melanom eller om PAD bekräftar diagnosen så bör patienten inkluderas i SVF och remissen märkas med SVF enligt lokala rutiner. 6.3.1 Råd vid praktisk diagnostik Oklara biopsisvar och svar som inte stämmer med den kliniska bedömningen ska diskuteras med patolog och helst i konferensform. 30
6.4 Diagnosbesked Rekommendationer Patienter bör få saklig information om sjukdomen, dess behandling och förväntat resultat, så att de kan göra ett grundat ställningstagande till den behandling som erbjuds. Patienter bör få ett eller flera uppföljande samtal som upprepar och kompletterar informationen från diagnosbeskedet. Patienten bör få kontaktuppgifter till sjukvården och information om fortsatt planering. Vid diagnosbeskedet bör patienterna få individuellt anpassad saklig information. Framgångsrik patientinformation kan mätas i kortare vårdtid och sjukfrånvaro, postoperativt bättre fysisk aktivitet och rörlighet, mindre smärtupplevelse och analgetikakonsumtion samt mindre oro. Alla beslut om utredning och behandling ska ske i samråd med patienten, och även med de närstående om patienten önskar. Patienter ska vid behov erbjudas professionell tolk. Hållpunkter för diagnosbeskedet och uppföljande samtal: Uppmana patienten att ha en närstående med sig. Den närstående har då möjlighet att efter besöket komplettera med information som patienten inte har uppfattat eller kunnat ta till sig. Upprätta Min vårdplan i samband med diagnosbeskedet eller säkerställ på annat sätt att patienten får såväl skriftlig som muntlig information. Ge information om sjukdomen och behandlingen: förväntat sjukdomsförlopp, behandlingsmöjligheter, komplikationer och tidsperspektiv. Ge information om rätten till ny medicinsk bedömning. Ge information om patientföreningar. Ge praktisk information, till exempel vårdavdelning och rutiner kring undersökningar och behandling. Ta upp påverkan på arbetsförmågan. Berätta om de sjukskrivningsregler som gäller enligt rekommendationer från Socialstyrelsen samt om olika högkostnadsskydd. Identifiera patientens sociala nätverk och sociala stöd. Har patienten kommit ensam, ta reda på om det finns någon som patienten kan kontakta direkt eller vid hemkomst. Erbjud kontakt med kurator vid behov. 31